cei – -Translation – Keybot Dictionary

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Deutsch Français Spacer Help
Source Languages Target Languages
Keybot 29 Results  ar2006.emcdda.europa.eu
  Capitolul 3: Canabis  
(62) Sondajul ESCAPAD privind tinerii, inclusiv cei de 17 până la 18 ani care nu sunt şcolarizaţi.
(62) ESCAPAD youth survey including 17- to 18-year-olds not attending school.
(62) L’enquête ESCAPAD sur les jeunes englobe les jeunes de 17-18 ans non scolarisés.
(62) ESCAPAD-Umfrage unter Jugendlichen, bei der auch 17- bis 18-Jährige einbezogen wurden, die keine Schule besuchen.
(62) Encuesta ESCAPAD realizada entre jóvenes, incluidos los de 17 y 18 años que hayan abandonado los estudios.
(62) Indagine ESCAPAD tra i giovani, compresi i ragazzi di 17-18 anni che non frequentano la scuola.
(62) Inquérito ESCAPAD à juventude, incluindo jovens de 17 e 18 anos que não frequentam a escola.
(62)  Έρευνα ESCAPAD που πραγματοποιήθηκε μεταξύ άλλων σε νέους 17 και 18 ετών που δεν πηγαίνουν σχολείο.
(62) Jongerenenquête ESCAPAD, inclusief 17- tot 18-jarige niet-schoolgaande jongeren.
(62) Průzkum mládeže ESCAPAD, včetně nestudujících ve věku 17–18 let.
(62) ESCAPAD-ungdomsundersøgelse, herunder 17–18-årige, der ikke går i skole.
(62) ESCAPADi noorteuuring hõlmab 17–18aastaseid noori, kes ei käi koolis.
(62) ESCAPAD-nuorisotutkimus, johon sisällytettiin 17–18-vuotiaat koulunsa keskeyttäneet nuoret.
(62) ESCAPAD ifjúsági felmérésbe az iskolába nem járó 17–18 évesek is beletartoznak.
(62)  ESCAPAD-undersøkelsen av 17-18-åringer som ikke går på skole.
(62) Badanie ankietowe ESCAPAD wśród młodzieży w wieku 17–18 lat nieuczęszczającej do szkoły.
(62) Prieskum ESCAPAD medzi mladými ľuďmi vo veku 17 – 18 rokov, ktorí nenavštevujú školu.
(62) Raziskava med mladimi ESCAPAD, v katero so bili vključeni 17- in 18-letniki, ki ne obiskujejo šole.
(62) ESCAPAD ungdomsenkät inbegripet ungdomar 17- 18-år som inte går i skolan.
(62) Okula gitmeyen 17-18 yaşındakileri de kapsayan ESCAPAD gençlik araştırması.
(62) ESCAPAD jauniešu aptauja, ieskaitot 17 līdz 18 gadus vecus jauniešus, kas neapmeklē skolu.
  Despre OEDT  
Raportul anual prezintă sinteza anuală a OEDT privind fenomenul drogurilor în UE şi constituie o referinţă de bază pentru cei interesaţi să afle ultimele informaţii despre situaţia drogurilor în Europa.
The annual report presents the EMCDDA’s yearly overview of the drug phenomenon in the EU and is an essential reference book for those seeking the latest findings on drugs in Europe.
Le rapport annuel présente la vue d’ensemble annuelle de l’OEDT sur le phénomène de la drogue dans l’Union européenne, et il constitue un ouvrage de référence essentiel pour ceux qui recherchent les dernières découvertes en matière de drogue en Europe.
Mit dem Jahresbericht bietet die EBDD einen jährlichen Überblick über die Drogenproblematik in der EU und gibt all jenen ein unentbehrliches Nachschlagewerk an die Hand, die sich für die neuesten Erkenntnisse auf dem Gebiet der Drogenproblematik in Europa interessieren.
El Informe anual, una visión general del OEDT sobre el fenómeno de las drogas en la Unión Europea, es un libro de referencia fundamental para quienes deseen conocer los últimos descubrimientos sobre drogas en Europa.
La relazione annuale presenta il panorama del fenomeno delle droghe, nell’Unione europea, tracciato dall’OEDT per l’anno appena trascorso. Si tratta di un testo di riferimento essenziale per chi cerca i dati più recenti sulle droghe in Europa.
O Relatório Anual apresenta a panorâmica geral anualmente traçada pelo OEDT do fenómeno da droga na UE, sendo uma obra de consulta essencial para quem procura os dados mais recentes sobre este fenómeno na Europa.
Οι εκδόσεις του Κέντρου αποτελούν κατεξοχήν πηγή πληροφόρησης για ένα ευρύ φάσμα κοινού, στο οποίο περιλαμβάνονται οι υπεύθυνοι χάραξης πολιτικής και οι σύμβουλοί τους, επαγγελματίες και ερευνητές που εργάζονται στον τομέα των ναρκωτικών και πέραν αυτών, τα μέσα ενημέρωσης και το ευρύ κοινό.
De publicaties van het waarnemingscentrum vormen een belangrijke informatiebron voor een zeer gevarieerde doelgroep, waaronder beleidsmakers en hun adviseurs, hulpverleners en onderzoekers op het gebied van drugs en, meer in het algemeen, voor de media en het grote publiek.
Výroční zpráva EMCDDA obsahuje přehled o stavu drogové problematiky v členských státech EU a je základním referenčním materiálem pro všechny zájemce o nejnovější poznatky o drogách v Evropě.
Årsberetningen præsenterer EONN’s årlige oversigt over narkotikafænomenet i EU, og den er en yderst vigtig opslagsbog for alle, der er interesseret i de seneste resultater om narkotika i Europa.
Aastaaruandes esitatakse Euroopa Narkootikumide ja Narkomaania Seirekeskuse iga-aastane ülevaade narkomaania kui nähtuse kohta Euroopa Liidus ning see on heaks käsiraamatuks neile, kes otsivad uusimat teavet uimastiprobleemist Euroopas.
Vuosiraportissa EMCDDA esittää vuotuisen katsauksen huumausaineiden käytön ja tarjonnan tilanteeseen EU:ssa. Siten vuosiraportti on keskeinen hakuteos niille, jotka tarvitsevat ajantasaista tietoa huumeista Euroopassa.
A jelentés az EMCDDA éves áttekintését tartalmazza az Európai Unióbantapasztalható kábítószer-jelenség vonatkozásában, egybennélkülözhetetlen referencia azoknak, akik a kábítószerekkel kapcsolatoslegfrissebb európai eredmények iránt érdeklődnek.
I årsrapporten presenterer EONN sin årlige oversikt over narkotikasituasjonen i Europa. Rapporten er et viktig referansedokument for alle som søker siste nytt om narkotikasituasjonen i Europa.
Sprawozdanie roczne przedstawia roczny przegląd zjawiska narkomanii w państwach członkowskich UE przeprowadzony przez EMCDDA i jest istotną publikacją źródłową dla osób poszukujących najnowszych informacji na temat zjawiska narkomanii w Europie.
Výročná správa EMCDDA každoročne podáva prehľad o drogovom fenoméne v EÚ a je základným referenčným materiálom pre každého, kto má záujem o najnovšie zistenia týkajúce sa drog v Európe.
Letno poročilo predstavlja letni pregled pojava drog v Evropi s strani Centra in je najpomembnejša referenca za vse, ki iščejo najnovejše ugotovitve o drogah v Evropi.
Årsrapporten redovisar ECNN:s årliga översikt över narkotikasituationen i EU, och den är ett oumbärligt referensmaterial för den som vill ta del av de senaste rönen om narkotika i Europa.
Yıllık rapor, EMCDDA’nın AB’deki uyuşturucu sorununun yıllık değerlendirmesini sunmakta olup, Avrupa’da uyuşturucular hakkındaki en son bulguları öğrenmek isteyenler için temel bir referans kitabıdır.
Šajā gada ziņojumā ir EMCDDA gada pārskats par narkomānijas problēmu Eiropā, un šis ziņojums ir svarīgs atsauces materiāls tiem, kuri vēlas uzzināt jaunāko informāciju par narkotikām Eiropā.
  CăsuÅ£a 1  
O anchetă efectuată în 2004 în Finlanda în rândul persoanelor cu vârste cuprinse între 15–16 ani a arătat că aproximativ 7 % dintre cei care folosiseră canabis în ultimul an, şi-au finanţat consumul în mod ilegal, mai mult de jumătate dintre aceştia prin vânzare de droguri iar restul prin furt (Kivivuori et al., 2005, citat în raportul naţional al Finlandei).
A survey carried out in 2004 among 15- to 16-year-olds in Finland showed that about 7 % of those who had used cannabis in the last year had financed their use illegally, more than half by selling drugs and the rest mainly by stealing (Kivivuori et al., 2005, cited in the Finnish national report).
Une enquête réalisée en 2004 en Finlande auprès des 15-16 ans a montré que près de 7 % de ceux qui avaient pris du cannabis au cours de la dernière année avaient financé leur consommation de manière illégale, plus de la moitié d’entre eux par la revente de drogue et les autres essentiellement par le vol (Kivivuori et al., 2005, cité dans le rapport national finlandais).
Eine im Jahr 2004 in Finnland unter 15- bis 16-Jährigen durchgeführte Erhebung zeigte, dass etwa 7 % der Personen, die im Laufe der letzten 12 Monate Cannabis konsumiert haben, ihren Konsum illegal finanziert haben, und zwar mehr als die Hälfte durch den Verkauf von Drogen und die übrigen vorwiegend durch Diebstähle (Kivivuori et al., 2005, zitiert im nationalen Bericht Finnlands).
Una encuesta realizada en el año 2004 entre jóvenes de 15 a 16 años en Finlandia reveló que en torno al 7 % de los que habían consumido cannabis durante el último año habían financiado su consumo de manera ilegal, más de la mitad vendiendo drogas y el resto, principalmente, robando (Kivivuori et al., 2005, citado en el informe nacional de Finlandia).
Da un’indagine svolta nel 2004 tra quindicenni e sedicenni in Finlandia è emerso che il 7% circa dei ragazzi che nell’ultimo anno avevano fatto uso di cannabis aveva finanziato questo consumo in maniera illecita: oltre la metà vendendo stupefacenti e il resto, perlopiù, rubando (Kivivuori e altri, 2005, citato nella relazione nazionale finlandese).
Um inquérito realizado em 2004 entre os jovens finlandeses de 15 e 16 anos revelou que cerca de 7% dos que tinham consumido cannabis no último ano financiaram o seu consumo de forma ilegal, mais de metade através da venda de droga e os restantes sobretudo através de roubos (Kivivuori et al., 2005, citado no Relatório Nacional finlandês).
Έρευνα που πραγματοποιήθηκε το 2004 σε 15χρονους και 16χρονους στη Φινλανδία έδειξε ότι περίπου 7 % όσων είχαν κάνει χρήση κάνναβης κατά το τελευταίο έτος είχαν χρηματοδοτήσει τη χρήση τους παράνομα, οι περισσότεροι από τους μισούς πουλώντας ναρκωτικά και οι υπόλοιποι κυρίως διαπράττοντας κλοπές (Kivivuori κ.ά., 2005, αναφορά στην εθνική έκθεση της Φινλανδίας).
Uit een enquête die in 2004 is gehouden onder 15- en 16-jarigen in Finland bleek dat ongeveer 7% van degenen die in de laatste 12 maanden cannabis hadden gebruikt dit gebruik op illegale wijze bekostigden, meer dan de helft door drugs te verkopen en de rest voornamelijk door te stelen (Kivivuori et al., 2005, geciteerd in het Finse nationaal verslag).
Průzkum provedený v roce 2004 mezi 15–16letými ve Finsku ukázal, že přibližně 7 % těch, kteří v posledním roce užívali konopí, financovalo své užívání drog nezákonně; více než polovina z nich prodejem drog a ostatní především krádežemi (Kivivuori a kol., 2005, citováno ve finské národní zprávě).
Det fremgik af en undersøgelse, der blev gennemført i 2004 blandt 15–16-årige i Finland, at ca. 7 % af de unge, der havde brugt cannabis inden for det seneste år, havde finansieret deres brug illegalt, over halvdelen ved at sælge stoffer og resten hovedsagelig ved at stjæle (Kivivuori m.fl., 2005, omtalt i Finlands nationale rapport).
2004. a Soomes 15–16aastaste noorte seas tehtud uuring näitas, et ligikaudu 7% neist, kes on viimase aasta jooksul kanepit tarvitanud, on selleks raha leidnud ebaseaduslikul teel, neist üle poole uimasteid müües ja ülejäänud varastades (Kivivuori et al., 2005, viide Soome riiklikus aruandes).
Suomessa 15- ja 16-vuotiaiden keskuudessa vuonna 2004 tehdyssä kyselyssä ilmeni, että noin 7 prosenttia niistä nuorista, jotka olivat käyttäneet vuoden sisällä kannabista, oli rahoittanut käytön laittomilla keinoilla, näistä yli puolet myymällä huumeita ja loput pääasiallisesti varastamalla (Kivivuori et al., 2005, mainittu Suomen kansallisessa raportissa).
Finnországban a 15–16 évesek körében végzett 2004-es felmérés azt mutatta, hogy az előző évben kannabiszt használók közül körülbelül 7% törvénytelen úton finanszírozta fogyasztását: ennek több mint fele kábítószer árusítása, a maradék többnyire lopás útján (Kivivuori és mások, 2005, a finn országjelentés idézi).
En undersøkelse utført i 2004 blant 15-16-åringer i Finland viste at rundt 7 % av de som hadde brukt cannabis det siste året, hadde finansiert bruken ulovlig, mer enn halvparten ved å selge narkotika og resten hovedsakelig ved å stjele (Kivivuori et al., 2005, sitert i Finlands nasjonale rapport).
Badanie przeprowadzone w 2004 r. w Finlandii wśród 15–16-latków wykazało, że około 7% osób zażywających w ciągu ostatniego roku konopie indyjskie zdobyło fundusze na ich zażywanie w nielegalny sposób — ponad połowa poprzez sprzedaż narkotyków, a pozostali przede wszystkim poprzez kradzież (Kivivuori et al., 2005, cytowany w sprawozdaniu krajowym Finlandii).
Prieskum, ktorý sa vykonal v roku 2004 medzi 15- až 16-ročnými vo Fínsku, ukázal, že asi 7 % z tých, ktorí užívali kanabis v poslednom roku, financovalo svoje užívanie nezákonne, viac ako polovica predávaním drog a zvyšok najmä krádežami (Kivivuori a kol., 2005, citované vo fínskej národnej správe).
Raziskava, opravljena leta 2004 med 15- in 16-letniki na Finskem, je pokazala, da je približno 7 % uživalcev konoplje v zadnjem letu pridobilo denar za svoje uživanje drog nezakonito; več kot polovica jih je prodajala droge, preostali pa so predvsem kradli (Kivivuori et al., 2005, navedeno v finskem nacionalnem poročilu).
En undersökning som genomfördes 2004 i åldersgruppen 15-16 år i Finland visade att cirka 7 % av dem som hade använt cannabis under föregående år hade finansierat sitt missbruk genom brott. Mer än hälften av dem hade sålt narkotika och resten hade främst ägnat sig åt stölder (Kivivuori et al., 2005, citeras i Finlands nationella rapport).
Finlandiya’da 2004’te 15-16 yaşındakiler arasında gerçekleştirilen bir araştırma geçen yıl esrar kullanmış olanların yaklaşık % 7’sinin kullanımlarını yasal olarak, yarısından fazlasının uyuşturucu satarak ve geri kalanının da çoğunlukla hırsızlık yaparak finanse ettiğini göstermiştir (Kivivuori vd., 2005, Finlandiya ulusal raporundan alınmıştır).
Somijā 2004. gadā veiktā 15 – 16 gadus vecu jauniešu aptaujā ir atklājies, ka aptuveni 7 % no jauniešiem, kas pēdējā gadā bija lietojuši kaņepes, līdzekļus kaņepju iegādei ir ieguvuši nelikumīgi, vairāk nekā puse no viņiem ir pārdevuši narkotikas, bet pārējie pārsvarā zaguši (Kivivuori u.c., 2005. g., atsauce Somijas valsts ziņojumā).
  Capitolul 5: Cocaina ÅŸ...  
În rândul adulţilor tineri (cu vârstele cuprinse între 16–34 ani), cifrele din Statele Unite au fost de 14,6 % (pe parcursul vieţii), 5,1 % (în ultimul an) şi 1,7 % (în ultima lună), în timp ce cifrele medii ale Uniunii Europene pentru cei cu vârstele cuprinse între 15–34 de ani au fost, respectiv, de circa 5 % (pe parcursul vieţii), 2 % (în ultimul an) şi 1 % (în ultima lună).
Among young adults (aged 16–34), US figures were 14.6 % (lifetime), 5.1 % (last year) and 1.7 % (last month), whereas the EU average figures for 15- to 34-year-olds were, respectively, about 5 % (lifetime), 2 % (last year) and 1 % (last month).
Chez les jeunes adultes (âgés de 16 à 34 ans), les chiffres américains étaient les suivants: 14,6 % pour la prévalence au cours de la vie; 5,1 % pour la prévalence au cours des douze derniers mois et 1,7 % pour la prévalence au cours du dernier mois, alors que les chiffres moyens de l'UE pour les 15-34 ans étaient, respectivement, d'environ 5 % (au cours de la vie), 2 % (dernière année) et 1 % (dernier mois).
Für den Konsum unter jungen Erwachsenen (zwischen 16 und 34 Jahren) wurden in den Vereinigten Staaten Raten von 14,6 % (Lebenszeit), 5,1 % (in den vergangenen 12 Monaten) und 1,7 % (in den letzten 30 Tagen) festgestellt, während die durchschnittlichen Raten in der EU bei den 15- bis 34-Jährigen bei etwa 5 % (Lebenszeit), 2 % (in den vergangenen 12 Monaten) bzw. 1 % (in den letzten 30 Tagen) lagen.
Entre la población adulta joven (entre 16 y 34 años de edad), las tasas de consumo de los Estados Unidos fueron del 14,6 % (a lo largo de la vida), 5,1 % (último año) y 1,7 % (último mes), mientras que las medias de los países de la UE para la población de 15 a 34 años, fueron del 5 % (a lo largo de la vida), 2 % (último año) y 1 % (último mes), respectivamente.
Le percentuali segnalate negli Stati Uniti tra i giovani adulti (16–34 anni) erano del 14,6% per il consumo una tantum, del 5,1% per il consumo nell’ultimo anno e del 1,7% per il consumo nell’ultimo mese, mentre nell’Unione europea le percentuali medie riportate per i soggetti di 15-34 anni erano, rispettivamente, del 5% circa (una tantum), del 2% (ultimo anno) e 1% (ultimo mese).
Os valores dos EUA relativos ao consumo entre os jovens adultos (dos 16 aos 34 anos) eram de 14,6% (ao longo da vida), 5,1% (último ano) e 1,7% (último mês), enquanto os valores médios da UE para os jovens de 15 a 34 anos eram, respectivamente, de aproximadamente 5% (ao longo da vida), 2% (último ano) e 1% (último mês).
Στους νεαρούς ενηλίκους (ηλικίας 16–34 ετών), τα ποσοστά για τις ΗΠΑ ήταν 14,6 % (σε όλη τη ζωή), 5,1 % (κατά το τελευταίο έτος) και 1,7 % (κατά τον τελευταίο μήνα), ενώ οι μέσοι όροι των ποσοστών για την ΕΕ στην ηλικιακή ομάδα 15 έως 34 ετών ήταν, αντίστοιχα, περίπου 5 % (σε όλη τη ζωή), 2 % (κατά το τελευταίο έτος) και 1 % (κατά τον τελευταίο μήνα).
Onder jongvolwassenen (16-34 jaar) bedroegen de Amerikaanse cijfers 14,6% (“ooit”-gebruik), 5,1% (laatste 12 maanden) en 1,7% (laatste 30 dagen), terwijl de gemiddelde EU-cijfers voor 15- tot 34-jarigen respectievelijk ongeveer 5% (“ooit”-gebruik), 2% (laatste 12 maanden) en 1% (laatste 30 dagen) bedroegen.
Mezi mladými dospělými (ve věku 16–34) byly z USA hlášeny hodnoty prevalence 14,6 % (celoživotní), 5,1 % (poslední rok) a 1,7 % (poslední měsíc), zatímco průměrné hodnoty v EU u skupiny 15–34letých činí 5 % (celoživotní), 2 % (poslední rok) a 1 % (poslední měsíc).
Blandt unge voksne (16–34 år) var de amerikanske tal 14,6 % (nogensinde), 5,1 % (de seneste 12 måneder) og 1,7 % (seneste måned), mens gennemsnitstallene i EU for de 15–34-årige var henholdsvis ca. 5 % (nogensinde), 2 % (de seneste 12 måneder) og 1 % (seneste måned).
Noorte täiskasvanute hulgas (16–34aastased) olid USA näitajad 14,6% (elu jooksul tarbimine), 5,1% (viimase aasta jooksul tarbimine) ja 1,7% (viimase kuu jooksul tarbimine), ELi vastavad keskmised näitajad 15–34aastaste hulgas olid umbes 5% (elu jooksul tarbimine), 2% (viimase aasta jooksul tarbimine) ja 1% (viimase kuu jooksul tarbimine).
Nuorten aikuisten ryhmässä (16–34-vuotiaat) ainakin kerran käyttäneitä oli Yhdysvalloissa 14,6 prosenttia, viimeksi kuluneen vuoden aikana käyttäneitä 5,1 prosenttia ja viimeksi kuluneen kuukauden aikana käyttäneitä 1,7 prosenttia, kun taas EU:n vastaavat keskiarvot 15–34-vuotiaiden ryhmässä olivat ainakin kerran käyttäneiden osalta 5 prosenttia, viimeksi kuluneen vuoden aikana käyttäneiden osalta 2 prosenttia ja viimeksi kuluneen kuukauden aikana käyttäneiden osalta 1 prosentti.
A fiatal felnőttek (16–34 évesek) körében az USA-ban 14,6%-os (kipróbálás), 5,1%-os (múlt év) és 1,7%-os (múlt hónap) arányokat mértek, szemben az EU 15–34 évesekre vonatkozó körülbelül 5%-os (kipróbálás), 2%-os (múlt év), illetve 1%-os (múlt hónap) arányaival.
Blant unge voksne (16-34) var tallene for USA 14,6 % (livstid), 5,1 % (siste år) og 1,7 % (siste måned), mens gjennomsnittet i EU for aldersgruppen 15-34 var henholdsvis ca. 5 % (livstid), 2 % (siste år) og 1 % (siste måned).
Wśród młodych dorosłych (w wieku 16–34 lat) w Stanach Zjednoczonych odsetek osób zażywających kokainę był następujący: 14,6% (przynajmniej raz w życiu), 5,1% (w ostatnim roku) i 1,7% (w ostatnim miesiącu), podczas gdy średnie wartości odnotowane w UE w grupie wiekowej 15–34 lata wynoszą odpowiednio: około 5% (przynajmniej raz w życiu), 2% (w ostatnim roku) i 1% (w ostatnim miesiącu).
Medzi mladými dospelými (vo veku 16 – 34 rokov) boli údaje pre USA 14,6 % (celoživotné), 5,1 % (posledný rok) a 1,7 % (posledný mesiac), kým priemerné údaje pre EÚ pre 15- až 34-ročných boli asi 5% (celoživotné), 2 % (posledný rok) a 1 % (posledný mesiac).
Med mladimi odraslimi osebami (starimi med 16 in 34 let) so bile vrednosti v ZDA 14,6 % (uživanje kadar koli v življenju), 5,1 % (uživanje v zadnjem letu) in 1,7 % (uživanje v zadnjem mesecu), v EU pa so bile povprečne vrednosti med osebami, starimi med 15 in 34 let, okrog 5 % (uživanje sploh kdaj v življenju), 2 % (uživanje v zadnjem letu) in 1 % (uživanje v zadnjem mesecu).
Bland unga vuxna (åldersgruppen 16–34 år), var USA:s siffra 14,6 % (använt någon gång), 5,1 % (använt under de senaste tolv månaderna) och 1,7 % (använt den senaste månaden). De genomsnittliga siffrorna i EU för åldersgruppen 15-34 år var cirka 5 % (använt någon gång ), 2 % (använt under de senaste tolv månaderna) och 1 % (använt den senaste månaden).
Genç yetişkinler (16-34 yaş) arasında, ABD rakamları % 14,6 (yaşam boyu), % 5,1 (geçmiş yıl) ve % 1,7(geçmiş ay) iken 15 ila 34 yaşındakiler için AB ortalama rakamları, sırasıyla, yaklaşık % 5 (yaşam boyu), % 2 (geçmiş yıl) ve % 1 idi (geçmiş ay).
Gados jaunu (16–34 gadus vecu) pieaugušo vidū ASV rādītāji ir šādi: 14,6 % (ilgtermiņa lietošana), 5,1 % (pēdējā gada lietošana) un 1,7 % (pēdējā mēneša lietošana), kamēr ES vidējie rādītāji 15-34 vecu iedzīvotāju vidū ir attiecīgi apmēram 5 % (ilgtermiņa lietošana), 2 % (pēdējā gada lietošana) un 1 % (pēdējā mēneša lietošana).
  Capitolul 5: Cocaina ÅŸ...  
Analizând profilul pacienţilor care solicită tratament pentru consumul de cocaină în centrele de tratament în ambulatoriu, se observă că noii pacienţi care solicită tratament pentru consumul de cocaină ca drog principal sunt, de obicei, mai în vârstă decât ceilalţi consumatori de droguri: 70 % se încadrează în grupa cu vârstă 20-34 ani, iar un grup mai mic (13 %) reprezintă de cei cu vârste între 35–39 ani (156).
Looking at the profile of cocaine clients in outpatient settings, it appears that new clients using cocaine as their primary drug are usually older than other drug consumers: 70 % are in the 20–34 years age group with a smaller group (13 %) aged between 35 and 39 years (156).
Si l'on examine le profil des cocaïnomanes dans les centres de soins ambulatoires, il apparaît que les nouveaux patients pour lesquels la cocaïne est la drogue primaire sont généralement plus âgés que les autres usagers de drogue. Ainsi, 70 % d'entre eux appartiennent à la tranche d'âge des 20 à 34 ans et un groupe plus réduit (13 %) est âgé de 35 à 39 ans. (156).
Betrachtet man das Profil der Kokainpatienten in ambulanten Behandlungseinrichtungen, so stellt man fest, dass Erstpatienten, die Kokain als Primärdroge konsumieren, im Durchschnitt älter sind als andere Drogenkonsumenten: 70 % dieser Patienten sind im Alter zwischen 20 und 34 Jahren, während ein geringerer Anteil (13 %) 35 bis 39 Jahre alt ist (156).
En cuanto al perfil de los consumidores de cocaína en entornos ambulatorios, los nuevos pacientes que consumen cocaína como droga principal suelen ser mayores que los consumidores de otras drogas: el 70 % se encuentra entre los 20 y los 34 años de edad, con un grupo menor (13 %) de entre 35 y 39 años de edad (156).
Guardando al profilo dei pazienti in cura a livello ambulatoriale per dipendenza da cocaina, sembra di capire che i nuovi pazienti che fanno uso di questa sostanza come droga primaria siano solitamente più anziani rispetto ai consumatori di altre droghe: il 70% appartiene infatti alla fascia di età 20–34 anni, mentre una percentuale minore (13%) ha un’età compresa tra i 35 e i 39 anni (156).
Examinando o perfil dos utentes consumidores de cocaína nos centros de tratamento em regime ambulatório, conclui-se que os novos utentes que consomem cocaína como droga principal são normalmente mais velhos do que os outros: 70% estão na faixa etária 20 a 34 anos, situando-se um grupo mais pequeno (13%) entre 35 e 39 anos (156).
Εξετάζοντας το προφίλ ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη σε κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής, προκύπτει ότι τα άτομα που ζητούν θεραπεία για πρώτη φορά και κάνουν χρήση κοκαΐνης ως κύριας ναρκωτικής ουσίας είναι συνήθως μεγαλύτερης ηλικίας σε σχέση με τους χρήστες άλλων ναρκωτικών ουσιών: το 70 % ανήκει στην ηλικιακή ομάδα των 20–34 ετών με μια μικρότερη ομάδα (13 %) να είναι ηλικίας μεταξύ 35 και 39 ετών (156).
Uit het profiel van cocaïnecliënten in extramurale settings blijkt dat nieuwe cliënten die cocaïne als primaire drug gebruiken meestal ouder zijn dan andere drugsgebruikers: 70% hoort tot de leeftijdsgroep van 20 tot 34 jaar en een kleinere groep (13 %) is tussen de 35 en 39 jaar oud (156).
Při pohledu na profil pacientů léčících se v ambulantních zařízeních v souvislosti s kokainem se zdá, že noví klienti užívající kokain jako primární drogu bývají obvykle starší než konzumenti jiných drog: 70 % z nich patří do věkové skupiny 20–34 let a menší skupina (13 %) je ve věku 35–39 let (156).
Ser man på profilen af kokainklienter i ambulant behandling, fremgår det, at de nye klienter, der bruger kokain som deres primære stof, i reglen er ældre end andre stofbrugere: 70 % er i aldersgruppen 20–34 år, og en mindre gruppe (13 %) er mellem 35 og 39 år (156).
Kokaiini tarbimise tõttu ambulatoorsetes ravikeskustes ravi saavate patsientide profiili uurides ilmneb, et esmase uimastina kokaiini nimetanud uued patsiendid on tavaliselt vanemad kui muude uimastite tarbijad: 70% kuulub 20–34aastaste vanuserühma ning väiksema rühma (13%) moodustavad 35–39aastased.(156)
Kun tarkastellaan kokaiiniasiakkaiden profiilia avohoidossa, vaikuttaa siltä, että kokaiinia ensisijaisena huumeena käyttävät hoitoon ensimmäistä kertaa hakeutuvat asiakkaat ovat yleensä muita huumeidenkäyttäjiä vanhempia: heistä 70 prosenttia on 20–34-vuotiaita, ja pienempi määrä heitä on 35–39-vuotiaiden ryhmässä (13 %) (156).
A járóbeteg-ellátásban kezelt kokainfogyasztó páciensek profilja alapján úgy tűnik, hogy az elsőszámú kábítószerként kokaint használó új páciensek rendszerint idősebbek a többi drogfogyasztónál: 70%-uk a 20–34 éves korcsoportba tartozik, kisebb részük pedig (13%) a 35–39 évesek közül kerül ki156.
Hvis man ser på profilen til kokainklienter i det polikliniske behandlingsapparatet, kan det synes som om nye klienter som bruker kokain som primærrusmiddel, oftere er eldre enn andre narkotikabrukere – 70 % er i alderen 20-34 og 13 % mellom 35 og 39 år (156).
Profile pacjentów zażywających kokainę i poddanych leczeniu w systemie ambulatoryjnym wskazują, że nowi pacjenci zażywający kokainę jako główny narkotyk są zwykle starsi od osób zażywających inne narkotyki: 70% spośród nich należy do grupy wiekowej 20–34 lata, a mniejsza grupa (13%) to osoby w wieku 35–39 lat (156).
Pri pohľade na profil kokaínových klientov v ambulantných zariadeniach sa zdá, že noví klienti, ktorí užívajú kokaín ako prvotnú drogu, sú obvykle starší ako iní užívatelia drog: 70 % z nich sú vo vekovej skupine 20 – 34 rokov, s menšou skupinou (13 %) vo veku 35 až 39 rokov (156).
Če pogledamo profil oseb, ki se zaradi uživanja kokaina zdravijo izvenbolnišnično, kaže, da so nove osebe, ki uživajo kokain kot primarno drogo, ponavadi starejše od drugih uživalcev drog: 70 % jih je v starostni skupini od 20 do 34 let, manjša pa je starostna skupina (13 %) od 35 do 39 let (156).
Om man studerar profilen för kokainklienter i öppenvården framkommer att klienter som använder kokain som primärdrog vanligen är äldre än andra narkotikakonsumenter: 70 % är i åldersgruppen 20–34 år med en mindre andel (13 %) i åldersgruppen 35–39 år (156).
Ayakta tedavi gören kokain hastalarının profiline bakıldığında, birincil uyuşturucu olarak kokain kullanan yeni hastaların genellikle diğer uyuşturucu tüketicilerinden daha yaşlı oldukları görülmektedir: % 70’i 20-30 yaş grubundayken daha küçük bir grup (% 13) 35 ve 39 yaşları arasındadır (156).
Aplūkojot ambulatoro kokaīna pacientu profilus, šķiet, ka jaunie pacienti, kam kokaīns ir primārā narkotika, parasti ir gados vecāki par citiem narkotiku lietotājiem: 70 % no šiem pacientiem ir 20 līdz 34 gadus veci, un mazāka pacientu daļa (13 %) ir 35 līdz 39 gadus veci (156).
  Capitolul 2: Răspunsul...  
Reintegrarea socială este definită drept „orice intervenţie cu caracter social care are ca scop integrarea foştilor sau actualilor consumatori problematici de droguri în comunitate”. Cei trei „stâlpi” ai reintegrării sociale sunt (1) oferirea de locuinţe, (2) educaţia şi (3) asigurarea de locuri de muncă (inclusiv pregătire profesională).
(37) Social reintegration is defined as ‘any social intervention with the aim of integrating former or current problem drug users into the community’. The three ‘pillars’ of social reintegration are (1) housing; (2) education; and (3) employment (including vocational training). Other measures, such as counselling and leisure activities, may also be used.
(37) La réinsertion sociale est définie comme «toute intervention sociale ayant pour but d’intégrer des usagers de drogue à problème, anciens ou actuels, dans la communauté». Les trois «piliers» de la réinsertion sociale sont: (1) le logement; (2) l’éducation et (3) l’emploi (y compris la formation professionnelle). D’autres mesures telles que le conseil et les activités de loisirs peuvent également être utilisées.
(37) Soziale Reintegration ist definiert als „jede soziale Maßnahme mit dem Ziel der Integration ehemaliger oder aktueller problematischer Drogenkonsumenten in die Gemeinschaft“. Die drei „Säulen“ der sozialen Reintegration sind (1) Wohnen, (2) Bildung und (3) Beschäftigung (einschließlich der beruflichen Ausbildung). Darüber hinaus können andere Maßnahmen wie Beratung und Freizeitaktivitäten zum Einsatz kommen.
(37) La reinserción social se define como «cualquier intervención social cuyo objetivo sea integrar en la comunidad a los antiguos y actuales drogodependientes problemáticos». Los tres «pilares» de la reinserción social son (1) el alojamiento, (2) la educación y (3) el empleo (incluida la formación profesional). También pueden utilizarse otras medidas como el asesoramiento y las actividades de ocio.
(37) Per reinserimento sociale si intende “un qualsiasi intervento sociale finalizzato a inserire nella comunità gli ex o gli attuali consumatori problematici di droga”. I tre “pilastri” del reinserimento sociale sono: (1) la casa; (2) l’istruzione; (3) l’occupazione (compresa la formazione professionale). Possono inoltre essere utilizzate altre misure, come la consulenza e le attività nel tempo libero.
(37) Entende-se por reintegração social “qualquer intervenção social com o objectivo de integrar os antigos ou actuais consumidores problemáticos de droga na comunidade”. Os três “pilares” da reintegração social são (1) a habitação; (2) a educação; e (3) o emprego (incluindo a formação profissional). Também podem ser utilizadas outras medidas, como o aconselhamento e as actividades de lazer.
(37) Ως κοινωνική επανένταξη νοείται «κάθε κοινωνική παρέμβαση με στόχο την ένταξη πρώην ή νυν προβληματικών χρηστών ναρκωτικών στην κοινότητα». Τρεις είναι οι άξονες της κοινωνικής επανένταξης: (1) στέγη· (2) εκπαίδευση· και (3) απασχόληση (συμπεριλαμβανομένης της επαγγελματικής κατάρτισης). Είναι επίσης δυνατό να χρησιμοποιούνται και άλλα μέτρα, όπως η συμβουλευτική και οι ψυχαγωγικές δραστηριότητες.
(37) Sociale reïntegratie wordt gedefinieerd als "iedere maatregel van sociale aard die tot doel heeft (voormalige) problematische drugsgebruikers in de gemeenschap te integreren". De drie pijlers van sociale integratie zijn (1) huisvesting; (2) onderwijs; en (3) werk (inclusief beroepsopleiding). Ook andere maatregelen, zoals counseling en vrijetijdsactiviteiten, kunnen toegepast worden.
(37) Opětovné začlenění do společnosti se definuje jako „jakýkoli sociální zásah s cílem integrovat bývalé nebo současné problémové uživatele drog do společenství“. Tři „pilíře“ opětovné začlenění do společnosti jsou (1) bydlení, (2) vzdělání a (3) zaměstnání (včetně odborné přípravy). Také je možné využít dalších opatření, např. poradenství a volnočasové aktivity.
(37) Social reintegration defineres som "enhver social intervention med henblik på at integrere tidligere eller aktuelle problematiske stofbrugere i samfundet". Social reintegration bygger på tre søjler: 1) boligtilbud, 2) uddannelse og 3) beskæftigelse (herunder erhvervsuddannelse). Andre foranstaltninger, f.eks. rådgivning og fritidsaktiviteter, kan også indgå.
(37) iskonda taasintegreerimine on defineeritud kui „igasugune sotsiaalne mõjutamine, mille eesmärk on integreerida endine või praegune probleemne uimastitarvitaja ühiskonda“. Ühiskonda taasintegreerimise kolm alustala on (1) majutus, (2) haridus ja (3) tööhõive (sealhulgas kutsealane koolitus). Võib kasutada ka muid meetmeid, näiteks nõustamist ja vaba aja sisustamist.
(37) ) Sosiaalisen kuntoutuksen määritelmä kattaa kaikki yhteiskunnalliset tukitoimet, joilla entiset tai nykyiset huumeiden ongelmakäyttäjät pyritään palauttamaan osaksi yhteisöä. Sosiaalisessa kuntoutuksessa on kolme ”osatekijää”: 1) asunto, 2) koulutus sekä 3) työ (ja ammatillinen koulutus). Kuntoutukseen voi kuulua muitakin toimenpiteitä, kuten neuvontaa ja vapaa-ajan toimintaa.
(37) társadalmi visszailleszkedés definíció szerint „szociális beavatkozás azzal a céllal, hogy a volt vagy jelenlegi problémás kábítószer-használókat beillessze a közösségbe”. A társadalmi visszailleszkedés három pillére: (1) lakhatás; (2) oktatás és (3) foglalkoztatás (a szakképzést is beleértve). Alkalmazhatók egyéb intézkedések is, így például tanácsadás és szabadidős tevékenységek.
(37) Sosial reintegrasjon defineres som ”ethvert sosialt tiltak som tar sikte på å integrere tidligere eller nåværende problematiske narkotikabrukere i samfunnet”. De tre ”pilarene” i sosial reintegrasjon er 1) bolig, 2) utdanning og 3) arbeid (herunder yrkesrettet opplæring). Andre tiltak, som rådgivning og fritidsaktiviteter, kan også brukes som et ledd i sosial reintegrasjon.
(37) Integrację społeczną definiuje się jako „każdą interwencję społeczną mającą na celu integrację ze społecznością osób problemowo zażywających narkotyki w przeszłości lub obecnie”. Trzy „filary” integracji społecznej to 1) mieszkanie, 2) wykształcenie oraz 3) zatrudnienie (w tym szkolenie zawodowe). Można stosować także inne środki, takie jak doradztwo czy zajęcia w czasie wolnym.
(37) Sociálna reintegrácia je definovaná ako „akýkoľvek sociálny zásah s cieľom integrovať bývalých alebo súčasných problémových užívateľov drog do spoločnosti“. Tri „piliere“ sociálnej reintegrácie sú (1) bývanie; (2) vzdelávanie; a (3) zamestnanie (vrátane odbornej prípravy). Môžu sa použiť ďalšie opatrenia, napríklad poradenstvo a oddychové činnosti.
(37) Socialna reintegracija je opredeljena kot "katerakoli socialna intervencija, katere cilj je vključitev bivših ali trenutnih problematičnih uživalcev drog v skupnost". Socialna reintegracija ima tri stebre: (1) stanovanje, (2) izobraževanje in (3) zaposlitev (vključno s poklicnim usposabljanjem). Lahko se uporabijo tudi drugi ukrepi, kot so svetovanje in prostočasne dejavnosti.
(37) Återintegrering i samhället definieras som “alla slags samhällsinsatser vars syfte är att integrera före detta eller aktiva problemmissbrukare i samhället”. De tre ”pelarna” som arbetet med att återintegrera missbrukarna i samhället bygger på är 1. boende, 2. utbildning och 3. sysselsättning (inklusive yrkesutbildning). Andra åtgärder, exempelvis rådgivning och fritidsaktiviteter, kan också användas.
(37)  Sosyal yeniden entegrasyon, ‘eski veya mevcut sorunlu uyuşturucu kullanıcılarını topluma kazandırma amaçlı her tür sosyal müdahale’ olarak tanımlanmaktadır. Sosyal entegrasyonun üç ayağını (1) barınma; (2) eğitim ve (3) istihdam (mesleki eğitim dahil) oluşturur. Danışmanlık ve boş zaman faaliyetleri gibi başka tedbirler de kullanılabilir.
(37) Sociālo reintegrāciju definē kā ,,jebkādu sociālo iejaukšanos ar mērķi integrēt sabiedrībā agrākos vai pašreizējos problemātiskos narkotiku lietotājus”. Sociālās reintegrācijas trīs ,,pīlāri” ir šādi:1) mājokļi; 2) izglītība; 3) darbs (ieskaitot profesionālo apmācību). Var izmantot arī citus pasākumus, piemēram, konsultācijas, brīvā laika pasākumus.
  Capitolul 8: àŽmbunătÄ...  
Lipsa datelor disponibile limitează raportarea multor aspecte ale consumului de mai multe droguri. Datele sunt disponibile din rapoartele toxicologice întocmite în urma supradozelor şi din rapoartele personale întocmite de cei care beneficiază de servicii de tratament.
The absence of available data limits reporting on many aspects of poly-drug use. Data are available from toxicological reports from drug overdoses and self-reports from those attending treatment services. While these sources allow some insights into poly-drug use, the information available is often limited and the representativeness of the data needs to be considered.
L’absence de données limite la portée des rapports sur de nombreux aspects de la polyconsommation de drogues. Des données provenant de rapports toxicologiques sur les surdoses de drogue et d’autodéclarations de personnes qui fréquentent les centres de traitement sont disponibles. Bien que ces sources donnent une idée de la polyconsommation de drogues, les informations disponibles sont souvent limitées et la représentativité des données doit être analysée.
Aufgrund des Mangels an verfügbaren Daten sind die Möglichkeiten einer Berichterstattung über viele Aspekte des polyvalenten Drogenkonsums beschränkt. Die verfügbaren Daten stammen aus toxikologischen Berichten über Überdosierungen und aus eigenen Angaben der Patienten von Behandlungsdiensten. Diese Quellen erlauben zwar gewisse Einblicke in den polyvalenten Drogenkonsum, die verfügbaren Informationen sind jedoch häufig begrenzt. Darüber hinaus stellt sich die Frage, ob die Daten repräsentativ sind.
La falta de información disponible limita las posibilidades de informar sobre muchos aspectos del policonsumo. Los datos disponibles provienen de los informes toxicológicos de sobredosis y de los informes personales de pacientes que reciben tratamiento. Si bien estas fuentes permiten comprender mejor el policonsumo, la información disponible suele ser limitada y, además, hay que tener en cuenta hasta qué punto los datos son representativos.
L’assenza di dati disponibili limita l’utilità delle segnalazioni della poliassunzione sotto molti punti di vista. I dati disponibili provengono dalle segnalazioni tossicologiche di overdosi di stupefacenti e dalle autodenunce dei soggetti che aderiscono a schemi terapeutici. Se queste fonti consentono di raccogliere informazioni sulla poliassunzione, spesso tali informazioni sono limitate ed è necessario prendere in considerazione la rappresentatività.
A ausência de dados disponíveis limita a comunicação de informações sobre muitos aspectos do policonsumo de droga. Os dados disponíveis provêm dos relatórios toxicológicos das overdoses de droga e das informações prestadas pelos próprios utentes dos serviços de tratamento. Muito embora estas fontes permitam conhecer melhor alguns aspectos do policonsumo de droga, as informações disponíveis são frequentemente limitadas e a representatividade dos dados tem de ser analisada.
Η απουσία διαθέσιμων στοιχείων περιορίζει τις δυνατότητες αναφοράς για πολλές πτυχές της πολλαπλής χρήσης ναρκωτικών. Τα στοιχεία προέρχονται από τοξικολογικές εκθέσεις από περιπτώσεις υπερβολικής δόσης και αυθόρμητες αναφορές ατόμων στα οποία παρέχονται θεραπευτικές υπηρεσίες. Μολονότι οι πηγές αυτές παρέχουν κάποιες πληροφορίες σχετικά με την πολλαπλή χρήση ναρκωτικών, οι διαθέσιμες πληροφορίες συχνά είναι περιορισμένες και η αντιπροσωπευτικότητα των στοιχείων χρήζει εξέτασης.
Het ontbreken van gegevens beperkt de rapportage over veel aspecten van polydrugsgebruik. Er zijn gegevens beschikbaar uit toxicologische verslagen van drugsoverdoses en zelfrapportages van mensen die in behandeling zijn. Deze bronnen bieden weliswaar enig inzicht in het polydrugsgebruik, maar de beschikbare informatie is dikwijls beperkt en er moet rekening gehouden worden met de representativiteit van de gegevens.
Hlášení o nejrůznějších aspektech užívání více drog omezuje nedostatek dostupných údajů. Údaje jsou dostupné z toxikologických zpráv, z údajů o případech předávkování drogami a vlastních vyjádření léčených klientů. I když tyto zdroje umožňují určitý vhled do problematiky užívání více drog, dostupné informace jsou často omezené a je třeba posoudit jejich reprezentativnost.
Manglen på tilgængelige data begrænser indberetningen i forbindelse med mange aspekter af blandingsbrug. Der foreligger data fra toksikologiske rapporter fra narkotikaoverdoser og selvrapporter fra personer i behandling. Selv om disse kilder giver mulighed for et vist indblik i blandingsbrug, er de foreliggende oplysninger ofte begrænsede, og repræsentativiteten af dataene skal tages i betragtning.
Kättesaadavate andmete puudumine raskendab aruandlust paljude mitme uimasti tarbimise aspektide kohta. Andmeid saadakse uimastite üleannustamiste toksikoloogilistest aruannetest ning ravil olevatelt uimastitarbijatelt endilt. Need allikad heidavad küll pisut valgust mitme uimasti tarbimisele, kuid kättesaadav informatsioon on sageli piiratud ja tuleb arvestada seda, et andmed ei ole täielikud.
Saatavilla olevien tietojen puutteellisuus rajoittaa raportointia huumeiden sekakäytön monista näkökohdista. Tietoja on saatavilla huumeiden yliannostusten toksikologisista raporteista ja hoitopalvelujen käyttäjien omista ilmoituksista. Nämä lähteet valaisevat jonkin verran huumeiden sekakäyttöä, mutta tiedot ovat usein vähäisiä ja niiden edustavuuteen on kiinnitettävä huomiota.
A rendelkezésre álló adatok hiánya a polidroghasználat több szempontjából is korlátozza a bejelentést. A meglévő adatok a kábítószer-túladagolásokról szóló toxikológiai jelentésekből és a kezeléseket felkereső személyek saját beszámolóiból származnak. Bár ezek a források némi betekintést adnak a polidroghasználatba, a rendelkezésre álló információk gyakran korlátozottak, és azt is mérlegelni kell, hogy az adatok mennyiben tekinthetők reprezentatívnak.
Mangelen på data begrenser rapporteringen om mange aspekter ved blandingsbruk. Data er hentet fra toksikologiske rapporter etter narkotikaoverdoser og fra egenrapporter fra behandlingsmottakere. Selv om disse kildene gir oss noe kunnskap om blandingsbruk, er den tilgjengelige informasjonen ofte begrenset, og representativiteten ved dataene må vurderes.
Brak danych nie pozwala zgłaszać wielu aspektów dotyczących zażywania więcej niż jednego narkotyku. Dostępne dane pochodzą z raportów toksykologicznych sporządzanych w przypadkach przedawkowania narkotyku oraz ze zgłoszeń własnych osób poddanych terapii. Źródła te umożliwiają pewien wgląd w kwestię zażywania więcej niż jednego narkotyku, ale dostępne informacje są często ograniczone, należy też rozważyć ich reprezentatywność.
Chýbanie dostupných údajov obmedzuje uvádzanie mnohých aspektov užívania viacerých drog. Údaje sú k dispozícii z toxikologických správ o predávkovaní drogami a vlastných správ od tých, ktorí sa zúčastňujú na službách liečenia. Hoci tieto zdroje umožňujú určité hĺbkové pohľady do užívania viacerých drog, dostupné informácie sú často obmedzené a je potrebné zvážiť reprezentatívnosť potrieb údajov.
Odsotnost razpoložljivih podatkov omejuje poročanje o mnogih vidikih hkratnega uživanja več drog. Podatki so na voljo iz toksikoloških poročil o primerih prevelikega odmerka drog in samoporočil tistih, ki se udeležijo zdravljenja. Ti viri sicer omogočajo nekaj vpogleda v hkratno uživanje več drog, vendar so razpoložljive informacije pogosto omejene, treba pa je upoštevati tudi reprezentativnost podatkov.
Bristen på tillgängliga uppgifter leder till att rapportering om många inslag i blandmissbruket blir begränsad. Uppgifter finns att hämta i toxikologiska rapporter från överdoser av narkotika och i berättelser från klienter som genomgår behandling. Samtidigt som dessa källor ger viss insikt i blandmissbruket, är den tillgängliga informationen ofta begränsad och uppgifternas representativitet kan ifrågasättas.
Mevcut veri eksikliği, çoklu uyuşturucu kullanımının pek çok yönü hakkında raporlamayı kısıtlamaktadır. Uyuşturucu doz aşımlarına dair toksikolojik raporlar ile tedavi hizmetlerine katılanlardan alınan kendileriyle ilgili raporınlardan veri elde edilebilmektedir. Bu kaynaklar, çoklu uyuşturucu kullanımına dair bir içgörü sağlarken, eldeki bilgiler genellikle sınırlı olup verilerin temsil değeri üzerinde düşünmek gerekmektedir.
Pieejamu datu trūkums nozīmē, ka atskaites par daudziem vairāku narkotiku lietošanas aspektiem ir nepilnīgas. Pieejamie dati nāk no narkotiku pārdozēšanas toksikoloģijas ziņojumiem un no ārstniecības pakalpojumu saņēmēju sniegtās personiskās informācijas. Šie avoti ļauj gūt zināmu priekšstatu par vairāku narkotiku lietošanu, tomēr pieejamā informācija nereti ir ierobežota un ir jāņem vērā, ka tā var nebūt pietiekami reprezentatīva.
  Capitolul 5: Cocaina ÅŸ...  
Dintre pacienţii care raportează consumul principal de opiacee, 31 % în Italia, 42 % în Ţările de Jos şi 44 % în Regatul Unit raportează consumul de cocaină ca drog secundar. Dintre cei care consumă cocaina ca drog principal, 28 % în Italia şi 38 % în Regatul Unit raportează consumul de opiacee ca drog secundar.
Cocaine is often used in combination with another illicit or licit subsidiary drug, often cannabis (31.6 %), opioids (28.6 %) or alcohol (17.4 %) (157). Local studies of drug injectors suggest that, in some areas, the combination of heroin and cocaine within an injection may be becoming more popular (sometimes referred to by drug injectors as ‘speedballing’). The combination of opioids and cocaine is currently more apparent in the treatment data. Among clients reporting primary use of opioids, 31 % in Italy, 42 % in the Netherlands and 44 % in United Kingdom report a secondary cocaine use. Among primary cocaine users, 28 % in Italy and 38 % in United Kingdom report secondary use of opioids.
La cocaïne est souvent combinée à une autre substance subsidiaire licite ou illicite, comme le cannabis (31,6 %), les opiacés (28,6 %) ou l'alcool (17,4 %) (157). Des études locales sur les injecteurs de drogue donnent à penser que, dans certaines régions, la combinaison d'héroïne et de cocaïne dans une seringue pourrait être en train de se populariser (ce que les injecteurs de drogue appellent parfois le «speedballing»). La combinaison d'opiacés et de cocaïne apparaît plus clairement dans les données relatives aux traitements. Parmi les patients qui déclarent les opiacés comme drogue primaire, 31 % en Italie, 42 % aux Pays‑Bas et 44 % au Royaume-Uni déclarent une consommation secondaire de cocaïne. Parmi les usagers primaires de cocaïne, 28 % en Italie et 38 % au Royaume-Uni déclarent une consommation d'opiacés comme drogue secondaire.
Kokain wird häufig in Kombination mit anderen illegalen oder legalen Sekundärdrogen konsumiert, zumeist mit Cannabis (31,6 %), Opioiden (28,6 %) oder Alkohol (17,4 %) (157). Lokale Studien unter injizierenden Drogenkonsumenten belegen, dass in einigen Gebieten die Kombination von Heroin und Kokain in einer Injektion (von den Drogenkonsumenten zuweilen als „Speedballing“ bezeichnet) zunehmend Verbreitung finden könnte. In den Behandlungsdaten wird derzeit immer häufiger die Kombination von Opioiden und Kokain genannt. Von den Patienten, die Opioide als Primärdroge nennen, geben in Italien 31 %, in den Niederlanden 42 % und im Vereinigten Königreich 44 % Kokain als Sekundärdroge an. Von den Patienten, die Kokain als Primärdroge angeben, nennen in Italien 28 % und im Vereinigten Königreich 38 % Opioide als Sekundärdroge.
La cocaína se consume con frecuencia en combinación con otras drogas legales o ilegales complementarias, como el cannabis (31,6 %), los opiáceos (28,6 %) o el alcohol (17,4 %) (157). Los estudios locales de consumidores de drogas por vía parenteral indican que, en algunas zonas, podría estar aumentando la popularidad de la combinación de heroína y cocaína en una sola inyección, combinación a la que los consumidores suelen llamar «espídbol». Actualmente, la combinación de opiáceos y cocaína aparece con mayor frecuencia en la información obtenida de los pacientes en tratamiento. De entre los pacientes que afirman consumir principalmente opiáceos, el 31 % en Italia, el 42 % en los Países Bajos y el 44 % en el Reino Unido declaran consumir cocaína como droga secundaria, y de los pacientes que consumen principalmente cocaína, un 28 % en Italia y un 38 % en el Reino Unido declaran consumir opiáceos como droga secundaria.
La cocaina è spesso usata in associazione con altre droghe sussidiarie, lecite o illecite, spesso cannabis (31,6%), oppiacei (28,6%) o alcol (17,4%) (157). Studi locali condotti su soggetti che fanno uso di droghe per via parenterale suggeriscono che, in talune zone, l’iniezione di eroina in associazione a cocaina (talora denominata dagli stessi consumatori speedballing) può diventare più popolare. La combinazione di oppiacei e cocaina è attualmente più evidente nei dati sul trattamento. Tra i pazienti che riferiscono un uso primario degli oppiacei ammette un consumo secondario di cocaina il 31% dei soggetti in Italia, il 42% nei Paesi Bassi e il 44% nel Regno Unito. Tra i consumatori di cocaina come sostanza primaria, il 28% dei soggetti in Italia e il 38% nel Regno Unito riferiscono un uso secondario di oppiacei.
A cocaína é frequentemente consumida em associação com outra droga legal ou ilegal secundária, muitas vezes a cannabis (31,6%), opiáceos (28,6%) ou álcool (17,4%) (157). Os estudos locais sobre os consumidores de droga injectada sugerem que, em algumas zonas, a combinação de heroína e cocaína na mesma injecção (a que os consumidores chamam por vezes “speedballing”) poderá estar a popularizar-se, sendo a associação de opiáceos e cocaína agora mais visível nos dados de tratamento. Entre os utentes que afirmam consumir opiáceos como droga principal, 31% em Itália, 42% nos Países Baixos e 44% no Reino Unido mencionam um consumo secundário de cocaína. Entre os que consomem cocaína como droga principal, 28% em Itália e 38% no Reino Unido mencionam um consumo secundário de opiáceos.
Η κοκαΐνη χρησιμοποιείται συχνά σε συνδυασμό με μια άλλη, δευτερεύουσα ουσία, συχνά την κάνναβη (31,6 %), τα οπιοειδή (28,6 %) ή το αλκοόλ (17,4 %) (157). Τοπικές έρευνες σε χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών υποδηλώνουν ότι, σε ορισμένες περιοχές, ο συνδυασμός ηρωίνης και κοκαΐνης στην ίδια ένεση γίνεται ολοένα και πιο διαδεδομένος (ορισμένες φορές αναφέρεται από τους χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών ως «speedballing»). Ο συνδυασμός οπιοειδών και κοκαΐνης είναι επί του παρόντος πιο πρόδηλος στα δεδομένα θεραπείας. Στα άτομα υπό θεραπεία που αναφέρουν ως κύρια ουσία χρήσης τα οπιοειδή, ποσοστό 31 % στην Ιταλία, 42 % στις Κάτω Χώρες και 44 % στο Ηνωμένο Βασίλειο αναφέρουν την κοκαΐνη ως δευτερεύουσα ουσία χρήσης. Στα άτομα υπό θεραπεία που αναφέρουν ως κύρια ουσία χρήσης την κοκαΐνη, ποσοστό 28 % στην Ιταλία και 38 % στο Ηνωμένο βασίλειο αναφέρουν τα οπιοειδή ως δευτερεύουσες ουσίες χρήσης.
Cocaïne wordt veelal gebruikt in combinatie met een andere illegale of legale secundaire drug; vaak betreft het cannabis (31,6%) opioïden (28,6%) of alcohol (17,4%) (157). Lokale onderzoeken naar drugsspuiters doen vermoeden dat de combinatie van heroïne en cocaïne in één spuit (door de drugsspuiters zelf soms “speedballing” genoemd) in bepaalde gebieden aan populariteit wint. De combinatie van opioïden en cocaïne is op dit moment duidelijker aanwijsbaar in de behandelingsgegevens. Van de cliënten die aangeven primair opioïden te gebruiken, verklaart 31% in Italië, 42% in Nederland en 44% in het Verenigd Koninkrijk cocaïne als secundaire drug te gebruiken. Van de primaire cocaïnegebruikers noemt 28% in Italië en 38% in het Verenigd Koninkrijk opioïden als secundaire drug.
Kokain se mnohdy užívá v kombinaci s jinou nezákonnou či zákonnou doplňkovou látkou, často konopím (31,6 %), opiáty (28,6 %) nebo alkoholem (17,4 %) (157). Místní studie provedené mezi osobami užívajícími drogu nitrožilně naznačují, že si v některých oblastech získává oblibu kombinace heroinu a kokainu v jedné injekci (kterou tyto osoby někdy označují jako „speedball“). Kombinace opiátů a kokainu se v současné době v údajích o léčbě objevuje výrazněji. Z klientů, kteří jako primární uvádějí užívání opiátů, jich 31 % v Itálii, 42 % v Nizozemsku a 44 % ve Spojeném království uvádí kokain jako sekundárně užívanou drogu. U primárních konzumentů kokainu jich 28 % v Itálii a 38 % ve Spojeném království uvádí sekundární užívání opiátů.
Kokain bruges ofte sammen et andet illegalt eller legalt stof, ofte cannabis (31,6 %), opioider (28,6 %) eller alkohol (17,4 %) (157). Lokale undersøgelser af intravenøse stofbrugere viser, at blandingen af heroin og kokain i samme sprøjte kan være ved at blive populær i nogle områder (af intravenøse stofbrugere undertiden kaldet en "speedball"). Kombinationen af opioider og kokain fremgår på nuværende tidspunkt i højere grad af behandlingsdataene. Blandt de klienter, der har angivet et primært opioidbrug, har 31 % i Italien, 42 % i Nederlandene og 44 % i Det Forenede Kongerige angivet kokain som sekundært stof. Blandt primære kokainbrugere har 28 % i Italien og 38 % i Det Forenede Kongerige angivet opioider som sekundært stof.
Kokaiini tarbitakse sageli koos mõne muu illegaalse või legaalse täiendava uimastiga, sageli koos kanepi (31,6%), opioidide (28,6%) või alkoholiga (17,4%) (157). Kohalikud uuringud uimastisüstijate hulgas näitavad, et mõnes piirkonnas on levimas heroiini ja kokaiini manustamine ühe süstina (mõnikord kasutavad uimastisüstijad selle kohta nimetust speedballing). Käesoleval ajal ilmneb andmetes ravinõudluse kohta sagedamini opioidide ja kokaiini kombineeritud tarbimine. Esmase uimastina opioide nimetanud klientide hulgas teatab kokaiini tarbimisest teisese uimastina 31% Itaalias, 42% Madalmaades ja 44% Ühendkuningriigis. Esmase uimastina kokaiini tarbijate hulgas teatab opioidide tarbimisest teisese uimastina 28% Itaalias ja 38% Ühendkuningriigis.
Kokaiinia käytetään usein yhdessä jonkin muun laittoman tai laillisen toissijaisen päihteen, yleensä kannabiksen (31,6 %), opioidien (28,6 %) tai alkoholin (17,4 %) kanssa (157). Huumeiden injektiokäyttäjistä tehdyt paikalliset tutkimukset viittaavat siihen, että heroiinin ja kokaiinin yhdistelmä ruiskeena (jota käyttäjät kutsuvat toisinaan ”speedballiksi”) on joillakin alueilla kasvattamassa suosiotaan. Opioidien ja kokaiinin yhdistelmän yleistyminen näkyy nykyisin yhä selvemmin hoitotiedoista. Italiassa 31 prosenttia, Alankomaissa 42 prosenttia ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa 44 prosenttia opioidit ensisijaiseksi huumeeksi ilmoittavista asiakkaista mainitsee käyttävänsä toissijaisesti kokaiinia. Kokaiinin ensisijaiseksi huumeeksi ilmoittavista asiakkaista ilmoittaa Italiassa 28 prosenttia ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa 38 prosenttia käyttävänsä toissijaisesti opioideja.
A kokaint gyakran más tiltott vagy legális kiegészítő kábítószerrel, sokszor kannabisszal (31,6%), opiátokkal (28,6%) vagy alkohollal (17,4%) kombinálva használják157. Az injekciós kábítószer-használók között végzett helyi vizsgálatok azt mutatták, hogy egyes területeken mintha kezdene népszerűvé válni a heroin és kokain egy injekcióban beadott kombinációja (ezt az injekciós kábítószer-használók olykor „speedballing” néven említik). Az opiátok és a kokain kombinációja most a kezelési adatokban jobban megmutatkozik. Az elsődleges opiáthasználatot bevalló páciensek közül Olaszországban 31%, Hollandiában 42%, az Egyesült Királyságban pedig 44% számolt be másodlagos kokainhasználatról. Az elsődleges kokainhasználók közül Olaszországban 28%, az Egyesült Királyságban 38% nyilatkozott másodlagos opiáthasználatról.
