bas – Übersetzung – Keybot-Wörterbuch

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Français English Spacer Help
Ausgangssprachen Zielsprachen
Keybot 62 Ergebnisse  ar2005.emcdda.europa.eu  Seite 5
  Encadré 9  
L'expression «de première ligne» (ou « de bas seuil») décrit un organisme qui tend à faciliter l'accès aux services sociaux et sanitaires pour les usagers de drogue. Afin d'abaisser leur seuil d'accès, ces structures sont situées dans des lieux spécifiques et ont des heures d'ouverture adaptées aux besoins de leurs patients, comme en fin de soirée ou durant la nuit.
The term ‘low-threshold’ describes an implementation setting that aims to make it easier for drug users to get access to social and health services. To lower their threshold of access, agencies are placed in specific locations and have opening hours that are adapted to their clients’ needs, including late evening or night-time opening. Low-threshold agencies often also deliver their services through outreach workers. The use of the agencies’ services requires little bureaucracy and often no payment and is not linked to an obligation on the clients’ part to be or to become drug-free. Such agencies target current users who have never been in contact with other drugs and health services and those who have lost this contact. Their services are targeted towards the ‘hard-to-reach’ groups and specific high-risk groups of users and also experimental users (for example, through delivering their services in clubs and discos or other party settings). The low-threshold setting can apply to street agencies, drop-in day centres and field healthcare stations and also to emergency shelters. Within a comprehensive system of care, these agencies, because of their easy accessibility, have an important role in reaching out to the more ‘hidden’ or ‘difficult-to-reach’ populations of drug users. Besides motivating users to seek treatment and making referrals, they often deliver ‘survival-oriented’ services, including food, clothes, shelter, sterile injecting equipment and medical care. They are core settings for disseminating health promotion messages and increasing knowledge and skills regarding safe use among those who use drugs either experimentally or in a dependent or problematic way. Increasingly, they deliver treatment services too.
Der Begriff „niedrigschwellig“ beschreibt Einrichtungen, die den Drogenkonsumenten den Zugang zu Sozial- und Gesundheitsdiensten erleichtern sollen. Um die Zugangsschwelle zu senken, werden die Dienste an speziellen Standorten angeboten. Ihre Öffnungszeiten sind an die Bedürfnisse ihrer Klientel angepasst, so dass diese Dienste auch am späten Abend oder nachts erreichbar sind. Niedrigschwellige Dienste bieten ihre Hilfe häufig auch durch aufsuchende Sozialarbeiter an. Die Inanspruchnahme der Leistungen dieser Dienste erfordert nur wenig bürokratischen Aufwand und ist häufig kostenlos. Darüber hinaus ist sie nicht mit einer Verpflichtung für die Betroffenen verbunden, drogenfrei zu sein oder zu werden. Zielgruppe solcher Dienste sind aktuelle Konsumenten, die niemals Kontakt zu anderen Drogen- und Gesundheitsdiensten hatten oder diesen verloren haben. Die Leistungen dieser Dienste sind auf „schwer erreichbare“ Gruppen und bestimmte stark gefährdete Gruppen von Konsumenten, aber auch auf experimentierende Konsumenten zugeschnitten (indem sie beispielsweise in Klubs oder Diskotheken oder anderen Einrichtungen der Partyszene angeboten werden). Die niedrigschwelligen Einrichtungen können ambulante Beratungs- und Behandlungsstellen, Kontaktläden, mobile Gesundheitsdienste und auch Notunterkünfte umfassen. In einem umfassenden Gesundheitssystem spielen diese Einrichtungen eine wichtige Rolle, da sie einfach zugänglich sind und somit die „versteckteren“ oder „schwerer erreichbaren“ Gruppen von Drogenkonsumenten erreichen. Sie motivieren die Drogenkonsumenten, sich in Behandlung zu begeben, überweisen sie in andere Einrichtungen und bieten darüber hinaus häufig „überlebenswichtige“ Leistungen an wie Lebensmittel, Kleidung, Unterkunft, sterile Spritzbestecke und medizinische Versorgung. Diese Einrichtungen sind von unschätzbarem Wert, um Informationen im Rahmen der Gesundheitsförderung zu verbreiten und experimentellen, abhängigen oder problematischen Drogenkonsumenten die notwendigen Kenntnisse und Fähigkeiten für einen sichereren Konsum zu vermitteln. In zunehmendem Maße bieten sie auch Behandlungsdienste an.
El término «bajo umbral» describe un marco de aplicación que pretende facilitar a los consumidores de drogas el acceso a los servicios sociales y sanitarios. Para eliminar trabas, los centros se sitúan en localizaciones específicas y tienen unos horarios de apertura que se adaptan a las necesidades de sus pacientes, incluyendo la apertura a última hora de la tarde o por la noche. Los centros de bajo umbral suelen ofrecer sus servicios mediante trabajadores a pie de calle. La utilización de los servicios de los centros requiere poca burocracia y con frecuencia es gratis, además de que no obliga a los pacientes a estar desintoxicados o a desintoxicarse. Este tipo de centros se orienta a los consumidores que nunca han estado en contacto con otros servicios de salud y drogodependencias o a los que han perdido el contacto. Sus servicios van dirigidos a los grupos a los que es difícil llegar y a los grupos específicos de consumidores de alto riesgo, así como a los consumidores experimentales (por ejemplo, prestando sus servicios en clubes y discotecas u otros entornos recreativos). El entorno de bajo umbral puede aplicarse a los centros de calle, centros de día sin cita previa y unidades de cuidados sanitarios sobre el terreno, así como a los refugios de urgencia. Dentro de un sistema de atención global, estos centros, debido a su fácil accesibilidad, desempeñan una importante labor llegando a las poblaciones de consumidores más «ocultas» o «difíciles de alcanzar». Además de motivar a los consumidores a que soliciten tratamiento y de derivar a los pacientes a los servicios adecuados, con frecuencia prestan servicios «de supervivencia», como alimentos, ropa, refugio, equipos de inyección estériles o atención médica. Son de fundamental importancia para la difusión de mensajes de promoción de la salud y el aumento de los conocimientos y capacidades relativas al consumo seguro entre las personas que consumen drogas de forma experimental, de forma independiente o de forma problemática. Cada vez más, facilitan también servicios de tratamiento.
Il termine “a bassa soglia” descrive un contesto che mira a facilitare l’accesso per i tossicodipendenti ai servizi socio-sanitari. A tal fine sono istituiti appositi centri in località specifiche, con orari di apertura correlati alle esigenze dei pazienti, ivi compreso un orario serale o notturno. Per l’erogazione dei propri servizi, gli enti a bassa soglia spesso si avvalgono di operatori di prima assistenza. Il ricorso a questi enti comporta minore burocrazia, sovente i servizi sono gratuiti e non grava sui pazienti l’obbligo dell’astinenza, durante o dopo la prestazione del servizio. Questi enti si rivolgono tanto ai consumatori attuali che non sono mai venuti in contatto con servizi sanitari e per tossicodipendenti quanto a coloro che, invece, hanno perso tale contatto. I loro servizi si rivolgono a gruppi “difficili da raggiungere”, a gruppi di utenti specifici, ad alto rischio, nonché ai consumatori sperimentali (per es., il servizio viene fornito nei club o nelle discoteche o durante una festa). Questa forma di servizio è adatta alle organizzazioni di strada, ai centri di accoglienza terapeutica diurni e ai centri sanitari sul campo nonché ai rifugi di emergenza. Nell’ambito di un sistema di assistenza generale questi enti, grazie alla loro facile accessibilità, svolgono un ruolo importante perché raggiungono i gruppi di tossicodipendenti più “nascosti” o “difficili da raggiungere”. Oltre a motivare questi consumatori a richiedere il trattamento e a fare segnalazioni, spesso questi enti forniscono servizi “di sopravvivenza”, mettendo cioè a disposizione cibo, indumenti, strumentazione sterile per l’assunzione della droga, assistenza medica e asilo. Si tratta di ambienti di fondamentale importanza per la divulgazione di messaggi di promozione sanitaria e per il miglioramento delle conoscenze e delle competenze su un consumo sicuro tra coloro che fanno uso di droga in via sperimentale o tra i tossicodipendenti e i consumatori problematici. Sempre più questi centri mettono a disposizione anche servizi terapeutici.
O termo “porta aberta” descreve um contexto de implementação que visa facilitar o acesso dos consumidores de droga aos serviços sociais e de saúde. Para baixarem os seus limiares de acesso, as agências situam-se em locais específicos e têm horários de abertura adaptados às necessidades dos seus utentes, incluindo as primeiras horas da noite ou horários nocturnos. As agências de porta aberta também prestam frequentemente os seus serviços através de trabalhadores de proximidade. A utilização dos serviços das agências exige poucas burocracias e é frequentemente gratuita, para além de não estar associada a qualquer obrigação de não consumo ou de abandono do consumo de droga por parte dos utentes. Essas agências destinam-se aos consumidores actuais que nunca estiveram em contacto com outros serviços de saúde e de tratamento da toxicodependência e àqueles que perderam tal contacto. Os seus serviços são orientados para os grupos “difíceis de atingir” e para grupos de utentes específicos de alto risco, bem como para os consumidores experimentais (por exemplo, prestando os seus serviços em clubes e discotecas ou noutros locais de diversão). O contexto de porta aberta pode aplicar-se às agências de rua, aos centros de atendimento de dia e aos postos de saúde no terreno, bem como aos abrigos de emergência. Dentro de um sistema de cuidados globais, estas agências, devido à sua fácil acessibilidade, desempenham um papel importante no contacto com as populações de consumidores de droga mais “ocultas” ou “difíceis de atingir”. Para além de motivarem os consumidores a procurar tratamento e fazerem encaminhamentos, também prestam frequentemente serviços “de sobrevivência”, incluindo a distribuição de alimentos, roupas e equipamento de injecção esterilizado, bem como o fornecimento de abrigo e cuidados médicos. Estes locais são fundamentais para divulgar mensagens de promoção da saúde e aumentar os conhecimentos e competências em termos de consumo seguro entre as pessoas que consomem drogas quer experimentalmente quer de forma dependente ou problemática. Além disso, prestam cada vez mais serviços de tratamento.
Η «άμεση πρόσβαση» αναφέρεται σε συνθήκες που καθιστούν ευκολότερη την πρόσβαση των χρηστών ναρκωτικών σε κοινωνικές και υγειονομικές υπηρεσίες. Για τη διευκόλυνση της πρόσβασης, οι υπηρεσίες εγκαθίστανται σε συγκεκριμένες τοποθεσίες και έχουν ωράρια λειτουργίας προσαρμοσμένα στις ανάγκες των ενδιαφερομένων, δηλαδή λειτουργούν επίσης αργά το απόγευμα ή τη νύχτα. Οι υπηρεσίες άμεσης πρόσβασης παρέχονται επίσης συχνά από υπαλλήλους που εργάζονται εκτός δομών. Η χρήση των υπηρεσιών είναι ελάχιστα γραφειοκρατική και συχνά παρέχεται δωρεάν, ενώ δεν συνδέεται με υποχρέωση του ενδιαφερόμενου να μην κάνει ή να πάψει να κάνει χρήση ναρκωτικών. Οι υπηρεσίες αυτές στοχεύουν τους τρέχοντες χρήστες που δεν είχαν ποτέ επαφή με άλλες υγειονομικές υπηρεσίες και υπηρεσίες καταπολέμησης των ναρκωτικών καθώς και άτομα που έχασαν την επαφή αυτή. Στοχεύουν τις ομάδες που είναι δύσκολο να προσεγγισθούν και ειδικές ομάδες χρηστών υψηλού κινδύνου καθώς και τα άτομα που κάνουν πειραματική χρήση (για παράδειγμα, παρέχοντας τις υπηρεσίες τους σε κλαμπ και ντίσκο ή άλλους χώρους διασκέδασης). Η άμεση πρόσβαση αφορά υπηρεσίες σε επίπεδο κοινότητας, ξενώνες και μονάδες επιτόπιας παροχής υγειονομικής περίθαλψης καθώς και άσυλα έκτακτης ανάγκης. Στο πλαίσιο ενός συνολικού συστήματος περίθαλψης, οι υπηρεσίες αυτές, λόγω της εύκολης πρόσβασης που παρέχουν, μπορούν να διαδραματίσουν σημαντικό ρόλο στην προσέγγιση των περισσότερο «κρυφών» ή «δύσκολων να προσεγγισθούν» πληθυσμών χρηστών ναρκωτικών. Εκτός από την παρακίνηση των χρηστών ναρκωτικών να ζητήσουν θεραπεία και την παραπομπή χρηστών σε θεραπεία, παρέχουν συχνά υπηρεσίες «επιβίωσης», καθώς και φαγητό, ρούχα, στέγη, αποστειρωμένα σύνεργα ενέσιμης χρήσης και ιατρική περίθαλψη. Πρόκειται για σημαντικούς χώρους διάδοσης μηνυμάτων προαγωγής της υγείας και αύξησης των γνώσεων και των δεξιοτήτων όσον αφορά την ασφαλή χρήση ναρκωτικών στα άτομα που πειραματίζονται με τη χρήση ναρκωτικών ή είναι εξαρτημένοι ή προβληματικοί χρήστες. Ολοένα και περισσότερο παρέχουν επίσης θεραπευτικές υπηρεσίες.
De term “laagdrempelige hulpverlening” verwijst naar voorzieningen die bedoeld zijn om drugsgebruikers eerder en gemakkelijker in contact te brengen met maatschappelijke diensten en de gezondheidszorg. Om die drempel te verlagen worden de zorgfaciliteiten op specifieke locaties gevestigd en worden openingstijden gehanteerd die vaak aangepast zijn aan de behoeften van hun cliënten, dat wil zeggen dat deze voorzieningen ook ’s avonds laat en ’s nachts toegankelijk zijn. Bij de laagdrempelige hulpverlening wordt vaak ook gebruik gemaakt van straathoekwerkers. Het gebruik van deze vorm van hulpverlening vergt weinig bureaucratie en is meestal gratis, terwijl er op de cliënten geen verplichting rust om drugsvrij te zijn dan wel af te kicken. De doelgroep van de laagdrempelige hulpverlening zijn de actuele drugsgebruikers die nog nooit contact hebben gehad met de drugshulpverlening of reguliere gezondheidszorg of die dat contact zijn kwijtgeraakt. De hulpverlening is gericht op de groepen die “moeilijk te bereiken” zijn, op gebruikersgroepen die een verhoogd risico lopen en op experimentele gebruikers (door deze bijvoorbeeld actief te benaderen in clubs, disco’s en andere partysettings). Laagdrempelige hulpverlening kan aangeboden worden via centra voor straathoekwerk, inloophuizen, ambulante centra voor gezondheidszorg en noodopvangvoorzieningen. Vanwege hun lage toegangsdrempel spelen deze instanties binnen het totale zorgsysteem een belangrijke rol bij het in contact komen met de meer “verborgen” of “moeilijk te bereiken” drugsgebruikers. In het kader van de laagdrempelige hulpverlening wordt niet alleen getracht gebruikers te motiveren om in behandeling te gaan, maar vinden ook doorverwijzingen plaats en worden “op overleving gerichte diensten aangeboden” in de vorm van voedsel, kleding, opvang, steriel injectiemateriaal en medische zorg. De faciliteiten voor laagdrempelige drugshulpverlening zijn van cruciaal belang voor het geven van voorlichting over een betere gezondheid en voor het vergroten van de kennis en vaardigheden met betrekking tot veilig drugsgebruik gericht op personen die experimenteel drugs gebruiken, op verslaafden en op problematische drugsgebruikers. In toenemende mate worden via de laagdrempelige hulpverlening ook behandelvoorzieningen aangeboden.
Termín „nízkoprahový“ popisuje provozní zařízení, jehož cílem je usnadnit uživatelům drog přístup k sociálním a zdravotnickým službám. Aby byl snížen „práh“ přístupu, jsou tyto instituce umísťovány v konkrétních lokalitách, mají pracovní dobu, která je přizpůsobena potřebám klientů, a jsou otevřeny i pozdě večer a v noci. Nízkoprahové instituce často poskytují služby prostřednictvím terénních pracovníků. Použití služeb těchto institucí vyžaduje minimální byrokracii, často bývá bezplatné a ze strany klientů není vázáno na abstinenci nebo budoucí abstinenci. Tyto instituce se zaměřují na stávající uživatele drog, kteří nikdy nebyli v kontaktu s jinými protidrogovými a zdravotnickými službami, a na ty, kteří tento kontakt ztratili. Jejich služby jsou zaměřeny na „těžko dostupné“ skupiny, skupiny uživatelů ohrožené konkrétním rizikem a též na experimentující uživatele (například prostřednictvím poskytování služeb v klubech a na diskotékách nebo v jiných místech, kde se konají párty). Termín nízkoprahové zařízení lze použít pro terénní instituce, denní kontaktní centra a terénní centra zdravotní péče, ale i pro azylová zařízení. V rámci komplexního systému péče mají tyto instituce díky své snadné dostupnosti důležitou úlohu při zajištění kontaktu se „skrytější“ nebo „obtížněji dosažitelnou“ populací uživatelů drog. Kromě toho, že motivují uživatele drog, aby vyhledali léčbu a doporučují je k ní, často poskytují služby „zaměřené na přežití“, včetně jídla, oblečení, přístřeší, sterilních injekčních potřeb a lékařské péče. Tato zařízení hrají stěžejní roli při šíření zdravotní osvěty a zvyšování znalostí a dovedností bezpečného užívání mezi těmi, kdo užívají drogy buď experimentálně, nebo problematickým či závislým způsobem. Stále více též poskytují služby ve formě léčby.
Udtrykket 'lavtærskel' beskriver en gennemførelsesramme, som tager sigte på at gøre det lettere for stofbrugere at få adgang til sociale tjenester og sundhedstjenester. For at sænke adgangstærsklen placeres tjenesterne på specifikke steder og har åbningstider, som er tilpasset klienternes behov, herunder sent om aftenen eller om natten. Lavtærskeltjenesterne er ofte også i form at opsøgende arbejde. Brugen af tjenesterne er forbundet med meget lidt bureaukrati, sker ofte uden betaling, og der er ingen forpligtelse for klienterne til at være eller blive stoffrie. Sådanne tjenester er målrettet mod aktuelle brugere, som aldrig har været i kontakt med andre narkotika- og sundhedstjenester, og personer, som har mistet denne kontakt. Tjenesterne er rettet mod grupper, der er vanskelige at nå, og specifikke højrisikogrupper af brugere og også eksperimenterende brugere (f.eks. gennem opsøgende arbejde i klubber, diskoteker eller andre festmiljøer). Lavtærskeltilbuddene kan omfatte gadeprojekter, væresteder og feltsundhedsstationer og også nødherberger. Inden for et omfattende omsorgssystem spiller disse tjenester, på grund af den lette adgang til dem, en vigtig rolle med hensyn til at nå ud til de grupper af stofbrugere, der er mere 'skjulte' eller vanskelige at nå. Foruden at motivere brugerne til at søge behandling og foretage henvisninger udfører de ofte 'overlevelsesorienterede' tjenester i form af bl.a. mad, tøj, husly, sterilt sprøjteudstyr og lægebehandling. De udgør et centralt udgangspunkt for at formidle sundhedsbudskaber og øge kendskabet og færdighederne med hensyn til sikker brug blandt personer, som enten har et eksperimenterende brug, er afhængige eller har et problematisk stofbrug. I stigende grad tilbyder de også behandlingstjenester.
Mõiste „madal lävi” viitab rakendusasutusele, mille eesmärk on lihtsustada uimastitarvitajate juurdepääsu sotsiaal- ja tervishoiuteenustele. Juurdepääsu lihtsustamiseks luuakse asutused konkreetsetesse kohtadesse ja nende lahtiolekuajad kohandatakse vastavalt klientide vajadustele, sealhulgas võivad need olla avatud hilja õhtul või öösel. Madala läve keskused pakuvad sageli oma abi ka tugiteenuseid pakkuvate isikute kaudu. Selliste keskuste teenuste kasutamine ei nõua bürokraatlikku asjaajamist, on sageli tasuta ning ja ei ole seotud kliendipoolse kohustusega tulla keskusesse uimastivabalt või loobuda uimastite tarbimisest. Sellised keskused suunavad tähelepanu praegustele uimastitarbijatele, kes ei ole kunagi kasutanud teisi uimasti- või terviseteenuseid, ja nendele, kellel ei ole selliste teenustega pikka aega kokkupuudet olnud. Keskuste teenused on suunatud raskesti ligipääsetavatele rühmadele, konkreetsetele riskirühmadele ja ka katsetajatest tarvitajatele (näiteks teenuste pakkumise kaudu klubides, diskodel ja teistes meelelahutuspaikades). Madala läve teenuseid võib pakkuda tugikeskustes, päevakeskustes, tervishoiukeskustes ja ka varjupaikades. Terviklikus hooldussüsteemis on sellistel asutustel kerge ligipääsetavuse tõttu tähtis roll varjatumate ja raskemini ligipääsetavate uimastitarvitajateni jõudmisel. Lisaks uimastitarvitajate motiveerimisele ravilemineku osas ja nende suunamisele pakuvad keskused sageli ellujäämisele suunatud teenuseid, sealhulgas toitu, riideid, varjupaika, steriilseid süstimisvahendeid ja arstiabi. Need on peamised asutused tervisealase teabe levitamisel ja nende inimeste turvalise tarbimise alaste teadmiste ja oskuste tõstmisel, kes tarbivad uimasteid proovimiseks, sõltlasena või probleemsel viisil. Sellised asutused pakuvad järjest enam ka raviteenuseid.
Termillä "matala kynnys" tarkoitetaan ympäristöä, joka helpottaa huumeidenkäyttäjien mahdollisuutta käyttää sosiaali- ja terveydenhuoltopalveluja. Palvelujen käytön kynnyksen madaltamiseksi keskuksia perustetaan erityisiin paikkoihin ja niiden aukioloajat mukautetaan asiakkaiden tarpeisiin siten, että ne ovat auki myös myöhään illalla tai yöllä. Matalan kynnyksen keskukset tarjoavat usein palvelujaan myös kenttätyöntekijöiden välityksellä. Keskusten palvelujen käyttö edellyttää vain vähän byrokratiaa, se on usein maksutonta, eikä asiakkailta vaadita päihteettömyyttä tai päihteiden käytön lopettamista. Keskusten kohderyhmänä ovat nykyiset käyttäjät, jotka eivät ole koskaan olleet yhteydessä muihin huume- tai terveydenhuoltopalveluihin tai jotka ovat lakanneet olemasta yhteydessä niihin. Palvelujen kohteena ovat huumeidenkäyttäjien "vaikeasti tavoitettavat" ryhmät ja erityiset riskiryhmät mutta myös kokeilukäyttäjät (joille voidaan tarjota palveluja esimerkiksi yökerhoissa, diskoissa tai muissa juhlaympäristöissä). Matalan kynnyksen palveluja voidaan tarjota keskuksissa, palvelupisteissä ja kentällä liikkuvilla terveysasemilla sekä yömajoissa. Näillä keskuksilla on helpon lähestyttävyytensä takia tärkeä rooli kattavassa hoitojärjestelmässä, sillä ne tavoittavat huumeidenkäyttäjien "näkymättömiä" tai "vaikeasti tavoitettavia" ryhmiä. Sen lisäksi että ne kannustavat huumeidenkäyttäjiä hakeutumaan hoitoon ja ohjaavat heitä hoitoon, ne tarjoavat usein "selviytymispalveluja", kuten ruokaa, vaatteita, yösijan, steriilejä injektiovälineitä ja lääkintäapua. Ne ovat keskeisiä terveyttä edistävän tiedon sekä turvallista käyttöä koskevan tiedon ja taidon levittämisessä huumeiden kokeilukäyttäjille sekä huumeista riippuvaisille tai huumeiden ongelmakäyttäjille. Ne tarjoavat myös yhä useammin hoitopalveluja.
Az „alacsony küszöbű” kifejezés olyan megvalósítási körülményeket jellemez, amelyek a kábítószer-használó számára megkönnyítik a hozzáférést a szociális és egészségügyi szolgáltatásokhoz. Ahhoz, hogy a hozzáférési küszöböt csökkentsék, az ilyen szervezeteknek megfelelő helyszínekre kell települniük, a pácienseik szükségleteihez igazított nyitvatartási időkkel, a késő esti vagy éjszakai nyitva tartást is beleértve. Az alacsony küszöbű szervezetek gyakran a terepre kihelyezett szociális munkásokon keresztül nyújtják szolgáltatásaikat. A szervezetek szolgáltatásainak igénybevétele kevés adminisztrációval jár, gyakran ingyenes, és nem szabja feltételül a drogoktól való mentességet a páciens részéről. Az ilyen szervezetek azokat a jelenlegi kábítószer-használókat is célozhatják, akik korábban semmilyen egészségügyi vagy szociális szolgálattal nem álltak kapcsolatban, illetve elveszítették ezekkel a kapcsolatot. Szolgáltatásaik a használók „nehezen elérhető” csoportjait és a kifejezetten magas kockázatú csoportokat, illetve a kísérleti használókat veszik célba (például azáltal, hogy a klubokban, diszkókban és más „parti” körülmények között kínálják a szolgáltatásokat). Az alacsony küszöbű szolgáltatási forma az utcai szervezetekben, nyitott nappali segítőközpontokban és a terepen működő egészségügyi ellátóállomásokon, illetve a sürgősségi menedékhelyeken is alkalmazható. A könnyű hozzáférhetőségnek köszönhetően az ellátás átfogó rendszerén belül ezek a szervezetek fontos szerepet játszanak a kábítószer-használók „rejtettebb” vagy „nehezen elérhető” csoportjainak elérésében. Amellett, hogy a használókat megpróbálják rávenni, illetve beutalni a megfelelő gyógykezelésekre, sokszor „túlélés központú” szolgáltatásokat is nyújtanak, ideértve az élelmiszert, ruházatot, menedéket, steril injekciós felszerelést és orvosi ellátást. Alapvető fontosságú helyszínt jelentenek az egészség megőrzését célzó üzenetek, illetve a biztonságos használathoz szükséges ismeretek és készségek terjesztéséhez azok körében, akik kísérleti jelleggel, függőként vagy problematikus módon drogokat használnak. Emellett egyre gyakrabban gyógykezelési szolgáltatásokat is nyújtanak.
Begrepet “lavterskel” beskriver et praktiserende miljø som har som mål å gjøre det lettere for narkotikabrukerne å få tilgang til sosial- og helsetjenester. For å senke terskelen for tilgang legges disse rusmiddeltjenestene til bestemte steder, med åpningstider som er tilpasset klientenes behov, dvs. at de også er åpne sent om kvelden eller om natten. Lavterskeltjenestene yter ofte sine tjenester via feltarbeidere. Bruken av disse krever lite byråkrati og er ofte gratis, og det forventes ikke at klientene skal være eller bli rusfrie. Disse tjenestene er rettet mot aktuelle brukere som aldri har vært i kontakt med andre rusmiddel- og helsetjenester, eller som har mistet denne kontakten. Tjenestene er rettet mot de gruppene som er vanskelige å nå, bestemte grupper av høyrisikobrukere samt eksperimentbrukere (f.eks. ved at tjenestene tilbys i klubber og på diskoteker eller i andre festmiljøer). Lavterskel-betegnelsen kan bety at det er snakk om f.eks. rusmiddeltjenester på gatenivå, dropp-inn-sentre, feltpleiestasjoner og hospitser. Ettersom tjenestene er lett tilgjengelige, spiller de en viktig rolle når man i et omfattende pleie- og omsorgsystem ønsker å nå ut til de mer ”skjulte” populasjonene av narkotikabrukere som er vanskelige å nå. Ved siden av å motivere brukerne til å søke behandling og foreta henvisninger, tilbyr de ofte ”overlevelsesorienterte” tjenester, dvs. mat, klær, husrom, sterilt sprøyteutstyr og medisinsk behandling. Disse miljøene danner selve kjernen i arbeidet med å spre helseopplysninger og øke kunnskapene om og ferdigheter i sikker bruk hos narkotikabrukerne, enten de eksperimenterer, er avhengige eller har et problematisk misbruk. De leverer i økende grad også behandlingstjenester.
Termin „niskoprogowy” odnosi się do wdrożenia programu, którego celem jest ułatwienie dostępu do usług opieki społecznej i medycznej dla osób zażywających narkotyki. Aby obniżyć dla nich próg dostępu, organizuje się jednostki w specyficznych lokalizacjach i oferuje pomoc w godzinach przystosowanych do potrzeb pacjentów, łącznie z otwieraniem ośrodków w późnych godzinach wieczornych i nocą. Jednostki niskoprogowe często świadczą swoje usługi przez pracowników niosącym pomoc potrzebującym. Skorzystanie z usług takich jednostek nie wiąże się z koniecznością wypełniania wielu dokumentów, często jest bezpłatne i nie łączy się z zobowiązaniem ze strony pacjenta, by być lub stać się wolnym od narkotyków. Jednostki tego rodzaju biorą sobie za cel narkomanów, którzy nigdy jeszcze nie kontaktowali się z innymi służbami antynarkotykowymi czy zdrowotnymi oraz tych, którzy stracili z tymi instytucjami kontakt. Ich usługi skierowane są do grup „trudno dostępnych” oraz do konkretnych grup osób uzależnionych wysokiego ryzyka, a także do osób zażywających eksperymentalnie (np. przez świadczenie usług w klubach i dyskotekach czy innych obiektach organizujących imprezy). Program niskoprogowy może znaleźć zastosowanie w jednostkach ulicznych, centrach jednodniowych oraz terenowych stacjach ochrony zdrowia i schroniskach dla nagłych przypadków. W ramach rozległego systemu opieki jednostki, ze względu na łatwą dostępność mają one do odegrania ważną rolę w docieraniu do bardziej „ukrytych” lub „trudno dostępnych” populacji osób zażywających narkotyki. Oprócz motywowania osób uzależnionych do zgłoszenia się na leczenie i kierowania na nie, jednostki te często przekazują usługi „skierowane na przetrwanie”, w tym żywność, odzież, schronienie, sterylny sprzęt do iniekcji i opiekę medyczną. To one propagują informacje o zdrowiu oraz zwiększają wiedzę i umiejętności bezpiecznego zażywania wśród osób zażywających narkotyki eksperymentalnie, problemowo lub jako uzależnieni. W coraz większym stopniu jednostki te świadczą także usługi leczenia.
Termenul „acces necondiţionat” defineşte cadrul de punere în aplicare cu scopul de a facilita accesul consumatorilor de droguri la servicii de asistenţă socială şi medicală. Pentru a-şi coborî pragul de acces, agenţiile sunt amplasate în locaţii specifice şi au un orar de lucru adaptat la nevoile clienţilor lor, fiind deschise chiar şi seara târziu sau pe timpul nopţii. Agenţiile cu acces necondiţionat îşi oferă adeseori serviciile şi prin intermediul asistenţilor sociali de proximitate. Utilizarea serviciilor agenţiilor implică un grad redus de birocraţie şi adeseori nici un fel de taxă şi nu le impune clienţilor obligaţia de a nu consuma droguri sau de a înceta consumul de droguri. Astfel de agenţii au drept grup ţintă consumatorii actuali care nu au fost niciodată în contact cu alte servicii pentru probleme legate de droguri sau de sănătate, precum şi consumatorii care au pierdut contactul cu astfel de servicii. Serviciile acestor agenţii urmăresc grupurile „dificil de contactat experimentali” şi grupurile specifice de consumatori cu risc înalt, precum şi consumatorii (de exemplu, prin furnizarea serviciilor în cluburi şi discoteci sau în alte locaţii de petreceri). Accesul necondiţionat se poate aplica agenţiilor de pe stradă, centrelor de zi fără programare şi punctelor de asistenţă medicală de teren, precum şi adăposturilor de urgenţă. În cadrul unui sistem cuprinzător de asistenţă, datorită accesibilităţii lor, aceste agenţii joacă un rol important în stabilirea contactului cu populaţiile „ascunse” sau „dificil de contactat” de consumatori de droguri. Pe lângă faptul că îi motivează pe consumatori să se înscrie la tratament şi că fac trimiteri, aceste agenţii asigură frecvent servicii „de supravieţuire”, inclusiv alimente, îmbrăcăminte, echipament de injectare şi îngrijiri medicale. Ele constituie cadre esenţiale pentru diseminarea mesajelor care urmăresc promovarea sănătăţii şi îmbogăţirea cunoştinţelor şi a competenţelor privind consumul în condiţii de siguranţă în rândul celor care consumă droguri fie experimental, fie în condiţii de dependenţă şi în mod problematic. Aceste agenţii au început să ofere şi servicii de tratament din ce în ce mai mult.
Pojem „nízkoprahovosť“ označuje vytvorenie prostredia, ktoré uľahčuje užívateľom drog prístup k sociálnym a zdravotníckym službám. Na zníženie svojho prístupového prahu sú agentúry umiestnené na určitých miestach a majú pracovný čas prispôsobený potrebám svojich klientov, vrátane neskorých večerných alebo nočných hodín. Nízkoprahové agentúry často poskytujú svoje služby aj prostredníctvom pracovníkov v teréne. Využívanie služieb agentúr si vyžaduje málo byrokracie, často je bezplatné a nespája sa so záväzkom klienta neužívať alebo prestať užívať drogy. Tieto agentúry sa zameriavajú na súčasných užívateľov, ktorí nikdy neboli v styku s inými protidrogovými a zdravotníckymi službami alebo ktorí takýto styk prerušili. Ich služby sú zamerané na „ťažko dosiahnuteľné“ skupiny užívateľov, skupiny obzvlášť rizikové a tiež na experimentálnych užívateľov (napr. poskytovaním svojich služieb v kluboch a na diskotékach alebo v inom prostredí zábavy). Nízkoprahové prostredie môže byť v pouličných agentúrach, ambulantných denných centrách a terénnych staniciach zdravotníckej starostlivosti a tiež v núdzových prístreškoch. V rámci komplexného systému starostlivosti zohrávajú tieto agentúry, vzhľadom na svoju ľahkú prístupnosť, dôležitú úlohu v pôsobení na „skrytejšie“ alebo „ťažšie dosiahnuteľné“ spoločenstvá užívateľov drog. Popri motivovaní užívateľov, aby vyhľadali liečbu a vydávaní odporúčaní, často poskytujú služby „orientované na prežitie“, vrátane stravy, oblečenia, prístrešia, sterilných injekčných pomôcok a lekárskej starostlivosti. Sú hlavným prostredím šírenia správ zdravotníckej osvety a zvyšovania znalostí a zručností týkajúcich sa bezpečného užívania medzi osobami, ktoré buď užívajú drogy experimentálne, alebo závislým, alebo problematickým spôsobom. Stále častejšie poskytujú aj liečebnú starostlivosť.
Izraz "nizkopražni" opisuje izvedbeno podlago, katere namen je olajšati uživalcem drog dostop do socialnih in zdravstvenih služb. Da bi znižali njihov prag dostopa, so agencije nameščene na posebnih krajih in imajo uradne ure prilagojene potrebam svojih strank, delajo tudi pozno zvečer ali ponoči. Nizkopražne agencije svoje storitve pogosto zagotavljajo z delavci na terenu. Uporaba storitev agencij zahteva malo birokracije in je pogosto brezplačna ter ni povezana z obveznostjo strank, da so droge prenehale ali jih bodo prenehale uživati. Take agencije so usmerjene na trenutne uživalce, ki še niso bili v stiku z drugimi drogami ali zdravstvenimi službami, ali tiste, ki so izgubili stik z njimi. Njihove storitve so usmerjene na "težko dostopne" skupine ter posebne zelo ogrožene skupine uživalcev in tudi eksperimentalne uživalce (na primer z zagotavljanjem svojih storitev v klubih in diskotekah ali drugih zabavnih prizoriščih). Nizkopražno okolje se lahko nanaša na poulične agencije, dnevne centre za naključne obiskovalce in postaje zdravstvenega vartsva na terenu ter okenca za nujno pomoč. Sistem oskrbe teh agencij je zaradi lažje dostopnosti od njih obsežen in tako imajo pomembno vlogo pri doseganju bolj "skritih" ali "težko dosegljivih populacij uživalcev drog. Poleg spodbujanja uživalcev, da si poiščejo zdravljenje, in napotitev na zdravljenje pogosto zagotavljajo storitve "preživetja", vključno s hrano, obleko, zavetiščem, sterilno opremo za vbrizgavanje in zdravniško oskrbo. So osrednje okolje za širjenje sporočil o promociji zdravja ter okrepitev znanja in veščin v zvezi z varnim uživanjem med tistimi, ki droge uživajo eksperimentalno ali odvisniško ali problematično. Vedno bolj zagotavljajo tudi storitve zdravljenja.
Termen ”lågtröskel” beskriver en miljö vars syfte är att göra det lättare för narkotikamissbrukare att få tillgång till socialtjänst och sjukvård. För att förenkla tillgången placeras myndigheterna på specifika platser och får öppettider som anpassas till deras klienters behov, inklusive sena kvällar eller nätter. Myndigheter som erbjuder lågtröskelvård erbjuder ofta även sina tjänster via uppsökande verksamhet. Myndigheternas tjänster, som ofta är kostnadsfria, är inte byråkratiska och det ställs inga krav på att klienten blir drogfri. Myndigheterna riktar sig till användare som aldrig tidigare har varit i kontakt med annan missbruksvård och sådana som har förlorat kontakten med vården. Tjänsterna riktar sig till de grupper som är svåra att nå och specifika högriskgrupper av missbrukare och de som experimenterar med narkotika (exempelvis genom att myndigheterna erbjuder sina tjänster på klubbar, diskotek och andra partymiljöer). Lågtröskelvård kan erbjudas på fältet, vid dagcenter med drop in-mottagning samt på akuthärbärgen. Tack vare att de är så enkla att nå kan dessa myndigheter få en viktig roll inom ett heltäckande vårdsystem när det gäller att nå de grupper av narkotikamissbrukare som är dolda eller svåra att nå. Förutom att motivera missbrukare att söka behandling och remittera erbjuder de ofta överlevnadsinriktad vård, inklusive mat, kläder, husrum, steril injektionsutrustning och sjukvård. De är centrala när det gäller att sprida hälsofrämjande åtgärder och öka kunskapen om säker användning bland dem som antingen experimenterar med narkotika, är beroende eller problemmissbrukare. I allt högre utsträckning erbjuder de även behandling.
Termins „laba pieejamība” apraksta īstenošanas apstākļus, kuru mērķis ir nodrošināt narkotiku lietotājiem vieglāku pieeju sociālajiem un veselības aprūpes pakalpojumiem. Lai samazinātu pieejas barjeras, aģentūras tiek izvietotas specifiskās vietās un to darba laiks tiek piemērots pacientu vajadzībām, ieskaitot vēlas vakara stundas un naktis. Labas pieejamības aģentūras bieži piedāvā savus pakalpojumus, nodarbinot ārštata darbiniekus. Aģentūras pakalpojumu izmantošanai ir nepieciešama ļoti neliela birokrātija, un bieži tie ir bez maksas un nav saistīti ar pacientu pienākumu atbrīvoties no narkotikām. Šādu aģentūru mērķauditorija ir pašreizējie lietotāji, kas iepriekš nekad nav kontaktējušies ar citiem narkotiku un veselības aprūpes dienestiem, kā arī tie, kuri šo kontaktu ir zaudējuši. Viņu pakalpojumi ir orientēti uz „grūti aizsniedzamajām" grupām un specifiskajām augsta riska grupām, kā arī eksperimentālajiem lietotājiem (piemēram, piedāvājot savus pakalpojumus klubos un diskotēkās un citos izklaides apstākļos). Zemu barjeru apstākļi var attiekties uz ielu aģentūrām, dienas centriem un izbraukuma veselības aprūpes punktiem, kā arī patversmēm. Visaptverošajā aprūpes sistēmā šīm aģentūrām, pateicoties to augstajai pieejamībai, ir svarīga loma, lai sasniegtu „slēptās” un „grūti aizsniedzamās" narkotiku lietotāju grupas. Papildu motivācijas sniegšanai lietotājiem meklēt ārstēšanās iespējas un vērsties attiecīgajos centros, šīs aģentūra bieži piedāvā „uz izdzīvošanu orientētus” pakalpojumus, ieskaitot pārtiku, apģērbu, pajumti, sterilu injekciju aprīkojumu un medicīnisko aprūpi. Tie ir galvenie centri, kas izplata veselības veicināšanas informāciju un palielina zināšanas un prasmes attiecībā uz drošu lietošanu starp tiem, kas lieto narkotikas vai nu eksperimentāli, vai arī ir atkarīgi, vai kas ir saskārušies ar problēmām. Arvien vairāk šīs aģentūras sniedz arī ārstēšanas pakalpojumus.
  Psilocine et psilocybin...  
En outre, par rapport à la prévalence au cours de la vie de l'usage d'ecstasy, celle des champignons hallucinogènes était plus élevée en Belgique, en Allemagne et en France et identique en République tchèque, au Danemark, en Italie, aux Pays-Bas et en Pologne.
The ESPAD survey reported on the use of ‘magic mushrooms’ for the first time in 2003. Prevalence estimates for use of ‘magic mushrooms’ among 15- to 16-year-old school students exceeded or equalled those for LSD or other hallucinogenic drugs in most of the countries that participated (31). In addition, compared with lifetime experience of ecstasy use, lifetime prevalence of magic mushrooms use was higher in Belgium, Germany and France and the same in the Czech Republic, Denmark, Italy, the Netherlands and Poland. Lifetime prevalence of magic mushrooms use was zero in Cyprus, Finland and Romania, rising to 4 % in Germany, Ireland and the United Kingdom, and to 5 % in Belgium, France and the Netherlands. Prevalence is highest in the Czech Republic (8 %). Trend data for the use of magic mushrooms are not available.
