|
Dar, da, cred în ultimă instanţă că unul dintre lucrurile care lipseşte atât de des în această parte a lumii este pur şi simplu faptul de a spune cuvintele îmi pare rău, o dorinţă de a… ştiţi, cineva se gândeşte la Willy Brandt, cancelarul german, în genunchi în faţa memorialului dedicat Ghetto-ului de la Varşovia din Polonia în 1972, implorând iertare în numele poporului german. Este vorba de acea simplă putere de a merge undeva şi a spune îmi pare rău şi de a te alătura celor în suferinţă şi a spune hai să ne reconciliem, în loc să blamezi în permanenţă cealaltă comunitate.
|
|
Pero creo que en última instancia una de las cosas que se echa en falta tan a menudo en esa parte del mundo es simplemente la frase "lo siento", una voluntad de... lo que quiero decir, uno recuerda a Willy Brandt, el Canciller alemán, arrodillado ante el memorial del gueto de Varsovia en su visita a Polonia de 1972, pidiendo perdón en nombre del pueblo alemán. La simple capacidad de ir a un sitio y pedir perdón, e identificarse con el sufrimiento ajeno y tratar de reconciliarse, en lugar de echarle la culpa de todo a la otra comunidad. Este tipo de actuaciones de estadista, es lo que en mi opinión hace falta.
|
|
Ma penso infine che, sì, una delle cose che così spesso manca in quella parte del mondo è semplicemente la parola “mi dispiace”, una volontà di... capisci, uno pensa a Willy Brandt, il Cancelliere tedesco, in ginocchio di fronte al memoriale del Ghetto di Varsavia in Polonia nel 1972, che implora il perdono in nome del popolo tedesco. Questa semplice capacità di andare ovunque e chiedere perdono, ed identificarsi con la tua sofferenza e tentare una riconciliazione, invece di biasimare sempre l'altra comunità. Questo gesto degno di uno statista, penso, sia ciò che è necessario.
|
|
Mas penso que, em última instância, uma das coisas que muitas vezes falta naquela parte do mundo é simplesmente a palavra "desculpa", uma vontade de… recordo Willy Brandt, o Chanceler alemão, em 1972, ajoelhado em frente ao memorial ao Gueto de Varsóvia na Polónia, pedindo perdão em nome do povo alemão. Esta simples capacidade de ir a qualquer lado e pedir desculpa, identificar-se com o sofrimento dos outros e pedir a reconciliação, em vez de culpar eternamente a outra comunidade. Acho que é este tipo de liderança política que é necessária.
|
|
وأعتقد أن الوقت حان كي يشمر المؤرخون عن ساعدهم ويبدءوا في صياغة مشتركة للتاريخ وقد كان الأمر جد رائع عندما اشتركت ألمانيا وفرنسا في وضع كتاب مدرسي لمادة التاريخ حول العلاقة بين البلدين خلال القرن العشرين بعد موافقة الحكومتين عليه. ومع أن هاتين الدولتين خاضتا حروباً ضارية فيما بينهما 1870 و 1914 و1939 و1940، فقد تمكنتا من صياغة التاريخ بطريقة تنم عن الشعور بالمسؤولية. ويمكن أن يحذو هذا الجزء من العالم ذلك النموذج.
|
|
Maar uiteindelijk, ontbreekt het hier nog het meest gewoon aan het woordje sorry, een bereidheid om... weet je, je denkt dan aan Willy Brandt, de Duitse kansellier, op z’n handen en knieën voor het monument in het Getto van Warschau in Polen in 1972, smekend om vergiffenis namens het Duitse volk. Dat je simpelweg in staat bent ergens heen te gaan en te zeggen het spijt me, je te identificeren met het lijden en te zeggen, laten we ons verzoenen in plaats van de andere gemeenschap de hele tijd de schuld te geven. Dat is een daad van echt staatsmanschap en dat hebben we denk ik nodig.
|
|
Nakonec se domnívám, že v této části světa se často nedostává slova "lituji", a vůle k …., jako když Willy Brandt, někdejší německý kancléř, v roce 1972 poklekl před pomníkem varšavského ghetta a prosil o odpuštění jménem německého lidu. Jedná se pouze o návštěvu místa spáchaného zločinu, o vyjádření lítosti, plné pochopení utrpení a o smír, namísto neustálého obviňování jiných národů. Je to akt státní hrdosti. A já si myslím, že je zapotřebí.
|
|
Ma arvan, et selles piirkonnas on puudu tahtest lihtsalt vabandada... meenub Saksamaa liidukantsler Willy Brandt, kui ta 1972. aastal Poolas Varssavi geto mälestussamba ees põlvitas ja Saksa rahva nimel andestust palus. Puudub lihtne oskus minna ja vabandada, kannatustele kaasa tunda ja leppida, selle asemel, et pidevalt teist kogukonda süüdistada. Minu meelest on vaja sellist riigimehelikku tegu.