Kokain brukes ofte i kombinasjon med et annet legalt eller illegalt sekundært rusmiddel, ofte cannabis (31,6 %), opioider (28,6 %) eller alkohol (17,4 %) (157). Lokale studier blant sprøytebrukere viser at det i enkelte områder er blitt populært å kombinere heroin og kokain i sprøytene (sprøytebrukerne kaller det gjerne selv ”speedballing”). Kombinasjonen av opioider og kokain kommer nå mer til syne i behandlingsdataene. Blant klienter som rapporterer om opioider som primærrusmiddel, rapporterer 31 % i Italia, 42 % i Nederland og 44 % i Storbritannia om sekundær bruk av kokain. Blant primærbrukere av kokain rapporterer 28 % i Italia og 38 % i Storbritannia om sekundær bruk av opioider.
Kokaina jest często zażywana w połączeniu z innym nielegalnym narkotykiem lub legalną substancją dodatkową. Często są to konopie indyjskie (31,6%), opiaty (28,6%) lub alkohol (17,4%) (157). Lokalne badania nad osobami przyjmującymi narkotyk dożylnie wskazują, że na niektórych obszarach coraz bardziej popularne staje się łączne wstrzykiwanie heroiny i kokainy (zażywający nazywają to czasami speedballing). Połączenie opiatów i kokainy obecnie spotyka się najczęściej w danych dotyczących leczenia. Wśród pacjentów zażywających opiaty jako narkotyk główny 31% we Włoszech, 42% w Holandii i 44% w Wielkiej Brytanii podaje kokainę jako drugi narkotyk. Wśród osób zażywających kokainę jako narkotyk główny 28% we Włoszech i 38% w Wielkiej Brytanii podaje opiaty jako drugi narkotyk.
Kokaín sa často užíva v kombinácii s inou nezákonnou alebo zákonnou doplnkovou drogou, často s kanabisom (31,6 %), opiátmi (28,6 %) alebo alkoholom (17,4 %) (157). Miestne štúdie o osobách, ktoré si vstrekujú drogy, naznačujú, že v niektorých oblastiach sa môže stať kombinácia heroínu a kokaínu v jednej injekcii populárnejšou (niekedy ju osoby, ktoré si vstrekujú drogy, nazývajú „speedballing“). Kombinácia opiátov a kokaínu je v súčasnosti v údajoch o liečbe očividnejšia. Medzi klientmi, ktorí uvádzajú prvotné užívanie opiátov, 31 % v Taliansku, 42 % v Holandsku a 44 % v Spojenom kráľovstve uvádza druhotné užívanie kokaínu. Medzi prvotnými užívateľmi kokaínu 28 % v Taliansku a 38 % v Spojenom kráľovstve uvádza druhotné užívanie opiátov.
Kokain se pogosto uporablja skupaj z drugimi prepovedanimi ali dovoljenimi drogami, pogosto s konopljo (31,6 %), opiati (28,6 %) ali alkoholom (17,4 %) (157). Lokalne študije injicirajočih uživalcev drog na nekaterih območjih kažejo, da mešanica heroina in kokaina v injekciji verjetno postajala bolj priljubljena (injicirajoči uživalci drog jo včasih imenujejo "speedball"). Kombinacija opiatov in kokaina je trenutno bolj razvidna iz podatkov o zdravljenju. Od oseb, ki poročajo o primarnem uživanju opiatov, jih o sekundarnem uživanju kokaina poroča 31 % v Italiji, 42 % na Nizozemskem in 44 % v Združenem kraljestvu. Od primarnih uživalcev kokaina jih o sekundarnem uživanju opiatov poroča 28 % v Italiji in 38 % v Združenem kraljestvu.
Kokain används ofta i kombination med andra droger, ofta cannabis (31,6 %), opiater (28,6 %) eller alkohol (17,4 %)(157). Lokala undersökningar av injektionsmissbrukare tyder på att kombinationen heroin och kokain i injektioner på vissa håll håller på att öka i popularitet (en kombination som av injektionsmissbrukare ibland kallas ”speedballing”). Kombinationen av opiater och kokain framgår för närvarande tydligare i behandlingsuppgifterna. Bland klienter som är primäranvändare av opiater, uppgav 31 % i Italien, 42 % i Nederländerna 44 % i Storbritannien sig ha kokain som sekundärdrog. Bland primära kokainanvändare rapporterade 28 % I Italien och 38 % i Storbritannien ha opiater som sekundärdrog.
Kokain sıklıkla başka yasadışı veya yasal ikinci bir uyuşturucuyla, genellikle esrar (% 31,6), opioidler (% 28,6) veya alkolle (% 17,4) birarada kullanılmaktadır (157). Uyuşturucu enjekte edenleri konu alan yerel çalışmalar, bazı alanlarda, bir enjeksiyonda eroin ve kokain kombinasyonunun yaygınlaşmakta olabileceğini öne sürmektedir (buna uyuşturucu enjekte edenler tarafından ‘speedball’ da denmektedir). Opioid ve kokain kombinasyonu şu anda tedavi verilerinde daha çok görülmektedir. Birincil opioid kullanımı bildiren hastaların İtalya’da % 31, Hollanda’da % 42 ve Birleşik Krallık'ta % 44’ü ikincil bir kokain kullanımı bildirmektedir. Birincil kokain kullanıcıları arasında da İtalya’da % 28 ile Birleşik Krallık'ta % 38 ikincil opioid kullanımı bildirmektedir.
Kokaīnu nereti lieto kombinācijā ar citām nelegālām un legālām narkotikām, bieži tās ir kaņepes (31,6 %), opioīdi (28,6 %) vai alkohols (17,4 %) (157). Vietēji pētījumi par narkotiku injicēšanu liek secināt, ka dažviet arvien iecienītāka kļūst heroīna un kokaīna apvienošana vienā injekcijā (narkotiku injicētāji tās mēdz saukt par ,,ātrumbumbām”). Pašreizējie ārstniecības dati liecina par biežāku kombinētu opioīdu un kokaīna lietošanu. Starp pacientiem, kuru primārās narkotikas ir opioīdi, 31 % Itālijā, 42 % Nīderlandē un 44 % Apvienotajā Karalistē atzīst, ka lieto kokaīnu kā sekundāro narkotiku. Starp primārajiem kokaīna lietotājiem 28 % Itālijā un 38 % Apvienotajā Karalistē atzīst sekundāru opioīdu lietošanu.
  Capitolul 2: Răspunsul...  
Tinerii cu risc de abandon şcolar şi/sau cu probleme de comportament sunt cei pe care se concentrează tot mai adesea programele de prevenire selectivă a consumului de droguri, în Italia de exemplu, unde circa 15 % între intervenţiile pentru prevenire în şcoli se adresează subgrupurilor de elevi vulnerabili (prevenire selectivă şi indicată).
Young people at risk of dropping out of school and/or with behavioural problems are increasingly being addressed by selective drug prevention, for instance in Italy, where some 15 % of prevention interventions in schools are aimed at vulnerable subgroups of students (selective and indicated prevention). The main subgroups at which selective prevention in schools is aimed are students with social behavioural problems, school problems or family problems, immigrant students and those belonging to ethnic minorities. In fact, academic performance and school attendance are good predictors for drug problems, and monitoring these enables early and accurate intervention.
Les jeunes risquant d'abandonner l'école ou ayant des comportements problématiques sont de plus en plus visés par la prévention sélective, en Italie notamment, où quelque 15 % des actions de prévention en milieu scolaire visent des sous-groupes d'élèves vulnérables (prévention sélective et ciblée). Les principaux sous-groupes auxquels s'adresse la prévention sélective en milieu scolaire sont les élèves présentant des problèmes de comportement social, des problèmes scolaires ou familiaux, les élèves immigrants ou ceux appartenant à des minorités ethniques. En fait, les résultats scolaires et la présence en classe sont de bons indices de problèmes de drogue et la surveillance de ces éléments permet une intervention précoce et ciblée.
Jugendliche, bei denen die Gefahr eines Schulabbruchs besteht und/oder die Verhaltensprobleme zeigen, sind zunehmend die Zielgruppe selektiver Drogenprävention. In Italien zielen beispielsweise 15 % der Präventionsmaßnahmen auf gefährdete Teilgruppen von Schülern ab (selektive und indizierte Prävention). Die wichtigsten Teilgruppen, auf die selektive Präventionsmaßnahmen in Schulen abzielen, sind Schüler mit gestörtem Sozialverhalten und schulischen oder familiären Problemen, Migrantenkinder und Angehörige ethnischer Minderheiten. Tatsächlich sind die schulischen Leistungen und die Teilnahme am Unterricht gute Indikatoren für Drogenprobleme, und ihre Beobachtung ermöglicht frühzeitige und zielorientierte Maßnahmen.
Los programas de prevención selectiva del consumo de droga se dirigen cada vez más a jóvenes que corren el riesgo de abandonar la escuela y/o con problemas de comportamiento, por ejemplo en Italia, donde un 15 % de las intervenciones preventivas en las escuelas tienen como objetivo los subgrupos de estudiantes de mayor riesgo (prevención selectiva y específica). La prevención selectiva en las escuelas se dirige principalmente a subgrupos compuestos por estudiantes con problemas de comportamiento social, problemas escolares o familiares, inmigrantes y pertenecientes a minorías étnicas. De hecho, el rendimiento escolar y la asistencia a clase son dos buenos indicadores para detectar problemas con las drogas, y su seguimiento permite una intervención precoz y certera.
I giovani a rischio di abbandonare la scuola e/o con problemi comportamentali sono sempre più i destinatari degli interventi di prevenzione selettiva dell’uso di stupefacenti; valga come esempio il caso dell’Italia, dove il 15% circa delle azioni di prevenzione nelle scuole è orientato ai sottogruppi vulnerabili degli studenti (prevenzione selettiva e indicata). I principali sottogruppi destinatari della prevenzione selettiva nelle scuole sono gli studenti con problemi comportamentali sociali, problemi scolastici o problemi familiari, gli studenti immigrati e gli studenti appartenenti a minoranze etniche. Il rendimento scolastico e la frequenza scolastica sono infatti buoni predittori dei problemi correlati alla droga, cosicché il monitoraggio di questi indicatori consente di intervenire in maniera tempestiva e accurata.
Os jovens em risco de abandono escolar e/ou com problemas comportamentais são crescentemente visados pela prevenção selectiva da toxicodependência, por exemplo em Itália, onde cerca de 15% das intervenções de prevenção nas escolas são direccionadas para os subgrupos de estudantes vulneráveis (prevenção selectiva e específica). Os principais subgrupos visados pela prevenção selectiva nas escolas são os estudantes com problemas comportamentais a nível social, problemas escolares ou problemas familiares, os estudantes imigrantes e os pertencentes a minorias étnicas. Com efeito, os resultados escolares e a assiduidade escolar são bons indicadores dos problemas de droga, permitindo a sua monitorização uma intervenção precoce e precisa.
Οι νέοι που κινδυνεύουν να εγκαταλείψουν πρόωρα το σχολείο ή/και έχουν προβλήματα συμπεριφοράς αποτελούν όλο και περισσότερο το στόχο επικεντρωμένης πρόληψης, για παράδειγμα στην Ιταλία, όπου το 15 % περίπου των παρεμβάσεων πρόληψης στα σχολεία στοχεύει ευάλωτες υποομάδες μαθητών (επικεντρωμένη και εξειδικευμένη πρόληψη). Οι κύριες υποομάδες που αποτελούν στόχο της επικεντρωμένης πρόληψης στα σχολεία είναι μαθητές με προβλήματα κοινωνικής συμπεριφοράς, μαθησιακά προβλήματα ή οικογενειακά προβλήματα, μετανάστες μαθητές και μαθητές που ανήκουν σε εθνοτικές μειονότητες. Στην πραγματικότητα, οι σχολικές επιδόσεις και η παρακολούθηση των μαθημάτων αποτελούν βάσιμα κριτήρια πρόβλεψης προβλημάτων ναρκωτικών και η παρακολούθησή τους επιτρέπει την έγκαιρη και ακριβή παρέμβαση.
Jongeren die dreigen de school vroegtijdig te verlaten en/of gedragsproblemen vertonen worden steeds meer beschouwd als een doelgroep in het kader van selectieve drugspreventie. Dat is bijvoorbeeld het geval in Italië, waar ongeveer 15% van de preventieve interventies op scholen op kwetsbare subgroepen van scholieren gericht is (selectieve en geïndiceerde preventie). De belangrijkste subgroepen waarop selectieve preventie op scholen gericht is zijn scholieren met sociale gedragsproblemen, problemen op school of problemen thuis, jongeren afkomstig uit immigrantengezinnen en jongeren behorend tot etnische minderheden. Leerprestaties en de mate van schoolverzuim zijn goede indicatoren voor toekomstige drugsproblemen, en door deze in de gaten te houden kan tijdig en accuraat worden ingegrepen.
Selektivní prevence se soustředí čím dál více na mladé osoby s rizikem nedokončení školní docházky anebo s problémy v chování, například v Itálii, kde je přibližně 15 % preventivních intervencí ve školách zaměřeno na ohrožené podskupiny studentů (selektivní a indikovaná prevence). Hlavními podskupinami, na něž se selektivní prevence ve školách zaměřuje, jsou studenti s problémy v sociálním chování, problémy ve škole nebo v rodině, studenti z přistěhovaleckého prostředí a příslušníci etnických menšin. Školní prospěch a docházka do školy jsou ve skutečnosti dobrými ukazateli problémů s drogami a jejich monitorování umožňuje včasnou a přesnou intervenci.
Den selektive narkotikaforebyggelse fokuserer i stigende grad på unge, der har risiko for at droppe ud af skolen og/eller har adfærdsproblemer, f.eks. i Italien, hvor ca. 15 % af forebyggelsesindsatsen på skolerne er målrettet mod udsatte undergrupper af skoleelever (selektiv og indiceret forebyggelse). De primære undergrupper, som den selektive forebyggelse på skoler er målrettet mod, er elever med sociale adfærdsproblemer, skoleproblemer eller familieproblemer, indvandrerelever og elever, der tilhører etniske minoriteter. De akademiske præstationer og skoledeltagelsen er således gode indikatorer for narkotikaproblemer, og en overvågning heraf gør det muligt at gribe tidligt og målrettet ind.
Valikulises narkoennetustöös tegeldakse üha enam koolist välja kukkumise ohus ja/või käitumisprobleemidega noortega; näiteks Itaalias, kus ligikaudu 15% ennetavast sekkumisest koolis on suunatud riskirühma kuuluvatele õpilastele (valikuline ja näidustatud ennetamine). Peamised alarühmad, kellele selektiivne ennetustöö koolides on suunatud, on sotsiaalse käitumise probleemidega, kooliprobleemidega, perekondlike probleemidega, immigrantide ja rahvusvähemuste hulka kuuluvad õpilased. Tegelikult on kooliskäimine ja õppetöös edasijõudmine head narkoprobleemide indikaatorid ning nende jälgimine võimaldab täpselt ja aegsasti sekkuda.
Valikoiva ehkäisevä huumetyö keskittyy yhä enemmän nuoriin, jotka ovat vaarassa keskeyttää koulunkäyntinsä ja/tai joilla ilmenee käyttäytymisongelmia. Esimerkiksi Italiassa noin 15 prosenttia ehkäisytoimista kouluissa kohdistuu haavoittuvassa asemassa oleviin oppilasryhmiin (valikoiva ja kohdennettu ehkäisytyö). Kouluissa tehtävän valikoivan ehkäisevän huumetyön pääasiallinen kohderyhmä ovat oppilaat, joilla on sosiaalisia käyttäytymisongelmia, kouluvaikeuksia tai vaikea perhetilanne. Toisena tärkeänä kohderyhmänä ovat maahanmuuttajaryhmiin ja etnisiin vähemmistöihin kuuluvat oppilaat. Koulumenestys ja poissaolot koulusta ovatkin hyviä mittareita huumeongelmien ennustamiseen, ja niitä seuraamalla tilanteeseen pystytään puuttumaan mahdollisimman varhain ja tehokkaasti.
A célzott drogprevenció egyre gyakrabban foglalkozik az iskolából való lemorzsolódás kockázatának kitett és/vagy magatartási problémákkal küzdő fiatalokkal, például Olaszországban, ahol az iskolai megelőző beavatkozások mintegy 15%-a a diákok sérülékeny csoportjának szól (célzott és javasolt megelőzés). A célzott iskolai megelőzés legfontosabb célcsoportjai a társas viselkedési problémákkal, iskolai vagy családi problémákkal küzdő diákok, a bevándorló, illetve a kisebbségi etnikai csoporthoz tartozó diákok. Valójában a tanulmányi teljesítmény és az iskolalátogatás alapján is lehet előre jelezni a kábítószer-problémákat, ezért ezek figyelemmel kísérése lehetővé teszi a korai, pontos beavatkozást.
Selektiv narkotikaforebygging retter seg i økende grad mot unge som står i fare for å slutte skolen, og/eller som har atferdsproblemer, f.eks. i Italia, hvor 15 % av tiltakene innenfor det forebyggende arbeidet i skolen er rettet mot sårbare elevgrupper (selektiv og indisert forebygging). Det selektive forebyggingsarbeidet i skolen retter seg hovedsakelig mot elever med sosiale atferdsproblemer, problemer på skolen eller med familien, samt innvandrerelever og elever som tilhører etniske minoriteter. Skoleprestasjoner og frammøte er gode prediktorer for rusmiddelproblemer, og når disse faktorene kartlegges, kan tidlige og nøyaktige tiltak lettere settes inn.
Młodzi ludzie zagrożeni porzuceniem nauki w szkole i/lub mający problemy behawioralne coraz częściej stają się adresatami wybiórczych działań zapobiegawczych dotyczących narkotyków. Tak się dzieje np. we Włoszech, gdzie około 15% działań prewencyjnych podejmowanych w szkołach koncentruje się na zagrożonych podgrupach uczniów (wybiórcze i określone działania zapobiegawcze). Główne podgrupy, do których skierowane jest zapobieganie wybiórcze w szkołach, to uczniowie ze społecznymi problemami behawioralnymi, problemami szkolnymi lub rodzinnymi, uczniowie z rodzin imigrantów i należący do mniejszości etnicznych. Osiągnięcia w nauce i obecność na zajęciach szkolnych są faktycznie dobrymi wskaźnikami problemów narkotykowych i ich monitorowanie umożliwia wczesne podjęcie dobrze ukierunkowanych działań interwencyjnych.
Rizikoví mladí ľudia, ktorí opúšťajú predčasne školu a/alebo majú problémy so správaním, sú čoraz viac oslovovaní selektívnou prevenciou týkajúcou sa drog, napríklad v Taliansku, kde asi 15 % preventívnych zásahov v školách je zameraných na zraniteľné podskupiny študentov (selektívna a indikovaná prevencia). Hlavnými podskupinami, na ktoré sa zameriava selektívna prevencia v školách, sú žiaci s problémami sociálneho správania, problémami v škole alebo problémami v rodine, imigrantskí žiaci a tí, ktorí patria k etnickým menšinám. V skutočnosti výkon v škole a školská dochádza sú dobrými ukazovateľmi drogových problémov a ich monitorovanie umožňuje včasný a presný zásah.
Selektivno preprečevanje v šolah se vse bolj ukvarja z mladimi, ki jim grozi izpis iz šole in/ali imajo vedenjske težave, na primer v Italiji, kjer je približno 15 % intervencij preprečevanja v šolah namenjenih ranljivim podskupinam dijakov (selektivno in indikativno preprečevanje). Glavne podskupine, ki jim je namenjeno selektivno preprečevanje v šolah, so dijaki s socialnimi vedenjskimi težavami, šolskimi ali družinskimi težavami, dijaki priseljenci in pripadniki etničnih manjšin. Dejansko sta učna uspešnost in obiskovanje pouka dobra napovednika težav zaradi drog, njuno spremljanje pa omogoča zgodnjo in pravilno intervencijo.
Unga människor som riskerar sluta skolan i förtid och/eller har beteendeproblem är i allt högre utsträckning föremål för riktad narkotikaprevention. Så är fallet exempelvis i Italien där cirka 15 % av preventionsinsatserna i skolorna avser sårbara undergrupper av elevpopulationen (riktad prevention och individualprevention). De största undergrupper som berörs av den riktade preventionen i skolorna är elever med sociala beteendeproblem, skolproblem eller familjeproblem, invandrarelever och de som tillhör etniska minoriteter. Studieresultat och närvaro i skolan är goda prediktorer för narkotikaproblem och en kontroll av dessa faktorer möjliggör tidigt och korrekt ingripande.
Okulu bırakma riski bulunan ve/veya davranış sorunları olan gençler, seçici uyuşturucu önleme kapsamında giderek daha çok ele alınmaktadır. Bunlara bir örnek, okullardaki önleme müdahalelerinin yaklaşık % 15’inin etkilenmeye daha açık öğrenci alt gruplarını hedef aldığı (seçici ve belirli önleme) İtalya’dır. Okullarda seçici önlemenin hedeflediği başlıca alt gruplar, sosyal davranış bozuklukları, okul sorunları veya aile sorunları olan öğrenciler, göçmen öğrenciler ile etnik azınlıklara mensup olanlardır. Aslında, akademik performans ve okula devam oranı uyuşturucu problemlerinin habercisi olabilmekte ve bunların izlenmesi erken ve doğru müdahaleye olanak sağlamaktadır.
Selektīvās narkotiku profilakses pasākumu adresāti arvien biežāk ir jaunieši, kam draud izslēgšana no skolas un/vai ir uzvedības problēmas, piemēram, Itālijā, kur aptuveni 15 % no preventīvās iejaukšanās pasākumiem ir adresēti neaizsargāto audzēkņu apakšgrupām (selektīvā un indicētā profilakse). Skolu preventīvās profilakses galvenās mērķa apakšgrupas ir audzēkņi ar sociālās uzvedības, skolas vai ģimenes problēmām, audzēkņi, kas nāk no imigrantu vai etnisko minoritāšu vidus. Patiesībā sekmes mācībās un skolas apmeklējumi ļauj labi prognozēt narkotiku problēmas, tādēļ, pārraugot sekmes un apmeklējumus, ir iespējams veikt agrīnus un prcīzus iejaukšanās pasākumus.
  Capitolul 3: Canabis  
Pe ansamblu, consumatorii de canabis se pot împărţi în trei grupe: cei care consumă canabis ocazional (34 %), cei care îl consumă o dată sau de câteva ori pe săptămână (32 %) şi cei care îl consumă zilnic (34 %).
Overall, cannabis clients can be divided into three groups: those who use it occasionally (34 %), those using it once to several times a week (32 %) and those using it daily (34 %). There are marked differences between countries in the frequency of cannabis use among new clients, with the highest proportion of daily cannabis users being reported in the Netherlands and Denmark and the highest proportions of occasional users or those who have not used cannabis in the month prior to treatment being found in Germany, Greece and Hungary. This variation probably reflects differences in referral to treatment (e.g. more referrals from the criminal justice system or from social networks) (77).
Dans l'ensemble, les patients usagers de cannabis peuvent être classés en trois groupes: ceux qui en consomment occasionnellement (34 %), ceux qui en consomment plusieurs fois par semaine (32 %) et ceux qui en consomment quotidiennement (34 %). Les différences entre les pays sont prononcées en ce qui concerne la fréquence de l'usage de cannabis chez les nouveaux patients, le pourcentage le plus élevé d'usagers quotidiens de cannabis étant recensé aux Pays‑Bas et au Danemark et les pourcentages les plus élevés d'usagers occasionnels ou de personnes n'ayant pas pris de cannabis au cours du mois précédant le traitement étant enregistrés en Allemagne, en Grèce et en Hongrie. Cette variation est probablement le reflet de différences dans l'origine des demandes de traitement (par exemple, davantage de demandes de traitement provenant du système judiciaire ou de réseaux sociaux) (77).
Insgesamt können die Cannabispatienten in drei Gruppen eingeteilt werden, und zwar je nachdem, ob sie die Droge gelegentlich (34 %), einmal bzw. mehrmals wöchentlich (32 %) oder täglich konsumieren (34 %). Hinsichtlich der Häufigkeit des Cannabiskonsums unter Erstpatienten bestehen deutliche Unterschiede zwischen den einzelnen Ländern: Der höchste Anteil täglicher Cannabiskonsumenten wird aus den Niederlanden und Dänemark gemeldet, während der Anteil der Gelegenheitskonsumenten oder derer, die im letzten Monat vor der Behandlung kein Cannabis konsumiert haben, in Deutschland, Griechenland und Ungarn am höchsten ist. Diese Abweichungen sind wahrscheinlich auf Unterschiede in der Überweisung zur Behandlung (z. B. mehr Überweisungen aus dem Strafvollzugssystem oder sozialen Netzen) zurückzuführen (77).
En general, los pacientes consumidores de cannabis se pueden dividir en tres grupos: aquellos que lo consumen de forma ocasional (34 %), los que lo consumen una o varias veces por semana (32 %) y los que lo consumen diariamente (34 %). Existen diferencias notables entre países en lo que respecta a la frecuencia del consumo de cannabis entre los nuevos pacientes, siendo los Países Bajos y Dinamarca aquellos en los que se registra el mayor porcentaje de consumidores de cannabis a diario, mientras que los mayores porcentajes de consumidores ocasionales o que no hayan consumido cannabis en el mes anterior al inicio del tratamiento se concentran en Alemania, Grecia y Hungría. Esta variación probablemente refleja las diferencias en las derivaciones a tratamiento (por ejemplo, más derivaciones del sistema de justicia penal o de redes sociales) (77).
Nel complesso, i pazienti in cura per uso di cannabis possono essere ripartiti in tre gruppi: i soggetti che ne fanno un uso occasionale (34%), i soggetti che riferiscono di farne uso una volta fino a più volte in una settimana (32%) e i soggetti che ammettono un consumo quotidiano di cannabis (34%). Vi sono differenze marcate da paese a paese in termini di frequenza del consumo di cannabis tra i nuovi pazienti; la percentuale più elevata di consumatori quotidiani di cannabis è riferita nei Paesi Bassi e in Danimarca, quella dei consumatori occasionali o dei soggetti che non hanno fatto uso della sostanza nel mese precedente il trattamento in Germania, Grecia e Ungheria. Queste differenze riflettono probabilmente differenze nel tipo di ricorso ai servizi terapeutici (per esempio, un maggior numero di casi inviati dalle autorità di giustizia penale o dalle reti dei servizi sociali) (77).
Globalmente, os utentes em tratamento por consumo de cannabis podem ser divididos em três grupos: aqueles que a consomem ocasionalmente (34%), os que a consomem uma ou várias vezes por semana (32%) e aqueles que a consomem diariamente (34%). Há grandes diferenças entre os países quanto à frequência do consumo de cannabis entre os novos utentes, registando-se a percentagem mais elevada de consumidores diários de cannabis nos Países Baixos e na Dinamarca, e as percentagens mais elevadas de consumidores ocasionais ou que não consumiram cannabis no mês anterior ao tratamento na Alemanha, Grécia e Hungria. Esta variação reflecte, provavelmente, as diferenças em matéria de encaminhamento para o tratamento (por exemplo, mais encaminhamentos do sistema judicial ou das redes de assistência social) (77).
Γενικά, τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κάνναβη μπορούν να διακριθούν σε τρεις ομάδες: σε όσους κάνουν περιστασιακή χρήση (34 %), σε όσους κάνουν χρήση από μία έως αρκετές φορές την εβδομάδα (32 %) και σε όσους κάνουν καθημερινή χρήση (34 %). Υπάρχουν έντονες διαφορές μεταξύ των χωρών σε ό,τι αφορά τη συχνότητα χρήσης της κάνναβης στα άτομα που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία, καθώς το υψηλότερο ποσοστό ατόμων που κάνουν καθημερινή χρήση αναφέρθηκε στις Κάτω Χώρες και τη Δανία και τα υψηλότερα ποσοστά περιστασιακών χρηστών ή ατόμων που δεν έχουν κάνει χρήση κάνναβης τον μήνα πριν από τη θεραπεία παρατηρείται στη Γερμανία, την Ελλάδα και την Ουγγαρία. Η διαφοροποίηση αυτή πιθανώς απηχεί διαφορές στην παραπομπή σε θεραπεία (π.χ. περισσότερες παραπομπές από το σύστημα ποινικής δικαιοσύνης ή από κοινωνικά δίκτυα) (77).
In het algemeen kunnen cannabiscliënten in drie groepen worden onderverdeeld: incidentele gebruikers (34%), cliënten die één keer tot een aantal keren per week cannabis gebruiken (32%) en dagelijkse gebruikers (34%). Er bestaan opmerkelijke verschillen tussen de landen in de frequentie van het cannabisgebruik onder nieuwe cliënten. Denemarken en Nederland melden de hoogste percentages dagelijkse cannabisgebruikers; de hoogste percentages incidentele cannabisgebruikers c.q. personen die in de maand voorafgaand aan de behandeling geen cannabis hebben gebruikt, worden gemeld door Duitsland, Griekenland en Hongarije. Waarschijnlijk hebben die verschillen te maken met de wijze waarop verwijzingen voor een behandeling plaatsvinden (bijvoorbeeld meer verwijzingen vanuit het strafrechtelijk systeem of vanuit sociale netwerken) (77).
Obecně lze klienty užívající konopí rozdělit do tří skupin: příležitostní uživatelé (34 %), klienti užívající drogu jednou až několikrát týdně (32 %) a klienti užívající drogu denně (34 %). Jednotlivé země se značně liší z hlediska četnosti užívání konopí v případě nových klientů, přičemž nejvyšší podíl každodenních uživatelů konopí uvádí Nizozemsko a Dánsko a nejvyšší podíl příležitostných uživatelů nebo klientů, kteří konopí neužili v měsíci předcházejícím léčbě, uvádí Německo, Řecko a Maďarsko. Tato odchylka je patrně odrazem rozdílů v doporučené léčbě (např. větší počet případů soudně nařízené léčby či léčby doporučené sociálními sítěmi) (77).
Generelt kan cannabisklienter inddeles i tre grupper: personer, der bruger stoffet lejlighedsvist (34 %), personer, der bruger det flere gange om ugen (32 %), og personer, der bruger det dagligt (34 %). Der er markante forskelle mellem landene med hensyn til hyppigheden af cannabisbrug blandt nye klienter, idet den højeste andel af daglige cannabisbrugere er i Nederlandene og Danmark, og de højeste andele af lejlighedsvise brugere eller personer, som ikke har brugt cannabis inden for den seneste måned inden behandlingen, findes i Tyskland, Grækenland og Ungarn. Dette udsving afspejler formentlig forskelle med hensyn til henvisning til behandling (f.eks. flere henvisninger fra det strafferetlige system eller fra sociale netværk) (77).
Üldiselt võib kanepit tarbivad patsiendid jagada kolme rühma: juhuslikud tarbijad (34%), üks või mitu korda nädalas tarbijad (32%) ning igapäevased tarbijad (34%). Uute patsientide kanepitarbimise sageduses on riigiti märgatavaid erinevusi. Iga päev kanepit tarbivate patsientide osakaal on kõige suurem Madalmaades ja Taanis. Patsientide osakaal, kes tarbivad kanepit juhuslikult või ei ole ravile pöördumisele eelnenud kuu jooksul kanepit tarbinud, on kõige suurem Saksamaal, Kreekas ja Ungaris. Selline varieerumine peegeldab ilmselt erinevusi ravile saatmise osas (nt rohkem juhtumeid, mil ravile saatjaks on kriminaalõigussüsteem või sotsiaaltöövõrgustik).(77)
Kannabisasiakkaat voidaan jakaa kolmeen ryhmään: satunnaisesti käyttäviin (34 %), kerran tai useampia kertoja viikossa käyttäviin (32 %) ja päivittäin käyttäviin (34 %) asiakkaisiin. Maiden välillä on suuria eroja siinä, kuinka usein uudet asiakkaat käyttävät kannabista. Kannabista päivittäin käyttävien osuus uusista kannabiksen käyttäjistä on suurin Alankomaissa ja Tanskassa, ja satunnaisten käyttäjien tai sellaisten henkilöiden osuus, jotka eivät ole käyttäneet kannabista hoitoa edeltäneen kuukauden aikana, on suurin Saksassa, Kreikassa ja Unkarissa. Tämä todennäköisesti heijastaa eroja hoitoon ohjaamisessa (esim. rikosoikeudellisen järjestelmän tai sosiaaliverkostojen välityksellä tapahtuvien hoitoonohjausten lisääntyminen) (77).
A kannabiszhasználó páciensek összességében három csoportra oszthatók: az alkalmi használókéra (34%), a heti több alkalommal használókra (32%) és a napi szintű használókra (34%). Az új páciensek kannabiszhasználatának gyakoriságában az egyes országok között markáns különbségek vannak: a mindennapi kannabiszhasználók legmagasabb arányát Hollandiából és Dániából jelentették, az alkalmi, illetve a kezelés előtti hónapban kannabiszt nem fogyasztó használók aránya pedig Németországban, Görögországban és Magyarországon volt a legmagasabb. Ezek az eltérések talán a kezelésre való beutalás különbözőségeit is tükrözik (pl. több embert utalnak be a büntetőbírósági rendszerből vagy a szociális hálózatoktól)77.
Generelt kan cannabisklientene deles inn i tre grupper: sporadiske brukere (34 %), personer som bruker stoffet én eller flere ganger i uken (32 %), og daglige brukere (34 %). Det er store forskjeller landene imellom når det gjelder hyppigheten av cannabisbruk blant nye klienter. Den største andelen daglige cannabisbrukere rapporteres i Nederland og Danmark, og den største andelen sporadiske brukere eller personer som ikke har brukt cannabis i måneden før behandlingen, finnes i Tyskland, Hellas og Ungarn. Forskjellene gjenspeiler sannsynligvis forskjeller i henvisningspraksis (dvs. flere henvisninger fra rettssystemet eller fra sosiale nettverk) (77).
Pacjentów poddawanych leczeniu ze względu na zażywanie konopi indyjskich można podzielić na trzy grupy: osoby zażywające narkotyk sporadycznie (34%), osoby zażywające go raz do kilku razy w tygodniu (32%) oraz osoby zażywające narkotyk codziennie (34%). W zależności od kraju istnieją wyraźne różnice w częstotliwości zażywania konopi indyjskich przez nowych pacjentów, przy czym najwyższy odsetek osób zażywających je codziennie odnotowano w Holandii i w Danii, a osób zażywających je sporadycznie lub osób, które ich nie zażywały w ciągu miesiąca przed podjęciem leczenia – w Niemczech, Grecji i na Węgrzech. Różnice te odzwierciedlają prawdopodobnie odmienne drogi kierowania na leczenie (np. większą liczbę zgłoszeń ze strony organów wymiaru sprawiedliwości lub sieci społecznych) (77).
Celkovo sa môžu klienti, ktorí užívajú kanabis, rozdeliť na tri skupiny: tých, ktorí ho užívajú príležitostne (34 %), tých, ktorí ho užívajú raz až niekoľkokrát za týždeň (32 %) a tých, ktorí ho užívajú denne (34 %). Existujú výrazné rozdiely medzi krajinami vo frekvencii užívania kanabisu novými klientmi, pričom najvyšší podiel denných užívateľov kanabisu uvádzajú Dánsko a Holandsko a najvyššie podiely príležitostných užívateľov alebo tých, ktorí neužívali kanabis v mesiaci pred liečením, sa nájdu v Nemecku, Grécku a Maďarsku. Táto odchýlka pravdepodobne odráža rozdiely v odporúčaniach na liečenie (napríklad viac odporúčaní zo systému trestného súdnictva alebo zo sociálnych sietí (77).
Na splošno se uživalci konoplje lahko razdelijo v tri skupine: tiste, ki jo uživajo občasno (34 %), tiste, ki jo zaužijejo enkrat do večkrat na teden (32 %), in tiste, ki jo uživajo vsakodnevno (34 %). Med državami so opazne razlike v pogostnosti uživanja konoplje med novimi uživalci, pri čemer o največjem deležu vsakodnevnih uživalcev konoplje poročajo iz Nizozemske in Danske, največji delež občasnih uživalcev ali tistih, ki niso zaužili konoplje v mesecu pred zdravljenjem, pa je bil ugotovljen v Nemčiji, Grčiji in na Madžarskem. To odstopanje verjetno odraža razlike v napotitvah na zdravljenje (npr. več napotitev iz kazensko sodnega sistema ali socialne mreže) (77).
Rent generellt kan cannabisklienter delas in i tre grupper: de som använder cannabis tillfälligt (34 %), de som använder drogen en till flera gånger i veckan (32 %) och de som använder cannabis varje dag (34 %). Det finns markanta skillnader mellan länderna när det gäller hur ofta nya klienter använder cannabis. Andelen nya cannabisklienter som använder drogen varje dag är högst i Danmark och Nederländerna, medan andelen tillfälliga användare eller personer som inte har använt cannabis månaden före behandlingen är högst i Tyskland, Grekland och Ungern. Dessa variationer speglar förmodligen skillnader i remitteringen till behandling (t.ex. fler remitteringar från domstolsväsendet eller från de sociala nätverken) (77).
Genel olarak, esrar hastaları üç gruba ayrılabilir: ara sıra kullananlar (% 34), haftada bir kez ile bir kaç kez arasında kullananlar (% 32) ve her gün kullananlar (% 34). Yeni hastalarda esrar kullanımının sıklığı bakımından ülkeler arasında belirgin farklılıklar bulunmaktayken, en yüksek oranda günlük esrar kullanıcısı Hollanda ve Danimarka’da bildirilmiş olup ara sıra kullananlar veya tedaviden önceki ay esrar kullanmamış olanların en yüksek oranda görüldüğü yerler Almanya, Yunanistan ve Macaristan’dır. Bu çeşitlilik muhtemelen tedaviye sevkteki farklılıkları yansıtmaktadır (örneğin, cezai adalet sistemi veya sosyal ağlardan daha fazla sevk olmaktadır) (77).
Kaņepju pacientus var iedalīt trīs grupās: gadījuma rakstura lietotāji (34 %), tie, kas lieto kaņepes vienu vai vairākas reizes nedēļā (32 %), un ikdienas lietotāji (34 %). Kaņepju lietošanas biežums jauno pacientu vidū dažādās valstīs ievērojami atšķiras: visvairāk ikdienas kaņepju lietotāju ir Nīderlandē un Dānijā, bet proporcionāli visvairāk gadījuma rakstura lietotāju vai lietotāju, kas nav lietojuši kaņepes pēdējā mēnesī pirms ārstēšanās, ir apzināti Vācijā, Grieķijā un Ungārijā. Šī dažādība visticamāk atspoguļo ārstēšanās nosūtījumu atšķirības (piemēram, lielāks kriminālās justīcijas sistēmas vai sociālo iestāžu tīklu nosūtījumu skaits) (77).
  Capitolul 3: Canabis  
Importanţa acestui fapt este susţinută de dovezi că cei care încep să consume droguri la vârste timpurii (din preadolescenţă până la mijlocul adolescenţei) prezintă un risc mult mai mare de dezvoltare a unor probleme legate de droguri, inclusiv dependenţă (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005).
Well-implemented universal prevention programmes can delay or reduce the initiation of young people into the use of substances such as tobacco, alcohol and cannabis. The importance of this is underlined by evidence that early-onset users (pre- to mid-adolescence) have a significantly higher risk of developing drug problems, including dependence (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). An additional consideration in striving to prevent or delay the onset of initiation into cannabis use is the fact that adolescents are more vulnerable to cannabis toxicity.
Des programmes de prévention universelle bien mis en œuvre peuvent retarder ou réduire le début de la consommation de substances telles que le tabac, l'alcool et le cannabis chez les jeunes. L'importance de ce facteur est mis en évidence par des preuves que les usagers qui ont commencé tôt (préadolescence et mi-adolescence) courent un risque sensiblement plus élevé de développer des problèmes de drogue, y compris une dépendance (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Un autre élément à prendre en considération pour prévenir ou retarder le début de la consommation de cannabis est le fait que les adolescents sont plus sensibles à la toxicité du cannabis.
Erfolgreiche universale Präventionsprogramme können den Einstieg junger Menschen in den Konsum von Substanzen wie Tabak, Alkohol und Cannabis verzögern oder verringern. Dies ist umso wichtiger, als erwiesenermaßen bei Konsumenten, die in jungen Jahren (in der frühen und mittleren Adoleszenz) erstmals Drogen einnehmen, ein wesentlich größeres Risiko besteht, Drogenprobleme und eine Drogensucht zu entwickeln (von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Für das Bemühen, den Erstkonsum von Cannabis zu verhindern oder zu verzögern, spricht ferner die Tatsache, dass Heranwachsende anfälliger für die toxische Wirkung von Cannabis sind.
Bien aplicados, los programas de prevención universal pueden retrasar o reducir la iniciación de los jóvenes en el consumo de sustancias como el tabaco, el alcohol y el cannabis. Este hecho resulta especialmente importante si se tienen en cuenta los datos que demuestran que las personas que consumen drogas por primera vez a una edad temprana (preadolescencia a adolescencia media) corren un riesgo significativamente mayor de desarrollar problemas con las drogas, incluida la dependencia (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Otro factor adicional que aboga por intensificar los esfuerzos con vistas a prevenir o retrasar la iniciación al consumo de cannabis es el hecho de que los adolescentes son más vulnerables a la toxicidad del cannabis.
I programmi di prevenzione universale, se attuati con cura, possono ritardare o ridurre tra i giovani l’iniziazione al consumo di sostanze come tabacco, alcol e cannabis. L’importanza di questo aspetto è sottolineata dai fatti, che evidenziano che i consumatori precoci (iniziazione nella preadolescenza fino al pieno dell’adolescenza) sono significativamente più a rischio di avere problemi di droga, compresa tra questi la dipendenza (Von Sydow e altri, 2002; Chen e altri, 2005). Una considerazione aggiuntiva di cui si deve tener conto nel tentativo di prevenire o ritardare l’epoca dell’iniziazione al consumo di cannabis è il fatto che gli adolescenti sono più vulnerabili alla tossicità della cannabis.
Se os programas de prevenção universal forem bem executados podem atrasar ou reduzir a iniciação dos jovens no consumo de substâncias como o tabaco, o álcool e a cannabis. A importância deste facto é sublinhada pelas provas de que os consumidores que iniciaram o consumo de droga precocemente (pouco antes ou nos primeiros anos da adolescência) correm um risco significativamente maior de desenvolverem problemas de droga, incluindo toxicodependência (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Um outro elemento a favor de que se procure prevenir ou atrasar o início do consumo de cannabis é o facto de os adolescentes serem mais vulneráveis à sua toxicidade.
Τα προγράμματα καθολικής πρόληψης που εφαρμόζονται σωστά μπορούν να καθυστερήσουν ή να περιορίσουν την έναρξη χρήσης ουσιών όπως ο καπνός, το αλκοόλ και η κάνναβη από τους νέους. Η σημασία του γεγονότος αυτού υπογραμμίζεται από στοιχεία που αποδεικνύουν ότι τα άτομα που ξεκινούν τη χρήση ναρκωτικών από νεαρή ηλικία (από την προεφηβεία έως τα μέσα της εφηβείας) διατρέχουν σημαντικά υψηλότερο κίνδυνο να αποκτήσουν πρόβλημα ναρκωτικών, περιλαμβανομένης της εξάρτησης (Von Sydow κ.ά., 2002· Chen κ.ά., 2005). Ένα άλλο στοιχείο προς ενίσχυση των προσπαθειών για την πρόληψη ή την καθυστέρηση της έναρξης της χρήσης κάνναβης είναι το γεγονός ότι οι έφηβοι είναι περισσότερο ευάλωτοι στην τοξικότητα της κάνναβης.
Goed uitgevoerde algemene preventieprogramma’s kunnen de initiatie van jongeren in het gebruik van stoffen als tabak, alcohol en cannabis vertragen of verminderen. Hoe belangrijk dat is, blijkt nadrukkelijk uit bewijs dat vroege gebruikers (voor of halverwege de adolescentie) een aanzienlijk groter risico lopen wat betreft de ontwikkeling van drugsproblemen, waaronder verslaving (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Een aanvullende overweging om te streven naar voorkoming of vertraging van de eerste initiatie in het gebruik van cannabis is het feit dat adolescenten kwetsbaarder zijn voor de toxiciteit van cannabis.
Kvalitně realizované programy všeobecné prevence mohou u mladých lidí časově posunout či omezit první užití látek, jako jsou tabák, alkohol a konopí. Význam této skutečnosti ještě umocňují důkazy, že mezi uživateli, kteří s drogou začnou brzy (v předpubertálním až středním pubertálním věku), existuje značně vyšší riziko vzniku drogových problémů, a to včetně závislosti (Von Sydow a kol., 2002; Chen a kol., 2005). Další pohnutkou úsilí o prevenci či posunutí prvního užití konopí je skutečnost, že adolescenti jsou citlivější na intoxikaci konopím.
Velgennemførte universale forebyggelsesprogrammer kan forsinke eller reducere unges førstegangsbrug af stoffer som f.eks. tobak, alkohol og cannabis. Betydningen heraf understreges af, at der er beviser for, at personer, der påbegynder stofbrug i en tidlig alder (før eller midt i pubertetsalderen), har en betydeligt større risiko for at udvikle narkotikaproblemer, herunder afhængighed (Von Sydow m.fl., 2002; Chen m.fl., 2005). Et yderligere aspekt, der taler for vigtigheden af at forhindre eller forsinke førstegangsbrugen af cannabis, er det forhold, at unge er mere udsat for cannabisforgiftning.
Hästi rakendatud üldised ennetusprogrammid võivad edasi lükata või vähendada kahjulike ainete, nagu tubakas, alkohol ja kanep, tarbimise alustamist noores eas. Selle tähtsust rõhutab asjaolu, et noores eas (lapseeast kuni noorukiea keskpaigani) uimastite tarbimist alustanud inimestel on suurem oht uimastiprobleemide, muuhulgas sõltuvuse tekkimiseks (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Lisaks tuleb püüda kanepi tarbimise alustamist ennetada või edasi lükata ka seetõttu, et noorukid on tundlikumad kanepi toksilisuse suhtes.
Tehokkaasti toteutetuilla yleisillä ehkäisevän huumetyön ohjelmilla pystytään viivyttämään päihteiden, kuten tupakan, alkoholin ja kannabiksen käytön aloittamista tai vähentämään sitä nuorten keskuudessa. Tämä on hyvin tärkeä tavoite, sillä tutkimustulosten mukaan päihteiden käytön varhain (esimurrosikäisenä ja murrosikäisenä) aloittaneilla huumeongelmien, myös riippuvuuden kehittymisen riski on huomattavasti suurempi kuin muilla (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Nuoret ovat myös aikuisia herkempiä kannabiksen toksisuudelle, ja tämä onkin toinen syy, miksi kannabiksen käytön aloittamista pitäisi pyrkiä ehkäisemään tai ainakin viivyttämään.
A helyesen végrehajtott egyetemes megelőzési programok a fiataloknál későbbre tolhatják vagy csökkenthetik az olyan anyagok használatának megkezdését, mint a dohány, az alkohol és a kannabisz. Ennek fontosságát hangsúlyozza az a bizonyított tény, hogy a korán (serdülőkor előtt, kb. annak közepéig bezárólag) kezdő használók esetében lényegesen nagyobb a drogproblémák kialakulásának kockázata, a függőséget is beleértve (Von Sydow és mások, 2002; Chen és mások, 2005). A kannabiszhasználat megkezdésének megelőzése vagy késleltetése mellett szól az is, hogy a serdülők sokkal sérülékenyebbek a kannabisz mérgező hatásaival szemben.
Fungerende generelle forebyggingsprogram kan utsette eller redusere unge menneskers debut med hensyn til bruk av tobakk, alkohol og cannabis. Viktigheten av dette understrekes av at de som debuterer tidlig (barn og ungdom opp til midt i tenårene), synes å ha betraktelig større risiko for å utvikle et narkotikaproblem, inkludert avhengighet (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). I kampen for å forebygge eller utsette første gangs bruk av cannabis bør det tas med i betraktningen at ungdom er mer utsatt for cannabisforgiftning.
Odpowiednio wdrożone uniwersalne programy prewencji mogą opóźnić lub ograniczyć inicjację zażywania przez młodych ludzi takich substancji jak tytoń, alkohol i konopie indyjskie. O znaczeniu zapobiegania świadczy udowodniony fakt, że osoby, które wcześnie rozpoczęły zażywanie narkotyku (przed okresem dojrzewania do jego połowy) są o wiele bardziej zagrożone problemami narkotykowymi, w tym uzależnieniem (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Dodatkowym argumentem przemawiającym za dążeniem do zapobiegania lub opóźnienia momentu inicjacji w zażywaniu konopi indyjskich jest znacznie większa wrażliwość młodzieży na działanie toksyczne narkotyku.
Dobre realizované univerzálne programy prevencie môžu oddialiť alebo zredukovať začatie užívania takých látok mladými ľuďmi ako sú tabak, alkohol a kanabis. Jej dôležitosť je zvýraznená dôkazom, že skoro začínajúci užívatelia (raná a stredná puberta) majú výrazne vyššie riziko rozvinutia drogových problémov vrátane závislosti (Von Sydow a kol., 2002; Chen a kol., 2005). Ďalším dôvodom snahy zabrániť alebo oddialiť začatie užívania kanabisu je skutočnosť, že dospievajúci sú zraniteľnejší voči toxicite kanabisu.
Ustrezno izvajani programi splošnega preprečevanja lahko zadržijo ali zmanjšajo uvajanje mladih v uživanje snovi, kot so tobak, alkohol in konoplja. Pomen tega poudarja dejstvo, da je pri uživalcih, ki so zgodaj začeli uživati te snovi (od predadolescence do srednje adolescence), bistveno višje tveganje za razvoj težav z drogami, vključno z odvisnostjo (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). Dodaten dejavnik pri prizadevanjih za preprečitev ali odložitev začetka uživanja konoplje je dejstvo, da so mladostniki dovzetnejši za toksičnost konoplje.
Väl genomförda allmänna preventionsprogram kan senarelägga unga människors initiering till användning av ämnen som tobak, alkohol och cannabis eller göra att färre börjar. Betydelsen av detta understryks av bevis för att användare som börjat tidigt (10-16 år) löper en betydligt större risk att utveckla drogproblem inklusive beroende (Von Sydow et al., 2002; Chen et al., 2005). En ytterligare faktor att ta hänsyn till när det gäller att förebygga eller försena första användningen av cannabis är att ungdomar är mer sårbara för cannabis toxicitet.
İyi uygulanan evrensel önleme programları gençlerin tütün, alkol ve esrar gibi maddeleri kullanmaya başlamasını geciktirebilir veya azaltabilir. Bunun önemi, erken başlayan kullanıcıların (ergenlik öncesinden ortasına kadar) bağımlılık gibi uyuşturucu sorunları geliştirme risklerinin çok daha yüksek olduğuna dair kanıtların ışığında daha da artmaktadır (Von Sydow vd., 2002; Chen vd., 2005). Esrar kullanmaya başlamayı önleme veya geciktirme mücadelesinde düşünülmesi gereken bir diğer nokta da ergenlerin esrar zehirlenmesine karşı daha duyarlı olduğu gerçeğidir.
Pienācīgi īstenojot vispārējās profilakses programmas, ir iespējams aizkavēt vai samazināt jauniešu pievēršanos tādu kaitīgu vielu kā tabaka, alkohols un kaņepes lietošanai. Profilakse ir īpaši svarīga, jo ir pierādīts, ka gados ļoti jauni (pusaudzību nesasnieguši līdz 15 gadus veci) lietotāji ir pakļauti ievērojami lielākam narkotiku problēmu, tostarp atkarības riskam (Von Sydow u.c., 2002. g.; Chen u.c., 2005. g.). Turklāt centienos novērst vai aizkavēt kaņepju lietošanas sākšanu jauniešu vidū nedrīkst aizmirst, ka pusaudži ir neaizsargātāki pret kaņepju toksiskumu.
  Capitolul 3: Canabis  
Este mult mai probabil ca adolescenţii care beneficiază de tratament specializat pentru dependenţă de droguri să se înregistreze pentru prima dată cu problema canabisului decât pacienţii din celelalte grupe de vârstă, canabisul făcând obiectul a 75 % din cererile de tratament în rândul persoanelor cu vârste sub 15 şi a 63 % din cereri pentru cei cu vârste cuprinse între 15–19 ani (79).
The available data suggests that cannabis clients in outpatient treatment centres tend to be relatively young; virtually all cannabis clients new to treatment are under 30 years old. Teenagers in specialised drug treatment are more likely to be recorded as having a primary cannabis problem than are clients in other age groups, with cannabis accounting for 75 % of treatment demands among those younger than 15 years and 63 % among those aged 15–19 years (79).
Les données disponibles donnent à penser que les patients traités pour une dépendance au cannabis dans les centres de soins ambulatoires sont relativement jeunes. Pratiquement tous les nouveaux patients suivant un traitement pour usage de cannabis ont moins de 30 ans. Les adolescents qui reçoivent un traitement spécialisé sont plus susceptibles d'être enregistrés comme ayant un problème primaire avec le cannabis que les patients d'autres groupes d'âge, le cannabis représentant 75 % des demandes de traitement des moins de 15 ans, et 63 % des jeunes âgés de 15 à 19 ans. (79).
Die verfügbaren Daten weisen darauf hin, dass die Cannabispatienten in ambulanten Behandlungseinrichtungen relativ jung sind. Nahezu alle Cannabispatienten, die sich erstmals einer Therapie unterziehen, sind jünger als 30 Jahre. Bei Teenagern, die eine spezialisierte Drogenbehandlung in Anspruch nehmen, ist der Anteil der Patienten mit Cannabisproblemen größer als in anderen Altersgruppen: Bei den unter 15-Jährigen wird in 75 % der Behandlungsnachfragen, bei den 15- bis 19-Jährigen in 63 % der Fälle Cannabis angegeben (79).
Los datos disponibles sugieren que las personas que reciben tratamiento por consumo de cannabis en centros ambulatorios tienden a ser relativamente jóvenes; prácticamente todos los pacientes de cannabis que reciben tratamiento por primera vez son menores de 30 años. Es más probable que el cannabis se registre como la droga primaria en los adolescentes sometidos a tratamientos de desintoxicación especializados que en los pacientes de otros grupos de edad: el cannabis representa el 75 % de las demandas de tratamiento entre los jóvenes de menos de 15 años y el 63 % entre los de 15 a 19 años (79).
I dati disponibili fanno pensare che i pazienti in cura a causa della cannabis nei centri che forniscono una terapia in regime ambulatoriale tendono a essere relativamente giovani: praticamente tutti i consumatori di cannabis che per la prima volta si sottopongono a una cura hanno meno di 30 anni. Nei programmi terapeutici specializzati sono gli adolescenti i soggetti nei quali con più probabilità viene riscontrato un problema di cannabis primario; la cannabis interessa il 75% delle domande di trattamento tra gli adolescenti di età inferiore ai 15 anni e il 63% tra quelli di età compresa tra i 15 e i 19 anni (79).
Os dados disponíveis sugerem que os utentes dos centros de tratamento em regime ambulatório por consumo de cannabis tendem a ser relativamente jovens; tendo quase todos os que iniciam o tratamento pela primeira vez menos de 30 anos. É mais provável que os adolescentes em tratamento especializado sejam registados como tendo um problema principalmente causado pela cannabis do que utentes de outras faixas etárias, sendo a cannabis responsável por 75% dos pedidos de tratamento dos jovens com menos de 15 anos e 63% dos de 15 a 19 anos (79).
Τα διαθέσιμα στοιχεία υποδηλώνουν ότι τα άτομα υπό θεραπεία σε κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής είναι συνήθως σχετικά νεαρής ηλικίας· το σύνολο σχεδόν των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από τη χρήση κάνναβης είναι ηλικίας κάτω των 30 ετών. Οι έφηβοι που υποβάλλονται σε εξειδικευμένη θεραπεία απεξάρτησης είναι πιθανότερο να αντιμετωπίζουν πρόβλημα ναρκωτικών με την κάνναβη ως κύρια ουσία συγκριτικά με τα άτομα υπό θεραπεία που ανήκουν σε άλλες ηλικιακές κατηγορίες, καθώς η κάνναβη αντιπροσωπεύει 75 % των αιτήσεων θεραπείας στα άτομα ηλικίας κάτω των 15 ετών και 63 % στα άτομα ηλικίας 15–19 ετών (79).
Uit de beschikbare gegevens komt het beeld naar voren dat cliënten die in extramurale behandelcentra worden behandeld voor cannabisproblemen doorgaans relatief jong zijn; vrijwel alle cannabisgebruikers die voor het eerst in behandeling gaan, zijn jonger dan 30 jaar. Bij teenagers in een gespecialiseerde drugsbehandeling wordt vaker gerapporteerd dat zij een primair cannabisprobleem hebben dan bij cliënten in andere leeftijdsgroepen: cannabis is in de groep tot 15 jaar in 75% van de gevallen de aanleiding om in behandeling te gaan; in de leeftijdscategorie van 15 tot 19 jaar is dit 63% (79).
Podle dostupných údajů bývají klienti léčení v ambulantních léčebných centrech kvůli problémům s konopím relativně mladí; prakticky všichni klienti užívající konopí, kteří se léčí poprvé, jsou mladší 30 let. Adolescenti, kteří se podrobili specializovanému léčení, mají vyšší pravděpodobnost, že budou vedeni jako osoby s primárním problémem týkajícím se konopí než klienti jiných věkových skupin. Konopí je přitom důvodem 75 % žádostí o léčbu mezi osobami mladšími 15 let a 63 % žádostí mezi klienty ve věku 15–19 let (79).
Det fremgår af de foreliggende data, at cannabisklienter i ambulant behandling normalt er forholdsvis unge; praktisk talt alle cannabisklienter, der er nye i behandlingssystemet, er under 30 år. Det er mere sandsynligt, at teenagere i specialiseret narkotikabehandling vil blive registreret som havende et primært cannabisproblem end klienter i andre aldersgrupper, og cannabis tegner sig således for 75 % af behandlingsanmodningerne blandt unge under 15 år og 63 % blandt unge i alderen 15–19 år (79).
Kättesaadavad andmed annavad alust arvata, et kanepi tarbimise tõttu ambulatoorsetes ravikeskustes ravi saavad patsiendid on suhteliselt noored; peaaegu kõik uued kanepi tõttu ravi taotlevad isikud on nooremad kui 30 aastat. Uimastiravi saavate teismeliste puhul mainitakse probleemide peamise põhjusena kanepit sagedamini kui muudesse vanuserühmadesse kuuluvate patsientide puhul, kanepi tõttu taotleb ravi 75% alla 15aastastest ja 63% 15–19aastastest ravialustest noortest.(79)
Saatavilla olevien tietojen mukaan avohoitokeskuksissa kannabisongelmien takia hoidettavat asiakkaat ovat yleensä melko nuoria; lähes kaikki hoitoon ensimmäistä kertaa hakeutuvat kannabisasiakkaat ovat alle 30-vuotiaita. Erikoistuneessa huumehoidossa olevilla teini-ikäisillä nuorilla on muiden ikäryhmien asiakkaita todennäköisemmin ensisijaisesti kannabisongelma, jonka osuus 15-vuotiaiden hoidon kysynnästä on 75 prosenttia ja 15–19-vuotiaiden hoidon kysynnästä 63 prosenttia (79).
A rendelkezésre álló adatok azt jelzik, hogy a járóbeteg-ellátó központokban kannabisz miatt kezelt páciensek általában viszonylag fiatalok; a kezelésbe újonnan belépő kannabiszhasználó páciensek szinte mindannyian 30 évesnél fiatalabbak. A speciális kábítószeres kezelésen részt vevő tizenévesek nagyobb valószínűséggel kerülnek nyilvántartásba elsődlegesen kannabiszproblémával, mint a többi korcsoport páciensei: a 15 évesnél fiatalabbak körében a kannabisz felel a kezelési igények 75%-áért, a 15–19 évesek között ugyanez a szám már csak 63%79.
Tilgjengelige data viser at cannabisklienter i polikliniske behandlingssentre har en tendens til å være relativt unge – så godt som alle nye cannabisklienter i behandling er under 30 år. Det er større sannsynlighet for at tenåringer i det spesialiserte behandlingsapparatet har et primært cannabisproblem enn klienter i andre aldersgrupper. Cannabis står for 75 % av behandlingssøknadene blant de som er under 15 år og 63 % i aldersgruppen 15-19 år (79).
Jak wynika z dostępnych danych, pacjenci leczeni ambulatoryjnie z powodu zażywania konopi indyjskich są stosunkowo młodzi. Praktycznie wszyscy pacjenci poddani po raz pierwszy takiej terapii nie przekroczyli 30 lat. Odnotowano, że nastolatki przechodzące specjalistyczne leczenie uzależnienia od narkotyków częściej mają problem z konopiami indyjskimi jako narkotykiem głównym, niż pacjenci z innych grup wiekowych. Problemy z konopiami indyjskimi stanowią 75% przypadków zapotrzebowania na leczenie wśród osób poniżej 15 roku życia, a 63% w grupie wiekowej 15–19 lat (79).
Dostupné údaje naznačujú, že klienti, ktorí užívajú kanabis, majú v ambulantných liečebných strediskách tendenciu byť relatívne mladí: takmer všetci klienti, ktorí užívajú kanabis a sú v liečení noví, majú menej ako 30 rokov. Je pravdepodobnejšie, že mladiství v špecializovanom protidrogovom liečení budú zaevidovaní ako tí, ktorí majú primárny problém s kanabisom, než klienti z iných vekových skupín, pričom kanabis predstavuje 75 % žiadostí o liečbu medzi mladšími osobami ako 15 rokov a 63 % medzi tými, ktorí sú vo veku 15 – 19 rokov (79).
Razpoložljivi podatki kažejo, da so uživalci konoplje v izvenbolnišničnih centrih za zdravljenje sorazmerno mladi, dejansko so vsi uživalci konoplje, ki se na novo vključijo v zdravljenje, mlajši od 30 let. Pri mladoletnikih v specializiranem zdravljenju odvisnosti od drog je večja verjetnost, da bo zabeležen primarni problem konoplje kot pri zdravljenih osebah v drugih starostnih skupinah, pri čemer je delež konoplje pri povpraševanju po zdravljenju med osebami, mlajšimi od 15 let, 75 % in 63 % med osebami, starimi od 15 do 19 let (79).
Tillgängliga uppgifter tyder på att cannabisklienter i öppenvården är relativt unga. Så gott som alla cannabisklienter som behandlas för första gången är under 30 år. Tonåringar som genomgår specialiserad missbruksbehandling uppges oftare ha ett primärt cannabismissbruk än klienter i andra åldersgrupper. Cannabismissbruk svarar för 75 % av behandlingsefterfrågan bland personer under 15 år och för 63 % bland personer i åldern 15–19 år (79).