In der ESPAD-Umfrage wurden 2003 erstmals „Magic Mushrooms“ erfasst. Die Prävalenzschätzungen für den Konsum von „Magic Mushrooms“ unter 15- bis 16‑jährigen Schülern lagen in den meisten teilnehmenden Ländern höher als die Schätzungen für LSD oder andere halluzinogene Drogen (31) oder entsprachen diesen. Darüber hinaus war die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ in Belgien, Deutschland und Frankreich höher als die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum, während sie in der Tschechischen Republik, Dänemark, Italien, den Niederlanden und Polen genauso hoch war wie die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum. Die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ lag in Zypern, Finnland, und Rumänien bei null, während sie in Deutschland, Irland und im Vereinigten Königreich 4 % und in Belgien, Frankreich und den Niederlanden 5 % betrug. In der Tschechischen Republik wurde die höchste Prävalenz (8 %) festgestellt. Trenddaten für den Konsum von „Magic Mushrooms“ sind nicht verfügbar.
La encuesta ESPAD detectó por primera vez el consumo de «hongos mágicos» en 2003. Las estimaciones de prevalencia del consumo de estas sustancias entre estudiantes de 15 y 16 años fueron iguales o superiores a las del consumo de LSD u otras sustancias alucinógenas en la mayoría de países participantes en el estudio (31). Además, si se compara con la experiencia del consumo de éxtasis a lo largo de la vida, la prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue superior en Bélgica, Alemania y Francia e igual en la República Checa, Dinamarca, Italia, los Países Bajos y Polonia. La prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue cero en Chipre, Finlandia y Rumanía, del 4 % en Alemania, Irlanda y el Reino Unido, y del 5 % en Bélgica, Francia y los Países Bajos. La prevalencia más elevada se observa en la República Checa (8 %). No se dispone de datos sobre tendencias del consumo de hongos mágicos.
L’indagine ESPAD riferisce l’uso dei “funghi magici” per la prima volta nel 2003. Le stime sulla prevalenza del consumo dei “funghi magici” tra gli studenti di 15-16 anni superano o sono pari alle cifre riferite al consumo di LSD o di altre droghe allucinogene nella maggior parte dei paesi che hanno partecipato all’indagine (31). Inoltre, rispetto all’esperienza una tantum del consumo di ecstasy, la prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è maggiore in Belgio, Germania e Francia, mentre fa registrare le stesse percentuali nella Repubblica ceca, in Danimarca, Italia, Paesi Bassi e Polonia. La prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è nulla a Cipro, in Finlandia e in Romania, per salire al 4% in Germania, Irlanda e Regno Unito, e al 5% in Belgio, Francia e Paesi Bassi. La prevalenza maggiore è stata rinvenuta nella Repubblica ceca (8%). Non sono disponibili dati di tendenza per l’uso dei funghi magici.
Η έρευνα του ESPAD αναφέρθηκε στη χρήση «μαγικών μανιταριών» για πρώτη φορά το 2003. Οι εκτιμήσεις για την επικράτηση της χρήσης «μαγικών μανιταριών» στους 15χρονους και 16χρονους μαθητές είναι υψηλότερες ή ίσες με εκείνες που αφορούν τη χρήση LSD ή άλλων παραισθησιογόνων ναρκωτικών στις περισσότερες από τις χώρες που συμμετείχαν στην έρευνα (31). Επιπλέον, σε σύγκριση με τη δοκιμή έκστασης τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή, η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι υψηλότερη στο Βέλγιο, τη Γερμανία και τη Γαλλία και ίδια στην Τσεχική Δημοκρατία, τη Δανία, την Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και την Πολωνία. Η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι μηδενική στην Κύπρο, τη Φινλανδία και τη Ρουμανία, και αυξάνει σε 4 % στη Γερμανία, την Ιρλανδία και το Ηνωμένο Βασίλειο και σε 5 % στο Βέλγιο, τη Γαλλία και τις Κάτω Χώρες. Το υψηλότερο ποσοστό επικράτησης της χρήσης παρατηρείται στην Τσεχική Δημοκρατία (8 %). Στοιχεία σχετικά με τις τάσεις της χρήσης μαγικών μανιταριών δεν είναι διαθέσιμα.
In 2003 werd in het kader van de ESPAD-enquête voor de eerste keer melding gemaakt van het gebruik van paddo’s. In de meeste deelnemende landen zijn de prevalentieschattingen voor het gebruik van paddo’s onder 15- en 16-jarige scholieren hoger dan of gelijk aan die van LSD of andere hallucinogenen (31). In vergelijking met het “ooit”-gebruik van ecstasy is het “ooit” -gebruik van paddo’s bovendien hoger in België, Duitsland en Frankrijk en gelijk in Tsjechië, Denemarken, Italië, Nederland en Polen. Het “ooit”-gebruik van paddo’s is nihil in Cyprus, Finland en Roemenië en loopt op tot 4% in Duitsland, Ierland en het Verenigd Koninkrijk en tot 5% in België, Frankrijk en Nederland. De prevalentie is het hoogst in Tsjechië (8%). Er zijn geen trendmatige gegevens beschikbaar over het gebruik van paddo’s.
Průzkum ESPAD zmiňuje užívání „magických hub“ poprvé v roce 2003. Odhady prevalence užívání „magických hub“ studenty ve věku 15–16 let jsou ve většině zemí, jež se průzkumu zúčastnily, vyšší nebo stejně vysoké jako odhady prevalence užívání LSD nebo jiných halucinogenních drog (31). Kromě toho ve srovnání s celoživotní zkušeností užívání extáze byla celoživotní prevalence užívání magických hub vyšší v Belgii, Německu a Francii a stejná v České republice, Dánsku, Itálii, Nizozemsku a Polsku. Celoživotní prevalence užívání magických hub byla nulová na Kypru, ve Finsku a Rumunsku, vzrostla na 4 % v Německu, Irsku a ve Spojeném království a na 5 % v Belgii, Francii a Nizozemsku. Prevalence je nejvyšší v České republice (8 %). Údaje o trendu v užívání magických hub nejsou k dispozici.
I ESPAD-undersøgelsen blev der meldt om brug af 'magiske svampe' for første gang i 2003. Skønnene over udbredelsen af brugen af 'magiske svampe' blandt 15–16-årige skoleelever oversteg eller var på niveau med skønnene for lsd eller andre hallucinogener i de fleste af de lande, der deltog (31). I forhold til langtidserfaringen med ecstasybrug var langtidsprævalensen for brug af magiske svampe desuden højere i Belgien, Tyskland og Frankrig og den samme i Tjekkiet, Danmark, Italien, Nederlandene og Polen. Langtidsprævalensen for brug af magiske svampe var nul i Cypern, Finland og Rumænien, stigende til 4 % i Tyskland, Irland og Det Forenede Kongerige og til 5 % i Belgien, Frankrig og Nederlandene. Udbredelsen er størst i Tjekkiet (8 %). Der foreligger ikke tendensdata for brugen af magiske svampe.
ESPAD-kyselyssä raportoitiin huumesienien käytöstä ensimmäisen kerran vuonna 2003. Useimmissa kyselyyn osallistuneista maista arvioidaan, että huumesienien käyttö on 15- ja 16-vuotiaiden keskuudessa yleisempää tai yhtä yleistä kuin LSD:n ja muiden hallusinogeenien käyttö (31). Lisäksi huumesieniä ainakin kerran käyttäneiden osuus oli korkeampi kuin ekstaasia ainakin kerran käyttäneiden osuus Belgiassa, Saksassa ja Ranskassa ja yhtä suuri Tšekissä, Tanskassa, Italiassa, Alankomaissa ja Puolassa. Huumesieniä ainakin kerran käyttäneitä ei ollut lainkaan Kyproksella, Suomessa ja Romaniassa. Heidän osuutensa kasvoi Saksassa, Irlannissa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa 4 prosenttiin ja Belgiassa, Ranskassa ja Alankomaissa 5 prosenttiin. Levinneisyys on korkein Tšekissä (8 %). Huumesienien käytön suuntauksista ei ole saatavilla tietoa.
Az ESPAD felmérés először 2003-ban számolt be a varázsgomba fogyasztásáról. A varázsgomba használatának becsült prevalenciája a 15–16 éves diákok körében a résztvevő országok többségében meghaladta az LSD vagy más hallucinogén drogok értékét vagy megegyezett azok előfordulásával(31). Ezen túlmenően az extasy-használattal szembeállítva a varázsgomba életprevalenciája magasabb volt Belgiumban, Németországban és Franciaországban, és ugyanazon a szinten állt Csehországban, Dániában, Olaszországban, Hollandiában és Lengyelországban. A varázsgomba használatának életprevalenciája Cipruson, Finnországban és Romániában nulla volt, Németországban, Írországban és az Egyesült Királyságban elérte a 4%-ot, Belgiumban, Franciaországban és Hollandiában pedig az 5%-ot is. A legmagasabb prevalenciát Csehországban mérték (8%). A varázsgomba tekintetében a tendenciák megállapításához szükséges adatok nem állnak rendelkezésre.
ESPAD-undersøkelsen rapporterte første gang om bruk av “magic mushrooms” i 2003. Prevalensanslagene for bruk av “magic mushrooms” blant 15-16-åringer oversteg eller var lik anslagene for LSD eller andre hallusinogene stoffer i de fleste land som deltok (31). I tillegg var livstidsprevalensen av bruk av “magic mushrooms” sammenlignet med livstidserfaring med ecstasybruk, høyere i Belgia, Tyskland og Frankrike og lik i Den tsjekkiske republikk, Danmark, Italia, Nederland og Polen. Livstidsprevalensen for bruk av “magic mushrooms” var null på Kypros, i Finland og Romania, 4 % i Tyskland, Irland og Storbritannia og 5 % i Belgia, Frankrike og Nederland. Prevalensen er høyest i Den tsjekkiske republikk (8 %). Data om trender for bruk av “magic mushrooms” finnes ikke.
Po raz pierwszy badanie ESPAD przedstawiło sprawozdanie o zażywaniu „magicznych grzybków” w roku 2003. Dane szacunkowe dotyczące rozpowszechnienia używania „magicznych grzybków” przez 15- i 16-letnią młodzież szkolną przewyższyły lub były równe danym szacunkowym dla LSD lub innych narkotyków halucynogennych w większości z państw biorących udział w badaniu (31). Dodatkowo, w porównaniu ze wskaźnikiem przynajmniej jednokrotnego zażycia ekstazy, wskaźnik dla magicznych grzybków był wyższy w Belgii, Niemczech i Francji, a taki sam w Republice Czeskiej, Danii, we Włoszech, w Holandii i Polsce. Wskaźnik przynajmniej jednokrotnego zażycia magicznych grzybków wynosił zero na Cyprze, w Finlandii i Rumunii, wzrastając do poziomu 4% w Niemczech, Irlandii i Wielkiej Brytanii, i do 5% w Belgii, Francji i Holandii. Najwyższy poziom rozpowszechnienia występuje w Republice Czeskiej (8%). Dane dotyczące trendu spożywania magicznych grzybków nie są dostępne.
Studiul ESPAD a semnalat pentru prima dată consumul de „ciuperci halucinogene” în 2003. Prevalenţa estimată a consumului de „ciuperci halucinogene” la elevii cu vârste de 15 şi 16 ani a fost egală sau mai mare decât cea pentru LSD sau pentru alte droguri halucinogene în majoritatea ţărilor care au participat la sondaj (31). În plus, în comparaţie cu consumul de Ecstasy pe parcursul vieţii, prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost mai mare în Belgia, Germania şi Franţa şi de valori egale în Republica Cehă, Danemarca, Italia, Ţările de Jos şi Polonia. Prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost zero în Cipru, Finlanda şi România, s-a ridicat la 4 % în Germania, Irlanda şi Regatul Unit, şi la 5 % în Belgia, Franţa şi în Ţările de Jos. Cea mai ridicată prevalenţă este cea din Republica Cehă (8 %). Nu există date privind tendinţele consumului de ciuperci halucinogene.
Po prvýkrát sa uvádzalo užívanie „magických húb“ v prieskume ESPAD v roku 2003. Odhady prevalencie užívania „magických húb“ medzi 15- až 16-ročnými školákmi prevýšili odhady pri LSD alebo iných halucinogénnych drogách vo väčšine zúčastnených krajín, alebo sú rovnaké (31). Navyše, v porovnaní s celoživotnou skúsenosťou užívania extázy bola celoživotná prevalencia užívania magických húb vyššia v Belgicku, Nemecku a vo Francúzsku a rovnaká v Českej republike, Dánsku, Taliansku, Holandsku a Poľsku. Celoživotná prevalencia užívania magických húb bola nulová na Cypre, vo Fínsku a v Rumunsku, stúpajúca na 4 % v Nemecku, Írsku a Spojenom kráľovstve a na 5 % v Belgicku, vo Francúzsku a v Holandsku. Najvyššia prevalencia je v Českej republike (8 %). Údaje o trende užívania magických húb nie sú k dispozícii.
Raziskava ESPAD je o uživanju "čudežnih gob" prvič poročala leta 2003. Ocene o razširjenosti uživanja "čudežnih gob" med 15- in 16-letnimi dijaki so v večini sodelujočih držav v raziskavi presegle ocene za LSD ali druge halucinogene droge ali so bile enake (31). Poleg tega je bila v primerjavi z izkušnjami uživanja ekstazija v življenju razširjenost uživanja čudežnih gob kadar koli v življenju višja v Belgiji, Nemčiji in Franciji ter enaka na Češkem, Danskem, v Italiji, na Nizozemskem in Poljskem. Število tistih, ki so čudežne gobe v življenju kdaj zaužili, je bilo nič na Cipru, Finskem in v Romuniji, 4 % v Nemčiji, na Irskem in v Združenem kraljestvu ter 5 % v Belgiji, Franciji in na Nizozemskem. Razširjenost je najvišja na Češkem (8 %). Podatki o trendu uživanja čudežnih gob niso na voljo.
ESPAD-undersökningen rapporterade om användning av ”magiska svampar” första gången 2003. Andelen skolelever i åldern 15–16 år som hade använt ”magiska svampar” var större eller lika stor som andelarna som hade använt LSD eller andra hallucinogena droger i de flesta länder som deltog(31). Jämfört med andelen skolelever som någon gång har använt ecstasy var livstidsprevalensen för magiska svampar högre i Belgien, Tyskland och Frankrike och lika stor i Tjeckien, Danmark, Italien, Nederländerna och Polen. Livstidsprevalensen för magiska svampar var noll i Cypern, Finland, Rumänien, 4 % i Tyskland, Irland och Storbritannien och 5 % i Belgien, Frankrike och Nederländerna. Prevalensen är högst i Tjeckien (8 %). Det finns inga trenduppgifter tillgängliga för användningen av magiska svampar.
aptaujā ir atklājušās ziņas par "maģisko sēņu" pirmo lietošanu 2003. gadā. Izplatības aprēķini attiecībā uz "maģisko sēņu” lietošanu 15 līdz 16 gadus veco skolēnu vidū skolēnu vidū norāda uz lielāku vai vienādu izplatību salīdzinājumā ar LSD un citu halucinogēno narkotisko vielu lietošanu lielākajā daļā valstu, kas piedalījās aptaujā (31). Papildus tam, salīdzinājumā ar ilgtermiņa ekstazī lietošanas pieredzi, ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija augstāka Beļģijā, Vācijā un Francijā, un vienāda Čehijas Republikā, Dānijā, Itālijā, Nīderlandē un Polijā. Ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija vienāda ar nulli Kiprā, Somijā un Rumānijā, paaugstinoties līdz 4% Vācijā, Īrijā un Apvienotajā Karalistē, un līdz 5 % Beļģijā, Francijā un Nīderlandē. Izplatība ir augstākā Čehijas Republikā (8%). Dati par tendencēm attiecībā uz maģisko sēņu lietošanu nav pieejami.
  Prévention des maladies...  
Les réactions appropriées sont notamment un meilleur accès au traitement de l'usage de drogue (OMS, 2005), la mise en place de structures «de première ligne» ou «de bas seuil» et la fourniture de matériel stérile et de programmes éducatifs, bien qu'il faille noter qu'il existe des différences entre les pays en ce qui concerne l'importance accordée à ces différents services.
Although the national policies of Member States vary, reflecting their individual drug situation and political context, there is also increasing evidence of a consensus emerging at the European level on the key elements necessary for an effective response to combating HIV and other infectious diseases among IDUs (137). Appropriate responses include enhanced access to drug treatment (WHO, 2005), the development of low-threshold services and the provision of sterile equipment and education programmes, although it should be noted that there are differences between countries with respect to the emphasis placed on these different service elements. Of particular importance is that there should be sufficient availability of oral substitution treatment for injecting opioid users, as this significantly reduces drug-related behaviour with a high risk of HIV transmission (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Die nationale Politik der Mitgliedstaaten unterscheidet sich zwar in Abhängigkeit von deren Drogensituation und dem gegebenen politischen Kontext, es gibt jedoch auch zunehmend Hinweise darauf, dass auf europäischer Ebene ein Konsens über die Schlüsselfaktoren im Entstehen begriffen ist, die für eine effiziente Bekämpfung von HIV und anderen Infektionskrankheiten bei IDU erforderlich sind (137). Zu den geeigneten Maßnahmen gehören unter anderem ein verbesserter Zugang zu Drogentherapien (WHO, 2005), die Entwicklung niedrigschwelliger Hilfsdienste, die Bereitstellung sterilen Zubehörs sowie Bildungsprogramme. Es ist jedoch darauf hinzuweisen, dass die einzelnen Länder diesen Hilfsdiensten unterschiedliche Bedeutung beimessen. Besonders wichtig ist die ausreichende Verfügbarkeit der oralen Substitutionsbehandlung für injizierende Opiatkonsumenten, da diese die mit einem hohen Risiko einer HIV-Übertragung verbundenen drogenbedingten Verhaltensweisen erheblich reduziert (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Aunque las políticas nacionales de los Estados miembros varían, como reflejo de su situación concreta en materia de drogas y su contexto político, parece que se está gestando un consenso en Europa sobre los elementos clave necesarios para dar una respuesta eficaz a la lucha contra el VIH y otras enfermedades infecciosas que afectan a los consumidores de drogas por vía parenteral (137). Tales elementos serían, por ejemplo, un mejor acceso al tratamiento de desintoxicación (OMS, 2005), la prestación de servicios de bajo umbral, el suministro de material estéril y la creación de programas de educación, aunque los diferentes países otorgan distinto grado de importancia a los mismos. Especialmente importante es que exista suficiente disponibilidad del tratamiento de sustitución oral para los consumidores de opiáceos por vía parenteral, ya que esto reduce de forma significativa las conductas que llevan aparejado un alto riesgo de transmisión del VIH (Gowing y cols., 2005; Sullivan y cols., 2005).
Nonostante le politiche nazionali degli Stati membri siano diverse e riflettano la rispettiva situazione degli stupefacenti nel loro territorio nazionale nonché il contesto politico, vi sono segnali sempre più frequenti dell’emergere di un consenso a livello europeo sugli elementi chiave indispensabili per dare una risposta efficace all’HIV e ad altre malattie infettive diffuse tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale (137). Tra le risposte appropriate si annoverano un accesso migliorato ai servizi di trattamento antidroga (OMS, 2005), lo sviluppo di servizi a bassa soglia e la fornitura di strumenti sterili e di programmi educativi; tuttavia è necessario notare che ciascun paese pone l’accento su elementi diversi del servizio. Particolarmente importante è la disponibilità di un numero sufficiente di terapie sostitutive per i consumatori di oppioidi che si iniettano la sostanza, dal momento che questo fattore riduce in maniera significativa il comportamento a elevato rischio di trasmissione dell’HIV collegato alla droga (Gowing e altri, 2005; Sullivan e altri, 2005).
Apesar de as políticas nacionais dos Estados-Membros variarem, reflectindo a sua situação individual em termos de droga e o seu contexto político específico, também existem indícios crescentes do surgimento de um consenso a nível europeu quanto aos elementos fundamentais que são necessários para responder e combater eficazmente o VIH e outras doenças infecciosas entre os CDI (137). Entre as respostas adequadas incluem-se o maior acesso ao tratamento da toxicodependência (OMS, 2005), o desenvolvimento de serviços de porta aberta, o fornecimento de equipamento esterilizado e os programas educativos, embora se deva notar que existem diferenças entre países no que respeita à ênfase dada a estes diferentes elementos. Uma disponibilidade suficiente de tratamentos de substituição por via oral para os consumidores de opiáceos por via endovenosa reveste-se de especial importância, na medida em que estes tratamentos reduzem significativamente os comportamentos de risco elevado de transmissão do VIH relacionados com a droga (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Μολονότι οι εθνικές πολιτικές των κρατών μελών διαφέρουν, απηχώντας την κατάσταση κάθε χώρας όσον αφορά τα ναρκωτικά και το πολιτικό πλαίσιό της, υπάρχουν επίσης ολοένα και περισσότερα ενδείξεις ότι σε ευρωπαϊκό επίπεδο αναπτύσσεται μια συναίνεση σχετικά με τα κύρια στοιχεία που είναι αναγκαία για την αποτελεσματική αντιμετώπιση του ιού HIV και άλλων λοιμωδών νοσημάτων στους ΧΕΝ (137). Στα κατάλληλα μέτρα συγκαταλέγονται η βελτίωση της πρόσβασης στη θεραπεία (ΠΟΥ, 2005), η ανάπτυξη υπηρεσιών άμεσης πρόσβασης και η παροχή αποστειρωμένων συνέργων και εκπαιδευτικών προγραμμάτων, μολονότι πρέπει να σημειωθεί ότι υπάρχουν διαφορές μεταξύ των χωρών ως προς την έμφαση που δίνεται στα διάφορα αυτά στοιχεία των παρεχόμενων υπηρεσιών. Ιδιαίτερη σημασία έχει το γεγονός ότι πρέπει να υπάρχει επαρκής διαθεσιμότητα θεραπειών υποκατάστασης διά του στόματος για τους χρήστες ενέσιμων οπιοειδών, καθώς με τον τρόπο αυτό μειώνεται σημαντικά η συμπεριφορά που συνδέεται με την τοξικομανία, η οποία ενέχει υψηλό κίνδυνο μετάδοσης του ιού HIV (Gowing κ.ά., 2005· Sullivan κ.ά., 2005).
Hoewel het nationale beleid van de lidstaten afhankelijk van hun individuele drugssituatie en politieke context varieert, zijn er ook aanwijzingen voor een toenemende consensus op Europees niveau over de essentiële elementen van een effectieve bestrijding van HIV en andere infectieziekten onder ID’s (137). Tot die effectieve maatregelen behoren een betere toegang tot drugsbehandelingen (WHO, 2005), de ontwikkeling van laagdrempelige hulpverlening, het verstrekken van steriel materiaal en het gebruik van voorlichtingsprogramma’s. Hierbij dient wel opgemerkt te worden dat er verschillen tussen landen bestaan met betrekking tot de nadruk die op de verschillende interventieaspecten wordt gelegd. Het is met name van belang dat er voldoende orale substitutiebehandelingen voor injecterende opïoïdengebruikers beschikbaar zijn, omdat drugsgerelateerd gedrag met een hoog HIV-besmettingsrisico hierdoor aanzienlijk wordt verminderd (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Ačkoli se národní politiky členských států liší a odrážejí jejich individuální drogovou situaci a politický kontext, existují také rostoucí důkazy o konsensu objevujícím se na evropské úrovni, pokud jde o klíčové prvky nutné pro účinná opatření v boji proti HIV a dalším infekčním onemocněním mezi injekčními uživateli drog (137). Vhodná opatření zahrnují rozšířený přístup k léčení drogové závislosti (WHO, 2005), vývoj nízkoprahových služeb a poskytování sterilního zařízení a vzdělávacích programů, i když je třeba poznamenat, že mezi zeměmi existují rozdíly, pokud jde o důraz kladený na jednotlivé prvky těchto různých služeb. Zvláště důležité je, aby existovala dostatečná dostupnost ústní substituční léčby pro injekční uživatele opiových látek, protože významně snižuje drogově závislé chování představující vysoké riziko přenosu HIV (Gowing a kol., 2005; Sullivan a kol., 2005).
Selv om medlemsstaternes nationale politikker er forskellige som følge af narkotikasituationen og den politiske kontekst i de enkelte lande, er der også stadig flere tegn på, at der på europæisk plan er ved at være almindelig enighed om de centrale elementer, der er nødvendige for en effektiv indsats til bekæmpelse af hiv og andre smitsomme sygdomme blandt intravenøse stofbrugere (137). Passende initiativer er bl.a. en bedre adgang til narkotikabehandling (WHO, 2005), udvikling af lavtærskeltjenester og tilvejebringelse af sterilt udstyr og uddannelsesprogrammer, selv om det skal bemærkes, at der er forskelle mellem landene med hensyn til den vægt, de forskellige elementer tillægges. Det er særlig vigtigt, at der er et tilstrækkeligt udbud af oral substitutionsbehandling for intravenøse opioidbrugere, da dette i væsentlig grad begrænser en narkotikarelateret adfærd, hvor der er høj risiko for hiv-overførsel (Gowing m.fl., 2005; Sullivan m.fl., 2005).
Kuigi liikmesriikide siseriiklik poliitika on erinev, kajastades vastava riigi eriomast narkosituatsiooni ja poliitilist konteksti, on siiski olemas tõendeid konsensuse suurenemisest Euroopa tasandil oluliste elementide suhtes, mis on vajalik HIV-i ja muude nakkushaiguste leviku efektiivseks tõkestamiseks süstivate narkomaanide hulgas (137). Asjaomased meetodid hõlmavad uimastiravile pöördumise võimaluste parandamist (WHO, 2005), madala läve teenuste väljatöötamist ning steriilsete süstimisvahendite ja harivate programmide kättesaadavaks tegemist, kuigi tuleb märkida, et nimetatud teenustele asetatav rõhk on riigiti erinev. On eriti oluline, et süstivatele opiaaditarbijatele oleks piisavalt suukaudseid asendusravimeid, sest see vähendab märkimisväärselt narkootikumidega seotud käitumismustreid, mille puhul HIV-i edasikandumise oht on kõrge (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Jäsenvaltioiden kansallisissa politiikoissa on eroja niiden huumetilanteen ja poliittisen tilanteen mukaan, mutta Euroopan tasolla on voimistumassa yksimielisyys keskeisistä toimista, joilla hiv:tä ja muita tartuntatauteja voidaan torjua tehokkaasti huumeiden injektiokäyttäjien keskuudessa (137). Asianmukaisia keinoja ovat muun muassa huumehoitoon pääsyn helpottaminen (WHO, 2005), matalan kynnyksen palvelujen kehittäminen sekä steriilien välineiden ja koulutusohjelmien tarjoaminen. Maiden välillä on kuitenkin eroja näiden palvelujen painotuksessa. On erityisen tärkeää, että opiaattien injektiokäyttäjille olisi tarjolla riittävästi suun kautta nautittavien lääkkeiden muodossa annettavaa korvaushoitoa, sillä se vähentää merkittävästi sellaista huumeisiin liittyvää käyttäytymistä, jossa hiv-tartunnan riski on korkea (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Bár a tagállamok változatos, saját egyéni droghelyzetüket és politikai kontextusukat tükröző nemzeti politikáik szerint járnak el e téren, az injekciós kábítószer-használók körében terjedő HIV és más fertőző betegségek hatékony leküzdéséhez szükséges fő elemek tekintetében egyre inkább európai szintű konszenzus látszik kialakulni(137). A megfelelő válaszok között szerepel a drogkezelések hozzáférhetőségének javítása (WHO, 2005), az alacsony küszöbű szolgáltatások fejlesztése, valamint a steril felszerelés és oktatási programok biztosítása, noha azt meg kell jegyezni, hogy a szolgáltatások felsorolt elemei eltérő hangsúlyt kapnak az egyes tagállamokban. Különösen fontos, hogy megfelelő mértékben elérhetővé váljon az orális helyettesítő kezelés az injekciós opiáthasználók számára, mivel ez jelentősen csökkenti a HIV terjedése szempontjából nagy kockázatú, kábítószerrel összefüggő viselkedést (Gowing és mások, 2005; Sullivan és mások, 2005).
Selv om de nasjonale retningslinjene selvfølgelig varierer mellom medlemsstatene ut fra narkotikasituasjon og politisk kontekst i det enkelte land, finnes det samtidig stadig mer som tyder på økt konsensus på europeisk plan om hvilke elementer som tiltak for å bekjempe HIV og andre smittsomme sykdommer blant sprøytebrukere må bestå av for å være effektive (137). Blant disse tiltakene er lettere tilgang til narkotikabehandling (WHO, 2005), utbygging av lavterskeltjenester, utdeling av sterilt utstyr og opplæringsprogrammer. Det bør likevel anføres at landene vektlegger hvert av disse tjenesteelementene forskjellig. Det er særlig viktig at sprøytebrukere av opiater har god nok tilgang til substitusjonsbehandling, ettersom dette bidrar signifikant til å redusere narkotikarelatert atferd med høy risiko for HIV-smitte (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Choć polityki krajowe Państw Członkowskich różnią się między sobą, ponieważ odzwierciedlają własne, konkretne sytuacje dotyczące problemów narkotykowych i kontekst polityczny, istnieje także coraz więcej dowodów na pojawianie się na szczeblu europejskim zgodnej opinii w sprawie kluczowych elementów koniecznych dla powstania efektywnej reakcji w zwalczaniu wirusa HIV i innych chorób zakaźnych w grupie osób zażywających narkotyki dożylnie (137). Właściwa reakcja obejmuje zwiększony dostęp do leczenia z uzależnień narkotykowych (WHO, 2005), rozwój świadczeń niskoprogowych i dostępność sterylnego sprzętu oraz programów edukacyjnych. Należy jednak zauważyć, że między poszczególnymi państwami istnieją różnice co do nacisku kładzionego na poszczególne elementy tych świadczeń. Niezmiernie ważne jest zapewnienie wystarczającej dostępności doustnego leczenia zastępczego dla osób wstrzykujących opioidy, gdyż znacznie ogranicza to zachowanie narkotykowe o wysokim ryzyku transmisji wirusa HIV (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Deşi politicile naţionale ale statelor membre sunt diferite, reflectând situaţia lor specifică şi contextul lor politic în privinţa drogurilor, este din ce în ce mai evident că la nivel european se va obţine un consens privind elementele cheie necesare pentru o reacţie eficientă în vederea combaterii infecţiei cu HIV şi a altor boli infecţioase în rândul CDI (137). Printre măsurile corespunzătoare se numără accesul mai extins la tratamentul pentru dependenţă de droguri (OMS, 2005), dezvoltarea unor servicii cu acces necondiţionat şi asigurarea echipamentului steril şi a programelor educative, însă trebuie subliniat faptul că există diferenţe de la o ţară la alta în ceea ce priveşte accentul pus pe diferite componente ale acestor servicii. De mare importanţă este disponibilitatea satisfăcătoare a terapiei orale de substituţie pentru consumatorii de opiacee injectabile, pentru că aceasta reduce semnificativ comportamentul legat de droguri care implică un risc înalt de transmitere a HIV (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Napriek tomu, že sa národné politiky členských štátov rôznia, odzrkadľujú ich špecifickú drogovú situáciu a politický kontext, a tiež stále viac dokazujú zhodu vznikajúcu na európskej úrovni o kľúčových prvkoch potrebných na účinné opatrenia v boji proti HIV a iným infekčným chorobám medzi IDU (137). Medzi primerané odpovede patrí rozšírený prístup k drogovej liečbe (SZO 2005), rozvoj nízkoprahových služieb a poskytovanie sterilných pomôcok a výchovných programov, hoci treba pripomenúť, že medzi krajinami sú rozdiely v zdôrazňovaní týchto rôznych prvkov služieb. Osobitne dôležitá by mala byť dostatočná dostupnosť orálnej substitučnej liečby pre injekčných užívateľov opioidov, pretože významne znižuje drogovo závislé správanie a vysoké riziko prenosu HIV (Gowing a kol. 2005; Sullivan a kol. 2005).
Čeprav se nacionalne politike držav članic razlikujejo, saj odražajo njihovo individualno stanje glede drog in politični okvir, hkrati obstaja vedno več dokazov o soglasju na evropski ravni, o ključnih elementih, ki so potrebni za učinkovit odziv na boj proti HIV in drugim nalezljivim boleznim med injicirajočimi uživalci drog (137). Ustrezni odzivi zajemajo večji dostop do zdravljenja odvisnosti od drog (WHO, 2005), razvoj nizkopražnih programov za pomoč uživalcem drog in zagotavljanje sterilne opreme ter izobraževalnih programov, čeprav je treba poudariti, da med državami obstajajo razlike glede na to, kakšen pomen dajejo tem različnim delom teh programov za pomoč. Zlasti je pomembno, da je na voljo zadosti oralnega nadomestnega zdravljenja za uživalce, ki si vbrizgavajo opiate, saj s tem pomembno znižamo zelo tvegano z drogami povezano vedenje za prenašanje HIV (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
Även om de olika medlemsstaternas nationella politik skiljer sig åt sinsemellan, på grund av att situationen när det gäller narkotika och det politiska sammanhanget är olika i de olika länderna, finns det allt fler tecken på att det råder samsyn på europeisk nivå när det gäller hur en effektiv strategi för att bekämpa hiv och andra infektionssjukdomar bland injektionsmissbrukare bör se ut(137). Exempel på lämpliga åtgärder är ökad tillgång till missbruksbehandling (WHO, 2005), utveckling av lågtröskelvård samt tillhandahållande av steril utrustning och utbildningsprogram, även om det bör noteras att det råder stora skillnader mellan länderna när det gäller hur mycket man satsar på de olika åtgärderna. Det är särskilt viktigt att oral substitutionsbehandling för injicerande opioidmissbrukare finns tillgänglig eftersom denna typ av behandling avsevärt minskar det narkotikarelaterade beteendet med en hög risk att smittas av hiv (Gowing m.fl., 2005; Sullivan m.fl., 2005).
Lai arī dalībvalstu nacionālās politikas ir atšķirīgas, atspoguļojot individuālās situācijas saistībā ar narkotikām un politisko kontekstu, ir pierādījumi par pieaugošu vienprātību Eiropas līmenī attiecībā uz galvenajiem elementiem, kas ir nepieciešami lai efektīvi reaģētu un cīnītos pret HIV un citām infekciju slimībām injicējamo narkotiku lietotāju vidū (137). Atbilstošas atbildes reakcijas ietver uzlabotu pieeju ārstniecības pakalpojumiem (PVO, 2005), pieejamu pakalpojumu izstrādi un sterila aprīkojuma un izglītības programmu nodrošināšanu, kaut arī ir jāatzīmē, ka valstu starpā pastāv atšķirības attiecībā uz to, kāds uzsvars tiek likts uz katru no šiem dažādajiem pakalpojumu elementiem. Īpaši svarīgi ir tas, ka ir jānodrošina pietiekama perorālās aizvietošanas terapija opiātu lietotājiem, kas narkotikas injicē, jo tas būtiski samazina tādas ar narkotikām saistītas darbības, kas saistītas ar augstu HIV pārnešanas risku (Gowing et al., 2005; Sullivan et al., 2005).
  Données relatives aux d...  
Entre 1996 et 2003, la proportion de nouveaux patients en demande de traitement pour usage de cocaïne est passée de 4,8 à 9,3 %, et le nombre de nouveaux patients en demande de traitement pour usage primaire de cocaïne est passé de 2 535 à 6 123. Aux Pays-Bas, en 2003, les nouveaux patients demandant un traitement pour usage de cocaïne a dépassé pour la première fois les patients en demande de traitement pour usage d'opiacés.
Many countries report increases in cocaine use among clients seeking treatment; from 1996 to 2003, the proportion of new clients demanding treatment for cocaine use grew from 4.8 % to 9.3 %, and the number of new clients asking for treatment for primary cocaine use rose from 2 535 to 6 123. In the Netherlands, in 2003, for the first time, new clients demanding treatment for cocaine use exceeded those demanding treatment for opiate use. From an analysis of treatment data produced in London, during the period 1995–96 to 2000–01, the number of clients using cocaine more than doubled (GLADA, 2004), albeit from a low baseline (735 to 1 917).
Viele Länder berichten über eine Zunahme des Kokainkonsums unter den Patienten, die sich in Behandlung begeben: Zwischen 1996 und 2003 nahm der Anteil der Erstpatienten, die wegen Kokainkonsums eine Therapie beantragten, von 4,8 % auf 9,3 % zu, und die Zahl der Erstpatienten, die bei der Behandlung Kokain als Primärdroge nannten, stieg von 2 535 auf 6 123. In den Niederlanden überstieg 2003 erstmals die Zahl der Erstpatienten, die sich wegen Kokainkonsums einer Behandlung unterzogen, die Zahl der Erstpatienten, die wegen Opiatkonsums eine Therapie beantragten. Einer in London durchgeführten Analyse der Behandlungsdaten für den Zeitraum 1995/1996 bis 2000/2001 zufolge hat sich die Zahl der Patienten, die Kokain konsumieren, mehr als verdoppelt (GLADA, 2004), wenn auch von einem niedrigen Ausgangsniveau aus (von 735 auf 1 917).
Muchos países registran aumentos en el consumo de cocaína entre los pacientes que solicitan tratamiento; de 1996 a 2003, el porcentaje de nuevos pacientes que solicitaron tratamiento por consumo de cocaína pasó del 4,8 % al 9,3 %, y el número de nuevos pacientes que solicitaron tratamiento por consumo primario de cocaína aumentó de 2.535 a 6.123. En 2003, Países Bajos, el número de nuevos pacientes que solicitaron tratamiento por consumo de cocaína en los Países Bajos superó por primera vez la cifra de quienes solicitaron tratamiento por consumo de opiáceos. Según un análisis de datos de tratamiento realizado en Londres entre 1995–96 y 2000–01, el número de pacientes consumidores de cocaína aumentó hasta más del doble (GLADA, 2004), si bien a partir de unos niveles iniciales bajos (735 a 1.917).
Molti paesi segnalano aumenti del consumo di cocaina tra i pazienti che chiedono di essere sottoposti a terapia: dal 1996 al 2003 la percentuale di nuovi pazienti che ha chiesto una terapia per il consumo di cocaina è cresciuta dal 4,8% al 9,3%, mentre il numero di nuovi pazienti che desiderano sottoporsi a terapia per consumo primario di cocaina è salito da 2 535 a 6 123. Nei Paesi Bassi il numero di nuovi pazienti che ha chiesto di entrare in terapia a causa della cocaina nel 2003 ha superato per la prima volta il numero di chi invece ha fatto la stessa richiesta a causa di una dipendenza dagli oppiacei. Da un’analisi dei dati terapeutici raccolti a Londra tra il 1995-1996 e il 2000-2001 si evince che i pazienti che consumano cocaina sono più che raddoppiati (GLADA, 2004), sia pur da un punto di partenza basso (735-1917).
Πολλές χώρες αναφέρουν αύξηση της χρήσης κοκαΐνης στα άτομα που ζητούν θεραπεία· στο διάστημα από το 1996 έως το 2003, το ποσοστό των ατόμων που ζήτησαν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη αυξήθηκε από 4,8 % σε 9,3 %, και ο αριθμός των ατόμων που ζήτησαν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη, ως κύρια ουσία, αυξήθηκε από 2 535 σε 6 123. Στις Κάτω Χώρες, το 2003, για πρώτη φορά, ο αριθμός των ατόμων που ζήτησαν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη ξεπέρασε τον αριθμό εκείνων που ζήτησαν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα. Από την ανάλυση στοιχείων σχετικών με τη θεραπεία που συγκεντρώθηκαν στο Λονδίνο, κατά το διάστημα 1995–96 έως 2000–01, προκύπτει ότι ο αριθμός των χρηστών κοκαΐνης που ζήτησαν θεραπεία υπερδιπλασιάσθηκε (GLADA, 2004), έστω και αν ο αρχικός αριθμός ήταν χαμηλός (από 735 σε 1 917).
Veel landen rapporteren een stijging van het aantal cocaïnegebruikers dat om behandeling vraagt; van 1996 tot 2003 steeg hun aandeel van 4,8 tot 9,3%; het aantal nieuwe cliënten dat behandeling zocht voor primair cocaïnegebruik steeg van 2 535 tot 6 123. In 2003 was er in Nederland voor het eerst sprake van een groter aantal cliënten dat in behandeling wilde gaan voor cocaïnegebruik dan voor opiatengebruik. Uit een analyse van therapiegegevens in Londen over de periode 1995/1996 tot 2000/2001 bleek dat het aantal cliënten dat cocaïne gebruikte, was verdubbeld (GLADA, 2004), zij het wel vanaf een laag basisniveau (van 735 tot 1 917).
Mnohé země uvádějí zvýšení užívání kokainu u klientů vyhledávajících léčbu. Od roku 1996 do roku 2003 vzrostl podíl nových klientů žádajících o léčbu závislosti na kokainu ze 4,8 % na 9,3 % a počet nových klientů žádajících o léčbu v souvislosti s primárním užívání kokainu stoupl z 2 535 na 6 123. V Nizozemsku v roce 2003 poprvé převýšil počet nových klientů požadujících léčení závislosti na kokainu počet osob požadujících léčení závislosti na opiátech. Z rozboru údajů o léčení shromážděných v Londýně během období 1995–1996 až 2000–2001 vyplývá, že se počet klientů užívajících kokain více než zdvojnásobil (GLADA, 2004), ačkoli začal na nízké základní úrovni (růst ze 735 osob na 1 917).
Mange lande melder om stigninger i kokainbrugen blandt klienter, der søger behandling; i perioden 1996–2003 steg andelen af nye klienter, der søgte behandling for kokainbrug fra 4,8 % til 9,3 %, og antallet af nye klienter, der søgte behandling for primært kokainbrug, steg fra 2 535 til 6 123. I Nederlandene oversteg antallet af nye klienter, der søgte behandling for kokainbrug, i 2003 for første gang antallet af nye klienter, der søgte behandling for opiatbrug. Det fremgår af en analyse af behandlingsdata produceret i London, at antallet af klienter, der brugte kokain, blev mere end fordoblet i perioden fra 1995–1996 til 2000–2001 (GLADA, 2004), om end fra et lavt udgangspunkt (735 til 1 917).