|
|
Azonban végső soron, úgy gondolom,hogy az egyik dolog, ami a világnak ezen a részén hiányzik, az az egyszerű szó, hogy sajnálom, a hajlandóság kimondani....tudod az embernek eszébe jut Willy Brandt német kancellár, aki 1972-ben a varsói gettó emlékműnél Lengyelországban, térden állva kért megbocsátást a német nép nevében. Az egyszerű hajlandóság elmenni valahová és azt mondani, hogy sajnálom, hogy együtt érzek és békéljünk meg egymással, ahelyett, hogy mindig a másikat hibáztatnánk. Az államférfiúságnak ez az egyszerű mozzanata, az amire szerintem szükség lenne.
|
|
En ég tel að á endanum sé þetta einn þeirra hluta sem svo oft skortir á í þessum heimshluta, nefnilega að segja „fyrirgefðu“, viljinn til að… þú veist, maður hugsar um Willy Brandt, kanslara Þýskalands á hnjánum við minnismerkið um gettóið í Varsjá í Póllandi árið 1972, þar sem hann baðst fyrirgefningar fyrir hönd þýsku þjóðarinnar. Þessi einfaldi hæfileiki til að fara eitthvað og segja „Fyrirgefðu“, og samsama sig þannig þjáningu þolenda og að bjóða sættir, í stað þess að ásaka hitt þjóðarbrotið alltaf. Það eru svona gjörðir stjórnvitringa sem ég held að þurfi, að mínu mati.
|
|
Tačiau galiausiai, manau, vienas iš dalykų, kurio vis dar trūksta šioje pasaulio dalyje, labai dažnai yra tiesiog žodis „atsiprašau“, pasiryžimas... žinote, norisi prisiminti Willy Brandtą, Vokietijos kanclerį, parklupusį ant kelių priešais Varšuvos getą Lenkijoje 1972 m., prašantį atleidimo vokiečių tautos vardu. Tas paprasčiausias galėjimas nueiti ir pasakyti „aš atsiprašau, suprantu ir jaučiu jūsų kančią, susitaikykime“, o ne kaltinti visą laiką kitą bendruomenę. Mano nuomone, kaip tik tokios valstybinės nuostatos ir reikia.
|
|
Og jeg tror det er avgjørende for forsoning fordi folk bærer på fiendskap og frustrasjoner der det ikke er noen form for endelig løsning på disse problemene. De vet ikke hva som skjedde med deres kjære. De føler at den personen som er ansvarlig fortsatt er fri. Det blir mye vanskeligere da å appellere til forsoning. Men jeg tror at til slutt, ja, en av de tingene som mangler i den delen av verden er ofte ganske enkelt ordene jeg er lei meg, en vilje til … du vet, man tenker på Willy Brandt, den tyske kansleren, på kne foran minnesmerket for Warszawaghettoen i Polen i 1972, der han ba om tilgivelse på vegne av det tyske folk. Denne enkle evnen til å dra et sted og si jeg er lei for det, og identifisere seg med din lidelse og bli forsont, i stedet for å legge skylden på det andre samfunnet hele tiden. Denne på en måte statsmannshandling tror jeg det er behov for.
|
|
Ale myślę, że ostatecznie jedno, czego brakuje w tej części świata, to proste słowo przepraszam, woli…, sam wiesz. Przychodzi na myśl Willy Brandt, kanclerz Niemiec, który ukląkł i rękami dotknął ziemi przed Pomnikiem Warszawskiego Getta w 1972 roku, błagając o wybaczenie w imieniu Niemców. Ta prosta zdolność do tego, aby gdzieś pojechać i powiedzieć „przepraszam, łączę się z waszym cierpieniem, pogódźmy się”, zamiast cały czas oskarżać tę inną społeczność. Taka postawa męża stanu - myślę, że to jest potrzebne.
|
|
Nakoniec sa domnievam, že v tejto časti sveta často chýba slovo "ľutujem", a vôľa k …., ako keď Willy Brandt, niekdajší nemecký kancelár, v roku 1972 pokľakol pred pomníkom varšavského ghetta a prosil o odpustenie menom nemeckého ľudu. Ide iba o návštevu miesta spáchaného zločinu, o vyjadrenie ľútosti, plné pochopenie utrpenia a o zmier, namiesto neustáleho obviňovania iných národov. Je to akt štátnej hrdosti. A ja si myslím, že je potrebný.
|
|
Bet, galu galā, es domāju, ka viena lieta, kuras bieži pietrūkst tai pasaules galā, ir vienkārši vārds „piedodiet”, tāda vēlēšanās... ziniet, man nāk prātā Villijs Brandts, Vācijas kanclers, nokritis uz ceļiem Varšavas geto memoriāla priekšā, Polijā 1972.gadā, lūdzot piedošanu Vācijas tautas vārdā. Tāda vienkārša spēja kaut kur aiziet un pateikt, „lūdzu, piedodiet” un izrādīt līdzjūtību un sapratni, un aicināt uz izlīgumu tā vietā, lai nepārtraukti kaut ko pārmestu otrai sabiedrības daļai. Tāda veida valstiskas rīcības akts, manuprāt, ir nepieciešams.
|