Mevcut veriler ayakta tedavi merkezlerindeki esrar hastalarının nispeten gençlerden oluştuğunu öne sürmektedir; tedaviye yeni başlayan neredeyse tüm esrar hastaları 30 yaşın altındadır. Özel uyuşturucu tedavisinde bulunan 13-19 yaş arası gençlerin birincil esrar sorununa sahip olarak kaydedilmeleri diğer yaş grubundaki hastalardan daha çok olası olup esrar, 15 yaşından küçükler arasındaki tedavi taleplerinin % 75’ine ve 15-19 yaş arasındakilerin de % 63’üne karşılık gelmektedir (79).
Saskaņā ar pieejamo informāciju kaņepju lietotāji ambulatorajos ārstniecības centros mēdz būt salīdzinoši gados jauni; praktiski visi kaņepju lietotāji, kas ārstējas pirmo reizi, ir jaunāki par 30 gadiem. Specializētās narkotiku terapijas pacienti tīņu vecumā biežāk nekā citu vecuma grupu pacienti ir primāri atkarīgi no kaņepēm, tieši kaņepju lietošanas problēmu dēļ ārstēties vēlas 75 % par 15 gadiem jaunāku pacientu un 63 % pacientu 15–19 gados (79).
  Capitolul 2: Răspunsul...  
Elevii cei mai expuşi riscului constituie obiectivul programelor de prevenire selectivă în Malta, în vreme ce, în Franţa şi Slovacia, serviciile de consiliere sunt furnizate în şcoli pe baza (auto-) recomandărilor.
School drop-out is the focus of drug prevention programmes in several Member States. The HUP project in Storstrom County, Denmark, aims to increase the average rate of school completion from 75 % towards the national target of 95 % by focusing on vulnerable students. Similar projects are reported in Ireland, Portugal (47 projects), Romania (one project) and Norway (brochures for teachers). Reducing early school leaving is an official aim of Ireland’s national strategy, with the target of a 10 % reduction compared with 2005/06 rates in LDTF (local drug task force) areas. Students most at risk are targeted by selective prevention programmes in Malta, while in France and Slovakia counselling services are provided in schools on the basis of (self-)referral.
L'abandon scolaire est la pierre angulaire des programmes de prévention de la drogue dans plusieurs États membres. Le projet HUP du comté de Storstrøm au Danemark tend à relever le taux moyen d'achèvement des études de 75 % pour atteindre l'objectif national de 95 % en insistant sur les élèves vulnérables. Des projets similaires sont décrits en Irlande, au Portugal (47 projets), en Roumanie (1 projet) et en Norvège (brochures destinées aux enseignants). La réduction de l'abandon scolaire précoce est un objectif officiel de la stratégie nationale irlandaise, avec une réduction de 10 % par rapport aux chiffres de 2005-2006 dans les zones couvertes par le LDTF (Local Drug Task Force – groupe de travail local «drogues»). Les élèves les plus exposés sont visés par les programmes de prévention sélective mis en place à Malte, tandis qu'en France et en Slovaquie, des services d'orientation sont proposés dans les écoles sur demande (éventuellement de l'élève lui-même).
In mehreren Mitgliedstaaten stehen Schulabbrüche im Zentrum von Drogenpräventionsprogrammen. Das Projekt HUP im dänischen Kreis Storstrom zielt darauf ab, die durchschnittliche Schulabschlussquote von 75 % auf das landesweite Ziel von 95 % zu steigern, und konzentriert sich dabei auf gefährdete Schüler. Über ähnliche Projekte berichten Irland, Portugal (47 Projekte), Rumänien (ein Projekt) und Norwegen (Broschüren für Lehrer). Die Verringerung der Schulabbruchquoten in den Gebieten der LDTF (Local drug task force [Taskforce für Drogenbekämpfung]) um 10 % gegenüber dem Zeitraum 2005/2006 ist ein offizielles Ziel der nationalen Strategie Irlands. In Malta sind die am stärksten gefährdeten Schüler die Zielgruppe selektiver Präventionsprogramme, während in Frankreich und der Slowakei in Schulen Beratungsdienste angeboten werden, an die sich die Schüler entweder selbst wenden oder an die sie überwiesen werden.
El abandono escolar es el eje sobre el que giran los programas de prevención de consumo de drogas en varios Estados miembros. El proyecto HUP en el distrito danés de Storstrom tiene por objeto incrementar el promedio de conclusión de los estudios del 75 % y acercarse al objetivo nacional, que es del 95 %, centrando su atención en los estudiantes más vulnerables. En los informes de Irlanda, Portugal (47 proyectos), Rumanía (un proyecto) y Noruega (prospectos para los profesores) se citan proyectos similares. Un objetivo oficial de la estrategia nacional de Irlanda es reducir los porcentajes de abandono escolar precoz en las áreas del LDTF (local drug task force [unidad operativa local de lucha contra la droga]) en un 10 % con respecto al período 2005/2006. Los programas de prevención selectiva de Malta se dirigen a los estudiantes de mayor riesgo, mientras en Francia y Eslovaquia se ofrecen servicios de asesoramiento en las escuelas a los que los estudiantes pueden acudir por iniciativa propia o ser derivados por terceras personas.
L’abbandono scolastico è il fulcro dei programmi di prevenzione messi in atto in alcuni Stati membri. Il progetto HUP, in corso nella contea di Storstrom in Danimarca, mira ad aumentare la percentuale media di studenti che completano la scuola dal 75% verso l’obiettivo nazionale del 95%, rivolgendosi in particolare agli studenti vulnerabili. Iniziative analoghe sono riferite in Irlanda, Portogallo (47 progetti), Romania (un progetto) e Norvegia (opuscoli per insegnanti). Ridurre la percentuale di dispersione è l’obiettivo ufficiale della strategia nazionale irlandese, con una flessione attesa del 10% rispetto alle cifre del 2005-2006 nelle aree della LDTF (local drug task force, task force locale sulle droghe). Gli studenti più a rischio sono i destinatari di programmi di prevenzione preventiva a Malta, mentre in Francia e in Slovacchia vengono forniti nelle scuole servizi di consulenza, in base alle (auto)segnalazioni pervenute.
Em vários Estados-Membros, os programas de prevenção da toxicodependência estão centrados no abandono escolar. O projecto HUP na província de Storstrom, Dinamarca, pretende aumentar a taxa média de conclusão da escolaridade de 75% para o objectivo nacional de 95%, concentrando esforços nos estudantes vulneráveis. Há informação de projectos semelhantes na Irlanda, Portugal (47 projectos), Roménia (um projecto) e Noruega (brochuras para os professores). Reduzir o abandono escolar precoce é um dos objectivos oficiais da estratégia nacional irlandesa, que pretende reduzir em 10% as taxas registadas em 2005/2006 nas zonas LDTF (“task force” local de luta contra a droga). Os estudantes em maior risco são visados por programas de prevenção selectiva em Malta, ao passo que em França e na Eslováquia existem serviços de aconselhamento nas escolas para estudantes, que para eles são encaminhados ou os procuram voluntariamente.
Η πρόωρη εγκατάλειψη του σχολείου βρίσκεται στο επίκεντρο των προγραμμάτων πρόληψης ναρκωτικών σε αρκετά κράτη μέλη. Το σχέδιο HUP στην κομητεία Storstrom της Δανίας αποβλέπει στην αύξηση του μέσου όρου ολοκλήρωσης της φοίτησης στο σχολείο από το 75 % στο 95 %, που αποτελεί τον εθνικό στόχο, δίνοντας έμφαση στους ευάλωτους μαθητές. Παρόμοια προγράμματα αναφέρονται στην Ιρλανδία, την Πορτογαλία (47 σχέδια) τη Ρουμανία (ένα σχέδιο) και τη Νορβηγία (φυλλάδια για εκπαιδευτικούς). Ο περιορισμός του φαινομένου της πρόωρης εγκατάλειψης του σχολείου αποτελεί επίσημο στόχο της εθνικής στρατηγικής της Ιρλανδίας, αποβλέποντας σε μείωση 10 % σε σχέση με τα ποσοστά του 2005 στους τομείς των τοπικών ομάδων δράσης για την καταπολέμηση των ναρκωτικών (LDTF). Οι μαθητές που διατρέχουν τον μεγαλύτερο κίνδυνο αποτελούν στόχο προγραμμάτων επικεντρωμένης πρόληψης στη Μάλτα, ενώ στη Γαλλία και τη Σλοβακία παρέχονται συμβουλευτικές υπηρεσίες σε σχολεία στη βάση (αυτο)-παραπομπής.
Schooluitval staat centraal in de drugspreventieprogramma’s van verschillende lidstaten. Zo heeft het HUP-project in de provincie Storstrom in Denemarken tot doel het gemiddelde percentage van scholieren die de schoolopleiding afronden te verhogen van 75% tot het nationale streefcijfer van 95% door speciale aandacht te besteden aan kwetsbare scholieren. Soortgelijke projecten worden gemeld door Ierland, Portugal (47 projecten), Roemenië (één project) en Noorwegen (brochures voor docenten). Terugdringing van vroegtijdige schoolverlating is als doel formeel vastgelegd in de nationale strategie van Ierland; gestreefd wordt naar een afname van 10% ten opzichte van de cijfers uit 2005/2006 in gebieden die vallen onder een van de lokale taskforces inzake drugsbestrijding (local drug task forces - LDTF). In Malta wordt gewerkt met programma’s voor selectieve preventie gericht op scholieren die het meeste risico lopen, en in Frankrijk en Slowakije worden op scholen diensten op het gebied van counseling verleend op basis van (zelf)verwijzing.
Na předčasné ukončení školní docházky se zaměřují programy protidrogové prevence v několika členských státech. Projekt HUP v okrese Storstrom v Dánsku se snaží zvýšit průměr absolvování školní docházky ze 75 % na celostátní cíl 95 % tím, že se zaměřuje na ohrožené žáky. Podobné projekty jsou hlášeny v Irsku, Portugalsku (47 projektů), Rumunsku (jeden projekt) a Norsku (brožury pro učitele). Snížení počtu žáků, kteří předčasně ukončí školní docházku, je oficiálním záměrem irské národní strategie, s cílem 10% poklesu v oblastech místních protidrogových pracovních skupin ve srovnání s rokem 2005–2006. Nejvíce se ohroženým žákům věnují programy selektivní prevence na Maltě, zatímco ve Francii a na Slovensku jsou ve školách poskytovány poradenské služby, které jsou žákovi doporučeny nebo je vyhledá sám.
Narkotikaforebyggelsesprogrammer har i mange lande fokuseret på skolefrafald. Formålet med Projekt HUP fra Storstrøms Amt i Danmark er at øge andelen af unge, der fuldfører en ungdomsuddannelse, fra 75 % til den nationale målsætning på 95 % ved at fokusere på udsatte unge elever. Der meldes om lignende projekter i Irland, Portugal (47 projekter), Rumænien (1 projekt) og Norge (brochurer til lærere). En nedbringelse af det antal elever, der går tidligt ud af skolen, er en officiel målsætning i Irlands nationale strategi, med målet om en reduktion på 10 % i forhold til tallene i 2005/2006 i LDTF-områder (local drug task force). Selektive forebyggelsesprogrammer er målrettet mod uddannelsessøgende i Malta, mens der i Frankrig og Slovakiet stilles rådgivningstjenester til rådighed på skoler på grundlag af (selv-)henvisning.
Koolidest väljalangemine on mitmes liikmesriigis narkomaania ennetamise programmide tähelepanu keskmes. Taani Storstrømi maakonna projekti HUP eesmärk on suurendada kooli lõpetajate osakaalu praeguselt 75%-lt üleriigilise eesmärgi, 95%-le, keskendudes riskigrupi õpilastele. Samalaadsetest projektidest on teatatud Iirimaalt, Portugalist (47 projekti), Rumeeniast (üks projekt) ja Norrast (voldikud õpetajatele). Varase koolist väljalangemise vähendamine on Iirimaal riikliku strateegia ametlik eesmärk, kohalike narkoennetusrühmade tööpiirkonnas tahetakse koolidest väljalangemist võrreldes 2005.–2006. aastaga vähendada 10%. Riskirühma kuuluvad õpilased on valikuliste ennetusprogrammide sihiks võetud Maltal; Prantsusmaal ja Slovakkias pakutakse koolides nõustamist siis, kui selle vajaduse otsustab õpilane ise või keegi teine.
Huumetyön ohjelmien pääpaino on useissa jäsenvaltioissa koulunkäynnin keskeyttämisen ehkäisemisessä. Storstrømin alueella Tanskassa toteutetun HUP-hankkeen tavoitteena on lisätä keskimääräistä koulun loppuunsuorittamisastetta 75 prosentista lähemmäs kansallista 95 prosentin tavoitetta keskittämällä toimet haavoittuvassa asemassa oleviin oppilaisiin. Samanlaisia hankkeita on ollut käynnissä Irlannissa, Portugalissa (47 hanketta), Romaniassa (yksi hanke) ja Norjassa (opettajille laaditut esitteet). Koulunkäynnin keskeyttämisen vähentäminen on yksi Irlannin kansallisen huumestrategian virallisista tavoitteista. Koulunsa keskeyttäneiden määrää pyritään vähentämään 10 prosenttia lukuvuoden 2005/2006 luvuista LDTF:n (paikallisen huumetyöyksikön) alueella. Maltalla suurimmassa riskiryhmässä oleville oppilaille on suunnattu valikoivia ehkäisevän huumetyön ohjelmia, ja Ranskan ja Slovakian kouluissa tarjotaan psykologisia neuvontapalveluja, jotka edellyttävät hoitoon ohjaamista (tai hakeutumista).
Sok tagállamban az iskolai lemorzsolódás is központi téma a drogprevenciós programokban. A dániai Storstrom megyében indított HUP projekt célja az iskola befejezésének átlagosan 75%-os arányát a 95%-os országos célszám felé közelíteni, középpontban a sérülékeny diákokkal. Hasonló projekteket jelentettek Írországból, Portugáliából (47 projekt), Romániából (egy projekt) és Norvégiából is (a tanároknak készült brosúrák). Az iskola korai elhagyásának csökkentése Írország nemzeti stratégiájában is hivatalos célként szerepel, az LDTF (helyi kábítószerügyi munkacsoport) területein a 2005/06-os arányokhoz képest 10%-os csökkentést megcélozva. Máltán a célzott megelőzési programok a legnagyobb kockázatnak kitett diákokat veszik célba, Franciaországban és Szlovákiában pedig tanácsadási szolgáltatásokat biztosítanak az iskolákban, (ön-)beutalás alapján.
I flere land fokuserer de narkotikaforebyggende programmene på ungdom som dropper ut av skolen. HUP-prosjektet i Storstrøm amt i Danmark har som målsetting å øke andelen som gjør ferdig skolen fra 75 % til 95 %, som er det nasjonale målet, ved å rette fokuset mot sårbare elever. Lignende prosjekter rapporteres fra Irland (47 prosjekter), Romania (ett prosjekt) og Norge (lærermateriell). Et av de offisielle målene for Irlands nasjonale strategi er å sikre at færre dropper ut av skolen. Målet er å redusere antallet med 10 % i forhold til 2005-06 i områdene hvor lokale innsatsgrupper mot narkotika (LDTF-områder) er satt inn. Selektive forebyggingsprogrammer på Malta retter seg mot de mest risikoutsatte elevene, mens skolene i Frankrike og Slovakia tilbyr rådgivningstjenester basert på (egen-) henvisning.
W kilku państwach członkowskich programy profilaktyki antynarkotykowej kładą nacisk przede wszystkim na przypadki porzucania szkoły. Celem projektu HUP wprowadzonego w hrabstwie Storstrom w Danii jest zwiększenie przeciętnego wskaźnika liczby uczniów kończących naukę w szkole z 75% do krajowej wielkości docelowej wynoszącej 95%, dzięki skupieniu uwagi na zagrożonych uczniach. O podobnych projektach informuje Irlandia, Portugalia (47 projektów), Rumunia (jeden projekt) i Norwegia (broszury dla nauczycieli). Ograniczenie zjawiska opuszczania szkoły we wczesnym wieku jest oficjalnym założeniem krajowej strategii przyjętej przez Irlandię. Jej celem jest obniżenie tego wskaźnika w obszarach działania lokalnych antynarkotykowych grup zadaniowych (LDTF) o 10% w porównaniu z danymi za rok szkolny 2005/2006. Na Malcie najbardziej zagrożonych uczniów objęto programami wybiórczych działań zapobiegawczych, podczas gdy we Francji i w Słowacji w szkołach można skorzystać z usług doradczych na zasadzie (samo-)zgłoszenia.
Na predčasné opustenie školy sa zameriavajú programy drogovej prevencie vo viacerých členských štátoch. Projekt HUP v okrese Storstrom v Dánsku sa usiluje o zvýšenie priemernej miery absolvovania školy zo 75 % na národný cieľ 95 % so zameraním na zraniteľných žiakov. Podobné projekty sú uvádzané v Írsku, Portugalsku (47 projektov), Rumunsku (jeden projekt) a Nórsku (brožúrky pre učiteľov). Zníženie predčasného opustenia školy je oficiálnou snahou národnej stratégie Írska s cieľom 10 % zníženia v porovnaní s mierami v školskom roku 2005/2006 v oblastiach LDTF (miestna protidrogová pracovná skupina). Na najviac ohrozených žiakov sa zameriavajú programy selektívnej prevencie na Malte, kým vo Francúzsku a na Slovensku sú poskytované poradenské služby na základe (vlastnej) žiadosti.
Programi preprečevanja zlorabe drog se v več državah članicah osredotočajo na osip v šolah. Cilj projekta HUP v okrožju Storstrom na Danskem je povečati povprečno stopnjo dokončanja šolanja s 75 % na 95 %, kar je nacionalni cilj, namenjen pa je predvsem ranljivim dijakom. O podobnih projektih poročajo iz Irske, Portugalske (47 projektov), Romunije (en projekt) in Norveške (brošure za učitelje). Zmanjšanje stopnje prezgodnjega zapuščanja šole je uradni cilj irske nacionalne strategije, ki želi doseči zmanjšanje za 10 % v primerjavi z letom 2005/06 na področjih LDTF (lokalna projektna skupina za droge). Najbolj ogroženim dijakom so namenjeni programi selektivnega preprečevanja na Malti, medtem ko v Franciji in na Slovaškem zagotavljajo svetovanje v šolah na podlagi (samo-)napotitve.
Ungdomar som hoppar av skolan är målgrupp för narkotikapreventionsprogram i flera medlemsstater. HUP-projektet i Storstrom län i Danmark syftar till att öka den genomsnittliga andelen ungdomar som går ut skolan från 75 % till det nationella målet 95 % genom insatser som särskilt riktar sig till sårbara ungdomar. Liknande projekt rapporteras från Irland, Portugal (47 projekt), Rumänien (ett projekt) och Norge (broschyrer till lärare). Ett officiellt mål i Irlands nationella strategi är att minska antalet ungdomar som slutar skolan i förtid, med målsättningen 10 % minskning jämfört med siffrorna 2005/2006 i områden där lokala insatsgrupper för narkotika är verksamma. I Malta finns program för riktad prevention för de mest riskutsatta eleverna medan Frankrike och Slovakien erbjuder frivillig rådgivning i skolorna.
Okulu bırakma, bazı Üye Devletler’de uyuşturucu önleme programlarının odağını oluşturmaktadır. Danimarka, Storstrom’daki HUP projesi, etkilenmeye daha açık öğrencilere odaklanarak, ortalama okul bitirme oranını % 75’ten ulusal hedef olan % 95’e çıkarmayı amaçlamaktadır. Benzer projeler İrlanda, Portekiz (47 proje), Romanya (bir proje) ve Norveç’te (öğretmenler için broşürler) de rapor edilmektedir. Okulu erken bırakmanın azaltılması, İrlanda’nın ulusal stratejisinin resmi bir amacı olup LDTF (yerel uyuşturucu görev gücü) alanlarındaki 2005/06 oranlarına göre % 10’luk bir düşüşü hedeflemektedir. En fazla risk altında bulunan öğrenciler Malta’da seçici önleme programlarının hedefini oluştururken, Fransa ile Slovakya’da okullarda öğrencilerin kendilerinin başvurduğu danışmanlık hizmetleri verilmektedir.
Izslēgšanai no skolas ir pievērsta uzmanība vairāku dalībvalstu narkotiku profilakses programmās. Dānijas Storstromas grāfistes HUP projekta mērķis ir palielināt skolu beidzēju vidējo rādītāju no 75 % tā, lai tas tuvotos 95 % valsts mērķim, pievēršot lielāku uzmanību neaizsargātajiem skolēniem. Par līdzīgiem projektiem informē Īrija, Portugāle (47 projekti), Rumānija (viens projekts) un Norvēģija (brošūras skolotājiem). Īrijas valsts stratēģijas oficiāls mērķis ir samazināt skolas priekšlaicīgi pametušo jauniešu skaitu, salīdzinājumā ar 2005./2006. gada rādītājiem LDTF (vietējā narkotiku apkarošanas grupa) apgabalos panākot 10 % samazinājumu. Maltā ir selektīvās profilakses programma vislielākajam riskam pakļautajiem skolu audzēkņiem, bet Francijas un Slovākijas skolās darbojas konsultantu dienesti, pie kuriem audzēkņi var griezties paši vai ar nosūtījumu.
  Capitolul 2: Răspunsul...  
Tinerii cu risc de abandon şcolar şi/sau cu probleme de comportament sunt cei pe care se concentrează tot mai adesea programele de prevenire selectivă a consumului de droguri, în Italia de exemplu, unde circa 15 % între intervenţiile pentru prevenire în şcoli se adresează subgrupurilor de elevi vulnerabili (prevenire selectivă şi indicată).
Young people at risk of dropping out of school and/or with behavioural problems are increasingly being addressed by selective drug prevention, for instance in Italy, where some 15 % of prevention interventions in schools are aimed at vulnerable subgroups of students (selective and indicated prevention). The main subgroups at which selective prevention in schools is aimed are students with social behavioural problems, school problems or family problems, immigrant students and those belonging to ethnic minorities. In fact, academic performance and school attendance are good predictors for drug problems, and monitoring these enables early and accurate intervention.
Les jeunes risquant d'abandonner l'école ou ayant des comportements problématiques sont de plus en plus visés par la prévention sélective, en Italie notamment, où quelque 15 % des actions de prévention en milieu scolaire visent des sous-groupes d'élèves vulnérables (prévention sélective et ciblée). Les principaux sous-groupes auxquels s'adresse la prévention sélective en milieu scolaire sont les élèves présentant des problèmes de comportement social, des problèmes scolaires ou familiaux, les élèves immigrants ou ceux appartenant à des minorités ethniques. En fait, les résultats scolaires et la présence en classe sont de bons indices de problèmes de drogue et la surveillance de ces éléments permet une intervention précoce et ciblée.
Jugendliche, bei denen die Gefahr eines Schulabbruchs besteht und/oder die Verhaltensprobleme zeigen, sind zunehmend die Zielgruppe selektiver Drogenprävention. In Italien zielen beispielsweise 15 % der Präventionsmaßnahmen auf gefährdete Teilgruppen von Schülern ab (selektive und indizierte Prävention). Die wichtigsten Teilgruppen, auf die selektive Präventionsmaßnahmen in Schulen abzielen, sind Schüler mit gestörtem Sozialverhalten und schulischen oder familiären Problemen, Migrantenkinder und Angehörige ethnischer Minderheiten. Tatsächlich sind die schulischen Leistungen und die Teilnahme am Unterricht gute Indikatoren für Drogenprobleme, und ihre Beobachtung ermöglicht frühzeitige und zielorientierte Maßnahmen.
Los programas de prevención selectiva del consumo de droga se dirigen cada vez más a jóvenes que corren el riesgo de abandonar la escuela y/o con problemas de comportamiento, por ejemplo en Italia, donde un 15 % de las intervenciones preventivas en las escuelas tienen como objetivo los subgrupos de estudiantes de mayor riesgo (prevención selectiva y específica). La prevención selectiva en las escuelas se dirige principalmente a subgrupos compuestos por estudiantes con problemas de comportamiento social, problemas escolares o familiares, inmigrantes y pertenecientes a minorías étnicas. De hecho, el rendimiento escolar y la asistencia a clase son dos buenos indicadores para detectar problemas con las drogas, y su seguimiento permite una intervención precoz y certera.
I giovani a rischio di abbandonare la scuola e/o con problemi comportamentali sono sempre più i destinatari degli interventi di prevenzione selettiva dell’uso di stupefacenti; valga come esempio il caso dell’Italia, dove il 15% circa delle azioni di prevenzione nelle scuole è orientato ai sottogruppi vulnerabili degli studenti (prevenzione selettiva e indicata). I principali sottogruppi destinatari della prevenzione selettiva nelle scuole sono gli studenti con problemi comportamentali sociali, problemi scolastici o problemi familiari, gli studenti immigrati e gli studenti appartenenti a minoranze etniche. Il rendimento scolastico e la frequenza scolastica sono infatti buoni predittori dei problemi correlati alla droga, cosicché il monitoraggio di questi indicatori consente di intervenire in maniera tempestiva e accurata.
Os jovens em risco de abandono escolar e/ou com problemas comportamentais são crescentemente visados pela prevenção selectiva da toxicodependência, por exemplo em Itália, onde cerca de 15% das intervenções de prevenção nas escolas são direccionadas para os subgrupos de estudantes vulneráveis (prevenção selectiva e específica). Os principais subgrupos visados pela prevenção selectiva nas escolas são os estudantes com problemas comportamentais a nível social, problemas escolares ou problemas familiares, os estudantes imigrantes e os pertencentes a minorias étnicas. Com efeito, os resultados escolares e a assiduidade escolar são bons indicadores dos problemas de droga, permitindo a sua monitorização uma intervenção precoce e precisa.
Οι νέοι που κινδυνεύουν να εγκαταλείψουν πρόωρα το σχολείο ή/και έχουν προβλήματα συμπεριφοράς αποτελούν όλο και περισσότερο το στόχο επικεντρωμένης πρόληψης, για παράδειγμα στην Ιταλία, όπου το 15 % περίπου των παρεμβάσεων πρόληψης στα σχολεία στοχεύει ευάλωτες υποομάδες μαθητών (επικεντρωμένη και εξειδικευμένη πρόληψη). Οι κύριες υποομάδες που αποτελούν στόχο της επικεντρωμένης πρόληψης στα σχολεία είναι μαθητές με προβλήματα κοινωνικής συμπεριφοράς, μαθησιακά προβλήματα ή οικογενειακά προβλήματα, μετανάστες μαθητές και μαθητές που ανήκουν σε εθνοτικές μειονότητες. Στην πραγματικότητα, οι σχολικές επιδόσεις και η παρακολούθηση των μαθημάτων αποτελούν βάσιμα κριτήρια πρόβλεψης προβλημάτων ναρκωτικών και η παρακολούθησή τους επιτρέπει την έγκαιρη και ακριβή παρέμβαση.
Jongeren die dreigen de school vroegtijdig te verlaten en/of gedragsproblemen vertonen worden steeds meer beschouwd als een doelgroep in het kader van selectieve drugspreventie. Dat is bijvoorbeeld het geval in Italië, waar ongeveer 15% van de preventieve interventies op scholen op kwetsbare subgroepen van scholieren gericht is (selectieve en geïndiceerde preventie). De belangrijkste subgroepen waarop selectieve preventie op scholen gericht is zijn scholieren met sociale gedragsproblemen, problemen op school of problemen thuis, jongeren afkomstig uit immigrantengezinnen en jongeren behorend tot etnische minderheden. Leerprestaties en de mate van schoolverzuim zijn goede indicatoren voor toekomstige drugsproblemen, en door deze in de gaten te houden kan tijdig en accuraat worden ingegrepen.
Selektivní prevence se soustředí čím dál více na mladé osoby s rizikem nedokončení školní docházky anebo s problémy v chování, například v Itálii, kde je přibližně 15 % preventivních intervencí ve školách zaměřeno na ohrožené podskupiny studentů (selektivní a indikovaná prevence). Hlavními podskupinami, na něž se selektivní prevence ve školách zaměřuje, jsou studenti s problémy v sociálním chování, problémy ve škole nebo v rodině, studenti z přistěhovaleckého prostředí a příslušníci etnických menšin. Školní prospěch a docházka do školy jsou ve skutečnosti dobrými ukazateli problémů s drogami a jejich monitorování umožňuje včasnou a přesnou intervenci.
Den selektive narkotikaforebyggelse fokuserer i stigende grad på unge, der har risiko for at droppe ud af skolen og/eller har adfærdsproblemer, f.eks. i Italien, hvor ca. 15 % af forebyggelsesindsatsen på skolerne er målrettet mod udsatte undergrupper af skoleelever (selektiv og indiceret forebyggelse). De primære undergrupper, som den selektive forebyggelse på skoler er målrettet mod, er elever med sociale adfærdsproblemer, skoleproblemer eller familieproblemer, indvandrerelever og elever, der tilhører etniske minoriteter. De akademiske præstationer og skoledeltagelsen er således gode indikatorer for narkotikaproblemer, og en overvågning heraf gør det muligt at gribe tidligt og målrettet ind.
Valikulises narkoennetustöös tegeldakse üha enam koolist välja kukkumise ohus ja/või käitumisprobleemidega noortega; näiteks Itaalias, kus ligikaudu 15% ennetavast sekkumisest koolis on suunatud riskirühma kuuluvatele õpilastele (valikuline ja näidustatud ennetamine). Peamised alarühmad, kellele selektiivne ennetustöö koolides on suunatud, on sotsiaalse käitumise probleemidega, kooliprobleemidega, perekondlike probleemidega, immigrantide ja rahvusvähemuste hulka kuuluvad õpilased. Tegelikult on kooliskäimine ja õppetöös edasijõudmine head narkoprobleemide indikaatorid ning nende jälgimine võimaldab täpselt ja aegsasti sekkuda.
Valikoiva ehkäisevä huumetyö keskittyy yhä enemmän nuoriin, jotka ovat vaarassa keskeyttää koulunkäyntinsä ja/tai joilla ilmenee käyttäytymisongelmia. Esimerkiksi Italiassa noin 15 prosenttia ehkäisytoimista kouluissa kohdistuu haavoittuvassa asemassa oleviin oppilasryhmiin (valikoiva ja kohdennettu ehkäisytyö). Kouluissa tehtävän valikoivan ehkäisevän huumetyön pääasiallinen kohderyhmä ovat oppilaat, joilla on sosiaalisia käyttäytymisongelmia, kouluvaikeuksia tai vaikea perhetilanne. Toisena tärkeänä kohderyhmänä ovat maahanmuuttajaryhmiin ja etnisiin vähemmistöihin kuuluvat oppilaat. Koulumenestys ja poissaolot koulusta ovatkin hyviä mittareita huumeongelmien ennustamiseen, ja niitä seuraamalla tilanteeseen pystytään puuttumaan mahdollisimman varhain ja tehokkaasti.
A célzott drogprevenció egyre gyakrabban foglalkozik az iskolából való lemorzsolódás kockázatának kitett és/vagy magatartási problémákkal küzdő fiatalokkal, például Olaszországban, ahol az iskolai megelőző beavatkozások mintegy 15%-a a diákok sérülékeny csoportjának szól (célzott és javasolt megelőzés). A célzott iskolai megelőzés legfontosabb célcsoportjai a társas viselkedési problémákkal, iskolai vagy családi problémákkal küzdő diákok, a bevándorló, illetve a kisebbségi etnikai csoporthoz tartozó diákok. Valójában a tanulmányi teljesítmény és az iskolalátogatás alapján is lehet előre jelezni a kábítószer-problémákat, ezért ezek figyelemmel kísérése lehetővé teszi a korai, pontos beavatkozást.
Selektiv narkotikaforebygging retter seg i økende grad mot unge som står i fare for å slutte skolen, og/eller som har atferdsproblemer, f.eks. i Italia, hvor 15 % av tiltakene innenfor det forebyggende arbeidet i skolen er rettet mot sårbare elevgrupper (selektiv og indisert forebygging). Det selektive forebyggingsarbeidet i skolen retter seg hovedsakelig mot elever med sosiale atferdsproblemer, problemer på skolen eller med familien, samt innvandrerelever og elever som tilhører etniske minoriteter. Skoleprestasjoner og frammøte er gode prediktorer for rusmiddelproblemer, og når disse faktorene kartlegges, kan tidlige og nøyaktige tiltak lettere settes inn.
Młodzi ludzie zagrożeni porzuceniem nauki w szkole i/lub mający problemy behawioralne coraz częściej stają się adresatami wybiórczych działań zapobiegawczych dotyczących narkotyków. Tak się dzieje np. we Włoszech, gdzie około 15% działań prewencyjnych podejmowanych w szkołach koncentruje się na zagrożonych podgrupach uczniów (wybiórcze i określone działania zapobiegawcze). Główne podgrupy, do których skierowane jest zapobieganie wybiórcze w szkołach, to uczniowie ze społecznymi problemami behawioralnymi, problemami szkolnymi lub rodzinnymi, uczniowie z rodzin imigrantów i należący do mniejszości etnicznych. Osiągnięcia w nauce i obecność na zajęciach szkolnych są faktycznie dobrymi wskaźnikami problemów narkotykowych i ich monitorowanie umożliwia wczesne podjęcie dobrze ukierunkowanych działań interwencyjnych.
Rizikoví mladí ľudia, ktorí opúšťajú predčasne školu a/alebo majú problémy so správaním, sú čoraz viac oslovovaní selektívnou prevenciou týkajúcou sa drog, napríklad v Taliansku, kde asi 15 % preventívnych zásahov v školách je zameraných na zraniteľné podskupiny študentov (selektívna a indikovaná prevencia). Hlavnými podskupinami, na ktoré sa zameriava selektívna prevencia v školách, sú žiaci s problémami sociálneho správania, problémami v škole alebo problémami v rodine, imigrantskí žiaci a tí, ktorí patria k etnickým menšinám. V skutočnosti výkon v škole a školská dochádza sú dobrými ukazovateľmi drogových problémov a ich monitorovanie umožňuje včasný a presný zásah.
Selektivno preprečevanje v šolah se vse bolj ukvarja z mladimi, ki jim grozi izpis iz šole in/ali imajo vedenjske težave, na primer v Italiji, kjer je približno 15 % intervencij preprečevanja v šolah namenjenih ranljivim podskupinam dijakov (selektivno in indikativno preprečevanje). Glavne podskupine, ki jim je namenjeno selektivno preprečevanje v šolah, so dijaki s socialnimi vedenjskimi težavami, šolskimi ali družinskimi težavami, dijaki priseljenci in pripadniki etničnih manjšin. Dejansko sta učna uspešnost in obiskovanje pouka dobra napovednika težav zaradi drog, njuno spremljanje pa omogoča zgodnjo in pravilno intervencijo.
Unga människor som riskerar sluta skolan i förtid och/eller har beteendeproblem är i allt högre utsträckning föremål för riktad narkotikaprevention. Så är fallet exempelvis i Italien där cirka 15 % av preventionsinsatserna i skolorna avser sårbara undergrupper av elevpopulationen (riktad prevention och individualprevention). De största undergrupper som berörs av den riktade preventionen i skolorna är elever med sociala beteendeproblem, skolproblem eller familjeproblem, invandrarelever och de som tillhör etniska minoriteter. Studieresultat och närvaro i skolan är goda prediktorer för narkotikaproblem och en kontroll av dessa faktorer möjliggör tidigt och korrekt ingripande.
Okulu bırakma riski bulunan ve/veya davranış sorunları olan gençler, seçici uyuşturucu önleme kapsamında giderek daha çok ele alınmaktadır. Bunlara bir örnek, okullardaki önleme müdahalelerinin yaklaşık % 15’inin etkilenmeye daha açık öğrenci alt gruplarını hedef aldığı (seçici ve belirli önleme) İtalya’dır. Okullarda seçici önlemenin hedeflediği başlıca alt gruplar, sosyal davranış bozuklukları, okul sorunları veya aile sorunları olan öğrenciler, göçmen öğrenciler ile etnik azınlıklara mensup olanlardır. Aslında, akademik performans ve okula devam oranı uyuşturucu problemlerinin habercisi olabilmekte ve bunların izlenmesi erken ve doğru müdahaleye olanak sağlamaktadır.
Selektīvās narkotiku profilakses pasākumu adresāti arvien biežāk ir jaunieši, kam draud izslēgšana no skolas un/vai ir uzvedības problēmas, piemēram, Itālijā, kur aptuveni 15 % no preventīvās iejaukšanās pasākumiem ir adresēti neaizsargāto audzēkņu apakšgrupām (selektīvā un indicētā profilakse). Skolu preventīvās profilakses galvenās mērķa apakšgrupas ir audzēkņi ar sociālās uzvedības, skolas vai ģimenes problēmām, audzēkņi, kas nāk no imigrantu vai etnisko minoritāšu vidus. Patiesībā sekmes mācībās un skolas apmeklējumi ļauj labi prognozēt narkotiku problēmas, tādēļ, pārraugot sekmes un apmeklējumus, ir iespējams veikt agrīnus un prcīzus iejaukšanās pasākumus.
  Capitolul 8: àŽmbunătÄ...  
Această situaţie în schimbare trebuie văzută pe fondul unei extinderi semnificative a asigurării tratamentului pentru cei care au probleme legate de consumul de opiacee, precum şi pe fondul unei acoperiri crescute raportate a serviciilor de tratament.
This changing position must be seen against the background of greatly expanded treatment provision for those with opioid-related problems as well as increased reporting coverage of treatment services. Opioid substitution treatment in particular, locking people into long-term continuous care (note that this not shown in these diagrams, which show only those entering treatment in the current year), emphasises the role of opioids in current treatment burden as compared with new treatment entrants. Nonetheless, in many countries it appears that those developing a drug problem today in Europe are likely to be, in terms of the substances they are using at least, more heterogeneous than has historically been the case.
Ce changement de situation doit être analysé à la lumière de l’offre beaucoup plus large de traitement proposée aux usagers d’opiacés à problème et de la couverture étendue des rapports relatifs aux traitements. Le traitement de substitution aux opiacés, en particulier, qui enferme les personnes dans des soins de longue durée (il est à noter que cela n’apparaît pas dans ces diagrammes, qui ne reprennent que les personnes ayant entamé un traitement au cours de l’année), met en évidence le rôle des opiacés dans la charge actuelle de traitement par rapport aux personnes qui entament un nouveau traitement. Néanmoins, dans bon nombre de pays, il semblerait que les personnes qui développent un problème de drogue en Europe aujourd’hui seront probablement plus hétérogènes que dans le passé, à tout le moins en ce qui concerne les substances qu’elles consomment.
Diese veränderte Situation ist vor dem Hintergrund eines wesentlich größeren Angebots von Behandlungen für Konsumenten mit Problemen im Zusammenhang mit Opioiden sowie eines besseren Erfassungsgrads der Berichterstattung durch die Behandlungsdienste zu betrachten. Insbesondere die opioidgestützte Substitutionstherapie, bei der die Menschen langfristig in eine kontinuierliche Betreuung eingebunden werden (es ist zu beachten, dass dies nicht aus den Diagrammen hervorgeht, da diese ausschließlich jene Patienten berücksichtigen, die sich im laufenden Jahr in Behandlung begeben haben), zeigt deutlich, welchen Aufwand laufende Therapien von Opioidpatienten verglichen mit den Behandlungen von Erstpatienten verursachen. Nichtsdestoweniger scheint in vielen Ländern die Gruppe der Menschen, die derzeit in Europa ein Drogenproblem entwickeln, zumindest hinsichtlich der konsumierten Substanzen heterogener zu sein als in der Vergangenheit.
Este cambio debe observarse teniendo en consideración la gran ampliación de los servicios de tratamiento para problemas relacionados con los opiáceos y el incremento registrado en la cobertura de los informes realizados por los servicios de tratamiento. Especialmente el tratamiento de sustitución a base de opiáceos, que integra a los pacientes en una asistencia continuada a largo plazo (cabe destacar que este aspecto no queda reflejado en los diagramas, que sólo incluyen a los pacientes que han comenzado un tratamiento durante el presente año), pone claramente de manifiesto el esfuerzo que suponen las terapias corrientes de pacientes de opiáceos en comparación con el tratamiento de nuevos pacientes. No obstante, en muchos países europeos, las personas que en la actualidad desarrollan problemas relacionados con las drogas en Europa tienden a presentar un perfil más heterogéneo que en el pasado, al menos en cuanto a las sustancias que consumen.
Questo passaggio può essere letto nel contesto di un’accresciuta disponibilità dei servizi terapeutici destinati ai consumatori di oppiacei nonché di una maggiore diffusione dei servizi terapeutici in generale. La terapia sostitutiva con oppiacei, in particolare, che vincola le persone a una cura continuata di lungo termine (si noti che tale dettaglio non emerge dai diagrammi, che si limitano a mostrare il numero di pazienti che ogni anno entra in terapia), mette in luce il ruolo degli oppiacei nell’onere che grava sui servizi terapeutici odierni rispetto ai nuovi pazienti che entrano in terapia. Ciò nonostante, sembra quasi di capire che in molti paesi le persone che al giorno d’oggi incorrono in un problema di droga siano verosimilmente più eterogenee, perlomeno in termini di sostanze consumate, rispetto al passato.
Esta evolução deve ser enquadrada no contexto de uma oferta de tratamento muito mais vasta para os consumidores problemáticos de opiáceos, bem como uma maior cobertura do sistema de notificação dos serviços de tratamento. Em particular o tratamento de substituição de opiáceos, que obriga à permanência dos utentes em cuidados contínuos e prolongados (situação que não é mostrada nestes diagramas, que apenas indicam as pessoas que iniciam o tratamento no presente ano), realça o papel dos opiáceos nos actuais encargos com o tratamento relativamente aos novos utentes que iniciam o tratamento. Em muitos países, porém, afigura-se provável que os indivíduos que hoje desenvolvem um problema de consumo de droga, na Europa, sejam mais heterogéneos, pelo menos no que se refere às substâncias consumidas, do que no passado.
Η αλλαγή αυτή πρέπει να εξεταστεί υπό το πρίσμα της ιδιαίτερα διευρυμένης παροχής θεραπείας στα άτομα με προβλήματα που συνδέονται με τη χρήση οπιοειδών καθώς και της μεγαλύτερης κάλυψης των υπηρεσιών θεραπείας από την άποψη της αναφοράς. Ιδίως η θεραπεία υποκατάστασης για τους χρήστες οπιοειδών, η οποία παρέχει μακροχρόνια συνεχή περίθαλψη για τα άτομα αυτά (σημειώνεται ότι πρόκειται για κάτι που δεν απεικονίζεται στα διαγράμματα αυτά, στα οποία φαίνονται μόνον τα άτομα που προσφεύγουν σε θεραπεία το τρέχον έτος), υπογραμμίζει τον ρόλο των οπιοειδών στο τρέχον κόστος θεραπείας συγκριτικά με τα άτομα που προσφεύγουν σε θεραπεία για πρώτη φορά. Παρ’ όλα αυτά, σε πολλές χώρες φαίνεται ότι τα άτομα που αρχίζουν να αντιμετωπίζουν σήμερα πρόβλημα ναρκωτικών στην Ευρώπη παρουσιάζουν μεγαλύτερη ανομοιογένεια, τουλάχιστον όσον αφορά τις ουσίες που χρησιμοποιούν, σε σχέση με το παρελθόν.
Deze veranderende situatie hangt samen met het sterk uitgebreide behandelaanbod voor mensen met opioïdengerelateerde problemen, en met het feit dat behandelingen steeds beter worden gerapporteerd. Met name de substitutiebehandeling voor opioïden, waarbij mensen langdurig in doorlopende behandeling worden genomen (opgemerkt zij dat dit niet is weergegeven in deze diagrammen, waarin alleen de cliënten zijn weergegeven die in het betreffende jaar in behandeling gaan) zorgt voor een groter aandeel van opioïden in de huidige behandelomvang in vergelijking met nieuwe cliënten. Niettemin zal de heterogeniteit onder personen die nu in Europa een drugsprobleem ontwikkelen, althans wat betreft de middelen die zij gebruiken, waarschijnlijk groter zijn dan tot nu toe het geval is geweest.
Tuto měnící se situaci je třeba vnímat na pozadí výrazného rozšíření léčby pro ty, kteří mají problémy související s opiáty, a na pozadí soustavnějšího hlášení léčebných služeb. Zvláště substituční léčba závislosti na opiátech, která navede klienty do dlouhodobé průběžné péče (upozorňujeme, že tato skutečnost není vidět v těchto diagramech, které ukazují pouze počty osob nastupujících léčbu v běžném roce), podtrhuje vysoký podíl opiátů na počtu případů v současnosti léčených osob ve srovnání s počtem uživatelů teprve léčbu nastupujících. Zdá se však, že v mnoha zemích bude populace těch, u nichž vzniká problém s drogami – přinejmenším z hlediska užívaných látek – pravděpodobně různorodější, než tomu bylo v minulosti.
Denne ændrede situation skal ses på baggrund af den markante udvidelse af behandlingstilbuddene til personer med opioidrelaterede problemer samt en øget indberetning i forbindelse med behandlingstjenesterne. Især opioidsubstitutionsbehandling, hvor personer fastholdes i langvarig, kontinuerlig behandling (bemærk, at dette ikke fremgår af disse diagrammer, som kun viser de personer, der kommer i behandling i det aktuelle år), understreger den andel af de nuværende behandlingsressourcer, som opioider lægger beslag på i forhold til nye klienter i behandling. Alligevel ser det i mange lande ud til, at de personer, der udvikler et narkotikaproblem i Europa i dag, sandsynligvis vil være mere heterogene, i det mindste med hensyn til de stoffer, de bruger, end det traditionelt har været tilfældet.
Muutuvat olukorda tuleb vaadelda opioidide tarbimisega seotud probleemidega inimestele raviteenuste pakkumise märgatava laienemise ja raviteenuseid puudutava aruandluse katvuse suurenemise taustal. Eelkõige just opioidide asendusravi, inimeste allutamine pikaajalisele kestvale ravile (pandagu tähele, et seda ei ole näha diagrammides, mis sisaldavad andmeid ainult jooksval aastal ravile pöördujate kohta), rõhutab opioidide rolli jooksvas ravikoormuses, võrreldes uute ravile pöördujatega. Siiski on paljude riikide puhul ilmne, et tõenäoliselt on tänapäeval Euroopas uimastiprobleemidesse sattuvad inimesed vähemalt tarbitavate uimastite osas heterogeensemad kui varem.
Tämän muutoksen tarkastelussa on otettava huomioon, että hoidon tarjonta opioidiongelmista kärsiville on lisääntynyt suuresti ja että hoitopalvelujen raportoinnin kattavuus on parantunut. Erityisesti opioidikorvaushoidossa, joka sitoo asiakkaat pitkäaikaiseen jatkuvaan hoitoon (tämä ei näy asiaa koskevissa kaavioissa, joissa esitetään vain hoitoon tänä vuonna hakeutuneet asiakkaat), opioidien asema korostuu hoidossa nykyisin olevien asiakkaiden keskuudessa verrattuna niihin henkilöihin, jotka tulevat hoitoon ensimmäistä kertaa. Monessa maassa vaikuttaisi kuitenkin siltä, että henkilöt, joille on kehittymässä huumeongelma, muodostavat todennäköisesti ainakin käyttämänsä aineen puolesta Euroopassa epäyhtenäisemmän joukon kuin aiemmin.
Ezt a változó helyzetet az opiátokkal összefüggő problémák miatt jelentkezőknek nyújtott kezelés nagyarányú kibővülésével, illetve a kezelési szolgálatok egyre szélesebb körű beszámolóival együtt kell szemügyre venni. Az opiáthelyettesítő kezelés – amely az embereket hosszú távú folyamatos gondozásba veszi (hozzátéve, hogy ezek a diagramok ezt nem mutatják, csak az aktuális évben kezelésre jelentkezőket) – a kezelésbe újonnan belépőkhöz viszonyítva különösen nyomatékossá teszi az opiátok szerepét a jelenlegi kezelési kapacitásban. Mindazonáltal sok európai országban úgy tűnik, hogy akiknek a drogproblémája most van kialakulóban, azok – legalábbis a használt anyagokat tekintve – a korábban megfigyelteknél heterogénebb populációt képeznek.
Denne endringen må ses på bakgrunn av den store satsingen på behandlingstilbud til personer med opioidrelaterte problemer så vel som økt rapportering om behandlingstilbud. Substitusjonsbehandling med opioider, som låser folk til omsorgsapparatet i lang tid (merk at dette ikke framgår av diagrammene, som bare viser dem personer inntatt til behandling i løpet av inneværende år), understreker i særlig grad opioidenes plass i dagens behandlingstilbud i forhold til de nye behandlingsmottakerne. I flere land ser det likevel ut til at de som i dag utvikler et narkotikaproblem i Europa, antakelig vil være en mer sammensatt gruppe enn det som historisk har vært tilfelle, i alle fall med hensyn til hvilke stoffer de bruker.
Tę zmianę sytuacji należy rozpatrywać w kontekście znacznie większej dostępności leczenia dla osób z problemami związanymi z opiatami, jak również rozszerzenia zakresu sprawozdawczości na temat usług terapeutycznych. W szczególności leczenie zastępcze osób uzależnionych od opiatów, polegające na zamykaniu ich w ośrodkach opieki długoterminowej (należy tu zauważyć, że przypadków tych nie ujęto na wykresach, które wykazują jedynie osoby podejmujące leczenie w danym roku), odzwierciedla rolę opiatów w bieżącym obciążeniu placówek w porównaniu z liczbą osób dopiero rozpoczynających terapię. Niemniej jednak wydaje się, że w wielu krajach w Europie grupa osób, u których obecnie pojawia się problem narkotykowy, będzie prawdopodobnie bardziej zróżnicowana niż dotychczas, przynajmniej pod względem zażywanych substancji.
Na túto meniacu sa pozícii musíme hľadieť oproti pozadiu veľmi sa rozširujúceho poskytovania liečby pre tých, ktorí majú problémy súvisiace s opiátmi, ako aj narastajúceho podávania správ o službách liečenia. Najmä substitučná liečba užívania opiátov, ktorá uzatvára ľudí do dlhodobej nepretržitej starostlivosti (všimnite si, že toto nie je ukázané na tých grafoch, ktoré ukazujú iba tých, ktorí sa podrobujú liečbe v bežnom roku), zdôrazňuje úlohu opiátov v súčasnom zaťažení liečbou v porovnaní s novými účastníkmi liečby. Napriek tomu v mnohých krajinách sa zdá, že tí, ktorí dnes vytvárajú v Európe drogový problém, budú pravdepodobne, prinajmenšom z hľadiska látok, ktoré užívajú, heterogénnejší, ako je z historického hľadiska dnešná skutočnosť.
Zgodovinsko gledano je bil Centrov kazalec za spremljanje otrok svojega časa – v osemdesetih in precej tudi v devetdesetih sta uživanje heroina in uživanje drog z vbrizgavanjem veljala za ključni sestavini problema z drogami, ki sta zahtevali oceno. Poleg tega teh oblik uživanja drog ni bilo mogoče prepričljivo meriti z anketnimi tehnikami. Zaradi pojava amfetaminov je definicija postala primerna za nekatere nordijske države, kjer je bilo vbrizgavanje amfetaminov pomemben način uživanja, in čeprav je bil kokain vključen, je bil v praksi redko pomembnejši sestavni del kakršnih koli ocen. Čeprav nam kazalec problematičnega uživanja drog še vedno zagotavlja koristen pogled na pomemben element problema drog, je vedno bolj očitno, da potrebuje nadaljnji razvoj, če želi izpolnjevati zahteve spremljanja današnjega bolj raznolikega položaja na področju drog v Evropi. Priča smo vedno bolj zapleteni sliki kroničnih problemov z drogo v Evropi. Da bi spremljanje še naprej ustrezalo spreminjajočemu se svetu prepovedanih drog, se mora premakniti naprej in zadovoljiti izzive pokrivanja širokega spektra drog, poleg tega pa podrobneje obravnavati njihovo uživanje.
Denna förändring måste ses mot bakgrund av de kraftigt utökade behandlingsmöjligheterna för dem som har opiatrelaterade problem liksom bredare täckning beträffande rapportering om behandling. Substitutionsbehandling av opiatmissbrukare som binder klienter i långsiktig fortlöpande behandling (observera att detta inte framgår i dessa diagram vilka enbart visar de som påbörjat behandling under aktuellt år) understryker opiatmissbrukarnas tyngd i den nuvarande behandlingsbördan jämfört med nya klienter. I många länder förefaller det ändå som om de som utvecklar ett drogproblem idag i Europa sannolikt kommer att skilja sig mer från varandra än vad som tidigare varit fallet, åtminstone när det gäller de substanser de använder.
Bu değişen konum, opioide bağlı sorunları olanlar için son derece genişletilmiş tedavi hizmetlerinin yanı sıra tedavi servislerinin raporlama kapsamlarının artması gerçeğiyle birlikte anlaşılmalıdır. Özellikle, kişileri uzun vadeli sürekli bakıma kilitleyen opioid ikame tedavisi (bunun, yalnızca içinde bulunduğumuz yılda tedaviye başlayanları gösteren bu şemalarda gösterilmediğini unutmayın), opioidlerin tedaviye yeni başlayanlara oranla mevcut tedavi yükündeki rolünü vurgulamaktadır. Herşeye rağmen, pek çok ülkede, bugün Avrupa’da yeni bir uyuşturucu sorunu geliştirilenlerin, en azından kullandıkları maddeler anlamında, daha heterojen olmaları ihtimali geçmişte olduğundan daha fazladır.
Šīs pārmaiņas ir jāaplūko, ņemot vērā, ka problemātisko opioīdu lietotāju ārstniecības nodrošinājums ir kļuvis daudz plašāks un saskaņā ar ziņojumiem ir paplašinājies arī ārstniecības pakalpojumu pārklājums. Opioīdu pacientu lomu pašlaik ārstējamo narkotiku lietotāju vidū salīdzinājumā ar jaunajiem pacientiem īpaši pārliecinoši apliecina aizvietotājterapijas pacienti, kas saņem nepārtrauktu ilgtermiņa aprūpi (jāievēro, ka diagrammās šādi pacienti nav iekļauti, jo diagrammas atspoguļo tikai pacientus, kas ir sākuši ārstēties pēdējā gadā). Tomēr šķiet, ka daudzās valstīs mūsdienu Eiropas topošos problemātiskos narkotiku lietotājus vismaz lietojamo narkotiku profila ziņā raksturos lielāka daudzveidība nekā līdz šim.
  Capitolul 3: Canabis  
Pe ansamblu, consumatorii de canabis se pot împărţi în trei grupe: cei care consumă canabis ocazional (34 %), cei care îl consumă o dată sau de câteva ori pe săptămână (32 %) şi cei care îl consumă zilnic (34 %).
Overall, cannabis clients can be divided into three groups: those who use it occasionally (34 %), those using it once to several times a week (32 %) and those using it daily (34 %). There are marked differences between countries in the frequency of cannabis use among new clients, with the highest proportion of daily cannabis users being reported in the Netherlands and Denmark and the highest proportions of occasional users or those who have not used cannabis in the month prior to treatment being found in Germany, Greece and Hungary. This variation probably reflects differences in referral to treatment (e.g. more referrals from the criminal justice system or from social networks) (77).
Dans l'ensemble, les patients usagers de cannabis peuvent être classés en trois groupes: ceux qui en consomment occasionnellement (34 %), ceux qui en consomment plusieurs fois par semaine (32 %) et ceux qui en consomment quotidiennement (34 %). Les différences entre les pays sont prononcées en ce qui concerne la fréquence de l'usage de cannabis chez les nouveaux patients, le pourcentage le plus élevé d'usagers quotidiens de cannabis étant recensé aux Pays‑Bas et au Danemark et les pourcentages les plus élevés d'usagers occasionnels ou de personnes n'ayant pas pris de cannabis au cours du mois précédant le traitement étant enregistrés en Allemagne, en Grèce et en Hongrie. Cette variation est probablement le reflet de différences dans l'origine des demandes de traitement (par exemple, davantage de demandes de traitement provenant du système judiciaire ou de réseaux sociaux) (77).
Insgesamt können die Cannabispatienten in drei Gruppen eingeteilt werden, und zwar je nachdem, ob sie die Droge gelegentlich (34 %), einmal bzw. mehrmals wöchentlich (32 %) oder täglich konsumieren (34 %). Hinsichtlich der Häufigkeit des Cannabiskonsums unter Erstpatienten bestehen deutliche Unterschiede zwischen den einzelnen Ländern: Der höchste Anteil täglicher Cannabiskonsumenten wird aus den Niederlanden und Dänemark gemeldet, während der Anteil der Gelegenheitskonsumenten oder derer, die im letzten Monat vor der Behandlung kein Cannabis konsumiert haben, in Deutschland, Griechenland und Ungarn am höchsten ist. Diese Abweichungen sind wahrscheinlich auf Unterschiede in der Überweisung zur Behandlung (z. B. mehr Überweisungen aus dem Strafvollzugssystem oder sozialen Netzen) zurückzuführen (77).
En general, los pacientes consumidores de cannabis se pueden dividir en tres grupos: aquellos que lo consumen de forma ocasional (34 %), los que lo consumen una o varias veces por semana (32 %) y los que lo consumen diariamente (34 %). Existen diferencias notables entre países en lo que respecta a la frecuencia del consumo de cannabis entre los nuevos pacientes, siendo los Países Bajos y Dinamarca aquellos en los que se registra el mayor porcentaje de consumidores de cannabis a diario, mientras que los mayores porcentajes de consumidores ocasionales o que no hayan consumido cannabis en el mes anterior al inicio del tratamiento se concentran en Alemania, Grecia y Hungría. Esta variación probablemente refleja las diferencias en las derivaciones a tratamiento (por ejemplo, más derivaciones del sistema de justicia penal o de redes sociales) (77).
Nel complesso, i pazienti in cura per uso di cannabis possono essere ripartiti in tre gruppi: i soggetti che ne fanno un uso occasionale (34%), i soggetti che riferiscono di farne uso una volta fino a più volte in una settimana (32%) e i soggetti che ammettono un consumo quotidiano di cannabis (34%). Vi sono differenze marcate da paese a paese in termini di frequenza del consumo di cannabis tra i nuovi pazienti; la percentuale più elevata di consumatori quotidiani di cannabis è riferita nei Paesi Bassi e in Danimarca, quella dei consumatori occasionali o dei soggetti che non hanno fatto uso della sostanza nel mese precedente il trattamento in Germania, Grecia e Ungheria. Queste differenze riflettono probabilmente differenze nel tipo di ricorso ai servizi terapeutici (per esempio, un maggior numero di casi inviati dalle autorità di giustizia penale o dalle reti dei servizi sociali) (77).
Globalmente, os utentes em tratamento por consumo de cannabis podem ser divididos em três grupos: aqueles que a consomem ocasionalmente (34%), os que a consomem uma ou várias vezes por semana (32%) e aqueles que a consomem diariamente (34%). Há grandes diferenças entre os países quanto à frequência do consumo de cannabis entre os novos utentes, registando-se a percentagem mais elevada de consumidores diários de cannabis nos Países Baixos e na Dinamarca, e as percentagens mais elevadas de consumidores ocasionais ou que não consumiram cannabis no mês anterior ao tratamento na Alemanha, Grécia e Hungria. Esta variação reflecte, provavelmente, as diferenças em matéria de encaminhamento para o tratamento (por exemplo, mais encaminhamentos do sistema judicial ou das redes de assistência social) (77).
Γενικά, τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κάνναβη μπορούν να διακριθούν σε τρεις ομάδες: σε όσους κάνουν περιστασιακή χρήση (34 %), σε όσους κάνουν χρήση από μία έως αρκετές φορές την εβδομάδα (32 %) και σε όσους κάνουν καθημερινή χρήση (34 %). Υπάρχουν έντονες διαφορές μεταξύ των χωρών σε ό,τι αφορά τη συχνότητα χρήσης της κάνναβης στα άτομα που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία, καθώς το υψηλότερο ποσοστό ατόμων που κάνουν καθημερινή χρήση αναφέρθηκε στις Κάτω Χώρες και τη Δανία και τα υψηλότερα ποσοστά περιστασιακών χρηστών ή ατόμων που δεν έχουν κάνει χρήση κάνναβης τον μήνα πριν από τη θεραπεία παρατηρείται στη Γερμανία, την Ελλάδα και την Ουγγαρία. Η διαφοροποίηση αυτή πιθανώς απηχεί διαφορές στην παραπομπή σε θεραπεία (π.χ. περισσότερες παραπομπές από το σύστημα ποινικής δικαιοσύνης ή από κοινωνικά δίκτυα) (77).
In het algemeen kunnen cannabiscliënten in drie groepen worden onderverdeeld: incidentele gebruikers (34%), cliënten die één keer tot een aantal keren per week cannabis gebruiken (32%) en dagelijkse gebruikers (34%). Er bestaan opmerkelijke verschillen tussen de landen in de frequentie van het cannabisgebruik onder nieuwe cliënten. Denemarken en Nederland melden de hoogste percentages dagelijkse cannabisgebruikers; de hoogste percentages incidentele cannabisgebruikers c.q. personen die in de maand voorafgaand aan de behandeling geen cannabis hebben gebruikt, worden gemeld door Duitsland, Griekenland en Hongarije. Waarschijnlijk hebben die verschillen te maken met de wijze waarop verwijzingen voor een behandeling plaatsvinden (bijvoorbeeld meer verwijzingen vanuit het strafrechtelijk systeem of vanuit sociale netwerken) (77).
Obecně lze klienty užívající konopí rozdělit do tří skupin: příležitostní uživatelé (34 %), klienti užívající drogu jednou až několikrát týdně (32 %) a klienti užívající drogu denně (34 %). Jednotlivé země se značně liší z hlediska četnosti užívání konopí v případě nových klientů, přičemž nejvyšší podíl každodenních uživatelů konopí uvádí Nizozemsko a Dánsko a nejvyšší podíl příležitostných uživatelů nebo klientů, kteří konopí neužili v měsíci předcházejícím léčbě, uvádí Německo, Řecko a Maďarsko. Tato odchylka je patrně odrazem rozdílů v doporučené léčbě (např. větší počet případů soudně nařízené léčby či léčby doporučené sociálními sítěmi) (77).
Generelt kan cannabisklienter inddeles i tre grupper: personer, der bruger stoffet lejlighedsvist (34 %), personer, der bruger det flere gange om ugen (32 %), og personer, der bruger det dagligt (34 %). Der er markante forskelle mellem landene med hensyn til hyppigheden af cannabisbrug blandt nye klienter, idet den højeste andel af daglige cannabisbrugere er i Nederlandene og Danmark, og de højeste andele af lejlighedsvise brugere eller personer, som ikke har brugt cannabis inden for den seneste måned inden behandlingen, findes i Tyskland, Grækenland og Ungarn. Dette udsving afspejler formentlig forskelle med hensyn til henvisning til behandling (f.eks. flere henvisninger fra det strafferetlige system eller fra sociale netværk) (77).