Useat maat ilmoittavat kokaiinin käytön lisääntyneen hoitoon hakeutuvien asiakkaiden keskuudessa; vuosina 1996–2003 kokaiinin käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden osuus kasvoi 4,8:sta 9,3 prosenttiin, ja pääasiallisesti kokaiinin käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden määrä kasvoi 2 535:stä 6 123:een. Alankomaissa kokaiinin käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden määrä ylitti vuonna 2003 ensimmäisen kerran opiaattien käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden määrän. Lontoossa vuodesta 1995–1996 vuoteen 2001–2001 kerätyn hoitotiedon analyysissä ilmeni, että kokaiinia käyttäneiden asiakkaiden määrä yli kaksinkertaistui (GLADA, 2004), joskin lähtöluku oli alhainen (735:stä 1 917:ään).
Sok ország számolt be a kokainhasználat növekedéséről a gyógykezelésre jelentkező páciensek között; a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkező új páciensek aránya 1996–2003 között 4,8%-ről 9,3%-ra nőtt, az elsődleges kokainhasználat miatt gyógykezelést igénylő új páciensek száma pedig 2535-ről 6123-ra emelkedett. Hollandiában 2003-ban első ízben, a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkező új páciensek száma meghaladta az opiáthasználat miatt gyógykezelést igénylőkét. A Londonban összegyűjtött gyógykezelési adatok elemzése alapján az 1995–96 és 2000–01 közötti időszakban a kokaint fogyasztó páciensek száma több mint kétszeresére nőtt (GLADA, 2004), igaz, a kiinduló érték alacsony volt (735-ről 1917-re).
Mange land rapporterer om økt kokainbruk blant klientene som oppsøker behandlingsapparatet. Fra 1996 til 2003 økte andelen nye klienter som søkte behandling for kokainbruk fra 4,8 % til 9,3 %, og antallet nye klienter i behandling for kokain som primærrusmiddel økte fra 2 535 til 6 123. I 2003 fikk Nederland for første gang flere søknader om behandling for kokainbruk enn for opiatbruk. En analyse av behandlingsdata fra London viser at antallet klienter som brukte kokain, ble mer enn doblet i perioden 1995-96 til 2000-01 (GLADA, 2004), dog fra en lav baselinje (735 til 1 917).
Wiele państw donosi o wzroście zażywania kokainy wśród pacjentów wymagających leczenia. W latach 1996-2003 odsetek nowych pacjentów wymagających leczenia z uzależnienia od kokainy wzrósł od 4,8% do 9,3%, a liczba nowych pacjentów zgłaszających się na leczenie z uzależnienia od kokainy jako narkotyku głównego wzrosła z 2 535 do 6 123. W 2003 roku, w Holandii, po raz pierwszy liczba nowych pacjentów wymagających leczenia z uzależnienia od kokainy przewyższyła liczbę nowych pacjentów wymagających leczenia z uzależnienia od opiatów. Na podstawie analizy danych leczenia przygotowanej w Londynie można stwierdzić, że w okresie od 1995-96 do 2000-01 liczba pacjentów uzależnionych od kokainy zwiększyła się ponad dwukrotnie (GLADA, 2004), przy czym liczby wyjściowe były niskie (z 735 do 1 917).
Multe ţări raportează o creştere a consumului de cocaină în rândul clienţilor care solicită tratament; din 1996 în 2003, proporţia clienţilor noi care au solicitat tratament pentru consumul de cocaină a crescut de la 4,8 % la 9,3 %, iar numărul de clienţi noi care au solicitat tratament pentru consumul de cocaină ca drog primar a crescut de la 2 535 la 6 123. În Ţările de Jos, în 2003, pentru prima dată, numărul clienţilor noi care au solicitat tratament pentru consum de cocaină a depăşit numărul celor care au solicitat tratament pentru consum de opiacee. O analiză a datelor privind tratamentul realizată la Londra pentru perioada din 1995–1996 până în 2000–2001, numărul clienţilor consumatori de cocaină a crescut de peste două ori (GLADA, 2004), deşi de la un nivel iniţial redus (de la 735 la 1 917).
Mnohé krajiny uvádzajú prírastky v užívaní kokaínu medzi klientmi, ktorí sa uchádzajú o liečbu; od roku 1996 do roku 2003 sa podiel nových klientov žiadajúcich o liečbu kvôli užívaniu kokaínu zvýšil zo 4,8 % na 9,3 % a počet nových klientov žiadajúcich o liečbu kvôli primárnemu užívaniu kokaínu vzrástol z 2 535 na 6 123. V Holandsku v roku 2003 po prvýkrát prevýšil počet nových klientov žiadajúcich o liečbu kvôli užívaniu kokaínu počet žiadateľov o liečbu kvôli užívaniu opiátov. Z analýzy údajov o liečbe, vypracovanej v Londýne, v období 1995/1996 až 2000/2001 sa počet klientov užívajúcich kokaín viac ako zdvojnásobil (GLADA 2004), aj keď len z dolnej základnej čiary (zo 735 na 1 917).
Mnogo držav poroča o povečanju uživanja kokaina med osebami, ki se zdravijo; v obdobju med letoma 1996 in 2003 je delež oseb, ki so na novo povpraševale po zdravljenju zaradi uživanja kokaina, narasel s 4,8 % na 9,3 %, medtem ko se je število oseb, ki na novo povprašujejo po zdravljenju zaradi primarnega uživanja kokaina, povečalo z 2535 na 6123. Na Nizozemskem je leta 2003 število oseb, ki na novo iščejo zdravljenje zaradi uživanja kokaina, prvič preseglo število tistih, ki so povpraševali po zdravljenju zaradi uživanja opiatov. Iz analize podatkov o zdravljenju, ki je nastala v Londonu v obdobjih 1995–1996 in 2000–2001, se je število uživalcev kokaina več kot podvojilo (GLADA, 2004), čeprav je bilo izhodišče nizko (s 735 na 1917).
Många länder rapporterar att kokainmissbruket har ökat bland klienter som söker behandling. Mellan 1996 och 2003 ökade andelen nya klienter som sökte behandling för kokainmissbruk från 4,8 % till 9,3 %, och antalet nya klienter som sökte behandling för ett primärt kokainmissbruk steg från 2 535 till 6 123. I Nederländerna var antalet nya klienter som sökte behandling för kokainmissbruk 2003 för första gången högre än antalet nya klienter som sökte behandling för opiatmissbruk. En analys av behandlingsuppgifter som togs fram i London under perioden 1995/96–2000/01 visade att antalet klienter som använde kokain mer än fördubblades (GLADA, 2004), om än från en låg utgångsnivå (735 till 1 917).
Daudzas valstis ziņo par kokaīna lietošanas pieaugumu to pacientu vidū, kas vēlas saņemt ārstēšanu; no 1996. līdz 2003. gadam jauno pacientu skaits, kas vēlas ārstēties no kokaīna atkarības, pieauga no 4,8 % līdz 9,3 %, un jauno pacientu skaits, kas vēlas ārstēties no primārās kokaīna atkarības, pieauga no 2 535 līdz 6 123. Nīderlandē 2003. gadā pirmo reizi jauno pacientu skaits, kam nepieciešama ārstēšana no kokaīna atkarības, pārsniedza to pacientu skaitu, kam nepieciešama ārstēšana no opiātu atkarības. Analizējot datus, kas iegūti Londonā laika posmā no 1995.–1996.gada līdz 2000.–2001. gadam, var redzēt ka kokaīnu lietojošo pacientu skaits ir vairāk kā dubultojies (GLADA, 2004), kaut gan pamatā šis skaits saglabājas neliels (735 līdz 1 917).
  Psilocine et psilocybin...  
En outre, par rapport à la prévalence au cours de la vie de l'usage d'ecstasy, celle des champignons hallucinogènes était plus élevée en Belgique, en Allemagne et en France et identique en République tchèque, au Danemark, en Italie, aux Pays-Bas et en Pologne.
The ESPAD survey reported on the use of ‘magic mushrooms’ for the first time in 2003. Prevalence estimates for use of ‘magic mushrooms’ among 15- to 16-year-old school students exceeded or equalled those for LSD or other hallucinogenic drugs in most of the countries that participated (31). In addition, compared with lifetime experience of ecstasy use, lifetime prevalence of magic mushrooms use was higher in Belgium, Germany and France and the same in the Czech Republic, Denmark, Italy, the Netherlands and Poland. Lifetime prevalence of magic mushrooms use was zero in Cyprus, Finland and Romania, rising to 4 % in Germany, Ireland and the United Kingdom, and to 5 % in Belgium, France and the Netherlands. Prevalence is highest in the Czech Republic (8 %). Trend data for the use of magic mushrooms are not available.
In der ESPAD-Umfrage wurden 2003 erstmals „Magic Mushrooms“ erfasst. Die Prävalenzschätzungen für den Konsum von „Magic Mushrooms“ unter 15- bis 16‑jährigen Schülern lagen in den meisten teilnehmenden Ländern höher als die Schätzungen für LSD oder andere halluzinogene Drogen (31) oder entsprachen diesen. Darüber hinaus war die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ in Belgien, Deutschland und Frankreich höher als die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum, während sie in der Tschechischen Republik, Dänemark, Italien, den Niederlanden und Polen genauso hoch war wie die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum. Die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ lag in Zypern, Finnland, und Rumänien bei null, während sie in Deutschland, Irland und im Vereinigten Königreich 4 % und in Belgien, Frankreich und den Niederlanden 5 % betrug. In der Tschechischen Republik wurde die höchste Prävalenz (8 %) festgestellt. Trenddaten für den Konsum von „Magic Mushrooms“ sind nicht verfügbar.
La encuesta ESPAD detectó por primera vez el consumo de «hongos mágicos» en 2003. Las estimaciones de prevalencia del consumo de estas sustancias entre estudiantes de 15 y 16 años fueron iguales o superiores a las del consumo de LSD u otras sustancias alucinógenas en la mayoría de países participantes en el estudio (31). Además, si se compara con la experiencia del consumo de éxtasis a lo largo de la vida, la prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue superior en Bélgica, Alemania y Francia e igual en la República Checa, Dinamarca, Italia, los Países Bajos y Polonia. La prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue cero en Chipre, Finlandia y Rumanía, del 4 % en Alemania, Irlanda y el Reino Unido, y del 5 % en Bélgica, Francia y los Países Bajos. La prevalencia más elevada se observa en la República Checa (8 %). No se dispone de datos sobre tendencias del consumo de hongos mágicos.
L’indagine ESPAD riferisce l’uso dei “funghi magici” per la prima volta nel 2003. Le stime sulla prevalenza del consumo dei “funghi magici” tra gli studenti di 15-16 anni superano o sono pari alle cifre riferite al consumo di LSD o di altre droghe allucinogene nella maggior parte dei paesi che hanno partecipato all’indagine (31). Inoltre, rispetto all’esperienza una tantum del consumo di ecstasy, la prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è maggiore in Belgio, Germania e Francia, mentre fa registrare le stesse percentuali nella Repubblica ceca, in Danimarca, Italia, Paesi Bassi e Polonia. La prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è nulla a Cipro, in Finlandia e in Romania, per salire al 4% in Germania, Irlanda e Regno Unito, e al 5% in Belgio, Francia e Paesi Bassi. La prevalenza maggiore è stata rinvenuta nella Repubblica ceca (8%). Non sono disponibili dati di tendenza per l’uso dei funghi magici.
Η έρευνα του ESPAD αναφέρθηκε στη χρήση «μαγικών μανιταριών» για πρώτη φορά το 2003. Οι εκτιμήσεις για την επικράτηση της χρήσης «μαγικών μανιταριών» στους 15χρονους και 16χρονους μαθητές είναι υψηλότερες ή ίσες με εκείνες που αφορούν τη χρήση LSD ή άλλων παραισθησιογόνων ναρκωτικών στις περισσότερες από τις χώρες που συμμετείχαν στην έρευνα (31). Επιπλέον, σε σύγκριση με τη δοκιμή έκστασης τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή, η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι υψηλότερη στο Βέλγιο, τη Γερμανία και τη Γαλλία και ίδια στην Τσεχική Δημοκρατία, τη Δανία, την Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και την Πολωνία. Η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι μηδενική στην Κύπρο, τη Φινλανδία και τη Ρουμανία, και αυξάνει σε 4 % στη Γερμανία, την Ιρλανδία και το Ηνωμένο Βασίλειο και σε 5 % στο Βέλγιο, τη Γαλλία και τις Κάτω Χώρες. Το υψηλότερο ποσοστό επικράτησης της χρήσης παρατηρείται στην Τσεχική Δημοκρατία (8 %). Στοιχεία σχετικά με τις τάσεις της χρήσης μαγικών μανιταριών δεν είναι διαθέσιμα.
In 2003 werd in het kader van de ESPAD-enquête voor de eerste keer melding gemaakt van het gebruik van paddo’s. In de meeste deelnemende landen zijn de prevalentieschattingen voor het gebruik van paddo’s onder 15- en 16-jarige scholieren hoger dan of gelijk aan die van LSD of andere hallucinogenen (31). In vergelijking met het “ooit”-gebruik van ecstasy is het “ooit” -gebruik van paddo’s bovendien hoger in België, Duitsland en Frankrijk en gelijk in Tsjechië, Denemarken, Italië, Nederland en Polen. Het “ooit”-gebruik van paddo’s is nihil in Cyprus, Finland en Roemenië en loopt op tot 4% in Duitsland, Ierland en het Verenigd Koninkrijk en tot 5% in België, Frankrijk en Nederland. De prevalentie is het hoogst in Tsjechië (8%). Er zijn geen trendmatige gegevens beschikbaar over het gebruik van paddo’s.
Průzkum ESPAD zmiňuje užívání „magických hub“ poprvé v roce 2003. Odhady prevalence užívání „magických hub“ studenty ve věku 15–16 let jsou ve většině zemí, jež se průzkumu zúčastnily, vyšší nebo stejně vysoké jako odhady prevalence užívání LSD nebo jiných halucinogenních drog (31). Kromě toho ve srovnání s celoživotní zkušeností užívání extáze byla celoživotní prevalence užívání magických hub vyšší v Belgii, Německu a Francii a stejná v České republice, Dánsku, Itálii, Nizozemsku a Polsku. Celoživotní prevalence užívání magických hub byla nulová na Kypru, ve Finsku a Rumunsku, vzrostla na 4 % v Německu, Irsku a ve Spojeném království a na 5 % v Belgii, Francii a Nizozemsku. Prevalence je nejvyšší v České republice (8 %). Údaje o trendu v užívání magických hub nejsou k dispozici.
I ESPAD-undersøgelsen blev der meldt om brug af 'magiske svampe' for første gang i 2003. Skønnene over udbredelsen af brugen af 'magiske svampe' blandt 15–16-årige skoleelever oversteg eller var på niveau med skønnene for lsd eller andre hallucinogener i de fleste af de lande, der deltog (31). I forhold til langtidserfaringen med ecstasybrug var langtidsprævalensen for brug af magiske svampe desuden højere i Belgien, Tyskland og Frankrig og den samme i Tjekkiet, Danmark, Italien, Nederlandene og Polen. Langtidsprævalensen for brug af magiske svampe var nul i Cypern, Finland og Rumænien, stigende til 4 % i Tyskland, Irland og Det Forenede Kongerige og til 5 % i Belgien, Frankrig og Nederlandene. Udbredelsen er størst i Tjekkiet (8 %). Der foreligger ikke tendensdata for brugen af magiske svampe.
ESPAD-kyselyssä raportoitiin huumesienien käytöstä ensimmäisen kerran vuonna 2003. Useimmissa kyselyyn osallistuneista maista arvioidaan, että huumesienien käyttö on 15- ja 16-vuotiaiden keskuudessa yleisempää tai yhtä yleistä kuin LSD:n ja muiden hallusinogeenien käyttö (31). Lisäksi huumesieniä ainakin kerran käyttäneiden osuus oli korkeampi kuin ekstaasia ainakin kerran käyttäneiden osuus Belgiassa, Saksassa ja Ranskassa ja yhtä suuri Tšekissä, Tanskassa, Italiassa, Alankomaissa ja Puolassa. Huumesieniä ainakin kerran käyttäneitä ei ollut lainkaan Kyproksella, Suomessa ja Romaniassa. Heidän osuutensa kasvoi Saksassa, Irlannissa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa 4 prosenttiin ja Belgiassa, Ranskassa ja Alankomaissa 5 prosenttiin. Levinneisyys on korkein Tšekissä (8 %). Huumesienien käytön suuntauksista ei ole saatavilla tietoa.
Az ESPAD felmérés először 2003-ban számolt be a varázsgomba fogyasztásáról. A varázsgomba használatának becsült prevalenciája a 15–16 éves diákok körében a résztvevő országok többségében meghaladta az LSD vagy más hallucinogén drogok értékét vagy megegyezett azok előfordulásával(31). Ezen túlmenően az extasy-használattal szembeállítva a varázsgomba életprevalenciája magasabb volt Belgiumban, Németországban és Franciaországban, és ugyanazon a szinten állt Csehországban, Dániában, Olaszországban, Hollandiában és Lengyelországban. A varázsgomba használatának életprevalenciája Cipruson, Finnországban és Romániában nulla volt, Németországban, Írországban és az Egyesült Királyságban elérte a 4%-ot, Belgiumban, Franciaországban és Hollandiában pedig az 5%-ot is. A legmagasabb prevalenciát Csehországban mérték (8%). A varázsgomba tekintetében a tendenciák megállapításához szükséges adatok nem állnak rendelkezésre.
ESPAD-undersøkelsen rapporterte første gang om bruk av “magic mushrooms” i 2003. Prevalensanslagene for bruk av “magic mushrooms” blant 15-16-åringer oversteg eller var lik anslagene for LSD eller andre hallusinogene stoffer i de fleste land som deltok (31). I tillegg var livstidsprevalensen av bruk av “magic mushrooms” sammenlignet med livstidserfaring med ecstasybruk, høyere i Belgia, Tyskland og Frankrike og lik i Den tsjekkiske republikk, Danmark, Italia, Nederland og Polen. Livstidsprevalensen for bruk av “magic mushrooms” var null på Kypros, i Finland og Romania, 4 % i Tyskland, Irland og Storbritannia og 5 % i Belgia, Frankrike og Nederland. Prevalensen er høyest i Den tsjekkiske republikk (8 %). Data om trender for bruk av “magic mushrooms” finnes ikke.
Po raz pierwszy badanie ESPAD przedstawiło sprawozdanie o zażywaniu „magicznych grzybków” w roku 2003. Dane szacunkowe dotyczące rozpowszechnienia używania „magicznych grzybków” przez 15- i 16-letnią młodzież szkolną przewyższyły lub były równe danym szacunkowym dla LSD lub innych narkotyków halucynogennych w większości z państw biorących udział w badaniu (31). Dodatkowo, w porównaniu ze wskaźnikiem przynajmniej jednokrotnego zażycia ekstazy, wskaźnik dla magicznych grzybków był wyższy w Belgii, Niemczech i Francji, a taki sam w Republice Czeskiej, Danii, we Włoszech, w Holandii i Polsce. Wskaźnik przynajmniej jednokrotnego zażycia magicznych grzybków wynosił zero na Cyprze, w Finlandii i Rumunii, wzrastając do poziomu 4% w Niemczech, Irlandii i Wielkiej Brytanii, i do 5% w Belgii, Francji i Holandii. Najwyższy poziom rozpowszechnienia występuje w Republice Czeskiej (8%). Dane dotyczące trendu spożywania magicznych grzybków nie są dostępne.
Studiul ESPAD a semnalat pentru prima dată consumul de „ciuperci halucinogene” în 2003. Prevalenţa estimată a consumului de „ciuperci halucinogene” la elevii cu vârste de 15 şi 16 ani a fost egală sau mai mare decât cea pentru LSD sau pentru alte droguri halucinogene în majoritatea ţărilor care au participat la sondaj (31). În plus, în comparaţie cu consumul de Ecstasy pe parcursul vieţii, prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost mai mare în Belgia, Germania şi Franţa şi de valori egale în Republica Cehă, Danemarca, Italia, Ţările de Jos şi Polonia. Prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost zero în Cipru, Finlanda şi România, s-a ridicat la 4 % în Germania, Irlanda şi Regatul Unit, şi la 5 % în Belgia, Franţa şi în Ţările de Jos. Cea mai ridicată prevalenţă este cea din Republica Cehă (8 %). Nu există date privind tendinţele consumului de ciuperci halucinogene.
Po prvýkrát sa uvádzalo užívanie „magických húb“ v prieskume ESPAD v roku 2003. Odhady prevalencie užívania „magických húb“ medzi 15- až 16-ročnými školákmi prevýšili odhady pri LSD alebo iných halucinogénnych drogách vo väčšine zúčastnených krajín, alebo sú rovnaké (31). Navyše, v porovnaní s celoživotnou skúsenosťou užívania extázy bola celoživotná prevalencia užívania magických húb vyššia v Belgicku, Nemecku a vo Francúzsku a rovnaká v Českej republike, Dánsku, Taliansku, Holandsku a Poľsku. Celoživotná prevalencia užívania magických húb bola nulová na Cypre, vo Fínsku a v Rumunsku, stúpajúca na 4 % v Nemecku, Írsku a Spojenom kráľovstve a na 5 % v Belgicku, vo Francúzsku a v Holandsku. Najvyššia prevalencia je v Českej republike (8 %). Údaje o trende užívania magických húb nie sú k dispozícii.
Raziskava ESPAD je o uživanju "čudežnih gob" prvič poročala leta 2003. Ocene o razširjenosti uživanja "čudežnih gob" med 15- in 16-letnimi dijaki so v večini sodelujočih držav v raziskavi presegle ocene za LSD ali druge halucinogene droge ali so bile enake (31). Poleg tega je bila v primerjavi z izkušnjami uživanja ekstazija v življenju razširjenost uživanja čudežnih gob kadar koli v življenju višja v Belgiji, Nemčiji in Franciji ter enaka na Češkem, Danskem, v Italiji, na Nizozemskem in Poljskem. Število tistih, ki so čudežne gobe v življenju kdaj zaužili, je bilo nič na Cipru, Finskem in v Romuniji, 4 % v Nemčiji, na Irskem in v Združenem kraljestvu ter 5 % v Belgiji, Franciji in na Nizozemskem. Razširjenost je najvišja na Češkem (8 %). Podatki o trendu uživanja čudežnih gob niso na voljo.
ESPAD-undersökningen rapporterade om användning av ”magiska svampar” första gången 2003. Andelen skolelever i åldern 15–16 år som hade använt ”magiska svampar” var större eller lika stor som andelarna som hade använt LSD eller andra hallucinogena droger i de flesta länder som deltog(31). Jämfört med andelen skolelever som någon gång har använt ecstasy var livstidsprevalensen för magiska svampar högre i Belgien, Tyskland och Frankrike och lika stor i Tjeckien, Danmark, Italien, Nederländerna och Polen. Livstidsprevalensen för magiska svampar var noll i Cypern, Finland, Rumänien, 4 % i Tyskland, Irland och Storbritannien och 5 % i Belgien, Frankrike och Nederländerna. Prevalensen är högst i Tjeckien (8 %). Det finns inga trenduppgifter tillgängliga för användningen av magiska svampar.
aptaujā ir atklājušās ziņas par "maģisko sēņu" pirmo lietošanu 2003. gadā. Izplatības aprēķini attiecībā uz "maģisko sēņu” lietošanu 15 līdz 16 gadus veco skolēnu vidū skolēnu vidū norāda uz lielāku vai vienādu izplatību salīdzinājumā ar LSD un citu halucinogēno narkotisko vielu lietošanu lielākajā daļā valstu, kas piedalījās aptaujā (31). Papildus tam, salīdzinājumā ar ilgtermiņa ekstazī lietošanas pieredzi, ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija augstāka Beļģijā, Vācijā un Francijā, un vienāda Čehijas Republikā, Dānijā, Itālijā, Nīderlandē un Polijā. Ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija vienāda ar nulli Kiprā, Somijā un Rumānijā, paaugstinoties līdz 4% Vācijā, Īrijā un Apvienotajā Karalistē, un līdz 5 % Beļģijā, Francijā un Nīderlandē. Izplatība ir augstākā Čehijas Republikā (8%). Dati par tendencēm attiecībā uz maģisko sēņu lietošanu nav pieejami.
  Données relatives aux d...  
Aux Pays-Bas, par exemple, une analyse des données relatives aux demandes de traitement pour les cocaïnomanes suggère que de nombreux usagers de cocaïne sont des polytoxicomanes et que le groupe le plus important se compose de patients qui consomment à la fois de la cocaïne et de l'héroïne (Mol et al., 2002).
Cocaine is often used in combination with another subsidiary drug, often cannabis (40 %) or alcohol (37 %). Local studies of drug injectors suggest that, in some areas, the combination of heroin and cocaine within an injection is becoming more popular (sometimes referred to by drug injectors as ‘speedballing’). If this is the case, it is not evident in the overall treatment demand data from most countries, in which only a small proportion of clients report the combined use of heroin and cocaine. However, this is not true for all countries; for example, in the Netherlands, an analysis of treatment demand data for cocaine users suggests that many cocaine clients are polydrug consumers and that the largest group is composed of those using both cocaine and heroin (Mol et al., 2002).
Kokain wird häufig in Kombination mit anderen Sekundärdrogen konsumiert, zumeist mit Cannabis (40 %) oder Alkohol (37 %). Lokale Studien unter injizierenden Drogenkonsumenten belegen, dass in einigen Gebieten die Kombination von Heroin und Kokain in einer Injektion (von den Drogenkonsumenten zuweilen als „Speedballing“ bezeichnet) zunehmend Verbreitung findet. Sollte dies zutreffen, kommt es in den Gesamtdaten zur Behandlungsnachfrage der meisten Länder nicht zum Ausdruck, in denen nur ein kleiner Teil der Patienten angibt, eine Kombination aus Heroin und Kokain zu konsumieren. Dies gilt jedoch nicht für alle Länder. In den Niederlanden wurde beispielsweise in einer Analyse der Behandlungsnachfragedaten von Kokainkonsumenten festgestellt, dass viele Kokainkonsumenten mehrere Drogen konsumieren und die meisten dieser polyvalenten Drogenkonsumenten sowohl Kokain als auch Heroin einnehmen (Mol et al., 2002).
») Si esto es así, no resulta evidente a partir de los datos totales de solicitudes de tratamiento facilitados por la mayoría de países, donde sólo un pequeño porcentaje de los pacientes declara consumir heroína y cocaína combinadas. No obstante, esto no es aplicable a todos los países; por ejemplo, en los Países Bajos, un análisis de los datos de las solicitudes de tratamiento realizadas por consumidores de cocaína indica que muchos de los pacientes de cocaína son politoxicómanos, y que quienes consumen cocaína y heroína conforman el grupo de mayor tamaño (Mol y cols., 2002).
). Se così fosse, ciò tuttavia non emergerebbe dai dati generali riferiti alle richieste di terapia provenienti dalla maggior parte dei paesi, dove solo una percentuale minore di pazienti ammette l’uso combinato di eroina e cocaina. Questo non si verifica ovunque: nei Paesi Bassi, per esempio, un’analisi dei dati riferiti alle richieste di terapia dei consumatori di cocaina evidenzia che molti pazienti cocainomani fanno uso di più sostanze stupefacenti e che il gruppo più corposo è costituito dai soggetti che usano la cocaina in associazione all’eroina (Mol e altri, 2002).
Η κοκαΐνη χρησιμοποιείται συχνά σε συνδυασμό με μια άλλη δευτερεύουσα ουσία, συχνά την κάνναβη (40 %) ή το αλκοόλ (37 %). Τοπικές έρευνες σε χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών υποδηλώνουν ότι, σε ορισμένες περιοχές, ο συνδυασμός ηρωίνης και κοκαΐνης στην ίδια ένεση γίνεται ολοένα και πιο διαδεδομένος (ορισμένες φορές αναφέρεται από τους χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών ως «speedballing»). Εάν ισχύει κάτι τέτοιο, αυτό δεν είναι εμφανές στα συνολικά στοιχεία σχετικά με την αίτηση για θεραπεία από τις περισσότερες χώρες, στα οποία ένα μικρό μόνον ποσοστό ατόμων που ζητούν θεραπεία αναφέρει συνδυασμένη χρήση ηρωίνης και κοκαΐνης. Ωστόσο, αυτό δεν ισχύει για όλες τις χώρες· για παράδειγμα, στις Κάτω Χώρες, η ανάλυση των στοιχείων σχετικά με την αίτηση για θεραπεία για τους χρήστες κοκαΐνης υποδηλώνει ότι πολλά άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη κάνουν πολλαπλή χρήση ναρκωτικών και ότι η μεγαλύτερη ομάδα απαρτίζεται από άτομα που κάνουν χρήση κοκαΐνης και ηρωίνης (Mol κ.ά., 2002).
Cocaïne wordt veelal in combinatie met een andere secundaire drug gebruikt, vaak met cannabis (40%) of alcohol (37%). Uit lokale onderzoeken naar drugsspuiters blijkt dat de combinatie van heroïne en cocaïne in één spuit in bepaalde gebieden aan populariteit wint (door de drugsspuiters zelf soms “speedballing” genoemd). Dit wordt in de meeste landen overigens niet bevestigd door de algemene gegevens over de behandelvraag omdat slechts een klein percentage van de cliënten aangeeft heroïne in combinatie met cocaïne te gebruiken. Dit geldt echter niet voor alle landen. Uit een analyse van de gegevens over de vraag naar behandeling onder cocaïnegebruikers in Nederland blijkt bijvoorbeeld dat veel cocaïnecliënten polydrugsgebruikers zijn en dat de grootste groep zowel cocaïne als heroïne gebruikt. (Mol et al., 2002).
Kokain se často užívá v kombinaci s jinou vedlejší drogou, mnohdy konopím (40 %) nebo alkoholem (37 %). Místní studie osob užívajících drogu nitrožilně naznačují, že v některých oblastech se kombinace heroinu a kokainu v jedné injekci stává stále populárnější (tyto osoby o tomto často hovoří jako o „speedballingu“). Pokud tomu tak je, není tato skutečnost zřejmá z celkových údajů o žádostech o léčbu z většiny zemí, ve kterých pouze malá část klientů uvádí kombinované užívání heroinu a kokainu. To však neplatí pro všechny země, např. v Nizozemsku rozbor údajů o žádostech o léčbu pro uživatele kokainu naznačuje, že mnozí klienti žádající o léčbu v souvislosti s konopím jsou konzumenti více druhů drog a že největší skupina se skládá z osob užívajících jak kokain, tak heroin (Mol a kol., 2002).
Kokain bruges ofte sammen med et andet stof, ofte cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokale undersøgelser af intravenøse stofbrugere viser, at blandingen af heroin og kokain i samme sprøjte er ved at blive mere populær i nogle områder (af intravenøse stofbrugere undertiden kaldet en 'speedball'). Hvis dette er tilfældet, fremgår det ikke klart af dataene om den generelle behandlingsefterspørgsel fra de fleste lande, hvor kun en lille andel af klienterne angiver kombineret brug af heroin og kokain. Dette gælder imidlertid ikke for alle lande; f.eks. i Nederlandene viser en analyse af data om behandlingsefterspørgsel blandt kokainbrugere, at mange kokainklienter er blandingsbrugere, og at den største gruppe består af personer, der bruger både kokain og heroin (Mol m.fl., 2002).
Kokaiinia käytetään usein yhdessä toissijaisen päihteen, yleensä kannabiksen (40 %) tai alkoholin (37 %), kanssa. Suonensisäisten huumeiden käyttäjistä tehdyt paikalliset tutkimukset viittaavat siihen, että heroiinin ja kokaiinin yhdistelmä ruiskeena (jota käyttäjät kutsuvat toisinaan "speedballiksi") on joillakin alueilla kasvattamassa suosiotaan. Jos tämä pitää paikkansa, se ei näy tiedoista, joita useimmat maat ovat toimittaneet yleisestä hoidontarpeesta ja joiden mukaan vain pieni osa asiakkaista ilmoittaa käyttävänsä heroiinia ja kokaiinia yhdessä. Tämä ei kuitenkaan koske kaikkia maita, esimerkiksi Alankomaiden tiedot kokaiinin käyttäjien hoidontarpeesta viittaavat siihen, että monet kokaiiniasiakkaat ovat huumeiden sekakäyttäjiä ja että heistä suurimman ryhmän muodostavat ne, jotka käyttävät sekä kokaiinia että heroiinia (Mol et al., 2002).
A kokaint gyakran más kiegészítő kábítószerrel, sokszor kannabisszal (40%) vagy alkohollal (37%) kombináltan használják. A kábítószert injektálók között végzett helyi vizsgálat azt mutatta, hogy egyes területeken kezd népszerűvé válni a heroin és kokain egy injekcióban beadott kombinációja (ezt a kábítószert injektálók olykor a „speedballing” néven említik). Ha ez így is van, a legtöbb ország átfogó gyógykezelési igényekről jelentett adataiból ez nem tűnik ki, ezek szerint ugyanis csak a páciensek kis része számolt be a kokain és a heroin kombinált használatáról. Ez azonban nem mondható el mindegyik országról; így például Hollandiában a kokainhasználókra vonatkozó gyógykezelési igények adatainak elemzése arra utal, hogy sok kokainfogyasztó valójában polidrogfogyasztó, és hogy a legnagyobb csoport a kokaint és heroint egyaránt használókból áll (Mol és mások, 2002).
Kokain brukes ofte i kombinasjon med et annet rusmiddel, ofte cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokale studier blant sprøytebrukere viser at det i enkelte områder er blitt populært å kombinere heroin og kokain i sprøytene (sprøytebrukerne kaller det gjerne selv ”speedballing”). Hvis så er tilfelle, er ikke dette noe som vises igjen i de samlede dataene over behandlingsbehov i de fleste land, hvor bare en liten andel av klientene oppgir kombinasjonsbruk av heroin og kokain. Dette gjelder imidlertid ikke alle land, for i Nederland tyder en analyse av dataene for kokainbrukeres behandlingsbehov på at mange kokainklienter er blandingsbrukere, og at den største gruppen består av folk som bruker både kokain og heroin (Mol et al., 2002).
Kokaina częsta zażywana jest w połączeniu z innym narkotykiem drugorzędnym, często są nim pochodne konopi indyjskich (40%) lub alkohol (37%). Lokalne badania nad osobami wstrzykującymi narkotyk sugerują, że na niektórych obszarach coraz bardziej popularne staje się połączenie heroiny i kokainy w ramach jednej iniekcji (sami zażywający określają to czasami jako „speedballing”). Jeżeli jest tak faktycznie, nie jest to widoczne w danych o całościowym zapotrzebowaniu na leczenie pochodzących z większości państw. Dane wspominają jedynie o niewielkich liczbach pacjentów zażywających łącznie heroinę i kokainę. Nie jest tak jednak w przypadku wszystkich państw, przykładowo holenderska analiza danych o zapotrzebowaniu na leczenie z uzależnienia od kokainy wskazuje, że wielu pacjentów uzależnionych od kokainy to w rzeczywistości osoby stosujące kilka narkotyków, a ich największa grupa to ludzie zażywający zarówno kokainę, jak i heroinę (Mol et al., 2002).
Cocaina este consumată adesea în combinaţie cu un alt drog secundar, de multe ori canabis (40 %) sau cu alcool (37 %). Studiile locale privind consumatorii prin injectare sugerează că, în unele zone, combinarea heroinei şi a cocainei în aceeaşi injecţie câştigă popularitate (şi este numită uneori de consumatorii prin injectare „speedball”). Dacă situaţia stă într-adevăr aşa, datele generale privind cererile de tratament din majoritatea ţărilor nu sugerează acest lucru, deoarece conform acestora numai o mică parte dintre clienţi declară un consum combinat de heroină şi cocaină. Totuşi, acest lucru nu este valabil pentru toate ţările; de exemplu, în Ţările de Jos, o analiză a datelor privind cererile de tratament din partea consumatorilor de cocaină sugerează că mulţi clienţi ai tratamentului pentru dependenţă de cocaină sunt consumatori de mai multe droguri şi că dintre aceştia cei mai numeroşi sunt cei care consumă şi cocaină şi heroină (Mol et al., 2002).
Kokain se pogosto uporablja v kombinaciji z drugo pomožno drogo, pogosto konopljo (40 %) ali alkoholom (37 %). Lokalne študije o injicirajočih uživalcih drog kažejo, da na nekaterih območjih kombinacija heroina in kokaina v injekciji postaja vedno bolj priljubljena (včasih jo injicirajoči uživalci drog imenujejo "speedball"). To v skupnih podatkih o povpraševanjih po zdravljenju iz večine držav ni jasno, saj v teh državah samo majhen delež oseb poroča o kombiniranem uživanju heroina in kokaina. Vendar to ne velja za vse države; na Nizozemskem analiza podatkov o povpraševanju po zdravljenju zaradi uživanja kokaina na primer kaže, da veliko uživalcev kokaina uživa več drog hkrati ter da največjo skupino sestavljajo tisti, ki uživajo kokain in heroin (Mol et al., 2002).
Kokain används ofta i kombination med andra droger, till exempel cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokala undersökningar av injektionsmissbrukare tyder på att kombinationen heroin och kokain i injektioner på vissa håll håller på att öka i popularitet (en kombination som av injektionsmissbrukare ibland kallas ”speedballing”). Om så är fallet märks detta inte i uppgifterna om den totala behandlingsefterfrågan från de flesta länder, där bara en liten andel av klienterna säger sig använda en kombination av heroin och kokain. Detta gäller emellertid inte alla länder. I Nederländerna tyder en analys av uppgifterna om behandlingsefterfrågan bland kokainmissbrukare exempelvis på att många kokainklienter missbrukar flera droger och att den största gruppen består av personer som använder både kokain och heroin (Mol m.fl., 2002).
Kokaīnu bieži lieto kombinācijā ar citām narkotikām, bieži tās ir kaņepes (40 %) vai alkohols (37 %). Vietējie pētījumi par narkotiku injicēšanu norāda, ka dažās zonās populārāka kļūst heroīna un kokaīna apvienošana injekcijās (narkotiku lietotāji, kas narkotikas injicē, to bieži sauc par "ātrumbumbu"). Ja tas tā ir, tas nav saskatāms vispārējos datos par ārstēšanās pieprasījumu lielākajā daļā valstu, kurās tikai neliela daļa pacientu atzīst kombinētu heroīna un kokaīna lietošanu. Taču tas neattiecas uz visām valstīm, piemēram, Nīderlandē analīze par ārstēšanās pieprasījumu kokaīna lietotājiem norāda, ka daudzi kokaīna pacienti lieto vairākas narkotikas, un lielāko daļu veido lietotāji, kas lieto gan kokaīnu, gan heroīnu (Mol et al., 2002).
  Données relatives aux d...  
Dans la plupart des pays, les demandes de traitement pour consommation de cocaïne sont assez peu nombreuses, mais en Espagne et aux Pays-Bas, les patients qui demandent un traitement pour usage de cocaïne représentent, respectivement, 26 % et 38 % de l'ensemble des patients (93).
After opiates and cannabis, cocaine is the most common drug reported as the principal drug used by those entering drug treatment and accounts for about 10 % of all treatment demands across the EU. However, this overall figure reflects a wide variation between countries: in most countries treatment demands related to cocaine use are quite low, but Spain and the Netherlands the proportion of all clients who ask for treatment for cocaine use is 26 % and 38 % respectively (93). In most countries, the percentages of new clients demanding treatment for primary cocaine use are higher than for all clients overall (94). Cocaine is also reported as a secondary drug by 13 % of new clients seeking treatment in outpatient treatment centres (95).
Nach Opiaten und Cannabis wird Kokain von Patienten, die sich einer Drogentherapie unterziehen, am häufigsten als Primärdroge genannt und macht etwa 10 % aller Behandlungsnachfragen in der EU aus. Hinter dieser Gesamtzahl verbergen sich jedoch große Unterschiede zwischen den Ländern: In den meisten Ländern ist die Zahl der Behandlungsnachfragen im Zusammenhang mit Kokain relativ niedrig. In Spanien und den Niederlanden jedoch beträgt der Anteil der Patienten, die sich wegen Kokainkonsums in Behandlung begeben, 26 % bzw. 38 % (93). In den meisten Ländern ist bei den Erstpatienten der Anteil derer, die bei der Behandlung Kokain als primäre Droge nennen, höher als bei den Patienten insgesamt (94). Kokain wird ferner von 13 % der Erstpatienten, die Therapien in ambulanten Einrichtungen in Anspruch nehmen, als Sekundärdroge angegeben (95).
Tras los opiáceos y el cannabis, la cocaína es la droga que con más frecuencia se declara como principal droga consumida por quienes inician un tratamiento de desintoxicación, y representa alrededor del 10 % de las demandas de tratamiento de toda la UE. Sin embargo, esta cifra general refleja amplias variaciones entre países: la mayoría registran una cifra bastante baja de solicitudes de tratamiento relacionadas con el consumo de cocaína, aunque España y los Países Bajos alcanzan porcentajes del 26 % y del 38 % respectivamente (93). En la mayoría de países, los porcentajes de nuevos pacientes que solicitan tratamiento por consumo principal de cocaína son superiores a los de todos los pacientes en general (94). Además, el 13 % de los nuevos pacientes que solicitan tratamiento en centros de tratamiento ambulatorios declaran la cocaína como droga secundaria (95).
Dopo gli oppiacei e la cannabis, la cocaina è la droga più di frequente riferita come la principale sostanza usata dai soggetti che entrano in terapia, concorrendo per circa il 10% di tutte le richieste di trattamento nell’Unione europea. Questa percentuale tuttavia nasconde un’ampia varietà da paese a paese: nella maggior parte degli Stati le richieste di terapia sono poche, mentre in Spagna e nei Paesi Bassi la percentuale di pazienti che fanno richiesta di trattamento per consumo di cocaina è, rispettivamente, del 26% e del 38% (93). Nella maggior parte dei paesi le percentuali dei nuovi pazienti che chiedono di entrare in terapia per consumo di cocaina come droga primaria sono superiori a quelle riferite a tutti i pazienti in generale (94). La cocaina è inoltre riferita come droga secondaria dal 13% dei nuovi pazienti che fanno richiesta di trattamento nei centri terapeutici ambulatoriali(95).