Üldiselt võib kanepit tarbivad patsiendid jagada kolme rühma: juhuslikud tarbijad (34%), üks või mitu korda nädalas tarbijad (32%) ning igapäevased tarbijad (34%). Uute patsientide kanepitarbimise sageduses on riigiti märgatavaid erinevusi. Iga päev kanepit tarbivate patsientide osakaal on kõige suurem Madalmaades ja Taanis. Patsientide osakaal, kes tarbivad kanepit juhuslikult või ei ole ravile pöördumisele eelnenud kuu jooksul kanepit tarbinud, on kõige suurem Saksamaal, Kreekas ja Ungaris. Selline varieerumine peegeldab ilmselt erinevusi ravile saatmise osas (nt rohkem juhtumeid, mil ravile saatjaks on kriminaalõigussüsteem või sotsiaaltöövõrgustik).(77)
Kannabisasiakkaat voidaan jakaa kolmeen ryhmään: satunnaisesti käyttäviin (34 %), kerran tai useampia kertoja viikossa käyttäviin (32 %) ja päivittäin käyttäviin (34 %) asiakkaisiin. Maiden välillä on suuria eroja siinä, kuinka usein uudet asiakkaat käyttävät kannabista. Kannabista päivittäin käyttävien osuus uusista kannabiksen käyttäjistä on suurin Alankomaissa ja Tanskassa, ja satunnaisten käyttäjien tai sellaisten henkilöiden osuus, jotka eivät ole käyttäneet kannabista hoitoa edeltäneen kuukauden aikana, on suurin Saksassa, Kreikassa ja Unkarissa. Tämä todennäköisesti heijastaa eroja hoitoon ohjaamisessa (esim. rikosoikeudellisen järjestelmän tai sosiaaliverkostojen välityksellä tapahtuvien hoitoonohjausten lisääntyminen) (77).
A kannabiszhasználó páciensek összességében három csoportra oszthatók: az alkalmi használókéra (34%), a heti több alkalommal használókra (32%) és a napi szintű használókra (34%). Az új páciensek kannabiszhasználatának gyakoriságában az egyes országok között markáns különbségek vannak: a mindennapi kannabiszhasználók legmagasabb arányát Hollandiából és Dániából jelentették, az alkalmi, illetve a kezelés előtti hónapban kannabiszt nem fogyasztó használók aránya pedig Németországban, Görögországban és Magyarországon volt a legmagasabb. Ezek az eltérések talán a kezelésre való beutalás különbözőségeit is tükrözik (pl. több embert utalnak be a büntetőbírósági rendszerből vagy a szociális hálózatoktól)77.
Generelt kan cannabisklientene deles inn i tre grupper: sporadiske brukere (34 %), personer som bruker stoffet én eller flere ganger i uken (32 %), og daglige brukere (34 %). Det er store forskjeller landene imellom når det gjelder hyppigheten av cannabisbruk blant nye klienter. Den største andelen daglige cannabisbrukere rapporteres i Nederland og Danmark, og den største andelen sporadiske brukere eller personer som ikke har brukt cannabis i måneden før behandlingen, finnes i Tyskland, Hellas og Ungarn. Forskjellene gjenspeiler sannsynligvis forskjeller i henvisningspraksis (dvs. flere henvisninger fra rettssystemet eller fra sosiale nettverk) (77).
Pacjentów poddawanych leczeniu ze względu na zażywanie konopi indyjskich można podzielić na trzy grupy: osoby zażywające narkotyk sporadycznie (34%), osoby zażywające go raz do kilku razy w tygodniu (32%) oraz osoby zażywające narkotyk codziennie (34%). W zależności od kraju istnieją wyraźne różnice w częstotliwości zażywania konopi indyjskich przez nowych pacjentów, przy czym najwyższy odsetek osób zażywających je codziennie odnotowano w Holandii i w Danii, a osób zażywających je sporadycznie lub osób, które ich nie zażywały w ciągu miesiąca przed podjęciem leczenia – w Niemczech, Grecji i na Węgrzech. Różnice te odzwierciedlają prawdopodobnie odmienne drogi kierowania na leczenie (np. większą liczbę zgłoszeń ze strony organów wymiaru sprawiedliwości lub sieci społecznych) (77).
Celkovo sa môžu klienti, ktorí užívajú kanabis, rozdeliť na tri skupiny: tých, ktorí ho užívajú príležitostne (34 %), tých, ktorí ho užívajú raz až niekoľkokrát za týždeň (32 %) a tých, ktorí ho užívajú denne (34 %). Existujú výrazné rozdiely medzi krajinami vo frekvencii užívania kanabisu novými klientmi, pričom najvyšší podiel denných užívateľov kanabisu uvádzajú Dánsko a Holandsko a najvyššie podiely príležitostných užívateľov alebo tých, ktorí neužívali kanabis v mesiaci pred liečením, sa nájdu v Nemecku, Grécku a Maďarsku. Táto odchýlka pravdepodobne odráža rozdiely v odporúčaniach na liečenie (napríklad viac odporúčaní zo systému trestného súdnictva alebo zo sociálnych sietí (77).
Na splošno se uživalci konoplje lahko razdelijo v tri skupine: tiste, ki jo uživajo občasno (34 %), tiste, ki jo zaužijejo enkrat do večkrat na teden (32 %), in tiste, ki jo uživajo vsakodnevno (34 %). Med državami so opazne razlike v pogostnosti uživanja konoplje med novimi uživalci, pri čemer o največjem deležu vsakodnevnih uživalcev konoplje poročajo iz Nizozemske in Danske, največji delež občasnih uživalcev ali tistih, ki niso zaužili konoplje v mesecu pred zdravljenjem, pa je bil ugotovljen v Nemčiji, Grčiji in na Madžarskem. To odstopanje verjetno odraža razlike v napotitvah na zdravljenje (npr. več napotitev iz kazensko sodnega sistema ali socialne mreže) (77).
Rent generellt kan cannabisklienter delas in i tre grupper: de som använder cannabis tillfälligt (34 %), de som använder drogen en till flera gånger i veckan (32 %) och de som använder cannabis varje dag (34 %). Det finns markanta skillnader mellan länderna när det gäller hur ofta nya klienter använder cannabis. Andelen nya cannabisklienter som använder drogen varje dag är högst i Danmark och Nederländerna, medan andelen tillfälliga användare eller personer som inte har använt cannabis månaden före behandlingen är högst i Tyskland, Grekland och Ungern. Dessa variationer speglar förmodligen skillnader i remitteringen till behandling (t.ex. fler remitteringar från domstolsväsendet eller från de sociala nätverken) (77).
Genel olarak, esrar hastaları üç gruba ayrılabilir: ara sıra kullananlar (% 34), haftada bir kez ile bir kaç kez arasında kullananlar (% 32) ve her gün kullananlar (% 34). Yeni hastalarda esrar kullanımının sıklığı bakımından ülkeler arasında belirgin farklılıklar bulunmaktayken, en yüksek oranda günlük esrar kullanıcısı Hollanda ve Danimarka’da bildirilmiş olup ara sıra kullananlar veya tedaviden önceki ay esrar kullanmamış olanların en yüksek oranda görüldüğü yerler Almanya, Yunanistan ve Macaristan’dır. Bu çeşitlilik muhtemelen tedaviye sevkteki farklılıkları yansıtmaktadır (örneğin, cezai adalet sistemi veya sosyal ağlardan daha fazla sevk olmaktadır) (77).
Kaņepju pacientus var iedalīt trīs grupās: gadījuma rakstura lietotāji (34 %), tie, kas lieto kaņepes vienu vai vairākas reizes nedēļā (32 %), un ikdienas lietotāji (34 %). Kaņepju lietošanas biežums jauno pacientu vidū dažādās valstīs ievērojami atšķiras: visvairāk ikdienas kaņepju lietotāju ir Nīderlandē un Dānijā, bet proporcionāli visvairāk gadījuma rakstura lietotāju vai lietotāju, kas nav lietojuši kaņepes pēdējā mēnesī pirms ārstēšanās, ir apzināti Vācijā, Grieķijā un Ungārijā. Šī dažādība visticamāk atspoguļo ārstēšanās nosūtījumu atšķirības (piemēram, lielāks kriminālās justīcijas sistēmas vai sociālo iestāžu tīklu nosūtījumu skaits) (77).
  Capitolul 3: Canabis  
Pe ansamblu, consumatorii de canabis se pot împărţi în trei grupe: cei care consumă canabis ocazional (34 %), cei care îl consumă o dată sau de câteva ori pe săptămână (32 %) şi cei care îl consumă zilnic (34 %).
Overall, cannabis clients can be divided into three groups: those who use it occasionally (34 %), those using it once to several times a week (32 %) and those using it daily (34 %). There are marked differences between countries in the frequency of cannabis use among new clients, with the highest proportion of daily cannabis users being reported in the Netherlands and Denmark and the highest proportions of occasional users or those who have not used cannabis in the month prior to treatment being found in Germany, Greece and Hungary. This variation probably reflects differences in referral to treatment (e.g. more referrals from the criminal justice system or from social networks) (77).
Dans l'ensemble, les patients usagers de cannabis peuvent être classés en trois groupes: ceux qui en consomment occasionnellement (34 %), ceux qui en consomment plusieurs fois par semaine (32 %) et ceux qui en consomment quotidiennement (34 %). Les différences entre les pays sont prononcées en ce qui concerne la fréquence de l'usage de cannabis chez les nouveaux patients, le pourcentage le plus élevé d'usagers quotidiens de cannabis étant recensé aux Pays‑Bas et au Danemark et les pourcentages les plus élevés d'usagers occasionnels ou de personnes n'ayant pas pris de cannabis au cours du mois précédant le traitement étant enregistrés en Allemagne, en Grèce et en Hongrie. Cette variation est probablement le reflet de différences dans l'origine des demandes de traitement (par exemple, davantage de demandes de traitement provenant du système judiciaire ou de réseaux sociaux) (77).
Insgesamt können die Cannabispatienten in drei Gruppen eingeteilt werden, und zwar je nachdem, ob sie die Droge gelegentlich (34 %), einmal bzw. mehrmals wöchentlich (32 %) oder täglich konsumieren (34 %). Hinsichtlich der Häufigkeit des Cannabiskonsums unter Erstpatienten bestehen deutliche Unterschiede zwischen den einzelnen Ländern: Der höchste Anteil täglicher Cannabiskonsumenten wird aus den Niederlanden und Dänemark gemeldet, während der Anteil der Gelegenheitskonsumenten oder derer, die im letzten Monat vor der Behandlung kein Cannabis konsumiert haben, in Deutschland, Griechenland und Ungarn am höchsten ist. Diese Abweichungen sind wahrscheinlich auf Unterschiede in der Überweisung zur Behandlung (z. B. mehr Überweisungen aus dem Strafvollzugssystem oder sozialen Netzen) zurückzuführen (77).
En general, los pacientes consumidores de cannabis se pueden dividir en tres grupos: aquellos que lo consumen de forma ocasional (34 %), los que lo consumen una o varias veces por semana (32 %) y los que lo consumen diariamente (34 %). Existen diferencias notables entre países en lo que respecta a la frecuencia del consumo de cannabis entre los nuevos pacientes, siendo los Países Bajos y Dinamarca aquellos en los que se registra el mayor porcentaje de consumidores de cannabis a diario, mientras que los mayores porcentajes de consumidores ocasionales o que no hayan consumido cannabis en el mes anterior al inicio del tratamiento se concentran en Alemania, Grecia y Hungría. Esta variación probablemente refleja las diferencias en las derivaciones a tratamiento (por ejemplo, más derivaciones del sistema de justicia penal o de redes sociales) (77).
Nel complesso, i pazienti in cura per uso di cannabis possono essere ripartiti in tre gruppi: i soggetti che ne fanno un uso occasionale (34%), i soggetti che riferiscono di farne uso una volta fino a più volte in una settimana (32%) e i soggetti che ammettono un consumo quotidiano di cannabis (34%). Vi sono differenze marcate da paese a paese in termini di frequenza del consumo di cannabis tra i nuovi pazienti; la percentuale più elevata di consumatori quotidiani di cannabis è riferita nei Paesi Bassi e in Danimarca, quella dei consumatori occasionali o dei soggetti che non hanno fatto uso della sostanza nel mese precedente il trattamento in Germania, Grecia e Ungheria. Queste differenze riflettono probabilmente differenze nel tipo di ricorso ai servizi terapeutici (per esempio, un maggior numero di casi inviati dalle autorità di giustizia penale o dalle reti dei servizi sociali) (77).
Globalmente, os utentes em tratamento por consumo de cannabis podem ser divididos em três grupos: aqueles que a consomem ocasionalmente (34%), os que a consomem uma ou várias vezes por semana (32%) e aqueles que a consomem diariamente (34%). Há grandes diferenças entre os países quanto à frequência do consumo de cannabis entre os novos utentes, registando-se a percentagem mais elevada de consumidores diários de cannabis nos Países Baixos e na Dinamarca, e as percentagens mais elevadas de consumidores ocasionais ou que não consumiram cannabis no mês anterior ao tratamento na Alemanha, Grécia e Hungria. Esta variação reflecte, provavelmente, as diferenças em matéria de encaminhamento para o tratamento (por exemplo, mais encaminhamentos do sistema judicial ou das redes de assistência social) (77).
Γενικά, τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κάνναβη μπορούν να διακριθούν σε τρεις ομάδες: σε όσους κάνουν περιστασιακή χρήση (34 %), σε όσους κάνουν χρήση από μία έως αρκετές φορές την εβδομάδα (32 %) και σε όσους κάνουν καθημερινή χρήση (34 %). Υπάρχουν έντονες διαφορές μεταξύ των χωρών σε ό,τι αφορά τη συχνότητα χρήσης της κάνναβης στα άτομα που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία, καθώς το υψηλότερο ποσοστό ατόμων που κάνουν καθημερινή χρήση αναφέρθηκε στις Κάτω Χώρες και τη Δανία και τα υψηλότερα ποσοστά περιστασιακών χρηστών ή ατόμων που δεν έχουν κάνει χρήση κάνναβης τον μήνα πριν από τη θεραπεία παρατηρείται στη Γερμανία, την Ελλάδα και την Ουγγαρία. Η διαφοροποίηση αυτή πιθανώς απηχεί διαφορές στην παραπομπή σε θεραπεία (π.χ. περισσότερες παραπομπές από το σύστημα ποινικής δικαιοσύνης ή από κοινωνικά δίκτυα) (77).
In het algemeen kunnen cannabiscliënten in drie groepen worden onderverdeeld: incidentele gebruikers (34%), cliënten die één keer tot een aantal keren per week cannabis gebruiken (32%) en dagelijkse gebruikers (34%). Er bestaan opmerkelijke verschillen tussen de landen in de frequentie van het cannabisgebruik onder nieuwe cliënten. Denemarken en Nederland melden de hoogste percentages dagelijkse cannabisgebruikers; de hoogste percentages incidentele cannabisgebruikers c.q. personen die in de maand voorafgaand aan de behandeling geen cannabis hebben gebruikt, worden gemeld door Duitsland, Griekenland en Hongarije. Waarschijnlijk hebben die verschillen te maken met de wijze waarop verwijzingen voor een behandeling plaatsvinden (bijvoorbeeld meer verwijzingen vanuit het strafrechtelijk systeem of vanuit sociale netwerken) (77).
Obecně lze klienty užívající konopí rozdělit do tří skupin: příležitostní uživatelé (34 %), klienti užívající drogu jednou až několikrát týdně (32 %) a klienti užívající drogu denně (34 %). Jednotlivé země se značně liší z hlediska četnosti užívání konopí v případě nových klientů, přičemž nejvyšší podíl každodenních uživatelů konopí uvádí Nizozemsko a Dánsko a nejvyšší podíl příležitostných uživatelů nebo klientů, kteří konopí neužili v měsíci předcházejícím léčbě, uvádí Německo, Řecko a Maďarsko. Tato odchylka je patrně odrazem rozdílů v doporučené léčbě (např. větší počet případů soudně nařízené léčby či léčby doporučené sociálními sítěmi) (77).
Generelt kan cannabisklienter inddeles i tre grupper: personer, der bruger stoffet lejlighedsvist (34 %), personer, der bruger det flere gange om ugen (32 %), og personer, der bruger det dagligt (34 %). Der er markante forskelle mellem landene med hensyn til hyppigheden af cannabisbrug blandt nye klienter, idet den højeste andel af daglige cannabisbrugere er i Nederlandene og Danmark, og de højeste andele af lejlighedsvise brugere eller personer, som ikke har brugt cannabis inden for den seneste måned inden behandlingen, findes i Tyskland, Grækenland og Ungarn. Dette udsving afspejler formentlig forskelle med hensyn til henvisning til behandling (f.eks. flere henvisninger fra det strafferetlige system eller fra sociale netværk) (77).
Üldiselt võib kanepit tarbivad patsiendid jagada kolme rühma: juhuslikud tarbijad (34%), üks või mitu korda nädalas tarbijad (32%) ning igapäevased tarbijad (34%). Uute patsientide kanepitarbimise sageduses on riigiti märgatavaid erinevusi. Iga päev kanepit tarbivate patsientide osakaal on kõige suurem Madalmaades ja Taanis. Patsientide osakaal, kes tarbivad kanepit juhuslikult või ei ole ravile pöördumisele eelnenud kuu jooksul kanepit tarbinud, on kõige suurem Saksamaal, Kreekas ja Ungaris. Selline varieerumine peegeldab ilmselt erinevusi ravile saatmise osas (nt rohkem juhtumeid, mil ravile saatjaks on kriminaalõigussüsteem või sotsiaaltöövõrgustik).(77)
Kannabisasiakkaat voidaan jakaa kolmeen ryhmään: satunnaisesti käyttäviin (34 %), kerran tai useampia kertoja viikossa käyttäviin (32 %) ja päivittäin käyttäviin (34 %) asiakkaisiin. Maiden välillä on suuria eroja siinä, kuinka usein uudet asiakkaat käyttävät kannabista. Kannabista päivittäin käyttävien osuus uusista kannabiksen käyttäjistä on suurin Alankomaissa ja Tanskassa, ja satunnaisten käyttäjien tai sellaisten henkilöiden osuus, jotka eivät ole käyttäneet kannabista hoitoa edeltäneen kuukauden aikana, on suurin Saksassa, Kreikassa ja Unkarissa. Tämä todennäköisesti heijastaa eroja hoitoon ohjaamisessa (esim. rikosoikeudellisen järjestelmän tai sosiaaliverkostojen välityksellä tapahtuvien hoitoonohjausten lisääntyminen) (77).
A kannabiszhasználó páciensek összességében három csoportra oszthatók: az alkalmi használókéra (34%), a heti több alkalommal használókra (32%) és a napi szintű használókra (34%). Az új páciensek kannabiszhasználatának gyakoriságában az egyes országok között markáns különbségek vannak: a mindennapi kannabiszhasználók legmagasabb arányát Hollandiából és Dániából jelentették, az alkalmi, illetve a kezelés előtti hónapban kannabiszt nem fogyasztó használók aránya pedig Németországban, Görögországban és Magyarországon volt a legmagasabb. Ezek az eltérések talán a kezelésre való beutalás különbözőségeit is tükrözik (pl. több embert utalnak be a büntetőbírósági rendszerből vagy a szociális hálózatoktól)77.
Generelt kan cannabisklientene deles inn i tre grupper: sporadiske brukere (34 %), personer som bruker stoffet én eller flere ganger i uken (32 %), og daglige brukere (34 %). Det er store forskjeller landene imellom når det gjelder hyppigheten av cannabisbruk blant nye klienter. Den største andelen daglige cannabisbrukere rapporteres i Nederland og Danmark, og den største andelen sporadiske brukere eller personer som ikke har brukt cannabis i måneden før behandlingen, finnes i Tyskland, Hellas og Ungarn. Forskjellene gjenspeiler sannsynligvis forskjeller i henvisningspraksis (dvs. flere henvisninger fra rettssystemet eller fra sosiale nettverk) (77).
Pacjentów poddawanych leczeniu ze względu na zażywanie konopi indyjskich można podzielić na trzy grupy: osoby zażywające narkotyk sporadycznie (34%), osoby zażywające go raz do kilku razy w tygodniu (32%) oraz osoby zażywające narkotyk codziennie (34%). W zależności od kraju istnieją wyraźne różnice w częstotliwości zażywania konopi indyjskich przez nowych pacjentów, przy czym najwyższy odsetek osób zażywających je codziennie odnotowano w Holandii i w Danii, a osób zażywających je sporadycznie lub osób, które ich nie zażywały w ciągu miesiąca przed podjęciem leczenia – w Niemczech, Grecji i na Węgrzech. Różnice te odzwierciedlają prawdopodobnie odmienne drogi kierowania na leczenie (np. większą liczbę zgłoszeń ze strony organów wymiaru sprawiedliwości lub sieci społecznych) (77).
Celkovo sa môžu klienti, ktorí užívajú kanabis, rozdeliť na tri skupiny: tých, ktorí ho užívajú príležitostne (34 %), tých, ktorí ho užívajú raz až niekoľkokrát za týždeň (32 %) a tých, ktorí ho užívajú denne (34 %). Existujú výrazné rozdiely medzi krajinami vo frekvencii užívania kanabisu novými klientmi, pričom najvyšší podiel denných užívateľov kanabisu uvádzajú Dánsko a Holandsko a najvyššie podiely príležitostných užívateľov alebo tých, ktorí neužívali kanabis v mesiaci pred liečením, sa nájdu v Nemecku, Grécku a Maďarsku. Táto odchýlka pravdepodobne odráža rozdiely v odporúčaniach na liečenie (napríklad viac odporúčaní zo systému trestného súdnictva alebo zo sociálnych sietí (77).
Na splošno se uživalci konoplje lahko razdelijo v tri skupine: tiste, ki jo uživajo občasno (34 %), tiste, ki jo zaužijejo enkrat do večkrat na teden (32 %), in tiste, ki jo uživajo vsakodnevno (34 %). Med državami so opazne razlike v pogostnosti uživanja konoplje med novimi uživalci, pri čemer o največjem deležu vsakodnevnih uživalcev konoplje poročajo iz Nizozemske in Danske, največji delež občasnih uživalcev ali tistih, ki niso zaužili konoplje v mesecu pred zdravljenjem, pa je bil ugotovljen v Nemčiji, Grčiji in na Madžarskem. To odstopanje verjetno odraža razlike v napotitvah na zdravljenje (npr. več napotitev iz kazensko sodnega sistema ali socialne mreže) (77).
Rent generellt kan cannabisklienter delas in i tre grupper: de som använder cannabis tillfälligt (34 %), de som använder drogen en till flera gånger i veckan (32 %) och de som använder cannabis varje dag (34 %). Det finns markanta skillnader mellan länderna när det gäller hur ofta nya klienter använder cannabis. Andelen nya cannabisklienter som använder drogen varje dag är högst i Danmark och Nederländerna, medan andelen tillfälliga användare eller personer som inte har använt cannabis månaden före behandlingen är högst i Tyskland, Grekland och Ungern. Dessa variationer speglar förmodligen skillnader i remitteringen till behandling (t.ex. fler remitteringar från domstolsväsendet eller från de sociala nätverken) (77).
Genel olarak, esrar hastaları üç gruba ayrılabilir: ara sıra kullananlar (% 34), haftada bir kez ile bir kaç kez arasında kullananlar (% 32) ve her gün kullananlar (% 34). Yeni hastalarda esrar kullanımının sıklığı bakımından ülkeler arasında belirgin farklılıklar bulunmaktayken, en yüksek oranda günlük esrar kullanıcısı Hollanda ve Danimarka’da bildirilmiş olup ara sıra kullananlar veya tedaviden önceki ay esrar kullanmamış olanların en yüksek oranda görüldüğü yerler Almanya, Yunanistan ve Macaristan’dır. Bu çeşitlilik muhtemelen tedaviye sevkteki farklılıkları yansıtmaktadır (örneğin, cezai adalet sistemi veya sosyal ağlardan daha fazla sevk olmaktadır) (77).
Kaņepju pacientus var iedalīt trīs grupās: gadījuma rakstura lietotāji (34 %), tie, kas lieto kaņepes vienu vai vairākas reizes nedēļā (32 %), un ikdienas lietotāji (34 %). Kaņepju lietošanas biežums jauno pacientu vidū dažādās valstīs ievērojami atšķiras: visvairāk ikdienas kaņepju lietotāju ir Nīderlandē un Dānijā, bet proporcionāli visvairāk gadījuma rakstura lietotāju vai lietotāju, kas nav lietojuši kaņepes pēdējā mēnesī pirms ārstēšanās, ir apzināti Vācijā, Grieķijā un Ungārijā. Šī dažādība visticamāk atspoguļo ārstēšanās nosūtījumu atšķirības (piemēram, lielāks kriminālās justīcijas sistēmas vai sociālo iestāžu tīklu nosūtījumu skaits) (77).
  Capitolul 8: àŽmbunătÄ...  
Această situaţie în schimbare trebuie văzută pe fondul unei extinderi semnificative a asigurării tratamentului pentru cei care au probleme legate de consumul de opiacee, precum şi pe fondul unei acoperiri crescute raportate a serviciilor de tratament.
This changing position must be seen against the background of greatly expanded treatment provision for those with opioid-related problems as well as increased reporting coverage of treatment services. Opioid substitution treatment in particular, locking people into long-term continuous care (note that this not shown in these diagrams, which show only those entering treatment in the current year), emphasises the role of opioids in current treatment burden as compared with new treatment entrants. Nonetheless, in many countries it appears that those developing a drug problem today in Europe are likely to be, in terms of the substances they are using at least, more heterogeneous than has historically been the case.
Ce changement de situation doit être analysé à la lumière de l’offre beaucoup plus large de traitement proposée aux usagers d’opiacés à problème et de la couverture étendue des rapports relatifs aux traitements. Le traitement de substitution aux opiacés, en particulier, qui enferme les personnes dans des soins de longue durée (il est à noter que cela n’apparaît pas dans ces diagrammes, qui ne reprennent que les personnes ayant entamé un traitement au cours de l’année), met en évidence le rôle des opiacés dans la charge actuelle de traitement par rapport aux personnes qui entament un nouveau traitement. Néanmoins, dans bon nombre de pays, il semblerait que les personnes qui développent un problème de drogue en Europe aujourd’hui seront probablement plus hétérogènes que dans le passé, à tout le moins en ce qui concerne les substances qu’elles consomment.
Diese veränderte Situation ist vor dem Hintergrund eines wesentlich größeren Angebots von Behandlungen für Konsumenten mit Problemen im Zusammenhang mit Opioiden sowie eines besseren Erfassungsgrads der Berichterstattung durch die Behandlungsdienste zu betrachten. Insbesondere die opioidgestützte Substitutionstherapie, bei der die Menschen langfristig in eine kontinuierliche Betreuung eingebunden werden (es ist zu beachten, dass dies nicht aus den Diagrammen hervorgeht, da diese ausschließlich jene Patienten berücksichtigen, die sich im laufenden Jahr in Behandlung begeben haben), zeigt deutlich, welchen Aufwand laufende Therapien von Opioidpatienten verglichen mit den Behandlungen von Erstpatienten verursachen. Nichtsdestoweniger scheint in vielen Ländern die Gruppe der Menschen, die derzeit in Europa ein Drogenproblem entwickeln, zumindest hinsichtlich der konsumierten Substanzen heterogener zu sein als in der Vergangenheit.
Este cambio debe observarse teniendo en consideración la gran ampliación de los servicios de tratamiento para problemas relacionados con los opiáceos y el incremento registrado en la cobertura de los informes realizados por los servicios de tratamiento. Especialmente el tratamiento de sustitución a base de opiáceos, que integra a los pacientes en una asistencia continuada a largo plazo (cabe destacar que este aspecto no queda reflejado en los diagramas, que sólo incluyen a los pacientes que han comenzado un tratamiento durante el presente año), pone claramente de manifiesto el esfuerzo que suponen las terapias corrientes de pacientes de opiáceos en comparación con el tratamiento de nuevos pacientes. No obstante, en muchos países europeos, las personas que en la actualidad desarrollan problemas relacionados con las drogas en Europa tienden a presentar un perfil más heterogéneo que en el pasado, al menos en cuanto a las sustancias que consumen.
Questo passaggio può essere letto nel contesto di un’accresciuta disponibilità dei servizi terapeutici destinati ai consumatori di oppiacei nonché di una maggiore diffusione dei servizi terapeutici in generale. La terapia sostitutiva con oppiacei, in particolare, che vincola le persone a una cura continuata di lungo termine (si noti che tale dettaglio non emerge dai diagrammi, che si limitano a mostrare il numero di pazienti che ogni anno entra in terapia), mette in luce il ruolo degli oppiacei nell’onere che grava sui servizi terapeutici odierni rispetto ai nuovi pazienti che entrano in terapia. Ciò nonostante, sembra quasi di capire che in molti paesi le persone che al giorno d’oggi incorrono in un problema di droga siano verosimilmente più eterogenee, perlomeno in termini di sostanze consumate, rispetto al passato.
Esta evolução deve ser enquadrada no contexto de uma oferta de tratamento muito mais vasta para os consumidores problemáticos de opiáceos, bem como uma maior cobertura do sistema de notificação dos serviços de tratamento. Em particular o tratamento de substituição de opiáceos, que obriga à permanência dos utentes em cuidados contínuos e prolongados (situação que não é mostrada nestes diagramas, que apenas indicam as pessoas que iniciam o tratamento no presente ano), realça o papel dos opiáceos nos actuais encargos com o tratamento relativamente aos novos utentes que iniciam o tratamento. Em muitos países, porém, afigura-se provável que os indivíduos que hoje desenvolvem um problema de consumo de droga, na Europa, sejam mais heterogéneos, pelo menos no que se refere às substâncias consumidas, do que no passado.
Η αλλαγή αυτή πρέπει να εξεταστεί υπό το πρίσμα της ιδιαίτερα διευρυμένης παροχής θεραπείας στα άτομα με προβλήματα που συνδέονται με τη χρήση οπιοειδών καθώς και της μεγαλύτερης κάλυψης των υπηρεσιών θεραπείας από την άποψη της αναφοράς. Ιδίως η θεραπεία υποκατάστασης για τους χρήστες οπιοειδών, η οποία παρέχει μακροχρόνια συνεχή περίθαλψη για τα άτομα αυτά (σημειώνεται ότι πρόκειται για κάτι που δεν απεικονίζεται στα διαγράμματα αυτά, στα οποία φαίνονται μόνον τα άτομα που προσφεύγουν σε θεραπεία το τρέχον έτος), υπογραμμίζει τον ρόλο των οπιοειδών στο τρέχον κόστος θεραπείας συγκριτικά με τα άτομα που προσφεύγουν σε θεραπεία για πρώτη φορά. Παρ’ όλα αυτά, σε πολλές χώρες φαίνεται ότι τα άτομα που αρχίζουν να αντιμετωπίζουν σήμερα πρόβλημα ναρκωτικών στην Ευρώπη παρουσιάζουν μεγαλύτερη ανομοιογένεια, τουλάχιστον όσον αφορά τις ουσίες που χρησιμοποιούν, σε σχέση με το παρελθόν.
Deze veranderende situatie hangt samen met het sterk uitgebreide behandelaanbod voor mensen met opioïdengerelateerde problemen, en met het feit dat behandelingen steeds beter worden gerapporteerd. Met name de substitutiebehandeling voor opioïden, waarbij mensen langdurig in doorlopende behandeling worden genomen (opgemerkt zij dat dit niet is weergegeven in deze diagrammen, waarin alleen de cliënten zijn weergegeven die in het betreffende jaar in behandeling gaan) zorgt voor een groter aandeel van opioïden in de huidige behandelomvang in vergelijking met nieuwe cliënten. Niettemin zal de heterogeniteit onder personen die nu in Europa een drugsprobleem ontwikkelen, althans wat betreft de middelen die zij gebruiken, waarschijnlijk groter zijn dan tot nu toe het geval is geweest.
Tuto měnící se situaci je třeba vnímat na pozadí výrazného rozšíření léčby pro ty, kteří mají problémy související s opiáty, a na pozadí soustavnějšího hlášení léčebných služeb. Zvláště substituční léčba závislosti na opiátech, která navede klienty do dlouhodobé průběžné péče (upozorňujeme, že tato skutečnost není vidět v těchto diagramech, které ukazují pouze počty osob nastupujících léčbu v běžném roce), podtrhuje vysoký podíl opiátů na počtu případů v současnosti léčených osob ve srovnání s počtem uživatelů teprve léčbu nastupujících. Zdá se však, že v mnoha zemích bude populace těch, u nichž vzniká problém s drogami – přinejmenším z hlediska užívaných látek – pravděpodobně různorodější, než tomu bylo v minulosti.
Denne ændrede situation skal ses på baggrund af den markante udvidelse af behandlingstilbuddene til personer med opioidrelaterede problemer samt en øget indberetning i forbindelse med behandlingstjenesterne. Især opioidsubstitutionsbehandling, hvor personer fastholdes i langvarig, kontinuerlig behandling (bemærk, at dette ikke fremgår af disse diagrammer, som kun viser de personer, der kommer i behandling i det aktuelle år), understreger den andel af de nuværende behandlingsressourcer, som opioider lægger beslag på i forhold til nye klienter i behandling. Alligevel ser det i mange lande ud til, at de personer, der udvikler et narkotikaproblem i Europa i dag, sandsynligvis vil være mere heterogene, i det mindste med hensyn til de stoffer, de bruger, end det traditionelt har været tilfældet.
Muutuvat olukorda tuleb vaadelda opioidide tarbimisega seotud probleemidega inimestele raviteenuste pakkumise märgatava laienemise ja raviteenuseid puudutava aruandluse katvuse suurenemise taustal. Eelkõige just opioidide asendusravi, inimeste allutamine pikaajalisele kestvale ravile (pandagu tähele, et seda ei ole näha diagrammides, mis sisaldavad andmeid ainult jooksval aastal ravile pöördujate kohta), rõhutab opioidide rolli jooksvas ravikoormuses, võrreldes uute ravile pöördujatega. Siiski on paljude riikide puhul ilmne, et tõenäoliselt on tänapäeval Euroopas uimastiprobleemidesse sattuvad inimesed vähemalt tarbitavate uimastite osas heterogeensemad kui varem.
Tämän muutoksen tarkastelussa on otettava huomioon, että hoidon tarjonta opioidiongelmista kärsiville on lisääntynyt suuresti ja että hoitopalvelujen raportoinnin kattavuus on parantunut. Erityisesti opioidikorvaushoidossa, joka sitoo asiakkaat pitkäaikaiseen jatkuvaan hoitoon (tämä ei näy asiaa koskevissa kaavioissa, joissa esitetään vain hoitoon tänä vuonna hakeutuneet asiakkaat), opioidien asema korostuu hoidossa nykyisin olevien asiakkaiden keskuudessa verrattuna niihin henkilöihin, jotka tulevat hoitoon ensimmäistä kertaa. Monessa maassa vaikuttaisi kuitenkin siltä, että henkilöt, joille on kehittymässä huumeongelma, muodostavat todennäköisesti ainakin käyttämänsä aineen puolesta Euroopassa epäyhtenäisemmän joukon kuin aiemmin.
Ezt a változó helyzetet az opiátokkal összefüggő problémák miatt jelentkezőknek nyújtott kezelés nagyarányú kibővülésével, illetve a kezelési szolgálatok egyre szélesebb körű beszámolóival együtt kell szemügyre venni. Az opiáthelyettesítő kezelés – amely az embereket hosszú távú folyamatos gondozásba veszi (hozzátéve, hogy ezek a diagramok ezt nem mutatják, csak az aktuális évben kezelésre jelentkezőket) – a kezelésbe újonnan belépőkhöz viszonyítva különösen nyomatékossá teszi az opiátok szerepét a jelenlegi kezelési kapacitásban. Mindazonáltal sok európai országban úgy tűnik, hogy akiknek a drogproblémája most van kialakulóban, azok – legalábbis a használt anyagokat tekintve – a korábban megfigyelteknél heterogénebb populációt képeznek.
Denne endringen må ses på bakgrunn av den store satsingen på behandlingstilbud til personer med opioidrelaterte problemer så vel som økt rapportering om behandlingstilbud. Substitusjonsbehandling med opioider, som låser folk til omsorgsapparatet i lang tid (merk at dette ikke framgår av diagrammene, som bare viser dem personer inntatt til behandling i løpet av inneværende år), understreker i særlig grad opioidenes plass i dagens behandlingstilbud i forhold til de nye behandlingsmottakerne. I flere land ser det likevel ut til at de som i dag utvikler et narkotikaproblem i Europa, antakelig vil være en mer sammensatt gruppe enn det som historisk har vært tilfelle, i alle fall med hensyn til hvilke stoffer de bruker.
Tę zmianę sytuacji należy rozpatrywać w kontekście znacznie większej dostępności leczenia dla osób z problemami związanymi z opiatami, jak również rozszerzenia zakresu sprawozdawczości na temat usług terapeutycznych. W szczególności leczenie zastępcze osób uzależnionych od opiatów, polegające na zamykaniu ich w ośrodkach opieki długoterminowej (należy tu zauważyć, że przypadków tych nie ujęto na wykresach, które wykazują jedynie osoby podejmujące leczenie w danym roku), odzwierciedla rolę opiatów w bieżącym obciążeniu placówek w porównaniu z liczbą osób dopiero rozpoczynających terapię. Niemniej jednak wydaje się, że w wielu krajach w Europie grupa osób, u których obecnie pojawia się problem narkotykowy, będzie prawdopodobnie bardziej zróżnicowana niż dotychczas, przynajmniej pod względem zażywanych substancji.
Na túto meniacu sa pozícii musíme hľadieť oproti pozadiu veľmi sa rozširujúceho poskytovania liečby pre tých, ktorí majú problémy súvisiace s opiátmi, ako aj narastajúceho podávania správ o službách liečenia. Najmä substitučná liečba užívania opiátov, ktorá uzatvára ľudí do dlhodobej nepretržitej starostlivosti (všimnite si, že toto nie je ukázané na tých grafoch, ktoré ukazujú iba tých, ktorí sa podrobujú liečbe v bežnom roku), zdôrazňuje úlohu opiátov v súčasnom zaťažení liečbou v porovnaní s novými účastníkmi liečby. Napriek tomu v mnohých krajinách sa zdá, že tí, ktorí dnes vytvárajú v Európe drogový problém, budú pravdepodobne, prinajmenšom z hľadiska látok, ktoré užívajú, heterogénnejší, ako je z historického hľadiska dnešná skutočnosť.
Zgodovinsko gledano je bil Centrov kazalec za spremljanje otrok svojega časa – v osemdesetih in precej tudi v devetdesetih sta uživanje heroina in uživanje drog z vbrizgavanjem veljala za ključni sestavini problema z drogami, ki sta zahtevali oceno. Poleg tega teh oblik uživanja drog ni bilo mogoče prepričljivo meriti z anketnimi tehnikami. Zaradi pojava amfetaminov je definicija postala primerna za nekatere nordijske države, kjer je bilo vbrizgavanje amfetaminov pomemben način uživanja, in čeprav je bil kokain vključen, je bil v praksi redko pomembnejši sestavni del kakršnih koli ocen. Čeprav nam kazalec problematičnega uživanja drog še vedno zagotavlja koristen pogled na pomemben element problema drog, je vedno bolj očitno, da potrebuje nadaljnji razvoj, če želi izpolnjevati zahteve spremljanja današnjega bolj raznolikega položaja na področju drog v Evropi. Priča smo vedno bolj zapleteni sliki kroničnih problemov z drogo v Evropi. Da bi spremljanje še naprej ustrezalo spreminjajočemu se svetu prepovedanih drog, se mora premakniti naprej in zadovoljiti izzive pokrivanja širokega spektra drog, poleg tega pa podrobneje obravnavati njihovo uživanje.
Denna förändring måste ses mot bakgrund av de kraftigt utökade behandlingsmöjligheterna för dem som har opiatrelaterade problem liksom bredare täckning beträffande rapportering om behandling. Substitutionsbehandling av opiatmissbrukare som binder klienter i långsiktig fortlöpande behandling (observera att detta inte framgår i dessa diagram vilka enbart visar de som påbörjat behandling under aktuellt år) understryker opiatmissbrukarnas tyngd i den nuvarande behandlingsbördan jämfört med nya klienter. I många länder förefaller det ändå som om de som utvecklar ett drogproblem idag i Europa sannolikt kommer att skilja sig mer från varandra än vad som tidigare varit fallet, åtminstone när det gäller de substanser de använder.
Bu değişen konum, opioide bağlı sorunları olanlar için son derece genişletilmiş tedavi hizmetlerinin yanı sıra tedavi servislerinin raporlama kapsamlarının artması gerçeğiyle birlikte anlaşılmalıdır. Özellikle, kişileri uzun vadeli sürekli bakıma kilitleyen opioid ikame tedavisi (bunun, yalnızca içinde bulunduğumuz yılda tedaviye başlayanları gösteren bu şemalarda gösterilmediğini unutmayın), opioidlerin tedaviye yeni başlayanlara oranla mevcut tedavi yükündeki rolünü vurgulamaktadır. Herşeye rağmen, pek çok ülkede, bugün Avrupa’da yeni bir uyuşturucu sorunu geliştirilenlerin, en azından kullandıkları maddeler anlamında, daha heterojen olmaları ihtimali geçmişte olduğundan daha fazladır.
Šīs pārmaiņas ir jāaplūko, ņemot vērā, ka problemātisko opioīdu lietotāju ārstniecības nodrošinājums ir kļuvis daudz plašāks un saskaņā ar ziņojumiem ir paplašinājies arī ārstniecības pakalpojumu pārklājums. Opioīdu pacientu lomu pašlaik ārstējamo narkotiku lietotāju vidū salīdzinājumā ar jaunajiem pacientiem īpaši pārliecinoši apliecina aizvietotājterapijas pacienti, kas saņem nepārtrauktu ilgtermiņa aprūpi (jāievēro, ka diagrammās šādi pacienti nav iekļauti, jo diagrammas atspoguļo tikai pacientus, kas ir sākuši ārstēties pēdējā gadā). Tomēr šķiet, ka daudzās valstīs mūsdienu Eiropas topošos problemātiskos narkotiku lietotājus vismaz lietojamo narkotiku profila ziņā raksturos lielāka daudzveidība nekā līdz šim.
  Capitolul 4: Amfetamine...  
Deşi ingredientele active ale ciupercilor, psilocibina şi psilocina, sunt deja controlate la nivel internaţional prin Convenţia Naţiunilor Unite din 1971 privind substanţele psihotrope, până recent procurorii erau cei care interpretau dacă şi când se interzic aceste substanţe conţinute în ciuperci, pentru a evita sancţionarea proprietarilor terenurilor pe care cresc în mod natural aceste ciuperci.
Reports about acute or chronic health problems requiring medical interventions relating to the use of hallucinogenic mushrooms are rare. However, some countries changed their laws in response to the use of such hallucinogenic substances by young people. Although the active ingredients of mushrooms, psilocybin and psilocin, are already controlled at international level by the 1971 UN Convention on Psychotropic Substances, until recently it has often been left to prosecutors to interpret whether and when these substances are prohibited when inside a mushroom, to avoid penalising the owners of land on which such mushrooms grow naturally. Six countries have tightened up their legislation on mushrooms in the last 5 years (Denmark, Germany, Estonia, Ireland, the Netherlands and the United Kingdom). The changes made by these countries extend prohibition to include hallucinogenic mushrooms, although legal controls do not always apply to exactly the same mushrooms or states of preparation.
Les rapports concernant des problèmes de santé chroniques ou aigus nécessitant une intervention médicale pour consommation de champignons hallucinogènes sont rares. Cependant, certains pays ont modifié leur législation pour répondre à l'usage de ces substances hallucinogènes chez les jeunes. Bien que les principes actifs des champignons, à savoir la psilocybine et la psilocine, fassent déjà l'objet d'un contrôle au niveau international dans le cadre de la convention des Nations unies sur les substances psychoactives de 1971, il appartenait jusqu'il y a peu au parquet de déterminer si ces substances sont interdites lorsqu'elles sont contenues dans un champignon afin d'éviter de pénaliser les propriétaires de terrains où ces champignons poussent naturellement. Six pays ont renforcé leurs législations sur les champignons au cours des cinq dernières années (Danemark, Allemagne, Estonie, Irlande, Pays‑Bas et Royaume-Uni). Les changements introduits par ces pays étendent l'interdiction aux champignons hallucinogènes, bien que les contrôles juridiques ne s'appliquent pas toujours exactement aux mêmes champignons ou aux mêmes états de préparation.
Im Zusammenhang mit dem Konsum halluzinogener Pilze wird nur selten über akute oder chronische Gesundheitsprobleme berichtet, die medizinische Maßnahmen erforderlich machen. Einige Länder haben jedoch ihre Rechtsvorschriften geändert, um dem Konsum dieser halluzinogenen Substanzen durch junge Menschen entgegenzuwirken. Zwar werden Psilocybin und Psilocin, die aktiven Wirkstoffe der Pilze, bereits auf internationaler Ebene im Rahmen des Übereinkommens der Vereinten Nationen über psychotrope Stoffe von 1971 kontrolliert, bis vor kurzem wurde es jedoch häufig den Staatsanwälten überlassen zu entscheiden, ob und wann diese Substanzen verboten sind, wenn sie in Pilzen enthalten sind. Damit sollte vermieden werden, dass die Besitzer von Grundstücken, auf denen solche Pilze natürlich wachsen, bestraft werden. Sechs Länder haben ihre Rechtsvorschriften über Pilze in den letzten fünf Jahren verschärft (Dänemark, Deutschland, Estland, Irland, die Niederlande und das Vereinigte Königreich). Mit den von diesen Ländern vorgenommenen Veränderungen wird das Verbot auf halluzinogene Pilze erweitert, wobei jedoch die gesetzlichen Kontrollvorschriften nicht immer auf genau dieselben Pilze oder Verarbeitungsformen anwendbar sind.
Apenas existen casos de problemas de salud agudos o crónicos que requieran intervención médica debido al consumo de hongos alucinógenos. Sin embargo, algunos países han cambiado su legislación como respuesta al consumo de este tipo de sustancias alucinógenas entre los jóvenes. Si bien los ingredientes activos de los hongos, la psilocibina y la psilocina, ya son controlados a escala internacional por el Convenio de las Naciones Unidas de 1971 sobre Sustancias Sicotrópicas, hasta fechas recientes se solía dejar a criterio de los fiscales interpretar si o cuándo estas sustancias estaban prohibidas en caso de que estuvieran contenidas en los hongos. De esta manera, se pretendía evitar que se penalizase a los propietarios de un terreno en el que estos hongos crecieran de manera natural. Seis países han endurecido la legislación sobre hongos en los últimos cinco años (Dinamarca, Alemania, Estonia, Irlanda, Países Bajos y Reino Unido). Los cambios acometidos por estos países amplían la prohibición para incluir los hongos alucinógenos, si bien los controles legales no siempre se aplican exactamente a los mismos hongos o formas de preparación.
Le segnalazioni di problemi di salute di natura acuta o cronica dovuti al consumo di funghi allucinogeni, di gravità tale da richiedere un intervento medico, sono rare. Alcuni paesi, tuttavia, hanno modificato le proprie normative in reazione all’uso di queste sostanze allucinogene da parte dei giovani. Benché gli ingredienti attivi dei funghi (psilocibina e psilocina) siano già controllati a livello internazionale dalla convenzione delle Nazioni Unite sulle sostanze psicotrope del 1971, fino a non molto tempo fa il compito di capire se e quando la presenza all’interno di un fungo sia proibita è stato spesso demandato alle autorità giudiziarie, per evitare di penalizzare i proprietari di terreni sui quali questi funghi crescono spontaneamente. Negli ultimi cinque anni sei paesi hanno introdotto norme più severe al riguardo (Danimarca, Germania, Estonia, Irlanda, Paesi Bassi e Regno Unito). Tra i cambiamenti previsti da questi paesi si annovera l’estensione del divieto fino a includere i funghi allucinogeni, sebbene i controlli di legge non sempre si applichino esattamente agli stessi funghi o preparati.
São raras as notícias de problemas de saúde agudos ou crónicos que exijam intervenção médica causados pelo consumo de cogumelos alucinogénios. No entanto, alguns países alteraram as suas legislações em resposta ao consumo dessas substâncias alucinogénias pelos jovens. Apesar de os princípios activos dos cogumelos, a psilocibina e a psilocina, estarem controlados a nível internacional pela Convenção das Nações Unidas de 1971 sobre Substâncias Psicotrópicas, até há pouco tempo foi muitas vezes deixado ao critério dos procuradores públicos se estas substâncias são ou não proibidas quando estão contidas num cogumelo, para não penalizar os proprietários de terrenos onde tais cogumelos crescem naturalmente. Seis países (Dinamarca, Alemanha, Estónia, Irlanda, Países Baixos e Reino Unido) adoptaram legislações mais rigorosas relativamente aos cogumelos nos últimos cinco anos. As alterações por eles introduzidas estendem a proibição aos cogumelos alucinogénios, embora os controlos legais nem sempre sejam exactamente aplicáveis aos mesmos cogumelos ou estados de preparação.
Οι αναφορές σχετικά με οξεία ή χρόνια προβλήματα υγείας που χρήζουν ιατρικής παρέμβασης τα οποία να σχετίζονται με τη χρήση παραισθησιογόνων μανιταριών είναι σπάνιες. Ωστόσο, ορισμένες χώρες τροποποίησαν τη νομοθεσία τους για την αντιμετώπιση της χρήσης των εν λόγω παραισθησιογόνων ουσιών από τους νέους. Παρόλο που τα δραστικά συστατικά των μανιταριών, η ψιλοκυβίνη και η ψιλοκίνη, σπανίως ελέγχονται σε διεθνές επίπεδο βάσει της σύμβασης των Ηνωμένων Εθνών για τις ψυχοτρόπους ουσίες του 1971, έως πρόσφατα συχνά επαφιόταν στους εισαγγελείς να ερμηνεύσουν κατά πόσο οι ουσίες αυτές απαγορεύονται όταν βρίσκονται στο εσωτερικό των μανιταριών, ώστε να μην διώκονται οι ιδιοκτήτες αγροτεμαχίων στα οποία τα μανιτάρια αυτά αναπτύσσονται αυτοφυώς. Τα τελευταία 5 χρόνια έξι χώρες κατέστησαν αυστηρότερη τη νομοθεσία που διέπει τα μανιτάρια (Δανία, Γερμανία, Εσθονία, Ιρλανδία, Κάτω Χώρες και Ηνωμένο Βασίλειο). Στο πλαίσιο των αλλαγών που έγιναν στις χώρες αυτές επεκτάθηκε η απαγόρευση και στα παραισθησιογόνα μανιτάρια. Ωστόσο, οι έννομοι περιορισμοί δεν αφορούν πάντοτε τα ίδια ακριβώς μανιτάρια ή στάδια επεξεργασίας.
Volgens de meldingen is zelden sprake van acute of chronische gezondheidsproblemen waarbij medisch ingrijpen nodig is als gevolg van het gebruik van hallucinogene paddestoelen. Sommige landen hebben als reactie op het gebruik van dergelijke hallucinogene stoffen door jongeren wel hun wetgeving aangepast. Hoewel er voor de actieve bestanddelen van paddestoelen, psilocybine en psilocine, al een internationale regeling bestaat, namelijk het VN-Verdrag van 1971 inzake psychotrope stoffen, werd het tot voor kort veelal aan de aanklager overgelaten om te bepalen of en wanneer deze stoffen in paddestoelen verboden waren, om te voorkomen dat eigenaren van land waarop dergelijke paddestoelen van nature voorkomen, zouden worden bestraft. Zes landen hebben hun wetgeving voor paddestoelen in de laatste vijf jaar aangescherpt, te weten Denemarken, Duitsland, Estland, Ierland, Nederland en het Verenigd Koninkrijk. Volgens de gewijzigde wetgeving in deze landen zijn hallucinogene paddestoelen nu ook verboden, hoewel de wettelijke controle niet altijd van toepassing is op exact dezelfde paddestoelen of bereiding.
V souvislosti s užíváním halucinogenních hub se objevuje minimum zpráv o akutních či chronických zdravotních problémech, které by si vyžádaly zásah lékaře. Některé země však na užívání těchto halucinogenních látek mladými lidmi zareagovaly zavedením legislativních změn. Ačkoli jsou již účinné složky těchto hub, tj. psilocybin a psilocin, na mezinárodní úrovni kontrolovány Úmluvou OSN o psychotropních látkách z roku 1971, byl až donedávna výklad legálnosti či nelegálnosti látky obsažené v houbě často ponechán státním zástupcům, a to proto, aby se zabránilo stíhání majitelů pozemků, na nichž tyto houby rostou přirozeně. Za posledních pět let zpřísnilo svou legislativu týkající se těchto hub šest zemí (Dánsko, Německo, Estonsko, Irsko, Nizozemsko a Spojené království). Změny provedené v těchto zemích rozšiřují zákaz i na halucinogenní houby, i když se zákonné kontroly vždy netýkají stejných hub či stavu přípravy.
Der forekommer sjældent indberetninger af akutte eller kroniske sundhedsproblemer, som kræver lægebehandling og står i forbindelse med brugen af hallucinogene svampe. Nogle lande har imidlertid ændret deres lovgivninger som reaktion på unges brug af sådanne hallucinogener. Selv om de aktive stoffer i svampe, psilocybin og psilocin, allerede kontrolleres på internationalt plan af FN's konvention af 1971 om psykotrope stoffer, har det indtil for nylig ofte været overladt til anklagemyndigheden at fortolke, om og hvornår disse stoffer er forbudt, når de er inden i en svamp, for at undgå at straffe ejere af jord, hvor sådanne svampe vokser naturligt. Seks lande har skærpet deres lovgivning om svampe i de seneste 5 år (Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Nederlandene og Det Forenede Kongerige). Med ændringerne i disse lande udvides forbuddet til at omfatte hallucinogene svampe, selv om kontrollen ikke altid gælder for nøjagtigt de samme svampe eller forarbejdningstilstande.
Hallutsinogeensete seente tarbimisega seotud akuutsetest või kroonilistest arstiabi vajavatest terviseprobleemidest teatatakse harva. Mõnedes riikides on siiski võetud vastu seadusemuudatusi seoses selliste hallutsinogeensete ainete tarbimisega noorte hulgas. Kuigi kõnealuste seente toimeainete, psilotsübiini ja psilotsiini kasutamine on juba ÜRO 1971. a psühhotroopsete ainete ühtse konventsiooniga rahvusvahelisel tasandil kontrollitav, on kuni viimase ajani sageli jäetud kohtu otsustada, kas ja millal need ained on keelatud, kui need on seene sees, et vältida maaomanike karistamist, kelle maa peal need seened looduslikult kasvavad. Viimase viie aasta jooksul on kuus riiki karmistanud kõnealuseid seeni käsitlevaid seadusi (Taani, Saksamaa, Eesti, Iirimaa, Madalmaad ja Ühendkuningriik). Nendes riikides sisseviidud seadusemuudatustega laieneb ainete tarvitamise keeld hallutsinogeensetele seentele, kuigi kontrollimeetmed ei kehti alati samade seente või seente samade töötlemisastmete kohta.
Hallusinogeenisten sienien kohdalla tulee vain vähän ilmoituksia sellaisista akuuteista tai kroonisista terveysongelmista, jotka vaatisivat lääkärinhoitoa. Muutamissa maissa on kuitenkin tehty joitakin lakimuutoksia hallusinogeenisten aineiden käytön rajoittamiseksi nuorten keskuudessa. Sienten psykoaktiivisia ainesosia, psilosybiinia ja psilosiinia, valvotaan jo nyt kansainvälisesti vuonna 1971 tehdyn psykotrooppisia aineita koskevan YK:n yleissopimuksen mukaisesti. Viime aikoihin asti syyttäjäviranomaiset ovat usein joutuneet tulkitsemaan tapauskohtaisesti, ovatko nämä aineet kiellettyjä silloin, kun ne ovat sisällä sienessä, jotta vältettäisiin rankaisemasta maanomistajia, joiden mailla näitä sieniä kasvaa luonnossa. Viiden viime vuoden aikana hallusinogeenisia sieniä koskevaa lainsäädäntöä on tiukennettu kuudessa maassa (Tanska, Saksa, Viro, Irlanti, Alankomaat ja Yhdistynyt kuningaskunta). Näissä maissa tehdyillä lakimuutoksilla hallusinogeeniset sienet luokiteltiin kiellettyihin aineisiin, joskaan lakisääteinen valvonta ei kaikkialla kohdistu täysin samoihin sieniin tai samoihin valmistusvaiheisiin.
Ritkán számolnak be a hallucinogén gombák használatához kapcsolódó, orvosi beavatkozást igénylő akut vagy krónikus egészségügyi problémákról. Ugyanakkor az ilyen hallucinogén anyagok fiatalok általi használatára reagálva néhány ország módosította törvényeit. Annak ellenére, hogy a gombák hatóanyagait – a pszilocibint és a pszilocint – nemzetközi szinten már a pszichotróp anyagokról szóló 1971-es ENSZ-egyezmény szerint felügyelik, egészen a közelmúltig gyakran az ügyészekre maradt annak értelmezése, hogy ezek az anyagok – amikor a gombában találhatók – tiltottak-e, illetve milyen esetekben tiltottak, elkerülendő az olyan földek tulajdonosainak megbüntetését, ahol az ilyen gombák természetes körülmények között nőnek. Az elmúlt 5 évben hat ország szigorította meg a gombákra vonatkozó törvényhozását (Dánia, Németország, Észtország, Írország, Hollandia és az Egyesült Királyság). Az ezekben az országokban bevezetett módosításokkal a tiltást kiterjesztették a hallucinogén gombákra, bár a jogi ellenőrzések nem mindig pontosan ugyanazokra a gombákra vagy elkészítettségi fokokra vonatkoznak.
Det er sjelden det kommer rapporter om akutte eller kroniske helseproblemer som krever medisinske tiltak som følge av bruken av hallusinogene sopper. Enkelte land har imidlertid endret lovgivningen for å demme opp for bruken av slike hallusinogene stoffer blant unge mennesker. Selv om virkestoffene i sopp, psilocybin og psilocin, allerede kontrolleres internasjonalt av FN-konvensjonen av 1971 om psykotrope stoffer, har det inntil nylig vært opp til påtalemyndigheten å avgjøre om og når disse stoffene er forbudt når de finnes i en sopp – dette for å unngå å straffe eiere av grunn hvor slik sopp vokser naturlig. Seks land har skjerpet lovgivningen som gjelder sopp de siste fem årene (Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Nederland og Storbritannia). Med disse endringene er forbudet utvidet til å gjelde hallusinogene sopper, selv om den rettslige kontrollen ikke alltid de nøyaktig samme sopper eller preparasjonsstadier.
Doniesienia o ostrych lub przewlekłych problemach zdrowotnych wymagających pomocy lekarskiej, wynikających z zażywania grzybów halucynogennych, są rzadkie. Jednak w związku z zażywaniem tego typu substancji halucynogennych przez młodych ludzi w niektórych krajach wprowadzono zmiany w przepisach. Chociaż psylocybina i psylocyna, aktywne składniki grzybów, podlegają obecnie kontroli na poziomie międzynarodowym na mocy Konwencji ONZ o substancjach psychotropowych z 1971 r., do niedawna interpretację tego, czy i kiedy substancje te są zakazane, w przypadku gdy znajdują się w grzybach, pozostawiano prokuratorom. Miało to zapobiec karaniu właścicieli terenów, na których grzyby takie rosły w warunkach naturalnych. W ciągu ostatnich pięciu lat sześć krajów (Dania, Niemcy, Estonia, Irlandia, Holandia i Wielka Brytania) zaostrzyło przepisy dotyczące grzybów. Zmiany wprowadzone w tych krajach rozszerzyły zakaz na grzyby halucynogenne, chociaż sposoby kontroli prawnej nie zawsze odnoszą się do dokładnie tych samych grzybów czy też ich przetworzonych postaci.
Správy o akútnych alebo chronických zdravotných problémoch, ktoré si vyžadujú lekárske zásahy vzťahujúce sa na užívanie halucinogénnych húb sú zriedkavé. Niektoré krajiny však zmenili svoje právne predpisy v reakcii na užívanie takýchto halucinogénnych látok mladými ľuďmi. Hoci aktívne zložky húb, psilocybín a psilocín sú už regulované na medzinárodnej úrovni Dohovorom OSN o psychotropných látkach z roku 1971, donedávna sa často ponechalo na prokurátorov, aby interpretovali, či a kedy sú tieto látky zakázané, keď sa nachádzajú v hube, aby sa zabránilo potrestaniu vlastníkov pozemkov, na ktorých takéto huby prirodzene rastú. Šesť krajín sprísnilo v posledných 5 rokoch svoju legislatívu o hubách (Dánsko, Nemecko, Estónsko, Írsko, Holandsko a Spojené kráľovstvo) Zmeny vykonané týmito krajinami rozšírili zákaz tak, aby zahŕňal halucinogénne huby, hoci zákonné kontroly sa nie vždy uplatňujú presne na rovnaké huby alebo stav prípravy.
Poročila o akutnih ali kroničnih zdravstvenih težavah, ki so zahtevale zdravniške intervencije zaradi uživanja halucinogenih gob, so redka. Kljub temu so nekatere države zaradi uživanja takšnih halucinogenih gob pri mladih spremenile svojo zakonodajo. Čeprav aktivni sestavini gob, psilocibin in psilocin, na mednarodni ravni že od leta 1971 ureja Konvencija ZN o psihotropnih snoveh, je bila do nedavnega tožilcem prepuščena razlaga, ali in kdaj so te snovi prepovedane, če jih goba vsebuje, da se prepreči kaznovanje lastnikov zemljišč, na katerih te gobe rasejo v naravi. Šest držav je v zadnjih petih letih zaostrilo svojo zakonodajo o gobah (Danska, Nemčija, Estonija, Irska, Nizozemska in Združeno kraljestvo). Spremembe, ki so jih sprejele te države, so razširile prepoved in vanjo vključile halucinogene gobe, čeprav se pravni nadzor vedno ne uporablja za točno enake gobe ali stopnje priprave.
Rapporter om akuta eller kroniska hälsoproblem orsakade av hallucinogena svampar som kräver läkaringripande är sällsynta. Vissa länder ändrade dock sina lagar som svar på ungdomars användning av sådana hallucinogena ämnen. Även om de aktiva ingredienserna i svampar, psilocybin och psilocin, redan regleras på internationell nivå genom FN:s konvention om psykotropa ämnen från 1971, har det tills nyligen ofta överlämnats till åklagare att avgöra om och när dessa ämnen är förbjudna när de finns inuti en svamp, för att undvika att bestraffa ägare till mark där sådana svampar växer naturligt. Sex länder har under de senaste fem åren stramat upp sin lagstiftning om svampar (Danmark, Tyskland, Estland, Irland, Nederländerna och Storbritannien). Förändringarna i dessa länder innebär att förbudet utsträckts till att omfatta hallucinogena svampar även om rättskontrollen inte alltid gäller för exakt samma svampar eller typ av beredning.
Halüsinojenik mantar kullanımına bağlı, tıbbi müdahale gerektiren akut veya kronik sağlık sorunlarına dair raporlar nadirdir. Bununla beraber, bazı ülkeler gençlerin bu gibi halüsinojenik maddeler kullanmasına karşılık olarak kanunlarını değiştirmiştir. Mantarın aktif maddeleri olan psilosibin ve psilosin hali hazırda Psikotropik Maddeler hakkında 1971 BM Sözleşmesi’yle uluslararası düzeyde kontrol edilmesine rağmen, bu maddelerin bir mantar içerisindeyken yasak olup olmadığını ve ne zaman yasak olduğunu yorumlamak, bu gibi mantarların doğal olarak yetiştiği toprak sahiplerinin cezalandırılmasını önlemek için yakın zamana kadar çoğunlukla savcılara bırakılmıştır. Son beş yıl içinde altı ülke mantar hakkındaki mevzuatını sıkılaştırmıştır (Danimarka, Almanya, Estonya, İrlanda, Hollanda ve Birleşik Krallık). Her ne kadar kanuni kontroller her zaman tam olarak aynı mantarlar veya ön hazırlık durumları için geçerli olmasa da, bu ülkelerin yaptığı değişiklikler yasakları halüsinojenik mantarları da içerecek şekilde genişletmektedir.
Ziņojumi par akūtām vai hroniskām halucinogēno sēņu izraisītām veselības problēmām, kas prasa medicīnisku iejaukšanos, ir reti. Tomēr, reaģējot uz šādu halucinogēnu vielu lietošanas izplatību jauniešu vidū, dažas dalībvalstis ir grozījušas valsts tiesību aktus. Lai gan sēņu aktīvo sastāvdaļu psilocibīna un psilocīna kontroli starptautiskā līmenī paredz 1971. gada ANO Konvencija par psihotropajām vielām, vēl nesen prokuroru ziņā bija lemt, vai šīs vielas, ja tās atrodas sēnēs, ir uzskatāmas par aizliegtām, un kādos gadījumos tās ir uzskatāmas par aizliegtām, lai izvairītos no to zemes īpašnieku sodīšanas, uz kuru zemes šādas sēnes aug pašas no sevis. Pēdējos piecos gados ar sēnēm saistītos tiesību aktus, padarot tos bargākus, ir grozījušas sešas valstis (Dānija, Vācija, Igaunija, Īrija, Nīderlande un Apvienotā Karaliste). Saskaņā ar grozījumiem šajās valstīs tagad ir aizliegtas arī halucinogēnās sēnes, lai gan tiesiskā kontrole ne vienmēr attiecas uz vienām un tām pašām sēnēm un to sagatavošanas stadijām.
  Capitolul 1: Politici Å...  
În Regatul Unit, Legea privind drogurile din 2005 a adus un număr de modificări semnificative la legislaţia naţională, printre care clarificarea clasificării ciupercilor care conţin psilocină şi psilocibină ca droguri de clasă A; presupunerea unei intenţii de furnizare atunci când se descoperă o anumită cantitate de droguri controlate; acordarea dreptului pentru poliţie de a-i supune unui test pe cei care comit infracţiuni legate de droguri în momentul arestării şi nu doar în cel al punerii sub acuzare; obligarea celor testaţi pozitiv să se supună unei evaluări în privinţa consumului de droguri şi solicitarea ca tribunalele şi curţile de justiţie să ţină seama de factorii agravanţi (cum ar fi vânzarea de droguri în apropierea unei şcoli) la pronunţarea sentinţei.
In the United Kingdom, the Drugs Act 2005 made a number of substantial amendments to the national legislation including clarifying the classification of fungi containing psilocin or psilocybin as a class A drug; creating the presumption of intent to supply when a specified quantity of controlled drugs is found; allowing police to test drug offenders on arrest, instead of on charge, and requiring those testing positive to undergo assessment for drug use; and requiring courts to take into account aggravating factors (such as supplying drugs near a school) when sentencing. Courts may also remand in police custody for up to 8 days (previously 4 days) those who swallow drugs packages, and a court or jury may now draw inferences if a person refuses to allow an intimate search or scan without good reason.
Au Royaume‑Uni, le Drugs Act de 2005 a apporté une série de modifications importantes à la législation nationale, notamment en précisant la classification des champignons contenant de la psilocine ou de la psilocybine comme drogue de catégorie A, en introduisant la présomption d'intention de vendre lorsqu'une quantité donnée de drogues contrôlées est trouvée, en autorisant la police à faire passer des tests de dépistage aux délinquants arrêtés et sous l'emprise de la drogue, plutôt qu'une fois inculpés, en demandant aux personnes dont le test est positif de se soumettre à une analyse de leur consommation de drogue et en demandant aux tribunaux de tenir compte de circonstances aggravantes (comme la fourniture de drogue aux abords d'une école) lorsqu'ils fixent la peine. Les tribunaux peuvent également imposer le maintien en garde à vue pendant 8 jours (contre 4 précédemment) de toute personne ayant avalé des sachets de drogue et un tribunal ou un jury peut désormais tirer des conclusions du fait qu'une personne refuse de subir une fouille corporelle ou de passer au scanner sans juste motif.
Im Vereinigten Königreich wurde mit dem Drogengesetz 2005 eine Reihe erheblicher Änderungen an den einzelstaatlichen Rechtsvorschriften vorgenommen, darunter die Klärung der Klassifizierung von psilocin- bzw. psilocybinhaltigen Pilzen als Drogen der Klasse A und die Einführung der Annahme einer Handelsabsicht, wenn eine bestimmte Menge kontrollierter Drogen gefunden wird. Ferner ist es der Polizei nun erlaubt, Drogenstraftäter nicht erst im Falle einer Verhaftung, sondern bereits bei der Festnahme zu testen und von positiv getesteten Personen zu verlangen, sich einer Untersuchung auf Drogenkonsum zu unterziehen. Darüber hinaus müssen die Gerichte bei der Urteilsfindung erschwerende Umstände (wie den Verkauf von Drogen in der Nähe einer Schule) berücksichtigen. Die Gerichte können für Personen, die Drogenpäckchen geschluckt haben, Polizeigewahrsam von bis zu acht Tagen (statt wie zuvor vier Tage) anordnen. Schließlich kann ein Gericht oder eine Jury Schlussfolgerungen daraus ziehen, dass sich eine Person ohne triftigen Grund weigert, sich einer Leibesvisitation oder einer Röntgen- bzw. Ultraschalluntersuchung zu unterziehen.
En el Reino Unido, la Ley sobre drogas de 2005 introdujo un número considerable de enmiendas a la legislación nacional, incluida una aclaración sobre la clasificación de hongos que contengan psilocina o psilocibina como drogas de la clase A. A tenor de dicha ley se crea, además, la presunción de intención de tráfico en caso de hallarse una cantidad específica de drogas controladas. Asimismo, para realizar un control a los delincuentes consumidores de drogas la policía no tendrá que esperar hasta que se formule una acusación formal, sino que podrá hacerlo en el mismo momento de su detención, y a las personas que den positivo también podrá exigirles que se sometan a un control para detectar el consumo de droga. Igualmente, en el momento de dictar sentencia, los tribunales deberán tener en cuenta factores agravantes (como la venta de drogas en las proximidades de un centro escolar). Los tribunales podrán decretar que las personas que hayan ingerido paquetes de droga permanezcan bajo custodia policial hasta 8 días (anteriormente 4 días). Asimismo, un tribunal o un jurado podrán extraer las conclusiones pertinentes si una persona se niega a someterse o bien a una inspección íntima o bien a una ecografía o radiografía sin alegar una razón de peso.
Nel Regno Unito la legge sulle sostanze stupefacenti del 2005 ha modificato in maniera sostanziale la legislazione nazionale, chiarendo tra l’altro la classificazione dei funghi contenenti psilocina o psilobicina come droghe di classe A; introducendo la presunzione di volontà di spaccio, quando una certa quantità di sostanze stupefacenti illecite è rinvenuta dalle forze dell’ordine; consentendo alla polizia di effettuare un test al momento dell’arresto, anziché dell’accusa, e di richiedere a chi risulta positivo al test anti-droga di sottoporsi a un esame sul consumo di droga; imponendo ai tribunali di tener conto delle circostanze aggravanti (per esempio, spaccio di droga vicino a una scuola) quando formulano le sentenze. I tribunali possono anche imporre la detenzione preventiva fino ad un massimo di 8 giorni (in precedenza 4 giorni), per i trafficanti che ingoiano pacchetti di droga per evitare l’arresto; inoltre, un tribunale o un giudice ha oggi la facoltà di trarre conclusioni se una persona rifiuta, senza validi motivi, una perquisizione corporea o una scansione.
No Reino Unido, a Lei da Droga de 2005 introduziu alterações substanciais à legislação nacional, clarificando a classificação dos fungos com psilocina e psilocibina como sendo drogas de classe A; criando a presunção de que existe intenção de venda quando uma determinada quantidade de drogas controladas é encontrada; permitindo que a polícia submeta os infractores a análises no momento da detenção, em vez de só poderem fazê-lo no momento da acusação, e exigindo que as pessoas cuja análise tenha tido resultados positivos sejam avaliadas quanto ao consumo de droga; determinando, além disso, que os tribunais devem ter em conta as circunstâncias agravantes (como a venda de droga próximo de uma escola) ao pronunciarem a sentença. Os tribunais também podem manter a custódia policial durante um período que pode chegar a 8 dias (anteriormente eram 4) sobre as pessoas que engulam embalagens com droga, e um tribunal ou um júri podem agora deduzir ilações do facto de uma pessoa não permitir a realização de uma busca ou de um exame íntimo sem para isso apresentar razões válidas.
Στο Ηνωμένο Βασίλειο, ο νόμος του 2005 για τα ναρκωτικά επέφερε σειρά ουσιαστικών αλλαγών στην εθνική νομοθεσία, όπως αποσαφήνιση της ένταξης των μυκήτων που περιέχουν ψιλοκίνη και ψιλοκυβίνη στις ναρκωτικές ουσίες κατηγορίας Α, θέσπιση του τεκμηρίου της πρόθεσης προσφοράς όταν εντοπίζεται συγκεκριμένη ποσότητα ελεγχόμενων ναρκωτικών, παροχή δυνατότητας στην αστυνομία να υποβάλει τους παραβάτες της νομοθεσίας περί ναρκωτικών σε εξετάσεις για χρήση ναρκωτικών κατά τη σύλληψή τους και όχι κατά την απαγγελία κατηγοριών και υποβολή όσων κατά την εξέταση αποδεικνύονται θετικοί σε αξιολόγηση για χρήση ναρκωτικών, και υποχρέωση των δικαστηρίων να λαμβάνουν υπόψη τυχόν επιβαρυντικές περιστάσεις (όπως η προσφορά ναρκωτικών κοντά σε σχολεία) κατά την επιβολή ποινών. Τα δικαστήρια μπορούν επίσης να θέτουν υπό προσωρινή αστυνομική κράτηση για διάστημα έως 8 ημερών (από 4 ημέρες) όσους καταπίνουν συσκευασίες ναρκωτικών, και τα δικαστήρια ή οι ένορκοι μπορούν πλέον να εξαγάγουν συμπεράσματα όταν ένα άτομο αρνείται να επιτρέψει την πραγματοποίηση σωματικής έρευνας ή έρευνας με ηλεκτρονικά μέσα χωρίς επαρκείς λόγους.
In het Verenigd Koninkrijk is bij de nieuwe drugswet van 2005 een aantal substantiële wijzigingen in de bestaande wetgeving doorgevoerd. Het gaat hier onder meer om: de opneming van paddo’s met psilocine of psilocybine op de lijst van drugs van de categorie A; de invoering van het “vermoeden” van een intentie tot levering in geval van de onderschepping van een gespecificeerde hoeveelheid gecontroleerde drugs; de invoering van de mogelijkheid voor de politie om drugscriminelen bij hun arrestatie in plaats van bij de inbeschuldigingstelling een test te laten ondergaan, en van de verplichting voor degenen die positief testen om zich op drugsgebruik te laten testen; en de invoering van de verplichting voor de rechter om bij het bepalen van de strafmaat rekening te houden met verzwarende omstandigheden (zoals de levering van drugs in de nabijheid van een school). Verder mag de rechter personen die drugsbolletjes geslikt hebben voor maximaal acht dagen (voorheen vier) in hechtenis nemen, en de rechtbank of de jury kan nu conclusies verbinden aan de weigering een visitatie of scan toe te staan als daarvoor geen goede redenen gegeven worden.
Ve Spojeném království zákon o drogách z roku 2005 zavedl několik zásadních novelizací národní legislativy včetně toho, že vyjasnil zařazení hub obsahujících psilocin nebo psilocybin do kategorie tvrdých drog (třída A); stanovil předpoklad záměru obchodování s drogami, jestliže je zadrženo určité množství kontrolovaných drog; umožnil policii provést drogový test u pachatelů při zadržení, nikoli až při sdělení obvinění; stanovil požadavek, aby osoby s pozitivním výsledkem testu absolvovaly vyšetření zaměřené na užívání drog; a zavedl požadavek, aby soudy při ukládání trestů zvážily přitěžující okolnosti (jako například nabízení drog v blízkosti školy). Soudy mohou rovněž uvalit policejní vazbu až na osm dnů (dříve čtyři dny) na osoby, které polknou balíčky s drogou, a soud nebo soudní senát nyní může odvozovat závěry z toho, když osoba bez pádného důvodu odmítne podstoupit osobní prohlídku nebo rentgen.
I Det Forenede Kongerige blev der i narkotikaloven fra 2005 foretaget en række væsentlige ændringer af den nationale lovgivning i form af bl.a. en præcisering af klassificeringen af svampe, der indeholder psilocin eller psilocybin, som et stof i klasse A. Endvidere antages besiddelse af en bestemt mængde kontrolleret narkotika at være med henblik på salg, og politiet har fået mulighed for at teste narkotikalovovertrædere, når de er anholdt, og ikke først når der er rejst tiltale, og kræve af dem, der testes positive, at de lader sig undersøge for stofbrug, og endelig skal domstolene tage hensyn til skærpende omstændigheder (f.eks. salg af narkotika i nærheden af en skole) ved idømmelsen af straf. Domstolene kan også beslutte at varetægtsfængsle personer, som sluger pakker med narkotika, i op til 8 dage (tidligere 4 dage), og en domstol eller et nævningeting kan nu drage slutninger, hvis en person nægter at tillade en undersøgelse eller skanning af kroppens hulrum uden god grund.
Ühendkuningriigis tehti 2005. a ravimiseadusega riigi seadustesse rida olulisi muudatusi, teiste seas täpsustati psilotsiini ja psilotsübiini sisaldavate hallutsinogeensete seente klassifikatsiooni, nimetades nad A-klassi uimastiteks; sätestati müügikavatsus, juhul kui leitakse teatud kogus kontrollitavaid uimasteid; võimaldatakse politseil teha uimastitega seotud õigusrikkumiste puhul analüüs juba vahistamisel, mitte alles süüdistuse esitamisel, ning suunata positiivse analüüsitulemuse korral kontrolli, et teha kindlaks uimastitarvitamine; nõutakse, et kohtud võtaksid otsuse tegemisel arvesse raskendavad asjaolud (näiteks uimastimüük koolide juures). Ühtlasi võivad kohtud jätta kuni kaheksaks päevaks vahi alla (varem neljaks päevaks) isikud, kes on narkootikumipakikesi alla neelanud ning kohus või vandemeeste kogu võib teha vastavaid järeldusi, kui isik keeldub mõjuva põhjuseta intiimkohtade läbivaatusest või skaneerimisest.
Yhdistyneessä kuningaskunnassa annetulla huumausainelailla (Drugs Act 2005) tehtiin kansalliseen lainsäädäntöön joitakin merkittäviä muutoksia. Psilosiinia tai psilosybiinia sisältävien huumesienien luokittelua on selkeytetty nimeämällä ne A-luokan huumausaineiksi, lainsäädäntöön on lisätty myyntiaikomusta koskeva olettama, joka syntyy, kun henkilön hallusta tavataan tietty määrä valvottuja aineita, poliisille on myönnetty oikeus testata huumerikolliset jo pidätyksen eikä vasta syytteeseenpanon yhteydessä sekä oikeus lähettää positiivisen testituloksen saaneet henkilöt huumeidenkäyttöä koskevaan arviointiin, ja tuomioistuimet on velvoitettu ottamaan raskauttavat tekijät (kuten huumeiden välitys koulun lähettyvillä) huomioon päättäessään tuomiosta. Tuomioistuimet voivat nyt määrätä huumepakkauksia nielleen henkilön tutkintavankeuteen jopa 8 päiväksi, kun se aikaisemmin sai kestää enintään 4 päivää. Lisäksi tuomioistuimilla tai lautakunnilla on oikeus tehdä syytetylle epäedullinen päätelmä siitä, että tämä kieltäytyy ruumiintarkastuksesta tai läpivalaisusta ilman perusteltua syytä.
Az Egyesült Királyságban a 2005. évi kábítószertörvény több jelentős módosítást hozott a nemzeti jogszabályokban, többek között a következőket: a pszilocin vagy pszilocibin tartalmú gombák A. osztályú kábítószerként való besorolásának tisztázása; az ellátási szándék feltételezése megadott mennyiségű ellenőrzött kábítószer megtalálásakor; annak engedélyezése, hogy a rendőrség őrizetbe vételkor, nem pedig vádemeléskor végezhessen drogtesztet a kábítószer-bűncselekmények elkövetőin, illetve azokat, akiknél a teszt a pozitív eredményt ad, kábítószer-használati felmérésére utalhassa; valamint a bíróságok kötelezése arra, hogy ítélethozatalkor vegyék figyelembe a súlyosbító körülményeket (például a kábítószer-árusítás iskolák közelében). A bíróságok 8 napig terjedő (korábban 4 napig terjedő) vizsgálati fogságban tartathatják azokat, akik kábítószercsomagokat nyelnek le, és a bíróság vagy az esküdtszék abból is következtetéseket vonhat le, ha valaki alapos ok nélkül nem egyezik bele a teljes testi motozásba vagy az átvilágításba.
I Storbritannia innebar rusmiddelloven av 2005 en rekke viktige endringer i nasjonal lovgivning. Blant annet ble sopp som inneholder psilocin eller psilocybin klassifisert som A-preparat, funn av en viss mengde kontrollerte stoffer blir forutsatt oppbevart i salgsøyemed, politiet har anledning til å teste narkotikalovbrytere ved pågripelse og ikke ved siktelse, og de som tester positivt, skal vurderes for narkotikabruk. I tillegg skal domstolene ta skjerpende omstendigheter i betraktning ved straffeutmålingen (som f.eks. tilby narkotika i nærheten av skole). Personer som har svelget pakker med narkotika kan også holdes i varetekt i inntil 8 dager (mot tidligere 4). Videre tillates domstolen eller juryen nå å trekke slutninger dersom en person nekter å gjennomgå en hulroms- eller røntgenundersøkelse.
W Wielkiej Brytanii, Ustawa o narkotykach z 2005 r. wprowadziła kilka istotnych zmian w przepisach prawa krajowego, m.in. wyjaśniła kwestię zakwalifikowania grzybów zawierających psylocynę lub psylocybinę do narkotyków klasy A; wprowadziła domniemanie zamiaru dostawy w przypadku znalezienia określonej ilości kontrolowanych narkotyków; pozwoliła policji na badanie sprawców wykroczeń po ich aresztowaniu, a nie dopiero po postawieniu zarzutu — przy pozytywnym wyniku badania konieczne jest przeprowadzenie testu na obecność narkotyków; nałożyła także na sądy obowiązek uwzględnienia przy wydawaniu wyroku okoliczności obciążających (np. rozprowadzanie narkotyków w pobliżu szkoły). Ponadto sądy mogą skazywać na pobyt w areszcie śledczym na okres do 8 dni (wcześniej do 4 dni) osoby, które połknęły opakowania z narkotykami, a sąd lub ława przysięgłych mogą wyciągnąć wnioski w przypadku odmowy poddania się rewizji osobistej lub badaniu USG bez uzasadnionego powodu.
V Spojenom kráľovstve zákon o drogách z roku 2005 urobil viacero podstatných zmien a doplnení vnútroštátnych právnych predpisov vrátane objasnenia klasifikácie húb, ktoré obsahujú psilocín a psilocybín, ako trieda drog A; vytvorenia predpokladu úmyslu ponuky, keď sa nájde špecifikované množstvo regulovaných drog; umožnenie polícii, aby testovala páchateľov trestných činov súvisiacich s drogami pri zachytení, namiesto pri obvinení, a aby požadovala od tých, ktorí budú pozitívne testovaní, aby sa podrobili hodnoteniu, či užívajú drogy; a požadovania od súdov, aby zohľadnili priťažujúce faktory (napríklad ponúkanie drog v blízkosti školy) pri ukladaní trestov. Súdy tiež môžu poslať do vyšetrovacej väzby až na 8 dní (predtým 4 dni) tých, ktorí prehltnú balíčky s drogami, a súd alebo porota môže teraz vyvodzovať závery, ak osoba bezdôvodne odmietne dovoliť osobnú prehliadku alebo snímanie.
V Združenem kraljestvu je bila z Zakonom o drogah iz leta 2005 sprejeta vrsta pomembnih sprememb nacionalne zakonodaje, med drugim tudi pojasnilo o razvrstitvi gob, ki vsebujejo psilocin in psilocibin, med droge razreda A, domnevanje o namenu oskrbe, kadar se odkrije določena količina nadzorovanih drog, dovoljenje, da policija storilce kaznivih dejanj, povezanih z drogami, testira ob aretaciji namesto ob obtožbi, zahteva, da se pri vseh osebah s pozitivnimi rezultati testiranja, opravi tudi ocena uživanja drog, in zahteva za sodišča, da pri določitvi kazni upoštevajo oteževalne okoliščine (kot je dobava drog v bližini šol). Sodišča lahko osebe, ki pogoltnejo paketke z drogami, pošljejo nazaj v policijski pripor do 8 dni (prej 4 dni), sodišče ali porota pa lahko zdaj sklepa na podlagi tega, ali oseba brez utemeljenega razloga zavrne intimen ali podroben telesni pregled.
I Storbritannien medförde narkotikalagen 2005 flera viktiga förändringar av den nationella lagstiftningen. Den innehåller exempelvis bestämmelser som klargör klassificeringen av svampar som innehåller psilocin och psilocybin som klass A-drog, inför presumtion avseende uppsåt att sälja narkotika när en specifik mängd narkotikaklassade droger påträffas, ger polisen möjligheter att testa narkotikabrottslingar när de arresteras istället för som tidigare när åtal väcks och att kräva att de som testar positivt genomgår en bedömning av narkotikamissbruk, samt bestämmelser som ålägger domstolarna skyldighet att beakta försvårande omständigheter (som att sälja narkotika nära en skola) när de avkunnar sina domar. Domstolar kan också hålla personer som sväljer narkotikapaket i häkte upp till 8 dagar (tidigare 4 dagar) och en domstol eller en jury kan nu dra slutsatser om en person vägrar att tillåta kroppsbesiktning eller scan utan goda skäl.
Birleşik Krallık'ta, 2005 Uyuşturucu Kanunu, ulusal mevzuatta bir dizi önemli değişiklik yapmış olup bunlar arasında psilocin veya psilocybin içeren mantarların açıkça A sınıfı uyuşturucu olarak sınıflandırılması; kontrol altındaki uyuşturuculardan belirli bir miktarda bulunduğunda arz niyeti varsayımı yaratmak; polisin uyuşturucu suçlularını nezaret üzerine değil, tutuklama ile test etmesine olanak vererek testi pozitif çıkanların uyuşturucu kullanımından yargılanmasını ve mahkemelerin hüküm verirken ağırlaştırıcı sebepleri (bir okulun yakınında uyuşturucu satmak gibi) dikkate almalarını gerektirmek bulunmaktadır. Mahkemeler ayrıca, uyuşturucu poşeti yutanları 8 güne kadar (daha önce 4 gündü) polis gözetimine iade edebilmekte olup, artık bir mahkeme veya jüri, kişi iyi bir gerekçe olmaksızın yakın arama ya da taramaya izin vermeyi reddettiği takdirde bundan çıkarım sonucu itham yapabilmektedir.
Apvienotajā Karalistē ar 2005. gada Narkotiku likumu ir veikti vairāki būtiski valsts tiesiskā regulējuma grozījumi, tostarp ir ieviesta skaidrība, klasificējot psilocīnu vai psilocibīnu saturošas sēnes kā A kategorijas narkotikas; ir paredzēta piegādes nodoma prezumpcija gadījumos, kad tiek atrasts konkrēts kontrolējamu narkotiku daudzums; policija drīkst pārbaudīt ar narkotikām saistītos likumpārkāpējus uzreiz pēc aresta, nevis tikai pēc apsūdzības uzrādīšanas, un pozitīva sākotnējā testa gadījumā aizturētie tiek pakļauti narkotiku lietošanas novērtējumam, bet tiesām, piespriežot sodu, ir jāņem vērā atbildību pastiprinoši apstākļi (piemēram, narkotiku piegādes skolu tuvumā). Tiesa var arī noteikt policijas arestu līdz 8 dienām (iepriekšējo 4 dienu vietā) personām, kas norij veselas narkotiku paciņas, un tiesa vai zvērināto tiesa kādas personas nepietiekami pamatotu atteikšanos no intīmas pārmeklēšanas vai apskates var uzskatīt par netiešu vainas pierādījumu.
  Capitolul 5: Cocaina ÅŸ...  
Consumul drogului pe parcursul vieţii este cel mai răspândit în rândul adulţilor tineri cu vârste cuprinse între 15-34 ani, deşi consumul din ultimul an este uşor mai ridicat în rândul celor cu vârste cuprinse între 15-24 ani. Cocaina pare să fie în special un drog utilizat de cei cu vârsta de 20-30 de ani, însă, în comparaţie cu consumul de canabis, consumul de cocaină este mai puţin frecvent în rândul celor mai tineri.
As with other illegal drugs, cocaine use is concentrated among young adults. Lifetime experience is highest among young adults aged 15–34 years, although last year use is slightly higher among 15- to 24-year-olds. Cocaine seems be predominantly a drug used by those in their 20s, but, compared with cannabis use, cocaine use is less concentrated among younger people. Lifetime experience among 15- to 34-year-olds ranges from 1 % to 10 %, with the highest levels again found in Spain (8.9 %) and the United Kingdom (10.5 %). Last year use ranges between 0.2 % and 4.8 %, with the figures for Denmark, Ireland, Italy and the Netherlands being around 2 %, and for Spain and the United Kingdom over 4 % (Figure 6). Data from school surveys show very low lifetime prevalence for the use of cocaine, ranging from 0 % in Cyprus, Finland and Sweden to 6 % in Spain, with even lower lifetime prevalence rates for use of crack cocaine, ranging from 0 % to 3 % (Hibell et al., 2004).
À l'instar d'autres drogues illicites, l'usage de cocaïne est concentré chez les jeunes adultes. La prévalence au cours de la vie est la plus élevée chez les jeunes adultes âgés de 15 à 34 ans, bien que l'usage au cours des douze derniers mois soit légèrement supérieur chez les 15 à 24 ans. La cocaïne semble être surtout consommée par les jeunes d'une vingtaine d'années mais, par rapport au cannabis, la consommation de cocaïne est moins fréquente chez les plus jeunes. La prévalence au cours de la vie dans la tranche d'âge des 15-34 ans oscille entre 1 % et 10 %, l'Espagne (8,9 %) et le Royaume-Uni (10,5 %) enregistrant une fois encore les taux les plus élevés. La consommation au cours de la dernière année est comprise dans une fourchette de 0,2 % à 4,8 %. Les chiffres du Danemark, de l'Irlande, de l'Italie et des Pays‑Bas avoisinent les 2 %, tandis que ceux de l'Espagne et du Royaume-Uni dépassent les 4 % (Figure 6). Les données provenant des enquêtes en milieu scolaire font apparaître un taux de prévalence de la cocaïne très faible, allant de 0 % à Chypre, en Finlande et en Suède à 6 % en Espagne, avec des taux de prévalence au cours de la vie encore plus faibles pour le crack (de 0 à 3 %) (Hibell et al., 2004).
Wie andere illegale Drogen wird auch Kokain vor allem von jungen Erwachsenen konsumiert. Die Lebenszeiterfahrung ist bei jungen Erwachsenen zwischen 15 und 34 Jahren am höchsten, währen die 12-Montats-Prävalenz der 15- bis 24-Jährigen etwas höher ist. Kokain wird offenbar vorwiegend im Alter zwischen 20 und 30 Jahren konsumiert, jedoch ist beim Kokainkonsum eine weniger starke Konzentration auf jüngere Menschen festzustellen als beim Cannabiskonsum. Die Lebenszeiterfahrung unter den 15- bis 34-Jährigen liegt zwischen 1 % und 10 %, wobei die höchsten Werte wiederum in Spanien (8,9 %) und dem Vereinigten Königreich (10,5 %) festgestellt wurden. Die 12-Monats-Prävalenz liegt zwischen 0,2 % und 4,8 %, wobei Dänemark, Irland, Italien und die Niederlande Raten von etwa 2 % aufweisen; in Spanien und dem Vereinigten Königreich beträgt die Prävalenzrate über 4 % (Abbildung 6). Daten aus Schulerhebungen belegen eine sehr niedrige Lebenszeitprävalenz des Kokainkonsums zwischen 0 % in Zypern, Finnland und Schweden und 6 % in Spanien. Für den Konsum von Crack wurden mit Raten zwischen 0 % und 3 % noch geringere Lebenszeitprävalenzraten festgestellt (Hibell et al., 2004).
Como sucede con otras drogas ilegales, el consumo de cocaína se concentra entre los adultos jóvenes. Así, el consumo a lo largo de la vida alcanza los niveles más elevados entre los adultos de 15 a 34 años, aunque el consumo en los últimos 12 meses es superior entre las personas de 15 a 24 años. La cocaína se consume sobre todo entre los 20 y los 30 años de edad, aunque, comparado con el de cannabis, el consumo es menos habitual entre las personas más jóvenes. El consumo a lo largo de la vida entre personas de 15 a 34 años de edad oscila entre el 1 % y el 10 %, y las tasas más elevadas se siguen registrando en España (8,9 %) y el Reino Unido (10,5 %). El consumo en el último año varía entre un 0,2 % y un 4,8 %, con una tasa en torno al 2 % en Dinamarca, Irlanda, Italia y los Países Bajos, y un porcentaje superior al 4 % en España y el Reino Unido (gráfico 6). La información obtenida a través de encuestas escolares muestra una prevalencia de consumo de cocaína a lo largo de la vida muy reducida que varía del 0 % en Chipre, Finlandia y Suecia al 6 % en España, mientras que la prevalencia del consumo de crack a lo largo de la vida es todavía inferior, desde un 0 % hasta un 3 % (Hibell et al., 2004).
Come accade per altre droghe illecite, il consumo di cocaina è più diffuso tra i giovani adulti. L’esperienza una tantum è più elevata tra i giovani adulti di 15-34 anni, mentre il consumo nell’ultimo anno è leggermente superiore nei ragazzi di 15-24 anni. La cocaina sembra essere una droga usata prevalentemente dai ventenni, ma rispetto alla cannabis il suo consumo è meno concentrato tra i giovani. L’esperienza una tantum nella fascia della popolazione di età compresa tra i 15 e i 34 anni va dall’1% all’10 %; ancora una volta la prevalenza maggiore si ha in Spagna (8,9%) e nel Regno Unito (10,5 %). Il consumo negli ultimi dodici mesi va dallo 0,2% al 4,8%; Danimarca, Irlanda, Italia e Paesi Bassi riferiscono una percentuale del 2% circa, mentre per Spagna e Regno Unito il dato supera il 4% (grafico 6). I dati provenienti dalle indagini condotte nelle scuole mostrano una prevalenza una tantum molto bassa per l’uso della cocaina, compresa tra lo 0% di Cipro, Finlandia e Svezia e il 6% della Spagna, con cifre sulla prevalenza una tantum del consumo di cocaina crack ancora inferiori, comprese cioè tra lo 0% e il 3% (Hibell e altri, 2004).
À semelhança do que acontece com outras drogas ilegais, o consumo de cocaína está concentrado nos jovens adultos. A experiência ao longo da vida é mais elevada entre os jovens adultos dos 15 aos 34 anos, embora o consumo no último ano seja ligeiramente superior nos indivíduos dos 15 aos 24 anos. A cocaína parece ser predominantemente consumida por jovens dos 20 aos 29 anos, mas comparativamente ao consumo de cannabis, o consumo de cocaína está menos concentrado nas camadas mais jovens. A experiência ao longo da vida entre os indivíduos com idades dos 15 aos 34 anos varia entre 1% e 10%, registando-se os níveis mais elevados novamente em Espanha (8,9%) e no Reino Unido (10,5%). O consumo no último ano oscila entre 0,2% e 4,8%, apresentando a Dinamarca, Irlanda, Itália e Países Baixos valores à volta de 2%, e a Espanha e o Reino Unido um valor superior a 4% (Figura 6). Os dados provenientes dos inquéritos escolares revelam uma prevalência muito baixa do consumo de cocaína ao longo da vida, entre 0% em Chipre, Finlândia e Suécia e 6% na Espanha, sendo as taxas de prevalência ao longo da vida ainda mais baixas no caso do consumo de cocaína crack, oscilando entre 0% e 3% (Hibell et al., 2004).
Όπως συμβαίνει και με άλλα παράνομα ναρκωτικά, η χρήση κοκαΐνης επικεντρώνεται στους νεαρούς ενηλίκους. Η δοκιμή τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή ήταν υψηλότερη στους νεαρούς ενηλίκους ηλικίας 15–34 ετών, μολονότι η χρήση κατά το τελευταίο έτος είναι ελαφρώς υψηλότερη στις ηλικίες 15 έως 24 ετών. Η κοκαΐνη φαίνεται να είναι ναρκωτικό που χρησιμοποιείται κυρίως από άτομα ηλικίας 20 έως 30 ετών, αλλά, σε σύγκριση με τη χρήση κάνναβης, η χρήση κοκαΐνης επικεντρώνεται κυρίως σε νεότερα άτομα. Τα ποσοστά της δοκιμής τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή σε άτομα ηλικίας 15 έως 34 ετών κυμαίνονται μεταξύ 1 % και 10 %, και τα υψηλότερα επίπεδα απαντώνται και πάλι στην Ισπανία (8,9 %) και στο Ηνωμένο Βασίλειο (10,5 %). Η χρήση κατά το τελευταίο έτος κυμαίνεται από 0,2 % έως 4,8 %. Τα ποσοστά για τη Δανία, την Ιρλανδία, την Ιταλία και τις Κάτω Χώρες είναι της τάξης του 2 %, και για την Ισπανία και το Ηνωμένο Βασίλειο υπερβαίνουν το 4 % (Διάγραμμα 6). Τα στοιχεία από έρευνες στον μαθητικό πληθυσμό δείχνουν πολύ χαμηλή επικράτηση της χρήσης κοκαΐνης σε όλη τη ζωή, η οποία κυμαίνεται από 0 % στην Κύπρο, τη Φινλανδία και τη Σουηδία, έως 6 % στην Ισπανία. Τα ποσοστά επικράτησης της χρήσης κρακ είναι ακόμη χαμηλότερα, καθώς κυμαίνονται από 0 % έως 3 % (Hibell κ.ά., 2004).
Cocaïne wordt, net zoals andere illegale drugs, het meest door jongvolwassenen gebruikt. Het “ooit”-gebruik is het hoogst onder jongvolwassenen van 15-34 jaar, hoewel het recent gebruik (laatste 12 maanden) iets hoger is onder 15- tot 24-jarigen. Het lijkt erop dat cocaïne hoofdzakelijk een drug is die wordt gebruikt door twintigers, al is het gebruik van cocaïne minder geconcentreerd onder jongere mensen dan het gebruik van cannabis. Het “ooit”-gebruik onder 15- tot 34-jarigen varieert van 1 tot 10 %, waarbij de hoogste percentages wederom in Spanje (8,9 %) en het Verenigd Koninkrijk (10,5 %) worden aangetroffen. Het recent gebruik (laatste 12 maanden) loopt uiteen van 0,2 tot 4,8%, waarbij de cijfers voor Denemarken, Ierland, Italië en Nederland rond de 2% liggen en voor Spanje en het Verenigd Koninkrijk boven de 4%. (Figuur 6). Uit gegevens uit schoolenquêtes blijkt een zeer lage prevalentie van het “ooit”-gebruik van cocaïne, uiteenlopend van 9% in Cyprus, Finland en Zweden tot 6% in Spanje. De prevalentie van het “ooit”-gebruik van crack-cocaïne is nog lager; hier variëren de cijfers van 0 tot 3% (Hibell et al., 2004).
Stejně jako u dalších nelegálních drog je užívání kokainu soustředěno mezi mladými dospělými. Celoživotní zkušenost je nejvyšší mezi mladými dospělými ve věku 15–34 let, ačkoli v loňském roce byla o něco vyšší ve věkové skupině 15–24 let. Zdá se, že kokain je nejrozšířenější mezi uživateli ve věku 20–30 let, ale ve srovnání s užíváním konopí se užívání kokainu méně soustřeďuje mezi mladšími lidmi. Celoživotní zkušenost se ve věkové skupině 15–34 let pohybuje od 1 do 10 % a nejvyšší úroveň byla opět zjištěna ve Španělsku (8,9 %) a Spojeném království (10,5 %). Prevalence užívání v posledním roce se pohybuje mezi 0,2 a 4,8 %, přičemž z Dánska, Irska, Itálie a Nizozemska je hlášeno kolem 2 % a ze Španělska a Spojeného království kolem 4 % (obr. 6). Údaje z průzkumů provedených ve školách ukazují na velmi nízkou celoživotní prevalenci užití kokainu, a to od 0 % na Kypru, ve Finsku a Švédsku po 6 % ve Španělsku. Hodnoty celoživotní prevalence jsou ještě nižší v případě cracku, kde se pohybují od 0 do 3 % (Hibell a kol., 2004).
Som med andre illegale stoffer er brugen af kokain koncentreret blandt unge voksne. Langtidserfaringen er højest blandt unge voksne i alderen 15–34 år, selv om brugen inden for de seneste 12 måneder er en smule højere blandt de 15–24-årige. Kokain synes hovedsagelig at være et stof, der bruges af personer i 20'erne, men sammenlignet med cannabisbrug er brug af kokain mindre koncentreret blandt yngre mennesker. Langtidserfaringen blandt 15–34-årige ligger på mellem 1 og 10 %, og de højeste niveauer findes igen i Spanien (8,9 %) og Det Forenede Kongerige (10,5 %). Brug inden for de seneste 12 måneder varierer mellem 0,2 og 4,8 %, med tal for Danmark, Irland, Italien og Nederlandene på ca. 2 % og for Spanien og Det Forenede Kongerige på over 4 % (figur 6). Data fra skoleundersøgelser viser en meget lav langtidsprævalens for brug af kokain, nemlig fra 0 % i Cypern, Finland og Sverige til 6 % i Spanien, med en endnu lavere langtidsprævalens for brug af crackkokain, nemlig fra 0 til 3 % (Hibell m.fl., 2004).
Samalaadselt muude ebaseaduslike uimastitega on ka kokaiini tarbimine levinud peamiselt noorte täiskasvanute hulgas. Elu jooksul tarbimise määr on kõige kõrgem 15–34aastaste noorte täiskasvanute hulgas, viimase aasta tarbimise määr on aga pisut kõrgem 15–24aastaste hulgas. Kokaiini tarbivad peamiselt kahekümnendates eluaastates inimesed, kuid kanepi tarbimisega võrreldes on kokaiini tarbimine nooremate inimeste hulgas vähem levinud. Elu jooksul tarbimise kogemus on 15–34aastaste hulgas 1–10%, kusjuures see määr on kõrgeim taas Hispaanias (8,9%) ja Ühendkuningriigis (10,5%). Viimase aasta tarbimise määr on 0,2–4,8%; Taanis, Iirimaal, Itaalias ja Madalmaades on see näitaja umbes 2% ning Hispaanias ja Ühendkuningriigis üle 4% (joonis 6). Kooliuuringute andmete põhjal on elu jooksul kokaiini tarbimise levimus väga madal, ulatudes 0%-st Küprosel, Soomes ja Rootsis kuni 6%-ni Hispaanias, ning elu jooksul crack-kokaiini tarbimise levimus on veelgi madalam, olles 0–3% (Hibell et al., 2004).
Kuten muidenkin laittomien huumausaineiden, myös kokaiinin käyttö on yleisintä nuorten aikuisten keskuudessa. Kokaiinia ainakin kerran käyttäneitä on eniten 15–34-vuotiaiden ryhmässä, joskin 15–24-vuotiaiden ryhmässä viimeksi kuluneen vuoden aikana käyttäneitä on hieman enemmän. Kokaiini näyttää olevan suosituinta 20 vuotta täyttäneiden ryhmässä, mutta kannabikseen verrattuna sen käyttö on yleensä harvinaisempaa tätä nuorempien keskuudessa. Kokaiinia ainakin kerran käyttäneiden osuus 15–34-vuotiaiden ryhmässä oli 1–10 prosenttia, ja osuus oli suurin Espanjassa (8,9 %) ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa (10,5 %). Kokaiinia viimeksi kuluneen vuoden aikana käyttäneitä oli 0,2– 4,8 prosenttia, ja Tanskassa, Irlannissa, Italiassa ja Alankomaissa tämä osuus oli 2 prosenttia ja Espanjassa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa yli 4 prosenttia (kaavio 6). Koululaiskyselyistä saatujen tietojen perusteella kokaiinia ainakin kerran käyttäneiden määrä on erittäin pieni. Osuus vaihteli Kyproksen, Suomen ja Ruotsin 0 prosentista Espanjan 6 prosenttiin, ja crack-kokaiinia ainakin kerran kokeilleiden osuus oli vielä pienempi, 0–3 prosenttia (Hibell et al., 2004).
A többi tiltott kábítószerhez hasonlóan a kokainhasználat is a fiatal felnőttek körében koncentrálódik. Az életprevalencia a 15–34 éves fiatal felnőttek között a legmagasabb, az elmúlt évi használat viszont valamivel magasabb a 15–24 évesek körében. Úgy tűnik, hogy a kokain elsődlegesen a húszas éveikben járó fiatalok körében használatos, bár a kannabiszhasználattal összehasonlítva a kokainhasználat kevésbé koncentráltan van jelen a fiatalok körében. A 15–34 évesek között az életprevalencia 1% és 10% között mozog, a legmagasabb szinteket ismét Spanyolországban (8,9%) és az Egyesült Királyságban (10,5%) mérték. Az elmúlt évi használat a 0,2% és 4,8% közötti tartományban van, ezen belül Dánia, Írország, Olaszország és Hollandia esetében 2% körüli, Spanyolország és az Egyesült Királyság esetében pedig meghaladja a 4%-ot (Figure 6). Az iskolai felmérésekből kapott adatok a kokainhasználat tekintetében igen alacsony életprevalenciát mutatnak, a Ciprus, Finnország és Svédország esetében megfigyelt 0%-tól a spanyolországi 6%-ig, a krekk kokain használata esetében ennél is alacsonyabb a 0% és 3% közötti életprevalencia arányokkal (Hibell és mások, 2004).
Som for andre illegale rusmidler er kokainbruk konsentrert blant unge voksne. Livstidserfaringen er høyest blant unge voksne i alderen 15-34, selv om bruk siste år er litt høyere i aldersgruppen 15-24. Kokain synes hovedsakelig å være et stoff som brukes av mennesker i tyveårene, men sammenlignet med cannabis er kokain mindre brukt av yngre mennesker. Livstidserfaring blant 15-34-åringer varierer mellom 1 % og 10 % og er nok en gang høyest i Spania (8,9 %) og Storbritannia (10,5 %). Bruk siste år ligger mellom 0,2 % og 4,8 %. Tallene fra Danmark, Irland, Italia og Nederland ligger rundt 2 %, og for Spania og Storbritannia på over 4 % (figur 6). Data fra skoleundersøkelser viser svært lav livstidsprevalens for bruk av kokain, fra 0 % på Kypros, i Finland og i Sverige, til 6 % i Spania. Livstidsprevalensen for crack var enda lavere, fra 0 % til 3 % (Hibell et al., 2004).
Podobnie jak w przypadku innych nielegalnych narkotyków zażywanie kokainy jest domeną osób młodych. Liczba osób, które przynajmniej raz zażywały kokainę, jest najwyższa w grupie młodych dorosłych w wieku 15–34 lata, mimo że liczba osób, które zażywały ją w ostatnim roku jest nieco wyższa w grupie wiekowej 15–24 lata. Wydaje się, że kokaina jest narkotykiem zażywanym głównie przez dwudziestolatków, chociaż wśród młodszych osób znacznie bardziej rozpowszechnione są konopie indyjskie. W grupie wiekowej od 15 do 34 lat odsetek osób, które przynajmniej raz zażywały kokainę, waha się od 1% do 10%, przy czym ponownie najwyższe wartości odnotowuje się w Hiszpanii (8,9%) i w Wielkiej Brytanii (10,5%). Odsetek osób, które zażywały kokainę w ciągu ostatniego roku, mieści się w przedziale od 0,2% do 4,8%, przy czym w Danii, Irlandii, Włoszech i Holandii wynosi około 2%, a w Hiszpanii i Wielkiej Brytanii ponad 4% (wykres 6). Dane pochodzące z badań ankietowych w szkołach wykazują bardzo niski odsetek osób, które przynajmniej raz zażywały kokainę: od 0% na Cyprze, w Finlandii i Szwecji do 6% w Hiszpanii; wskaźnik liczby osób, które przynajmniej raz zażywały krak, jest jeszcze niższy i wynosi od 0% do 3% (Hibell et al., 2004).
Ako u iných nezákonných drog, užívanie kokaínu sa sústreďuje medzi mladými dospelými. Celoživotné skúsenosti sú najvyššie medzi mladými dospelými vo veku 15 – 34 rokov, hoci užívanie v poslednom roku je mierne vyššie medzi 15- až 24-ročnými. Zdá sa, že kokaín je najmä drogou užívanou dvadsiatnikmi, ale v porovnaní s užívaním kanabisu sa užívanie kokaínu menej sústreďuje medzi mladšími ľuďmi. Celoživotné skúsenosti medzi 15- až 34-ročnými sa pohybujú od 1 % do 10 %, pričom najvyššie úrovne sa znovu nachádzajú v Španielsku (8,9 %) a Spojenom kráľovstve (10,5 %). Užívanie v poslednom roku sa pohybuje medzi 0,2 % a 4,8 %, pričom údaje pre Dánsko, Írsko, Taliansko a Holandsko sú okolo 2 % a pre Španielsko a Spojené kráľovstvo viac ako 4 % (obrázok 6). Údaje z prieskumov na školách ukazujú veľmi nízku celoživotnú prevalenciu užívania kokaínu, ktorá sa pohybuje od 0 % na Cypre, vo Fínsku a Švédsku do 6 % v Španielsku, pričom miery celoživotnej prevalencie užívania kraku sú ešte nižšie, pohybujúce sa od 0 % do 3 % (Hibell a kol., 2004).
Kot pri drugih prepovedanih drogah je uživanje kokaina najbolj razširjeno med mladimi odraslimi osebami. Oseb, ki so že kdaj zaužile kokain, je največ med mladimi odraslimi, starimi od 15 do 34 let, čeprav je bilo v zadnjem letu rahlo več uživanja kokaina med osebami, starimi od 15 do 24 let. Zdi se, da je kokain droga, ki jo uživajo osebe, stare med 20 in 30 let, vendar je v primerjavi z uživanjem konoplje uživanje kokaina manj razširjeno med mlajšimi osebami. Delež oseb, starih od 15 do 34 let, ki so že kdaj zaužile kokain, znaša od 1 % do 10 %, najvišji stopnji pa imata spet Španija (8,9 %) in Združeno kraljestvo (10,5 %). Uživanje v zadnjem letu znaša med 0,2 % in 4,8 %, pri čemer vrednosti za Dansko, Irsko, Italijo in Nizozemsko znašajo približno 2 %, za Španijo in Združeno kraljestvo pa več kot 4 % (prikaz 6.) Podatki iz raziskav med šolsko mladino kažejo, da je razširjenost uživanja kadar koli v življenju zelo majhna in sicer so od 0 % na Cipru, Finskem in Švedskem do 6 % v Španiji; še nižje pa so stopnje razširjenosti uživanja crack kokaina kadar koli v življenju, in sicer od 0 % do 3% (Hibell et al., 2004).
Precis som är fallet med andra olagliga droger, förekommer kokainanvändning främst bland unga vuxna. Livstidsprevalensen är högst bland unga vuxna i åldersgruppen 15-34 år, även om antalet som använt drogen under de föregående tolv månaderna är något högre i gruppen 15-24 år. Kokain förefaller främst vara en drog som används av personer i tjugoårsåldern men jämfört med cannabis är kokainanvändning mindre förankrad bland yngre. Livstidsprevalensen i åldersgruppen 15-34 år varierar mellan 1 % och 10 % och de högsta nivåerna finns även i det här fallet i Spanien (8,9 %) och i Storbritannien (10,5 %). När det gäller användning de senaste tolv månaderna är andelen 0,2 % och 4,8 %. I Danmark, Irland, Italien och Nederländerna noteras andelar på omkring 2 %, medan Spanien och Storbritannien har en andel på över 4 % (Figur 6). Uppgifter från enkäter i skolorna visar mycket låg livstidsprevalens för användning av kokain. Siffrorna varierar från 0 % i Cypern, Finland och Sverige till 6 % i Spanien. Livstidsprevalensen för användning av crack-kokain ligger ändå lägre och varierar mellan 0 % och 3 % (Hibell et al., 2004).
Diğer yasadışı uyuşturucular gibi kokain kullanımı da genç yetişkinler arasında daha yoğundur. Geçmiş yılda kullanım 15 ila 24 yaşındakiler arasında biraz daha yüksek olmakla birlikte, yaşam boyu deneyimi 15-34 yaş arası genç yetişkinler arasında en yüksektir. Kokainin daha çok 20’li yaşlarında olanlar tarafından kullanılan bir uyuşturucu olduğu ama kokain kullanımının, esrar kullanımıyla karşılaştırıldığında, daha gençler arasında o kadar yoğun olmadığı görülmektedir. 15 ila 34 yaşındakiler arasında yaşam boyu deneyimi, en yüksek seviyeler İspanya (% 8,9) ile Birleşik Krallık'ta (% 10,5) olmak üzere, % 1 ile % 10 arasında değişmektedir. Geçmiş yılda kullanım % 0,2 ile % 4,8 arasında değişirken Danimarka, İrlanda, İtalya ve Hollanda’nın rakamları % 2 civarında, İspanya ve Birleşik Krallık rakamları da % 4’ün üzerindedir (Şekil 6). Okul araştırmalarından edinilen verilerin kokain kullanımı için gösterdiği yaşam boyu yaygınlık oranları çok düşük olup Kıbrıs, Finlandiya ve İsveç’te % 0 ile İspanya’da % 6 arasında değişmekte ve crack kokain kullanımı için de % 0 ile % 3 arasında değişen daha da düşük yaşam boyu yaygınlık oranları bulunmaktadır (Hibell vd., 2004).
Tāpat kā citas nelegālās narkotikas, arī kokaīnu visvairāk ir iecienījuši gados jauni pieaugušie. Visaugstākais ilgtermiņa lietošanas līmenis ir 15–34 gadus vecu pieaugušo vidū, bet pēdējā gada lietošanas līmenis ir nedaudz augstāks vecuma grupā no 15-24 gadiem. Šķiet, ka kokaīna lietošana dominē divdesmitgadnieku vidū, bet salīdzinājumā ar kaņepēm kokaīna lietošana gados jaunu iedzīvotāju vidū nav tik koncentrēta. Ilgtermiņa lietošanas pieredzes rādītāji 15–34 gadus vecu pieaugušo vidū svārstās no 1 % līdz 10 %, un visaugstākie tie atkal ir Spānijā (8,9 %) un Apvienotajā Karalistē (10,5 %). Pēdējā gada lietošanas rādītāji svārstās no 0,2 % līdz 4,8 %, Dānijā, Īrijā, Itālijā un Nīderlandē šis rādītājs ir ap 2 %, bet Spānijā un Apvienotajā Karalistē tas pārsniedz 4 % (6. attēls). Skolu aptauju dati liecina, ka kokaīna ilgtermiņa lietošanas izplatības līmenis ir ļoti zems – no 0 % Kiprā, Somijā un Zviedrijā līdz 6 % Spānijā, bet kreka kokaīna ilgtermiņa lietošanas izplatības rādītāji ir vēl zemāki, proti, no 0 % līdz 3 % (Hibell u.c., 2004. g.).
  CăsuÅ£a 13  
În urma acestei experienţe, s-a demonstrat că trei sferturi dintre dependenţii de cocaină vaccinaţi au reuşit să rămână abstinenţi timp de 3 luni, fără a avea efecte secundare severe. În plus, după 6 luni, atât cei care s-au reapucat cât şi cei care nu s-au reapucat de consum, au declarat că senzaţiile de euforie nu sunt la fel de intense ca înainte de vaccinare.
One exciting strand of research is the use of immunotherapy, i.e. the development of a vaccine that would effectively ‘neutralise’ the action of cocaine by preventing the drug from reaching the brain. The basic concept has undergone limited testing. A vaccine developed in the United Kingdom was tested in a small number of cocaine addicts, 18 in total, over a period of 14 weeks. It was found that three-quarters of the vaccinated cohort of cocaine addicts were able to remain drug free for a period of 3 months with no untoward side-effects. In addition, after 6 months, both those who relapsed and those who did not stated that the feelings of euphoria were not as potent as prior to vaccination. As a result of these findings, the vaccine, known as drug–protein conjugate TA-CD, is undergoing phase 2 clinical trials. An alternative immunotherapeutic approach involves the development of monoclonal antibodies to cocaine, but this has only been tested preclinically.
L’immunothérapie est une voie de recherche extrêmement intéressante. Il s’agit de la mise au point d’un vaccin qui «neutraliserait» efficacement l’action de la cocaïne en empêchant la drogue d’atteindre le cerveau. Le concept de base a fait l’objet de peu d’expérimentations. Un vaccin mis au point au Royaume-Uni a été testé sur un nombre limité de cocaïnomanes (18 au total), pendant 14 semaines. Les résultats ont montré que les trois-quarts de la cohorte de cocaïnomanes vaccinés étaient en mesure de se passer de drogue pendant 3 mois sans ressentir d’effets secondaires indésirables. En outre, après six mois, tant ceux qui avaient rechuté que les autres ont déclaré que le sentiment d’euphorie n’était plus aussi fort qu’avant le vaccin. Au vu de ces résultats, le vaccin connu sous le nom de conjugué protéine-drogue TA-CD est actuellement en phase 2 des essais cliniques. Une approche immunothérapeutique alternative envisage la mise au point d’anticorps monoclonaux à la cocaïne, mais les recherches en sont encore au stade des essais pré-cliniques.
Ein sehr interessanter Forschungsansatz ist die Immuntherapie: Man versucht, einen Impfstoff zu entwickeln, der die Wirkung des Kokains tatsächlich „neutralisiert“, indem er verhindert, dass die Droge das Gehirn erreicht. Das Grundkonzept wurde bereits ersten Tests unterzogen. Ein im Vereinigten Königreich entwickelter Impfstoff wurde an einer kleinen Gruppe von insgesamt 18 Kokainabhängigen über einen Zeitraum von 14 Wochen getestet. Dabei wurde festgestellt, dass drei Viertel der geimpften Kohorte der Kokainabhängigen ohne unerwünschte Nebenwirkungen in der Lage waren, über einen Zeitraum von drei Monaten drogenfrei zu bleiben. Darüber hinaus gaben sowohl die Patienten, die rückfällig geworden waren, als auch jene, die drogenfrei geblieben waren, sechs Monate später an, dass ihr Euphoriegefühl nicht mehr so stark sei wie vor der Impfung. Infolge dieser Ergebnisse durchläuft der als Drogen-Protein-Konjugat TA-CD bekannte Impfstoff die zweite Phase der klinischen Studien. Ein weiterer immuntherapeutischer Ansatz basiert auf der Entwicklung monoklonaler Antikörper gegen Kokain. Dieser hat jedoch erst vorklinische Studien durchlaufen.
Una vía de investigación interesante es el uso de la inmunoterapia, es decir la creación de una vacuna que impida que la droga llegue al cerebro y, por lo tanto, neutralice de forma efectiva la acción de la cocaína. El concepto básico se ha sometido a los primeros ensayos. Una vacuna desarrollada en el Reino Unido se analizó con un reducido número de adictos a la cocaína, un total de 18 personas, durante un período de 14 semanas. Los resultados revelaron que tres cuartos de la cohorte de consumidores adictos a la cocaína vacunados pudieron dejar de consumir la droga durante un período de tres meses sin experimentar ningún efecto secundario indeseado. Además, después de seis meses, tanto los consumidores que recayeron como los que no volvieron a consumir cocaína afirmaron que las sensaciones de euforia no eran tan fuertes como antes de la vacunación. Como consecuencia de estos resultados la vacuna, conocida como conjugado de droga-proteína TA-CD, se encuentra en la segunda fase de ensayos clínicos. Otro enfoque alternativo de inmunoterapia consiste en el desarrollo de anticuerpos monoclonales de cocaína, pero esta opción sólo ha sido sometida a ensayos preclínicos.
Un filone interessante della ricerca è quello dell’immunoterapia, ossia della creazione di un vaccino in grado di “neutralizzare” in maniera efficace l’azione della cocaina impedendo alla droga di raggiungere il cervello. Il concetto fondamentale è stato tuttavia sottoposto a prove ancora limitate. Un vaccino (sviluppato nel Regno Unito) è stato testato su un numero esiguo di cocainomani, 18 in totale, per un periodo di 14 settimane. Si è scoperto che tre quarti della coorte vaccinata dei cocainomani erano in grado di sopportare un’astinenza di 3 mesi senza subire effetti collaterali pregiudizievoli. Inoltre, dopo 6 mesi, sia i soggetti ricaduti nella dipendenza sia i rimanenti soggetti hanno dichiarato che la sensazione di euforia prodotta dal consumo della sostanza non era così potente come prima del vaccino Grazie a questi risultati il vaccino, denominato coniugato della proteina stupefacente TA-CD, è ora in fase di sperimentazione nell’ambito di due studi clinici di fase 2. Un approccio immunoterapeutico alternativo, che tuttavia è stato testato soltanto a livello preclinico, prevede lo sviluppo di anticorpi monoclonali alla cocaina.
Uma vertente de investigação estimulante é o recurso à imunoterapia, isto é, o desenvolvimento de uma vacina capaz de “neutralizar” eficazmente a acção da cocaína impedindo a droga de chegar ao cérebro. O conceito básico já foi sujeito a alguns testes, tendo-se ensaiado uma vacina desenvolvida no Reino Unido num pequeno número de dependentes de cocaína, 18 no total, ao longo de um período de 14 semanas. Concluiu-se que três quartos da coorte de dependentes de cocaína vacinados conseguiram permanecer livres de droga durante um período de 3 meses, sem quaisquer efeitos secundários desagradáveis. Além disso, ao fim de seis meses, tanto os que recaíram, como os que não recaíram declararam que as sensações de euforia não eram tão fortes como antes de serem vacinados. Em resultado destas conclusões, a vacina, denominada “conjugado droga-proteína TA-CD”, está a ser sujeita a uma segunda fase de ensaios clínicos. Outra abordagem imunoterapêutica alternativa envolve o desenvolvimento de anticorpos monoclonais à cocaína, mas ainda só foi objecto de testes pré-clínicos.
Ένα ενδιαφέρον ερευνητικό πεδίο είναι η χρήση ανοσοθεραπείας, δηλαδή η ανάπτυξη ενός εμβολίου που θα «εξουδετερώνει» αποτελεσματικά τη δράση της κοκαΐνης, μην επιτρέποντας στη ναρκωτική ουσία να φτάσει στον εγκέφαλο. Η βασική ιδέα έχει υποβληθεί σε περιορισμένες δοκιμές. Ένα εμβόλιο που αναπτύχθηκε στο Ηνωμένο Βασίλειο δοκιμάστηκε σε μικρό αριθμό κοκαϊνομανών, συνολικά 18, για διάστημα 14 εβδομάδων. Διαπιστώθηκε ότι τα τρία τέταρτα της κοορτής των κοκαϊνομανών που εμβολιάστηκαν απείχαν από τη χρήση της ουσίας για διάστημα 3 μηνών χωρίς ανεπιθύμητες παρενέργειες. Επιπλέον, έπειτα από έξι μήνες, τόσο όσοι υποτροπίασαν όσο και όσοι δεν υποτροπίασαν ανέφεραν ότι η αίσθηση ευφορίας που βίωναν δεν ήταν τόσο ισχυρή όσο πριν από τον εμβολιασμό. Κατόπιν των διαπιστώσεων αυτών, το εμβόλιο, γνωστό ως συζευτικό ναρκωτικής ουσίας-πρωτεΐνης TA-CD, υποβάλλεται σε κλινικές δοκιμές φάσης 2. Μια εναλλακτική ανοσοθεραπευτική προσέγγιση βασίζεται στην ανάπτυξη μονοκλωνικών αντισωμάτων κατά της κοκαΐνης, η οποία όμως έχει υποβληθεί μόνον σε προκλινικές δοκιμές.
Een interessante onderzoeksrichting is het gebruik van immunotherapie, oftewel de ontwikkeling van een vaccin dat de werking van cocaïne daadwerkelijk zou “neutraliseren” door te voorkomen dat de drug de hersenen bereikt. Het onderliggende concept is op beperkte schaal getest. Een in het Verenigd Koninkrijk ontwikkeld vaccin werd getest op een klein aantal cocaïneverslaafden, 18 in totaal, gedurende een periode van 14 weken. De uitkomst was dat driekwart van de gevaccineerde groep cocaïneverslaafden erin slaagde om gedurende een periode van drie maanden drugsvrij te blijven zonder ongewenste bijwerkingen. Bovendien verklaarden zowel degenen die terugvielen in hun oude gedrag als degenen die dat niet deden na zes maanden dat de gevoelens van euforie niet meer zo sterk waren als voor de vaccinatie. Het resultaat van deze bevindingen is dat het vaccin, dat bekendstaat als het drug-eiwitconjugaat TA-CD, zich in een tweede fase van klinische proeven bevindt. Een alternatieve immunotherapeutische benadering is gebaseerd op de ontwikkeling van monoklonale antilichamen tegen cocaïne, maar daarmee zijn alleen nog preklinische testen gedaan.