Μετά τα οπιούχα και την κάνναβη, η κοκαΐνη είναι το συνηθέστερο ναρκωτικό που αναφέρεται ως κύρια ουσία από τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα ναρκωτικά και αντιπροσωπεύει περίπου 10 % του συνόλου των αιτήσεων για θεραπεία σε ολόκληρη την ΕΕ. Ωστόσο, το συνολικό αυτό ποσοστό περιλαμβάνει μεγάλες διαφοροποιήσεις μεταξύ των χωρών: στις περισσότερες χώρες οι αιτήσεις για θεραπεία που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης είναι μάλλον λιγοστές, αλλά στην Ισπανία και στις Κάτω Χώρες το ποσοστό των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη είναι 26 % και 38 % αντίστοιχα (93). Στις περισσότερες χώρες, τα ποσοστά των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη, ως κύρια χρησιμοποιούμενη ουσία, είναι υψηλότερα από εκείνα που αφορούν το σύνολο όλων των ατόμων που ζητούν θεραπεία (94). Η κοκαΐνη αναφέρεται επίσης ως δευτερεύουσα ουσία από 13 % των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία σε κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής (95).
Na opiaten en cannabis wordt cocaïne het vaakst genoemd als primaire reden om in behandeling te gaan. In de EU is cocaïne in ongeveer 10% van de gevallen de aanleiding om in behandeling te willen gaan. Dit algemene percentage is slechts een indicatie die gebaseerd is op een grote variatie tussen landen: in de meeste landen is de vraag naar behandeling vanwege cocaïnegebruik vrij laag, maar in Spanje en Nederland geeft van alle drugsgebruikers 26 respectievelijk 38% aan dat zij voor hun cocaïnegebruik behandeld willen worden (93). In de meeste landen is het percentage nieuwe cliënten dat voor primair cocaïnegebruik in behandeling wenst te gaan hoger dan het percentage onder alle drugsgebruikers in het algemeen (94). Cocaïne wordt door 13% van de nieuwe cliënten bij extramurale behandelcentra ook als secundaire drug genoemd (95).
Po opiátech a konopí je kokain nejběžnější drogou uváděnou jako hlavní droga užívaná osobami nastupujícími na léčení drogové závislosti a podílí se asi 10 % na veškerých žádostech o léčbu v EU. Tento celkový údaj však odráží značné odchylky mezi zeměmi: ve většině zemí jsou požadavky na léčbu v souvislosti s užíváním kokainu docela nízké, ale ve Španělsku je podíl všech klientů, kteří žádají o léčbu závislosti na kokainu 26 % a v Nizozemsku 38 % (93). Ve většině zemí je procento nových klientů žádajících o léčbu v souvislosti s primárním užívání kokainu vyšší než u všech klientů celkově (94). Kokain jako sekundární drogu rovněž uvádí 13 % nových klientů vyhledávajících ošetření v ambulantních střediscích (95).
Efter opiater og cannabis er kokain det stof, der nævnes hyppigst som hovedstof af klienter i narkotikabehandling, og tegner sig for ca. 10 % af alle behandlingsanmodninger i EU som helhed. Dette samlede tal afspejler imidlertid store udsving fra land til land: i de fleste lande er behandlingsefterspørgslen i forbindelse med kokainbrug forholdsvis lav, men i Spanien og Nederlandene er andelen af alle klienter, som søger behandling for kokainbrug henholdsvis 26 % og 38 % (93). I de fleste lande ligger procenttallene for nye klienter, der søger behandling for primært kokainbrug, højere end for alle klienter som helhed (94). Kokain angives også som sekundært stof af 13 % af de nye klienter, der søger ambulant behandling (95).
Kokaiini on opiaattien ja kannabiksen jälkeen yleisin huume, joka ilmoitetaan huumehoitoon hakeutumisen yhteydessä pääasialliseksi huumeeksi, ja sen osuus kaikesta hoidontarpeesta koko EU:ssa on noin 10 prosenttia. Kokonaislukuun mahtuu kuitenkin suurta vaihtelua maiden välillä: useimmissa maissa kokaiinin käyttöön liittyvä hoidontarve on melko vähäistä, mutta Espanjassa ja Alankomaissa kokaiinin takia hoitoon hakeutuvien asiakkaiden osuus on ensimmäisessä 26 prosenttia ja jälkimmäisessä 38 prosenttia (93). Pääasiallisesti kokaiinin takia hoitoon hakeutujia on useimmissa maissa enemmän uusissa asiakkaissa kuin kaikissa asiakkaissa (94). Lisäksi 13 prosenttia uusista asiakkaista, jotka hakevat hoitoa avohoitokeskuksista, ilmoittaa kokaiinin toissijaiseksi huumeeksi (95).
Az opiátok és a kannabisz mögött a kokain a harmadik leggyakrabban megnevezett fő kábítószer a drog miatt gyógykezelésre jelentkezők beszámolójában, és az EU egészét tekintve az összes gyógykezelési igény körülbelül 10%-áért felel. Ez az átfogó szám azonban nagy változatosságot rejt az egyes országok szintjén: a legtöbb országban a kokain miatti gyógykezelési igények száma viszonylag alacsony, de Spanyolországban és Hollandiában a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkezők aránya 26%, illetve 38%(93). A legtöbb országban az elsődlegesen kokainhasználat miatt gyógykezelést kérő új páciensek aránya magasabb, mint az összes pácienshez képest képviselt arányuk(94). A kokaint másodlagos drogként a járóbeteg-ellátó központokban gyógykezelésre jelentkező új páciensek 13%-a nevezte meg(95).
Etter opiater og cannabis er kokain det stoffet som hyppigst rapporteres som primærrusmiddel ved inntak til behandling, idet det står for rundt 10 % av alle søknader om behandling i hele EU. Bak dette tallet ligger imidlertid store variasjoner fra et land til et annet, for i de fleste landene er etterspørselen etter behandling for kokainbruk ganske lav, bortsett fra i Spania og Nederland, hvor andelen som søker behandling for kokainbruk, representerer hhv. 26 % og 38 % av alle klienter (93). I de fleste landene er det blant nye klienter prosentvis flere som søker behandling for kokain som primærrusmiddel, enn blant alle klienter sett under ett (94). Kokain rapporteres også som sekundærrusmiddel av 13 % av nye klienter som søker behandling i polikliniske behandlingssentre (95).
Po opiatach i pochodnych konopi indyjskich kokaina jest kolejnym narkotykiem najczęściej określanym przez osoby przyjmowane na leczenia jako narkotyk główny i stanowi ok. 10% wszystkich przypadków zapotrzebowania na leczenie w całej UE. Ta ogólna liczba obejmuje jednak znaczne różnice między poszczególnymi państwami. W większości państw zapotrzebowanie na leczenie z powodu zażywania kokainy jest raczej niskie, jednakże w przypadku Hiszpanii i Holandii odsetek wszystkich pacjentów, którzy ubiegają się o leczenie z uzależnienia od kokainy, wynosi odpowiednio 26% i 38% (93). W większości państw odsetek nowych pacjentów, głównie zażywających kokainę, zgłaszających zapotrzebowanie na leczenie jest wyższy niż wśród wszystkich pacjentów (94). W przypadku 13% nowych pacjentów ubiegających się o leczenie w centrach leczenia pozaszpitalnego, kokaina jest substancją drugorzędną (95).
După opiacee şi cannabis, cocaina este drogul cel mai des declarat ca drog principal de către cei care încep tratamentul şi face obiectul a aproximativ 10 % din totalul cererilor de tratament din Uniunea Europeană. Totuşi, dincolo de această cifră generală există variaţii foarte mari de la o ţară la alta: în majoritatea ţărilor numărul cererilor de tratament legate de consumul de cocaină este relativ mic, dar în Spania şi în Ţările de Jos proporţia din totalul clienţilor reprezentată de cei care solicită tratament pentru dependenţa de consumul de cocaină este de 26 % şi respectiv 38 % (93). În majoritatea ţărilor, proporţia clienţilor noi care solicită tratament pentru dependenţă de cocaină ca drog principal este cea mai mare din totalul clienţilor (94). Cocaina este de asemenea raportată ca drog secundar de aproximativ 13 % dintre clienţii noi care solicită tratament în centrele de tratament în ambulatoriu (95).
Po opiátoch a kanabise je kokaín najčastejšie uvádzanou hlavnou drogou, ktorú užívajú osoby nastupujúce na protidrogovú liečbu a v celej EÚ je dôvodom okolo 10 % všetkých žiadostí o liečbu. Toto celkové číslo však odzrkadľuje veľké rozdiely medzi krajinami: vo väčšine krajín je počet žiadostí súvisiacich s užívaním kokaínu celkom nízky, ale v Španielsku žiada o liečbu kvôli užívaniu kokaínu 26 % všetkých žiadateľov a v Holandsku až 38 % (93). Vo väčšine krajín sú percentá nových klientov žiadajúcich o liečbu z primárneho užívania kokaínu vyššie ako všetkých klientov dovedna (94). Kokaín uvádza aj ako druhotnú drogu 13 % nových klientov uchádzajúcich sa o liečbu v ambulantných centrách (95).
Kokain je za opiati in konopljo najpogostejša droga, o kateri poročajo kot o glavni drogi, ki jo uživajo tisti, ki se začenjajo zdraviti, prisoten pa je v okoli 10 % vseh povpraševanj po zdravljenju v EU. Vendar ta skupna številka odraža velike razlike med državami: v večini držav je število povpraševanj po zdravljenju zaradi kokaina precej nizko, v Španiji in na Nizozemskem pa je delež vseh oseb, ki zaprosijo za zdravljenje zaradi uživanja kokaina, 26 % oziroma 38 % (93). V večini držav je odstotek oseb, ki se na novo zdravijo zaradi primarnega uživanja kokaina, višji od odstotka za vse osebe skupaj (94). O kokainu kot o sekundarni drogi poroča 13 % oseb, ki na novo iščejo zdravljenje v zunajbolnišničnih centrih za zdravljenje odvisnosti (95).
Efter opiater och cannabis är kokain den drog som personer som påbörjar en missbruksbehandling oftast uppger som huvuddrog. Den svarar för ungefär 10 % av den totala behandlingsefterfrågan i EU. Bakom denna totala siffra döljer sig dock stora skillnader mellan länderna: i de flesta länder gäller en ganska liten del av behandlingsefterfrågan kokainmissbruk, men i Spanien och Nederländerna är andelen klienter som söker behandling för kokainmissbruk 26 % respektive 38 %(93). I de flesta länder är andelen nya klienter som söker behandling för ett primärt kokainmissbruk högre än bland klienter totalt(94). Kokain uppges också som sekundärdrog av 13 % av nya klienter som söker behandling inom öppenvården(95).
Pēc opiātiem un kaņepēm, kokaīns ir visbiežāk norādītā narkotika, kuru lieto tie, kas uzsāk ārstēšanos no narkotiku atkarības, un tas ir galvenais iemesls aptuveni 10% no ārstēšanās pieprasījuma visā ES. Taču šis kopīgais skaitlis ietver plašas atšķirības valstu starpā: lielākajā daļā valstu ārstēšanās pieprasījums, kas saistīts ar kokaīna lietošanu, ir samērā zems, taču Spānijā un Nīderlandē to pacientu, kas vēlas saņemt ārstēšanos no kokaīna atkarības, proporcija ir attiecīgi robežās no 26 % līdz 38 % (93). Lielākajā daļā valstu jauno pacientu proporcija, kam nepieciešama ārstēšana primāri no kokaīna atkarības, ir lielāka nekā visu pacientu proporcija kopumā (94). Kokaīnu kā sekundāro narkotiku norāda arī 13% no jaunajiem pacientiem, kas vēlas saņemt ārstēšanu ambulatorajos centros (95).
  Données relatives aux d...  
En effet, deux tiers des Noirs qui demandent un traitement à Londres sont des usagers primaires de crack (GLADA, 2004) et 30 % des patients consommateurs de crack aux Pays-Bas ne sont pas d'origine néerlandaise.
Crack cocaine users tend to have a different social background from users of cocaine powder. Crack cocaine users are more likely to be socially disadvantaged, and there is some evidence to suggest that ethnic minority populations may be particularly vulnerable to crack cocaine problems: two thirds of black people requesting drug treatment in London are primary crack cocaine users (GLADA, 2004) and 30 % of crack cocaine clients in the Netherlands have a non-Dutch background. Despite worries about crack cocaine, it should be remembered that, although the drug is associated with particular damage to both the individuals who use it and the communities in which they live, this problem remains highly localised in Europe. It should be noted that crack cocaine clients are mainly reported by two countries (the Netherlands and the United Kingdom).
Crack-Konsumenten haben tendenziell einen anderen sozialen Hintergrund als Kokainkonsumenten. Crack-Konsumenten sind eher sozial benachteiligt, und es gibt einige Belege dafür, dass ethnische Minderheiten besonders anfällig für Crackprobleme sind: Zwei Drittel der Farbigen, die in London eine Drogentherapie in Anspruch nehmen, geben als Primärdroge Crack an (GLADA, 2004), und 30 % der Crack-Patienten in den Niederlanden sind nicht niederländischer Abstammung. Trotz der Besorgnis angesichts des Crack-Konsums ist daran zu erinnern, dass die Droge zwar sowohl die einzelnen Konsumenten als auch die Gemeinschaften schädigt, in denen sie leben, dieses Problem jedoch in Europa lokal begrenzt ist. Es ist festzuhalten, dass Crack-Patienten vor allem von zwei Ländern (den Niederlanden und dem Vereinigten Königreich) gemeldet werden.
Los consumidores de crack tienden a ser de un estrato social distinto al de los consumidores de cocaína en polvo. Es más probable que los consumidores de crack sean personas socialmente desfavorecidas, y Existen indicios que indican que las minorías étnicas pueden ser especialmente vulnerables a este problema: dos terceras partes de la población negra que solicita tratamiento de desintoxicación en Londres son consumidores principales de crack (GLADA, 2004) y el 30 % de los pacientes de crack en los Países Bajos no son de origen neerlandés. A pesar de la preocupación por el crack, hay que recordar que, si bien la droga causa daños específicos tanto a las personas que lo consumen como a las comunidades en las que habitan, este problema sigue estando muy localizado en Europa. Hay que tener en cuenta que los pacientes de crack se encuentran principalmente en dos países (Países Bajos y Reino Unido).
I consumatori di cocaina crack hanno un comune denominatore sociale diverso dai consumatori di cocaina in polvere. Sussistono maggiori probabilità che i primi siano soggetti socialmente svantaggiati; alcune prove suggeriscono che le minoranze etniche possono essere particolarmente vulnerabili al problema della cocaina crack: due terzi dei neri che chiedono di entrare in terapia per droga a Londra sono prevalentemente consumatori di cocaina crack (GLADA, 2004), mentre il 30% dei pazienti consumatori di cocaina crack nei Paesi Bassi è di origine non olandese. Nonostante i timori associati al fenomeno della cocaina crack, va ricordato che questa droga, pur essendo responsabile di un danno specifico per i soggetti che ne fanno uso e per la comunità in cui essi vivono, rappresenta un problema localizzato perlopiù in Europa. Si deve inoltre osservare che i pazienti consumatori di cocaina crack vengono riportati prevalentemente da Paesi Bassi e Regno Unito.
Οι χρήστες κρακ έχουν συνήθως διαφορετικό κοινωνικό υπόβαθρο από τους χρήστες κοκαΐνης σε μορφή σκόνης. Οι χρήστες κρακ έχουν περισσότερες πιθανότητες να βρίσκονται σε κοινωνικά μειονεκτική θέση, και υπάρχουν ορισμένα στοιχεία που υποδηλώνουν ότι οι εθνοτικές μειονότητες ενδέχεται να είναι ιδιαίτερα ευάλωτες σε προβλήματα που σχετίζονται με το κρακ: τα δύο τρίτα των μαύρων που ζητούν θεραπεία στο Λονδίνο κάνουν χρήση κρακ ως κύριας ουσίας (GLADA, 2004) και 30 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ στις Κάτω Χώρες δεν είναι ολλανδικής καταγωγής. Παρά τις ανησυχίες σχετικά με το κρακ, πρέπει να υπενθυμίσουμε ότι, μολονότι η ουσία συνδέεται με ιδιαίτερες βλάβες τόσο για τα άτομα που κάνουν χρήση της όσο και για τις κοινότητες στις οποίες ζουν οι χρήστες, στην Ευρώπη το πρόβλημα παραμένει εξαιρετικά τοπικό. Πρέπει να σημειωθεί ότι δύο είναι κυρίως οι χώρες που αναφέρουν άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ (οι Κάτω Χώρες και το Ηνωμένο Βασίλειο).
Gebruikers van crack-cocaïne hebben over het algemeen een andere sociale achtergrond dan gebruikers van cocaïnepoeder. Gebruikers van crack-cocaïne hebben eerder een sociale achterstand en er zijn aanwijzingen dat met name etnische minderheden problemen als gevolg van crack-cocaïne dreigen te krijgen: bij twee derde van de zwarte bevolking die in Londen een drugsbehandeling wil, gaat het om primaire gebruikers van crack-cocaïne (GLADA, 2004) en 30% van de crack-cocaïnecliënten in Nederland heeft een niet-Nederlandse achtergrond. Ondanks de bezorgdheid over de problemen in verband met crack-cocaïne dient wel bedacht te worden dat deze drug weliswaar bijzondere schadelijke gevolgen heeft voor degenen die de drug gebruiken en voor hun leefomgeving, maar dat het probleem nog steeds een erg plaatselijk karakter heeft in Europa. Op dit moment maken eigenlijk slechts twee landen melding van cliënten die voor crack-cocaïne in behandeling gaan (Nederland en het Verenigd Koninkrijk).
Uživatelé cracku mají často jiný sociální původ než uživatelé kokainového prášku. Uživatelé cracku jsou pravděpodobně sociálně znevýhodněni a existují určité důkazy, které naznačují, že k problémům cracku jsou zejména náchylné etnické minoritní populace: dvě třetiny osob černé pleti žádajících o léčení drogové závislosti v Londýně jsou primární uživatelé cracku (GLADA, 2004) a 30 % klientů závislých na cracku v Nizozemsku není holandského původu. Navzdory obavám týkajícím se cracku je třeba mít na paměti, že ačkoli je tato droga spojena se zvláštními škodami působenými jak jednotlivcům, kteří ji užívají, tak společenstvím, ve kterých žijí, zůstává tento problém v Evropě velmi zřetelně lokalizován. Je třeba poznamenat, že klienty užívající crack uvádějí zejména dvě země (Nizozemsko a Spojené království).
Crackkokainbrugere har normalt en anden social baggrund end brugere af kokainpulver. Det er mere sandsynligt, at crackbrugere er socialt dårligt stillede, og noget tyder på, at etniske minioritetsbefolkninger især er udsat for problemer med crackkokain: to tredjedele af den sorte befolkningsgruppe, der søger narkotikabehandling i London, er primært crackkokainbrugere (GLADA, 2004), og 30 % af crackkokainklienterne i Nederlandene har en ikke-nederlandsk baggrund. Trods bekymringer over crackkokain skal det bemærkes, at selv om stoffet er forbundet med særlige skader for både de personer, der bruger det, og de lokalsamfund, de bor i, er dette problem fortsat i vidt omfang begrænset til bestemte områder i Europe. Det skal bemærkes, at crackkokainklienter hovedsagelig er angivet af to lande (Nederlandene og Det Forenede Kongerige).
Crack-kokaiinin käyttäjillä on usein erilainen sosiaalinen tausta kuin jauhemaisen kokaiinin käyttäjillä. Crack-kokaiinin käyttäjät ovat todennäköisemmin yhteiskunnallisesti heikossa asemassa, ja siitä, että etnisiin vähemmistöihin kuuluva väestö on erityisen altis crack-kokaiiniongelmille, on jonkin verran näyttöä: kaksi kolmasosaa Lontoossa hoitoon hakeutuneista mustaihoisista henkilöistä käyttää pääasiallisesti crack-kokaiinia (GLADA, 2004), ja Alankomaissa 30 prosenttia crack-kokaiiniasiakkaista on syntyperältään muita kuin hollantilaisia. Crack-kokaiinin aiheuttamasta huolesta huolimatta on syytä muistaa, että vaikka tämä huume aiheuttaakin erityistä vahinkoa sekä käyttäjilleen että heidän yhteisöilleen, ongelma on Euroopassa edelleen hyvin paikallinen. Crack-kokaiiniasiakkaista on ilmoittanut pääasiallisesti kaksi maata (Alankomaat ja Yhdistynyt kuningaskunta).
A krekk kokain használók általában a kokainpor használókétól eltérő társadalmi háttérrel rendelkeznek. A krekk kokain fogyasztók esetében valószínűbb a hátrányos társadalmilag helyzet, és bizonyos jelek arra utalnak, hogy az etnikai kisebbségi populációk különösen sebezhetőek a krekk kokain problémák szempontjából: Londonban a gyógykezelésre jelentkező feketék kétharmada elsődleges krekk kokain használó (GLADA, 2004), Hollandiában pedig a krekk kokain miatt kezelt páciensek 30%-a nem holland származású. A krekk kokain okozta aggodalmak ellenére emlékeztetnünk kell arra, hogy – bár a kábítószer kifejezett kárt okoz a használónak és az őt körülvevő közösségnek egyaránt – ez a probléma továbbra is erősen Európára lokalizálódik. Meg kell jegyezni, hogy a krekk kokain pácienseket ezen belül is túlnyomó részben két országból jelentették (Hollandia és az Egyesült Királyság).
Crack-brukere har gjerne en annen sosial bakgrunn enn personer som bruker kokainpulver. Det er mer sannsynlig at de kommer fra sosialt vanskelige forhold, og det finnes indikasjoner på at etniske minoritetsgrupper kan være særlig utsatt for problemer relatert til crack. For eksempel er crack primærrusmiddelet for to tredeler av alle svarte som søker narkotikabehandling i London (GLADA, 2004), og 30 % av alle crack-klienter i Nederland er av ikke-nederlandsk herkomst. Til tross for alle bekymringene omkring crack, bør man ha på minnet at selv om stoffet er svært skadelig både for brukeren selv og for deres omgivelser, så er problemet i europeisk målestokk fremdeles i høyeste grad lokalt. Det bør anføres at det hovedsakelig er to land som rapporterer om crack-klienter, nemlig Nederland og Storbritannia.
Osoby zażywające krak zazwyczaj wywodzą się z innego środowiska niż osoby zażywające proszek kokainowy. Uzależnieni od kraku częściej pochodzą ze środowisk społecznie upośledzonych, istnieją też dowody sugerujące, że mniejszości etniczne mogą być szczególnie narażone na problem spożywania kraku: dwie trzecie osób czarnych wymagających leczenia z uzależnienia od narkotyków w Londynie to ludzie zażywający głównie krak (GLADA, 2004), a 30% pacjentów uzależnionych od kraku w Holandii jest pochodzenia innego niż holenderskie. Pomimo obaw dotyczących kraku należy pamiętać, że choć narkotyk ten powoduje szczególne szkody osobowe i w społecznościach, do których należą uzależnieni, problem ten jest w Europie ograniczony miejscowo. Trzeba zauważyć, że o osobach zażywających krak donoszą głównie dwa państwa (Holandia i Wielka Brytania).
Consumatorii de cocaină crack provin de obicei dintr-un alt mediu social decât consumatorii de praf de cocaină. Probabilitatea ca aceşti consumatori de cocaină crack să fie defavorizaţi social este mai mare, şi există dovezi care sugerează că minorităţile etnice pot fi deosebit de vulnerabile la problema cocainei crack: două treimi dintre persoanele de culoare care solicită tratament pentru dependenţa de droguri în Londra consumă cocaină crack ca drog primar (GLADA, 2004), iar 30 % dintre clienţii tratamentului pentru dependenţă de cocaină crack din Ţările de Jos nu sunt de origine olandeză. Deşi există această preocupare legată de cocaina crack, trebuie avut în vedere faptul că, deşi drogul este asociat cu probleme deosebite atât pentru persoana care îl consumă, cât şi pentru comunitatea în care trăieşte aceasta, problema este puternic localizată în Europa. Trebuie să observăm că majoritatea clienţilor tratamentului pentru dependenţa de cocaina crack provin din două ţări (Ţările de Jos şi Regatul Unit).
Užívatelia kraku majú skôr odlišný sociálny pôvod ako užívatelia kokaínového prášku. Užívatelia kokaínového kraku bývajú s vyššou pravdepodobnosťou sociálne znevýhodnení a určité skutočnosti nasvedčujú, že obyvateľstvo etnických menšín je pravdepodobne obzvlášť citlivé na problémy s krakom: dve tretiny černochov žiadajúcich o protidrogovú liečbu v Londýne sú primárne užívateľmi kokaínu (GLADA 2004) a 30 % klientov kraku v Holandsku malo neholandský pôvod. Napriek obavám z kraku treba pripomenúť, že hoci s drogou súvisia určité škody tak jednotlivcov, ktorí ju užívajú, ako aj spoločenstiev, v ktorých žijú, ostáva tento problém lokalizovaný v Európe. Treba poznamenať, že údaje o klientoch kraku pochádzajú najmä z dvoch štátov, Holandska a Spojeného kráľovstva.
Uživalci crack kokaina običajno prihajajo iz drugačnega družbenega okolja kot uživalci kokainovega prahu. Ti uživalci ponavadi prihajajo iz družbeno slabših okolij, nekaj dokazov pa namiguje na to, da so k problemom, povezanim s crack kokainom, zlasti nagnjeni prebivalci etničnih manjšin: dve tretjini črncev, ki so v Londonu povpraševali po zdravljenju, je primarnih uživalcev kokaina (GLADA, 2004) in 30 % oseb, ki se na Nizozemskem zdravijo zaradi crack kokaina, ni nizozemske narodnosti. Kljub zaskrbljenosti zaradi crack kokaina je treba poudariti, da je ta problem v Evropi še vedno precej omejen, čeprav je droga povezana z določeno škodo, ki jo povzroči posameznikom, ki jo uživajo, in skupnostim, v kateri živijo. Opozoriti je treba, da o osebah, ki se zdravijo zaradi uživanja crack kokaina, predvsem poročajo iz dveh držav (Nizozemske in Združenega kraljestva).
Användare av crack-kokain har oftast en annan social bakgrund än användare av pulverkokain. Användare av crack-kokain är oftare socialt missgynnade och det finns en del tecken som tyder på att etniska minoriteter kan vara särskilt sårbara för problem med crack-kokain: två tredjedelar av svarta personer som söker missbruksbehandling i London har ett primärt crack-kokainmissbruk (GLADA, 2004) och 30 % av crack-kokainklienterna i Nederländerna är av icke-nederländskt ursprung. Trots oron över crack-kokain och det faktum att denna drog är förknippad med särskilt skadliga konsekvenser för både de individuella missbrukarna och de samhällen de lever i är det viktigt att komma ihåg att detta problem fortfarande är mycket lokalt i Europa. Det bör påpekas att det främst är två länder (Nederländerna och Storbritannien) som rapporterar om klienter som missbrukar crack-kokain.
Kreka lietotājiem parasti ir atšķirīga sociālā piederība salīdzinājumā ar kokaīna pulvera lietotājiem. Kreka kokaīna lietotāji biežāk ir no sociāli neaizsargātajiem slāņiem, un ir pierādījumi, ka etnisko minoritāšu pārstāvji ir īpaši pakļauti kreka problēmām: divas trešdaļas melnādaino iedzīvotāju, kam nepieciešama ārstēšana no narkotiku atkarības Londonā, ir primārie kokaīna lietotāji (GLADA, 2004. g.) un 30 % no primārajiem kreka atkarības pacientiem Nīderlandē nav holandiešu izcelsmes. Neskatoties uz uztraukumiem par kreka kokaīnu, ir jāatceras, ka lai arī šī narkotika ir saistīta ar nopietnu kaitējumu gan personām, kas to lieto, gan arī sabiedrībai, kurā šīs personas dzīvo, šī problēma ir lielā mērā lokalizējusies Eiropā. Ir jāatzīmē, ka par kreka pacientiem ziņo galvenokārt divas valstis (Nīderlande un Apvienotā Karaliste).
  Prévention dans les lie...  
En Italie, aux Pays-Bas et en Scandinavie, la création de réseaux est considérée comme une condition préalable à la prévention de la toxicomanie, le but étant d'influencer la culture de la vie nocturne.
Structural approaches remain important. In Italy, the Netherlands and Scandinavia networking is considered a prerequisite for drug prevention, the aim being to influence nightlife culture. To this end, prevention professionals liaise with the owners of premises typically used for recreational drug use (including coffee shops in the Netherlands) and others involved in the nightlife scene, such as doorkeepers and bar staff. In Sweden, such interventions are being rolled out to large cities other than Stockholm. A study of similar schemes in the Netherlands concluded, ‘visitors and organisers of parties behave considerably more responsibly on illegal drugs than expected’ (Pijlman et al., 2003). Integrated approaches such as these also have the advantage of deflecting public attention away from incidents and medical emergencies involving illegal drugs at large parties and focusing awareness on the overall risks of the clubbing setting. Safer nightlife guidelines fall into this category but are not yet widespread in Europe (Calafat et al., 2003).
Strukturelle Ansätze spielen nach wie vor eine wichtige Rolle. In Italien, den Niederlanden und Skandinavien gilt die Zusammenarbeit in Netzen als unverzichtbar für die Drogenprävention. Ziel ist es, Einfluss auf das Nachtleben zu nehmen. Zu diesem Zweck nehmen die Mitarbeiter der Präventionsprogramme Kontakt zu den Eigentümern von Einrichtungen, in denen in der Regel Drogen in der Freizeit konsumiert werden (darunter auch der Coffeeshops in den Niederlanden), und zu anderen in der Nachtszene tätigen Personen wie Türstehern und Barkeepern auf. In Schweden werden solche Maßnahmen von Stockholm auch auf andere große Städte ausgeweitet. Eine Untersuchung ähnlicher Programme in den Niederlanden kam zu dem Schluss, dass „sich Besucher und Veranstalter von Parties im Hinblick auf illegale Drogen erheblich verantwortungsbewusster verhalten als erwartet“ (Pijlman et al., 2003). Integrierte Ansätze wie diese bringen auch den Vorteil mit sich, dass sie das öffentliche Interesse von den Vorfällen und medizinischen Notfällen im Zusammenhang mit illegalen Drogen bei großen Parties ablenken und verstärkt auf die allgemeinen Risiken in der Clubszene aufmerksam machen. Leitlinien für eine Verbesserung der Sicherheit im Nachtleben gehören ebenfalls in diese Kategorie, sind jedoch bisher in Europa kaum verbreitet (Calafat et al., 2003).
» en los Países Bajos) y con otras personas relacionadas con la vida nocturna, como los porteros y el personal de los locales. En Suecia, este tipo de intervenciones están llevándose a otras grandes ciudades, aparte de Estocolmo. Un estudio de programas similares en los Países Bajos concluyó que «los asistentes y organizadores de fiestas se comportan de forma mucho más responsable de lo esperado con respecto a las drogas ilegales» (Pijlman y cols., 2003). Los enfoques integrados de este tipo también poseen la ventaja de que desvían la atención del público de los incidentes y urgencias médicas relacionados con las drogas ilegales en grandes fiestas y sensibilizan sobre los riesgos generales del ambiente de clubs. Las orientaciones para una vida nocturna más segura entran dentro de esta categoría, pero todavía no están muy difundidas en Europa (Calafat y cols., 2003).
Gli approcci strutturali rimangono fondamentali. In Italia, Paesi Bassi e Scandinavia la creazione di reti è considerata un prerequisito importante per la prevenzione della droga, utile per influenzare la cultura notturna. A tal fine i professionisti della prevenzione contattano i proprietari dei locali usati di preferenza per il consumo ricreativo di droga (compresi i bar, nei Paesi Bassi) nonché altri attori che partecipano alla vita notturna (buttafuori e personale dei bar). In Svezia questi interventi stanno cominciando a prendere piede anche in altre grandi città, oltre a Stoccolma. Uno studio su analoghi schemi di intervento nei Paesi Bassi conclude: “i partecipanti alle feste e gli organizzatori hanno verso le droghe illecite un comportamento decisamente più responsabile di quanto si potesse pensare” (Pijlman e altri, 2003). Approcci integrati come questi hanno il vantaggio di sviare l’attenzione dell’opinione pubblica dagli incidenti e dalle emergenze mediche provocati dal consumo di droghe illecite nell’ambito di grandi feste verso i rischi generali rappresentati dagli ambienti più ristretti. Le linee guida per una vita notturna più sicura rientrano in questa categoria di interventi, ma non sono ancora molto diffuse in Europa (Calafat e altri, 2003).
” dos Países Baixos) e com outras pessoas ligadas a locais de diversão nocturna, tais como os porteiros e o pessoal dos bares. Na Suécia, essas intervenções estão a ser alargadas a outras grandes cidades para além de Estocolmo. Um estudo sobre projectos semelhantes levados a cabo nos Países Baixos concluiu que “os visitantes e os organizadores das festas comportam-se de forma consideravelmente mais responsável em relação às drogas ilegais do que se esperava” (Pijlman et al., 2003). As abordagens integradas deste tipo também têm a vantagem de desviar a atenção pública dos incidentes e emergências médicas causados pelas drogas ilegais nas grandes festas e de sensibilizar o público para os riscos globais dos locais de diversão nocturna. As orientações para uma vida nocturna mais segura enquadram-se nesta categoria, mas ainda não estão muito divulgadas na Europa (Calafat et al., 2003).
Οι διαρθρωτικές προσεγγίσεις παραμένουν σημαντικές. Στην Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και τη Σκανδιναβία η δικτύωση θεωρείται προαπαιτούμενο για την πρόληψη των ναρκωτικών, με στόχο την άσκηση επίδρασης στην κουλτούρα της νυχτερινής διασκέδασης. Για τον σκοπό αυτό, ειδικοί του τομέα της πρόληψης συνεργάζονται με τους ιδιοκτήτες χώρων που χρησιμοποιούνται συνήθως για ψυχαγωγική χρήση ναρκωτικών (συμπεριλαμβανομένων των καφέ («coffee shops») στις Κάτω Χώρες) καθώς και με άλλα άτομα που εργάζονται σε χώρους νυχτερινής διασκέδασης, όπως πορτιέρηδες και προσωπικό των μπαρ. Στη Σουηδία, τέτοιου είδους παρεμβάσεις αναπτύσσονται σε μεγάλες πόλεις, εκτός της Στοκχόλμης. Μελέτη παρόμοιων προγραμμάτων στις Κάτω Χώρες κατέληξε στο συμπέρασμα ότι «οι συμμετέχοντες και οι οργανωτές των πάρτι δείχνουν πολύ πιο υπεύθυνη συμπεριφορά απέναντι στα παράνομα ναρκωτικά από ό,τι αναμενόταν» (Pijlman κ.ά., 2003). Οι ολοκληρωμένες προσεγγίσεις του είδους αυτού εμφανίζουν επίσης το πλεονέκτημα ότι αποσπούν το ενδιαφέρον του κοινού από τα συμβάντα και τα έκτακτα ιατρικά περιστατικά που συνδέονται με παράνομα ναρκωτικά στα μεγάλα πάρτι και επικεντρώνουν την προσοχή του στους γενικότερους κινδύνους των κλαμπ. Οι κατευθυντήριες γραμμές για ασφαλέστερη νυχτερινή διασκέδαση εμπίπτουν επίσης στην κατηγορία αυτή, αλλά δεν είναι επί του παρόντος διαδεδομένες στην Ευρώπη (Calafat κ.ά., 2003).
Een structurele aanpak blijft van groot belang. In Italië, Nederland en Scandinavië wordt actief netwerken voor drugspreventie absoluut noodzakelijk geacht om de nachtlevencultuur te beïnvloeden. Daarom werken preventiewerkers niet alleen samen met de eigenaren van locaties waar zich het recreatief drugsgebruik doorgaans afspeelt (inclusief coffeeshops in Nederland), maar ook met andere mensen die bij het nachtleven betrokken zijn, zoals uitsmijters en barpersoneel. In Zweden worden dergelijke interventies naast Stockholm nu ook steeds meer in andere grote steden toegepast. In een onderzoek naar soortgelijke programma’s in Nederland werd geconstateerd dat bezoekers en organisatoren van party’s zich veel verantwoordelijker gedragen dan verwacht werd (Pijlman et al., 2003). Een dergelijke geïntegreerde aanpak heeft ook als voordeel dat de aandacht van het publiek wordt afgeleid van incidenten en medische spoedgevallen als gevolg van illegale drugs op grote party’s en de aandacht meer wordt gevestigd op de algemene risico’s van recreatieve settings. Richtsnoeren voor een veiliger nachtleven behoren ook tot die geïntegreerde aanpak, maar deze worden in Europa nog niet op grote schaal toegepast (Calafat et al., 2003).
Důležité zůstávají strukturální přístupy. V Itálii, Nizozemsku a Skandinávii se vytváření sítí považuje za nezbytnou podmínku pro drogovou prevenci, přičemž cílem je ovlivnit kulturu nočního života. Za tímto účelem se odborníci na prevenci spojují s majiteli prostor většinou využívaných pro rekreační užívání drog (včetně kaváren v Nizozemsku) i s dalšími osobami, které jsou součástí nočního života, např. vrátnými a barovým personálem. Ve Švédsku se takové zásahy přesouvají do velkých měst mimo Stockholm. Ze studie o podobných programech v Nizozemsku vyplynulo, že „návštěvníci a organizátoři večírků se chovají podstatně odpovědněji, pokud jde o nelegální drogy, než se očekávalo“ (Pijlman a kol., 003). Integrované přístupy, jako jsou tyto, mají rovněž tu výhodu, že odvádějí pozornost veřejnosti od nehod a lékařských zásahů týkajících se nelegálních drog na velkých večírcích a zaměřují veřejné povědomí na celková rizika klubového prostředí. Do této kategorie spadají pravidla pro bezpečnější noční život, která však v Evropě ještě nejsou rozšířená (Calafat a kol., 2003).
Strukturbaserede tiltag er fortsat vigtige. I Italien, Nederlandene og Skandinavien betragtes etablering af netværk som en forudsætning for narkotikaforebyggelse, og målet er at påvirke nattelivskulturen. Med henblik herpå etablerer fagfolk inden for forebyggelse kontakt til ejerne af lokaler, der typisk anvendes til fritidsstofbrug (herunder coffee shops i Nederlandene), samt til andre, der arbejder i nattelivet, f.eks. dørmænd og barpersonale. I Sverige er sådanne tiltag blevet udbredt til andre store byer end Stockholm. En undersøgelse af lignende ordninger i Nederlandene konkluderede, at 'festdeltagere og -arrangører opfører sig væsentligt mere ansvarligt i forbindelse med illegale stoffer end forventet' (Pijlman m.fl., 2003). Integrerede tilgange som disse har også den fordel, at de afleder offentlighedens opmærksomhed fra episoder og nødsituationer i forbindelse med illegale stoffer ved store fester og fokuserer opmærksomheden på de generelle risici, som klubmiljøet frembyder. Retningslinjer for et mere sikkert natteliv falder ind under denne kategori, men er endnu ikke udbredt i Europa (Calafat m.fl., 2003).
Struktuurilised lähenemisviisid on jätkuvalt olulised. Itaalias, Madalmaades ja Skandinaavias peetakse uimastiennetuse eeltingimuseks koostööd, mille eesmärk on mõjutada ööelukultuuri. Selleks ühendavad uimastiennetustöötajad jõud nende asutuste omanikega, kus meelelahutuslikel eesmärkidel narkootikume tarbitakse, (sealhulgas kohvipoed Madalmaades), ja inimestega, kes töötavad ööklubides, nagu näiteks uksehoidjad ja baariteenindajad. Rootsis laiendatakse selliseid sekkumismeetmeid ka teistesse suurtesse linnadesse peale Stockholmi. Madalmaades läbiviidud uuring selliste sekkumismeetmete kohta näitas, et „peokülalised ja ‑korraldajad käituvad illegaalsete narkootikumidega seoses palju vastutustundlikumalt kui eelnevalt arvati” (Pijlman et al., 2003). Taoliste integreeritud lähenemisviiside eeliseks on ka see, et need juhivad avalikkuse tähelepanu kõrvale suurtel pidudel asetleidvatelt illegaalsete narkootikumidega seotud vahejuhtumitelt ja meditsiinilistelt hädaolukordadelt ning suunavad selle üldistele ohtudele ööklubide keskkonnas. Sellesse kategooriasse kuuluvad ka ohutuma ööelu juhised, kuid need ei ole veel Euroopas laialt levinud (Calafat et al., 2003).
Rakenteelliset lähestymistavat ovat edelleen tärkeitä. Italiassa, Alankomaissa ja Skandinaviassa verkostoitumista pidetään ehkäisevän huumetyön edellytyksenä, ja sen tavoitteena on vaikuttaminen yöelämäkulttuuriin. Tätä varten ehkäisevän huumetyön ammattilaiset pitävät yhteyttä sellaisten tilojen omistajiin, joissa tyypillisesti esiintyy huumeiden viihdekäyttöä (mukaan luettuina coffee shopit Alankomaissa), ja muihin yöelämässä toimiviin henkilöihin kuten ovimiehiin ja baarien henkilöstöön. Ruotsissa tällaisia toimia ollaan ulottamassa Tukholman lisäksi muihin suurkaupunkeihin. Samankaltaisista järjestelmistä Alankomaissa tehdyssä tutkimuksessa todettiin, että "juhlien vieraat ja järjestäjät suhtautuvat laittomiin huumausaineisiin huomattavasti oletettua vastuuntuntoisemmin" (Pijlman et al., 2003). Tällaisten integroitujen lähestymistapojen etuna on myös, että ne kääntävät yleisen huomion laittomiin huumausaineisiin suurissa juhlissa liittyvistä välikohtauksista ja hätätilanteista yökerhoympäristöjen yleisiin riskeihin. Turvallisemman yöelämän ohjeet kuuluvat tähän toimien ryhmään, mutta ne eivät ole vielä levinneet laajalle Euroopassa (Calafat et al., 2003).