Jedním ze zajímavých směrů výzkumu je použití imunoterapie, tj. vývoj vakcíny, která by účinně „neutralizovala“ působení kokainu zabráněním tomu, aby se droga dostala do mozku. Základní koncepce prošla omezeným testováním. Vakcína (vyvinutá ve Spojeném království) byla testována na malém počtu osob závislých na kokainu, kterých bylo celkem osmnáct, po dobu čtrnácti týdnů. Bylo zjištěno, že tři čtvrtiny očkované kohorty osob závislých na kokainu dokázaly abstinovat po dobu tří měsíců bez nežádoucích vedlejších účinků. Navíc po šesti měsících uváděli jak ti, u kterých došlo k relapsu, tak ti, u kterých k němu nedošlo, že pocity euforie nebyly už tak silné jako před očkováním. V důsledku těchto zjištění je nyní vakcína, známá jako konjugát droga/protein TA-CD, podrobena klinické studii druhé fáze. Alternativním imunoterapeutickým přístupem je vývoj monoklonálních protilátek proti kokainu, ale ten je zatím ve fázi předklinického testování.
Et spændende forskningsområde er brugen af immunterapi, dvs. udviklingen af en vaccine, som effektivt kan "neutralisere" kokains virkning ved at hindre stoffet i at nå frem til hjernen. Det grundlæggende princip er kun blevet testet i begrænset omfang. En vaccine udviklet i Det Forenede Kongerige blev testet på et mindre antal kokainafhængige, 18 i alt, over en periode på 14 uger. Resultatet heraf var, at tre fjerdedele af den vaccinerede kohorte af kokainafhængige var i stand til at forblive stoffrie i en periode på 3 måneder uden nogen uheldige bivirkninger. Endvidere har både de personer, der fik tilbagefald, og de, der ikke gjorde, anført efter 6 måneder, at de euforiske følelser ikke havde samme styrke som inden vaccinationen. På grundlag af disse resultater gennemgår vaccinen, kaldet stofproteinkonjugat TA-CD, kliniske fase 2-undersøgelser. En alternativ immunterapeutisk tilgang indebærer udvikling af monoklone antistoffer til kokain, men dette er kun blevet testet i prækliniske undersøgelser.
Üks praegune uurimissuund on immunoteraapia, st püütakse luua vaktsiini, mis neutraliseeriks tõhusalt kokaiini toime, ennetades selle jõudmise ajju. Esialgne vaktsiin on juba teatud määral katsetused läbinud. Ühendkuningriigis välja töötatud vaktsiini katsetati väikese hulga kokaiinisõltlaste peal, kokku 18 inimesel 14 nädala jooksul. Leiti, et kaks kolmandikku vaktsineeritud kokaiinisõltlaste rühmast olid võimelised kolme kuu jooksul elama narkootikumivabalt ilma ebameeldivate kõrvalnähtudeta. Lisaks kinnitasid kuue kuu möödudes nii need, kes uuesti tarvitama hakkasid kui ka need, kes ei hakanud, et eufooriatunne ei olnud enam nii võimas kui enne vaktsineerimist. Nende järelduste tulemusena läbib vaktsiin, tuntud kui konjugeeritav ravim-proteiin TA-CD, kliiniliste katsetuste teist etappi. Alternatiivne immunoteraapiline lähenemine tähendab kokaiinile monoklonaalsete antikehade väljatöötamist, aga seda on üksnes prekliiniliselt katsetatud.
Yksi kiinnostava tutkimusala on immunoterapian käyttö eli sellaisen rokotteen kehittäminen, joka neutraloisi tehokkaasti kokaiinin vaikutukset estämällä huumetta pääsemästä aivoihin. Perusideaa on testattu vähän. Yhdistyneessä kuningaskunnassa kehitettyä rokotetta testattiin pienellä määrällä kokaiiniriippuvaisia, yhteensä 18:lla, 14 viikon ajan. Tutkimuksessa todettiin, että kolme neljäsosaa rokotetuista kokaiiniriippuvaisista pystyi olemaan käyttämättä huumetta kolmen kuukauden ajan ilman odottamattomia haittavaikutuksia. Lisäksi sekä ne, jotka sortuivat huumeisiin, että ne, jotka eivät sortuneet, ilmoittivat kuusi kuukautta myöhemmin, ettei euforinen tunne ollut enää yhtä voimakas kuin ennen rokotusta. Näiden tulosten perusteella tämä rokote, joka kulkee nimellä lääkeaine-proteiinikonjugaatti TA-CD, on nyt läpikäymässä toisen vaiheen kliinisiä kokeita. Vaihtoehtoiseen immunoterapeuttiseen lähestymistapaan liittyy monoklonaalisten vasta-aineiden kehittäminen kokaiinille, mutta sitä on testattu vasta esikliinisesti.
A kutatás egyik érdekes ága az immunterápia alkalmazása, azaz egy olyan védőoltás kidolgozása, amely hatékonyan „semlegesíti” a kokain működését azáltal, hogy meggátolja, hogy a kábítószer elérje az agyat. A kiinduló koncepciót már korlátozott mértékben tesztelték. Egy az Egyesült Királyságban kifejlesztett védőoltást kokainfüggők kis létszámú, összesen 18 fős csoportján teszteltek, 14 héten át. Azt állapították meg, hogy a kokainfüggők vakcinázott kohorszának háromnegyede 3 hónapig kábítószer nélkül tudott maradni, kellemetlen mellékhatások nélkül. 6 hónap elteltével pedig a visszaesők és a nem visszaesők egyaránt arról számoltak be, hogy az eufória érzése nem volt már olyan erős, mint a védőoltást megelőzően. E megállapítások eredményeképpen a – TA-CD kábítószer–fehérje konjugátumként ismert – vakcinát alávetették a 2. fázisú klinikai kipróbálásnak. Egy másik immunterápiás módszer a monoklonális antitestek létrehozása a kokainhoz, de ennek tesztelése még a klinikai előtti szakaszban jár.
En spennende forskningsgren ser på bruken av immunterapi, dvs. utviklingen av en vaksine som effektivt kan ”nøytralisere” kokainens virkning ved å hindre at stoffet når hjernen. Det grunnleggende konseptet har vært gjenstand for begrenset testing. En vaksine utviklet i Storbritannia ble testet på et lite antall kokainavhengige, 18 i alt, over en periode på 14 uker. Det viste seg at tre firedeler av den vaksinerte kohorten av kokainavhengige var i stand til å holde seg stoff-frie i en periode på 3 måneder uten uheldige bivirkninger. Etter 6 måneder oppga både de som fikk og de som ikke fikk tilbakefall, at følelsen av eufori ikke var like sterk som før vaksinasjonen. Som et resultat av disse funnene undersøkes vaksinen, kjent som stoff-proteinkonjugat TA-CD, nå i kliniske fase 2-studier. En annen immunterapeutisk tilnærming ser på utviklingen av monoklonale antistoffer mot kokain, men dette har bare vært testet preklinisk.
Ekscytującym elementem badań jest zastosowanie immunoterapii, czyli opracowanie szczepionki skutecznie „neutralizującej” działanie kokainy poprzez zapobieganie dotarciu przez narkotyk do mózgu. Podstawowa koncepcja została już w pewnym zakresie przetestowana. Szczepionkę stworzoną przez firmę Xenova (Wielka Brytania) testowano przez 14 tygodni na niewielkiej grupie 18 osób uzależnionych od kokainy. Stwierdzono, że trzy czwarte spośród zaszczepionych osób uzależnionych od kokainy było w stanie powstrzymać się od zażywania narkotyków przez 3 miesiące bez niepożądanych skutków ubocznych. Dodatkowo po upływie sześciu miesięcy zarówno ci, którzy powrócili do nałogu, jak i ci, którzy nadal zażywali kokainę, stwierdzili, że uczucie euforii nie jest już tak silne jak przed szczepieniem. W wyniku tego odkrycia szczepionkę, określaną jako TA-CD — sprzężenie narkotyku i białka, poddano drugiemu etapowi badań klinicznych. Inna metoda immunoterapeutyczna polega na opracowaniu monoklonalnych przeciwciał dla kokainy, ale znajdują się one jeszcze w fazie badań przedklinicznych.
Jedným vzrušujúcim smerom výskumu je používanie imunoterapie, t. j. vývoj vakcíny, ktorá by účinne „neutralizovala“ pôsobenie kokaínu zabránením, aby droga dosiahla mozog. Základná koncepcia bola podrobení obmedzenému testovaniu. Vakcína vyvinutá v Spojenom kráľovstve bola testovaná na malom počte narkomanov, ktorí užívajú kokaín, celkom 18, počas obdobia 14 týždňov. Zistilo sa, že tri štvrtiny očkovanej skupiny narkomanov, ktorí užívali kokaín, boli schopné zostať bez drogy počas obdobia 3 mesiacov bez neobvyklých vedľajších účinkov. Okrem toho po 6 mesiacoch tí, ktorí podľahli recidíve a tí, ktorí vydržali, uviedli, že pocity eufórie neboli také silné ako pred očkovaním. V dôsledku týchto zistení vakcína, známa ako drogovo-proteínový konjugát TA-CD, sa podrobuje 2. etape klinických skúšok. Alternatívny imunoterapeutický prístup zahŕňa vývoj monoklonálnych protilátok proti kokaínu, ale je iba v etape predklinických skúšok.
Zanimiv niz raziskav vključuje uporabo imunoterapije, tj. razvoja cepiva, ki bi učinkovito "nevtraliziralo" delovanje kokaina, tako da drogi prepreči, da doseže možgane. Osnovni koncept je bil omejeno preskušen. Cepivo, razvito v podjetju v Združenem kraljestvu, so 14 dni preskušali na majhnem številu kokainskih odvisnikov (18). Ugotovili so, da so tri četrtine cepljene kohorte kokainskih odvisnikov lahko tri mesece ostale brez drog brez kakršnih koli neprijetnih stranskih učinkov. Poleg tega so po šestih mesecih vsi tisti, ki so znova začeli uživati kokain, in tisti, ki ga niso, izjavili, da občutki evforije niso bili tako močni kot pred cepljenjem. Zaradi teh ugotovitev je cepivo, znano kot konjugat droge in proteina TA-CD, v drugi fazi kliničnih preskušanj. Alternativni imunoterapevtski pristop vključuje razvoj monoklonskih protiteles za kokain, vendar je bil preskušen zgolj predklinično.
En intressant del av forskningen är utnyttjandet av immunterapi, dvs. utveckling av ett vaccin som skulle “neutralisera” kokainets effekt genom att förhindra drogen från att nå hjärnan. Det underliggande konceptet har genomgått begränsade tester. Ett vaccin som utvecklats i Storbritannien har testats på ett litet antal (18 totalt) kokainberoende klienter under en period på 14 veckor. Man fann att tre fjärdedelar av den vaccinerade kohorten av kokainmissbrukare kunde hålla sig drogfria under en period på tre månader utan några obehagliga bieffekter. Efter sex månader uppgav både de som hade återfallit i missbruk och de som höll sig fortsatt drogfria att de euforiska känslorna inte var lika starka som före vaccinationen. Som ett resultat av dessa rön håller vaccinet, kallat narkotika–protein konjugat TA-CD, nu på att genomgå klinisk fas 2-prövningar. En alternativ immunoterapeutisk metod innefattar utveckling av monoklonala antikroppar mot kokain, men den metoden har ännu bara testats prekliniskt.
Heyecan verici bir araştırma kolu da immünoterapi, yani uyuşturucunun beyne gitmesini önleyerek kokainin hareketini etkin şekilde ‘nötralize’ edecek bir aşının geliştirilmesidir. Temel kavram sınırlı testlerden geçmiştir. Birleşik Krallık'ta geliştirilen bir aşı, toplamı 18 olan az sayıda kokain bağımlısında, 14 haftalık bir dönem için test edilmiştir. Aşılanan kokain bağımlılarının dörtte üçünün, istenmeyen hiçbir yan etki olmaksızın 3 aylık bir süre boyunca temiz kalmayı başardığı görülmüştür. Buna ek olarak, 6 aydan sonra, hem yeniden başlayanlar hem de başlamayanlar, keyif hissinin aşılama öncesinde olduğu kadar güçlü olmadığını ifade etmiştir. Bu bulguların bir sonucu olarak, uyuşturucu-protein bileşiği TA-CD olarak bilinen aşı, klinik testlerin 2. aşamasında bulunmaktadır. Alternatif bir immünoterapötik yaklaşım, kokaine karşı monoklonal antikorlar geliştirilmesiyle ilgilidir ama bu yalnızca klinik öncesi olarak test edilmiştir.
Aizraujošs pētniecības virziens ir imunoterapijas izmantošana, t.i., tādas vakcīnas radīšana, kas efektīvi ,,neitralizē” kokaīna iedarbību, neļaujot tam sasniegt smadzenes. Šajā jomā jau ir veikti ierobežoti pamatkoncepcijas testi. Apvienotā Karalistē izstrādātu vakcīnu 14 nedēļas izmēģināja neliela kokaīna pacientu grupa, pavisam 18 cilvēki. Pēcāk izrādījās, ka trīs ceturtdaļas no vakcinētās kokaīna pacientu grupas spēja 3 mēnešus atturēties no kokaīna lietošanas bez smagām blakusparādībām. Turklāt pēc 6 mēnešiem gan tie, kas bija atsākuši lietot kokaīnu, gan tie, kas bija noturējušies, apgalvoja, ka eiforija vairs nav tik spēcīga kā pirms vakcinācijas. Šo atklājumu rezultātā notiek šīs vakcīnas jeb narkotiku proteīnu konjugāta TA-CD otrās fāzes klīniskie izmēģinājumi. Alternatīvs imunoterapijas risinājums ir monoklonālu kokaīna antivielu radīšana, bet klīniski izmēģinājumi šajā jomā vēl nav veikti.
  Comentariu ‘“ problema ...  
Cocaina este deseori identificată în analizele toxicologice în cazul deceselor atribuite drogurilor opiacee, iar într-un număr de ţări consumul concomitent de cocaină a devenit o problemă recunoscută de cei care tratau problemele legate de heroină.
Cocaine is often found in the toxicological analysis of deaths attributed to opioid drugs, and in a number of countries concurrent cocaine use has become a recognised problem for those treating heroin problems. Although data are limited, in the 2005 national reports over 400 deaths were identified as being causally related to cocaine use, and cocaine-related deaths appeared to be increasing in all high-prevalence countries. This figure is almost certainly an underestimate and the impact of cocaine use as a contributor to deaths due to cardiovascular problems remains unknown. The message is clear: if Europe is to avoid experiencing an increase in the public health costs associated with the use of this drug, any stabilisation in overall use of cocaine should not mask the need for both a better identification and understanding of cocaine-related problems and the need for investment in the development of effective responses.
La présence de cocaïne est souvent constatée dans les analyses toxicologiques des décès attribués aux opiacés et, dans plusieurs pays, l’usage concomitant de cocaïne est devenu un problème reconnu chez les personnes sous traitement pour des problèmes liés à l’héroïne. Bien que les données soient limitées, dans les rapports nationaux pour 2005, plus de 400 décès étaient imputés à l’usage de cocaïne, et les décès liés à la cocaïne semblaient augmenter dans tous les pays à prévalence élevée. Ce chiffre est presque certainement une sous-estimation et l’impact de la consommation de cocaïne en tant que facteur de mortalité due à des problèmes cardiovasculaires reste inconnu. Le message est clair: si l’Europe veut éviter de connaître une croissance des coûts de santé publique associés à l’utilisation de cette drogue, toute stabilisation de la consommation globale de cocaïne ne doit pas masquer la nécessité à la fois d’une meilleure identification/compréhension des problèmes liés à la cocaïne et de la nécessité d’investir dans l’élaboration de réponses efficaces.
Bei der toxikologischen Analyse von Todesfällen, die Opioiden zugeschrieben werden, lässt sich häufig Kokain nachweisen, und in einer Reihe von Ländern ist der begleitende Kokainkonsum zu einer anerkannten Komplikation bei der Behandlung von Heroinproblemen geworden. Trotz begrenzter Daten werden in den nationalen Berichten für 2005 über 400 Todesfälle gemeldet, die sich ursächlich auf Kokainkonsum zurückführen ließen, und in allen Ländern mit hoher Prävalenz scheinen die kokainbedingten Todesfälle zuzunehmen. Bei dieser Zahl handelt es sich mit großer Sicherheit um eine Unterschätzung, und in welchem Ausmaß der Kokainkonsum zu Todesfällen infolge kardiovaskulärer Probleme beiträgt, ist unbekannt. Die Botschaft ist eindeutig: wenn Europa einen durch den Konsum dieser Droge bedingten Kostenanstieg im Gesundheitswesen vermeiden möchte, darf die Stabilisierung des Kokaingesamtkonsums über zwei Punkte nicht hinweg täuschen — wir müssen lernen, kokainbezogene Probleme besser zu identifizieren und zu verstehen, und wir müssen in die Entwicklung wirksamer Antworten investieren.
La cocaína se encuentra a menudo en los análisis toxicológicos de muertes atribuidas a los opiáceos, y en varios países el consumo simultáneo de cocaína se ha convertido en un problema para los centros de tratamiento de la adicción a la heroína. Aunque los datos son escasos, los informes nacionales de 2005 indican que más de 400 muertes tenían una relación causal con el consumo de cocaína, y se observó un aumento de las muertes relacionadas con esta droga en todos los países con una alta prevalencia. Esta cifra es sin duda una subestimación y la contribución de la cocaína a las muertes provocadas por problemas cardiovasculares sigue sin conocerse. El mensaje es claro: si Europa desea evitar un aumento de los costes sanitarios derivados del consumo de esta droga, la estabilización del consumo de cocaína en general no debe hacernos olvidar que es necesario identificar y comprender mejor los problemas relacionados con la cocaína, así como invertir en el desarrollo de respuestas eficaces.
La cocaina è spesso riscontrata nelle analisi tossicologiche effettuate nei casi di decesso attribuiti al consumo di oppiacei. In alcuni paesi, inoltre, il consumo concomitante di cocaina è ormai un problema ben noto agli operatori che si occupano di problemi legati alla tossicodipendenza da eroina. Nonostante la scarsità dei dati disponibili, nelle relazioni nazionali del 2005 sono stati più di 400 i decessi individuati come correlati in un rapporto di causa-effetto al consumo di cocaina; i decessi legati al consumo di tale sostanza sembrano essere in aumento in tutti i paesi a elevata prevalenza. Questa cifra è sicuramente una sottostima e il contributo del consumo di cocaina al decesso, in conseguenza dei problemi cardiovascolari prodotti, continua a rimanere sconosciuto. Il messaggio è chiaro: se l’Europa vuole evitare un aumento dei costi della sanità pubblica derivanti dal consumo di questo stupefacente, qualsiasi segno di stabilizzazione del consumo generale di cocaina non deve indurre a sottovalutare la necessità sia di una migliore individuazione e comprensione dei problemi legati al consumo di cocaina, sia di investire nell’elaborazione di risposte efficaci.
A cocaína é frequentemente encontrada nas análises toxicológicas das mortes atribuídas ao consumo de opiáceos e, em vários países, o consumo concomitante de cocaína tornou-se um problema bem conhecido dos técnicos que tratam o consumo problemático de heroína. Embora os dados sejam limitados, nos relatórios nacionais de 2005 mais de 400 mortes foram causalmente relacionadas com o consumo de cocaína, afigurando-se que estas mortes estão a aumentar em todos os países com uma prevalência de consumo elevada. É quase certo que este valor se encontra subestimado, e desconhece-se ainda o impacto do consumo de cocaína nas mortes causadas por problemas cardiovasculares. A mensagem é clara: para que a Europa não sofra um aumento das despesas de saúde pública associadas ao consumo desta droga, a eventual estabilização do consumo global de cocaína não deverá obstar à necessidade de identificar e compreender melhor os problemas relacionados com o consumo de cocaína, bem como de investir no desenvolvimento de respostas eficazes.
Η κοκαΐνη συχνά ανιχνεύεται σε τοξικολογικές αναλύσεις θανάτων που αποδίδονται στα οπιοειδή ναρκωτικά και σε ορισμένες χώρες η ταυτόχρονη λήψη κοκαΐνης έχει αναγνωριστεί ως πρόβλημα από όσους ασχολούνται με τη αντιμετώπιση των προβλημάτων της ηρωίνης. Αν και τα στοιχεία είναι περιορισμένα, στις εθνικές εκθέσεις του 2005 η χρήση κοκαΐνης προσδιορίστηκε ως η αιτία στην οποία οφείλονται περισσότεροι από 400 θάνατοι και φαίνεται ότι ο αριθμός των θανάτων που συνδέονται με την κοκαΐνη αυξήθηκε σε όλες τις χώρες με υψηλή επικράτηση. Ο αριθμός αυτός είναι σχεδόν σίγουρα υποεκτιμημένος και ο αντίκτυπος της χρήσης της κοκαΐνης ως παράγοντα που συμβάλλει στους θανάτους που οφείλονται σε καρδιαγγειακά προβλήματα παραμένει άγνωστος. Το μήνυμα είναι ξεκάθαρο: εάν η Ευρώπη θέλει να αποφύγει να βιώσει αύξηση των δαπανών για τη δημόσια υγεία που σχετίζονται με τη χρήση της εν λόγω ναρκωτικής ουσίας, η όποια σταθεροποίηση στη συνολική χρήση της κοκαΐνης δεν πρέπει να θέτει σε δεύτερη μοίρα την ανάγκη τόσο για καλύτερο προσδιορισμό και κατανόηση των συνδεόμενων με την κοκαΐνη προβλημάτων όσο και την ανάγκη για πραγματοποίηση επενδύσεων στην ανάπτυξη αποτελεσματικών τρόπων αντιμετώπισης.
Cocaïne wordt vaak aangetroffen bij toxicologische analyses van sterfgevallen die aan opioïden worden toegeschreven, en in een aantal landen is het gelijktijdig gebruik van cocaïne een erkend probleem geworden voor hulpverleners die heroïneproblemen behandelen. Hoewel de gegevens beperkt zijn, werd in de nationale rapportages van 2005 van meer dan 400 sterfgevallen vastgesteld dat zij oorzakelijk verband hadden met cocaïnegebruik, en cocaïnegerelateerde sterfgevallen leken in alle landen met een hoge prevalentie een stijgende lijn te vertonen. Dit cijfer is vrijwel zeker te laag, en de effecten van cocaïnegebruik als medeoorzaak van sterfgevallen ten gevolge van cardiovasculaire problemen is nog onbekend. De boodschap is duidelijk: als Europa een stijging van de kosten van de volksgezondheid in verband met het gebruik van deze drug wil vermijden, dan mag stabilisatie van het algemeen cocaïnegebruik niet leiden tot miskenning van de behoefte aan zowel een betere vaststelling van en meer inzicht in cocaïnegerelateerde problemen als aan investeringen in de ontwikkeling van effectieve beleidsmaatregelen.
Kokain bývá mnohdy zjištěn při toxikologických analýzách úmrtí připisovaných opiátům a v řadě zemí se souběžné užívání kokainu a heroinu stalo zřetelným problémem v léčbě závislosti na heroinu. I když údaje jsou omezené, národní zprávy za rok 2005 uvádějí více než 400 úmrtí, u nichž byla zjištěna příčinná souvislost s užíváním kokainu, a zdá se, že počet úmrtí souvisejících s užíváním kokainu ve všech zemích s vysokou prevalencí stoupá. Toto číslo je téměř jistě podhodnocené a dopad užívání kokainu jako faktoru přispívajícího k úmrtí v důsledku kardiovaskulárních problémů zůstává neznámý. Sdělení je jasné: pokud se má Evropa vyhnout zvyšování nákladů na veřejné zdraví v souvislosti s užíváním této drogy, pak by případná stabilizace v celkovém užívání kokainu neměla zakrýt potřebu lepší identifikace a pochopení problémů souvisejících s kokainem a potřebu investovat do přípravy efektivních opatření.
Kokain findes ofte i toksikologiske analyser af dødsfald, der kan tilskrives opioider, og i en række lande er samtidig brug af kokain blevet er anerkendt problem for dem, der behandler heroinproblemer. Selv om dataene er begrænsede, blev der i de nationale rapporter for 2005 identificeret 400 dødsfald, som stod i forbindelse med kokainbrug, og antallet af kokainrelaterede dødsfald syntes at være stigende i alle lande med stor udbredelse. Dette tal er formentlig for lavt vurderet, og det er fortsat ukendt, i hvilket omfang kokainbrug er en medvirkende årsag til dødsfald som følge af hjerte-kar-problemer. Budskabet er klart: Hvis Europa skal undgå en stigning i sundhedsudgifterne i forbindelse med brugen af dette stof, er der trods en eventuel stabilisering af den generelle brug af kokain fortsat behov for både en bedre identificering og forståelse af kokainrelaterede problemer samt behov for investeringer i udviklingen af effektive tiltag.
Kokaiini esineb tihti opioididest põhjustatud surmajuhtumite toksikoloogilistes analüüsides ning mitmes riigis on kokaiinitarbimine muutunud tõsiseks probleemiks neile, kes ravivad heroiinisõltuvust. Andmed pole küll täielikud, aga liikmesriikide 2005. aasta aruannetes kirjeldati üle 400 surmajuhtumi, mis olid põhjuslikult seotud kokaiinitarbimisega, ning sellega seotud surmajuhtumite arv tundus olevat suurenenud kõikides kõrge kokaiinilevimusega riikides. Nimetatud arv ei kajasta tegelikku olukorda kindlasti mitte täies ulatuses ning ei ole teada, mil määral mõjutab kokaiinitarbimine südame-veresoonkonna probleemidest põhjustatud surmasid. Sõnum on selge: kui Euroopa ei taha, et kulutused kokaiinitarbimisega seotud terviseprobleemide peale suureneksid, ei tohi kokaiinitarbimise üldise stabiliseerumise juures unustada, et on vaja mõista ja tuvastada kokaiiniga seotud probleeme ja investeerida efektiivsete lahenduste väljatöötamisse.
Kokaiinia havaitaan usein opioidien aiheuttamien huumekuolemien toksikologisissa analyyseissa, ja monessa maassa kokaiinin rinnakkaiskäytöstä on tullut tunnustettu ongelma heroiiniongelmista kärsivien hoidossa. Tiedot ovat niukkoja, mutta vuoden 2005 kansallisissa raporteissa kokaiinin käytöllä oli syy-yhteys yli 400 kuolemaan ja kokaiiniin liittyvät kuolemat näyttivät olevan kasvussa kaikissa maissa, joissa kokaiinin levinneisyys on korkea. Tämä luku on lähes varmasti arvioitu liian pieneksi, eikä kokaiinin käytön vaikutusta sydän- ja verisuoniongelmien aiheuttamissa kuolemissa tiedetä. Viesti on selkeä: jotta tämän huumeen käyttöön liittyvät kansanterveydelliset kustannukset saataisiin pidettyä kurissa Euroopassa, kokaiinin käytön yleinen tasaantuminen ei saisi peittää tarvetta parantaa siihen liittyvien ongelmien tunnistamista ja ymmärtämistä sekä tarvetta panostaa tehokkaiden ratkaisujen kehittämiseen.
Az opiátok okozta halálesetek toxikológiai elemzésekor gyakran mutatják ki a kokaint, továbbá a heroinfüggők kezelésénél számos országban elismert probléma az egyidejű kokainhasználat. Bár korlátozott mennyiségű adat áll rendelkezésre, a 2005-ös nemzeti jelentések szerint több mint 400 haláleset hozható ok-okozati összefüggésbe a kokainhasználattal, és a kokainnal összefüggő halálesetek száma növekedni látszik minden magas prevalenciájú országban. Ez az adat szinte biztosan alulbecsüli a valódi helyzetet, illetve a szív- és érrendszeri problémák révén a halálhoz hozzájáruló kokainhasználat hatása még ismeretlen. Az üzenet világos: ha Európa el akarja kerülni a kokainhasználattal kapcsolatos közegészségügyi kiadások növekedését, nem szabad, hogy az összes használat stabilizációja elterelje a figyelmet arról, hogy szükség van a kokainnal kapcsolatos problémák jobb meghatározására és megértésére, és a hatásos megoldások kidolgozása befektetéseket igényel.
Kokain blir ofte påvist i toksikologiske analyser i forbindelse med dødsfall som tilskrives opioider, og i en rekke land har samtidig bruk av kokain hos heroinbrukere blitt et problem som behandlerne må forholde seg til. Selv om datatilfanget er begrenset, framgår det av de nasjonale rapportene for 2005 at over 400 dødsfall skyldtes kokainbruk, og antallet kokainrelaterte dødsfall synes å ha økt i alle høyprevalensland. Dette tallet er helt sikkert for lavt, og kokainbrukens betydning ved dødsfall som skyldes hjerte-karproblemer er ennå ukjent. Meldingen er helt klar: Om vi i Europa skal unngå økte helseutgifter som følge av bruken av kokain, bør ikke en stabilisering av den totale bruken av kokain maskere behovet for både å sikre en solid identifisering av og en grundig forståelse av problemene som bruken av kokain fører med seg, og behovet for å investere i utviklingen av effektive tiltak.
Kokainę często wykrywa się w analizach toksykologicznych zgonów przypisywanych zażywaniu opiatów, zaś w niektórych krajach jednoczesne przyjmowanie kokainy stało się częstym problemem rozpoznawanym przez osoby zajmujące się leczeniem problemów związanych z heroiną. Choć ilość danych jest niewielka, w 2005 r. w krajowych raportach zgłoszono ponad 400 zgonów związanych z zażywaniem kokainy. Liczba takich zgonów zdaje się rosnąć we wszystkich krajach o wysokim wskaźniku rozpowszechnienia narkotyku. Nie ulega wątpliwości, że dane te są zaniżone. Nie wiadomo również, do jakiego stopnia kokaina przyczynia się do zgonu związanego z zaburzeniami sercowo-naczyniowymi. Przesłanie jest jasne: jeśli Europa ma uniknąć wzrostu kosztów ochrony zdrowia publicznego spowodowanych zażywaniem kokainy, to żadna oznaka stabilizacji ogólnych wskaźników jej zażywania nie może przesłonić potrzeby zarówno lepszej identyfikacji, jak i zrozumienia problemów związanych z kokainą oraz konieczności ponoszenia nakładów na skuteczne działania.
Kokaín sa často nachádza pri toxikologických analýzach úmrtí pripísaných opiátovým drogám a vo viacerých krajinách sa súbežné užívanie kokaínu stalo uznávaným problémom pre tých, ktorí liečia problémy súvisiace s heroínom. Hoci sú údaje obmedzené, v národných správach z roku 2005 bolo identifikovaných viac ako 400 úmrtí kauzálne súvisiacich s užívaním kokaínu a zdá sa, že počet úmrtí súvisiacich s kokaínom narastá vo všetkých krajinách s vysokou prevalenciou. Tento údaj je takmer určite podhodnotený a vplyv užívania kokaínu ako prispievateľa k úmrtiam spôsobeným kardiovaskulárnymi problémami zostáva neznámy. Posolstvo je jasné: ak sa má Európa vyhnúť tomu, že zažije nárast nákladov na verejné zdravotníctvo súvisiacich s užívaním tejto drogy, akákoľvek stabilizácia celkového užívania kokaínu by nemala zamaskovať potrebu lepšieho identifikovania a chápania problémov súvisiacich s kokaínom a potrebu investovať do vývoja účinných reakcií.
Kokain pogosto odkrijejo pri toksikoloških analizah smrtnih primerov, ki se pripišejo opioidom, v mnogih državah pa so hkratno uživanje kokaina priznali kot težavo tisti, ki rešujejo težave zaradi uživanja heroina. Čeprav so podatki omejeni, je bilo v nacionalnih poročilih za leto 2005 za več kot 400 smrtnih primerov ugotovljeno, da so bili vzročno povezani z uživanjem kokaina, hkrati pa se zdi, da se število smrtnih primerov zaradi uživanja kokaina povečuje v vseh državah, kjer je to zelo razširjeno. Podatek je skoraj zagotovo podcenjen, vpliv uživanja kokaina kot vzroka smrti zaradi kardiovaskularnih težav pa ostaja še naprej neznan. Sporočilo je jasno: če želi Evropa preprečiti povečevanje stroškov za javno zdravje, povezanih z uživanjem te droge, nobena umiritev na področju splošnega uživanja kokaina ne sme prikriti potrebe po boljšem prepoznavanju in razumevanju težav, povezanih z uživanjem kokaina, in potrebe po vlaganjih v razvoj učinkovitih odzivov.
Kokain påträffas ofta i toxikologiska analyser i samband med opiatrelaterade dödsfall och i flera länder har samtidigt bruk av kokain blivit ett erkänt problem vid behandling av heroinberoende. Uppgifterna är visserligen begränsade, men i 2005 års nationella rapporter rapporteras drygt 400 dödsfall ha orsakssamband med kokainanvändning och kokainrelaterade dödsfall förefaller öka i samtliga länder med hög prevalens. Siffran ovan är med största sannolikhet en underskattning och kokainanvändningens roll som bidragande faktor i dödsfall till följd av kardiovaskulära problem förblir okänd. Budskapet är tydligt: om Europa ska undvika en ökning av utgifterna för hälsovård som orsakas av användning av kokain, får en stabilisering av den totala konsumtionen av kokain inte tillåtas dölja vare sig behovet av bättre identifiering och förståelse av kokainrelaterade problem eller behovet att investera i utveckling av effektiva motåtgärder.
Opioid uyuşturucularına atfedilen ölümlerin toksikolojik analizlerinde kokain sıklıkla görülmekte olup, bazı ülkelerde eroin sorunlarını tedavi edenler için kokainin eroinle birlikte kullanımı belirgin bir sorun haline gelmiştir. Veriler sınırlı olmakla beraber, 2005 ulusal raporlarında 400’den fazla ölümün nedensel olarak kokain kullanımına bağlı olduğu tespit edilmiş ve kokaine bağlı ölümlerin yüksek yaygınlıklı ülkelerin tümünde artmakta olduğu gözlemlenmiştir. Bu rakam neredeyse kesin olarak gerçek rakamın altındadır ve kokain kullanımının kalp damar sorunlarına bağlı ölümlerdeki etkisi bilinmezliğini korumaktadır. Mesaj açıktır: Avrupa bu uyuşturucuyla ilişkili kamu sağlığı harcamalarında bir artış yaşamaktan kaçınacaksa, genel kokain kullanımında görülen herhangi bir dengelenmenin, kokaine ilişkin sorunların daha iyi teşhis edilmesi ve anlaşılması ihtiyacı ile etkin tepkiler geliştirilmesine yönelik yatırım yapma gereğini maskelememesi gerekmektedir.
Kokaīnu bieži konstatē ar opioīdu lietošanu saistīto nāves gadījumu toksikoloģiskajās analīzēs, un vairākās valstīs heroīna pacientu paralēlā aizraušanās ar kokaīnu ir kļuvusi par vērā ņemamu problēmu. Lai gan dati ir ierobežoti, 2005. gada valsts ziņojumos ir atrodama informācija par vairāk nekā 400 ar kokaīna lietošanu saistītiem nāves gadījumiem, un izskatās, ka šādu nāves gadījumu skaits pieaug visās augstas izplatības valstīs. Šie skaitļi visticamāk nav pilnīgi, turklāt joprojām nav skaidra kokaīna lietošanas veicinošā ietekme uz sirds un asinsvadu slimnieku nāvi. Skaidrs ir viens: ja Eiropa nevēlas piedzīvot ar kokaīna lietošanu saistītu sabiedrības veselības aizsardzības izmaksu pieaugumu, situācijā, ko raksturo kokaīna lietošanas līmeņa vispārēja stabilizācija, tomēr nedrīkst aizmirst nedz par kokaīna radīto problēmu pilnīgāku apzināšanu un izpratni, nedz par ieguldījumiem šo problēmu efektīvu risinājumu meklēšanai.
  Capitolul 8: àŽmbunătÄ...  
Este posibil ca atât factorii farmacologici, cât şi cei contextuali să joace un rol important în influenţarea modelelor de consum intensiv de droguri, dar este evident că măsurile comportamentale ale consumului intensiv trebuie să fie mai receptive la diferitele modele de consum de droguri asociat cu diferite tipuri de droguri.
A complication of identifying intensive use as an indicator of those who are likely to be most at risk of becoming dependent or experiencing problems is that the notion of what constitutes intensive use is to some extent drug specific. Although problem opioid use is strongly characterised by daily patterns of use, this is often not the case for stimulant drugs. With these drugs, binge consumption is often more common, use escalating for short periods and then decreasing, often with the users switching to other drugs or alcohol to alleviate the adverse consequences of abstaining. Both pharmacological and contextual factors may be important in influencing patterns of intensive drug use, but it is clear that behavioural measures of intensive use will need to be sensitive to different patterns of drug use associated with different types of drug.
La difficulté de prendre l’usage intensif de drogue comme un indicateur des personnes susceptibles d’être les plus exposées au risque de devenir dépendantes ou de connaître des problèmes réside dans le fait que la notion d’usage intensif est, dans une certaine mesure, spécifique à chaque drogue. Bien que l’usage problématique d’opiacés se caractérise clairement par une consommation quotidienne, souvent ce n’est pas le cas pour les stimulants. Dans le cas de ces substances, la consommation ponctuelle et excessive est souvent plus courante, c’est-à-dire un usage qui augmente fortement pendant de courtes périodes pour diminuer ensuite, les usagers prenant souvent d’autres substances ou de l’alcool pour atténuer les effets secondaires de l’abstinence. Des facteurs tant pharmacologiques que contextuels peuvent avoir une influence sur les habitudes d’usage intensif de drogue, mais il est clair que les mesures comportementales pour lutter contre l’usage intensif de drogue devront être adaptées aux différents modes de consommation de drogue associés aux divers types de drogue.
Die Definition des intensiven Konsums als Indikator dafür, welche Konsumenten wahrscheinlich am stärksten gefährdet sind, abhängig zu werden oder Probleme zu entwickeln, wird dadurch erschwert, dass der Begriff des intensiven Konsums bis zu einem gewissen Maße von der einzelnen Droge abhängig ist. Während der problematische Opioidkonsum in engem Zusammenhang mit täglichen Konsummustern steht, ist dies häufig bei Stimulanzien nicht der Fall. Bei diesen Drogen ist häufig der „Binge-Konsum“ stärker verbreitet, d. h. der kurzzeitige exzessive Konsum, der anschließend wieder zurückgeht, wobei die Konsumenten häufig zu anderen Drogen oder Alkohol greifen, um die unangenehmen Entzugserscheinungen zu mildern. Sowohl pharmakologische als auch kontextuelle Faktoren können großen Einfluss auf die Muster des intensiven Drogenkonsums haben, es steht jedoch fest, dass Messdaten zu den mit dem intensiven Drogenkonsum verbundenen Verhaltensweisen genau auf die unterschiedlichen Muster des Drogenkonsums im Zusammenhang mit unterschiedlichen Arten von Drogen abgestimmt sein müssen.
Una de las dificultades a la hora de determinar el consumo intensivo como indicador de los consumidores con mayor riesgo de caer en la dependencia o padecer problemas relacionados con las drogas es que el concepto de consumo intensivo depende en cierto modo de la droga que se consume. Por ejemplo, el consumo problemático de opiáceos se caracteriza en la mayoría de los casos por presentar pautas diarias de consumo, criterio que en el caso de las drogas estimulantes no suele aplicarse siempre. Con este tipo de drogas el consumo «juerguista» es más habitual, es decir el consumo excesivo durante períodos cortos seguido de una fase de bajo consumo. Además, los consumidores de este tipo de drogas consumen con frecuencia otras drogas o alcohol para aliviar las consecuencias desagradables de la abstinencia. Tanto los factores farmacológicos como los contextuales pueden ejercer una gran influencia en las pautas del consumo intensivo de drogas, pero queda patente que la medición de los comportamientos asociados al consumo intensivo de drogas deberá adaptarse a distintas patrones de consumo vinculados a distintos tipos de droga.
Una difficoltà incontrata nell’individuare il consumo intensivo come indicatore dei consumatori più a rischio di cadere nella dipendenza o di avere qualche genere di problema consiste nel fatto che la nozione di ciò che costituisce consumo intensivo dipende, in certa misura, dal tipo di sostanza consumata. Se il consumo problematico di oppiacei è fortemente caratterizzato da modelli di consumo quotidiano, lo stesso spesso non si può dire per le sostanze stimolanti. Con queste sostanze infatti è più frequente il consumo di un certo numero minimo di dosi, con un’escalation dei consumi per brevi periodi cui fanno seguito periodi di consumo ridotto, durante i quali gli oppiacei lasciano il posto ad altre sostanze o all’alcol per tamponare gli effetti avversi dell’astinenza. Possono influenzare in maniera incisiva i modelli del consumo intensivo di stupefacenti fattori di tipo sia farmacologico sia situazionale, ma è chiaro che gli interventi di natura comportamentale destinati ai consumatori intensivi non potranno ignorare i diversi modelli di consumo a seconda del tipo di sostanza implicata.
A noção de consumo intensivo é, até certo ponto, específica de cada droga, facto que dificulta a identificação do consumo intensivo como indicador dos indivíduos que poderão correr mais riscos de ficar dependentes ou de ter problemas. Apesar de o consumo problemático de opiáceos ser fortemente caracterizado por padrões de consumo diários, o mesmo não acontece, muitas vezes, no caso dos estimulantes. Com estas drogas, o consumo compulsivo é frequentemente mais comum, registando‑se uma escalada do consumo, durante curtos períodos, seguida de uma diminuição, e havendo muitos consumidores que mudam para outras drogas, ou para o álcool, a fim de atenuar os sintomas desagradáveis da abstinência. Podem existir importantes factores farmacológicos e contextuais que influenciam os padrões de consumo intensivo de droga, mas é evidente que as medidas comportamentais do consumo intensivo terão de ser sensíveis aos diferentes padrões de consumo associados aos diversos tipos de drogas.
Μια δυσκολία όσον αφορά τον προσδιορισμό της εντατικής χρήσης ως δείκτη για τα άτομα που ενδέχεται να διατρέχουν τον μεγαλύτερο κίνδυνο να γίνουν εξαρτημένα ή να αντιμετωπίσουν προβλήματα είναι ότι η έννοια της εντατικής χρήσης εξαρτάται σε κάποιον βαθμό από την εκάστοτε ναρκωτική ουσία. Ενώ η προβληματική χρήση οπιοειδών χαρακτηρίζεται σε μεγάλο βαθμό από πρότυπα καθημερινής χρήσης, συχνά δεν συμβαίνει το ίδιο με τις διεγερτικές ναρκωτικές ουσίες. Στην περίπτωση αυτών των ναρκωτικών ουσιών, περισσότερο διαδεδομένη είναι συχνά η ασυλλόγιστη χρήση («binge consumption»), η οποία σημαίνει ότι η χρήση κλιμακώνεται για σύντομα χρονικά διαστήματα και κατόπιν μειώνεται, με τους χρήστες συχνά να στρέφονται σε άλλες ναρκωτικές ουσίες ή στο αλκοόλ για να εξαλείψουν τις δυσμενείς συνέπειες της αποχής. Τα πρότυπα της εντατικής χρήσης ναρκωτικών ενδεχομένως επηρεάζονται σε σημαντικό βαθμό τόσο από φαρμακολογικούς όσο και από γενικότερους παράγοντες, ωστόσο είναι σαφές ότι οι συμπεριφοριστικές μετρήσεις της εντατικής χρήσης πρέπει να επιδεικνύουν ευαισθησία απέναντι στα διαφορετικά πρότυπα χρήσης ναρκωτικών που συνδέονται με διαφορετικά είδη ναρκωτικών
Een complicerende factor bij het vaststellen van intensief gebruik als indicator voor mensen die waarschijnlijk het hoogste risico lopen verslaafd te raken en problemen te ondervinden, is dat wat intensief gebruik inhoudt in zekere mate drugafhankelijk is. Zo wordt problematisch opioïdengebruik in hoge mate gekenmerkt door een dagelijks gebruikspatroon, maar dit geldt dikwijls niet voor stimulerende middelen. Bij deze drugs is een onregelmatig gebruikspatroon vaak meer gebruikelijk, met korte perioden van hoge consumptie, waarbij gebruikers in de tussentijd dikwijls overschakelen op andere drugs of alcohol om de bijwerkingen van onthouding te verlichten. Zowel farmacologische als omgevingsfactoren kunnen een belangrijke invloed hebben op de patronen van intensief drugsgebruik, maar het is duidelijk dat bij gedragsmetingen van intensief gebruik de verschillende gebruikspatronen van de verschillende soorten drugs in aanmerking genomen moeten kunnen worden.
Vymezení intenzivního užívání jako ukazatele u osob s největším rizikem vzniku závislosti nebo problémů komplikuje skutečnost, že to, co představuje intenzivní užívání, je do určité míry specifické podle drogy. Ačkoli problémové užívání opiátů je výrazně charakterizováno každodenním užíváním, o stimulantech to mnohdy neplatí. U těchto drog bývá mnohdy běžnější nárazové užívání, užívání eskalující po krátká období a poté klesající, přičemž uživatelé často přecházejí k jiným drogám nebo alkoholu, aby odvrátili nepříznivé důsledky abstinence. Vzorce intenzivního užívání drog mohou ovlivňovat jak farmakologické, tak kontextové faktory, ale je zřejmé, že behaviorální měření intenzivního užívání budou muset být citlivá k různým vzorcům užívání drog spojeným s různými typy drog.
Det gør det yderligere vanskeligt at identificere intensiv brug som en indikator for de personer, som sandsynligvis er mest udsatte for at blive afhængige eller få problemer, at det i en vis udstrækning er specifikt for det enkelte stof, hvad der udgør intensiv brug. Selv om problematisk opioidbrug i høj grad er karakteriseret ved daglige brugsmønstre, er dette ofte ikke tilfældet med stimulanser. Med disse stoffer er binge-forbrug ofte mere almindeligt, dvs. brug, der eskalerer i korte perioder og derefter falder, og hvor brugerne ofte skifter til andre stoffer eller alkohol for at afhjælpe de negative følger af afholdenhed. Både farmakologiske og kontekstuelle faktorer kan være vigtige med hensyn til at påvirke intensive stofbrugsmønstre, men det er klart, at adfærdsmålinger i forbindelse med intensiv brug vil skulle tage højde for de forskellige stofbrugsmønstre i forbindelse med de forskellige former for stoffer.
Intensiivse tarbimise kasutamine indikaatorina inimeste välja selgitamisel, kelle puhul esineb kõige suurem oht sõltuvusse sattuda või selleks, et neil tekib probleeme, on raskendatud seetõttu, et intensiivne tarbimine on teataval määral uimastispetsiifiline. Probleemset opioidide tarbimist iseloomustab küll selgelt igapäevane tarbimisharjumus, kuid stimulantide puhul see sageli nii ei ole. Nende uimastite puhul on tavalisem pummeldamise-laadne tarbimine, hoogne tarbimine lühikese aja vältel, mis seejärel väheneb ning tarbijad lähevad üle muudele uimastitele või alkoholile, et leevendada tarbimise lõpetamisel tekkivaid kõrvalnähtusid. Intensiivse uimastitarbimise harjumuste muutmise seisukohast võivad olla olulised nii farmakoloogilised kui ka taustategurid, kuid on selge, et intensiivse tarbimise käitumuslikul mõõtmisel tuleb arvesse võtta eri tüüpi uimastitega seotud erinevaid uimastite tarbimise harjumusi.
Vaikeutena runsaan käytön määrittelemisessä sellaisten henkilöiden indikaattoriksi, joilla on suurin riski kehittää riippuvuus tai kohdata ongelmia, on se, että runsaan käytön käsite on jossakin määrin huumekohtainen. Vaikka opioidien ongelmakäytölle on ominaista huumeen päivittäinen käyttö, sama ei usein koske piristeitä. Niitä käytetään yleensä paljon lyhyen ajan sisällä ja sen jälkeen vähemmän, ja niiden käyttäjät lievittävät usein vieroitusoireita muilla huumausaineilla tai alkoholilla. Sekä farmakologiset tekijät että ympäristötekijät saattavat vaikuttaa merkittävästi runsaan huumeidenkäytön muotoihin, mutta runsaan käytön käyttäytymisen mittareissa on selkeästi otettava huomioon erilaisiin huumeisiin liittyvät erilaiset käyttötavat.
Azt, hogy az intenzív használatot egyben úgy is tekintsük, mint a függőség vagy a problémák kialakulásától leginkább fenyegetettek mutatóját, bonyolítja, hogy az intenzív használat fogalmának jelentése némileg drogspecifikus. Miközben a problémás opiáthasználatra határozottan jellemzőek a napi használati minták, a serkentőszerek esetében gyakran nem ez a helyzet. Ezeknél a kábítószereknél a „kampányszerű” fogyasztás sokkal általánosabb, azaz a használat rövid időszakokra megnő, majd visszaesik, és a használók gyakran más kábítószerekre vagy alkoholra váltanak át, hogy kiegyensúlyozzák a szertől való tartózkodás kellemetlen következményeit. Az intenzív kábítószer-használat mintáit a gyógyszertani és a környezeti tényezők egyaránt képesek jelentősen befolyásolni, az azonban egyértelmű, hogy az intenzív használat viselkedési méréseinek is érzékenyeknek kell lenniük a kábítószerek különböző típusaihoz hozzárendelhető eltérő kábítószer-használati mintákra.
En vanskelighet ved å benytte intensiv bruk som indikator på de personene som antakelig er mest utsatt for å bli avhengige eller få problemer, er at oppfatningen av hva som utgjør intensiv bruk, til en viss grad er rusmiddelbetinget. Selv om problembruk av opioider i stor grad kjennetegnes av daglige bruksmønstre, er dette ofte ikke tilfellet for sentralstimulerende midler. Med disse stoffene er et overstadig forbruk vanligere, dvs. bruken øker i korte perioder for deretter å gå ned, og brukerne går ofte over til andre narkotiske stoffer eller alkohol for å dempe de negative konsekvensene av avhold. Både farmakologiske og kontekstuelle faktorer kan være viktige når det gjelder å påvirke mønstre av intensiv narkotikabruk, men det er klart at atferdsbaserte målinger av intensiv bruk må være følsomme overfor de ulike bruksmønstrene som er forbundet med de ulike stoffene.
Problem związany z określeniem intensywnego zażywania jako wskaźnika grupy osób najbardziej zagrożonych uzależnieniem lub problemami polega na tym, że pojęcie intensywnego zażywania zależy w pewnej mierze od rodzaju narkotyku. O ile problemowe zażywanie opiatów łączy się nierozerwalnie ze schematem codziennego ich zażywania, to w przypadku narkotyków pobudzających sytuacja często wygląda inaczej. Ciągi zażywania tych narkotyków występują częściej, spożywane ilości wzrastają krótkotrwale, aby znowu spaść, a osoby zażywające często przestawiają się na inne narkotyki lub alkohol w celu obniżenia negatywnych skutków abstynencji. Zarówno czynniki farmakologiczne, jak i sytuacyjne mogą mieć wpływ na schematy intensywnego zażywania narkotyków, ale nie ulega wątpliwości, że behawioralne mierniki intensywności zażywania powinny uwzględniać różne schematy zażywania narkotyków w powiązaniu z różnymi rodzajami narkotyków.
Komplikáciou pri identifikovaní intenzívneho užívania ako ukazovateľa tých, ktorým pravdepodobne najviac hrozí, že sa stanú závislými alebo že sa stretnú s problémami je, že predstava o tom, čo znamená intenzívne užívanie, je do určitej miery špecifická podľa drogy. Hoci problémové užívanie opiátov je prísne charakterizované dennými formami užívania, toto často neplatí u stimulansov. U týchto drog je bežnejšia horúčkovitá konzumácia, eskalácia užívania počas krátkych období a potom pokles, pričom užívatelia často prechádzajú na iné drogy alebo alkohol, aby zmiernili nepriaznivé dôsledky abstinencie. Farmakologické aj kontextové faktory môžu byť dôležité pri ovplyvňovaní foriem intenzívneho užívania drog, ale je jasné, že merania súvisiace so správaním pri intenzívnom užívaní budú musieť byť citlivé na rôzne formy užívania drog súvisiace s rôznymi druhmi drog.
Nadaljnji korak v razvoju naše zmožnosti, da bi bolje razumeli evropski problem drog, je raziskati obseg, v katerem je intenzivno uživanje drog mogoče vključiti v spremljanje, ki ne sodi v spremljanje problematičnega uživanja drog. Obseg, v katerem je intenzivno uživanje drog, kakor koli je že opredeljeno, povezano z odvisnostjo, ravnmi in vrstami problemov, zahteva nadaljnjo razčlenitev. Kandel in Davis (1992) sta na primer ocenila, da bi v ZDA za približno tretjino vsakodnevnih uživalcev konoplje lahko rekli, da so odvisni. Nadaljnja pot na tem področju zahteva formalizacijo koncepta pogostega, intenzivnega uživanja konoplje in drugih prepovedanih drog kot specifičnega cilja spremljanja. Pogosto ali intenzivno uživanje je mogoče meriti s podatki raziskave, da se njegova ocena dopolni s posrednimi statističnimi metodami. Trenutno nudijo podatki raziskave koristen vpogled v različne vzorce uživanja konoplje, vendar gre večinoma za omejena merila vedenja in pogostosti uživanja. Podatki raziskave so verjetno pomembni, če želimo dobiti grobe ocene števila uživalcev drog, kot je konoplja, ki bi jih lahko opisali kot odvisne ali škodljive uživalce, vsaj sodeč po njihovih lastnih poročilih.
En svårighet när det gäller att identifiera intensiv användning som indikator för dem som sannolikt löper störst risk att bli beroende eller att uppleva problem är att uppfattningen av vad som utgör intensiv användning i viss utsträckning hänger ihop med vilken drog det rör sig om. Problematiskt opiatmissbruk är starkt knutet till användning varje dag, men detta är däremot inte alltid fallet för stimulantia. Omfattande konsumtion av dessa droger är vanlig. Användningen trappas upp under korta perioder för att därefter minska. Under denna fas byter användarna ofta till andra droger eller alkohol för att lindra de negativa konsekvenser som abstinensen ger. Både farmakologiska och kontextuella faktorer kan vara viktiga för att påverka mönster för intensiv droganvändning, men det är uppenbart att mätningar av intensiv användning förutsätter insikt om skillnader i användarbeteenden för olika droger.
Yoğun kullanımı, bağımlı olma veya sorun yaşama konusunda en fazla riski altında bulunan kişilerin bir göstergesi olarak belirlemenin yol açtığı bir zorluk da, yoğun kullanımı belirleyen şeyin nosyonunun bir dereceye kadar uyuşturucu tipine özel olmasıdır. Her ne kadar sorunlu opioid kullanımı önemli oranda günlük kullanım alışkanlıklarıyla belirlense de, bu durum uyarıcı uyuşturucular için çoğunlukla geçerli değildir. Söz konusu uyuşturucularda, eğlence amaçlı tüketim genellikle daha yaygın olup, kullanım kısa dönemler için artıp sonrasında düşmekte, kullanıcılar genellikle yoksunluğun olumsuz etkilerini hafifletmek için başka uyuşturuculara veya alkole yönelmektedir. Yoğun uyuşturucu kullanımı şekillerine etki etmekte hem farmakolojik hem de bağlamsal faktörler önemli olabilir ama yoğun kullanımın davranışsal ölçütlerinin farklı uyuşturucu tipleriyle ilgili farklı uyuşturucu kullanma şekillerine karşı hassas olması gerekecektir.
Izmantojot intensīvas narkotiku lietošanas rādītājus tādu personu raksturošanai, kam visvairāk draud narkotiku atkarība vai ar narkotiku lietošanu saistītas problēmas, sarežģījumus rada zināma intensīvas narkotiku lietošanas jēdziena saistība ar konkrētām narkotikām. Ja īpaši raksturīga opioīdu problemātiskas lietošanas ievirze ir ikdienas lietošana, tā ne vienmēr raksturo stimulējošo narkotiku lietošanu. Šo narkotiku lietošanai bieži ir periodisks raksturs, t. i., pastiprināta īslaicīga lietošana, kam seko lietošanas samazinājums, turklāt, lai mazinātu paģiru sindromu, lietotāji nomaina vienas narkotikas ar citām narkotikām vai alkoholu. Ievērojamu iespaidu uz intensīvas narkotiku lietošanas ievirzēm var atstāt gan farmakoloģiski, gan vides faktori, tomēr ir skaidrs, ka, nosakot intensīvas narkotiku lietošanas apmērus ar uzvedības mērījumu palīdzību, noteikti ir jāņem vērā arī dažādu narkotiku veidu dažādās lietošanas ievirzes.
  Capitolul 5: Cocaina ÅŸ...  
Un studiu recent pe 585 pacienţi ai tratamentului pentru dependenţă de cocaină crack realizat în Scoţia a arătat că este foarte posibil ca cei care consumă cocaină crack să aibă o istorie mai lungă a consumului problematic de drog şi să fie mai implicaţi în infracţiuni (Neale şi Robertson, 2004, citaţi în raportul naţional al Regatului Unit).
Overall, most cocaine treatment demands in Europe are not related to crack cocaine: around 80 % of new outpatient cocaine clients are reported to be using cocaine hydrochloride (cocaine powder), with less than 20 % using crack cocaine. However, crack cocaine users may pose particular challenges for treatment services as they tend to have a more marginalised social profile than users of cocaine powder. A European study on cocaine use (powder and crack cocaine) found an association between crack use social and mental health problems; however, the study also reported that crack cocaine use itself is not sufficient to explain the social or mental health problems (Haasen et al., 2005). A recent study of 585 cocaine and crack clients in Scotland found that the crack users are more likely to have a longer history of problematic drug use and more involvement in criminal activities (Neale and Robertson, 2004, cited in the United Kingdom national report).
Dans l'ensemble, la plupart des demandes de traitement pour usage de cocaïne en Europe ne concernent pas le crack: environ 80 % des nouveaux patients cocaïnomanes suivant un traitement dans des centres de soins ambulatoires consomment de l'hydrochlorure de cocaïne (poudre de cocaïne) et moins de 20 % prennent du crack. Cependant, les consommateurs de crack peuvent poser des problèmes particuliers aux centres de soins dans la mesure où ils sont généralement issus d'un milieu social plus marginalisé que les consommateurs de poudre. Une étude européenne sur l'usage de cocaïne (poudre et crack) a établi un lien entre l'usage de crack et les problèmes sociaux et de santé mentale. Toutefois, l'étude indiquait également que la consommation de crack n'explique pas en elle-même les problèmes sociaux ou de santé mentale (Haasen et al., 2005). Une étude récente menée auprès de 585 patients usagers de cocaïne et de crack en Écosse a démontré que les usagers de crack sont plus susceptibles d'avoir un long passé d'usage problématique de drogue et d'avoir pris part à des activités criminelles (Neale et Robertson, 2004, cité dans le rapport national britannique).
Insgesamt stehen die meisten Behandlungsnachfragen wegen Kokainkonsums in Europa nicht im Zusammenhang mit Crack: Etwa 80 % der ambulanten Kokain-Erstpatienten konsumieren den Berichten zufolge Kokainhydrochlorid (Kokainpulver), während weniger als 20 % Crack konsumieren. Crack-Konsumenten stellen für die Behandlungsdienste jedoch unter Umständen eine besondere Herausforderung dar, da sie tendenziell sozial stärker ausgegrenzt sind als die Konsumenten von Kokainpulver. Bei einer europäischen Studie zum Kokainkonsum (Kokainpulver und Crack) wurde ein Zusammenhang zwischen dem Konsum von Crack und sozialen und psychischen Problemen festgestellt. Die Studie ergab aber auch, dass die sozialen oder psychischen Probleme nicht alleine durch den Crack-Konsum selbst zu erklären sind (Haasen et al., 2005). Im Zuge einer vor kurzem in Schottland unter 585 Kokain- und Crackpatienten durchgeführten Studie wurde festgestellt, dass bei Crack-Konsumenten die Wahrscheinlichkeit höher ist, dass sie seit längerer Zeit problematische Drogenkonsumenten und stärker in kriminelle Aktivitäten verwickelt sind (Neale und Robertson, 2004, zitiert im nationalen Bericht des Vereinigten Königreichs).
En general, la mayoría de solicitudes de tratamiento por consumo de cocaína en Europa no tienen relación con el crack. Según los informes, alrededor del 80 % de los nuevos pacientes de cocaína en centros ambulatorios consumen hidrocloruro de cocaína (cocaína en polvo) y menos de un 20 % consume crack. No obstante, es posible que los consumidores de crack representen un desafío particular para los servicios de tratamiento, ya que suelen pertenecer a un estrato social más marginado que los consumidores de cocaína en polvo. Un estudio europeo sobre el consumo de cocaína (cocaína en polvo y crack) revela que existe relación entre el consumo de crack y los problemas sociales y de salud mental. Sin embargo, el estudio también demuestra que el consumo de esta sustancia por sí solo no es suficiente para explicar los problemas sociales o de salud mental (Haasen et al., 2005). Otro estudio reciente realizado con 585 consumidores de cocaína y crack en Escocia pone de manifiesto que los consumidores de crack tienen más probabilidades de poseer un historial más dilatado de consumo problemático de drogas y estar más involucrados en actividades delictivas (Neale y Robertson, 2004, citado en el informe nacional del Reino Unido).
In generale, la maggior parte di richieste di trattamento per cocaina in Europa non riguarda il fenomeno della cocaina crack. Circa l’80% dei nuovi pazienti consumatori di cocaina trattati in regime ambulatoriale fa uso di idrocloruro di cocaina (polvere bianca), mentre meno del 20% consuma cocaina crack. Tuttavia, i consumatori di cocaina crack possono essere particolarmente problematici per i servizi terapeutici, perché tendono ad avere un profilo sociale di maggior emarginazione rispetto ai consumatori di cocaina in polvere. Da uno studio europeo sul consumo di cocaina (cocaina in polvere e cocaina crack) è emersa l’esistenza di un nesso tra consumo di crack e disturbi di salute mentale o problemi sociali; lo studio tuttavia specifica che il consumo di cocaina crack in sé non è sufficiente a spiegare le problematiche sociali o i disturbi mentali (Haasen e altri, 2005). Una ricerca recente condotta su 585 pazienti con problemi di cocaina e crack in Scozia ha messo in luce che i consumatori di crack hanno più probabilità di dichiarare un consumo problematico di droga di lunga durata e sono maggiormente coinvolti in attività criminali (Neale e Robertson, 2004, citati nella relazione nazionale del Regno Unito).