A strukturális megoldások továbbra is fontosak. Olaszországban, Hollandiában és Skandináviában a hálózatba szervezést tekintik a drogmegelőzés előfeltételének, az éjszakai kultúra befolyásolásának céljával. Ennek érdekében a prevenciós szakemberek felveszik a kapcsolatot a rekreációs kábítószer-használat jellemző helyszíneinek tulajdonosaival (a hollandiai „kávézókat” is ideértve), illetve az éjszakai élet más résztvevőivel, így a bárok biztonsági őreivel és alkalmazottaival. Svédországban az ilyen beavatkozásokat próbálják Stockholmon túl más nagyvárosokra is kiterjeszteni. Hollandiában a hasonló rendszerekről készült tanulmány ezzel kapcsolatban azt a következtetést vonta le, hogy „a partik látogatói és szervezői a vártnál sokkal felelősségteljesebb magatartást tanúsítanak az illegális kábítószerekkel szemben” (Pijlman és mások, 2003). Az ilyen jellegű integrált módszerek azzal az előnnyel is járnak, hogy elvonják a nyilvánosság figyelmét a nagyobb partikon folyó illegális drogfogyasztással járó epizódokról és sürgős orvosi esetekről, és ezek helyett a klubhálózat általános kockázatait próbálják tudatosítani a lakosságban. Ebbe a kategóriába tartoznak a biztonságosabb éjszakai életről szóló útmutatók, amelyek azonban még Európában nem terjedtek el igazán (Calafat és mások, 2003).
Strukturelle tilnærminger er fremdeles viktig. I Italia, Nederland og Skandinavia betraktes etablering av nettverk som en forutsetning for det rusmiddelforebyggende arbeidet, og målet er å påvirke utelivskulturen. For å oppnå dette samarbeider fagfolk med eierne av steder som typisk brukes av rekreasjonsbrukere (inkludert kaffebarer i Nederland) og med andre aktører i utelivsmiljøet, f.eks. dørvakter og baransatte. I Sverige bygges slike intervensjoner også ut i andre storbyer enn Stockholm. En studie av lignende ordninger i Nederland konkluderte med at gjestene og de som organiserer fester oppfører seg betydelig mer ansvarlig mht. illegale rusmidler enn forventet (Pijlman et al., 2003). Integrerte tilnærminger av denne typen har også den fordelen at de leder den offentlige oppmerksomheten bort fra hendelser og medisinske akuttsitasjoner som involverer illegale stoffer på store fester, og retter fokus mot de generelle risikoene ved klubbmiljøet. Retningslinjer for tryggere utelivsmiljø faller inn i denne kategorien, men er ennå ikke helt vanlige i Europa (Calafat et al., 2003).
Podejście strukturalne nadal pozostaje istotne. We Włoszech, w Holandii i Skandynawii tworzenie sieci jest uważane za warunek wstępny zapobiegania narkotykom, a celem jest tutaj wpływ na kulturę życia nocnego. Aby go uzyskać, specjaliści ds. zapobiegania współpracują z właścicielami lokali zwyczajowo wykorzystywanych do rekreacyjnego zażywania narkotyków (włączając bary typu „coffee shop” w Holandii) oraz z innymi osobami powiązanymi ze sceną życia nocnego, np. „bramkarzami” i obsługą barów. W Szwecji tego typu interwencje wprowadza się obok Sztokholmu także do innych dużych miast. Badanie podobnych projektów w Holandii wykazało, że „uczestnicy i organizatorzy imprez zachowują się względem nielegalnych narkotyków o wiele bardziej odpowiedzialnie niż się tego spodziewano” (Pijlman et al., 2003). Podejścia zintegrowane tego typu dają również korzyść odciągnięcia uwagi publicznej od incydentów czy interwencji medycznych związanych z nielegalnymi narkotykami na wielkich imprezach i skoncentrowaniu uwagi oraz zwiększeniu świadomości ogólnego ryzyka obiektów klubowych. Wytyczne bezpieczniejszego życia nocnego przynależą do tej kategorii, choć nie są jeszcze rozpowszechnione w Europie (Calafat et al., 2003).
Abordările structurale sunt în continuare importante. În Italia, Ţările de Jos şi în Scandinavia, activităţile în reţea sunt considerare o condiţie preliminară pentru prevenirea consumului de droguri, obiectivul fiind acela de a influenţa cultura vieţii de noapte. În acest scop, specialiştii din domeniul prevenirii stabilesc legături cu proprietarii localurilor în care se consumă de obicei droguri cu scop de recreare (inclusiv coffee shop-urile din Ţările de Jos) precum şi cu alte persoane care participă la viaţa de noapte, cum sunt portarii şi personalul din baruri. În Suedia aceste intervenţii sunt extinse dincolo de Stocholm, în alte oraşe mari. Un studiu privind programe similare din Ţările de Jos a ajuns la concluzia că „participanţii şi organizatorii petrecerilor au un comportament mult mai responsabil în privinţa drogurilor decât se estimase” (Pijlman et al., 2003). Abordările integrate de acest tip prezintă şi avantajul de a devia atenţia publicului de la incidentele şi urgenţele medicale în care sunt implicate droguri ilegale din cadrul petrecerilor mari, concentrând atenţia asupra riscului general din mediul cluburilor. În această categorie se încadrează şi liniile directoare pentru o viaţă de noapte mai sigură, dar acestea nu sunt încă răspândite pe scară largă în Europa (Calafat et al., 2003).
Dôležité ostávajú štruktúrne prístupy. V Taliansku, Holandsku a Škandinávii sa za nevyhnutnú podmienku drogovej prevencie považuje sieť, ktorej s cieľom je vplývať na kultúru nočného života. Preventivisti sa v rámci nej spájajú s vlastníkmi priestorov, ktoré sa obvykle využívajú na rekreačné užívanie drog (v Holandsku vrátane obchodov s kávou) ako aj s inými predstaviteľmi scény nočného života, napr. vrátnikmi a personálom barov. Vo Švédsku sa takéto zásahy zavádzajú v ostatných veľkých mestách, mimo Štokholmu. Zo štúdie o podobných programoch v Holandsku vyplynulo, že „návštevníci i organizátori podujatí zaobchádzali s nelegálnymi drogami oveľa zodpovednejšie než sa očakávalo“ (Pijlman a kol. 2003). Takéto integrované prístupy majú tiež výhodu, že odpútavajú pozornosť verejnosti od prípadov a náhlych zdravotných príhod súvisiacich s nelegálnymi drogami na veľkých podujatiach a povedomie zameriavajú na celkové riziká klubového prostredia. Do tejto kategórie patria usmernenia na bezpečnejší nočný život, ktoré však dosiaľ nie sú v Európe veľmi rozšírené (Calafat a kol. 2003).
Še vedno je pomemben strukturiran pristop. V Italiji, na Nizozemskem in v Skandinaviji se povezovanje v mrežo pojmuje kot osnovni pogoj za preprečevanje zlorabe drog, katerega cilj je vplivati na kulturo nočnega življenja. Zato se strokovnjaki za preventivo združujejo z lastniki lokalov, ki se običajno uporabljajo za rekreativno uživanje drog (vključno s kavarnami na Nizozemskem), ter drugimi ljudmi, ki so vključeni v nočno življenje, kot so vratarji in barski delavci. Na Švedskem taka posredovanja bolj kot v Stockholmu potekajo v drugih večjih mestih. V študiji podobnih programov na Nizozemskem je bilo ugotovljeno, da se "obiskovalci in organizatorji zabav vedejo veliko bolj odgovorno glede prepovedanih drog, kot je pričakovati" (Pijlman et al., 2003). Takšni celostni pristopi imajo prav tako prednost, da pozornost javnosti odvračajo od incidentov in zdravniških nujnih primerov, ki vključujejo prepovedane droge na večjih zabavah, ter opozarjajo na splošna tveganja v klubskih okoljih. V to kategorijo sodijo smernice za varnejše nočno življenje, vendar v Evropi še niso razširjene (Calafat et al., 2003).
Strukturella arbetssätt spelar fortfarande en viktig roll. I Italien, Nederländerna och Skandinavien anses nätverk vara en förutsättning för narkotikaprevention och målet vara att påverka nattlivskulturen. Personer som arbetar med narkotikaprevention etablerar därför kontakter med ägare till nöjeslokaler som ofta används för rekreationell droganvändning (däribland ”coffee shops” i Nederländerna) och andra aktörer i utelivet, till exempel dörrvakter och barpersonal. I Sverige håller sådana insatser på att lanseras i andra större städer än Stockholm. En studie av liknande program i Nederländerna kom fram till att ”besökare och arrangörer av fester uppträder betydligt mer ansvarsfullt när det gäller olagliga droger än väntat” (Pijlman m.fl., 2003). Integrerade angreppssätt som dessa har också den fördelen att de avleder allmänhetens uppmärksamhet från incidenter och akutfall som involverar olagliga droger på stora fester och i stället riktar uppmärksamheten mot de allmänna riskerna i klubbmiljöer. Denna kategori insatser omfattar riktlinjer för ett säkrare nattliv, men sådana riktlinjer är ännu inte utbredda i Europa (Calafat et al., 2003).
Arī strukturālās pieejas saglabā savu nozīmīgumu. Itālijā, Nīderlandē un Skandināvijā tīklu kontaktu veidošanu uzskata par priekšnoteikumu narkotiku lietošanas profilaksei, par mērķi izvirzot naktsdzīves kultūras ietekmēšanu. Šajā sakarā profilakses speciālisti sadarbojas ar to vietu īpašniekiem, kurās parasti tiek lietotas narkotikas (ieskaitot kafejnīcas Nīderlandē), kā arī citām personām, kas ir iesaistītas naktsdzīves notikumos, kā piemēram, šveicariem un bāru personālu. Zviedrijā šādas aktivitātes tiek organizētas arī citās lielās pilsētās, izņemot Stokholmu. Pētījumā par līdzīgām shēmām Nīderlandē tika izdarīts secinājums, ka „pasākumu apmeklētāji un organizētāji izturas pret nelikumīgajām narkotikām ar daudz lielāku atbildības sajūtu, nekā to varēja paredzēt” (Pijlman et al., 2003). Integrētajām pieejām, kā piemēram, šīm, ir arī tāda priekšrocība, ka tās novirza publikas uzmanību no incidentiem un medicīniskajiem neatliekamās palīdzības gadījumiem, kas saistīti ar nelegālajām narkotikām, lielajos pasākumos, taču koncentrē uzmanību uz vispārējiem riskiem, kas saistīti ar klubu atmosfēru. Norādījumi par drošākas naktsdzīves organizēšanu iekļaujas šajā kategorijā, taču vēl nav izplatīti Eiropā (Calafat et al., 2003).
  Chapitre 5: Cocaà¯ne et...  
Bien que les chiffres relatifs à la prévalence de la cocaïne soient nettement plus bas que les chiffres comparables pour le cannabis, les niveaux de consommation chez les jeunes adultes peuvent dépasser la moyenne de la population.
Although cocaine prevalence figures are much lower than comparable figures for cannabis, levels of use among younger adults can be higher than the population average. Lifetime experience among 15- to 34-year-olds ranges from 1 % to 11.6 %, with the highest levels again being found in Spain (7.7 %) and the United Kingdom (11.6 %). Recent use ranges between 0.2 % and 4.6 %, with Denmark, Ireland, Italy and the Netherlands all having rates of about 2 %; in Spain and the United Kingdom the figure is over 4 %.
Die Prävalenzraten für den Kokainkonsum liegen zwar deutlich unter den Vergleichswerten für Cannabis, der Konsum unter jungen Erwachsenen kann jedoch den durchschnittlichen Konsum der Allgemeinbevölkerung beträchtlich übersteigen. Die Lebenszeiterfahrung unter den 15- bis 34-Jährigen liegt zwischen 1 % und 11,6 %, wobei die höchsten Werte wiederum in Spanien (7,7 %) und dem Vereinigten Königreich (11,6 %) festgestellt wurden. Der jüngste Konsum liegt zwischen 0,2 % und 4,6 %, wobei Dänemark, Irland, Italien und die Niederlande Raten von etwa 2 % aufweisen; in Spanien und dem Vereinigten Königreich beträgt die Prävalenzrate über 4 %.
Aunque las cifras de prevalencia de la cocaína son mucho menores que las cifras comparables del cannabis, los niveles de consumo entre los adultos jóvenes pueden ser superiores a la media de la población. El consumo a lo largo de la vida desde los 15 hasta los 34 años de edad oscila entre el 1 % y el 11,6 %, situándose de nuevo España (7,7 %) y el Reino Unido (11,6 %) en los primeros puestos. El consumo reciente varía entre el 0,2 % y el 4,6 %, registrándose valores en torno al 2 % en Dinamarca, Irlanda, Italia y los Países Bajos, y por encima del 4 % en España y el Reino Unido.
Nonostante questi dati siano chiaramente inferiori a quelli comparabili riguardanti la cannabis, i livelli del consumo tra i giovani adulti possono essere superiori alla media della popolazione. L’esperienza una tantum nella fascia della popolazione di età compresa tra i 15 e i 34 anni va dall’1% all’11,6%; ancora una volta la prevalenza maggiore si ha in Spagna (7,7%) e nel Regno Unito (11,6%). Il consumo recente va dallo 0,2% al 4,6% in Danimarca, Irlanda, Italia e Paesi Bassi, che riferiscono tutti percentuali attorno al 2%; in Spagna e nel Regno Unito il dato supera il 4%.
, os níveis de consumo entre os jovens adultos podem ser superiores às médias populacionais. A experiência ao longo da vida entre os indivíduos com idades dos 15 aos 34 anos varia entre 1% e 11,6%, registando-se os níveis mais elevados novamente em Espanha (7,7%) e no Reino Unido (11,6%). O consumo recente oscila entre 0,2% e 4,6%, apresentando a Dinamarca, a Irlanda, a Itália e os Países Baixos índices de aproximadamente 2%; em Espanha e no Reino Unido esses índices são superiores a 4%.
Μολονότι τα στοιχεία για την επικράτηση της χρήσης κοκαΐνης είναι πολύ χαμηλότερα από τα συγκρίσιμα στοιχεία για την κάνναβη, τα επίπεδα χρήσης στους νεαρότερους ενηλίκους μπορεί να είναι σημαντικά υψηλότερα από αυτά του μέσου όρου του πληθυσμού. Τα ποσοστά της δοκιμής τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή σε άτομα ηλικίας 15 έως 34 ετών κυμαίνονται μεταξύ 1 % και 11,6 %, και τα υψηλότερα επίπεδα απαντώνται και πάλι στην Ισπανία (7,7 %) και στο Ηνωμένο Βασίλειο (11,6 %). Τα ποσοστά πρόσφατης χρήσης κυμαίνονται μεταξύ 0,2 % και 4,6 %, με τη Δανία, την Ιρλανδία, την Ιταλία και τις Κάτω Χώρες να εμφανίζουν ποσοστό περίπου 2 %· στην Ισπανία και στο Ηνωμένο Βασίλειο το ποσοστό υπερβαίνει το 4 %.
Hoewel deze cijfers duidelijk lager zijn dan de percentages voor cannabis, is de omvang van het gebruik onder jongvolwassenen soms aanzienlijk hoger dan het gemiddelde onder de algemene bevolking. Het “ooit”-gebruik onder 15- tot 34-jarigen varieert van 1 tot 11,6%, waarbij de hoogste percentages wederom in Spanje (7,7%) en het Verenigd Koninkrijk (11,6%) worden aangetroffen. Recent gebruik loopt uiteen van 0,2 tot 4,6% waarbij de percentages in Denemarken, Ierland Italië, en Nederland rond de 2% liggen; in Spanje en het Verenigd Koninkrijk bedraagt het recent gebruik meer dan 4%.
Ačkoli jsou údaje o prevalenci kokainu mnohem nižší než srovnatelné hodnoty pro konopí, úroveň užívání mezi mladšími dospělými může být vyšší než je průměr pro celou populaci. Celoživotní zkušenost mezi 15–34tiletými se pohybuje od 1 % do 11,6 %, přičemž nejvyšší úroveň je opět zjištěna u Španělska (7,7 %) a Spojeného království (11,6 %). Užívání v poslední době se pohybuje mezi 0,2 % a 4,6 % s tím, že Dánsko, Irsko, Itálie a Nizozemsko mají všechny hodnoty kolem 2 %. Ve Španělsku a Spojeném království je údaj vyšší než 4 %.
Selv om prævalenstallene for kokainbrug ligger meget lavere end de sammenlignelige tal for cannabisbrug, kan prævalensen blandt yngre voksne være højere end gennemsnittet for befolkningen som helhed. Langtidserfaringen blandt 15–34-årige ligger på 1 % til 11,6 %, og de højeste niveauer findes igen i Spanien (7,7 %) og Det Forenede Kongerige (11,6 %). Nylig brug varierer mellem 0,2 % og 4,6 %; Danmark, Irland, Italien og Nederlandene har således alle en prævalens på ca. 2 %, mens tallet i Spanien og Det Forenede Kongerige er over 4 %.
Kuigi kokaiini levimus on oluliselt väiksem kui kanepi puhul, võivad tarbimismäärad noorte täiskasvanute seas olla kõrgemad kui elanikkonnas keskmiselt. 15–34aastaste seas on elu jooksul tarbimise määr 1–11,6%, kõrgeima määra leiab taas Hispaanias (7,7%) ja Ühendkuningriigis (11,6%). Hiljutise tarbimise näitaja on 0,2 ja 4,6% vahel, seejuures Taanis, Iirimaal, Itaalias ja Madalmaades on kõigis näitaja umbes 2%, Hispaanias ja Ühendkuningriigis aga üle 4%.
Vaikka kokaiinin levinneisyysluvut ovat huomattavasti alhaisemmat kuin kannabiksen, levinneisyys saattaa olla korkeampi nuorten aikuisten keskuudessa kuin väestössä keskimäärin. Kokaiinia ainakin kerran käyttäneitä on 15–34‑vuotiaiden joukossa 1–11,6 prosenttia, ja osuus on jälleen korkein Espanjassa (7,7 %) ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa (11,6 %). Kokaiinia hiljattain käyttäneiden osuus vaihtelee 0,2:sta 4,6 prosenttiin siten, että se on yli 2 prosenttia Tanskassa, Irlannissa, Italiassa ja Alankomaissa ja yli 4 prosenttia Espanjassa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa.
Bár a kokain előfordulási adatai egyértelműen alacsonyabbak, mint a kannabiszra vonatkozó összehasonlítható adatok, a fiatal felnőttek közötti használat szintje sokkal nagyobb lehet, mint a népesség átlaga. A fiatal felnőttek (15–34 évesek) között az előfordulás 1% és 11,6% között mozog, a legmagasabb szinteket ismét Spanyolországban (7,7%) és az Egyesült Királyságban (11,6%) mérték. A közelmúltbeli használat 0,2% és 4,6% között mozog, 2% felett van Dániában, Írországban, Olaszországban és Hollandiában; Spanyolországban és az Egyesült Királyságban pedig meghaladja a 4%-ot.
Selv om prevalensratene for kokain er mye lavere enn for cannabis, kan de være høyere blant unge voksne enn i befolkningsgjennomsnittet. Livstidsprevalensen blant 15-34-åringer spenner fra 1 % til 11,6 % og er nok en gang høyest i Spania (7,7 %) og Storbritannia (11,6 %). For nyere bruk varierer tallene mellom 0,2 % og 4,6 %, med ca. 2 % i Danmark, Irland, Italia og Nederland og over 4 % i Spania og Storbritannia.
Choć wskaźniki rozpowszechnienia dla kokainy są o wiele niższe niż dla pochodnych konopi, poziomy zażywania kokainy wśród młodych osób dorosłych mogą być wyższe niż średnia dla populacji. Wskaźnik przynajmniej jednokrotnego zażycia w grupie osób od 15 do 34 lat wykazuje wartości od 1% do 11,6%, ponownie najwyższe jego poziomy odnotowuje się w Hiszpanii (7,7%) i Wielkiej Brytanii (11,6%). Wskaźnik niedawnego zażywania mieści się w zakresie od 0,2% do 4,6%. Dania, Irlandia, Włochy i Holandia notują go na poziomie ok. 2%, dla Hiszpanii i Wielkiej Brytanii wynosi on ponad 4%.
Deşi cifrele privind prevalenţa consumului de cocaină sunt mult mai mici decât cele pentru canabis, este posibil ca nivelurile de consum în rândul adulţilor tineri să fie mai mari decât media pentru populaţie. Experimentarea drogului pe parcursul vieţii în grupul cu vârste cuprinse între 15 şi 34 de ani variază între 1 % şi 11,6 %, cu nivelurile cele mai ridicate înregistrându-se din nou în Spania (7,7 %) şi în Regatul Unit (11,6 %). Consumul recent variază între 0,2 % şi 4,6 %, Danemarca, Irlanda, Italia şi Ţările de Jos înregistrând rate de aproximativ 2 %; în Spania şi în Regatul Unit valoarea înregistrată este de peste 4 %.
Napriek tomu, že údaje o prevalencii kokaínu sú oveľa nižšie ako porovnateľné údaje o kanabise, môžu byť úrovne užívania medzi mladšími dospelými vyššie ako je priemer za celú populáciu. Celoživotná skúsenosť medzi 15- až 34-ročnými sa pohybuje od 1 do 11,6 %, pričom sa najvyššie úrovne opäť zistili v Španielsku (7,7 %) a Spojenom kráľovstve (11,6 %). Nedávne užitie sa pohybuje v intervale od 0,2 % do 4,6 %, pričom v Dánsku, Írsku, Taliansku a Holandsku sú tieto hodnoty okolo 2 %, v Španielsku a Spojenom kráľovstve nad 4 %.
Te številke o razširjenosti kokaina so očitno nižje od primerljivih podatkov za konopljo, čeprav so ravni uživanja med mlajšimi odraslimi lahko precej višje od povprečja za prebivalstvo. Med mlajšimi odraslimi (15–34 let) jih je v življenju kokain že kdaj poskusilo od 1 % do 11,6 %, najvišje stopnje pa najdemo v Španiji (7,7 %) in Združenem kraljestvu (11,6 %). Število ljudi, ki se drogo zaužili v zadnjem času, se giba med 0,2 % in 4,6 %, Danska, Irska, Italija in Nizozemska pa imajo vse okoli 2-odstotne stopnje; Španija in Združeno kraljestvo poročata o številkah, ki presegajo 4 %.
Även om prevalensen för kokainanvändning är mycket lägre än för cannabisanvändning kan den vara mer omfattande bland unga vuxna än bland befolkningen som helhet. Livstidsprevalensen för kokainanvändning bland personer i åldern 15–34 år är mellan 1 % och 11,6 %, och även här är andelen högst i Spanien (7,7 %) och Storbritannien (11,6 %). När det gäller användning de senaste tolv månaderna är andelen 0,2–4,6 %. Danmark, Irland, Italien och Nederländerna har en andel på omkring 2 %, medan Spanien och Storbritannien har en andel på över 4 %.
Lai arī kokaīna izplatības rādītāji ir daudz zemāki par salīdzināmajiem rādītājiem attiecībā uz kaņepēm, lietošanas līmenis gados jaunāku pieaugušo vidū varētu būt augstāks par vidējo līmeni visu iedzīvotāju vidū. Ilgtermiņa pieredze vecuma grupā no 15 līdz 34 gadiem ir robežās no 1% līdz 11,6%, arī šajā gadījumā augstākais līmenis ir Spānijā (7,7%) un Apvienotajā Karalistē (11,6 %). Nesenās lietošanas pieredze ir robežās no 0,2 % līdz 4,6 %, ar augstākajiem rādītājiem aptuveni 2% līmenī Dānijā, Īrijā, Itālijā un Nīderlandē; Spānijā un Apvienotajā Karalistē šis rādītājs ir augstāks par 4 %.
  Prévention dans les lie...  
En Italie, aux Pays-Bas et en Scandinavie, la création de réseaux est considérée comme une condition préalable à la prévention de la toxicomanie, le but étant d'influencer la culture de la vie nocturne.
Structural approaches remain important. In Italy, the Netherlands and Scandinavia networking is considered a prerequisite for drug prevention, the aim being to influence nightlife culture. To this end, prevention professionals liaise with the owners of premises typically used for recreational drug use (including coffee shops in the Netherlands) and others involved in the nightlife scene, such as doorkeepers and bar staff. In Sweden, such interventions are being rolled out to large cities other than Stockholm. A study of similar schemes in the Netherlands concluded, ‘visitors and organisers of parties behave considerably more responsibly on illegal drugs than expected’ (Pijlman et al., 2003). Integrated approaches such as these also have the advantage of deflecting public attention away from incidents and medical emergencies involving illegal drugs at large parties and focusing awareness on the overall risks of the clubbing setting. Safer nightlife guidelines fall into this category but are not yet widespread in Europe (Calafat et al., 2003).
Strukturelle Ansätze spielen nach wie vor eine wichtige Rolle. In Italien, den Niederlanden und Skandinavien gilt die Zusammenarbeit in Netzen als unverzichtbar für die Drogenprävention. Ziel ist es, Einfluss auf das Nachtleben zu nehmen. Zu diesem Zweck nehmen die Mitarbeiter der Präventionsprogramme Kontakt zu den Eigentümern von Einrichtungen, in denen in der Regel Drogen in der Freizeit konsumiert werden (darunter auch der Coffeeshops in den Niederlanden), und zu anderen in der Nachtszene tätigen Personen wie Türstehern und Barkeepern auf. In Schweden werden solche Maßnahmen von Stockholm auch auf andere große Städte ausgeweitet. Eine Untersuchung ähnlicher Programme in den Niederlanden kam zu dem Schluss, dass „sich Besucher und Veranstalter von Parties im Hinblick auf illegale Drogen erheblich verantwortungsbewusster verhalten als erwartet“ (Pijlman et al., 2003). Integrierte Ansätze wie diese bringen auch den Vorteil mit sich, dass sie das öffentliche Interesse von den Vorfällen und medizinischen Notfällen im Zusammenhang mit illegalen Drogen bei großen Parties ablenken und verstärkt auf die allgemeinen Risiken in der Clubszene aufmerksam machen. Leitlinien für eine Verbesserung der Sicherheit im Nachtleben gehören ebenfalls in diese Kategorie, sind jedoch bisher in Europa kaum verbreitet (Calafat et al., 2003).
» en los Países Bajos) y con otras personas relacionadas con la vida nocturna, como los porteros y el personal de los locales. En Suecia, este tipo de intervenciones están llevándose a otras grandes ciudades, aparte de Estocolmo. Un estudio de programas similares en los Países Bajos concluyó que «los asistentes y organizadores de fiestas se comportan de forma mucho más responsable de lo esperado con respecto a las drogas ilegales» (Pijlman y cols., 2003). Los enfoques integrados de este tipo también poseen la ventaja de que desvían la atención del público de los incidentes y urgencias médicas relacionados con las drogas ilegales en grandes fiestas y sensibilizan sobre los riesgos generales del ambiente de clubs. Las orientaciones para una vida nocturna más segura entran dentro de esta categoría, pero todavía no están muy difundidas en Europa (Calafat y cols., 2003).
Gli approcci strutturali rimangono fondamentali. In Italia, Paesi Bassi e Scandinavia la creazione di reti è considerata un prerequisito importante per la prevenzione della droga, utile per influenzare la cultura notturna. A tal fine i professionisti della prevenzione contattano i proprietari dei locali usati di preferenza per il consumo ricreativo di droga (compresi i bar, nei Paesi Bassi) nonché altri attori che partecipano alla vita notturna (buttafuori e personale dei bar). In Svezia questi interventi stanno cominciando a prendere piede anche in altre grandi città, oltre a Stoccolma. Uno studio su analoghi schemi di intervento nei Paesi Bassi conclude: “i partecipanti alle feste e gli organizzatori hanno verso le droghe illecite un comportamento decisamente più responsabile di quanto si potesse pensare” (Pijlman e altri, 2003). Approcci integrati come questi hanno il vantaggio di sviare l’attenzione dell’opinione pubblica dagli incidenti e dalle emergenze mediche provocati dal consumo di droghe illecite nell’ambito di grandi feste verso i rischi generali rappresentati dagli ambienti più ristretti. Le linee guida per una vita notturna più sicura rientrano in questa categoria di interventi, ma non sono ancora molto diffuse in Europa (Calafat e altri, 2003).
” dos Países Baixos) e com outras pessoas ligadas a locais de diversão nocturna, tais como os porteiros e o pessoal dos bares. Na Suécia, essas intervenções estão a ser alargadas a outras grandes cidades para além de Estocolmo. Um estudo sobre projectos semelhantes levados a cabo nos Países Baixos concluiu que “os visitantes e os organizadores das festas comportam-se de forma consideravelmente mais responsável em relação às drogas ilegais do que se esperava” (Pijlman et al., 2003). As abordagens integradas deste tipo também têm a vantagem de desviar a atenção pública dos incidentes e emergências médicas causados pelas drogas ilegais nas grandes festas e de sensibilizar o público para os riscos globais dos locais de diversão nocturna. As orientações para uma vida nocturna mais segura enquadram-se nesta categoria, mas ainda não estão muito divulgadas na Europa (Calafat et al., 2003).
Οι διαρθρωτικές προσεγγίσεις παραμένουν σημαντικές. Στην Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και τη Σκανδιναβία η δικτύωση θεωρείται προαπαιτούμενο για την πρόληψη των ναρκωτικών, με στόχο την άσκηση επίδρασης στην κουλτούρα της νυχτερινής διασκέδασης. Για τον σκοπό αυτό, ειδικοί του τομέα της πρόληψης συνεργάζονται με τους ιδιοκτήτες χώρων που χρησιμοποιούνται συνήθως για ψυχαγωγική χρήση ναρκωτικών (συμπεριλαμβανομένων των καφέ («coffee shops») στις Κάτω Χώρες) καθώς και με άλλα άτομα που εργάζονται σε χώρους νυχτερινής διασκέδασης, όπως πορτιέρηδες και προσωπικό των μπαρ. Στη Σουηδία, τέτοιου είδους παρεμβάσεις αναπτύσσονται σε μεγάλες πόλεις, εκτός της Στοκχόλμης. Μελέτη παρόμοιων προγραμμάτων στις Κάτω Χώρες κατέληξε στο συμπέρασμα ότι «οι συμμετέχοντες και οι οργανωτές των πάρτι δείχνουν πολύ πιο υπεύθυνη συμπεριφορά απέναντι στα παράνομα ναρκωτικά από ό,τι αναμενόταν» (Pijlman κ.ά., 2003). Οι ολοκληρωμένες προσεγγίσεις του είδους αυτού εμφανίζουν επίσης το πλεονέκτημα ότι αποσπούν το ενδιαφέρον του κοινού από τα συμβάντα και τα έκτακτα ιατρικά περιστατικά που συνδέονται με παράνομα ναρκωτικά στα μεγάλα πάρτι και επικεντρώνουν την προσοχή του στους γενικότερους κινδύνους των κλαμπ. Οι κατευθυντήριες γραμμές για ασφαλέστερη νυχτερινή διασκέδαση εμπίπτουν επίσης στην κατηγορία αυτή, αλλά δεν είναι επί του παρόντος διαδεδομένες στην Ευρώπη (Calafat κ.ά., 2003).
Een structurele aanpak blijft van groot belang. In Italië, Nederland en Scandinavië wordt actief netwerken voor drugspreventie absoluut noodzakelijk geacht om de nachtlevencultuur te beïnvloeden. Daarom werken preventiewerkers niet alleen samen met de eigenaren van locaties waar zich het recreatief drugsgebruik doorgaans afspeelt (inclusief coffeeshops in Nederland), maar ook met andere mensen die bij het nachtleven betrokken zijn, zoals uitsmijters en barpersoneel. In Zweden worden dergelijke interventies naast Stockholm nu ook steeds meer in andere grote steden toegepast. In een onderzoek naar soortgelijke programma’s in Nederland werd geconstateerd dat bezoekers en organisatoren van party’s zich veel verantwoordelijker gedragen dan verwacht werd (Pijlman et al., 2003). Een dergelijke geïntegreerde aanpak heeft ook als voordeel dat de aandacht van het publiek wordt afgeleid van incidenten en medische spoedgevallen als gevolg van illegale drugs op grote party’s en de aandacht meer wordt gevestigd op de algemene risico’s van recreatieve settings. Richtsnoeren voor een veiliger nachtleven behoren ook tot die geïntegreerde aanpak, maar deze worden in Europa nog niet op grote schaal toegepast (Calafat et al., 2003).
Důležité zůstávají strukturální přístupy. V Itálii, Nizozemsku a Skandinávii se vytváření sítí považuje za nezbytnou podmínku pro drogovou prevenci, přičemž cílem je ovlivnit kulturu nočního života. Za tímto účelem se odborníci na prevenci spojují s majiteli prostor většinou využívaných pro rekreační užívání drog (včetně kaváren v Nizozemsku) i s dalšími osobami, které jsou součástí nočního života, např. vrátnými a barovým personálem. Ve Švédsku se takové zásahy přesouvají do velkých měst mimo Stockholm. Ze studie o podobných programech v Nizozemsku vyplynulo, že „návštěvníci a organizátoři večírků se chovají podstatně odpovědněji, pokud jde o nelegální drogy, než se očekávalo“ (Pijlman a kol., 003). Integrované přístupy, jako jsou tyto, mají rovněž tu výhodu, že odvádějí pozornost veřejnosti od nehod a lékařských zásahů týkajících se nelegálních drog na velkých večírcích a zaměřují veřejné povědomí na celková rizika klubového prostředí. Do této kategorie spadají pravidla pro bezpečnější noční život, která však v Evropě ještě nejsou rozšířená (Calafat a kol., 2003).
Strukturbaserede tiltag er fortsat vigtige. I Italien, Nederlandene og Skandinavien betragtes etablering af netværk som en forudsætning for narkotikaforebyggelse, og målet er at påvirke nattelivskulturen. Med henblik herpå etablerer fagfolk inden for forebyggelse kontakt til ejerne af lokaler, der typisk anvendes til fritidsstofbrug (herunder coffee shops i Nederlandene), samt til andre, der arbejder i nattelivet, f.eks. dørmænd og barpersonale. I Sverige er sådanne tiltag blevet udbredt til andre store byer end Stockholm. En undersøgelse af lignende ordninger i Nederlandene konkluderede, at 'festdeltagere og -arrangører opfører sig væsentligt mere ansvarligt i forbindelse med illegale stoffer end forventet' (Pijlman m.fl., 2003). Integrerede tilgange som disse har også den fordel, at de afleder offentlighedens opmærksomhed fra episoder og nødsituationer i forbindelse med illegale stoffer ved store fester og fokuserer opmærksomheden på de generelle risici, som klubmiljøet frembyder. Retningslinjer for et mere sikkert natteliv falder ind under denne kategori, men er endnu ikke udbredt i Europa (Calafat m.fl., 2003).
Struktuurilised lähenemisviisid on jätkuvalt olulised. Itaalias, Madalmaades ja Skandinaavias peetakse uimastiennetuse eeltingimuseks koostööd, mille eesmärk on mõjutada ööelukultuuri. Selleks ühendavad uimastiennetustöötajad jõud nende asutuste omanikega, kus meelelahutuslikel eesmärkidel narkootikume tarbitakse, (sealhulgas kohvipoed Madalmaades), ja inimestega, kes töötavad ööklubides, nagu näiteks uksehoidjad ja baariteenindajad. Rootsis laiendatakse selliseid sekkumismeetmeid ka teistesse suurtesse linnadesse peale Stockholmi. Madalmaades läbiviidud uuring selliste sekkumismeetmete kohta näitas, et „peokülalised ja ‑korraldajad käituvad illegaalsete narkootikumidega seoses palju vastutustundlikumalt kui eelnevalt arvati” (Pijlman et al., 2003). Taoliste integreeritud lähenemisviiside eeliseks on ka see, et need juhivad avalikkuse tähelepanu kõrvale suurtel pidudel asetleidvatelt illegaalsete narkootikumidega seotud vahejuhtumitelt ja meditsiinilistelt hädaolukordadelt ning suunavad selle üldistele ohtudele ööklubide keskkonnas. Sellesse kategooriasse kuuluvad ka ohutuma ööelu juhised, kuid need ei ole veel Euroopas laialt levinud (Calafat et al., 2003).
Rakenteelliset lähestymistavat ovat edelleen tärkeitä. Italiassa, Alankomaissa ja Skandinaviassa verkostoitumista pidetään ehkäisevän huumetyön edellytyksenä, ja sen tavoitteena on vaikuttaminen yöelämäkulttuuriin. Tätä varten ehkäisevän huumetyön ammattilaiset pitävät yhteyttä sellaisten tilojen omistajiin, joissa tyypillisesti esiintyy huumeiden viihdekäyttöä (mukaan luettuina coffee shopit Alankomaissa), ja muihin yöelämässä toimiviin henkilöihin kuten ovimiehiin ja baarien henkilöstöön. Ruotsissa tällaisia toimia ollaan ulottamassa Tukholman lisäksi muihin suurkaupunkeihin. Samankaltaisista järjestelmistä Alankomaissa tehdyssä tutkimuksessa todettiin, että "juhlien vieraat ja järjestäjät suhtautuvat laittomiin huumausaineisiin huomattavasti oletettua vastuuntuntoisemmin" (Pijlman et al., 2003). Tällaisten integroitujen lähestymistapojen etuna on myös, että ne kääntävät yleisen huomion laittomiin huumausaineisiin suurissa juhlissa liittyvistä välikohtauksista ja hätätilanteista yökerhoympäristöjen yleisiin riskeihin. Turvallisemman yöelämän ohjeet kuuluvat tähän toimien ryhmään, mutta ne eivät ole vielä levinneet laajalle Euroopassa (Calafat et al., 2003).
A strukturális megoldások továbbra is fontosak. Olaszországban, Hollandiában és Skandináviában a hálózatba szervezést tekintik a drogmegelőzés előfeltételének, az éjszakai kultúra befolyásolásának céljával. Ennek érdekében a prevenciós szakemberek felveszik a kapcsolatot a rekreációs kábítószer-használat jellemző helyszíneinek tulajdonosaival (a hollandiai „kávézókat” is ideértve), illetve az éjszakai élet más résztvevőivel, így a bárok biztonsági őreivel és alkalmazottaival. Svédországban az ilyen beavatkozásokat próbálják Stockholmon túl más nagyvárosokra is kiterjeszteni. Hollandiában a hasonló rendszerekről készült tanulmány ezzel kapcsolatban azt a következtetést vonta le, hogy „a partik látogatói és szervezői a vártnál sokkal felelősségteljesebb magatartást tanúsítanak az illegális kábítószerekkel szemben” (Pijlman és mások, 2003). Az ilyen jellegű integrált módszerek azzal az előnnyel is járnak, hogy elvonják a nyilvánosság figyelmét a nagyobb partikon folyó illegális drogfogyasztással járó epizódokról és sürgős orvosi esetekről, és ezek helyett a klubhálózat általános kockázatait próbálják tudatosítani a lakosságban. Ebbe a kategóriába tartoznak a biztonságosabb éjszakai életről szóló útmutatók, amelyek azonban még Európában nem terjedtek el igazán (Calafat és mások, 2003).
Strukturelle tilnærminger er fremdeles viktig. I Italia, Nederland og Skandinavia betraktes etablering av nettverk som en forutsetning for det rusmiddelforebyggende arbeidet, og målet er å påvirke utelivskulturen. For å oppnå dette samarbeider fagfolk med eierne av steder som typisk brukes av rekreasjonsbrukere (inkludert kaffebarer i Nederland) og med andre aktører i utelivsmiljøet, f.eks. dørvakter og baransatte. I Sverige bygges slike intervensjoner også ut i andre storbyer enn Stockholm. En studie av lignende ordninger i Nederland konkluderte med at gjestene og de som organiserer fester oppfører seg betydelig mer ansvarlig mht. illegale rusmidler enn forventet (Pijlman et al., 2003). Integrerte tilnærminger av denne typen har også den fordelen at de leder den offentlige oppmerksomheten bort fra hendelser og medisinske akuttsitasjoner som involverer illegale stoffer på store fester, og retter fokus mot de generelle risikoene ved klubbmiljøet. Retningslinjer for tryggere utelivsmiljø faller inn i denne kategorien, men er ennå ikke helt vanlige i Europa (Calafat et al., 2003).
Podejście strukturalne nadal pozostaje istotne. We Włoszech, w Holandii i Skandynawii tworzenie sieci jest uważane za warunek wstępny zapobiegania narkotykom, a celem jest tutaj wpływ na kulturę życia nocnego. Aby go uzyskać, specjaliści ds. zapobiegania współpracują z właścicielami lokali zwyczajowo wykorzystywanych do rekreacyjnego zażywania narkotyków (włączając bary typu „coffee shop” w Holandii) oraz z innymi osobami powiązanymi ze sceną życia nocnego, np. „bramkarzami” i obsługą barów. W Szwecji tego typu interwencje wprowadza się obok Sztokholmu także do innych dużych miast. Badanie podobnych projektów w Holandii wykazało, że „uczestnicy i organizatorzy imprez zachowują się względem nielegalnych narkotyków o wiele bardziej odpowiedzialnie niż się tego spodziewano” (Pijlman et al., 2003). Podejścia zintegrowane tego typu dają również korzyść odciągnięcia uwagi publicznej od incydentów czy interwencji medycznych związanych z nielegalnymi narkotykami na wielkich imprezach i skoncentrowaniu uwagi oraz zwiększeniu świadomości ogólnego ryzyka obiektów klubowych. Wytyczne bezpieczniejszego życia nocnego przynależą do tej kategorii, choć nie są jeszcze rozpowszechnione w Europie (Calafat et al., 2003).
Abordările structurale sunt în continuare importante. În Italia, Ţările de Jos şi în Scandinavia, activităţile în reţea sunt considerare o condiţie preliminară pentru prevenirea consumului de droguri, obiectivul fiind acela de a influenţa cultura vieţii de noapte. În acest scop, specialiştii din domeniul prevenirii stabilesc legături cu proprietarii localurilor în care se consumă de obicei droguri cu scop de recreare (inclusiv coffee shop-urile din Ţările de Jos) precum şi cu alte persoane care participă la viaţa de noapte, cum sunt portarii şi personalul din baruri. În Suedia aceste intervenţii sunt extinse dincolo de Stocholm, în alte oraşe mari. Un studiu privind programe similare din Ţările de Jos a ajuns la concluzia că „participanţii şi organizatorii petrecerilor au un comportament mult mai responsabil în privinţa drogurilor decât se estimase” (Pijlman et al., 2003). Abordările integrate de acest tip prezintă şi avantajul de a devia atenţia publicului de la incidentele şi urgenţele medicale în care sunt implicate droguri ilegale din cadrul petrecerilor mari, concentrând atenţia asupra riscului general din mediul cluburilor. În această categorie se încadrează şi liniile directoare pentru o viaţă de noapte mai sigură, dar acestea nu sunt încă răspândite pe scară largă în Europa (Calafat et al., 2003).
Dôležité ostávajú štruktúrne prístupy. V Taliansku, Holandsku a Škandinávii sa za nevyhnutnú podmienku drogovej prevencie považuje sieť, ktorej s cieľom je vplývať na kultúru nočného života. Preventivisti sa v rámci nej spájajú s vlastníkmi priestorov, ktoré sa obvykle využívajú na rekreačné užívanie drog (v Holandsku vrátane obchodov s kávou) ako aj s inými predstaviteľmi scény nočného života, napr. vrátnikmi a personálom barov. Vo Švédsku sa takéto zásahy zavádzajú v ostatných veľkých mestách, mimo Štokholmu. Zo štúdie o podobných programoch v Holandsku vyplynulo, že „návštevníci i organizátori podujatí zaobchádzali s nelegálnymi drogami oveľa zodpovednejšie než sa očakávalo“ (Pijlman a kol. 2003). Takéto integrované prístupy majú tiež výhodu, že odpútavajú pozornosť verejnosti od prípadov a náhlych zdravotných príhod súvisiacich s nelegálnymi drogami na veľkých podujatiach a povedomie zameriavajú na celkové riziká klubového prostredia. Do tejto kategórie patria usmernenia na bezpečnejší nočný život, ktoré však dosiaľ nie sú v Európe veľmi rozšírené (Calafat a kol. 2003).
Še vedno je pomemben strukturiran pristop. V Italiji, na Nizozemskem in v Skandinaviji se povezovanje v mrežo pojmuje kot osnovni pogoj za preprečevanje zlorabe drog, katerega cilj je vplivati na kulturo nočnega življenja. Zato se strokovnjaki za preventivo združujejo z lastniki lokalov, ki se običajno uporabljajo za rekreativno uživanje drog (vključno s kavarnami na Nizozemskem), ter drugimi ljudmi, ki so vključeni v nočno življenje, kot so vratarji in barski delavci. Na Švedskem taka posredovanja bolj kot v Stockholmu potekajo v drugih večjih mestih. V študiji podobnih programov na Nizozemskem je bilo ugotovljeno, da se "obiskovalci in organizatorji zabav vedejo veliko bolj odgovorno glede prepovedanih drog, kot je pričakovati" (Pijlman et al., 2003). Takšni celostni pristopi imajo prav tako prednost, da pozornost javnosti odvračajo od incidentov in zdravniških nujnih primerov, ki vključujejo prepovedane droge na večjih zabavah, ter opozarjajo na splošna tveganja v klubskih okoljih. V to kategorijo sodijo smernice za varnejše nočno življenje, vendar v Evropi še niso razširjene (Calafat et al., 2003).
Strukturella arbetssätt spelar fortfarande en viktig roll. I Italien, Nederländerna och Skandinavien anses nätverk vara en förutsättning för narkotikaprevention och målet vara att påverka nattlivskulturen. Personer som arbetar med narkotikaprevention etablerar därför kontakter med ägare till nöjeslokaler som ofta används för rekreationell droganvändning (däribland ”coffee shops” i Nederländerna) och andra aktörer i utelivet, till exempel dörrvakter och barpersonal. I Sverige håller sådana insatser på att lanseras i andra större städer än Stockholm. En studie av liknande program i Nederländerna kom fram till att ”besökare och arrangörer av fester uppträder betydligt mer ansvarsfullt när det gäller olagliga droger än väntat” (Pijlman m.fl., 2003). Integrerade angreppssätt som dessa har också den fördelen att de avleder allmänhetens uppmärksamhet från incidenter och akutfall som involverar olagliga droger på stora fester och i stället riktar uppmärksamheten mot de allmänna riskerna i klubbmiljöer. Denna kategori insatser omfattar riktlinjer för ett säkrare nattliv, men sådana riktlinjer är ännu inte utbredda i Europa (Calafat et al., 2003).
Arī strukturālās pieejas saglabā savu nozīmīgumu. Itālijā, Nīderlandē un Skandināvijā tīklu kontaktu veidošanu uzskata par priekšnoteikumu narkotiku lietošanas profilaksei, par mērķi izvirzot naktsdzīves kultūras ietekmēšanu. Šajā sakarā profilakses speciālisti sadarbojas ar to vietu īpašniekiem, kurās parasti tiek lietotas narkotikas (ieskaitot kafejnīcas Nīderlandē), kā arī citām personām, kas ir iesaistītas naktsdzīves notikumos, kā piemēram, šveicariem un bāru personālu. Zviedrijā šādas aktivitātes tiek organizētas arī citās lielās pilsētās, izņemot Stokholmu. Pētījumā par līdzīgām shēmām Nīderlandē tika izdarīts secinājums, ka „pasākumu apmeklētāji un organizētāji izturas pret nelikumīgajām narkotikām ar daudz lielāku atbildības sajūtu, nekā to varēja paredzēt” (Pijlman et al., 2003). Integrētajām pieejām, kā piemēram, šīm, ir arī tāda priekšrocība, ka tās novirza publikas uzmanību no incidentiem un medicīniskajiem neatliekamās palīdzības gadījumiem, kas saistīti ar nelegālajām narkotikām, lielajos pasākumos, taču koncentrē uzmanību uz vispārējiem riskiem, kas saistīti ar klubu atmosfēru. Norādījumi par drošākas naktsdzīves organizēšanu iekļaujas šajā kategorijā, taču vēl nav izplatīti Eiropā (Calafat et al., 2003).
  Chapitre 3: Cannabis  
Entre 11 et 44 % des jeunes Européens âgés de 15 à 34 ans disent avoir déjà essayé le cannabis, les taux de prévalence les plus bas étant enregistrés en Grèce, au Portugal et en Pologne et les plus élevés en France (39,9 %), au Royaume-Uni (43,4 %) et au Danemark (44,6 %).
As is the case with other drugs, young adults consistently report higher rates of use. Between 11 % and 44 % of young Europeans aged 15–34 years report that they have ever tried cannabis, with the lowest prevalence rates being found in Greece, Portugal and Poland and the highest in France (39.9 %), the United Kingdom (43.4 %) and Denmark (44.6 %). Recent use was reported by 3–22 % of young adults, with the lowest figures in Greece, Sweden, Poland and Portugal, and the highest in the United Kingdom (19.5 %), France (19.7 %), and the Czech Republic (22.1 %) and 11 countries reporting recent use prevalence rates of between 7 % and 15 %.
Wie auch bei anderen Drogen gaben junge Erwachsene durchgehend höhere Konsumraten an. Zwischen 11 % und 44 % der jungen Europäer im Alter zwischen 15 und 34 Jahren gaben an, mindestens einmal in ihrem Leben Cannabis probiert zu haben, wobei in Griechenland, Portugal und Polen die niedrigsten und in Frankreich (39,9 %), dem Vereinigten Königreich (43,4 %) und Dänemark (44,6 %) die höchsten Prävalenzraten festgestellt wurden. Für den jüngsten Konsum wurden bei jungen Erwachsenen Prävalenzraten zwischen 3 % und 22 % gemeldet, wobei die niedrigsten Zahlen in Griechenland, Schweden, Polen und Portugal und die höchsten im Vereinigten Königreich (19,5 %), in Frankreich (19,7 %) und in der Tschechischen Republik (22,1 %) festgestellt wurden. Dabei meldeten 11 Länder für den jüngsten Konsum Prävalenzraten zwischen 7 % und 15 %.
Al igual que ocurre con otras drogas, los adultos jóvenes son los que registran las tasas de consumo más elevadas. Entre el 11 % y el 44 % de los jóvenes europeos de 15 a 34 años declaran haber consumido cannabis en alguna ocasión, registrándose las tasas de prevalencia más bajas en Grecia, Portugal y Polonia, y las más elevadas en Francia (39,9 %), Reino Unido (43,4 %) y Dinamarca (44,6 %). Entre el 3 % y el 22 % de los adultos jóvenes declaran haber consumido esta sustancia recientemente, registrándose las cifras más bajas en Grecia, Suecia, Polonia y Portugal, y las más elevadas en el Reino Unido (19,5 %), Francia (19,7 %) y la República Checa (22,1 %) y otros 11 países que declaran tasas de prevalencia de consumo reciente del 7 % al 15 %.
Come per le altre droghe, i tassi più elevati si registrano tra i giovani. Una percentuale compresa tra l’11% e il 44% dei giovani europei di 15-34 anni segnala di aver provato la cannabis almeno una volta; i tassi più bassi provengono da Grecia, Portogallo e Polonia, i più alti da Francia (39,9%), Regno Unito (43,4%) e Danimarca (44,6%). Un uso recente è stato dichiarato dal 3-22% dei giovani adulti; le percentuali più basse si riferiscono a Grecia, Svezia, Polonia e Portogallo, le più alte a Regno Unito (19,5%), Francia (19,7%) e Repubblica ceca (22,1%). Undici paesi riportano percentuali di prevalenza comprese nel range 7-15%.
Όπως συμβαίνει και με άλλα ναρκωτικά, οι νεαροί ενήλικοι αναφέρουν συστηματικά υψηλότερα ποσοστά χρήσης. Ποσοστό 11 % έως 44 % των νεαρών Ευρωπαίων ηλικίας 15–34 ετών αναφέρει ότι έχει κάνει χρήση κάνναβης τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του: τα χαμηλότερα ποσοστά επικράτησης παρατηρούνται στην Ελλάδα, την Πορτογαλία και την Πολωνία, ενώ τα υψηλότερα στη Γαλλία (39,9 %), το Ηνωμένο Βασίλειο (43,4 %) και τη Δανία (44,6 %). Πρόσφατη χρήση ανέφερε ποσοστό 3 έως 22 % των νεαρών ενηλίκων, και τα χαμηλότερα ποσοστά καταγράφονται στην Ελλάδα, τη Σουηδία, την Πολωνία και την Πορτογαλία, ενώ τα υψηλότερα στο Ηνωμένο Βασίλειο (19,5 %), τη Γαλλία (19,7 %) και την Τσεχική Δημοκρατία (22,1 %)· 11 χώρες αναφέρουν επικράτησης πρόσφατης χρήσης σε ποσοστά που κυμαίνονται μεταξύ 7 % και 15 %.
Net als bij de andere drugs zijn het de jongvolwassenen die over de gehele linie een hoger gebruikspercentage rapporteren. Tussen de 11 en 44% van de jonge Europeanen tussen de 15 en 34 jaar geeft aan ooit cannabis te hebben geprobeerd, waarbij de laagste prevalentiepercentages in Griekenland, Portugal en Polen te vinden zijn en de hoogste in Frankrijk (39,9%), het Verenigd Koninkrijk (43,4%) en Denemarken (44,6%). Recent gebruik van cannabis wordt door 3-22% van de jongvolwassenen gerapporteerd, met de laagste percentages in Griekenland, Zweden, Polen en Portugal, en de hoogste in het Verenigd Koninkrijk (19,5%), Frankrijk (19,7%) en Tsjechië (22,1%); 11 landen melden een prevalentie voor recent gebruik van tussen de 7 en 15%.
Stejně jako v případě ostatních drog mladí dospělí opakovaně uvádějí vyšší míry užívání. 11–44 % mladých Evropanů ve věku 15–34 let uvádí, že ve svém životě vyzkoušeli konopí. Nejnižší míra prevalence byla zjištěna v Řecku, Portugalsku a Polsku a nejvyšší ve Francii (39,9 %), Spojeném království (43,4 %) a Dánsku (44,6 %). Užívání v poslední době uvedlo 3–22 % mladých dospělých, přičemž nejnižší hodnoty byly zjištěny v Řecku, Švédsku, Polsku a Portugalsku a nejvyšší ve Spojeném království (19,5 %), Francii (19,7 %) a v České republice (22,1 %). Jedenáct zemí uvedlo míry prevalence užívání v poslední době v rozpětí 7–15 %.
Som det er tilfældet med andre stoffer, angiver unge voksne altid en højere brugsfrekvens. Mellem 11 % og 44 % af unge europæere i alderen 15–34 år har prøvet cannabis mindst én gang, idet de laveste prævalenssatser er registreret i Grækenland, Portugal og Polen og de højeste i Frankrig (39,9 %), Det Forenede Kongerige (43,4 %) og Danmark (44,6 %). Nylig brug blev angivet af 3–22 % af unge voksne, idet de laveste tal er registreret i Grækenland, Sverige, Polen og Portugal og de højeste i Det Forenede Kongerige (19,5 %), Frankrig (19,7 %) og Tjekkiet (22,1 %) og 11 lande, der angav en prævalens for nylig brug på mellem 7 % og 15 %.
Samalaadselt muudele uimastitele teatavad noored täiskasvanud jätkuvalt kõrgematest kanepi tarbimise määradest. 11–44% noortest, 15–34aastastest eurooplastest teatab, et on kunagi kanepit proovinud, kusjuures levimuse määr on kõige madalam Kreekas, Portugalis ja Poolas ning kõige kõrgem Prantsusmaal (39,9%), Ühendkuningriigis (43,4%) ja Taanis (44,6%). Hiljutisest tarbimisest teatas 3–22% noortest täiskasvanutest, kusjuures see näitaja oli kõige madalam Kreekas, Rootsis, Poolas ja Portugalis ning kõige kõrgem Ühendkuningriigis (19,5%), Prantsusmaal (19,7%) ja Tšehhi Vabariigis (22,1%), 11 riiki teatas hiljutise tarbimise levimuseks 7–15%.
Kannabiksen, samoin kuin muidenkin huumausaineiden, käyttö on johdonmukaisesti yleisempää nuorten aikuisten keskuudessa. Nuorista 15–34-vuotiaista eurooppalaisista 11–44 prosenttia ilmoittaa kokeilleensa joskus kannabista, heidän osuutensa on alhaisin Kreikassa, Portugalissa ja Puolassa ja korkein Ranskassa (39,9 %), Yhdistyneessä kuningaskunnassa (43,4 %) ja Tanskassa (44,6 %). Nuorista aikuisista 3–22 prosenttia ilmoittaa käyttäneensä kannabista hiljattain. Luvut ovat alhaisimmat Kreikassa, Ruotsissa, Puolassa ja Portugalissa ja korkeimmat Yhdistyneessä kuningaskunnassa (19,5 %), Ranskassa (19,7 %) ja Tšekissä (22,1 %), ja 11 maata ilmoittaa kannabista hiljattain käyttäneiden osuudeksi 7–15 prosenttia.
A többi kábítószerhez hasonlóan a fiatal felnőttek itt is magasabb használati arányokról számolnak be. A 15–34 év közötti fiatal európaiak 11–44%-a nyilatkozik úgy, hogy már próbálta a kannabiszt, ezen belül a legalacsonyabb előfordulási arányokat Görögországban, Portugáliában és Lengyelországban, a legmagasabbakat pedig Franciaországban (39,9%), az Egyesült Királyságban (43,4%) és Dániában (44,6%) találták. Közelmúltbeli használatról a fiatal felnőttek 3–22%-a számolt be, a legkisebb arányban Görögországban, Svédországban, Lengyelországban és Portugáliában, a legmagasabb pedig az Egyesült Királyságban (19,5%), Franciaországban (19,7%) és Csehországban (22,1%); a közelmúltbeli előfordulás aránya 11 országot tekintve 7–15% között mozog.
Som for andre narkotiske stoffer oppgir unge voksne gjennomgående høyere bruk. Mellom 11 % og 44 % av unge europeere i alderen 15-34 år oppgir at de noen gang har forsøkt cannabis, med lavest prevalenstall i Hellas, Portugal og Polen og høyest i Frankrike (39,9 %), Storbritannia (43,4 %) og Danmark (44,6 %). Nyere bruk ble oppgitt av 3-22 % av unge voksne, med lavest tall i Hellas, Sverige, Polen og Portugal, og høyest i Storbritannia (19,5 %), Frankrike (19,7 %) og Den tsjekkiske republikk (22,1 %), og 11 land oppgir prevalenstall for nyere bruk på mellom 7 og 15 %.
Podobnie jak w przypadku innych narkotyków, w grupie młodych osób dorosłych stale obserwuje się wzrost wskaźniki zażywania. Od 11% do 44% młodych Europejczyków w wieku od 15 do 34 lat przyznaje, że choć raz spróbowało pochodnych konopi indyjskich. Najniższe poziomy wskaźnika rozpowszechnienia dla tej grupy wykazuje Grecja, Portugalia i Polska, a najwyższe – Francja (39,9%), Wielka Brytania (43,4%) i Dania (44,6%). Niedawne zażywanie deklarowała grupa od 3 do 22% młodych osób dorosłych, z najniższym wskaźnikiem odnotowanym w Grecji, Szwecji, Polsce i Portugalii, a najwyższym w Wielkiej Brytanii (19,5%), Francji (19,7%) i Republice Czeskiej (22,1%). 11 państw odnotowuje wskaźnik niedawnego zażywania na poziomie od 7% do 15%.
Ca şi în cazul celorlalte droguri, adulţii tineri au declarat constant rate mai mari de consum. Între 11 % şi 44 % dintre tinerii europeni cu vârste cuprinse între 15–34 ani au declarat că au consumat cel puţin o dată canabis, cele mai reduse rate de prevalenţă înregistrându-se în Grecia, Portugalia şi Polonia, iar cele mai ridicate în Franţa (39,9 %), Regatul Unit (43,4 %) şi Danemarca (44,6 %). Între 3–22 % dintre adulţii tineri au declarat că au consumat recent substanţa, cele mai reduse cifre înregistrându-se în Grecia, Suedia, Polonia şi Portugalia, iar cele mai ridicate în Regatul Unit (19,5 %), Franţa (19,7 %), şi Republica Cehă (22,1 %), iar 11 ţări au raportat rate de prevalenţă a consumului recent între 7 % şi 15 %.
Rovnako ako pri iných drogách, mladí dospelí trvalo uvádzajú vyššie hodnoty užívania. Od 11 do 44 % mladých Európanov vo veku 15 – 34 rokov uvádza, že v živote okúsili kanabis, s najnižším výskytom v Grécku, Portugalsku a Poľsku a najvyšším vo Francúzsku (39,9 %) v Spojenom kráľovstve (43,4 %) a Dánsku (44,6 %). Nedávne užívanie uvádzalo 3 až 22 % mladých dospelých, s najnižšími hodnotami v Grécku, vo Švédsku, v Poľsku a Portugalsku a s najvyššími v Spojenom kráľovstve (19,5 %), vo Francúzsku (19,7 %) a v Českej republike (22,1 %) a 11 krajín uviedlo, že hodnoty prevalencie nedávneho užitia sú u nich 7 až 15 %.
Kot pri drugih drogah mladi stalno poročajo o višjih številkah uživanja. Med mlajšimi Evropejci, starimi med 15 in 34 let, jih je konopljo že kdaj poskusilo od 11 % do 44 %, pri čemer lahko najnižje stopnje razširjenosti najdemo v Grčiji, na Portugalskem in Poljskem ter najvišje v Franciji (39,9 %), Združenem kraljestvu (43,4 %) in na Danskem (44,6 %). Od 3 % do 22 % mlajših odraslih je poročalo, da so konopljo zaužili v zadnjem času, pri čemer lahko najnižje številke najdemo v Grčiji, na Poljskem in Portugalskem ter najvišje v Združenem kraljestvu (19,5 %), Franciji (19,7 %) in na Češkem (22,1 %), 11 držav pa je poročalo, da je od 7 do 15 % ljudi poskusilo konopljo v zadnjem času.
Precis som när det gäller andra droger är det genomgående en högre andel unga vuxna som säger sig använda cannabis. Mellan 11 % och 44 % av Europas invånare i åldern 15–34 år säger sig ha testat cannabis någon gång. Andelen är lägst i Grekland, Portugal och Polen och högst i Frankrike (39,9 %), Storbritannien (43,4 %) och Danmark (44,6 %). Bland unga vuxna sade sig 3–22 % ha använt cannabis de senaste tolv månaderna. Siffrorna var lägst i Grekland, Sverige, Polen och Portugal och högst i Storbritannien (19,5 %), Frankrike (19,7 %) och Tjeckien (22,1 %). Elva länder rapporterade siffror på mellan 7 % och 15 % när det gäller användning de senaste tolv månaderna.
Līdzīgi kā situācijās attiecībā uz citām narkotikām, par lielāku lietošanas izplatību ziņo gados jaunie pieaugušie. No 11% līdz 44% jauno eiropiešu vecumā no 15 līdz 34 gadiem atzīst, ka ir vismaz vienu reizi lietojuši kaņepes; zemākie rādītāji ir Grieķijā, Portugālē un Polijā, un augstākie Francijā (39,9 %), Apvienotajā Karalistē (43,4 %) un Dānijā (44,6 %). Par nesenu lietošanu ir ziņojuši no 3 līdz 22% gados jaunie pieaugušie, šajā ziņā zemākie rādītāji ir Grieķijā, Zviedrijā, Polijā un Portugālē un augstākie Apvienotajā Karalistē (19,5 %), Francijā (19,7 %), un Čehijas Republikā (22,1 %), un 11 valstīs nesenās lietošanas izplatības rādītāji ir robežās no 7% līdz 15 %.
  Assistance et traitemen...  
Aux Pays-Bas, les traitements médicalement assistés ne sont disponibles que pour les détenus de courte durée qui prenaient de la méthadone avant leur incarcération, tandis qu'en Pologne, le premier programme de traitement à la méthadone a été introduit dans un centre de détention provisoire et proposé à 14 patients.
In most countries, the availability of substitution maintenance treatment inside prison is not the same as its availability outside prison. Only in Spain is maintenance treatment widespread, with 18 % of all prisoners, or 82 % of problem drug users in prison, receiving this treatment. Luxembourg also has high coverage. Countries reporting considerable increases in the availability of medically assisted treatment include France, mainly with buprenorphine, and Ireland (Reitox national reports). In the Netherlands, medically assisted treatment is available only for short-term detainees who used methadone before imprisonment, whereas in Poland the first programme of methadone treatment with 14 clients was introduced in a remand prison.
In den meisten Ländern werden innerhalb der Haftanstalten nicht in gleichem Maße substitutionsgestützte Erhaltungstherapien angeboten wie außerhalb. Lediglich in Spanien ist die Erhaltungstherapie weit verbreitet. Hier erhalten 18 % aller Haftinsassen bzw. 82 % aller inhaftierten problematischen Drogenkonsumenten eine solche Behandlung. Auch aus Luxemburg wird ein hoher Versorgungsgrad gemeldet. Zu den Ländern, die über eine erhebliche Verbesserung der Verfügbarkeit medikamentengestützter Behandlungen berichten, gehören Frankreich, wo vor allem Buprenorphin zum Einsatz kommt, und Irland (Nationale Reitox-Berichte). In den Niederlanden werden medikamentengestützte Behandlungen ausschließlich für Kurzzeithäftlinge angeboten, die vor ihrer Inhaftierung mit Methadon behandelt wurden. In Polen wurde in einem Untersuchungsgefängnis das erste Methadonprogramm aufgelegt, an dem 14 Patienten teilnehmen.
En la mayoría de países, los tratamientos de mantenimiento con sustancias de sustitución no tienen la misma disponibilidad en el interior de las prisiones que fuera de ellas. El tratamiento de mantenimiento sólo está extendido en España, y es administrado al 18 % de todos los presos, o al 82 % de los drogodependientes que permanecen en prisión. Luxemburgo también dispone de una amplia cobertura. Entre los países que registran aumentos considerables en la disponibilidad de tratamientos con asistencia médica están Francia —principalmente con buprenorfina— e Irlanda (informes nacionales de la red Reitox). En los Países Bajos, el tratamiento con asistencia médica sólo se ofrece a los presos con poca condena que consumían metadona antes de su encarcelamiento, mientras que, en Polonia, el primer programa de tratamiento con metadona con 14 pacientes se introdujo en situación de libertad bajo fianza.
Nella maggioranza degli Stati non vi è nelle carceri una disponibilità di terapie di mantenimento sostitutive ampia come al di fuori dell’ambiente carcerario. Questa terapia è diffusa soltanto in Spagna, dove possono usufruirne il 18% di tutti i detenuti o l’82% di tutti i consumatori problematici di droga trattenuti in carcere. La terapia è molto diffusa anche in Lussemburgo. Tra i paesi che riferiscono un aumento importante della disponibilità del trattamento medicalmente assistito vi sono la Francia (soprattutto con buprenorfina) e l’Irlanda (relazioni nazionali Reitox). Nei Paesi Bassi il trattamento medicalmente assistito è messo a disposizione soltanto dei detenuti con condanne di breve termine che facevano uso di metadone prima della detenzione, mentre in Polonia il primo programma di terapia con metadone con 14 pazienti è stato introdotto in un istituto di custodia cautelare.
Na maioria dos países, a disponibilidade do tratamento de manutenção baseado na substituição existente na prisão não é idêntica à que existe fora dela. A Espanha é o único Estado-Membro da União em que o tratamento de substituição está muito difundido, abrangendo 18% da população prisional, ou 82% dos consumidores problemáticos de droga encarcerados. O Luxemburgo também tem uma cobertura elevada. Entre os países que comunicam um aumento considerável da disponibilidade de tratamento medicamente assistido, figuram a França, que utiliza sobretudo a buprenorfina, e a Irlanda (Relatórios Nacionais Reitox). Nos Países Baixos, o tratamento medicamente assistido apenas está disponível para reclusos com penas curtas e que consumiam metadona antes de serem encarcerados, ao passo que na Polónia o primeiro programa de tratamento com metadona, com 14 utentes, foi introduzido num estabelecimento de prisão preventiva.
Στις περισσότερες χώρες, η διαθεσιμότητα θεραπείας συντήρησης υποκατάστασης εντός των σωφρονιστικών ιδρυμάτων δεν είναι ίδια με τη διαθεσιμότητα εκτός σωφρονιστικών ιδρυμάτων. Η θεραπεία συντήρησης είναι διαδεδομένη μόνον στην Ισπανία, όπου 18 % του συνολικού πληθυσμού των κρατουμένων, ή 82 % των κρατουμένων που είναι προβληματικοί χρήστες ναρκωτικών, υποβάλλεται σε τέτοιου είδους θεραπεία. Το Λουξεμβούργο διαθέτει επίσης υψηλή κάλυψη. Στις χώρες που αναφέρουν σημαντικές αυξήσεις στη διαθεσιμότητα θεραπείας με ιατρική υποστήριξη συγκαταλέγονται η Γαλλία, κυρίως με τη χρήση βουπρενορφίνης, και η Ιρλανδία (εθνικές εκθέσεις δικτύου Reitox). Στις Κάτω Χώρες, θεραπεία με ιατρική υποστήριξη είναι διαθέσιμη μόνον για κρατούμενους με βραχεία ποινή φυλάκισης που έκαναν χρήση μεθαδόνης πριν οδηγηθούν στο σωφρονιστικό ίδρυμα, ενώ στην Πολωνία το πρώτο πρόγραμμα θεραπείας με μεθαδόνη εφαρμόσθηκε σε 14 άτομα σε σωφρονιστικό ίδρυμα προσωρινής κράτησης.
In de meeste landen is het aanbod van onderhoudsbehandelingen met substitutiemiddelen in gevangenissen beperkter dan daarbuiten. Alleen in Spanje wordt veel gebruik gemaakt van dergelijke behandelingen en 18% van alle gevangenen (82% van de problematische drugsgebruikende gedetineerden) volgt in dit land een onderhoudsbehandeling. Ook in Luxemburg wordt veel gebruik gemaakt van onderhoudsbehandelingen. Tot de landen die een aanzienlijke toename in het aanbod van therapieën met behulp van medicatie rapporteren, behoren Frankrijk (voornamelijk met buprenorfine) en Ierland (nationale Reitox-verslagen). In Nederland komen alleen kortgestrafte gedetineerden die vóór hun detentie methadon gebruikten, in aanmerking voor een behandeling met behulp van medicatie, terwijl het eerste programma op basis van een methadonbehandeling in Polen van start is gegaan met veertien cliënten in voorlopige hechtenis.
Ve většině zemí není dostupnost substituční udržovací léčby ve věznicích stejná jako její dostupnost mimo ně. Pouze ve Španělsku je udržovací léčba velmi rozšířená, účastní se jí 18 % všech vězňů, neboli 82 % problémových uživatelů drog ve vězení. Rozsah této léčby je značný též v Lucembursku. Mezi země, které uvádějí významné zvýšení dostupnosti léčby s farmakologickou podporou, patří Francie, kde se používá především buprenorfin, a Irsko (národní zprávy zemí zapojených do sítě Reitox). V Nizozemsku je léčba s farmakologickou podporou k dispozici pouze pro krátkodobě zadržené, kteří užívali metadon před uvězněním, zatímco v Polsku byl zaveden první program léčby metadonem pro 14 klientů ve vyšetřovací vazbě.
I de fleste lande er der ikke samme muligheder for substitutionsbehandling i fængslet som uden for fængslet. Kun i Spanien er vedligeholdelsesbehandling udbredt, og 18 % af alle indsatte, eller 82 % af de problematiske stofbrugere i fængsel, modtager denne behandling. I Luxembourg er dækningen også høj. Blandt de lande, der har meldt om en betydelig udvidelse af adgangen til medicinsk støttet behandling, hører Frankrig, hovedsagelig med buprenorphin, og Irland (nationale Reitox-rapporter). I Nederlandene tilbydes medicinsk støttet behandling kun indsatte, der afsoner en kort fængselsstraf, og som anvendte metadon før fængslingen, mens det første metadonbehandlingsprogram med 14 klienter blev indført i et varetægtsfængsel i Polen.
Enamikus riikides ei ole asendusravi vanglas sama kättesaadav kui väljaspool vanglat. Vaid Hispaanias on asendusravi laialt levinud, 18% kõikidest vangidest ehk 82% probleemsetest uimastitarbijatest vanglas saavad nimetatud ravi. Luksemburgis on ravi samuti hästi kättesaadav. Riigid, mis on teavitanud ravimitega teostatava ravi kättesaadavuse märkimisväärsest tõusust, on Prantsusmaa, kus ravi toimub peamiselt buprenorfiiniga, ja Iirimaa (Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruanded). Madalmaades on ravimitega teostatav ravi kättesaadav ainult lühiajaliselt kinnipeetavate isikute puhul, kes kasutasid metadooni enne vangistust, samas kui Poolas alustati esimese metadoonravi programmiga 14 eelvangistuses oleva inimesega.
Useimmissa maissa ylläpitohoidon saatavuus ei ole vankiloissa sama kuin vankiloiden ulkopuolella. Ylläpitohoitoa on laajamittaisesti saatavilla vain Espanjassa, jossa sitä saa 18 prosenttia kaikista vangeista tai 82 prosenttia vankiloissa olevista huumeiden ongelmakäyttäjistä. Ylläpitohoitoa on laajalti saatavissa myös Luxemburgissa. Lääkehoidon saatavuuden huomattavasta lisääntymisestä ovat ilmoittaneet muun muassa Ranska, jossa käytetään pääasiallisesti buprenorfiinia, ja Irlanti (Reitoxin kansalliset raportit). Alankomaissa lääkehoitoa tarjotaan vain lyhytaikaisille vangeille, jotka ovat käyttäneet metadonia ennen joutumistaan vankilaan, kun taas Puolassa on aloitettu ensimmäinen metadonihoito-ohjelma 14 asiakkaalle tutkintavankilassa.
A legtöbb országban a helyettesítő fenntartó kezelés elérhetősége a börtönben nem azonos a börtönön kívüli elérhetőségével. A fenntartó kezelés csak Spanyolországban elterjedt, itt az összes elítélt 18%-a, illetve a fogva tartott problematikus kábítószer-használók 82%-a részesül ebben a kezelésben. Luxemburg szintén nagy lefedettséggel rendelkezik e téren. A gyógyszeresen támogatott kezelések elérhetőségének jelentős növekedéséről többek között Franciaország számolt be, főként buprenorfinnal, illetve Írország (Reitox országjelentések). Hollandiában a gyógyszeresen támogatott kezelésben csak azok a rövid ideig fogva tartottak részesülhetnek, akik már a bebörtönzésüket megelőzően metadont használtak, Lengyelországban pedig az első metadonkezelést nyújtó programot 14 pácienssel egy vizsgálati fogházban vezették be.
I de fleste landene er ikke substitusjons- og vedlikeholdsbehandling like tilgjengelig innenfor som utenfor fengselsmurene. Bare Spania har et omfattende tilbud om vedlikeholdsbehandling, og 18 % av alle innsatte, eller 82 % av alle problematiske narkotikabrukere i fengsel, får denne behandlingen. Også Luxembourg har god dekning. Land som oppgir en betydelig økning i tilgjengeligheten av legemiddelassistert rehabilitering, omfatter Frankrike, hovedsakelig med buprenorfin, og Irland (i henhold til nasjonale Reitox-rapporter). I Nederland er legemiddelassistert rehabilitering tilgjengelig bare for korttidsinnsatte som allerede bruker metadon før fengslingen, og i Polen er det første metadonbehandlingsprogrammet innført i et varetektsfengsel, med 14 klienter.
W większości państw dostępność zachowawczego leczenia zastępczego w więzieniach nie jest tak sama jak poza nimi. Jedynie w Hiszpanii leczenie zachowawcze jest rozpowszechnione, gdzie 18% wszystkich więźniów, czyli 82% osób problemowo zażywających narkotyki i osadzonych w więzieniu, otrzymuje takie leczenie. Jest ono także dobrze rozpowszechnione w Luksemburgu. Państwa, które donoszą o znacznym wzroście dostępności leczenia farmakologicznego to Francja, głównie stosująca buprenorfinę, i Irlandia (Sprawozdania krajowe Reitox). W Holandii leczenie farmakologiczne jest dostępne jedynie dla zatrzymanych na krótki okres, którzy stosowali metadon przed osadzeniem w więzieniu, a w Polsce pierwszy program leczenia metadonem uruchomiono w areszcie śledczym (program ten obejmuje 14 pacjentów).
În majoritatea ţărilor, terapia de substituţie sau de menţinere nu este disponibilă în aceeaşi măsură în închisori ca în afara închisorilor. Terapia de menţinere este răspândită pe scară largă numai în Spania, 18 % din totalitatea deţinuţilor, sau 82 % din consumatorii problematici de droguri din închisori beneficiind de această terapie. În Luxemburg există de asemenea o rată înaltă de acoperire. Printre ţările care raportează o creştere considerabilă a nivelului de disponibilitate a tratamentului sub supraveghere medicală se numără Franţa, mai ales cu buprenorfină, şi Irlanda (rapoartele naţionale Reitox). În Ţările de Jos, tratamentul sub supraveghere medicală este disponibil numai pentru deţinuţii pe termen scurt care au folosit metadonă înainte de încarcerare, în timp ce în Polonia primul program de terapie cu metadonă cu 14 clienţi a fost introdus într-o unitate de arest.
Vo väčšine krajín nie je dostupnosť substitučnej udržiavacej liečby vo väzení rovnaká ako jej dostupnosť mimo väzenia. Iba v Španielsku je rozšírená udržiavacia liečba s 18 % všetkých uväznených alebo 82 % problémových užívateľov drog vo väzení, ktorí sa na tejto liečbe zúčastňujú. Aj Luxembursko má vysoké pokrytie. Medzi krajiny, ktoré uvádzali významné zvýšenie dostupnosti lekársky asistovanej liečby hlavne buprenorfínom, patria Francúzsko a Írsko (národné správy Reitox). V Holandsku je lekársky asistovaná liečba dostupná iba pre krátkodobo zadržaných, ktorí užívali pred uväznením metadón, kým v Poľsku zaviedli prvý program metadónovej liečby so 14 klientmi vo vyšetrovacej väzbe.
V večini držav razpoložljivost nadomestnega vzdrževalnega zdravljenja v zaporu ni enaka kot njegova razpoložljivost zunaj zapora. Vzdrževalno zdravljenje je razširjeno samo v Španiji, saj to zdravljenje prejema 18 % vseh zapornikov ali 82 % problematičnih uživalcev drog v zaporih. Tudi Luksemburg je dobro pokrit. Državi, ki poročata o večjem povečanju razpoložljivosti z zdravili podprtega zdravljenja, sta Francija, zlasti z buprenorfinom, in Irska (nacionalna poročila Reitox). Na Nizozemskem je z zdravili podprto zdravljenje na voljo samo za pripornike, zaprte za kratek čas, ki so pred zaporom uživali metadon, medtem ko je bil na Poljskem prvi program metadonskega zdravljenja 14 oseb uveden v preiskovalnem zaporu.
I de flesta länder är inte tillgången på underhållsbehandling med substitution i fängelserna lika bra som utanför fängelserna. Det är bara i Spanien som underhållsbehandling är vanligt förekommande och där 18 % av alla interner eller 82 % av alla problemmissbrukare i fängelserna får denna behandling. Luxemburg har också en hög täckning. Frankrike, där buprenorfin är vanligast, och Irland är två av de länder som redovisar avsevärda ökningar i tillgången på behandling med läkemedel (Nationella Reitox-rapporter). I Nederländerna är behandling med läkemedel endast tillgänglig för kortvarigt häktade personer som använde metadon innan de fängslades. I Polen introducerades det första programmet med metadonbehandling med 14 klienter i ett ungdomsfängelse.
  Tendances de l'usage de...  
Des poussées moins marquées ont été relevées au Danemark, en Italie, en Hongrie, aux Pays-Bas et en Autriche (selon des enquêtes locales) et, en Allemagne, avec des fluctuations durant les années 1990 (graphique 11).
Recent cocaine use among young people increased substantially in the United Kingdom from 1996 until 2000, but has remained relatively stable since then, although moderate increases have been observed in recent years, and in Spain (91) from 1999 to 2001. Less marked increases were observed in Denmark, Italy, Hungary, the Netherlands and Austria (in local surveys) and, with oscillations over the 1990s, in Germany (Figure 11).
Der jüngste Kokainkonsum unter Jugendlichen ist im Vereinigten Königreich zwischen 1996 und 2000 erheblich gestiegen. Seitdem ist er jedoch relativ stabil geblieben, obwohl in den letzten Jahren geringfügige Zunahmen beobachtet wurden. Auch in Spanien (91) wurde zwischen 1999 und 2001 ein rapider Anstieg festgestellt. Weniger deutliche Zunahmen wurden in Dänemark, Italien, Ungarn, den Niederlanden und Österreich (in lokalen Erhebungen) sowie in Deutschland ermittelt, wobei in Deutschland im Laufe der 90er Jahre Schwankungen zu beobachten waren (Abbildung 11).
El consumo reciente de cocaína entre los jóvenes aumentó de forma notable en el Reino Unido entre 1996 y 2000 —aunque se ha mantenido relativamente estable desde entonces, pese a haberse observado incrementos moderados en los últimos años— y en España (91) de 1999 a 2001. El aumento observado (en encuestas locales) fue menor en Dinamarca, Italia, Hungría, los Países Bajos y Austria y, con oscilaciones a lo largo de la década de 1990, en Alemania (gráfico 11).
Tra il 1996 e il 2000, il consumo di cocaina tra i giovani ha subito un forte incremento nel Regno Unito per poi mantenersi relativamente stabile, nonostante gli aumenti moderati osservati di recente, un andamento analogo si è registrato in Spagna (91) tra il 1999 e il 2001. Aumenti meno marcati sono stati registrati in Danimarca, Italia, Ungheria, Paesi Bassi e Austria (nelle indagini locali) e, con delle oscillazioni negli anni Novanta, in Germania (Grafico 11).
O consumo recente de cocaína entre os jovens aumentou consideravelmente no Reino Unido, entre 1996 e 2000, mas manteve-se relativamente estável desde então, ainda que se tenham observado aumentos moderados nos últimos anos, e também em Espanha (91) entre 1999 e 2001. Verificaram-se aumentos menos acentuados na Dinamarca, Itália, Hungria, Países Baixos e Áustria (nos inquéritos locais) e, com oscilações ao longo da década de 1990, na Alemanha (Figura 11).
Η πρόσφατη χρήση κοκαΐνης αυξήθηκε σημαντικά στους νέους στο Ηνωμένο Βασίλειο από το 1996 έως το 2000, αλλά παρέμεινε σχετικά σταθερή έκτοτε, μολονότι τα τελευταία χρόνια παρατηρήθηκαν μικρές αυξήσεις, και στην Ισπανία (91) από το 1999 έως το 2001. Λιγότερο έντονες αυξήσεις παρατηρήθηκαν στη Δανία, την Ιταλία, την Ουγγαρία, τις Κάτω Χώρες και την Αυστρία (σε τοπικές έρευνες) καθώς και στη Γερμανία, με διακυμάνσεις κατά τη διάρκεια της δεκαετίας του 1990 (διάγραμμα 11).
Het recent cocaïnegebruik onder jonge mensen in het Verenigd Koninkrijk is tussen 1996 en 2000 aanzienlijk gestegen, maar daarna relatief gestabiliseerd, hoewel er de afgelopen jaren een bescheiden toename is geconstateerd, evenals in Spanje (91) tussen 1999 en 2001. Vanuit Denemarken, Italië, Hongarije, Nederland en Oostenrijk (in lokale enquêtes) en vanuit Duitsland (in de jaren negentig met fluctuaties) worden minder sterke stijgingen gerapporteerd (figuur 11).