Globalmente, a maioria dos pedidos de tratamento motivados pelo consumo de cocaína, na Europa, não está relacionada com o consumo de cocaína crack: segundo os dados fornecidos, cerca de 80% dos novos utentes de tratamento em regime ambulatório por consumo de cocaína consomem hidrocloreto de cocaína (cocaína em pó), sendo menos de 20% os que consomem cocaína crack. Contudo, estes consumidores podem ser particularmente problemáticos para os serviços de tratamento, pois tendem a ter um perfil social mais marginalizado do que os consumidores de cocaína em pó. Um estudo europeu sobre o consumo de cocaína (cocaína em pó e crack) identificou uma associação entre o consumo de cocaína crack e problemas sociais e de saúde mental, embora também tenha mencionado que o consumo de cocaína crack não é, só por si, suficiente para explicar os problemas sociais ou de saúde mental (Haasen et al., 2005). Um estudo recente de 585 utentes consumidores de cocaína e de cocaína crack, na Escócia, concluiu que há maiores probabilidades de os consumidores de cocaína crack terem longos historiais de consumo problemático de droga e de estarem envolvidos em actividades criminosas (Neale e Robertson, 2004, citado no relatório nacional do Reino Unido).
Συνολικά, οι περισσότερες αιτήσεις για θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη στην Ευρώπη δεν συνδέονται με το κρακ: περίπου 80 % των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη σε κέντρα εξωτερικής παραμονής αναφέρεται ότι κάνουν χρήση υδροχλωρικής κοκαΐνης (κοκαΐνης σε σκόνη) και λιγότερο από 20 % κάνει χρήση κρακ. Ωστόσο, οι χρήστες κρακ θέτουν ιδιαίτερες προκλήσεις στις θεραπευτικές υπηρεσίες, καθώς το κοινωνικό προφίλ τους τείνει να είναι περισσότερο περιθωριοποιημένο σε σχέση με τους χρήστες κοκαΐνης σε σκόνη. Μια ευρωπαϊκή μελέτη σχετικά με τη χρήση κοκαΐνης (κοκαΐνης σε σκόνη και κρακ) διαπίστωσε συσχέτιση μεταξύ της χρήσης κρακ και κοινωνικών προβλημάτων και προβλημάτων ψυχικής υγείας· ωστόσο, η μελέτη ανέφερε επίσης ότι το κρακ από μόνο του δεν επαρκεί για να εξηγήσει τα κοινωνικά προβλήματα ή τα προβλήματα ψυχικής υγείας (Haasen κ.ά., 2005). Πρόσφατη μελέτη σε 585 άτομα που προσέφυγαν σε θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ στη Σκοτία διαπίστωσε ότι οι χρήστες κρακ είναι πιο πιθανό να έχουν μεγαλύτερο ιστορικό προβληματικής χρήσης ναρκωτικών και μεγαλύτερη εμπλοκή σε εγκληματικές δραστηριότητες (Neale και Robertson, 2004, αναφέρεται στην εθνική έκθεση του Ηνωμένου Βασιλείου).
Over het geheel genomen houden de meeste aanvragen voor behandeling vanwege cocaïne in Europa geen verband met crack-cocaïne: van ongeveer 80% van de nieuwe ambulante cliënten wordt gemeld dat ze cocaïne-hydrochloride (cocaïnepoeder) gebruiken, terwijl minder dan 20% crack-cocaïne gebruikt. Gebruikers van crack-cocaïne kunnen echter specifieke problemen opleveren voor de drugshulpverlening, omdat zij een meer gemarginaliseerd sociaal profiel plegen te hebben dan gebruikers van cocaïnepoeder. In een Europees onderzoek naar cocaïnegebruik (poeder en crack-cocaïne) werd een verband gevonden tussen crackgebruik en sociale problemen en geestelijke gezondheidsproblemen, waarbij echter werd aangetekend dat het gebruik van crack-cocaïne op zichzelf niet voldoende is om deze problemen te verklaren (Haasen et al., 2005). Uit een recent onderzoek onder 585 cocaïne- en crackcliënten in Schotland kwam naar voren dat crackgebruikers vaker een langere geschiedenis van drugsproblemen hebben en vaker betrokken zijn geweest bij criminele activiteiten (Neale en Robertson, 2004, geciteerd in het nationale verslag van het Verenigd Koninkrijk).
Celkově lze říci, že většina žádostí o léčbu užívání kokainu v Evropě nesouvisí s crackem. Asi 80 % nových ambulantních klientů užívajících kokain podle uvedených údajů užívá hydrochlorid kokainu (kokainový prášek), přičemž crack užívá méně než 20 %. Uživatelé cracku však mohou pro léčebná zařízení představovat specifické problémy, jelikož jejich sociální profil bývá více marginalizovaný než v případě uživatelů kokainového prášku. Evropská studie užívání kokainu (práškového a cracku) zjistila spojitost mezi užíváním cracku a sociálními problémy a problémy souvisejícími s duševním zdravím, avšak tato studie rovněž uvedla, že užívání cracku samo o sobě nepostačuje k vysvětlení těchto problémů (Haasen a kol., 2005). Nedávnou studií provedenou ve Skotsku u 585 klientů užívajících kokain a crack bylo zjištěno, že mezi uživateli cracku bývá pravděpodobnější dlouhodobé problematické užívání drog a vyšší účast na trestné činnosti (Neale a Robertson, 2004, citováno v národní zprávě Spojeného království).
I Europa vedrører de fleste behandlingsanmodninger i forbindelse med kokain generelt ikke crackkokain: ca. 80 % af de nye kokainklienter, der behandles ambulant, angives at bruge kokainklorid (kokainpulver), og under 20 % bruger crackkokain. Crackkokainbrugere kan imidlertid stille behandlingstjenesterne over for særlige udfordringer, da de normalt har en mere marginaliseret social profil end brugere af kokainpulver. En europæisk undersøgelse om kokainbrug (pulver og crackkokain) viste en sammenhæng mellem crackbrug og sociale og psykiske problemer; det fremgik imidlertid også af undersøgelsen, at crackkokainbrug i sig selv ikke er tilstrækkelig til at forklare de sociale eller psykiske problemer (Haasen m.fl., 2005). Ifølge en nyere undersøgelse af 585 kokain- og crackklienter i Skotland er det mere sandsynligt, at crackbrugere i længere tid har haft et problematisk stofbrug og i højere grad har været involveret i kriminelle aktiviteter (Neale og Robertson, 2004, omtalt i Det Forenede Kongeriges nationale rapport).
Üldiselt ei ole enamik kokaiini tarbimisega seotud ravitaotlustest Euroopas seotud crack-kokaiiniga: umbes 80% uutest ambulatoorsetes ravikeskustes ravi saavatest patsientidest tarbib kokaiinhüdrokloriidi (kokaiinipulbrit), crack-kokaiini tarbib vähem kui 20%. Crack-kokaiini tarbijad võivad siiski raviasutustele keerulisteks patsientideks osutuda, kuna nad on oma sotsiaalselt profiililt marginaalsemad kui kokaiinipulbri tarbijad. Ühes Euroopa uuringus kokaiini (kokaiinipulbri ja crack-kokaiini) tarbimise kohta ilmnes seos cracki tarbimise ning sotsiaalsete ja vaimsete probleemide vahel, kuid uuringus selgus ka, et sotsiaalseid ja vaimseid probleeme ei saa selgitada ainuüksi crack-kokaiini tarbimisega (Haasen et al., 2005). Hiljutine uuring 585 kokaiini- ja crackitarbija hulgas Šotimaal näitas, et crackitarbijate puhul on pikaajalise probleemse uimastitarbimise ning kuritegevuses osalemise tõenäosus suurem (Neale ja Robertson, 2004, tsiteeritud Ühendkuningriigi riiklikus aruandes).
Suurin osa kokaiinista johtuvasta hoidon kysynnästä Euroopassa ei liity crack-kokaiiniin. Noin 80 prosenttia avohoidon uusista kokaiiniasiakkaista käyttää kokaiinihydrokloridia (jauhemaista kokaiinia) ja loput 20 prosenttia käyttää crack-kokaiinia. Crack-kokaiinin käyttäjät voivat kuitenkin olla erityinen haaste hoitopalveluille, koska he ovat tavallisesti sosiaaliselta profiililtaan syrjäytyneempiä kuin kokaiinijauheen käyttäjät. Euroopassa kokaiinin (jauhemainen kokaiini ja crack-kokaiini) käytöstä tehdyssä tutkimuksessa havaittiin yhteys crack-kokaiinin käytön ja sosiaalisten ja mielenterveyteen liittyvien ongelmien välillä; samalla tutkimuksessa kuitenkin ilmeni, ettei crack-kokaiinin käyttö sinänsä riitä ainoaksi selitykseksi sosiaalisille ja mielenterveydellisille ongelmille (Haasen et al., 2005). Hiljattain Skotlannissa tehdyssä 585 kokaiini- ja crack-kokaiiniasiakasta käsittävässä tutkimuksessa ilmeni, että crack-kokaiinin käyttäjillä on muita todennäköisemmin pitkä ongelmakäyttöhistoria ja enemmän rikollisia yhteyksiä (Neale ja Robertson, 2004, Yhdistyneen kuningaskunnan kansallinen raportti).
Összességében véve a kokain miatti kezelési igények Európában nem köthetők a krekk kokainhoz: a jelentések szerint a járóbeteg-ellátásban jelentkező új páciensek körülbelül 80%-a kokain-hidrokloridot (kokainport) használ, a krekk kokain használók aránya így 20% alatt van. Ugyanakkor a krekk kokain használói különös kihívás elé állíthatják a kezelőszolgálatokat, mivel jellemzően sokkal inkább marginalizált társadalmi profillal rendelkeznek, mint a kokainport használók. Egy európai tanulmány a kokainhasználatról (a por és a krekk kokainról) összefüggést fedezett fel a krekk használata és a szociális és mentális egészségügyi problémák között; a tanulmány azonban azt is jelezte, hogy a krekk kokain használata önmagában még nem magyarázza meg a szociális és mentális egészségügyi problémákat (Haasen és mások, 2005). Egy 585 kokain- és krekkhasználó páciens részvételével végzett közelmúltbeli skóciai vizsgálat azt állapította meg, hogy a krekket használók múltjában nagyobb valószínűséggel fordul elő hosszabb problémás kábítószer-használat, illetve bűnöző tevékenységekben való részvétel (Neale és Robertson, 2004, az Egyesült Királyság országjelentése idézi).
De aller fleste søknadene om behandling for kokainbruk i Europa gjelder ikke crack: rundt 80 % av nye polikliniske kokainklienter bruker kokainhydroklorid (kokainpulver), mens under 20 % bruker crack. Brukere av crack kan imidlertid representere spesielle utfordringer for behandlingstjenestene, da de har en mer marginalisert sosial profil enn brukere av kokainpulver. En europeisk studie av kokainbruk (pulver og crack) fant en forbindelse mellom bruken av crack og sosiale og psykiske helseproblemer, men studien rapporterte også at bruken av crack ikke alene kan forklare sosiale problemer eller psykiske helseproblemer (Haasen et al., 2005). En fersk studie av 585 kokain- og crackklienter i Skottland fant at crackbrukere oftere har bak seg en lengre tid med problembruk, og at de er mer involvert i kriminelle aktiviteter (Neale og Robertson, 2004, sitert i Storbritannias nasjonale rapport).
Ogólnie rzecz biorąc w Europie większość przypadków zapotrzebowania na leczenie z powodu kokainy nie dotyczy kraku: około 80% nowych pacjentów w leczeniu ambulatoryjnym zażywa chlorowodorek kokainy (proszek kokainowy), a mniej niż 20% zażywa krak. Jednak osoby zażywające krak mogą stanowić szczególny problem dla służb medycznych, ponieważ częściej należą do marginalizowanych grup społecznych niż osoby zażywające proszek kokainowy. Przeprowadzone w Europie badanie spożycia kokainy (proszku kokainowego i kraku) wykazało związek między problemami społecznymi i problemami psychicznymi spowodowanymi zażywaniem kraku. Jednak w badaniu odnotowano również, że samo zażywanie kraku nie wystarcza do wyjaśnienia tych problemów (Haasen et al., 2005). W badaniu przeprowadzonym ostatnio w Szkocji wśród 585 pacjentów zażywających kokainę i krak stwierdzono, że osoby zażywające krak mają z reguły dłuższą historią problemowego zażywania narkotyków i częściej angażują się w działania przestępcze (Neale i Robertson, 2004, cytowani w brytyjskim sprawozdaniu krajowym).
Celkovo sa väčšina dopytov po liečbe kvôli kokaínu v Európe nevzťahuje na krak: uvádza sa, že asi 80 % nových ambulantných kokaínových klientov užíva hydrochlorid kokaínu (kokaínový prášok), pričom menej ako 20 % užíva krak. Užívatelia kraku však môžu predstavovať osobitné výzvy pre liečebné služby, pretože majú tendenciu mať marginalizovanejší sociálny profil ako užívatelia kokaínového prášku. Európska štúdia o užívaní kokaínu (práškový kokaín a krak) zistila súvislosť medzi užívaním kraku a sociálnymi problémami a duševným zdravím; štúdia však tiež uvádzala, že samotné užívanie kraku nepostačuje na vysvetlenie sociálnych problémov alebo problémov s duševným zdravím (Haasen a kol., 2005). Nedávna štúdia 585 kokaínových a krakových klientov v Škótsku zistila, že užívatelia kraku majú pravdepodobne dlhšiu históriu problémového užívania drog a častejšie sú zapletení do trestných činností (Neale a Robertson, 2004, citované v národnej správe Spojeného kráľovstva).
Na splošno večina povpraševanj po zdravljenju zaradi uživanja kokaina v Evropi ni povezanih s crack kokainom: okrog 80 % oseb, ki se na novo izvenbolnišnično zdravijo zaradi uživanja kokaina, uporablja kokainov hidroklorid (kokainov prah), manj od 20 % pa crack kokain. Vendar pa so lahko uživalci crack kokaina še posebej velik izziv za zdravstvene službe, ker imajo ponavadi bolj marginaliziran socialni profil od uporabnikov kokainovega prahu. Evropska študija o uživanju kokaina (v prahu in crack kokaina) je odkrila povezavo med uživanjem crack kokaina, socialnimi težavami in težavami z duševnim zdravjem. Vendar pa študija poroča tudi, da uživanje crack kokaina samo po sebi ni dovolj, da bi z njim razložili socialne težave ali težave z duševnim zdravjem (Haasen et al., 2005). Nedavna raziskava med 585 osebami, ki se na Škotskem zdravijo zaradi uživanja kokaina in crack kokaina, je pokazala, da je pri uživalcih crack kokaina bolj verjetno, da imajo daljšo zgodovino problematičnega uživanja drog in da so večkrat vpleteni v kriminalne dejavnosti (Neale in Robertson, 2004, citirano v nacionalnem poročilu Združenega kraljestva).
Totalt sett gäller merparten av efterfrågan på behandling för kokainmissbruk inte crack-kokain. Ungefär 80 % av nya kokainklienter använder kokainhydroklorid (pulverkokain), och under 20 % av dem använder crack-kokain. Missbrukare av crack-kokain kan emellertid utgöra en särskild utmaning för vården eftersom de tenderar att komma från mer marginaliserade grupper i samhället än användare av kokainpulver. En europeisk studie om kokainanvändning (pulver och crack-kokain) fann en koppling mellan användning av crack-kokain och sociala och psykiska problem. Studien rapporterade också att användning av crack-kokain i sig inte är tillräcklig för att förklara de sociala eller psykiska hälsoproblemen (Haasen et al., 2005). En nyligen genomförd studie av 585 kokain- och crack-klienter i Skottland fann att sannolikheten var större att användare av crack hade en längre historia av problematisk narkotikaanvändning och var mer inblandade i kriminella verksamheter (Neale and Robertson, 2004, citerad i Storbritanniens nationella rapport).
Genel olarak, Avrupa’da tedavi taleplerinin pek çoğu crack kokainle ilişkili değildir: ayakta tedavi gören yeni kokain hastalarının yaklaşık % 80’inin kokain hidroklorid (toz kokain), % 20’den azının crack kokain kullandığı rapor edilmiştir. Bununla birlikte, crack kokain kullanıcıları, toz kokain kullananlardan daha marjinal bir sosyal profil çizme eğiliminde olduklarından tedavi hizmetleri için belirli zorluklar yaratabilmektedir. Kokain kullanımı (toz ve crack kokain) hakkındaki bir Avrupa çalışması crack kullanımı ile sosyal ve ruhsal sağlık sorunları arasında bir bağlantı ortaya koymuş, ancak aynı çalışma tek başına crack kokain kullanımının sosyal ve ruhsal sağlık sorunlarının açıklanmasında yetersiz olduğunu rapor etmiştir (Haasen vd., 2005). İskoçya’da 585 kokain ve crack hastasının incelendiği yeni bir çalışma, crack kullanıcılarının sorunlu uyuşturucu kullanımı geçmişlerinin olasılıkla daha uzun olduğunu ve suç içeren faaliyetlere karışmaya daha eğilimli olduklarını ortaya koymuştur (Neale ve Robertson, 2004, Birleşik Krallık ulusal raporundan alınmıştır).
Kopumā lielākā daļa no kokaīna ārstniecības pieprasījumiem Eiropā neattiecas uz kreka kokaīnu: saskaņā ar ziņojumiem aptuveni 80 % no jaunajiem ambulatorajiem kokaīna pacientiem lieto kokaīna hidrohlorīdu (kokaīna pulveri), bet mazāk par 20% lieto kreka kokaīnu. Tomēr kreka kokaīna lietotāji medicīnas dienestiem var sagādāt īpašas raizes, jo viņi parasti ir sociāli vairāk izolēti nekā kokaīna pulvera lietotāji. Eiropā veiktā pētījumā par kokaīna (pulvera un kreka kokaīna) lietošanu ir atklāta saistība starp kreka lietošanu un sociālajām un garīgās veselības problēmām; tomēr pētījumā ir atzīts, ka sociālās un garīgās veselības problēmas nevar skaidrot tikai ar kreka kokaīna lietošanu (Haasen u.c., 2005. g.). Nesen Skotijā veiktā pētījumā, kurā bija iesaistīti 585 kokaīna un kreka pacienti, ir atklāts, ka kreka lietotājiem biežāk ir ilgāka problemātiskas narkotiku lietošanas pieredze un šie cilvēki biežāk ir iesaistīti noziedzīgās darbībās (Neale un Robertson, 2004. g., atsauce Apvienotās Karalistes valsts ziņojumā).
  Capitolul 5: Cocaina ÅŸ...  
După opiacee şi canabis, cocaina este drogul cel mai des declarat ca drog principal de către cei care încep tratamentul şi face obiectul a aproximativ 8 % din totalul cererilor de tratament din Uniunea Europeană în 2004 (151).
After opioids and cannabis, cocaine is the drug most commonly reported as the reason for entering treatment and accounts for about 8% of all treatment demands across the EU in 2004 (151). It should be noted that Spain, a country usually reporting high treatment demands for cocaine has not yet provided data. This overall figure reflects a wide variation between countries: in most countries treatment demands related to cocaine use are quite low, but in the Netherlands (37%) and historically Spain (26% in 2002) the proportion of all clients who ask for treatment for cocaine use is far higher. In the most recent data available, a group of countries report percentages of cocaine clients among all treatment clients between 5 % and 10 % (Denmark, Germany, France, Ireland, Italy, Cyprus, Malta, the United Kingdom and Turkey), whereas in the remaining countries the proportions are very low (152). In several countries, compared to all clients, there are higher percentages of new clients demanding treatment for primary cocaine use (153) and overall around 12 % of all new treatment demands are reported as cocaine related. Cocaine is also reported as a secondary drug by around 12 % of new clients (154).
Après les opiacés et le cannabis, la cocaïne est la drogue la plus couramment déclarée comme principale raison d'entamer un traitement et représente près de 8 % de l'ensemble des demandes de traitement dans l'UE en 2004 (151). Il convient toutefois de relever que l'Espagne - pays qui enregistre généralement un nombre élevé de demandes de traitement pour la dépendance à la cocaïne - n'a pas encore fourni de données. Ce chiffre global cache toutefois de fortes variations entre les pays. En effet, dans la plupart des pays, les demandes de traitement pour usage de cocaïne sont assez peu nombreuses, mais aux Pays‑Bas (37 %) et historiquement en Espagne (26 % en 2002), le pourcentage des patients qui demandent un traitement pour usage de cocaïne est sensiblement plus élevé. Selon les données disponibles les plus récentes, plusieurs pays déclarent des pourcentages d'usagers de cocaïne compris entre 5 % et 10 % de l'ensemble des patients en traitement (Danemark, Allemagne, France, Irlande, Italie, Chypre, Malte, Royaume-Uni et Turquie), tandis que les proportions sont très modestes dans les autres (152). Dans plusieurs pays, sur l'ensemble des patients, le pourcentage de nouveaux patients demandant un traitement pour usage primaire de cocaïne sont plus élevés (153) et, dans l'ensemble, près de 12 % des nouvelles demandes de traitement concernent la cocaïne. La cocaïne est également déclarée comme drogue secondaire par environ 12 % des nouveaux patients (154).
Nach Opioiden und Cannabis wird Kokain am häufigsten als Grund für eine Drogentherapie genannt und machte 2004 etwa 8 % aller Behandlungsnachfragen in der EU aus (151). Es ist darauf hinzuweisen, dass Spanien, das in der Regel eine hohe Zahl von Behandlungsnachfragen wegen Kokainkonsums meldet, noch keine Daten zur Verfügung gestellt hat. Hinter dieser Gesamtzahl verbergen sich große Unterschiede zwischen den Ländern: In den meisten Ländern ist die Zahl der Behandlungsnachfragen im Zusammenhang mit Kokain relativ niedrig. In den Niederlanden (37 %) ist der Anteil der Patienten, die sich wegen Kokainkonsums in Behandlung begeben, jedoch wesentlich höher. Gleiches war in der Vergangenheit in Spanien (26 % im Jahr 2002) der Fall. Den jüngsten verfügbaren Daten zufolge liegen die Anteile der Kokainpatienten an allen in Behandlung befindlichen Patienten in einer Reihe von Ländern zwischen 5 % bis 10 % (in Dänemark, Deutschland, Frankreich, Irland, Italien, Zypern, Malta, dem Vereinigten Königreich und der Türkei), während diese Anteile in den anderen Ländern sehr niedrig sind (152). In mehreren Ländern ist bei den Erstpatienten der Anteil derer, die bei der Behandlung Kokain als primäre Droge nennen, höher als bei den Patienten insgesamt (153), wobei den Berichten zufolge insgesamt etwa 12 % aller Behandlungsnachfragen von Erstpatienten mit dem Konsum von Kokain in Zusammenhang stehen. Ferner wird Kokain von etwa 12 % der Erstpatienten als Sekundärdroge genannt (154).
Tras los opiáceos y el cannabis, la cocaína es la droga que con más frecuencia se declara como razón por la cual se inicia un tratamiento de desintoxicación, y en 2004 representaba alrededor del 8 % de las solicitudes de tratamiento de toda la UE (151). Cabe destacar que España, un país que suele informar de unas cifras de demanda de tratamiento por consumo de cocaína bastante elevadas, todavía no ha proporcionado información. Esta cifra general refleja amplias variaciones entre países: la mayoría registra un total bastante reducido de solicitudes de tratamiento relacionadas con el consumo de cocaína, aunque en los Países Bajos (37 %) e, históricamente, en España (26 % en 2002) la proporción de los pacientes que solicitan tratamiento por consumo de cocaína es bastante más elevada. Los últimos datos disponibles revelan que el porcentaje de pacientes que solicitan tratamiento por consumo de cocaína en una serie de países (Dinamarca, Alemania, Francia, Irlanda, Italia, Chipre, Malta, Reino Unido y Turquía) representa entre un 5 % y un 10 % de los pacientes en general, mientras que en los demás países las proporciones son muy inferiores (152). En varios países, los porcentajes de nuevos pacientes que solicitan tratamiento por consumo principal de cocaína son más elevados que los de los pacientes generales (153), y en torno a un 12 % del total de solicitudes nuevas de tratamiento están relacionadas con el consumo de esta sustancia. Además, aproximadamente un 12 % de los nuevos pacientes declaran consumir cocaína como droga secundaria (154).
Dopo gli oppiacei e la cannabis, la cocaina è la droga più di frequente segnalata come la principale sostanza usata dai soggetti che entrano in terapia, concorrendo per circa l’8% di tutte le richieste di trattamento registrate nel 2004 nell’Unione europea (151). Va sottolineato, tuttavia, che la Spagna, un paese che riferisce in genere un numero elevato di richieste di trattamento a causa della cocaina, non ha ancora fornito informazioni al riguardo. Questa percentuale però nasconde un’ampia varietà da paese a paese: nella maggior parte degli Stati le richieste di terapia sono poche, mentre nei Paesi Bassi (37%) e storicamente in Spagna (26% nel 2002) la percentuale di tutti i pazienti che fanno richiesta di trattamento per consumo di cocaina è di gran lunga maggiore. Per quanto concerne i dati più recenti a disposizione, un gruppo di paesi segnala percentuali di consumatori di cocaina tra tutti i pazienti in trattamento comprese tra il 5% e il 10% (Danimarca, Germania, Francia, Irlanda, Italia, Cipro, Malta, Regno Unito e Turchia), mentre altrove le percentuali sono del tutto trascurabili (152). In alcuni paesi le percentuali dei nuovi pazienti che chiedono di entrare in terapia per consumo di cocaina come droga primaria sono superiori ai dati relativi alla totalità dei pazienti (153). La cocaina è inoltre menzionata dal 12% circa dei nuovi pazienti che fanno richiesta di trattamento. Sempre la cocaina è infine riferita come droga secondaria dal 12% circa dei nuovi pazienti (154).
A seguir aos opiáceos e à cannabis, a cocaína é a droga mais mencionada como droga principal consumida pelas pessoas que iniciam tratamento, estando na base de cerca de 8% dos pedidos de tratamento em toda a UE, em 2004 (151). Note-se que a Espanha, um país que normalmente comunica uma procura elevada de tratamento por consumo de cocaína ainda não forneceu dados. Este valor global reflecte uma grande variação entre países: na maioria deles, os pedidos de tratamento relacionados com o consumo de cocaína são pouco numerosos, mas nos Países Baixos (37%) e, historicamente, em Espanha (26% em 2002), a percentagem de utentes que procuram tratamento devido ao consumo de cocaína é bastante mais elevada. Nos dados mais recentes disponíveis, um grupo de países menciona percentagens de 5% a 10% de consumidores de cocaína entre o número total de utentes do tratamento, (Dinamarca, Alemanha, França, Irlanda, Itália, Chipre, Malta, Reino Unido e Turquia), sendo as percentagens muito baixas nos restantes países (152). Em vários deles, as percentagens de novos utentes que procuram tratamento por consumo de cocaína como primeira droga são mais elevadas do que para o conjunto global de utentes (153), sendo, em geral, referido que cerca de 12% dos novos pedidos de tratamento estão relacionados com a cocaína. Esta última também é mencionada como droga secundária por cerca de 12% dos novos utentes (154).
Μετά τα οπιοειδή και την κάνναβη, η κοκαΐνη είναι η ναρκωτική ουσία που αναφέρεται συχνότερα ως κύρια ουσία από τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης και αντιπροσωπεύει περίπου το 8% του συνόλου των αιτήσεων για θεραπεία στην ΕΕ το 2004 (151). Πρέπει να σημειωθεί ότι η Ισπανία, μια χώρα που συνήθως αναφέρει υψηλό αριθμό αιτήσεων για θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη δεν έχει παράσχει στοιχεία ακόμη. Το συνολικό αυτό ποσοστό περιλαμβάνει μεγάλες διαφοροποιήσεις μεταξύ των χωρών: στις περισσότερες χώρες οι αιτήσεις για θεραπεία που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης είναι μάλλον λιγοστές, αλλά στις Κάτω Χώρες (37%) και παραδοσιακά στην Ισπανία (26% το 2002) το ποσοστό των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη είναι πολύ υψηλότερο. Σύμφωνα με τα πιο πρόσφατα διαθέσιμα στοιχεία, σε μια ομάδα χωρών τα ποσοστά των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη επί του συνόλου των ατόμων που ζητούν θεραπεία κυμαίνονται μεταξύ 5 % και 10 % (Δανία, Γερμανία, Γαλλία, Ιρλανδία, Ιταλία, Κύπρος, Μάλτα, Ηνωμένο Βασίλειο και Τουρκία), ενώ στις υπόλοιπες χώρες τα ποσοστά είναι πολύ χαμηλά (152). Σε αρκετές χώρες, σε σύγκριση με το σύνολο των ατόμων που ζητούν θεραπεία, τα ποσοστά των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία από την κοκαΐνη, ως κύρια ουσία, είναι υψηλότερα (153), και συνολικά περίπου 12 % όλων των αναφερόμενων νέων αιτήσεων για θεραπεία αφορούν την κοκαΐνη. Η κοκαΐνη αναφέρεται επίσης ως δευτερεύουσα ουσία από περίπου 12 % των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία (154).
Cocaïne is na opioïden en cannabis de drug die het meest wordt genoemd als reden om in behandeling te gaan; de drug was in 2004 goed voor ongeveer 8 % van alle aanvragen voor behandeling in de gehele EU (151). Er zij op gewezen dat Spanje, een land dat over het algemeen een hoge vraag naar behandeling vanwege cocaïne rapporteert, nog geen gegevens heeft geleverd. Achter dit algemene percentage gaat een grote variatie tussen landen schuil: in de meeste landen is de vraag naar behandeling vanwege cocaïne vrij laag, maar in Nederland (37%) en in Spanje (in het verleden, met 26% in 2002) maken druggebruikers die voor cocaïnegebruik behandeld willen worden een veel groter deel uit van alle cliënten die in behandeling gaan. In de laatst beschikbare gegevens ligt voor een deel van de rapporterende landen het aandeel van cocaïnecliënten als percentage van alle cliënten in behandeling tussen de 5% en de 10% (Denemarken, Duitsland, Frankrijk, Ierland, Italië, Cyprus, Malta, het Verenigd Koninkrijk en Turkije), terwijl dat aandeel in de overige landen zeer laag is (152). In meerdere landen is het percentage cliënten dat primair voor cocaïnegebruik in behandeling gaat hoger onder nieuwe cliënten dan onder alle cliënten (153). In totaal heeft volgens de rapportages rond 12% van alle nieuwe aanvragen voor behandeling betrekking op cocaïne. Verder noemt ongeveer 12% van de nieuwe cliënten cocaïne als secundaire drug (154).
Po opiátech a konopí je kokain nejběžnější drogou uváděnou jako důvod nastoupení léčby a v roce 2004 se v EU podílel na žádostech o léčbu asi 8 % (151). Upozorňujeme však, že Španělsko, tedy země, která obvykle uvádí vysokou poptávku po léčbě v souvislosti s kokainem, dosud údaje nesdělilo. Tento celkový údaj v sobě obsahuje výrazné rozdíly mezi jednotlivými zeměmi. Ve většině zemí je počet žádostí o léčbu spojených s užíváním kokainu poměrně nízký, avšak v Nizozemsku (37 %) a v minulosti také ve Španělsku (26 % v roce 2002) se objevují mnohem vyšší podíly klientů, kteří o léčbu žádají v souvislosti s užíváním kokainu. Podle nejnovějších dostupných údajů hlásí jedna skupina zemí podíl klientů léčených v souvislosti s kokainem na celkovém počtu léčených klientů v rozmezí 5–10 % (Dánsko, Německo, Francie, Irsko, Itálie, Kypr, Malta, Spojené království a Turecko), zatímco ve zbývajících zemích je tento podíl velmi nízký (152).V několika zemích je oproti ostatním klientům vyšší procento nových klientů žádajících o léčbu primárně v souvislosti s užíváním kokainu (153) a jako související s kokainem se uvádí celkem přibližně 12 % nových žádostí o léčbu. Kokain také uvádí jako sekundární drogu 12 % nových klientů (154).
Efter opioider og cannabis er kokain det stof, der nævnes hyppigst som årsag til at søge behandling, og det tegnede sig for ca. 8 % af alle behandlingsanmodninger i EU i 2004 (151). Det skal bemærkes, at Spanien, der sædvanligvis har indberettet et stort antal anmodninger om behandling for kokainbrug, endnu ikke har fremlagt data. Dette samlede tal afspejler store udsving fra land til land: i de fleste lande er behandlingsefterspørgslen i forbindelse med kokainbrug forholdsvis lav, men i Nederlandene (37 %) og traditionelt Spanien (26 % i 2002) er andelen af alle klienter, som søger behandling for kokainbrug, langt højere. I de senest tilgængelige data har en gruppe lande angivet procenttal for kokainklienter blandt alle klienter i behandling på mellem 5 og 10 % (Danmark, Tyskland, Frankrig, Irland, Italien, Cypern, Malta, Det Forenede Kongerige og Tyrkiet), mens andelene er meget lave i de resterende lande (152). I en række lande ligger procenttallene for nye klienter, der søger behandling for primært kokainbrug, højere end tallene for alle klienter (153), og generelt angives ca. 12 % af alle nye behandlingsanmodninger som kokainrelaterede. Kokain angives også som sekundært stof af ca. 12 % af de nye klienter (154).
Opioidide ja kanepi järel on kokaiin kõige sagedamini ravile pöördumise põhjusena nimetatud uimasti ning selle arvele langes 8% kõikidest ravitaotlustest kogu ELis 2004. a.(151) Pandagu tähele, et Hispaania, riik, kus kokaiiniga seotud ravinõudlus on tavaliselt kõrge, ei ole veel andmeid esitanud. Selles üldnäitajas kajastuvad suured erinevused riikide vahel: enamikus riikides on kokaiini tarbimisega seotud ravinõudlus üsna madal, kuid Madalmaades (37%) ja varasematel aastatel Hispaanias (26% 2002. a) oli kokaiini tarbimise tõttu ravi taotlevate patsientide osakaal kõikide patsientide hulgas palju kõrgem. Kõige viimaste kättesaadavate andmete põhjal ulatus kokaiini tarbimise tõttu ravi taotlejate osakaal kõikide patsientide hulgas ühes riikide rühmas (Taani, Saksamaa, Prantsusmaa, Iirimaa, Itaalia, Küpros, Malta, Ühendkuningriik ja Türgi) 5–10%-ni, samas oli kõnealune näitaja ülejäänud riikides väga madal.(152) Mitmes riigis oli kokaiini tarbimise tõttu ravi taotlejate osakaal kõikide uute patsientide hulgas kõrge(153) ning kokku umbes 12% kõigist uutest ravitaotlustest oli seotud kokaiiniga. Kokaiini nimetas ravile pöördumise teise põhjusena umbes 12% uutest patsientidest.(154)
Kokaiini on opioidien ja kannabiksen jälkeen yleisin huume, joka ilmoitetaan huumehoitoon hakeutumisen yhteydessä pääasialliseksi huumeeksi, ja sen osuus kaikesta hoidon kysynnästä koko EU:ssa oli noin 8 prosenttia vuonna 2004 (151); tosin Espanja, jossa kokaiiniin liittyvät hoidon kysyntää koskevat luvut ovat yleensä korkeita, ei ole vielä toimittanut tietoja. Kokonaisluku sisältää kuitenkin suurta vaihtelua maiden välillä: useimmissa maissa kokaiinin käyttöön liittyvä hoidon kysyntä on melko vähäistä, mutta Alankomaissa (37 %) ja perinteisesti myös Espanjassa (26 % vuonna 2002) kokaiinin takia hoitoon hakeutuvien asiakkaiden osuus on paljon suurempi. Viimeisimpien tietojen mukaan yhdessä maaryhmässä kokaiinin käyttäjien osuus kaikista hoitoon hakeutuneista asiakkaista oli 5–10 prosenttia (Tanska, Saksa, Ranska, Irlanti, Italia, Kypros, Malta, Yhdistynyt kuningaskunta ja Turkki), mutta muissa maissa osuudet ovat hyvin pieniä (152). Pääasiallisesti kokaiinin takia hoitoon hakeutuvia on useimmissa maissa enemmän uusien asiakkaiden kuin kaikkien asiakkaiden ryhmässä (153), ja noin 12 prosenttia kaikista hoitoon ensimmäistä kertaa hakeutuneista ilmoittaa syyksi kokaiinin. Lisäksi 12 prosenttia uusista asiakkaista ilmoittaa kokaiinin toissijaiseksi huumeeksi (154).
Az opiátok és a kannabisz mögött a kokain a harmadik leggyakrabban megnevezett kábítószer a drog miatt gyógykezelésre jelentkezők beszámolójában, és az EU egészét tekintve 2004-ben az összes gyógykezelési igény körülbelül 8%-áért felelt151. Hozzá kell tenni, hogy Spanyolország, ahonnan rendszerint nagyszámú, kokainnal kapcsolatos kezelési igényt jelentenek, még nem közölte az adatokat. Ez az összefoglaló számadat ugyanakkor az országok között nagy különbségeket takar: a legtöbb országban viszonylag alacsony szinten vannak a kokainnal kapcsolatos kezelési igények, Hollandiában (37%) és a múltat tekintve Spanyolországban (2002-ben 26%) viszont a kokainhasználat miatt kezelést kérők aránya az összes pácienshez képest sokkal magasabb. A legfrissebb rendelkezésre álló adatok szerint az országok egy csoportja az összes kezelést kérő páciensen belül a kokainhasználók arányát 5–10% közöttinek jelentette (Dánia, Németország, Franciaország, Írország, Olaszország, Ciprus, Málta, az Egyesült Királyság és Törökország), miközben a többi országban ez az arány kifejezetten alacsony152. Sok országban megfigyelték, hogy az elsősorban kokainhasználat miatt kezelést kérő új páciensek aránya az összes pácienshez képest magasabb153, az összes új kezelési igényből pedig a jelentések szerint körülbelül 12% kapcsolódott a kokainhoz. A kokaint emellett az új páciensek kb. 12%-a nevezte meg másodlagos drogként154.
Etter opioider og cannabis er kokain det stoffet som oftest rapporteres som årsak til å påbegynne behandling, idet det representerte ca. 8 % av alle behandlingssøknadene i EU i 2004 (151). Det bør nevnes at Spania, et land som vanligvis rapporterer om stor etterspørsel etter behandling for kokainbruk, ikke har lagt fram data ennå. Bak dette tallet ligger store variasjoner mellom landene, for de fleste land har lav etterspørsel etter behandling for kokainbruk, men Nederland (37 %) og historisk sett Spania (26 % i 2002) har en høyere andel klienter som søker behandling for kokainbruk. I det nyeste datamaterialet rapporterer en gruppe land at mellom 5 % og 10 % av alle klienter i behandling er kokainbrukere (Danmark, Tyskland, Frankrike, Irland, Italia, Kypros, Malta, Storbritannia og Tyrkia), mens denne andelen er lav i de øvrige landene (152). I flere land er det forholdsvis flere nye klienter som primært søker behandling for kokainbruk, enn blant alle klienter (153). Samlet er rundt 12 % av alle nye behandlingssøknader kokainrelaterte. Kokain rapporteres også som sekundærrusmiddel av rundt 12 % av nye klienter (154).
Po opiatach i konopiach indyjskich kokaina jest narkotykiem najczęściej podawanym jako powód podjęcia leczenia i stanowi przyczynę około 8% przypadków zgłoszenia na leczenie w UE w 2004 r. (151). Należy zauważyć, że Hiszpania — kraj, w którym zwykle odnotowywano wysokie zapotrzebowanie na leczenie z powodu kokainy — dotychczas nie dostarczyła danych. Podana ogólna liczba odzwierciedla znaczne różnice między krajami: w większości krajów zapotrzebowanie na leczenie związane z kokainą jest stosunkowo niskie, ale w Holandii (37%) i z powodów historycznych w Hiszpanii (26% w 2002 r.) odsetek pacjentów zgłaszających się na leczenie z powodu zażywania kokainy jest znacznie wyższy. Według najnowszych dostępnych danych, w grupie kilku krajów odsetek pacjentów leczonych z powodu kokainy wśród ogółu leczonych wynosi od 5% do 10% (Dania, Niemcy, Francja, Irlandia, Włochy, Cypr, Malta, Wielka Brytania i Turcja), podczas gdy w pozostałych krajach odsetek ten jest bardzo niski (152). W kilku krajach w porównaniu do liczby wszystkich pacjentów odnotowano wyższy odsetek nowych pacjentów zgłaszających się na leczenie ze względu na zażywanie kokainy jako narkotyku głównego (153), a ogólnie około 12% wszystkich nowych przypadków zapotrzebowania na leczenie wiązało się z kokainą. Ponadto około 12% nowych pacjentów zgłosiło kokainę jako drugi spośród zażywanych narkotyków (154).
Po opiátoch a kanabise je kokaín najbežnejšou drogou uvádzanou ako príčina začatia liečby a predstavoval asi 8 % všetkých dopytov po liečbe v celej EÚ v roku 2004 (151). Je potrebné si všimnúť, že Španielsko, ktoré je krajinou obvykle uvádzajúcou vysoký dopyt po liečbe kvôli kokaínu, ešte neposkytlo žiadne údaje. Tento celkový údaj odráža široký rozdiel medzi krajinami: vo väčšine krajín je dopyt po liečbe súvisiacej s kokaínom pomerne nízky, ale v Holandsku (37 %) a historicky v Španielsku (26 % v roku 2002) je podiel všetkých klientov, ktorí požiadali o liečbu kvôli užívaniu kokaínu, oveľa vyšší. V najnovších údajoch, ktoré sú k dispozícii, uvádza skupina krajín percento kokaínových klientov zo všetkých liečených klientov medzi 5 % a 10 % (Dánsko, Nemecko, Francúzsko, Írsko, Taliansko, Cyprus, Malta, Spojené kráľovstvo a Turecko), kým v zostávajúcich krajinách sú podiely veľmi nízke (152). Vo viacerých krajinách existujú v porovnaní so všetkými klientmi vyššie percentá nových klientov, ktorí žiadajú o liečbu kvôli prvotnému užívaniu kokaínu (153), a uvádza sa, že celkom asi 12 % všetkých nových dopytov po liečbe súvisí s kokaínom. Kokaín uvádza ako druhotnú drogu aj asi 12 % nových klientov (154).
Kokain je za opiati in konopljo najpogostejša droga, o kateri poročajo kot o razlogu za zdravljenje, prisoten pa je v okoli 8 % vseh povpraševanj po zdravljenju v EU v letu 2004 (151). Opomniti je treba, da Španija, država, v kateri ponavadi poročajo o pogostem povpraševanju po zdravljenju zaradi uživanja kokaina, še ni posredovala podatkov. Ta skupni odstotek odraža velike razlike med državami: v večini držav je povpraševanje po zdravljenju zaradi uživanja kokaina precej redko, vendar je na Nizozemskem (37 %) in v preteklosti v Španiji (26 % leta 2002) delež vseh oseb, ki zaprosijo za zdravljenje zaradi uživanja kokaina, veliko večji. V najnovejših razpoložljivih podatkih skupina držav poroča, da deleži oseb, ki se zdravijo zaradi uživanja kokaina, izmed vseh, ki se zdravijo, znašajo med 5 % in 10 % (Danska, Nemčija, Francija, Irska, Italija, Ciper, Malta, Združeno kraljestvo in Turčija), v drugih državah pa so ti deleži zelo majhni (152). V več državah so v primerjavi z vsemi, ki se zdravijo, višji odstotki novih oseb, ki se želijo zdraviti zaradi primarnega uživanja kokaina (153). Po poročilih je skupaj okrog 12 % vseh novih prošenj za zdravljenje povezanih s kokainom. Okrog 12 % novih oseb, ki se želijo zdraviti (154), navaja kokain kot sekundarno drogo.
Efter opiater och cannabis är kokain den drog som personer som påbörjar en missbruksbehandling oftast uppger som orsak till begäran om behandling. Kokain svarar för ungefär 8 % av den totala behandlingsefterfrågan i EU 2004 (151). Det bör dock noteras att Spanien som vanligen rapporterar höga siffror för behandlingsefterfrågan i samband med kokainmissbruk ännu inte har lämnat in några uppgifter. Bakom denna totala siffra döljer sig dock stora skillnader mellan länderna: i de flesta länder gäller en ganska liten del av behandlingsefterfrågan kokainmissbruk, men i Nederländerna (37 %) och tidigare Spanien (26 % år 2002) är andelen klienter som söker behandling för kokainmissbruk mycket högre. I de allra senast tillgängliga uppgifterna rapporterar en grupp länder procentandelar för kokainklienter av samtliga klienter i behandling mellan 5 % och 10 % (Danmark, Tyskland, Frankrike, Irland, Italien, Cypern, Malta, Storbritannien och Turkiet), medan andelarna i återstående länder är mycket låga (152). I flera länder är andelen nya klienter som söker behandling för ett primärt kokainmissbruk högre än bland klienter totalt (153) och totalt sett cirka 12 % av alla nya klienter som söker behandling rapporteras vara kokainrelaterade. Kokain uppges också som sekundärdrog av ungefär 12 % av nya klienter (154).
Kokain, opioidler ve esrardan sonra en çok tedaviye başlama sebebi olarak bildirilen uyuşturucu olup 2004’te tüm AB’deki tedavi taleplerinin % 8’ine karşılık gelmektedir (151). Kokain için genellikle yüksek tedavi talepleri bildiren bir ülke olan İspanya’nın henüz veri sunmamış olduğu göz önünde bulundurulmalıdır. Bu genel rakam ülkeler arasında büyük bir farklılığı yansıtmaktadır: çoğu ülkede kokain kullanımına bağlı tedavi talepleri oldukça düşük olmasına rağmen Hollanda’da (% 37) ve tarihsel olarak İspanya’da (2002’de % 26), kokain kullanımı için tedavi görmek isteyen bütün hastaların oranı çok daha yüksektir. Eldeki en yeni verilerde, bir grup ülke tüm hastalar içindeki kokain hastaları yüzdesinin % 5 ile % 10 arasında olduğunu rapor ederken (Danimarka, Almanya, Fransa, İrlanda, İtalya, Kıbrıs, Malta, Birleşik Krallık ve Türkiye) geri kalan ülkelerde oranlar oldukça düşüktür (152). Birkaç ülkede, tüm hastalarla karşılaştırıldığında, birincil kokain kullanımı için tedavi talep eden yeni hasta yüzdeleri daha yüksektir (153) ve genel olarak tüm yeni tedavi taleplerinin yaklaşık % 12’si kokainle bağlantılı olarak rapor edilmektedir. Kokain aynı zamanda yeni hastaların yaklaşık % 12’si tarafından ikincil bir uyuşturucu olarak rapor edilmiştir (154).
Pēc opioīdiem un kaņepēm kokaīna lietošana ir visbiežākais ārstēšanās iemesls, un 2004. gadā apmēram 8 % no visiem ārstniecības pieprasījuma ES bija saistīti ar kokaīna lietošanu (151). Jāņem vērā, ka Spānija, kur parasti ir liels kokaīna ārstniecības pieprasītāju skaits, vēl nav iesniegusi datus. Kopīgais rādītājs atspoguļo plašas atšķirības valstu starpā: lielākajā daļā valstu ar kokaīna lietošanu saistīto ārstniecības pieprasījumu ir samērā maz, bet Nīderlandē (37 %) un vēsturiski Spānijā (26 % 2002. gadā) to pacientu skaits, kas vēlas atradināties no kokaīna lietošanas, visu pacientu vidū proporcionāli ir daudz lielāks. Saskaņā ar jaunāko pieejamo informāciju daļā valstu kokaīna pacienti veido 5 % līdz 10 % no visiem narkotiku pacientiem (Dānijā, Vācijā, Francijā, Īrijā, Itālijā, Kiprā, Maltā, Apvienotajā Karalistē un Turcijā), bet pārējās valstīs šī proporcija ir ļoti maza (152). Vairākās valstīs to pacientu skaits, kuru ārstniecības pieprasījumu primārais iemesls ir kokaīna lietošana, jauno pacientu vidū proporcionāli ir lielāks nekā visu pacientu vidū (153), un kopumā apmēram 12 % no visiem jaunajiem ārstniecības pieprasījumiem ir saistīti ar kokaīnu. Aptuveni 12 % jauno pacientu kokaīns ir sekundāra narkotika (154).
  Capitolul 1: Politici Å...  
În Regatul Unit, Legea privind drogurile din 2005 a adus un număr de modificări semnificative la legislaţia naţională, printre care clarificarea clasificării ciupercilor care conţin psilocină şi psilocibină ca droguri de clasă A; presupunerea unei intenţii de furnizare atunci când se descoperă o anumită cantitate de droguri controlate; acordarea dreptului pentru poliţie de a-i supune unui test pe cei care comit infracţiuni legate de droguri în momentul arestării şi nu doar în cel al punerii sub acuzare; obligarea celor testaţi pozitiv să se supună unei evaluări în privinţa consumului de droguri şi solicitarea ca tribunalele şi curţile de justiţie să ţină seama de factorii agravanţi (cum ar fi vânzarea de droguri în apropierea unei şcoli) la pronunţarea sentinţei.
In the United Kingdom, the Drugs Act 2005 made a number of substantial amendments to the national legislation including clarifying the classification of fungi containing psilocin or psilocybin as a class A drug; creating the presumption of intent to supply when a specified quantity of controlled drugs is found; allowing police to test drug offenders on arrest, instead of on charge, and requiring those testing positive to undergo assessment for drug use; and requiring courts to take into account aggravating factors (such as supplying drugs near a school) when sentencing. Courts may also remand in police custody for up to 8 days (previously 4 days) those who swallow drugs packages, and a court or jury may now draw inferences if a person refuses to allow an intimate search or scan without good reason.
Au Royaume‑Uni, le Drugs Act de 2005 a apporté une série de modifications importantes à la législation nationale, notamment en précisant la classification des champignons contenant de la psilocine ou de la psilocybine comme drogue de catégorie A, en introduisant la présomption d'intention de vendre lorsqu'une quantité donnée de drogues contrôlées est trouvée, en autorisant la police à faire passer des tests de dépistage aux délinquants arrêtés et sous l'emprise de la drogue, plutôt qu'une fois inculpés, en demandant aux personnes dont le test est positif de se soumettre à une analyse de leur consommation de drogue et en demandant aux tribunaux de tenir compte de circonstances aggravantes (comme la fourniture de drogue aux abords d'une école) lorsqu'ils fixent la peine. Les tribunaux peuvent également imposer le maintien en garde à vue pendant 8 jours (contre 4 précédemment) de toute personne ayant avalé des sachets de drogue et un tribunal ou un jury peut désormais tirer des conclusions du fait qu'une personne refuse de subir une fouille corporelle ou de passer au scanner sans juste motif.
Im Vereinigten Königreich wurde mit dem Drogengesetz 2005 eine Reihe erheblicher Änderungen an den einzelstaatlichen Rechtsvorschriften vorgenommen, darunter die Klärung der Klassifizierung von psilocin- bzw. psilocybinhaltigen Pilzen als Drogen der Klasse A und die Einführung der Annahme einer Handelsabsicht, wenn eine bestimmte Menge kontrollierter Drogen gefunden wird. Ferner ist es der Polizei nun erlaubt, Drogenstraftäter nicht erst im Falle einer Verhaftung, sondern bereits bei der Festnahme zu testen und von positiv getesteten Personen zu verlangen, sich einer Untersuchung auf Drogenkonsum zu unterziehen. Darüber hinaus müssen die Gerichte bei der Urteilsfindung erschwerende Umstände (wie den Verkauf von Drogen in der Nähe einer Schule) berücksichtigen. Die Gerichte können für Personen, die Drogenpäckchen geschluckt haben, Polizeigewahrsam von bis zu acht Tagen (statt wie zuvor vier Tage) anordnen. Schließlich kann ein Gericht oder eine Jury Schlussfolgerungen daraus ziehen, dass sich eine Person ohne triftigen Grund weigert, sich einer Leibesvisitation oder einer Röntgen- bzw. Ultraschalluntersuchung zu unterziehen.
En el Reino Unido, la Ley sobre drogas de 2005 introdujo un número considerable de enmiendas a la legislación nacional, incluida una aclaración sobre la clasificación de hongos que contengan psilocina o psilocibina como drogas de la clase A. A tenor de dicha ley se crea, además, la presunción de intención de tráfico en caso de hallarse una cantidad específica de drogas controladas. Asimismo, para realizar un control a los delincuentes consumidores de drogas la policía no tendrá que esperar hasta que se formule una acusación formal, sino que podrá hacerlo en el mismo momento de su detención, y a las personas que den positivo también podrá exigirles que se sometan a un control para detectar el consumo de droga. Igualmente, en el momento de dictar sentencia, los tribunales deberán tener en cuenta factores agravantes (como la venta de drogas en las proximidades de un centro escolar). Los tribunales podrán decretar que las personas que hayan ingerido paquetes de droga permanezcan bajo custodia policial hasta 8 días (anteriormente 4 días). Asimismo, un tribunal o un jurado podrán extraer las conclusiones pertinentes si una persona se niega a someterse o bien a una inspección íntima o bien a una ecografía o radiografía sin alegar una razón de peso.
Nel Regno Unito la legge sulle sostanze stupefacenti del 2005 ha modificato in maniera sostanziale la legislazione nazionale, chiarendo tra l’altro la classificazione dei funghi contenenti psilocina o psilobicina come droghe di classe A; introducendo la presunzione di volontà di spaccio, quando una certa quantità di sostanze stupefacenti illecite è rinvenuta dalle forze dell’ordine; consentendo alla polizia di effettuare un test al momento dell’arresto, anziché dell’accusa, e di richiedere a chi risulta positivo al test anti-droga di sottoporsi a un esame sul consumo di droga; imponendo ai tribunali di tener conto delle circostanze aggravanti (per esempio, spaccio di droga vicino a una scuola) quando formulano le sentenze. I tribunali possono anche imporre la detenzione preventiva fino ad un massimo di 8 giorni (in precedenza 4 giorni), per i trafficanti che ingoiano pacchetti di droga per evitare l’arresto; inoltre, un tribunale o un giudice ha oggi la facoltà di trarre conclusioni se una persona rifiuta, senza validi motivi, una perquisizione corporea o una scansione.
No Reino Unido, a Lei da Droga de 2005 introduziu alterações substanciais à legislação nacional, clarificando a classificação dos fungos com psilocina e psilocibina como sendo drogas de classe A; criando a presunção de que existe intenção de venda quando uma determinada quantidade de drogas controladas é encontrada; permitindo que a polícia submeta os infractores a análises no momento da detenção, em vez de só poderem fazê-lo no momento da acusação, e exigindo que as pessoas cuja análise tenha tido resultados positivos sejam avaliadas quanto ao consumo de droga; determinando, além disso, que os tribunais devem ter em conta as circunstâncias agravantes (como a venda de droga próximo de uma escola) ao pronunciarem a sentença. Os tribunais também podem manter a custódia policial durante um período que pode chegar a 8 dias (anteriormente eram 4) sobre as pessoas que engulam embalagens com droga, e um tribunal ou um júri podem agora deduzir ilações do facto de uma pessoa não permitir a realização de uma busca ou de um exame íntimo sem para isso apresentar razões válidas.
Στο Ηνωμένο Βασίλειο, ο νόμος του 2005 για τα ναρκωτικά επέφερε σειρά ουσιαστικών αλλαγών στην εθνική νομοθεσία, όπως αποσαφήνιση της ένταξης των μυκήτων που περιέχουν ψιλοκίνη και ψιλοκυβίνη στις ναρκωτικές ουσίες κατηγορίας Α, θέσπιση του τεκμηρίου της πρόθεσης προσφοράς όταν εντοπίζεται συγκεκριμένη ποσότητα ελεγχόμενων ναρκωτικών, παροχή δυνατότητας στην αστυνομία να υποβάλει τους παραβάτες της νομοθεσίας περί ναρκωτικών σε εξετάσεις για χρήση ναρκωτικών κατά τη σύλληψή τους και όχι κατά την απαγγελία κατηγοριών και υποβολή όσων κατά την εξέταση αποδεικνύονται θετικοί σε αξιολόγηση για χρήση ναρκωτικών, και υποχρέωση των δικαστηρίων να λαμβάνουν υπόψη τυχόν επιβαρυντικές περιστάσεις (όπως η προσφορά ναρκωτικών κοντά σε σχολεία) κατά την επιβολή ποινών. Τα δικαστήρια μπορούν επίσης να θέτουν υπό προσωρινή αστυνομική κράτηση για διάστημα έως 8 ημερών (από 4 ημέρες) όσους καταπίνουν συσκευασίες ναρκωτικών, και τα δικαστήρια ή οι ένορκοι μπορούν πλέον να εξαγάγουν συμπεράσματα όταν ένα άτομο αρνείται να επιτρέψει την πραγματοποίηση σωματικής έρευνας ή έρευνας με ηλεκτρονικά μέσα χωρίς επαρκείς λόγους.
In het Verenigd Koninkrijk is bij de nieuwe drugswet van 2005 een aantal substantiële wijzigingen in de bestaande wetgeving doorgevoerd. Het gaat hier onder meer om: de opneming van paddo’s met psilocine of psilocybine op de lijst van drugs van de categorie A; de invoering van het “vermoeden” van een intentie tot levering in geval van de onderschepping van een gespecificeerde hoeveelheid gecontroleerde drugs; de invoering van de mogelijkheid voor de politie om drugscriminelen bij hun arrestatie in plaats van bij de inbeschuldigingstelling een test te laten ondergaan, en van de verplichting voor degenen die positief testen om zich op drugsgebruik te laten testen; en de invoering van de verplichting voor de rechter om bij het bepalen van de strafmaat rekening te houden met verzwarende omstandigheden (zoals de levering van drugs in de nabijheid van een school). Verder mag de rechter personen die drugsbolletjes geslikt hebben voor maximaal acht dagen (voorheen vier) in hechtenis nemen, en de rechtbank of de jury kan nu conclusies verbinden aan de weigering een visitatie of scan toe te staan als daarvoor geen goede redenen gegeven worden.
Ve Spojeném království zákon o drogách z roku 2005 zavedl několik zásadních novelizací národní legislativy včetně toho, že vyjasnil zařazení hub obsahujících psilocin nebo psilocybin do kategorie tvrdých drog (třída A); stanovil předpoklad záměru obchodování s drogami, jestliže je zadrženo určité množství kontrolovaných drog; umožnil policii provést drogový test u pachatelů při zadržení, nikoli až při sdělení obvinění; stanovil požadavek, aby osoby s pozitivním výsledkem testu absolvovaly vyšetření zaměřené na užívání drog; a zavedl požadavek, aby soudy při ukládání trestů zvážily přitěžující okolnosti (jako například nabízení drog v blízkosti školy). Soudy mohou rovněž uvalit policejní vazbu až na osm dnů (dříve čtyři dny) na osoby, které polknou balíčky s drogou, a soud nebo soudní senát nyní může odvozovat závěry z toho, když osoba bez pádného důvodu odmítne podstoupit osobní prohlídku nebo rentgen.
I Det Forenede Kongerige blev der i narkotikaloven fra 2005 foretaget en række væsentlige ændringer af den nationale lovgivning i form af bl.a. en præcisering af klassificeringen af svampe, der indeholder psilocin eller psilocybin, som et stof i klasse A. Endvidere antages besiddelse af en bestemt mængde kontrolleret narkotika at være med henblik på salg, og politiet har fået mulighed for at teste narkotikalovovertrædere, når de er anholdt, og ikke først når der er rejst tiltale, og kræve af dem, der testes positive, at de lader sig undersøge for stofbrug, og endelig skal domstolene tage hensyn til skærpende omstændigheder (f.eks. salg af narkotika i nærheden af en skole) ved idømmelsen af straf. Domstolene kan også beslutte at varetægtsfængsle personer, som sluger pakker med narkotika, i op til 8 dage (tidligere 4 dage), og en domstol eller et nævningeting kan nu drage slutninger, hvis en person nægter at tillade en undersøgelse eller skanning af kroppens hulrum uden god grund.
Ühendkuningriigis tehti 2005. a ravimiseadusega riigi seadustesse rida olulisi muudatusi, teiste seas täpsustati psilotsiini ja psilotsübiini sisaldavate hallutsinogeensete seente klassifikatsiooni, nimetades nad A-klassi uimastiteks; sätestati müügikavatsus, juhul kui leitakse teatud kogus kontrollitavaid uimasteid; võimaldatakse politseil teha uimastitega seotud õigusrikkumiste puhul analüüs juba vahistamisel, mitte alles süüdistuse esitamisel, ning suunata positiivse analüüsitulemuse korral kontrolli, et teha kindlaks uimastitarvitamine; nõutakse, et kohtud võtaksid otsuse tegemisel arvesse raskendavad asjaolud (näiteks uimastimüük koolide juures). Ühtlasi võivad kohtud jätta kuni kaheksaks päevaks vahi alla (varem neljaks päevaks) isikud, kes on narkootikumipakikesi alla neelanud ning kohus või vandemeeste kogu võib teha vastavaid järeldusi, kui isik keeldub mõjuva põhjuseta intiimkohtade läbivaatusest või skaneerimisest.
Yhdistyneessä kuningaskunnassa annetulla huumausainelailla (Drugs Act 2005) tehtiin kansalliseen lainsäädäntöön joitakin merkittäviä muutoksia. Psilosiinia tai psilosybiinia sisältävien huumesienien luokittelua on selkeytetty nimeämällä ne A-luokan huumausaineiksi, lainsäädäntöön on lisätty myyntiaikomusta koskeva olettama, joka syntyy, kun henkilön hallusta tavataan tietty määrä valvottuja aineita, poliisille on myönnetty oikeus testata huumerikolliset jo pidätyksen eikä vasta syytteeseenpanon yhteydessä sekä oikeus lähettää positiivisen testituloksen saaneet henkilöt huumeidenkäyttöä koskevaan arviointiin, ja tuomioistuimet on velvoitettu ottamaan raskauttavat tekijät (kuten huumeiden välitys koulun lähettyvillä) huomioon päättäessään tuomiosta. Tuomioistuimet voivat nyt määrätä huumepakkauksia nielleen henkilön tutkintavankeuteen jopa 8 päiväksi, kun se aikaisemmin sai kestää enintään 4 päivää. Lisäksi tuomioistuimilla tai lautakunnilla on oikeus tehdä syytetylle epäedullinen päätelmä siitä, että tämä kieltäytyy ruumiintarkastuksesta tai läpivalaisusta ilman perusteltua syytä.