Užívání kokainu v poslední době mezi mladými lidmi se podstatným způsobem zvyšovalo ve Spojeném království, a to v letech 1996–2000, ale od té doby zůstalo relativně stabilní, ačkoli v posledních letech bylo patrné mírné zvýšení, a dále ve Španělsku (91) v letech 1999–2001. Méně znatelná zvýšení byla pozorována v Dánsku, Itálii, Maďarsku, Nizozemsku a Rakousku (v místních průzkumech) a s kolísáním nad hodnoty 90. let 20. století i v Německu (obr. 11).
Nylig brug af kokain blandt unge steg markant i Det Forenede Kongerige i perioden 1996–2000, men er siden da forblevet forholdsvis stabil, selv om der er registreret moderate stigninger i de senere år, og i Spanien (91) i perioden 1999–2001. Mindre markante stigninger blev registreret i Danmark, Italien, Ungarn, Nederlandene og Østrig (i lokale undersøgelser) og, med udsving i løbet af 1990'erne, i Tyskland (figur 11).
Noorte hulgas tõusis hiljutine kokaiinitarbimine oluliselt ajavahemikul 1996–2000 Ühendkuningriigis, kuid jäi siis stabiilseks, ehkki viimastel aastatel on taas täheldatud mõõdukat tõusu; ja ajavahemikul 1999–2001 Hispaanias (91). Vähem märgatavat tõusu täheldati Taanis, Itaalias, Ungaris, Madalmaades ja Austrias (kohalike uuringute põhjal) ning Saksamaal, kõikumistega 1990ndatel (joonis 11).
Kokaiinin hiljattainen käyttö nuorten keskuudessa lisääntyi Yhdistyneessä kuningaskunnassa huomattavasti vuosina 1996–2000, mutta se on pysynyt sittemmin melko vakaana, joskin viime vuosina on havaittu lievää kasvua, ja Espanjassa (91) se lisääntyi huomattavasti vuosina 1999–2001. Vähäisempää kasvua havaittiin Tanskassa, Italiassa, Unkarissa, Alankomaissa ja Itävallassa (paikalliset tutkimukset) ja 1990-luvulla esiintyneiden vaihteluiden jälkeen myös Saksassa (kaavio 11).
A fiatalok közelmúltbeli kokainhasználata 1996-tól 2000-ig jelentősen nőtt az Egyesült Királyságban - azóta viszont viszonylag állandó maradt, bár az elmúlt években enyhe növekedést figyeltek meg - illetve Spanyolországban(91) 1999-től 2001-ig. Kevésbé markáns növekedést észleltek Dániában, Olaszországban, Magyarországon, Hollandiában és Ausztriában (a helyi felmérések szerint), továbbá Németországban, némi ingadozásokkal az 1990-es évek során (Figure 11).
Nyere kokainbruk blant unge økte betydelig i Storbritannia fra 1996 til 2000 men har siden vært relativt stabil, selv om moderate økninger er observert der i de senere årene. Spania (91) hadde også en økning fra 1999 til 2001. Mindre markerte økninger ble observert i Danmark, Italia, Ungarn, Nederland og Østerrike (i lokale undersøkelser) og – med visse svingninger på 1990-tallet – Tyskland (figur 11).
Od roku 1996 do 2000 Wielka Brytania odnotowała znaczny wzrost wskaźnika niedawnego zażywania kokainy wśród osób młodych, choć od tego czasu poziom wskaźnika się ustabilizował, z niewielkim podwyższeniem zaobserwowanym w ostatnich latach. To samo zjawisko odnotowano w Hiszpanii (91) w latach 1999-2001. Mniej widoczny wzrost stosowania kokainy odnotowano w Danii, we Włoszech, na Węgrzech, w Holandii i Austrii (w badaniach lokalnych) oraz w okresie lat 90-tych w Niemczech (Wykres 11).
Consumul recent de cocaină a crescut considerabil în rândul tinerilor în Regatul Unit din 1996 până în 2000, dar de atunci s-a menţinut relativ stabil, deşi în ultimii ani au fost observate creşteri moderate, iar în Spania (91) din 1999 până în 2001. Creşteri mai puţin marcate au fost observate în Danemarca, Italia, Ungaria, Ţările de Jos şi Austria (conform sondajelor locale) şi în Germania pe parcursul anilor 1990, dar cu oscilaţii (Figura 11).
Nedávne užívanie kokaínu podstatne vzrástlo od roku 1996 do roku 2000 medzi mládežou v Spojenom kráľovstve a od roku 1999 do roku 2001 v Španielsku, ale odvtedy je relatívne ustálené, hoci v posledných rokoch bolo možné pozorovať mierne zvýšenie (91). Menej výrazné zvýšenie pozorovali v Dánsku, Taliansku, Maďarsku, Holandsku a Rakúsku (v tamojších prieskumoch) a výkyvy nad hodnoty deväťdesiatych rokov v Nemecku (obrázok 11).
Število mladih, ki so v zadnjem času zaužili kokain, se je v Združenem kraljestvu v obdobju med letoma 1996 in 2000 močno povečalo, vendar je od takrat naprej stabilno, kljub opaženemu rahlemu povečanju v zadnjih letih, v Španiji (91) pa med letoma 1999 in 2001. Manj očitna povečanja so opazili na Danskem, v Italiji, na Madžarskem, Nizozemskem in v Avstriji (v lokalnih raziskavah), z nihanji v devetdesetih v Nemčiji (prikaz 11).
Kokainanvändningen de senaste tolv månaderna ökade betydligt bland unga människor i Storbritannien mellan 1996 och 2000, men har sedan dess varit relativt oförändrad, även om måttliga ökningar har noterats på senare år, och i Spanien(91) mellan 1999 och 2001. Mindre markanta ökningar noterades i Danmark, Italien, Ungern, Nederländerna och Österrike (i lokala undersökningar) och, med vissa svängningar under 1990-talet, i Tyskland (figur 11).
Nesenā kokaīna lietošana jauniešu vidū būtiski palielinājās Apvienotajā Karalistē laikā no 1996. līdz 2000. gadam, taču kopš tā laika ir saglabājusies relatīvi stabilā līmenī, kaut gan pēdējo gadu laikā ir vērojams neliels pieaugums, kā arī Spānijā (91) laikā no 1999. līdz 2001. gadam. Mazāk izteikts pieaugums tika novērots Dānijā, Itālijā, Ungārijā, Nīderlandē un Austrijā (atbilstoši vietējiem pētījumiem) un ar svārstībām deviņdesmito gadu laikā arī Vācijā (11. attēls).
  Ecstasy  
En 2003, après analyse, la plupart des comprimés vendus comme drogues illicites ne contenaient que de l'ecstasy (MDMA, le principe actif) et des substances proches de l'ecstasy (MDEA, MDA), comme principes psychoactifs. C'était le cas du Danemark, de l'Espagne, de la Hongrie, des Pays-Bas, de la Slovaquie et de la Norvège, où plus de 95 % des comprimés analysés contenaient ces substances.
In 2003, most tablets sold as illicit drugs were found, when analysed, to contain only ecstasy (MDMA, the active substance) and ecstasy-like substances (MDEA, MDA) as the psychoactive ingredients. This was the case in Denmark, Spain, Hungary, the Netherlands, Slovakia and Norway, where more than 95 % of tablets analysed contained these substances. However, two countries, Estonia and Lithuania, reported that a high percentage (94 % and 76 % respectively) of tablets analysed contained amphetamine and/or methamphetamine as the only psychoactive substances. The MDMA content of ecstasy tablets varies greatly from batch to batch (even among those with the same logo) both between and within countries. In 2003, the average MDMA content of ecstasy tablets ranged from 54 to 78 mg (81). Other psychoactive substances found in tablets sold as ecstasy in 2003 included MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA and 1-PEA (Reitox national reports, 2004).
Im Jahr 2003 wurden in den meisten als illegale Droge verkauften Tabletten bei der Analyse Ecstasy (der Wirkstoff MDMA) und Ecstasy-ähnliche Substanzen (MDEA, MDA) als die einzigen psychoaktiven Substanzen nachgewiesen. Dies war in Dänemark, Spanien, Ungarn, den Niederlanden, der Slowakei und Norwegen der Fall, wo über 95 % der analysierten Tabletten diese Substanzen enthielten. Aus zwei Ländern, Estland und Litauen, wurde jedoch ein hoher Anteil (94 % bzw. 76 %) von analysierten Tabletten gemeldet, in denen Amphetamin und/oder Methamphetamin als einzige psychoaktive Substanz nachgewiesen wurden. Der MDMA-Gehalt von Ecstasy-Tabletten variiert sowohl innerhalb der Länder als auch zwischen ihnen von Charge zu Charge (auch wenn sie das gleiche Logo tragen). Im Jahr 2003 lag der durchschnittliche MDMA-Gehalt von Ecstasy-Tabletten zwischen 54 mg und 78 mg (81). Zu den sonstigen psychoaktiven Substanzen, die 2003 in als Ecstasy verkauften Tabletten gefunden wurden, gehörten MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA und 1-PEA (Nationale Reitox-Berichte, 2004).
En 2003, la mayoría de pastillas vendidas como drogas ilegales que fueron analizadas contenían únicamente éxtasis (MDMA, el principio activo) y sustancias parecidas (MDEA, MDA) como ingredientes psicoactivos. Este fue el caso de Dinamarca, España, Hungría, los Países Bajos, Eslovaquia y Noruega, donde más del 95 % de las pastillas analizadas contenían estas sustancias. Sin embargo, dos países, Estonia y Lituania, informan que un elevado porcentaje de las pastillas analizadas (94 % y 76 %, respectivamente) contenían anfetamina o metanfetamina como únicas sustancias psicoactivas. El contenido de MDMA de las pastillas de éxtasis varía considerablemente según las partidas (incluso entre las que llevan el mismo logotipo), tanto dentro como fuera de un mismo país. En 2003, el contenido medio de MDMA de las pastillas de éxtasis era de 54 a 78 mg (81). Otras sustancias psicoactivas halladas en las pastillas vendidas como éxtasis en 2003 son MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA y 1-PEA (Informes nacionales de la red Reitox, 2004).
Nel 2003 si è scoperto che la maggior parte delle pasticche vendute come droghe illecite, una volta analizzate, contenevano tra gli ingredienti psicoattivi soltanto ecstasy (MDMA, la sostanza attiva) e sostanze simili all’ecstasy (MDEA, MDA). In particolare nel caso di Danimarca, Spagna, Ungheria, Paesi Bassi, Slovacchia e Norvegia oltre il 95% delle pasticche analizzate conteneva queste sostanze. Per contro Estonia e Lituania hanno riferito che un’alta percentuale (94% e 76% rispettivamente) di pasticche analizzate conteneva anfetamina e/o metanfetamina come uniche sostanze psicoattive. Il contenuto in termini di MDMA delle pasticche di ecstasy varia notevolmente tra un lotto e l’altro (anche tra quelli con lo stesso logotipo), all’interno di ciascun paese e tra un paese e l’altro. Nel 2003 il contenuto medio di MDMA nelle pasticche di ecstasy andava da 54 a 78 mg (81). Altre sostanze psicoattive riscontrate nelle pasticche vendute come ecstasy nel 2003 contenevano MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA e 1-PEA (relazioni nazionali Reitox, 2004).
Το 2003, διαπιστώθηκε κατά την ανάλυσή τους ότι τα περισσότερα χάπια που πωλούνται ως παράνομα ναρκωτικά περιέχουν μόνον έκσταση (MDMA, η δραστική ουσία) και ουσίες παρόμοιες με την έκσταση (MDEA, MDA) ως ψυχοδιεγερτικά συστατικά. Αυτό παρατηρήθηκε στη Δανία, την Ισπανία, την Ουγγαρία, τις Κάτω Χώρες, τη Σλοβακία και τη Νορβηγία, όπου περισσότερο από 95 % των χαπιών που αναλύθηκαν περιείχαν τις ουσίες αυτές. Ωστόσο, δύο χώρες, η Εσθονία και η Λιθουανία, ανέφεραν ότι υψηλό ποσοστό (94 % και 76 % αντίστοιχα) των χαπιών που αναλύθηκαν περιείχε αμφεταμίνη ή/και μεθαμφεταμίνη ως μοναδική ψυχοδραστική ουσία. Η περιεκτικότητα σε MDMA των χαπιών έκστασης διαφέρει σημαντικά από παρτίδα σε παρτίδα (ακόμη και μεταξύ αυτών με το ίδιο λογότυπο), εντός της ίδιας χώρας και μεταξύ των χωρών. Το 2003, η μέση περιεκτικότητα των χαπιών έκστασης σε MDMA κυμαινόταν από 54 έως 78 mg (81). Άλλες ψυχοδραστικές ουσίες που εντοπίσθηκαν σε χάπια που πωλούνταν ως έκσταση το 2003 ήταν οι εξής: MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA και 1-PEA (εθνικές εκθέσεις δικτύου Reitox, 2004).
Uit een analyse van pillen die in 2003 als illegale drug zijn verkocht, blijkt dat de meeste als psychoactieve stof uitsluitend ecstasy (MDMA, de actieve stof) of ecstasyachtige stoffen (MDEA, MDA) bevatten. Dit was het geval in Denemarken, Spanje, Hongarije, Nederland, Slowakije en Noorwegen. In meer dan 95% van de pillen die in deze landen zijn geanalyseerd, zijn deze stoffen aangetroffen. Estland en Litouwen maken echter melding van geanalyseerde pillen met een hoog percentage (94 respectievelijk 76%) amfetamine en/of metamfetamine als de enige psychoactieve stoffen. Binnen en tussen de landen loopt de MDMA-hoeveelheid die in partijen pillen wordt aangetroffen, sterk uiteen (zelfs als het pillen met hetzelfde logo betreft). In 2003 varieerde de gemiddelde MDMA-hoeveelheid per pil van 54 tot 78 mg (81). Andere psychoactieve stoffen die in 2003 in ecstasy-pillen zijn aangetroffen, zijn onder meer MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA en 1-PEA (nationale Reitox-verslagen, 2004).
V roce 2003 bylo při rozboru zjištěno, že většina tablet prodávaných jako nelegální drogy obsahuje jako psychoaktivní složky pouze extázi (MDMA, aktivní látka) a látky podobné extázi (MDEA, MDA) jako psychoaktivní složky. Tak tomu bylo v Dánsku, Španělsku, Maďarsku, Nizozemsku, na Slovensku a v Norsku, kde více než 95 % analyzovaných tablet obsahovalo uvedené látky. Avšak dvě země, Estonsko a Litva, uváděly, že vyšší procento analyzovaných tablet (94 % v Estonsku a 76 % v Litvě) obsahovalo jako jediné psychoaktivní látky amfetamin anebo metamfetamin. Obsah MDMA v tabletách extáze se značně liší v závislosti na šarži (i mezi tabletami se stejným logem), a to jak mezi jednotlivými zeměmi, tak na vnitrostátní úrovni. V roce 2003 se pohyboval průměrný obsah MDMA tablet extáze od 54 do 78 mg (81). Další psychoaktivní látky zjištěné v tabletách prodávaných jako extáze v roce 2003 zahrnovaly MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA a 1-PEA (národní zprávy zemí zapojených do sítě Reitox, 2004).
I 2003 indeholdt de fleste analyserede tabletter solgt som illegale stoffer kun ecstasy (MDMA, det aktive stof) og ecstasylignende stoffer (MDEA, MDA) som de psykoaktive stoffer. Dette var tilfældet i Danmark, Spanien, Ungarn, Nederlandene, Slovakiet og Norge, hvor over 95 % af de analyserede tabletter indeholdt disse stoffer. To lande, Estland og Litauen, angav imidlertid, at en høj procentdel (henholdsvis 94 % og 76 %) af de analyserede tabletter indeholdt amfetamin og/eller metamfetamin som de eneste psykoaktive stoffer. MDMA-indholdet i ecstasytabletter varierer meget fra parti til parti (også selv om partierne bærer det samme logo), såvel landene imellem som inden for de enkelte lande. I 2003 lå det gennemsnitlige MDMA-indhold i ecstasytabletter mellem 54 og 78 mg (81). Andre psykoaktive stoffer, der i 2003 blev fundet i tabletter solgt som ecstasy, var MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA og 1-PEA (nationale Reitox-rapporter, 2004).
Vuonna 2003 useimpien laittomina huumeina myytyjen tablettien todettiin analyyseissä sisältäneen psykoaktiivisina aineina ainoastaan ekstaasia (MDMA tehoaineena) ja ekstaasin kaltaisia aineita (MDEA, MDA). Tanskassa, Espanjassa, Unkarissa, Alankomaissa, Slovakiassa ja Norjassa näitä aineita sisälsi yli 95 prosenttia analysoiduista tableteista. Kaksi maata, Viro ja Liettua, ilmoittivat kuitenkin, että suuri osa (Virossa 94 % ja Liettuassa 76 %) analysoiduista tableteista sisälsi amfetamiinia ja/tai metamfetamiinia ainoina psykoaktiivisina aineina. Ekstaasitablettien MDMA-pitoisuus vaihtelee voimakkaasti erissä (jopa samalla logolla varustetuissa tableteissa) maiden sisällä ja välillä. Vuonna 2003 ekstaasitablettien keskimääräinen MDMA-pitoisuus oli 54–78 mg (81). Muita ekstaasina myydyistä tableteista vuonna 2003 löydettyjä psykoaktiivisia aineita olivat MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA ja 1-PEA (Reitoxin kansalliset raportit, 2004).
2003-ban a legtöbb tiltott kábítószerként árult tabletta elemzésekor pszichoaktív anyagként kizárólag az extasyt (MDMA, a hatóanyag) és az extasyszerű anyagokat (MDEA, MDA) találtak. Dániában, Spanyolországban, Magyarországon, Hollandiában, Szlovákiában és Norvégiában az elemzett ilyen tabletták több mint 95%-a tartalmazta ezeket az anyagokat. Két ország viszont, Észtország és Litvánia nagyobb arányban (94%, illetve 76%) számolt be arról, hogy az elemzett tabletták kizárólagos pszichoaktív anyagként amfetamint vagy metamfetamint tartalmaztak. Az extasy tabletták MDMA-tartalma nagyon változik mintánként (még az azonos logójú tablettáknál is), országokon belül és országok között egyaránt. 2003-ban a tablettánkénti átlagos hatóanyag-tartalom (MDMA) 54 és 78 mg között volt(81). 2003-ban az extasyként árult tablettákban talált más pszichoaktív anyagok között szerepelt az MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA és 1-PEA (Reitox országjelentések, 2004).
I 2003 viste analyser av de fleste tablettene som ble solgt på det illegale markedet, at de av psykoaktive ingredienser kun inneholdt ecstasy (virkestoffet MDMA) og ecstasylignende stoffer (MDEA, MDA). Dette var tilfellet for Danmark, Spania, Ungarn, Nederland, Slovakia og Norge, der mer enn 95 % av de analyserte tablettene inneholdt disse stoffene. Imidlertid oppga to land, Estland og Litauen, at en høy prosentandel (hhv. 94 % og 76 %) av de analyserte tablettene inneholdt amfetamin og/eller metamfetamin som eneste psykoaktive stoff. MDMA-innholdet i ecstasytabletter varierer meget fra parti til parti (selv mellom forskjellige partier med samme logo) både innenfor hvert land og landene imellom. I 2003 varierte gjennomsnittlig MDMA-innhold i ecstasytabletter fra 54 mg til 78 mg (81). Blant andre psykoaktive stoffer som ble funnet i tabletter solgt som ecstasy i 2003, var MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5MeO-DIPT, 4-MTA og 1-PEA (nasjonale Reitox-rapporter, 2004).
Stwierdzono, że w roku 2003 większość sprzedawanych nielegalnie tabletek, które przeszły analizę, zawierała jako składniki psychoaktywne wyłącznie ekstazy (MDMA, substancja czynna) i substancje pochodne ekstazy (MDEA, MDA). Tak było w przypadku Danii, Hiszpanii, Węgier, Holandii, Słowacji i Norwegii, gdzie ponad 95% poddanych analizie tabletek zawierało właśnie te substancje. Jednakże dwa państwa, Estonia i Litwa, doniosły o wysokim odsetku (odpowiednio 94% i 76%) przebadanych tabletek zawierających amfetaminę i/lub metamfetaminę jako jedyne substancje psychoaktywne. Zawartość MDMA w tabletkach ekstazy różni się w zależności od partii (nawet wśród partii pochodzących z tego samego źródła), zarówno na rynku międzypaństwowym, jak i na rynkach wewnętrznych państw. W roku 2003 średnia zawartość MDMA w tabletkach ekstazy wynosiła od 54 do 78 mg (81). Inne substancje psychoaktywne wykryte w tabletkach rozprowadzanych w roku 2003 jako ekstazy to MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DiPT, 4-MTA i 1-PEA (Sprawozdania krajowe Reitox, 2004).
În 2003, analizele au arătat că majoritatea tabletelor vândute ca droguri ilicite conţineau numai Ecstasy (MDMA, substanţă activă) şi substanţe de tipul Ecstasy (MDEA, MDA) ca ingrediente psihoactive. Această situaţie s-a înregistrat în Danemarca, Spania, Ungaria, Ţările de Jos, Slovacia şi Norvegia, unde peste 95 % dintre tabletele supuse analizelor conţineau aceste substanţe. Totuşi, două ţări, Estonia şi Lituania, au raportat că un procent mai mare (94 % şi respectiv 76 %) dintre tabletele supuse analizelor conţineau numai amfetamină şi/sau metamfetamină ca substanţe psihoactive. Conţinutul de MDMA al tabletelor de Ecstasy variază mult de la un lot la altul (chiar şi în cazul celor marcate cu aceeaşi pictogramă) atât de la o ţară la alta cât şi în interiorul aceleiaşi ţări. În 2003, conţinutul mediu de MDMA al tabletelor de Ecstasy a variat între 54 şi 78 mg (81). Printre alte substanţe psihoactive identificate în tabletele vândute ca Ecstasy în 2003 s-au numărat MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA şi 1-PEA (Rapoartele naţionale Reitox, 2004).
Väčšina tabliet, predávaných ako nezákonné drogy v roku 2003, obsahovala len extázu (s aktívnou látkou MDMA) a látky podobné extáze (MDEA, MDA) ako psychoaktívne prísady. Tieto látky obsahovalo viac ako 95 % analyzovaných tabliet v Dánsku, Španielsku, Maďarsku, Holandsku, na Slovensku a v Nórsku. Dve krajiny, Estónsko a Litva však uviedli, že vysoké percento (94 % v Estónsku a 76 % v Litve) analyzovaných tabliet obsahovalo ako jedinú psychoaktívnu látku buď amfetamín, alebo metamfetamín. Obsah MDMA v tabletkách extázy značne kolíše v závislosti od výrobnej šarže (dokonca aj pri tabletkách s rovnakým logom) tak v jednotlivých krajinách, ako aj medzi nimi. Priemerný obsah MDMA v tabletách extázy sa v roku 2003 pohyboval od 54 do 78 mg (81). Inými psychoaktívnymi látkami zistenými v tabletách predávaných v roku 2003 ako extáza boli MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA a 1-PEA (národné správy Reitox 2004).
Leta 2003 so bile ekstazi (MDMA, aktivna snov) in ekstaziju podobne snovi (MDEA, MDA) edine psihoaktivne snovi, ugotovljene v večini analiziranih tablet, prodanih kot prepovedana droga. Tako je bilo na Danskem, v Španiji, na Madžarskem, Nizozemskem, Slovaškem in Norveškem, kjer je te snovi vsebovalo več kot 95 % vseh analiziranih tablet. Vendar sta dve državi, Estonija in Litva, poročali, da je velik delež (94 % in 76 %) analiziranih tablet vseboval amfetamin in/ali metamfetamin kot edini psihoaktivni snovi. Vsebnost MDMA v tabletah ekstazija se po državah med serijami precej razlikuje (celo med tistimi z enakim logotipom). Leta 2003 je povprečna vsebnost aktivne snovi (MDMA) v tabletah ekstazija znašala od 54 do 78 mg (81). Druge ugotovljene psihoaktivne snovi v tabletah, prodanih kot ekstazi leta 2003, so bile MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5-MeO-DIPT, 4-MTA in 1-PEA (nacionalna poročila Reitox, 2004).
Under 2003 visade analyser att de flesta tabletter som såldes som narkotika endast innehöll ecstasy (MDMA, det aktiva ämnet) och ecstasyliknande ämnen (MDEA, MDA) som psykoaktiva beståndsdelar. Så var fallet i Danmark, Spanien, Ungern, Nederländerna, Slovakien och Norge, där mer än 95 % av de analyserade tabletterna innehöll dessa ämnen. Två länder, Estland och Litauen, rapporterade dock att en stor andel (94 % respektive 74 %) av de analyserade tabletterna innehöll amfetamin och/eller metamfetamin som de enda psykoaktiva ämnena. MDMA-halten i ecstasytabletter varierar avsevärt mellan olika partier (och även mellan tabletter som bär samma symbol), både mellan och inom länder. År 2003 var den genomsnittliga halten av MDMA i ecstasytabletter mellan 54 och 78 mg(81). Andra psykoaktiva ämnen som påträffades i tabletter som såldes som ecstasy 2003 var MDA, MDE, PMA, PMMA, DOB, 5 MeO-DIPT, 4-MTA och 1-PEA (Nationella Reitox-rapporter, 2004.
  Prévention dans les lie...  
En Italie, aux Pays-Bas et en Scandinavie, la création de réseaux est considérée comme une condition préalable à la prévention de la toxicomanie, le but étant d'influencer la culture de la vie nocturne.
Structural approaches remain important. In Italy, the Netherlands and Scandinavia networking is considered a prerequisite for drug prevention, the aim being to influence nightlife culture. To this end, prevention professionals liaise with the owners of premises typically used for recreational drug use (including coffee shops in the Netherlands) and others involved in the nightlife scene, such as doorkeepers and bar staff. In Sweden, such interventions are being rolled out to large cities other than Stockholm. A study of similar schemes in the Netherlands concluded, ‘visitors and organisers of parties behave considerably more responsibly on illegal drugs than expected’ (Pijlman et al., 2003). Integrated approaches such as these also have the advantage of deflecting public attention away from incidents and medical emergencies involving illegal drugs at large parties and focusing awareness on the overall risks of the clubbing setting. Safer nightlife guidelines fall into this category but are not yet widespread in Europe (Calafat et al., 2003).
Strukturelle Ansätze spielen nach wie vor eine wichtige Rolle. In Italien, den Niederlanden und Skandinavien gilt die Zusammenarbeit in Netzen als unverzichtbar für die Drogenprävention. Ziel ist es, Einfluss auf das Nachtleben zu nehmen. Zu diesem Zweck nehmen die Mitarbeiter der Präventionsprogramme Kontakt zu den Eigentümern von Einrichtungen, in denen in der Regel Drogen in der Freizeit konsumiert werden (darunter auch der Coffeeshops in den Niederlanden), und zu anderen in der Nachtszene tätigen Personen wie Türstehern und Barkeepern auf. In Schweden werden solche Maßnahmen von Stockholm auch auf andere große Städte ausgeweitet. Eine Untersuchung ähnlicher Programme in den Niederlanden kam zu dem Schluss, dass „sich Besucher und Veranstalter von Parties im Hinblick auf illegale Drogen erheblich verantwortungsbewusster verhalten als erwartet“ (Pijlman et al., 2003). Integrierte Ansätze wie diese bringen auch den Vorteil mit sich, dass sie das öffentliche Interesse von den Vorfällen und medizinischen Notfällen im Zusammenhang mit illegalen Drogen bei großen Parties ablenken und verstärkt auf die allgemeinen Risiken in der Clubszene aufmerksam machen. Leitlinien für eine Verbesserung der Sicherheit im Nachtleben gehören ebenfalls in diese Kategorie, sind jedoch bisher in Europa kaum verbreitet (Calafat et al., 2003).
» en los Países Bajos) y con otras personas relacionadas con la vida nocturna, como los porteros y el personal de los locales. En Suecia, este tipo de intervenciones están llevándose a otras grandes ciudades, aparte de Estocolmo. Un estudio de programas similares en los Países Bajos concluyó que «los asistentes y organizadores de fiestas se comportan de forma mucho más responsable de lo esperado con respecto a las drogas ilegales» (Pijlman y cols., 2003). Los enfoques integrados de este tipo también poseen la ventaja de que desvían la atención del público de los incidentes y urgencias médicas relacionados con las drogas ilegales en grandes fiestas y sensibilizan sobre los riesgos generales del ambiente de clubs. Las orientaciones para una vida nocturna más segura entran dentro de esta categoría, pero todavía no están muy difundidas en Europa (Calafat y cols., 2003).
Gli approcci strutturali rimangono fondamentali. In Italia, Paesi Bassi e Scandinavia la creazione di reti è considerata un prerequisito importante per la prevenzione della droga, utile per influenzare la cultura notturna. A tal fine i professionisti della prevenzione contattano i proprietari dei locali usati di preferenza per il consumo ricreativo di droga (compresi i bar, nei Paesi Bassi) nonché altri attori che partecipano alla vita notturna (buttafuori e personale dei bar). In Svezia questi interventi stanno cominciando a prendere piede anche in altre grandi città, oltre a Stoccolma. Uno studio su analoghi schemi di intervento nei Paesi Bassi conclude: “i partecipanti alle feste e gli organizzatori hanno verso le droghe illecite un comportamento decisamente più responsabile di quanto si potesse pensare” (Pijlman e altri, 2003). Approcci integrati come questi hanno il vantaggio di sviare l’attenzione dell’opinione pubblica dagli incidenti e dalle emergenze mediche provocati dal consumo di droghe illecite nell’ambito di grandi feste verso i rischi generali rappresentati dagli ambienti più ristretti. Le linee guida per una vita notturna più sicura rientrano in questa categoria di interventi, ma non sono ancora molto diffuse in Europa (Calafat e altri, 2003).
” dos Países Baixos) e com outras pessoas ligadas a locais de diversão nocturna, tais como os porteiros e o pessoal dos bares. Na Suécia, essas intervenções estão a ser alargadas a outras grandes cidades para além de Estocolmo. Um estudo sobre projectos semelhantes levados a cabo nos Países Baixos concluiu que “os visitantes e os organizadores das festas comportam-se de forma consideravelmente mais responsável em relação às drogas ilegais do que se esperava” (Pijlman et al., 2003). As abordagens integradas deste tipo também têm a vantagem de desviar a atenção pública dos incidentes e emergências médicas causados pelas drogas ilegais nas grandes festas e de sensibilizar o público para os riscos globais dos locais de diversão nocturna. As orientações para uma vida nocturna mais segura enquadram-se nesta categoria, mas ainda não estão muito divulgadas na Europa (Calafat et al., 2003).
Οι διαρθρωτικές προσεγγίσεις παραμένουν σημαντικές. Στην Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και τη Σκανδιναβία η δικτύωση θεωρείται προαπαιτούμενο για την πρόληψη των ναρκωτικών, με στόχο την άσκηση επίδρασης στην κουλτούρα της νυχτερινής διασκέδασης. Για τον σκοπό αυτό, ειδικοί του τομέα της πρόληψης συνεργάζονται με τους ιδιοκτήτες χώρων που χρησιμοποιούνται συνήθως για ψυχαγωγική χρήση ναρκωτικών (συμπεριλαμβανομένων των καφέ («coffee shops») στις Κάτω Χώρες) καθώς και με άλλα άτομα που εργάζονται σε χώρους νυχτερινής διασκέδασης, όπως πορτιέρηδες και προσωπικό των μπαρ. Στη Σουηδία, τέτοιου είδους παρεμβάσεις αναπτύσσονται σε μεγάλες πόλεις, εκτός της Στοκχόλμης. Μελέτη παρόμοιων προγραμμάτων στις Κάτω Χώρες κατέληξε στο συμπέρασμα ότι «οι συμμετέχοντες και οι οργανωτές των πάρτι δείχνουν πολύ πιο υπεύθυνη συμπεριφορά απέναντι στα παράνομα ναρκωτικά από ό,τι αναμενόταν» (Pijlman κ.ά., 2003). Οι ολοκληρωμένες προσεγγίσεις του είδους αυτού εμφανίζουν επίσης το πλεονέκτημα ότι αποσπούν το ενδιαφέρον του κοινού από τα συμβάντα και τα έκτακτα ιατρικά περιστατικά που συνδέονται με παράνομα ναρκωτικά στα μεγάλα πάρτι και επικεντρώνουν την προσοχή του στους γενικότερους κινδύνους των κλαμπ. Οι κατευθυντήριες γραμμές για ασφαλέστερη νυχτερινή διασκέδαση εμπίπτουν επίσης στην κατηγορία αυτή, αλλά δεν είναι επί του παρόντος διαδεδομένες στην Ευρώπη (Calafat κ.ά., 2003).
Een structurele aanpak blijft van groot belang. In Italië, Nederland en Scandinavië wordt actief netwerken voor drugspreventie absoluut noodzakelijk geacht om de nachtlevencultuur te beïnvloeden. Daarom werken preventiewerkers niet alleen samen met de eigenaren van locaties waar zich het recreatief drugsgebruik doorgaans afspeelt (inclusief coffeeshops in Nederland), maar ook met andere mensen die bij het nachtleven betrokken zijn, zoals uitsmijters en barpersoneel. In Zweden worden dergelijke interventies naast Stockholm nu ook steeds meer in andere grote steden toegepast. In een onderzoek naar soortgelijke programma’s in Nederland werd geconstateerd dat bezoekers en organisatoren van party’s zich veel verantwoordelijker gedragen dan verwacht werd (Pijlman et al., 2003). Een dergelijke geïntegreerde aanpak heeft ook als voordeel dat de aandacht van het publiek wordt afgeleid van incidenten en medische spoedgevallen als gevolg van illegale drugs op grote party’s en de aandacht meer wordt gevestigd op de algemene risico’s van recreatieve settings. Richtsnoeren voor een veiliger nachtleven behoren ook tot die geïntegreerde aanpak, maar deze worden in Europa nog niet op grote schaal toegepast (Calafat et al., 2003).
Důležité zůstávají strukturální přístupy. V Itálii, Nizozemsku a Skandinávii se vytváření sítí považuje za nezbytnou podmínku pro drogovou prevenci, přičemž cílem je ovlivnit kulturu nočního života. Za tímto účelem se odborníci na prevenci spojují s majiteli prostor většinou využívaných pro rekreační užívání drog (včetně kaváren v Nizozemsku) i s dalšími osobami, které jsou součástí nočního života, např. vrátnými a barovým personálem. Ve Švédsku se takové zásahy přesouvají do velkých měst mimo Stockholm. Ze studie o podobných programech v Nizozemsku vyplynulo, že „návštěvníci a organizátoři večírků se chovají podstatně odpovědněji, pokud jde o nelegální drogy, než se očekávalo“ (Pijlman a kol., 003). Integrované přístupy, jako jsou tyto, mají rovněž tu výhodu, že odvádějí pozornost veřejnosti od nehod a lékařských zásahů týkajících se nelegálních drog na velkých večírcích a zaměřují veřejné povědomí na celková rizika klubového prostředí. Do této kategorie spadají pravidla pro bezpečnější noční život, která však v Evropě ještě nejsou rozšířená (Calafat a kol., 2003).
Strukturbaserede tiltag er fortsat vigtige. I Italien, Nederlandene og Skandinavien betragtes etablering af netværk som en forudsætning for narkotikaforebyggelse, og målet er at påvirke nattelivskulturen. Med henblik herpå etablerer fagfolk inden for forebyggelse kontakt til ejerne af lokaler, der typisk anvendes til fritidsstofbrug (herunder coffee shops i Nederlandene), samt til andre, der arbejder i nattelivet, f.eks. dørmænd og barpersonale. I Sverige er sådanne tiltag blevet udbredt til andre store byer end Stockholm. En undersøgelse af lignende ordninger i Nederlandene konkluderede, at 'festdeltagere og -arrangører opfører sig væsentligt mere ansvarligt i forbindelse med illegale stoffer end forventet' (Pijlman m.fl., 2003). Integrerede tilgange som disse har også den fordel, at de afleder offentlighedens opmærksomhed fra episoder og nødsituationer i forbindelse med illegale stoffer ved store fester og fokuserer opmærksomheden på de generelle risici, som klubmiljøet frembyder. Retningslinjer for et mere sikkert natteliv falder ind under denne kategori, men er endnu ikke udbredt i Europa (Calafat m.fl., 2003).
Struktuurilised lähenemisviisid on jätkuvalt olulised. Itaalias, Madalmaades ja Skandinaavias peetakse uimastiennetuse eeltingimuseks koostööd, mille eesmärk on mõjutada ööelukultuuri. Selleks ühendavad uimastiennetustöötajad jõud nende asutuste omanikega, kus meelelahutuslikel eesmärkidel narkootikume tarbitakse, (sealhulgas kohvipoed Madalmaades), ja inimestega, kes töötavad ööklubides, nagu näiteks uksehoidjad ja baariteenindajad. Rootsis laiendatakse selliseid sekkumismeetmeid ka teistesse suurtesse linnadesse peale Stockholmi. Madalmaades läbiviidud uuring selliste sekkumismeetmete kohta näitas, et „peokülalised ja ‑korraldajad käituvad illegaalsete narkootikumidega seoses palju vastutustundlikumalt kui eelnevalt arvati” (Pijlman et al., 2003). Taoliste integreeritud lähenemisviiside eeliseks on ka see, et need juhivad avalikkuse tähelepanu kõrvale suurtel pidudel asetleidvatelt illegaalsete narkootikumidega seotud vahejuhtumitelt ja meditsiinilistelt hädaolukordadelt ning suunavad selle üldistele ohtudele ööklubide keskkonnas. Sellesse kategooriasse kuuluvad ka ohutuma ööelu juhised, kuid need ei ole veel Euroopas laialt levinud (Calafat et al., 2003).
Rakenteelliset lähestymistavat ovat edelleen tärkeitä. Italiassa, Alankomaissa ja Skandinaviassa verkostoitumista pidetään ehkäisevän huumetyön edellytyksenä, ja sen tavoitteena on vaikuttaminen yöelämäkulttuuriin. Tätä varten ehkäisevän huumetyön ammattilaiset pitävät yhteyttä sellaisten tilojen omistajiin, joissa tyypillisesti esiintyy huumeiden viihdekäyttöä (mukaan luettuina coffee shopit Alankomaissa), ja muihin yöelämässä toimiviin henkilöihin kuten ovimiehiin ja baarien henkilöstöön. Ruotsissa tällaisia toimia ollaan ulottamassa Tukholman lisäksi muihin suurkaupunkeihin. Samankaltaisista järjestelmistä Alankomaissa tehdyssä tutkimuksessa todettiin, että "juhlien vieraat ja järjestäjät suhtautuvat laittomiin huumausaineisiin huomattavasti oletettua vastuuntuntoisemmin" (Pijlman et al., 2003). Tällaisten integroitujen lähestymistapojen etuna on myös, että ne kääntävät yleisen huomion laittomiin huumausaineisiin suurissa juhlissa liittyvistä välikohtauksista ja hätätilanteista yökerhoympäristöjen yleisiin riskeihin. Turvallisemman yöelämän ohjeet kuuluvat tähän toimien ryhmään, mutta ne eivät ole vielä levinneet laajalle Euroopassa (Calafat et al., 2003).
A strukturális megoldások továbbra is fontosak. Olaszországban, Hollandiában és Skandináviában a hálózatba szervezést tekintik a drogmegelőzés előfeltételének, az éjszakai kultúra befolyásolásának céljával. Ennek érdekében a prevenciós szakemberek felveszik a kapcsolatot a rekreációs kábítószer-használat jellemző helyszíneinek tulajdonosaival (a hollandiai „kávézókat” is ideértve), illetve az éjszakai élet más résztvevőivel, így a bárok biztonsági őreivel és alkalmazottaival. Svédországban az ilyen beavatkozásokat próbálják Stockholmon túl más nagyvárosokra is kiterjeszteni. Hollandiában a hasonló rendszerekről készült tanulmány ezzel kapcsolatban azt a következtetést vonta le, hogy „a partik látogatói és szervezői a vártnál sokkal felelősségteljesebb magatartást tanúsítanak az illegális kábítószerekkel szemben” (Pijlman és mások, 2003). Az ilyen jellegű integrált módszerek azzal az előnnyel is járnak, hogy elvonják a nyilvánosság figyelmét a nagyobb partikon folyó illegális drogfogyasztással járó epizódokról és sürgős orvosi esetekről, és ezek helyett a klubhálózat általános kockázatait próbálják tudatosítani a lakosságban. Ebbe a kategóriába tartoznak a biztonságosabb éjszakai életről szóló útmutatók, amelyek azonban még Európában nem terjedtek el igazán (Calafat és mások, 2003).
Strukturelle tilnærminger er fremdeles viktig. I Italia, Nederland og Skandinavia betraktes etablering av nettverk som en forutsetning for det rusmiddelforebyggende arbeidet, og målet er å påvirke utelivskulturen. For å oppnå dette samarbeider fagfolk med eierne av steder som typisk brukes av rekreasjonsbrukere (inkludert kaffebarer i Nederland) og med andre aktører i utelivsmiljøet, f.eks. dørvakter og baransatte. I Sverige bygges slike intervensjoner også ut i andre storbyer enn Stockholm. En studie av lignende ordninger i Nederland konkluderte med at gjestene og de som organiserer fester oppfører seg betydelig mer ansvarlig mht. illegale rusmidler enn forventet (Pijlman et al., 2003). Integrerte tilnærminger av denne typen har også den fordelen at de leder den offentlige oppmerksomheten bort fra hendelser og medisinske akuttsitasjoner som involverer illegale stoffer på store fester, og retter fokus mot de generelle risikoene ved klubbmiljøet. Retningslinjer for tryggere utelivsmiljø faller inn i denne kategorien, men er ennå ikke helt vanlige i Europa (Calafat et al., 2003).