Az Egyesült Királyságban a 2005. évi kábítószertörvény több jelentős módosítást hozott a nemzeti jogszabályokban, többek között a következőket: a pszilocin vagy pszilocibin tartalmú gombák A. osztályú kábítószerként való besorolásának tisztázása; az ellátási szándék feltételezése megadott mennyiségű ellenőrzött kábítószer megtalálásakor; annak engedélyezése, hogy a rendőrség őrizetbe vételkor, nem pedig vádemeléskor végezhessen drogtesztet a kábítószer-bűncselekmények elkövetőin, illetve azokat, akiknél a teszt a pozitív eredményt ad, kábítószer-használati felmérésére utalhassa; valamint a bíróságok kötelezése arra, hogy ítélethozatalkor vegyék figyelembe a súlyosbító körülményeket (például a kábítószer-árusítás iskolák közelében). A bíróságok 8 napig terjedő (korábban 4 napig terjedő) vizsgálati fogságban tartathatják azokat, akik kábítószercsomagokat nyelnek le, és a bíróság vagy az esküdtszék abból is következtetéseket vonhat le, ha valaki alapos ok nélkül nem egyezik bele a teljes testi motozásba vagy az átvilágításba.
I Storbritannia innebar rusmiddelloven av 2005 en rekke viktige endringer i nasjonal lovgivning. Blant annet ble sopp som inneholder psilocin eller psilocybin klassifisert som A-preparat, funn av en viss mengde kontrollerte stoffer blir forutsatt oppbevart i salgsøyemed, politiet har anledning til å teste narkotikalovbrytere ved pågripelse og ikke ved siktelse, og de som tester positivt, skal vurderes for narkotikabruk. I tillegg skal domstolene ta skjerpende omstendigheter i betraktning ved straffeutmålingen (som f.eks. tilby narkotika i nærheten av skole). Personer som har svelget pakker med narkotika kan også holdes i varetekt i inntil 8 dager (mot tidligere 4). Videre tillates domstolen eller juryen nå å trekke slutninger dersom en person nekter å gjennomgå en hulroms- eller røntgenundersøkelse.
W Wielkiej Brytanii, Ustawa o narkotykach z 2005 r. wprowadziła kilka istotnych zmian w przepisach prawa krajowego, m.in. wyjaśniła kwestię zakwalifikowania grzybów zawierających psylocynę lub psylocybinę do narkotyków klasy A; wprowadziła domniemanie zamiaru dostawy w przypadku znalezienia określonej ilości kontrolowanych narkotyków; pozwoliła policji na badanie sprawców wykroczeń po ich aresztowaniu, a nie dopiero po postawieniu zarzutu — przy pozytywnym wyniku badania konieczne jest przeprowadzenie testu na obecność narkotyków; nałożyła także na sądy obowiązek uwzględnienia przy wydawaniu wyroku okoliczności obciążających (np. rozprowadzanie narkotyków w pobliżu szkoły). Ponadto sądy mogą skazywać na pobyt w areszcie śledczym na okres do 8 dni (wcześniej do 4 dni) osoby, które połknęły opakowania z narkotykami, a sąd lub ława przysięgłych mogą wyciągnąć wnioski w przypadku odmowy poddania się rewizji osobistej lub badaniu USG bez uzasadnionego powodu.
V Spojenom kráľovstve zákon o drogách z roku 2005 urobil viacero podstatných zmien a doplnení vnútroštátnych právnych predpisov vrátane objasnenia klasifikácie húb, ktoré obsahujú psilocín a psilocybín, ako trieda drog A; vytvorenia predpokladu úmyslu ponuky, keď sa nájde špecifikované množstvo regulovaných drog; umožnenie polícii, aby testovala páchateľov trestných činov súvisiacich s drogami pri zachytení, namiesto pri obvinení, a aby požadovala od tých, ktorí budú pozitívne testovaní, aby sa podrobili hodnoteniu, či užívajú drogy; a požadovania od súdov, aby zohľadnili priťažujúce faktory (napríklad ponúkanie drog v blízkosti školy) pri ukladaní trestov. Súdy tiež môžu poslať do vyšetrovacej väzby až na 8 dní (predtým 4 dni) tých, ktorí prehltnú balíčky s drogami, a súd alebo porota môže teraz vyvodzovať závery, ak osoba bezdôvodne odmietne dovoliť osobnú prehliadku alebo snímanie.
V Združenem kraljestvu je bila z Zakonom o drogah iz leta 2005 sprejeta vrsta pomembnih sprememb nacionalne zakonodaje, med drugim tudi pojasnilo o razvrstitvi gob, ki vsebujejo psilocin in psilocibin, med droge razreda A, domnevanje o namenu oskrbe, kadar se odkrije določena količina nadzorovanih drog, dovoljenje, da policija storilce kaznivih dejanj, povezanih z drogami, testira ob aretaciji namesto ob obtožbi, zahteva, da se pri vseh osebah s pozitivnimi rezultati testiranja, opravi tudi ocena uživanja drog, in zahteva za sodišča, da pri določitvi kazni upoštevajo oteževalne okoliščine (kot je dobava drog v bližini šol). Sodišča lahko osebe, ki pogoltnejo paketke z drogami, pošljejo nazaj v policijski pripor do 8 dni (prej 4 dni), sodišče ali porota pa lahko zdaj sklepa na podlagi tega, ali oseba brez utemeljenega razloga zavrne intimen ali podroben telesni pregled.
I Storbritannien medförde narkotikalagen 2005 flera viktiga förändringar av den nationella lagstiftningen. Den innehåller exempelvis bestämmelser som klargör klassificeringen av svampar som innehåller psilocin och psilocybin som klass A-drog, inför presumtion avseende uppsåt att sälja narkotika när en specifik mängd narkotikaklassade droger påträffas, ger polisen möjligheter att testa narkotikabrottslingar när de arresteras istället för som tidigare när åtal väcks och att kräva att de som testar positivt genomgår en bedömning av narkotikamissbruk, samt bestämmelser som ålägger domstolarna skyldighet att beakta försvårande omständigheter (som att sälja narkotika nära en skola) när de avkunnar sina domar. Domstolar kan också hålla personer som sväljer narkotikapaket i häkte upp till 8 dagar (tidigare 4 dagar) och en domstol eller en jury kan nu dra slutsatser om en person vägrar att tillåta kroppsbesiktning eller scan utan goda skäl.
Birleşik Krallık'ta, 2005 Uyuşturucu Kanunu, ulusal mevzuatta bir dizi önemli değişiklik yapmış olup bunlar arasında psilocin veya psilocybin içeren mantarların açıkça A sınıfı uyuşturucu olarak sınıflandırılması; kontrol altındaki uyuşturuculardan belirli bir miktarda bulunduğunda arz niyeti varsayımı yaratmak; polisin uyuşturucu suçlularını nezaret üzerine değil, tutuklama ile test etmesine olanak vererek testi pozitif çıkanların uyuşturucu kullanımından yargılanmasını ve mahkemelerin hüküm verirken ağırlaştırıcı sebepleri (bir okulun yakınında uyuşturucu satmak gibi) dikkate almalarını gerektirmek bulunmaktadır. Mahkemeler ayrıca, uyuşturucu poşeti yutanları 8 güne kadar (daha önce 4 gündü) polis gözetimine iade edebilmekte olup, artık bir mahkeme veya jüri, kişi iyi bir gerekçe olmaksızın yakın arama ya da taramaya izin vermeyi reddettiği takdirde bundan çıkarım sonucu itham yapabilmektedir.
Apvienotajā Karalistē ar 2005. gada Narkotiku likumu ir veikti vairāki būtiski valsts tiesiskā regulējuma grozījumi, tostarp ir ieviesta skaidrība, klasificējot psilocīnu vai psilocibīnu saturošas sēnes kā A kategorijas narkotikas; ir paredzēta piegādes nodoma prezumpcija gadījumos, kad tiek atrasts konkrēts kontrolējamu narkotiku daudzums; policija drīkst pārbaudīt ar narkotikām saistītos likumpārkāpējus uzreiz pēc aresta, nevis tikai pēc apsūdzības uzrādīšanas, un pozitīva sākotnējā testa gadījumā aizturētie tiek pakļauti narkotiku lietošanas novērtējumam, bet tiesām, piespriežot sodu, ir jāņem vērā atbildību pastiprinoši apstākļi (piemēram, narkotiku piegādes skolu tuvumā). Tiesa var arī noteikt policijas arestu līdz 8 dienām (iepriekšējo 4 dienu vietā) personām, kas norij veselas narkotiku paciņas, un tiesa vai zvērināto tiesa kādas personas nepietiekami pamatotu atteikšanos no intīmas pārmeklēšanas vai apskates var uzskatīt par netiešu vainas pierādījumu.
  CăsuÅ£a 13  
În urma acestei experienţe, s-a demonstrat că trei sferturi dintre dependenţii de cocaină vaccinaţi au reuşit să rămână abstinenţi timp de 3 luni, fără a avea efecte secundare severe. În plus, după 6 luni, atât cei care s-au reapucat cât şi cei care nu s-au reapucat de consum, au declarat că senzaţiile de euforie nu sunt la fel de intense ca înainte de vaccinare.
One exciting strand of research is the use of immunotherapy, i.e. the development of a vaccine that would effectively ‘neutralise’ the action of cocaine by preventing the drug from reaching the brain. The basic concept has undergone limited testing. A vaccine developed in the United Kingdom was tested in a small number of cocaine addicts, 18 in total, over a period of 14 weeks. It was found that three-quarters of the vaccinated cohort of cocaine addicts were able to remain drug free for a period of 3 months with no untoward side-effects. In addition, after 6 months, both those who relapsed and those who did not stated that the feelings of euphoria were not as potent as prior to vaccination. As a result of these findings, the vaccine, known as drug–protein conjugate TA-CD, is undergoing phase 2 clinical trials. An alternative immunotherapeutic approach involves the development of monoclonal antibodies to cocaine, but this has only been tested preclinically.
L’immunothérapie est une voie de recherche extrêmement intéressante. Il s’agit de la mise au point d’un vaccin qui «neutraliserait» efficacement l’action de la cocaïne en empêchant la drogue d’atteindre le cerveau. Le concept de base a fait l’objet de peu d’expérimentations. Un vaccin mis au point au Royaume-Uni a été testé sur un nombre limité de cocaïnomanes (18 au total), pendant 14 semaines. Les résultats ont montré que les trois-quarts de la cohorte de cocaïnomanes vaccinés étaient en mesure de se passer de drogue pendant 3 mois sans ressentir d’effets secondaires indésirables. En outre, après six mois, tant ceux qui avaient rechuté que les autres ont déclaré que le sentiment d’euphorie n’était plus aussi fort qu’avant le vaccin. Au vu de ces résultats, le vaccin connu sous le nom de conjugué protéine-drogue TA-CD est actuellement en phase 2 des essais cliniques. Une approche immunothérapeutique alternative envisage la mise au point d’anticorps monoclonaux à la cocaïne, mais les recherches en sont encore au stade des essais pré-cliniques.
Ein sehr interessanter Forschungsansatz ist die Immuntherapie: Man versucht, einen Impfstoff zu entwickeln, der die Wirkung des Kokains tatsächlich „neutralisiert“, indem er verhindert, dass die Droge das Gehirn erreicht. Das Grundkonzept wurde bereits ersten Tests unterzogen. Ein im Vereinigten Königreich entwickelter Impfstoff wurde an einer kleinen Gruppe von insgesamt 18 Kokainabhängigen über einen Zeitraum von 14 Wochen getestet. Dabei wurde festgestellt, dass drei Viertel der geimpften Kohorte der Kokainabhängigen ohne unerwünschte Nebenwirkungen in der Lage waren, über einen Zeitraum von drei Monaten drogenfrei zu bleiben. Darüber hinaus gaben sowohl die Patienten, die rückfällig geworden waren, als auch jene, die drogenfrei geblieben waren, sechs Monate später an, dass ihr Euphoriegefühl nicht mehr so stark sei wie vor der Impfung. Infolge dieser Ergebnisse durchläuft der als Drogen-Protein-Konjugat TA-CD bekannte Impfstoff die zweite Phase der klinischen Studien. Ein weiterer immuntherapeutischer Ansatz basiert auf der Entwicklung monoklonaler Antikörper gegen Kokain. Dieser hat jedoch erst vorklinische Studien durchlaufen.
Una vía de investigación interesante es el uso de la inmunoterapia, es decir la creación de una vacuna que impida que la droga llegue al cerebro y, por lo tanto, neutralice de forma efectiva la acción de la cocaína. El concepto básico se ha sometido a los primeros ensayos. Una vacuna desarrollada en el Reino Unido se analizó con un reducido número de adictos a la cocaína, un total de 18 personas, durante un período de 14 semanas. Los resultados revelaron que tres cuartos de la cohorte de consumidores adictos a la cocaína vacunados pudieron dejar de consumir la droga durante un período de tres meses sin experimentar ningún efecto secundario indeseado. Además, después de seis meses, tanto los consumidores que recayeron como los que no volvieron a consumir cocaína afirmaron que las sensaciones de euforia no eran tan fuertes como antes de la vacunación. Como consecuencia de estos resultados la vacuna, conocida como conjugado de droga-proteína TA-CD, se encuentra en la segunda fase de ensayos clínicos. Otro enfoque alternativo de inmunoterapia consiste en el desarrollo de anticuerpos monoclonales de cocaína, pero esta opción sólo ha sido sometida a ensayos preclínicos.
Un filone interessante della ricerca è quello dell’immunoterapia, ossia della creazione di un vaccino in grado di “neutralizzare” in maniera efficace l’azione della cocaina impedendo alla droga di raggiungere il cervello. Il concetto fondamentale è stato tuttavia sottoposto a prove ancora limitate. Un vaccino (sviluppato nel Regno Unito) è stato testato su un numero esiguo di cocainomani, 18 in totale, per un periodo di 14 settimane. Si è scoperto che tre quarti della coorte vaccinata dei cocainomani erano in grado di sopportare un’astinenza di 3 mesi senza subire effetti collaterali pregiudizievoli. Inoltre, dopo 6 mesi, sia i soggetti ricaduti nella dipendenza sia i rimanenti soggetti hanno dichiarato che la sensazione di euforia prodotta dal consumo della sostanza non era così potente come prima del vaccino Grazie a questi risultati il vaccino, denominato coniugato della proteina stupefacente TA-CD, è ora in fase di sperimentazione nell’ambito di due studi clinici di fase 2. Un approccio immunoterapeutico alternativo, che tuttavia è stato testato soltanto a livello preclinico, prevede lo sviluppo di anticorpi monoclonali alla cocaina.
Uma vertente de investigação estimulante é o recurso à imunoterapia, isto é, o desenvolvimento de uma vacina capaz de “neutralizar” eficazmente a acção da cocaína impedindo a droga de chegar ao cérebro. O conceito básico já foi sujeito a alguns testes, tendo-se ensaiado uma vacina desenvolvida no Reino Unido num pequeno número de dependentes de cocaína, 18 no total, ao longo de um período de 14 semanas. Concluiu-se que três quartos da coorte de dependentes de cocaína vacinados conseguiram permanecer livres de droga durante um período de 3 meses, sem quaisquer efeitos secundários desagradáveis. Além disso, ao fim de seis meses, tanto os que recaíram, como os que não recaíram declararam que as sensações de euforia não eram tão fortes como antes de serem vacinados. Em resultado destas conclusões, a vacina, denominada “conjugado droga-proteína TA-CD”, está a ser sujeita a uma segunda fase de ensaios clínicos. Outra abordagem imunoterapêutica alternativa envolve o desenvolvimento de anticorpos monoclonais à cocaína, mas ainda só foi objecto de testes pré-clínicos.
Ένα ενδιαφέρον ερευνητικό πεδίο είναι η χρήση ανοσοθεραπείας, δηλαδή η ανάπτυξη ενός εμβολίου που θα «εξουδετερώνει» αποτελεσματικά τη δράση της κοκαΐνης, μην επιτρέποντας στη ναρκωτική ουσία να φτάσει στον εγκέφαλο. Η βασική ιδέα έχει υποβληθεί σε περιορισμένες δοκιμές. Ένα εμβόλιο που αναπτύχθηκε στο Ηνωμένο Βασίλειο δοκιμάστηκε σε μικρό αριθμό κοκαϊνομανών, συνολικά 18, για διάστημα 14 εβδομάδων. Διαπιστώθηκε ότι τα τρία τέταρτα της κοορτής των κοκαϊνομανών που εμβολιάστηκαν απείχαν από τη χρήση της ουσίας για διάστημα 3 μηνών χωρίς ανεπιθύμητες παρενέργειες. Επιπλέον, έπειτα από έξι μήνες, τόσο όσοι υποτροπίασαν όσο και όσοι δεν υποτροπίασαν ανέφεραν ότι η αίσθηση ευφορίας που βίωναν δεν ήταν τόσο ισχυρή όσο πριν από τον εμβολιασμό. Κατόπιν των διαπιστώσεων αυτών, το εμβόλιο, γνωστό ως συζευτικό ναρκωτικής ουσίας-πρωτεΐνης TA-CD, υποβάλλεται σε κλινικές δοκιμές φάσης 2. Μια εναλλακτική ανοσοθεραπευτική προσέγγιση βασίζεται στην ανάπτυξη μονοκλωνικών αντισωμάτων κατά της κοκαΐνης, η οποία όμως έχει υποβληθεί μόνον σε προκλινικές δοκιμές.
Een interessante onderzoeksrichting is het gebruik van immunotherapie, oftewel de ontwikkeling van een vaccin dat de werking van cocaïne daadwerkelijk zou “neutraliseren” door te voorkomen dat de drug de hersenen bereikt. Het onderliggende concept is op beperkte schaal getest. Een in het Verenigd Koninkrijk ontwikkeld vaccin werd getest op een klein aantal cocaïneverslaafden, 18 in totaal, gedurende een periode van 14 weken. De uitkomst was dat driekwart van de gevaccineerde groep cocaïneverslaafden erin slaagde om gedurende een periode van drie maanden drugsvrij te blijven zonder ongewenste bijwerkingen. Bovendien verklaarden zowel degenen die terugvielen in hun oude gedrag als degenen die dat niet deden na zes maanden dat de gevoelens van euforie niet meer zo sterk waren als voor de vaccinatie. Het resultaat van deze bevindingen is dat het vaccin, dat bekendstaat als het drug-eiwitconjugaat TA-CD, zich in een tweede fase van klinische proeven bevindt. Een alternatieve immunotherapeutische benadering is gebaseerd op de ontwikkeling van monoklonale antilichamen tegen cocaïne, maar daarmee zijn alleen nog preklinische testen gedaan.
Jedním ze zajímavých směrů výzkumu je použití imunoterapie, tj. vývoj vakcíny, která by účinně „neutralizovala“ působení kokainu zabráněním tomu, aby se droga dostala do mozku. Základní koncepce prošla omezeným testováním. Vakcína (vyvinutá ve Spojeném království) byla testována na malém počtu osob závislých na kokainu, kterých bylo celkem osmnáct, po dobu čtrnácti týdnů. Bylo zjištěno, že tři čtvrtiny očkované kohorty osob závislých na kokainu dokázaly abstinovat po dobu tří měsíců bez nežádoucích vedlejších účinků. Navíc po šesti měsících uváděli jak ti, u kterých došlo k relapsu, tak ti, u kterých k němu nedošlo, že pocity euforie nebyly už tak silné jako před očkováním. V důsledku těchto zjištění je nyní vakcína, známá jako konjugát droga/protein TA-CD, podrobena klinické studii druhé fáze. Alternativním imunoterapeutickým přístupem je vývoj monoklonálních protilátek proti kokainu, ale ten je zatím ve fázi předklinického testování.
Et spændende forskningsområde er brugen af immunterapi, dvs. udviklingen af en vaccine, som effektivt kan "neutralisere" kokains virkning ved at hindre stoffet i at nå frem til hjernen. Det grundlæggende princip er kun blevet testet i begrænset omfang. En vaccine udviklet i Det Forenede Kongerige blev testet på et mindre antal kokainafhængige, 18 i alt, over en periode på 14 uger. Resultatet heraf var, at tre fjerdedele af den vaccinerede kohorte af kokainafhængige var i stand til at forblive stoffrie i en periode på 3 måneder uden nogen uheldige bivirkninger. Endvidere har både de personer, der fik tilbagefald, og de, der ikke gjorde, anført efter 6 måneder, at de euforiske følelser ikke havde samme styrke som inden vaccinationen. På grundlag af disse resultater gennemgår vaccinen, kaldet stofproteinkonjugat TA-CD, kliniske fase 2-undersøgelser. En alternativ immunterapeutisk tilgang indebærer udvikling af monoklone antistoffer til kokain, men dette er kun blevet testet i prækliniske undersøgelser.
Üks praegune uurimissuund on immunoteraapia, st püütakse luua vaktsiini, mis neutraliseeriks tõhusalt kokaiini toime, ennetades selle jõudmise ajju. Esialgne vaktsiin on juba teatud määral katsetused läbinud. Ühendkuningriigis välja töötatud vaktsiini katsetati väikese hulga kokaiinisõltlaste peal, kokku 18 inimesel 14 nädala jooksul. Leiti, et kaks kolmandikku vaktsineeritud kokaiinisõltlaste rühmast olid võimelised kolme kuu jooksul elama narkootikumivabalt ilma ebameeldivate kõrvalnähtudeta. Lisaks kinnitasid kuue kuu möödudes nii need, kes uuesti tarvitama hakkasid kui ka need, kes ei hakanud, et eufooriatunne ei olnud enam nii võimas kui enne vaktsineerimist. Nende järelduste tulemusena läbib vaktsiin, tuntud kui konjugeeritav ravim-proteiin TA-CD, kliiniliste katsetuste teist etappi. Alternatiivne immunoteraapiline lähenemine tähendab kokaiinile monoklonaalsete antikehade väljatöötamist, aga seda on üksnes prekliiniliselt katsetatud.
Yksi kiinnostava tutkimusala on immunoterapian käyttö eli sellaisen rokotteen kehittäminen, joka neutraloisi tehokkaasti kokaiinin vaikutukset estämällä huumetta pääsemästä aivoihin. Perusideaa on testattu vähän. Yhdistyneessä kuningaskunnassa kehitettyä rokotetta testattiin pienellä määrällä kokaiiniriippuvaisia, yhteensä 18:lla, 14 viikon ajan. Tutkimuksessa todettiin, että kolme neljäsosaa rokotetuista kokaiiniriippuvaisista pystyi olemaan käyttämättä huumetta kolmen kuukauden ajan ilman odottamattomia haittavaikutuksia. Lisäksi sekä ne, jotka sortuivat huumeisiin, että ne, jotka eivät sortuneet, ilmoittivat kuusi kuukautta myöhemmin, ettei euforinen tunne ollut enää yhtä voimakas kuin ennen rokotusta. Näiden tulosten perusteella tämä rokote, joka kulkee nimellä lääkeaine-proteiinikonjugaatti TA-CD, on nyt läpikäymässä toisen vaiheen kliinisiä kokeita. Vaihtoehtoiseen immunoterapeuttiseen lähestymistapaan liittyy monoklonaalisten vasta-aineiden kehittäminen kokaiinille, mutta sitä on testattu vasta esikliinisesti.
A kutatás egyik érdekes ága az immunterápia alkalmazása, azaz egy olyan védőoltás kidolgozása, amely hatékonyan „semlegesíti” a kokain működését azáltal, hogy meggátolja, hogy a kábítószer elérje az agyat. A kiinduló koncepciót már korlátozott mértékben tesztelték. Egy az Egyesült Királyságban kifejlesztett védőoltást kokainfüggők kis létszámú, összesen 18 fős csoportján teszteltek, 14 héten át. Azt állapították meg, hogy a kokainfüggők vakcinázott kohorszának háromnegyede 3 hónapig kábítószer nélkül tudott maradni, kellemetlen mellékhatások nélkül. 6 hónap elteltével pedig a visszaesők és a nem visszaesők egyaránt arról számoltak be, hogy az eufória érzése nem volt már olyan erős, mint a védőoltást megelőzően. E megállapítások eredményeképpen a – TA-CD kábítószer–fehérje konjugátumként ismert – vakcinát alávetették a 2. fázisú klinikai kipróbálásnak. Egy másik immunterápiás módszer a monoklonális antitestek létrehozása a kokainhoz, de ennek tesztelése még a klinikai előtti szakaszban jár.
En spennende forskningsgren ser på bruken av immunterapi, dvs. utviklingen av en vaksine som effektivt kan ”nøytralisere” kokainens virkning ved å hindre at stoffet når hjernen. Det grunnleggende konseptet har vært gjenstand for begrenset testing. En vaksine utviklet i Storbritannia ble testet på et lite antall kokainavhengige, 18 i alt, over en periode på 14 uker. Det viste seg at tre firedeler av den vaksinerte kohorten av kokainavhengige var i stand til å holde seg stoff-frie i en periode på 3 måneder uten uheldige bivirkninger. Etter 6 måneder oppga både de som fikk og de som ikke fikk tilbakefall, at følelsen av eufori ikke var like sterk som før vaksinasjonen. Som et resultat av disse funnene undersøkes vaksinen, kjent som stoff-proteinkonjugat TA-CD, nå i kliniske fase 2-studier. En annen immunterapeutisk tilnærming ser på utviklingen av monoklonale antistoffer mot kokain, men dette har bare vært testet preklinisk.
Ekscytującym elementem badań jest zastosowanie immunoterapii, czyli opracowanie szczepionki skutecznie „neutralizującej” działanie kokainy poprzez zapobieganie dotarciu przez narkotyk do mózgu. Podstawowa koncepcja została już w pewnym zakresie przetestowana. Szczepionkę stworzoną przez firmę Xenova (Wielka Brytania) testowano przez 14 tygodni na niewielkiej grupie 18 osób uzależnionych od kokainy. Stwierdzono, że trzy czwarte spośród zaszczepionych osób uzależnionych od kokainy było w stanie powstrzymać się od zażywania narkotyków przez 3 miesiące bez niepożądanych skutków ubocznych. Dodatkowo po upływie sześciu miesięcy zarówno ci, którzy powrócili do nałogu, jak i ci, którzy nadal zażywali kokainę, stwierdzili, że uczucie euforii nie jest już tak silne jak przed szczepieniem. W wyniku tego odkrycia szczepionkę, określaną jako TA-CD — sprzężenie narkotyku i białka, poddano drugiemu etapowi badań klinicznych. Inna metoda immunoterapeutyczna polega na opracowaniu monoklonalnych przeciwciał dla kokainy, ale znajdują się one jeszcze w fazie badań przedklinicznych.
Jedným vzrušujúcim smerom výskumu je používanie imunoterapie, t. j. vývoj vakcíny, ktorá by účinne „neutralizovala“ pôsobenie kokaínu zabránením, aby droga dosiahla mozog. Základná koncepcia bola podrobení obmedzenému testovaniu. Vakcína vyvinutá v Spojenom kráľovstve bola testovaná na malom počte narkomanov, ktorí užívajú kokaín, celkom 18, počas obdobia 14 týždňov. Zistilo sa, že tri štvrtiny očkovanej skupiny narkomanov, ktorí užívali kokaín, boli schopné zostať bez drogy počas obdobia 3 mesiacov bez neobvyklých vedľajších účinkov. Okrem toho po 6 mesiacoch tí, ktorí podľahli recidíve a tí, ktorí vydržali, uviedli, že pocity eufórie neboli také silné ako pred očkovaním. V dôsledku týchto zistení vakcína, známa ako drogovo-proteínový konjugát TA-CD, sa podrobuje 2. etape klinických skúšok. Alternatívny imunoterapeutický prístup zahŕňa vývoj monoklonálnych protilátok proti kokaínu, ale je iba v etape predklinických skúšok.
Zanimiv niz raziskav vključuje uporabo imunoterapije, tj. razvoja cepiva, ki bi učinkovito "nevtraliziralo" delovanje kokaina, tako da drogi prepreči, da doseže možgane. Osnovni koncept je bil omejeno preskušen. Cepivo, razvito v podjetju v Združenem kraljestvu, so 14 dni preskušali na majhnem številu kokainskih odvisnikov (18). Ugotovili so, da so tri četrtine cepljene kohorte kokainskih odvisnikov lahko tri mesece ostale brez drog brez kakršnih koli neprijetnih stranskih učinkov. Poleg tega so po šestih mesecih vsi tisti, ki so znova začeli uživati kokain, in tisti, ki ga niso, izjavili, da občutki evforije niso bili tako močni kot pred cepljenjem. Zaradi teh ugotovitev je cepivo, znano kot konjugat droge in proteina TA-CD, v drugi fazi kliničnih preskušanj. Alternativni imunoterapevtski pristop vključuje razvoj monoklonskih protiteles za kokain, vendar je bil preskušen zgolj predklinično.
En intressant del av forskningen är utnyttjandet av immunterapi, dvs. utveckling av ett vaccin som skulle “neutralisera” kokainets effekt genom att förhindra drogen från att nå hjärnan. Det underliggande konceptet har genomgått begränsade tester. Ett vaccin som utvecklats i Storbritannien har testats på ett litet antal (18 totalt) kokainberoende klienter under en period på 14 veckor. Man fann att tre fjärdedelar av den vaccinerade kohorten av kokainmissbrukare kunde hålla sig drogfria under en period på tre månader utan några obehagliga bieffekter. Efter sex månader uppgav både de som hade återfallit i missbruk och de som höll sig fortsatt drogfria att de euforiska känslorna inte var lika starka som före vaccinationen. Som ett resultat av dessa rön håller vaccinet, kallat narkotika–protein konjugat TA-CD, nu på att genomgå klinisk fas 2-prövningar. En alternativ immunoterapeutisk metod innefattar utveckling av monoklonala antikroppar mot kokain, men den metoden har ännu bara testats prekliniskt.
Heyecan verici bir araştırma kolu da immünoterapi, yani uyuşturucunun beyne gitmesini önleyerek kokainin hareketini etkin şekilde ‘nötralize’ edecek bir aşının geliştirilmesidir. Temel kavram sınırlı testlerden geçmiştir. Birleşik Krallık'ta geliştirilen bir aşı, toplamı 18 olan az sayıda kokain bağımlısında, 14 haftalık bir dönem için test edilmiştir. Aşılanan kokain bağımlılarının dörtte üçünün, istenmeyen hiçbir yan etki olmaksızın 3 aylık bir süre boyunca temiz kalmayı başardığı görülmüştür. Buna ek olarak, 6 aydan sonra, hem yeniden başlayanlar hem de başlamayanlar, keyif hissinin aşılama öncesinde olduğu kadar güçlü olmadığını ifade etmiştir. Bu bulguların bir sonucu olarak, uyuşturucu-protein bileşiği TA-CD olarak bilinen aşı, klinik testlerin 2. aşamasında bulunmaktadır. Alternatif bir immünoterapötik yaklaşım, kokaine karşı monoklonal antikorlar geliştirilmesiyle ilgilidir ama bu yalnızca klinik öncesi olarak test edilmiştir.
Aizraujošs pētniecības virziens ir imunoterapijas izmantošana, t.i., tādas vakcīnas radīšana, kas efektīvi ,,neitralizē” kokaīna iedarbību, neļaujot tam sasniegt smadzenes. Šajā jomā jau ir veikti ierobežoti pamatkoncepcijas testi. Apvienotā Karalistē izstrādātu vakcīnu 14 nedēļas izmēģināja neliela kokaīna pacientu grupa, pavisam 18 cilvēki. Pēcāk izrādījās, ka trīs ceturtdaļas no vakcinētās kokaīna pacientu grupas spēja 3 mēnešus atturēties no kokaīna lietošanas bez smagām blakusparādībām. Turklāt pēc 6 mēnešiem gan tie, kas bija atsākuši lietot kokaīnu, gan tie, kas bija noturējušies, apgalvoja, ka eiforija vairs nav tik spēcīga kā pirms vakcinācijas. Šo atklājumu rezultātā notiek šīs vakcīnas jeb narkotiku proteīnu konjugāta TA-CD otrās fāzes klīniskie izmēģinājumi. Alternatīvs imunoterapijas risinājums ir monoklonālu kokaīna antivielu radīšana, bet klīniski izmēģinājumi šajā jomā vēl nav veikti.
  Comentariu ‘“ problema ...  
Sistemul de alertare rapidă instituit de decizia Consiliului reprezintă, prin urmare, un important mecanism de intervenţie într-un proces în care sănătatea tinerilor europeni este periclitată de către cei care urmăresc profitul prin evitarea mecanismelor existente de control al drogurilor.
Psilocybin and psilocin, two of the psychoactive substances found in hallucinogenic mushrooms, are controlled by an international convention. However, the fact that mushrooms grow naturally in many countries poses a more complex issue for legislation, and they are treated differently across Europe. More generally, vigilance on emerging substances that may pose a threat to public health and therefore require control is supported by a new Council decision (2005/387/jha) on information exchange, risk assessment and control of new psychoactive substances. An example of the need for early warning information in this area has been the rapid spread of mCPP (1-3-chlorophenyl piperazine) in 2005. The emergence of mCPP illustrates the fact that those involved in the production of illicit drugs are constantly looking for innovation in the form of new chemicals that can be introduced to the market – in this case probably to potentiate or modify the effects of MDMA (ecstasy). Such innovation requires a response as the potential for these substances to cause severe health problems is unknown. The early warning system put in place by the Council decision therefore represents an important mechanism to intervene in a process in which the heath of young Europeans is put at risk by those who pursue profit by avoiding existing drug control mechanisms.
La psilocybine et la psilocine, deux des substances présentes dans les champignons hallucinogènes, font l’objet d’une convention internationale. Toutefois, le fait que les champignons poussent naturellement dans bon nombre de pays pose un problème complexe sur le plan législatif et ils sont traités différemment partout en Europe. De manière plus générale, la surveillance de substances émergentes qui pourraient poser une menace pour la santé publique, et qui requièrent donc un contrôle, est soutenue par une nouvelle décision du Conseil (2005/387/jha) relative à l’échange d’informations, à l’évaluation des risques et au contrôle des nouvelles substances psychoactives. Un exemple de la nécessité d’informations d’alerte précoce dans ce domaine a été la diffusion rapide de la mCPP (1‑3‑chlorophénylpipérazine) en 2005. L’émergence de la mCPP illustre le fait que les personnes impliquées dans la production de drogue cherchent constamment des innovations sous la forme de nouvelles substances chimiques pouvant être introduites sur le marché — dans ce cas probablement pour renforcer ou modifier les effets de la MDMA (ecstasy). Une telle innovation exige une réaction car le potentiel délétère grave de ces substances pour la santé est inconnu. Le système d’alerte précoce mis en place par la décision du Conseil représente donc un mécanisme d’intervention important dans un processus où la santé des jeunes européens est mise en danger par ceux qui cherchent à faire des profits en évitant les mécanismes de lutte contre les stupéfiants existants.
Psilocybin und Psilocin sind zwei psychoaktive Inhaltsstoffe halluzinogener Pilze, die durch ein internationales Übereinkommen kontrolliert werden. Der Umstand, dass Pilze in vielen Ländern natürlich vorkommen, stellt die Drogengesetzgebung aber vor komplexere Probleme, die in Europa unterschiedlich behandelt werden. Allgemeiner wird die Beobachtung auftauchender Substanzen, die eine Bedrohung der öffentlichen Gesundheit darstellen können und deshalb kontrolliert werden müssen, durch den neuen Beschluss (2005/387/JI) des Rates betreffend den Informationsaustausch, die Risikobewertung und die Kontrolle bei neuen psychoaktiven Substanzen unterstützt. Ein Beispiel für die Notwendigkeit von Frühwarninformationen ist die rapide Verbreitung von mCPP (1-3-Chlorphenylpiperazin) im Jahr 2005. Das Auftauchen von mCPP beleuchtet den Umstand, dass die Produzenten von illegalen Drogen ständig nach Innovationen in Form neuer Chemikalien suchen, die auf den Markt gebracht werden können — in diesem Fall wahrscheinlich in der Absicht, die Wirkung von MDMA (Ecstasy) zu potenzieren oder zu modifizieren. Auf eine solche Innovation muss reagiert werden, weil nicht bekannt ist, ob diese Substanzen schwere gesundheitliche Störungen verursachen können. Das durch den Beschluss des Rates eingerichtete Frühwarnsystem stellt deshalb einen wichtigen Interventionsmechanismus in einem Prozess dar, in dem die Gesundheit junger Europäer von jenen gefährdet wird, die ihre Profitinteressen unter Umgehung des bestehenden Drogenkontrollsystems verfolgen wollen.
El control de la psilocibina y la psilocina, que son dos de las sustancias psicoactivas que se encuentran en los hongos alucinógenos, es objeto de un convenio internacional. Sin embargo, el hecho de que estos hongos crezcan de forma natural en numerosos países plantea un problema más complejo para la legislación, y reciben un tratamiento distinto en Europa. En términos más generales, la Decisión 2005/387/JAI del Consejo relativa al intercambio de información, la evaluación del riesgo y el control de las nuevas sustancias psicotrópicas contribuye a la vigilancia de las nuevas sustancias que pueden suponer una amenaza para la salud pública y que, por ende, deben ser controladas. Un ejemplo de la necesidad de contar con información para emitir alertas tempranas en este ámbito ha sido la rápida propagación de la mCPP (1-3-clorofenil piperazina) que tuvo lugar en 2005. La aparición de la mCPP pone de manifiesto que los productores de drogas ilegales buscan continuamente innovaciones en forma de nuevos productos químicos que puedan comercializarse, en el presente caso para potenciar o modificar los efectos del MDMA (éxtasis). Dichas innovaciones exigen una respuesta, ya que se desconoce el potencial de estas sustancias para provocar graves problemas de salud. Por ello, el sistema de alerta rápida creado por la Decisión del Consejo representa un mecanismo importante para intervenir en un proceso en el que quienes sólo buscan su propio beneficio no dudan en poner en peligro la salud de los jóvenes europeos eludiendo los actuales mecanismos de control.
Psilocibina e psilocina, due delle sostanze psicoattive presenti nei funghi allucinogeni, vengono controllate da una convenzione internazionale. Tuttavia, il fatto che i funghi crescano spontaneamente in molti paesi pone il legislatore di fronte a un problema complesso, al punto che in Europa la questione è regolamentata in maniera diversa da paese a paese. In generale, una nuova decisione del Consiglio (2005/387/GAI) relativa allo scambio di informazioni, alla valutazione dei rischi e al controllo delle nuove sostanze psicoattive giunge a sostegno della necessità di vigilare sulle sostanze emergenti che possono mettere a repentaglio la salute pubblica e, di conseguenza, devono essere soggette a controlli. Un esempio dell’importanza di introdurre un sistema di allarme rapido in questo settore è rappresentato dalla veloce diffusione della mCPP (1-3-clorofenil piperazina) nel 2005. La comparsa di questa nuova sostanza fa capire che i soggetti coinvolti nella produzione di droghe illecite sono costantemente alla ricerca di nuove sostanze chimiche da introdurre sul mercato, in questo caso probabilmente per potenziare o modificare gli effetti dell’MDMA (ecstasy). Di fronte a queste innovazioni è necessario saper reagire, poiché non è noto quali gravi problemi di salute possano causare queste nuove sostanze. Il sistema di allarme rapido messo in atto dalla decisione del Consiglio rappresenta pertanto un meccanismo importante per intervenire in un processo che vede la salute dei giovani europei messa a repentaglio da chi ricerca un profitto eludendo gli attuali meccanismi di controllo sugli stupefacenti.
A psilocibina e a psilocina, duas das substâncias psicoactivas presentes nos cogumelos alucinogénios, são controladas por uma convenção internacional. Todavia, o facto de os cogumelos crescerem espontaneamente em muitos países coloca um problema mais complexo em termos legislativos, que é tratado de forma diferente nos vários países europeus. De uma forma mais geral, a vigilância sobre substâncias emergentes que possam constituir uma ameaça para a saúde pública e, por isso, exigem controlo, é apoiada por uma nova Decisão do Conselho (2005/387/JAI) relativa ao intercâmbio de informações, avaliação de riscos e controlo de novas substâncias psicoactivas. Um exemplo da necessidade de informações obtidas através de sistemas de alerta precoce neste domínio foi a rápida expansão da mCPP (1-(3-clorofenil) piperazina) em 2005. O aparecimento da mCPP mostra que as pessoas envolvidas na produção de drogas ilegais procuram inovar constantemente criando novas substâncias químicas que possam ser introduzidas no mercado — neste caso, provavelmente, para potenciar ou alterar os efeitos do MDMA (ecstasy). Essa inovação exige uma resposta, pois desconhece-se o potencial destas substâncias para causar problemas de saúde graves. O sistema de alerta rápido criado pela decisão do Conselho constitui, assim, um mecanismo importante para intervir num processo em que a saúde dos jovens europeus é posta em risco por aqueles que procuram obter lucros contornando os mecanismos de controlo da droga actualmente existentes.
Η ψιλοκυβίνη και η ψιλοκίνη, δύο από τις ψυχοτρόπους ουσίες που βρίσκονται στα παραισθησιογόνα μανιτάρια, ελέγχονται βάσει διεθνούς σύμβασης. Ωστόσο, το γεγονός ότι τα μανιτάρια αναπτύσσονται αυτοφυώς σε πολλές χώρες δημιουργεί ένα πιο σύνθετο ζήτημα για τη νομοθεσία με αποτέλεσμα τη διαφορετική αντιμετώπιση ανά την Ευρώπη. Γενικότερα, η επαγρύπνηση σε σχέση με τις νέες ουσίες που ενδέχεται να εγκυμονούν κίνδυνο για τη δημόσια υγεία και ως εκ τούτου χρήζουν ελέγχου υποστηρίζεται από μια νέα απόφαση του Συμβουλίου (2005/387/$fnΔΕΥ) σχετικά με την ανταλλαγή πληροφοριών, την αξιολόγηση κινδύνων και τον έλεγχο νέων ψυχοτρόπων ουσιών. Ένα παράδειγμα της αναγκαιότητας έγκαιρων πληροφοριών προειδοποίησης στον τομέα αυτό αποτελεί η ραγδαία εξάπλωση της ουσίας mCPP (1-3-χλωροφαινυλοπιπεραζίνης) το 2005. Η εμφάνιση της mCPP καταδεικνύει το γεγονός ότι όσοι εμπλέκονται στην παραγωγή παράνομων ναρκωτικών ουσιών αναζητούν διαρκώς καινοτομίες υπό τη μορφή νέων χημικών ουσιών που μπορούν να κυκλοφορήσουν στην αγορά — στην περίπτωση αυτή ενδεχομένως για την ενίσχυση ή την τροποποίηση των αποτελεσμάτων της MDMA (έκσταση). Τέτοιου είδους καινοτομίες χρήζουν αντιμετώπισης, καθώς είναι άγνωστη η δυνατότητα των ουσιών αυτών να προκαλέσουν σοβαρά προβλήματα υγείας. Το σύστημα έγκαιρης προειδοποίησης που τέθηκε σε λειτουργία βάσει της απόφασης του Συμβουλίου αποτελεί ως εκ τούτου έναν σημαντικό μηχανισμό ο οποίος παρεμβαίνει σε μια διαδικασία στο πλαίσιο της οποίας τίθεται σε κίνδυνο η υγεία των νεαρών Ευρωπαίων από εκείνους που επιδιώκουν το κέρδος αποφεύγοντας τους υπάρχοντες μηχανισμούς ελέγχου των ναρκωτικών.
Psilocybine en psilocine, twee van de psychoactieve substanties die in hallucinogene paddestoelen worden gevonden, worden gereguleerd door een internationaal verdrag.Het feit dat paddestoelen in tal van landen in de natuur groeien, stelt de wetgeving voor een complexer probleem, en het beleid inzake deze drugs is overal in Europa anders. Over het algemeen is waakzaamheid geboden met het oog op nieuwe substanties die een bedreiging zouden kunnen zijn voor de volksgezondheid, en die daarom gereguleerd moeten worden. De noodzaak hiertoe wordt ondersteund door een nieuw besluit van de Raad (2005/387/JBZ) inzake de uitwisseling van informatie, de risicobeoordeling en de controle ten aanzien van nieuwe psychoactieve stoffen. Een voorbeeld van de behoefte aan vroegtijdige waarschuwingsinformatie op dit gebied was het snel om zich heen grijpende mCPP (1-3-cholorofenyl piperazine) in 2005. De opkomst van mCPP is een bewijs van het feit dat degenen die bij de productie van illegale drugs betrokken zijn, voortdurend op zoek zijn naar innoverende ontwikkelingen in de vorm van nieuwe chemicaliën die op de markt kunnen worden aangeboden – in dit geval waarschijnlijk om de effecten van MDMA (ecstasy) te wijzigen en te versterken. Die innoverende ontwikkelingen vereisen een reactie, want het is onbekend in hoeverre deze substanties kunnen leiden tot ernstige gezondheidsproblemen. Het systeem voor vroegtijdige waarschuwing dat door het besluit van de Raad is geïmplementeerd, is dan ook een belangrijk mechanisme om te interveniëren in een proces waarin de gezondheid van jonge Europeanen op het spel wordt gezet door mensen die winst najagen door de bestaande drugscontrolemechanismen te omzeilen.
Psilocybin a psilocin, dvě psychoaktivní látky obsažené v halucinogenních houbách, podléhají podle mezinárodní úmluvy kontrole. Skutečnost, že tyto houby rostou v mnoha zemích přirozeně, však představuje pro legislativu problém o to složitější a tuto otázku řeší různé země Evropy odlišně. V obecnější rovině podporuje ostražitost při sledování nových látek, které mohou představovat hrozbu pro veřejné zdraví, a tudíž je nutná jejich kontrola, rozhodnutí Rady (2005/387/JVV) o výměně informací, hodnocení rizik a kontrole nových psychoaktivních látek. Příkladem, který potvrzuje potřebu včasného varování v této oblasti, je rychlé šíření mCPP (1-(3-chlorfenyl)piperazinu) v roce 2005. Nástup mCPP dokládá, že ti, kdo jsou zapojeni do výroby nezákonných drog, neustále hledají možnosti inovace v podobě nových chemických látek, které by se daly uvést na trh – v tomto případě pravděpodobně s cílem zesílit nebo upravit účinky MDMA (extáze). Na tuto inovaci je třeba reagovat, protože není známo, jaké závažné zdravotní problémy mohou tyto látky potenciálně způsobovat. Systém včasného varování zavedený rozhodnutím Rady proto představuje důležitý mechanizmus jak zasáhnout do procesu, v němž zdraví mladých Evropanů ohrožují ti, kdo chtějí dosáhnout zisku obcházením existujících mechanizmů kontroly drog.
Psilocybin og psilocin, to af de psykoaktive stoffer, der findes i hallucinogene svampe, kontrolleres af en international konvention. Den omstændighed, at svampe vokser naturligt i mange lande, rejser imidlertid en mere kompleks problemstilling for lovgivningen, og de behandles forskelligt i Europa. Mere generelt støttes agtpågivenheden over for nye stoffer, som kan udgøre en trussel mod folkesundheden og derfor skal kontrolleres, i en ny rådsafgørelse (2005/387/RIA) om udveksling af oplysninger om, risikovurdering af og kontrol med nye psykoaktive stoffer. Et eksempel på behovet for tidlig varsling på dette område har været den hurtige udbredelse af mCPP (1-(3-chlorophenyl)piperazin) i 2005. Fremkomsten af mCPP illustrerer den omstændighed, at de personer, der er involveret i produktionen af illegale stoffer, konstant er på udkig efter innovation i form af nye kemikalier, som kan markedsføres — i dette tilfælde formentlig for at forstærke eller ændre virkningerne af MDMA (ecstasy). En sådan innovation kræver indgreb, da det er ukendt, i hvilket omfang disse stoffer kan forårsage alvorlige sundhedsproblemer. Det tidlige varslingssystem, der er indført ved Rådets afgørelse, udgør derfor en vigtig mekanisme til at gribe ind i en proces, hvor unge europæeres sundhed bringes i fare af personer, som søger profit ved at undvige eksisterende narkotikakontrolmekanismer.
Hallutsinogeensetes seentes sisalduva kahe psühhoaktiivse aine, psilotsübiini ja psilotsiini kohta on olemas rahvusvaheline konventsioon. Kuna seened kasvavad mõnes riigis looduslikult, on see teema õiguslikust küljest väga keeruline ning sellesse suhtutakse Euroopa riikides erinevalt. Nende uute ainete jälgimist, mis võivad ohustada rahvatervist ning mida tuleb seetõttu kontrollida, toetab üldisemas plaanis uus nõukogu otsus (2005/387/JSK) uute psühhoaktiivsete ainete riskihindamise, kontrollimise ja sellealase teabe vahetamise kohta. Varajase hoiatamise vajadust selles valdkonnas kinnitab ka näide mCPP (1-3-klorofenüül piperasiin) kiire leviku kohta 2005. aastal. mCPP levik näitab, et ebaseaduslike uimastite tootmisega seotud isikud on uuendusteks valmis ning otsivad pidevalt uusi kemikaale, mida turule tuua – käesoleval juhul MDMA (ecstasy) kangemaks muutmiseks või selle mõju muutmiseks. Sellistele uuendustele tuleb leida vastumeetmed, sest ei ole teada, kuidas uued ained tervisele mõjuda võivad. Komisjoni otsusega loodud varajase hoiatamise süsteem on seega tähtis mehhanism sekkumaks protsessi, mille käigus satub ohtu noorte eurooplaste tervis inimeste tõttu, kes kasu lõikamise eesmärgil väldivad olemasolevaid uimastite kontrollimise mehhanisme.
Psilosybiinia ja psilosiinia, jotka ovat hallusinogeenisissa sienissä esiintyviä psykoaktiivisia aineita, valvotaan kansainvälisellä yleissopimuksella. Näitä sieniä kasvaa kuitenkin luonnossa monissa maissa, mikä aiheuttaa ongelmia lainsäätäjille, ja niihin suhtaudutaan Euroopassa eri tavalla. Uusia psykoaktiivisia aineita koskevasta tietojenvaihdosta, riskinarvioinnista ja valvonnasta tehty neuvoston päätös 2005/387/YOS tukee yleisesti sellaisten uusien aineiden seurantaa, jotka voivat muodostaa uhan kansanterveydelle ja joita on siksi valvottava. Esimerkkinä varhaisvaroitustietojen tarpeesta tällä alalla on ollut 1-(3-klorofenyyli)piperatsiinin (mCPP) nopea leviäminen vuonna 2005. Se osoittaa, että laittomien huumeiden tuottajat pyrkivät jatkuvasti kehittämään uusia kemikaaleja markkinoille – tässä tapauksessa luultavasti MDMA:n (ekstaasin) vaikutusten tehostamiseksi tai muuntamiseksi. Tällaiset uudet aineet edellyttävät toimia, sillä niiden mahdollisia vakavia terveysvaikutuksia ei vielä tiedetä. Neuvoston päätöksellä perustettu varhaisvaroitusjärjestelmä on siksi tärkeä keino puuttua kehitykseen, jossa huumeista hyötyvät tahot vaarantavat eurooppalaisten nuorten terveyden välttämällä nykyisiä huumeidenvalvontakeinoja.
A hallucinogén gombákban található két pszichoaktív anyagra (pszilocibin és pszilocin) vonatkozóan már született nemzetközi egyezmény. Mivel azonban ezek a gombák számos országban megtalálhatók a természetben, bonyolult jogalkotási kérdéseket vetnek fel, és Európa-szerte másképpen kezelik őket. Általánosságban a közegészségügyi veszélyt jelentő és ezért ellenőrzést igénylő új anyagok felügyeletét segíti az új pszichoaktív anyagokra vonatkozó, információcseréről, kockázatértékelésről és ellenőrzésről szóló (2005/387/IB) új tanácsi határozat. Jól példázza a korai előrejelzések szükségességét ezen a területen az mCPP (1-3-klorofenil piperazin) gyors elterjedése 2005-ben. Az mCPP megjelenése is arra utal, hogy a tiltott kábítószerek előállításában résztvevők keresik az innovációs lehetőségeket az új anyagok piaci bevezetése érdekében. Ebben az esetben valószínűleg az MDMA (extasy) hatását akarták erősíteni vagy módosítani. Fel kell lépni az ilyen innovációval szemben, hiszen még nem tudjuk milyen súlyos egészségügyi problémákat okozhatnak ezek az anyagok. A tanácsi határozat által létrehozott korai figyelmeztetési rendszer olyan fontos mechanizmus, amelynek segítségével közbe lehet lépni, ha az európai fiatalok egészségét nyereségvágyból veszélyeztetik a meglévő kábítószer-ellenőrzési mechanizmusok kikerülésével.
Psilocybin og psilocin, som er to av de psykoaktive stoffene som finnes i hallusinogene sopper, kontrolleres av en internasjonal konvensjon. Men det at sopp vokser naturlig i mange land, gjør det vanskelig å utarbeide lovgivning på området, og hvordan lovgiverne har gjort dette, varierer fra land til land i Europa. Generelt manes det til årvåkenhet i forhold til nye stoffer som kan utgjøre en fare for folkehelsen og derfor må kontrolleres. Dette er bakgrunnen for den nye rådsbeslutningen (2005/387/JIS) om informasjonsutveksling, risikovurdering og kontroll av nye psykoaktive stoffer. Et eksempel på betydningen av tidlig varsling på dette området har vi i den raske spredningen av mCPP (1-3-klorofenyl piperazin) i 2005. Framveksten av mCPP viser hvordan alle som er involvert i produksjon av illegale rusmidler kontinuerlig er på utkikk etter nye kjemiske stoffer de kan selge — hva mCPP angår, sannsynligvis for å forsterke eller endre effekten av MDMA (ecstasy). Denne utviklingen krever at vi reagerer, for vi vet ikke hvilket potensial disse stoffene har til å forårsake alvorlige helseproblemer. Systemet for tidlig varsling som er opprettet med denne rådsbeslutningen, er derfor helt vesentlig for at vi skal kunne gripe inn i en prosess hvor helsen til Europas unge settes i fare av mennesker som søker profitt ved å unndra seg eksisterende ordninger for narkotikakontroll.
Psylocybina i psylocyna, dwie substancje psychoaktywne obecne w grzybach halucynogennych, są kontrolowane na mocy międzynarodowej konwencji. Jednak w wielu krajach grzyby rosną w warunkach naturalnych i są odmiennie traktowane w różnych częściach Europy, co powoduje dość złożony problem legislacyjny. Ogólnie rzecz biorąc, nadzór nad nowopojawiającymi się substancjami, które mogą stwarzać zagrożenie dla zdrowia publicznego i dlatego wymagają kontroli, reguluje nowa decyzja Rady (2005/387/WSiSW) w sprawie wymiany informacji, oceny ryzyka i kontroli nowych substancji psychoaktywnych. O potrzebie wczesnego ostrzegania w tej dziedzinie świadczy na przykład błyskawiczne rozpowszechnianie się mCPP (1-3-chlorofenylo-piperazyny) w 2005 r. Pojawienie się mCPP dowodzi, że osoby zaangażowane w produkcję nielegalnych narkotyków stale poszukują innowacyjnych rozwiązań pod postacią nowych środków chemicznych, które wprowadzają na rynek – w tym przypadku w celu wzmocnienia lub zmodyfikowania skutków oddziaływania MDMA (ekstazy). Takich nowatorskich substancji nie wolno lekceważyć, ponieważ nie wiadomo, jak bardzo szkodliwe mogą się okazać dla zdrowia. System wczesnego ostrzegania wprowadzony decyzją Rady stanowi zatem istotny mechanizm interwencji w procesie, w którym osoby czerpiące zyski poprzez obchodzenie istniejących mechanizmów kontroli narkotyków powodują zagrożenie dla zdrowia młodych Europejczyków.
Psilocybín a psilocín, dve psychoaktívne látky, ktoré sa našli v halucinogénnych hubách, sú regulované medzinárodným dohovorom. Avšak skutočnosť, že huby rastú prirodzene v mnohých krajinách, predstavuje pre legislatívu zložitejšiu otázku a v Európe sa s nimi zaobchádza odlišne. Všeobecnejšie je ostražitosť pri objavujúcich sa látkach, ktoré môžu predstavovať hrozbu pre zdravie obyvateľstva, a preto si vyžadujú kontrolu, podporovaná novým rozhodnutím Rady (2005/387/jha) o výmene informácií, hodnotení rizika a kontrole nových psychoaktívnych látok. Príkladom potreby informácií včasného varovania v tejto oblasti bolo rýchle rozšírenie mCPP (1-3-chlorofenyl piperazínu) v roku 2005. Objavenie sa mCPP ilustruje skutočnosť, že tí, ktorí sú zapletení do výroby nezákonných drog, neustále hľadajú inovácie vo forme nových chemikálií, ktoré by mohli byť uvedené na trh – v tomto prípade pravdepodobne aby potenciovali alebo modifikovali MDMA (extázu). Takáto inovácia si vyžaduje reakciu, pretože potenciál týchto látok spôsobovať závažné zdravotné problémy nie je známy. Systém včasného varovania zavedený rozhodnutím Rady preto predstavuje dôležitý mechanizmus zasahovania do procesu, v ktorom je ohrozované zdravie mladých Európanov tými, ktorí sa usilujú o zisk vyhýbaním sa existujúcim protidrogovým kontrolným mechanizmom.
Psilocibin in psilocin, dve psihoaktivni snovi, ugotovljeni v halucinogenih gobah, ureja mednarodna konvencija. Dejstvo, da v mnogih državah gobe rasejo v naravi, še dodatno zapleta zakonsko ureditev tega vprašanja, saj po Evropi halucinogene gobe obravnavajo različno. Stalno spremljanje novih snovi, ki lahko ogrozijo javno zdravje in zato zahtevajo nadzor, podpira nov Sklep Sveta (2005/387/PNZ) o izmenjavi informacij, oceni tveganja in nadzoru novih psihoaktivnih snovi. Primer potrebe po zgodnjem opozarjanju na tem področju je bilo hitro širjenje mCPP (1-3-klorofenil piperazina) leta 2005. Pojav mCPP ponazarja dejstvo, da vpleteni v proizvodnjo prepovedanih drog nenehno iščejo novosti v obliki novih kemičnih snovi, ki bi se lahko uvedle na trg— tokrat je šlo verjetno za povečanje ali spremembo učinkov MDMA (ekstazija). Na takšno novost se je treba odzvati, ker ni znano, če lahko te snovi povzročijo hujše zdravstvene težave. Zato pomeni sistem zgodnjega opozarjanja, uveden s sklepom Sveta, pomemben mehanizem, ki posega v proces, v katerem zdravje mladih Evropejcev ogrožajo tisti, ki ustvarjajo dobiček z izogibanjem obstoječim mehanizmom za nadzor drog.
Psilocybin och psilocin, två av de psykoaktiva ämnen som finns i hallucinogena svampar, regleras genom en internationell konvention. Eftersom svamparna växer naturligt i många länder kompliceras frågan för lagstiftarna och den behandlas också på olika sätt i Europa. Övervakning av nya ämnen som kan utgöra ett hot mot folkhälsan och därför kräver kontroll får stöd av ett nytt rådsbeslut (2005/387/RIF) om informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen. Ett exempel på behovet av förvarning på detta område var den snabba spridningen av mCPP (1-3-klorofenylpiperazin) under 2005. Uppdykandet av mCPP illustrerar det faktum att de som sysslar med produktion av olagliga droger ständigt söker efter innovationer i form av nya kemikalier som kan föras in på marknaden. I fallet med mCPP är syftet förmodligen att förstärka eller mildra effekterna av MDMA (ecstasy). En sådan innovation kräver en motåtgärd eftersom dessa ämnens förmåga att orsaka allvarliga hälsoproblem är okänd. Det förvarningssystem som har införts genom rådets beslut utgör därför en viktig mekanism för att ingripa i ett skeende där unga européers hälsa äventyras av aktörer som söker vinning genom att undgå befintliga system för narkotikakontroll.
Halüsinojenik mantarlarda bulunan psikoaktif maddelerden ikisi olan psilosibin ve psilosin, uluslararası bir sözleşmeyle kontrol edilmektedir. Ancak, mantarların pek çok ülkede doğal olarak yetiştiği gerçeği, mevzuat için daha karmaşık bir sorun yaratmakta ve bunlar Avrupa’da farklı şekillerde ele alınmaktadır. Daha genel anlamda, kamu sağlığına yönelik tehdit oluşturabilecek ve dolayısıyla kontrol gerektiren, yeni ortaya çıkan maddelere yönelik tedbirler, bilgi değişimi, risk değerlendirme ve yeni psikoaktif maddelerin kontrolü hakkında yeni bir Konsey kararıyla (2005/387/jha) desteklenmektedir. Bu alandaki erken uyarı bilgisine yönelik ihtiyaca bir örnek, 2005’te mCPP’nin (1-3-klorofenil piperazin) hızla yayılması olmuştur. mCPP’nin ortaya çıkışı, yasadışı uyuşturucu üretiminde olanların sürekli olarak pazara sunulabilecek yeni kimyasallar formunda – bu vakada, muhtemelen MDMA’nın (ecstasy) etkilerini artırmak ya da değiştirmek amacıyla – bir yenilik arayışında olduğu gerçeğini gözler önüne sermektedir. Bu gibi yenilikler, bu maddelerin ağır sağlık sorunlarına sebep olma potansiyeli bilinmediğinden, tepki vermeyi gerektirmektedir. Dolayısıyla Konsey kararıyla uygulamaya konan erken uyarı sistemi, mevcut uyuşturucu kontrol mekanizmalarından kaçmak suretiyle kazanç peşinde koşanlar tarafından genç Avrupalıların sağlığının riske sokulduğu bir sürece müdahale etmek için önemli bir mekanizma teşkil etmektedir.
Halucinogēno sēņu aktīvo sastāvdaļu psilocibīna un psilocīna kontroli paredz starptautiska konvencija. Tomēr tas, ka šīs sēnes daudzās valstīs aug brīvā dabā, sarežģī tiesību aktu izstrādi, un attieksme pret halucinogēnajām sēnēm dažādās Eiropas valstīs ir atšķirīga. Plašāka mēroga modrību saistībā ar jaunām vielām, kas var apdraudēt sabiedrības veselību un tādēļ ir pakļaujamas kontrolei, paredz jaunais Padomes lēmums (2005/387/JHA) par informācijas apmaiņu par jaunām psihoaktīvām vielām un šo vielu riska novērtējumu un kontroli. Par agrīnas brīdināšanas svarīgumu šajā jomā liecina, piemēram, mCPP (1-3-hlorfenilpiperazīna) straujā izplatība 2005. gadā. Šīs vielas parādīšanās liecina par nelegālo narkotiku ražošanā iesaistīto darboņu neizsīkstošo rosību, meklējot arvien jaunas ķīmiskas vielas, ko varētu laist tirgū – šajā gadījumā visticamāk, lai pastiprinātu vai modificētu MDMA (ekstazī) iedarbību. Uz šādiem jaunumiem nedrīkst nereaģēt, jo nav zināms, cik nopietni šādas vielas var iespaidot veselību. Tādēļ ar Padomes lēmumu izveidotā agrīnās brīdināšanas sistēma ir uzskatāma par svarīgu mehānismu, kurš ļauj iejaukties gadījumos, kad gados jaunu Eiropas iedzīvotāju veselību apdraud personas, kas dzenoties pēc peļņas cenšas izvairīties no pastāvošajiem narkotiku kontroles mehānismiem.