Podejście strukturalne nadal pozostaje istotne. We Włoszech, w Holandii i Skandynawii tworzenie sieci jest uważane za warunek wstępny zapobiegania narkotykom, a celem jest tutaj wpływ na kulturę życia nocnego. Aby go uzyskać, specjaliści ds. zapobiegania współpracują z właścicielami lokali zwyczajowo wykorzystywanych do rekreacyjnego zażywania narkotyków (włączając bary typu „coffee shop” w Holandii) oraz z innymi osobami powiązanymi ze sceną życia nocnego, np. „bramkarzami” i obsługą barów. W Szwecji tego typu interwencje wprowadza się obok Sztokholmu także do innych dużych miast. Badanie podobnych projektów w Holandii wykazało, że „uczestnicy i organizatorzy imprez zachowują się względem nielegalnych narkotyków o wiele bardziej odpowiedzialnie niż się tego spodziewano” (Pijlman et al., 2003). Podejścia zintegrowane tego typu dają również korzyść odciągnięcia uwagi publicznej od incydentów czy interwencji medycznych związanych z nielegalnymi narkotykami na wielkich imprezach i skoncentrowaniu uwagi oraz zwiększeniu świadomości ogólnego ryzyka obiektów klubowych. Wytyczne bezpieczniejszego życia nocnego przynależą do tej kategorii, choć nie są jeszcze rozpowszechnione w Europie (Calafat et al., 2003).
Abordările structurale sunt în continuare importante. În Italia, Ţările de Jos şi în Scandinavia, activităţile în reţea sunt considerare o condiţie preliminară pentru prevenirea consumului de droguri, obiectivul fiind acela de a influenţa cultura vieţii de noapte. În acest scop, specialiştii din domeniul prevenirii stabilesc legături cu proprietarii localurilor în care se consumă de obicei droguri cu scop de recreare (inclusiv coffee shop-urile din Ţările de Jos) precum şi cu alte persoane care participă la viaţa de noapte, cum sunt portarii şi personalul din baruri. În Suedia aceste intervenţii sunt extinse dincolo de Stocholm, în alte oraşe mari. Un studiu privind programe similare din Ţările de Jos a ajuns la concluzia că „participanţii şi organizatorii petrecerilor au un comportament mult mai responsabil în privinţa drogurilor decât se estimase” (Pijlman et al., 2003). Abordările integrate de acest tip prezintă şi avantajul de a devia atenţia publicului de la incidentele şi urgenţele medicale în care sunt implicate droguri ilegale din cadrul petrecerilor mari, concentrând atenţia asupra riscului general din mediul cluburilor. În această categorie se încadrează şi liniile directoare pentru o viaţă de noapte mai sigură, dar acestea nu sunt încă răspândite pe scară largă în Europa (Calafat et al., 2003).
Dôležité ostávajú štruktúrne prístupy. V Taliansku, Holandsku a Škandinávii sa za nevyhnutnú podmienku drogovej prevencie považuje sieť, ktorej s cieľom je vplývať na kultúru nočného života. Preventivisti sa v rámci nej spájajú s vlastníkmi priestorov, ktoré sa obvykle využívajú na rekreačné užívanie drog (v Holandsku vrátane obchodov s kávou) ako aj s inými predstaviteľmi scény nočného života, napr. vrátnikmi a personálom barov. Vo Švédsku sa takéto zásahy zavádzajú v ostatných veľkých mestách, mimo Štokholmu. Zo štúdie o podobných programoch v Holandsku vyplynulo, že „návštevníci i organizátori podujatí zaobchádzali s nelegálnymi drogami oveľa zodpovednejšie než sa očakávalo“ (Pijlman a kol. 2003). Takéto integrované prístupy majú tiež výhodu, že odpútavajú pozornosť verejnosti od prípadov a náhlych zdravotných príhod súvisiacich s nelegálnymi drogami na veľkých podujatiach a povedomie zameriavajú na celkové riziká klubového prostredia. Do tejto kategórie patria usmernenia na bezpečnejší nočný život, ktoré však dosiaľ nie sú v Európe veľmi rozšírené (Calafat a kol. 2003).
Še vedno je pomemben strukturiran pristop. V Italiji, na Nizozemskem in v Skandinaviji se povezovanje v mrežo pojmuje kot osnovni pogoj za preprečevanje zlorabe drog, katerega cilj je vplivati na kulturo nočnega življenja. Zato se strokovnjaki za preventivo združujejo z lastniki lokalov, ki se običajno uporabljajo za rekreativno uživanje drog (vključno s kavarnami na Nizozemskem), ter drugimi ljudmi, ki so vključeni v nočno življenje, kot so vratarji in barski delavci. Na Švedskem taka posredovanja bolj kot v Stockholmu potekajo v drugih večjih mestih. V študiji podobnih programov na Nizozemskem je bilo ugotovljeno, da se "obiskovalci in organizatorji zabav vedejo veliko bolj odgovorno glede prepovedanih drog, kot je pričakovati" (Pijlman et al., 2003). Takšni celostni pristopi imajo prav tako prednost, da pozornost javnosti odvračajo od incidentov in zdravniških nujnih primerov, ki vključujejo prepovedane droge na večjih zabavah, ter opozarjajo na splošna tveganja v klubskih okoljih. V to kategorijo sodijo smernice za varnejše nočno življenje, vendar v Evropi še niso razširjene (Calafat et al., 2003).
Strukturella arbetssätt spelar fortfarande en viktig roll. I Italien, Nederländerna och Skandinavien anses nätverk vara en förutsättning för narkotikaprevention och målet vara att påverka nattlivskulturen. Personer som arbetar med narkotikaprevention etablerar därför kontakter med ägare till nöjeslokaler som ofta används för rekreationell droganvändning (däribland ”coffee shops” i Nederländerna) och andra aktörer i utelivet, till exempel dörrvakter och barpersonal. I Sverige håller sådana insatser på att lanseras i andra större städer än Stockholm. En studie av liknande program i Nederländerna kom fram till att ”besökare och arrangörer av fester uppträder betydligt mer ansvarsfullt när det gäller olagliga droger än väntat” (Pijlman m.fl., 2003). Integrerade angreppssätt som dessa har också den fördelen att de avleder allmänhetens uppmärksamhet från incidenter och akutfall som involverar olagliga droger på stora fester och i stället riktar uppmärksamheten mot de allmänna riskerna i klubbmiljöer. Denna kategori insatser omfattar riktlinjer för ett säkrare nattliv, men sådana riktlinjer är ännu inte utbredda i Europa (Calafat et al., 2003).
Arī strukturālās pieejas saglabā savu nozīmīgumu. Itālijā, Nīderlandē un Skandināvijā tīklu kontaktu veidošanu uzskata par priekšnoteikumu narkotiku lietošanas profilaksei, par mērķi izvirzot naktsdzīves kultūras ietekmēšanu. Šajā sakarā profilakses speciālisti sadarbojas ar to vietu īpašniekiem, kurās parasti tiek lietotas narkotikas (ieskaitot kafejnīcas Nīderlandē), kā arī citām personām, kas ir iesaistītas naktsdzīves notikumos, kā piemēram, šveicariem un bāru personālu. Zviedrijā šādas aktivitātes tiek organizētas arī citās lielās pilsētās, izņemot Stokholmu. Pētījumā par līdzīgām shēmām Nīderlandē tika izdarīts secinājums, ka „pasākumu apmeklētāji un organizētāji izturas pret nelikumīgajām narkotikām ar daudz lielāku atbildības sajūtu, nekā to varēja paredzēt” (Pijlman et al., 2003). Integrētajām pieejām, kā piemēram, šīm, ir arī tāda priekšrocība, ka tās novirza publikas uzmanību no incidentiem un medicīniskajiem neatliekamās palīdzības gadījumiem, kas saistīti ar nelegālajām narkotikām, lielajos pasākumos, taču koncentrē uzmanību uz vispārējiem riskiem, kas saistīti ar klubu atmosfēru. Norādījumi par drošākas naktsdzīves organizēšanu iekļaujas šajā kategorijā, taču vēl nav izplatīti Eiropā (Calafat et al., 2003).
  Décès liés à  l'ecstasy  
En 2003, plusieurs pays ont rapporté des décès liés à l'ecstasy: Autriche (un décès uniquement lié à l'ecstasy), République tchèque (un décès probablement dû à une surdose de MDMA), France (huit cas liés à l'ecstasy), Allemagne (deux décès liés uniquement à l'ecstasy et huit mettant en cause l'ecstasy et d'autres substances, alors que les chiffres étaient de 8 et 11, respectivement, en 2002), Portugal (ecstasy décelée dans 2 % des décès liés à la drogue) et Royaume-Uni (ecstasy «mentionnée» dans 49 certificats de décès en 2000, 76 en 2001 et 75 en 2002). Les Pays-Bas rapportent sept décès dus à une intoxication aiguë aux psychostimulants, bien que la substance en cause ne soit pas précisée.
Although reporting is not harmonised, data from the 2004 Reitox national reports suggest that deaths involving ecstasy are rare in most EU countries, especially deaths involving ecstasy alone. In 2003, several countries reported ecstasy-associated deaths: Austria (one death involving ecstasy only), Czech Republic (one death probably due to an MDMA overdose), France (eight cases associated with ecstasy), Germany (two cases associated with ecstasy alone and eight involving ecstasy in combination with other drugs – with corresponding figures of 8 and 11 in 2002), Portugal (detected in 2 % of drug-related deaths) and the United Kingdom (ecstasy ‘mentioned’ on 49 death certificates in 2000, 76 in 2001 and 75 in 2002). The Netherlands reported seven deaths due to acute psychostimulant intoxication, although the substance involved was not reported.
Obwohl keine harmonisierte Meldung erfolgt, legen die Daten aus den nationalen Reitox-Berichten 2004 den Schluss nahe, dass in den meisten EU-Ländern Todesfälle in Verbindung mit Ecstasy und insbesondere Todesfälle, die ausschließlich auf Ecstasy zurückgeführt werden, selten sind. Im Jahr 2003 haben mehrere Länder Todesfälle gemeldet, die mit Ecstasy in Verbindung gebracht wurden: Österreich (ein Todesfall, der ausschließlich auf Ecstasy zurückgeführt wurde), Tschechische Republik (ein Todesfall, der wahrscheinlich durch eine Überdosis MDMA verursacht wurde), Frankreich (acht Fälle im Zusammenhang mit Ecstasy), Deutschland (zwei Fälle, die ausschließlich mit Ecstasy in Verbindung gebracht wurden, und acht Fälle, bei denen Ecstasy in Kombination mit anderen Drogen im Spiel war – die entsprechenden Zahlen für 2002 waren 8 und 11), Portugal (2 % der drogenbedingten Todesfälle) und das Vereinigte Königreich („Erwähnung“ von Ecstasy auf 49 Totenscheinen im Jahr 2000, 76 im Jahr 2001 und 75 im Jahr 2002). Die Niederlande meldeten sieben Todesfälle infolge akuter Vergiftung durch Psychostimulanzien, wobei jedoch die entsprechende Substanz nicht angegeben wurde.
Aunque la información no está armonizada, los datos de los informes nacionales de la red Reitox 2004 apuntan que las muertes relacionadas con el éxtasis son raras en la mayoría de países de la UE, sobre todo las muertes relacionadas sólo con esta sustancia. En 2003, varios países notificaron muertes relacionadas con el éxtasis: Austria (una muerte relacionada con éxtasis solamente), República Checa (una muerte probablemente debida a una sobredosis de MDMA), Francia (ocho casos relacionados con el éxtasis), Alemania (dos casos relacionados con el éxtasis solamente y ocho en combinación con otras drogas, con cifras respectivas de 8 y 11 en 2002), Portugal (detectado en el 2 % de las muertes relacionadas con el consumo de drogas) y Reino Unido («mención» del éxtasis en 49 certificados de defunción en 2000, 76 en 2001 y 75 en 2002). Los Países Bajos han declarado siete muertes debidas a una intoxicación aguda por psicoestimulantes, aunque sin indicar la sustancia concreta.
Anche se le relazioni non sono armonizzate, i dati raccolti dalle relazioni nazionali Reitox 2004 suggeriscono che i decessi per ecstasy sono rari nella maggior parte dei paesi dell’UE, soprattutto se il decesso è dovuto esclusivamente a questa sostanza. Nel 2003 hanno riferito decessi correlati all’ecstasy alcuni paesi: Austria (un decesso unicamente per ecstasy), Repubblica ceca (un decesso, probabilmente dovuto a un’overdose di MDMA), Francia (otto casi dovuti all’ecstasy), Germania (due casi associati unicamente all’ecstasy e otto casi per ecstasy in combinazione con altre droghe; nel 2002 erano stati segnalati, rispettivamente, 8 e 11 decessi), Portogallo (ecstasy rintracciata nel 2% dei decessi associati a droghe) e Regno Unito (ecstasy “menzionata” in 49 certificati di morte nel 2000, in 76 nel 2001 e in 75 nel 2002). I Paesi Bassi hanno riferito sette decessi dovuti a intossicazione psicostimolante acuta, sebbene manchi il riferimento alla sostanza incriminata.
Μολονότι η διαδικασία αναφορών δεν είναι εναρμονισμένη, τα στοιχεία των εθνικών εκθέσεων του δικτύου Reitox για το 2004 υποδηλώνουν ότι οι θάνατοι που οφείλονται στην έκσταση είναι σπάνιοι στις περισσότερες χώρες της ΕΕ, ιδίως δε οι θάνατοι που οφείλονται αποκλειστικά στην έκσταση. Το 2003, αρκετές χώρες ανέφεραν θανάτους που συνδέονται με την έκσταση: η Αυστρία (ένας θάνατος οφειλόμενος αποκλειστικά στην έκσταση), η Τσεχική Δημοκρατία (ένας θάνατος οφειλόμενος πιθανώς σε υπερβολική δόση MDMA), η Γαλλία (οκτώ θάνατοι συνδεόμενοι με την έκσταση), η Γερμανία (δύο θάνατοι οφειλόμενοι αποκλειστικά στην έκσταση και οκτώ οφειλόμενοι στην έκσταση σε συνδυασμό με άλλα ναρκωτικά – με αντίστοιχα στοιχεία 8 και 11 το 2002), η Πορτογαλία (έκσταση εντοπίσθηκε σε 2 % των θανάτων που συνδέονται με ναρκωτικά) και το Ηνωμένο Βασίλειο (η έκσταση «αναφέρεται» σε 49 πιστοποιητικά θανάτου το 2000, σε 76 το 2001 και σε 75 το 2002). Οι Κάτω Χώρες ανέφεραν επτά θανάτους οφειλόμενους σε οξεία ψυχοδιεγερτική τοξίκωση, χωρίς να αναφέρουν την εμπλεκόμενη ουσία.
Hoewel de rapportageprocedures niet homogeen zijn, blijkt uit de gegevens in de nationale Reitox-verslagen over 2004 dat sterfgevallen ten gevolge van ecstasy in de meeste EU-landen nauwelijks voorkomen, zeker sterfgevallen waarbij uitsluitend ecstasy is betrokken. In 2003 maakt een aantal landen melding van sterfgevallen die verband houden met ecstasy: Oostenrijk (één sterfgeval waarbij uitsluitend ecstasy een rol speelde), Tsjechië (één sterfgeval vermoedelijk als gevolg van een overdosis MDMA), Frankrijk (acht sterfgevallen in verband met ecstasy), Duitsland (twee gevallen die uitsluitend aan ecstasy werden toegeschreven en acht sterfgevallen waarbij ecstasy in combinatie met andere drugs betrokken was - het aantal sterfgevallen voor beide categorieën bedroeg in 2002 respectievelijk acht en elf), Portugal (in 2% van de sterfgevallen als gevolg van drugsgebruik) en het Verenigd Koninkrijk (in 2000 werd ecstasy 49 keer op een overlijdensakte vermeld - in 2001, 76 keer en in 2002, 75 keer). Nederland rapporteert zeven sterfgevallen als gevolg van een acute intoxicatie met psychostimulantia, maar er wordt niet vermeld welke stoffen hierbij aangetroffen zijn.
Ačkoli hlášení není harmonizováno, údaje z národních zpráv zemí zapojených do sítě Reitox za rok 2004 naznačují, že úmrtí následkem užití extáze jsou ve většině zemí EU vzácná, zejména úmrtí následkem užití extáze samotné. V roce 2003 uvádělo několik zemí úmrtí spojená s extází – Rakousko (jedno úmrtí související pouze s extází), Česká republika (jedno úmrtí pravděpodobně v důsledku předávkování MDMA), Francie (osm případů spojených s extází), Německo (dva případy spojené s extází samotnou a osm následkem extáze v kombinaci s jinými drogami – v roce 2002 tyto hodnoty činily 8, resp.11 úmrtí), Portugalsko (zjištěno ve 2 % úmrtí souvisejících s drogami) a Spojené království (extáze „zmíněná“ na 49 úmrtních listech v roce 2000, 76 v roce 2001 a 75 v roce 2002). Nizozemsko uvádělo sedm úmrtí v důsledku akutní intoxikace psychostimulanty, ačkoli dotyčná látka uvedena nebyla.
Selv om indberetningen ikke er harmoniseret, fremgår det af data fra de nationale Reitox-rapporter for 2004, at ecstasyrelaterede dødsfald er sjældne i de fleste EU-lande, navnlig dødsfald, som tilskrives ecstasy alene. I 2003 meldte en række lande om ecstasyrelaterede dødsfald: Østrig (ét dødsfald, hvor ecstasy var involveret alene), Tjekkiet (ét dødsfald, som formentlig kunne tilskrives en overdosis af MDMA), Frankrig (otte tilfælde, hvor ecstasy var involveret), Tyskland (to tilfælde, hvor ecstasy var involveret alene, og otte, som kunne tilskrives ecstasy sammen med andre stoffer – med tilsvarende tal på 8 og 11 i 2002), Portugal (påvist i 2 % af de narkotikarelaterede dødsfald) og Det Forenede Kongerige (ecstasy 'omtalt' i 49 dødsattester i 2000, 76 i 2001 og 75 i 2002). Nederlandene meldte om syv dødsfald forårsaget af akut forgiftning med psykostimulanser, selv om det ikke blev angivet, hvilket stof der var involveret.
Vaikka raportointia ei olekaan yhdenmukaistettu, vuoden 2004 Reitoxin kansallisista raporteista saadut tiedot viittaavat siihen, että ekstaasikuolemat, etenkin yksinomaan ekstaasin aiheuttamat kuolemat, ovat harvinaisia useimmissa EU-maissa. Vuonna 2003 useat maat ilmoittivat ekstaasikuolemia: Itävalta (yksi kuolema, joka aiheutui yksinomaan ekstaasista), Tšekki (yksi kuolema, joka aiheutui todennäköisesti MDMA:n yliannostuksesta), Ranska (kahdeksan ekstaasiin liittyvää kuolemaa), Saksa (kaksi yksinomaan ekstaasista aiheutunutta kuolemaa ja kahdeksan kuolemaa, jotka aiheutuivat ekstaasista yhdessä muiden huumeiden kanssa – vuonna 2002 nämä luvut olivat 8 ja 11), Portugali (ekstaasia havaittiin 2 prosentissa huumekuolemista) ja Yhdistynyt kuningaskunta (ekstaasi "mainittiin" 49 kuolintodistuksessa vuonna 2000, 76:ssa vuonna 2001 ja 75:ssä vuonna 2002). Alankomaat ilmoitti seitsemän kuolemaa, jotka olivat aiheutuneet psykoaktiivisten piristeiden akuutista päihtymystilasta, mutta aineita ei eritelty.
Bár a jelentéstétel nem harmonizált, a 2004-es Reitox országjelentésekből kapott adatok azt jelzik, hogy az EU legtöbb országában ritkák az extasyval kapcsolatba hozható halálesetek, különösen az olyanok, ahol kizárólag az extasy lenne okolható. 2003-ban számos országból jelentettek az extasyval összefüggő haláleseteket: Ausztriából (egy, kizárólag az extasyval összefüggő haláleset), Csehországból (egy, feltehetőleg MDMA-túladagolás miatt bekövetkezett haláleset), Franciaországból (nyolc, az extasyval összekapcsolható eset), Németországból (két, kizárólag az extasyval összefüggő haláleset és nyolc olyan, ahol az extasy más drogokkal kombinálva fordult elő – 2002-ben ugyanez az adat 8, illetve 11 volt), Portugáliából (a kábítószerrel összefüggő halálesetek 2%-ában észlelték) és az Egyesült Királyságból (az extasyt 2000-ben 49, 2001-ben 76, 2002-ben pedig 75 halotti bizonyítványon „említették”). Hollandia hét, akut pszichostimuláns mérgezésnek tulajdonítható halálesetről számolt be, az érintett anyag megnevezése nélkül.
Selv om rapporteringen ikke er harmonisert, tyder data fra nasjonale Reitox-rapporter for 2004 på at ecstasydødsfall er sjelden i de fleste landene i EU, særlig dødsfall som involverer ecstasy alene. I 2003 rapporterte flere land om ecstasyrelaterte dødsfall: Østerrike (ett dødsfall som involverte ecstasy alene), Den tsjekkiske republikk (ett dødsfall som sannsynligvis skyldtes en MDMA-overdose), Frankrike (åtte tilfeller i forbindelse med ecstasy), Tyskland (to tilfeller som involverte bare ecstasy og åtte som involverte ecstasy i kombinasjon med andre rusmidler – tilsvarende tall for 2002 var 8 og 11), Portugal (påvist i 2 % av alle narkotikarelaterte dødsfall) og Storbritannia (ecstasy ”nevnt” i 49 dødsattester i 2000, 76 i 2001 og 75 i 2002). Nederland oppga syv dødsfall som skyldtes akutt forgiftning av psykostimulerende stoffer, selv om det aktuelle stoffet ikke var spesifisert.
Choć sposób raportowania jest niejednolity, dane pochodzące ze Sprawozdań krajowych Reitox za rok 2004 sugerują, że w większości państw UE przypadki śmiertelne związane z ekstazy występują rzadko, zwłaszcza przypadki, gdzie ekstazy jest jedynym powodem śmierci. W 2003 roku kilka państw poinformowało o przypadkach zgonów spowodowanych przez ekstazy, były to Austria (jeden zgon spowodowany wyłącznie przez ekstazy), Republika Czeska (jeden zgon prawdopodobnie z powodu przedawkowania MDMA), Francja (osiem przypadków powiązanych z ekstazy), Niemcy (dwa przypadki wynikające bezpośrednio z ekstazy i osiem dotyczących ekstazy w połączeniu z innymi narkotykami – odpowiednie wartości dla roku 2002 wynosiły 8 i 11), Portugalia (ekstazy wykryte w 2% zgonów spowodowanych przez narkotyki) i Wielka Brytania (ekstazy „wymienione” w 49 aktach zgonu w 2000 roku, w 76 w roku 2001 i w 75 w roku 2002). Holandia zgłosiła siedem zgonów z powodu ostrego zatrucia psychostymulantem, choć nie wymieniono nazwy konkretnej substancji.
Deşi raportarea nu este armonizată, datele din Rapoartele naţionale Reitox pentru 2004 sugerează că decesele legate de consumul de Ecstasy sunt rare în majoritatea ţărilor din Uniunea Europeană, în special decesele legate numai de consumul de Ecstasy. În 2003, mai multe ţări au raportat decese asociate consumului de Ecstasy: Austria (un singur deces legate de Ecstasy), Republica Cehă (un deces cauzat probabil de o supradoză de MDMA), Franţa (opt cazuri de decese asociate cu Ecstasy), Germania (două cazuri asociate numai cu Ecstasy şi opt cazuri implicând de consum de Ecstasy în combinaţie cu alte droguri – aceste cifre au crescut la 8 şi respectiv 11 în 2002), Portugalia (depistat în 2 % din decesele legate de consumul de droguri) şi Regatul Unit (Ecstasy a fost „menţionat” în 49 de certificate de deces în 2000, în 76 de certificate în 2001 şi în 75 în 2002). Ţările de Jos au raportat şapte decese cauzate de intoxicaţii acute cu psihostimulante, deşi nu au raportat substanţa implicată.
Hoci sa spravodajstvo neharmonizovalo, údaje z národných správ siete Reitox nasvedčujú, že úmrtia súvisiace s extázou a osobitne úmrtia súvisiace len so samotnou extázou sú vo väčšine krajín EÚ zriedkavé. V roku 2003 uvádzalo viacero krajín úmrtia, ktoré súviseli s extázou: Rakúsko (jedno úmrtie súvisiace len s extázou), Česká republika (jedno úmrtie, pravdepodobne v dôsledku predávkovania MDMA), Francúzsko (osem prípadov spojených s extázou), Nemecko (dva prípady spojené len s extázou a osem s extázou v kombinácii s inými drogami – a údajmi o 8 sólo, resp. 11 prípadoch v kombinácii z roku 2002), Portugalsko (zistené v 2 % úmrtí súvisiacich s drogami) a Spojené kráľovstvo (extáza bola „spomenutá“ v 49 úmrtných listoch v roku 2000, v 76 v roku 2001 a v 75 v roku 2002). V Holandsku uviedli sedem úmrtí v dôsledku akútnej otravy psychostimulanciami, hoci látku, ktorá smrť spôsobila, výslovne neuviedli.
Čeprav poročanje ni usklajeno, podatki iz nacionalnih poročil Reitox za leto 2004 kažejo, da so v večini držav članic smrtni primeri zaradi uživanja ekstazija redki, zlasti smrtni primeri, ki vključujejo izključno ekstazi. Leta 2003 je več držav poročalo o smrtnih primerih, povezanih z uživanjem ekstazija: Avstrija (samo en smrtni primer izključno zaradi ekstazija), Češka (en smrtni primer, verjetno zaradi prevelikega odmerka MDMA), Francija (osem primerov zaradi uživanja ekstazija), Nemčija (dva primera zaradi uživanja izključno ekstazija in osem primerov, ki so vključevali ekstazi v kombinaciji z drugimi drogami – s pripadajočima številkama 8 oziroma 11 za leto 2002), Portugalska (zabeležen v 2 % smrtnih primerov zaradi uživanja ekstazija) in Združenem kraljestvu (ekstazi je leta 2000 "omenjen" na 49 mrliških listih, leta 2001 na 76 in leta 2002 na 75). Nizozemska je poročala o sedmih smrtnih žrtvah zaradi akutne zastrupitve s psihostimulansi, čeprav o vpleteni snovi niso poročali.
Även om rapporteringen inte har harmoniserats tyder uppgifter från 2004 års nationella Reitox-rapporter på att ecstasyrelaterade dödsfall i de flesta EU-länder är sällsynta, särskilt dödsfall som uteslutande beror på ecstasy. Under 2003 rapporterade flera länder ecstasyrelaterade dödsfall: Österrike (1 dödsfall som uteslutande berodde på ecstasy), Tjeckien (1 dödsfall som förmodligen berodde på en överdos av MDMA), Frankrike (8 fall med koppling till ecstasy), Tyskland (2 fall som enbart var kopplade till ecstasy och 8 där ecstasy förekom i kombination med andra droger – motsvarande siffror 2002 var 8 respektive 11), Portugal (ecstasy förekom i 2 % av narkotikarelaterade dödsfall) och Storbritannien (ecstasy ”nämns” i 49 dödsattester 2000, 76 år 2001 och 75 år 2002). Nederländerna rapporterade 7 dödsfall till följd av akut förgiftning med psykostimulantia, men det angavs inte vilket ämne det var fråga om.
nacionālajiem ziņojumiem norāda, ka ar ekstazī saistīto nāves gadījumu skaits ir neliels lielākajā daļā ES valstu, jo īpaši attiecībā uz nāves gadījumiem, kas saistīti tikai ar ekstazī lietošanu. 2003. gadā vairākas valstis ziņoja par nāves gadījumiem, kas saistīti ar ekstazī lietošanu: Austrija (viens nāves gadījums, kas saistīts tikai ar ekstazī lietošanu), Čehijas Republika (viens nāves gadījums, kas, iespējams, saistīts ar MDMA pārdozēšanu), Francija (astoņi nāves gadījumi, kas saistīti ar ekstazī), Vācija (divi nāves gadījumi, kas saistīti tikai ar ekstazī lietošanu, un astoņi gadījumi, kas saistīti ar ekstazī kombinācijā ar citām narkotikām – atbilstošie rādītāji 2002. gadā ir 8 un 11 nāves gadījumi), Portugāle (atklāti 2% no nāves gadījumiem, kas saistīti ar narkotiku lietošanu) un Apvienotā Karaliste (ekstazī „norādīts„ 49 miršanas apliecībās 2000. gadā, 76 2001. gadā un 75 2002. gadā). Nīderlande ir ziņojusi par septiņiem nāves gadījumiem, kurus izraisījusi akūta psiho uzbudinošo vielu intoksikācija, taču šajā ziņojumā nebija norādīta konkrētā viela.
  Données relatives aux d...  
En effet, deux tiers des Noirs qui demandent un traitement à Londres sont des usagers primaires de crack (GLADA, 2004) et 30 % des patients consommateurs de crack aux Pays-Bas ne sont pas d'origine néerlandaise.
Crack cocaine users tend to have a different social background from users of cocaine powder. Crack cocaine users are more likely to be socially disadvantaged, and there is some evidence to suggest that ethnic minority populations may be particularly vulnerable to crack cocaine problems: two thirds of black people requesting drug treatment in London are primary crack cocaine users (GLADA, 2004) and 30 % of crack cocaine clients in the Netherlands have a non-Dutch background. Despite worries about crack cocaine, it should be remembered that, although the drug is associated with particular damage to both the individuals who use it and the communities in which they live, this problem remains highly localised in Europe. It should be noted that crack cocaine clients are mainly reported by two countries (the Netherlands and the United Kingdom).
Crack-Konsumenten haben tendenziell einen anderen sozialen Hintergrund als Kokainkonsumenten. Crack-Konsumenten sind eher sozial benachteiligt, und es gibt einige Belege dafür, dass ethnische Minderheiten besonders anfällig für Crackprobleme sind: Zwei Drittel der Farbigen, die in London eine Drogentherapie in Anspruch nehmen, geben als Primärdroge Crack an (GLADA, 2004), und 30 % der Crack-Patienten in den Niederlanden sind nicht niederländischer Abstammung. Trotz der Besorgnis angesichts des Crack-Konsums ist daran zu erinnern, dass die Droge zwar sowohl die einzelnen Konsumenten als auch die Gemeinschaften schädigt, in denen sie leben, dieses Problem jedoch in Europa lokal begrenzt ist. Es ist festzuhalten, dass Crack-Patienten vor allem von zwei Ländern (den Niederlanden und dem Vereinigten Königreich) gemeldet werden.
Los consumidores de crack tienden a ser de un estrato social distinto al de los consumidores de cocaína en polvo. Es más probable que los consumidores de crack sean personas socialmente desfavorecidas, y Existen indicios que indican que las minorías étnicas pueden ser especialmente vulnerables a este problema: dos terceras partes de la población negra que solicita tratamiento de desintoxicación en Londres son consumidores principales de crack (GLADA, 2004) y el 30 % de los pacientes de crack en los Países Bajos no son de origen neerlandés. A pesar de la preocupación por el crack, hay que recordar que, si bien la droga causa daños específicos tanto a las personas que lo consumen como a las comunidades en las que habitan, este problema sigue estando muy localizado en Europa. Hay que tener en cuenta que los pacientes de crack se encuentran principalmente en dos países (Países Bajos y Reino Unido).
I consumatori di cocaina crack hanno un comune denominatore sociale diverso dai consumatori di cocaina in polvere. Sussistono maggiori probabilità che i primi siano soggetti socialmente svantaggiati; alcune prove suggeriscono che le minoranze etniche possono essere particolarmente vulnerabili al problema della cocaina crack: due terzi dei neri che chiedono di entrare in terapia per droga a Londra sono prevalentemente consumatori di cocaina crack (GLADA, 2004), mentre il 30% dei pazienti consumatori di cocaina crack nei Paesi Bassi è di origine non olandese. Nonostante i timori associati al fenomeno della cocaina crack, va ricordato che questa droga, pur essendo responsabile di un danno specifico per i soggetti che ne fanno uso e per la comunità in cui essi vivono, rappresenta un problema localizzato perlopiù in Europa. Si deve inoltre osservare che i pazienti consumatori di cocaina crack vengono riportati prevalentemente da Paesi Bassi e Regno Unito.
Οι χρήστες κρακ έχουν συνήθως διαφορετικό κοινωνικό υπόβαθρο από τους χρήστες κοκαΐνης σε μορφή σκόνης. Οι χρήστες κρακ έχουν περισσότερες πιθανότητες να βρίσκονται σε κοινωνικά μειονεκτική θέση, και υπάρχουν ορισμένα στοιχεία που υποδηλώνουν ότι οι εθνοτικές μειονότητες ενδέχεται να είναι ιδιαίτερα ευάλωτες σε προβλήματα που σχετίζονται με το κρακ: τα δύο τρίτα των μαύρων που ζητούν θεραπεία στο Λονδίνο κάνουν χρήση κρακ ως κύριας ουσίας (GLADA, 2004) και 30 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ στις Κάτω Χώρες δεν είναι ολλανδικής καταγωγής. Παρά τις ανησυχίες σχετικά με το κρακ, πρέπει να υπενθυμίσουμε ότι, μολονότι η ουσία συνδέεται με ιδιαίτερες βλάβες τόσο για τα άτομα που κάνουν χρήση της όσο και για τις κοινότητες στις οποίες ζουν οι χρήστες, στην Ευρώπη το πρόβλημα παραμένει εξαιρετικά τοπικό. Πρέπει να σημειωθεί ότι δύο είναι κυρίως οι χώρες που αναφέρουν άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ (οι Κάτω Χώρες και το Ηνωμένο Βασίλειο).
Gebruikers van crack-cocaïne hebben over het algemeen een andere sociale achtergrond dan gebruikers van cocaïnepoeder. Gebruikers van crack-cocaïne hebben eerder een sociale achterstand en er zijn aanwijzingen dat met name etnische minderheden problemen als gevolg van crack-cocaïne dreigen te krijgen: bij twee derde van de zwarte bevolking die in Londen een drugsbehandeling wil, gaat het om primaire gebruikers van crack-cocaïne (GLADA, 2004) en 30% van de crack-cocaïnecliënten in Nederland heeft een niet-Nederlandse achtergrond. Ondanks de bezorgdheid over de problemen in verband met crack-cocaïne dient wel bedacht te worden dat deze drug weliswaar bijzondere schadelijke gevolgen heeft voor degenen die de drug gebruiken en voor hun leefomgeving, maar dat het probleem nog steeds een erg plaatselijk karakter heeft in Europa. Op dit moment maken eigenlijk slechts twee landen melding van cliënten die voor crack-cocaïne in behandeling gaan (Nederland en het Verenigd Koninkrijk).
Uživatelé cracku mají často jiný sociální původ než uživatelé kokainového prášku. Uživatelé cracku jsou pravděpodobně sociálně znevýhodněni a existují určité důkazy, které naznačují, že k problémům cracku jsou zejména náchylné etnické minoritní populace: dvě třetiny osob černé pleti žádajících o léčení drogové závislosti v Londýně jsou primární uživatelé cracku (GLADA, 2004) a 30 % klientů závislých na cracku v Nizozemsku není holandského původu. Navzdory obavám týkajícím se cracku je třeba mít na paměti, že ačkoli je tato droga spojena se zvláštními škodami působenými jak jednotlivcům, kteří ji užívají, tak společenstvím, ve kterých žijí, zůstává tento problém v Evropě velmi zřetelně lokalizován. Je třeba poznamenat, že klienty užívající crack uvádějí zejména dvě země (Nizozemsko a Spojené království).
Crackkokainbrugere har normalt en anden social baggrund end brugere af kokainpulver. Det er mere sandsynligt, at crackbrugere er socialt dårligt stillede, og noget tyder på, at etniske minioritetsbefolkninger især er udsat for problemer med crackkokain: to tredjedele af den sorte befolkningsgruppe, der søger narkotikabehandling i London, er primært crackkokainbrugere (GLADA, 2004), og 30 % af crackkokainklienterne i Nederlandene har en ikke-nederlandsk baggrund. Trods bekymringer over crackkokain skal det bemærkes, at selv om stoffet er forbundet med særlige skader for både de personer, der bruger det, og de lokalsamfund, de bor i, er dette problem fortsat i vidt omfang begrænset til bestemte områder i Europe. Det skal bemærkes, at crackkokainklienter hovedsagelig er angivet af to lande (Nederlandene og Det Forenede Kongerige).
Crack-kokaiinin käyttäjillä on usein erilainen sosiaalinen tausta kuin jauhemaisen kokaiinin käyttäjillä. Crack-kokaiinin käyttäjät ovat todennäköisemmin yhteiskunnallisesti heikossa asemassa, ja siitä, että etnisiin vähemmistöihin kuuluva väestö on erityisen altis crack-kokaiiniongelmille, on jonkin verran näyttöä: kaksi kolmasosaa Lontoossa hoitoon hakeutuneista mustaihoisista henkilöistä käyttää pääasiallisesti crack-kokaiinia (GLADA, 2004), ja Alankomaissa 30 prosenttia crack-kokaiiniasiakkaista on syntyperältään muita kuin hollantilaisia. Crack-kokaiinin aiheuttamasta huolesta huolimatta on syytä muistaa, että vaikka tämä huume aiheuttaakin erityistä vahinkoa sekä käyttäjilleen että heidän yhteisöilleen, ongelma on Euroopassa edelleen hyvin paikallinen. Crack-kokaiiniasiakkaista on ilmoittanut pääasiallisesti kaksi maata (Alankomaat ja Yhdistynyt kuningaskunta).
A krekk kokain használók általában a kokainpor használókétól eltérő társadalmi háttérrel rendelkeznek. A krekk kokain fogyasztók esetében valószínűbb a hátrányos társadalmilag helyzet, és bizonyos jelek arra utalnak, hogy az etnikai kisebbségi populációk különösen sebezhetőek a krekk kokain problémák szempontjából: Londonban a gyógykezelésre jelentkező feketék kétharmada elsődleges krekk kokain használó (GLADA, 2004), Hollandiában pedig a krekk kokain miatt kezelt páciensek 30%-a nem holland származású. A krekk kokain okozta aggodalmak ellenére emlékeztetnünk kell arra, hogy – bár a kábítószer kifejezett kárt okoz a használónak és az őt körülvevő közösségnek egyaránt – ez a probléma továbbra is erősen Európára lokalizálódik. Meg kell jegyezni, hogy a krekk kokain pácienseket ezen belül is túlnyomó részben két országból jelentették (Hollandia és az Egyesült Királyság).
Crack-brukere har gjerne en annen sosial bakgrunn enn personer som bruker kokainpulver. Det er mer sannsynlig at de kommer fra sosialt vanskelige forhold, og det finnes indikasjoner på at etniske minoritetsgrupper kan være særlig utsatt for problemer relatert til crack. For eksempel er crack primærrusmiddelet for to tredeler av alle svarte som søker narkotikabehandling i London (GLADA, 2004), og 30 % av alle crack-klienter i Nederland er av ikke-nederlandsk herkomst. Til tross for alle bekymringene omkring crack, bør man ha på minnet at selv om stoffet er svært skadelig både for brukeren selv og for deres omgivelser, så er problemet i europeisk målestokk fremdeles i høyeste grad lokalt. Det bør anføres at det hovedsakelig er to land som rapporterer om crack-klienter, nemlig Nederland og Storbritannia.
Osoby zażywające krak zazwyczaj wywodzą się z innego środowiska niż osoby zażywające proszek kokainowy. Uzależnieni od kraku częściej pochodzą ze środowisk społecznie upośledzonych, istnieją też dowody sugerujące, że mniejszości etniczne mogą być szczególnie narażone na problem spożywania kraku: dwie trzecie osób czarnych wymagających leczenia z uzależnienia od narkotyków w Londynie to ludzie zażywający głównie krak (GLADA, 2004), a 30% pacjentów uzależnionych od kraku w Holandii jest pochodzenia innego niż holenderskie. Pomimo obaw dotyczących kraku należy pamiętać, że choć narkotyk ten powoduje szczególne szkody osobowe i w społecznościach, do których należą uzależnieni, problem ten jest w Europie ograniczony miejscowo. Trzeba zauważyć, że o osobach zażywających krak donoszą głównie dwa państwa (Holandia i Wielka Brytania).
Consumatorii de cocaină crack provin de obicei dintr-un alt mediu social decât consumatorii de praf de cocaină. Probabilitatea ca aceşti consumatori de cocaină crack să fie defavorizaţi social este mai mare, şi există dovezi care sugerează că minorităţile etnice pot fi deosebit de vulnerabile la problema cocainei crack: două treimi dintre persoanele de culoare care solicită tratament pentru dependenţa de droguri în Londra consumă cocaină crack ca drog primar (GLADA, 2004), iar 30 % dintre clienţii tratamentului pentru dependenţă de cocaină crack din Ţările de Jos nu sunt de origine olandeză. Deşi există această preocupare legată de cocaina crack, trebuie avut în vedere faptul că, deşi drogul este asociat cu probleme deosebite atât pentru persoana care îl consumă, cât şi pentru comunitatea în care trăieşte aceasta, problema este puternic localizată în Europa. Trebuie să observăm că majoritatea clienţilor tratamentului pentru dependenţa de cocaina crack provin din două ţări (Ţările de Jos şi Regatul Unit).
Užívatelia kraku majú skôr odlišný sociálny pôvod ako užívatelia kokaínového prášku. Užívatelia kokaínového kraku bývajú s vyššou pravdepodobnosťou sociálne znevýhodnení a určité skutočnosti nasvedčujú, že obyvateľstvo etnických menšín je pravdepodobne obzvlášť citlivé na problémy s krakom: dve tretiny černochov žiadajúcich o protidrogovú liečbu v Londýne sú primárne užívateľmi kokaínu (GLADA 2004) a 30 % klientov kraku v Holandsku malo neholandský pôvod. Napriek obavám z kraku treba pripomenúť, že hoci s drogou súvisia určité škody tak jednotlivcov, ktorí ju užívajú, ako aj spoločenstiev, v ktorých žijú, ostáva tento problém lokalizovaný v Európe. Treba poznamenať, že údaje o klientoch kraku pochádzajú najmä z dvoch štátov, Holandska a Spojeného kráľovstva.
Uživalci crack kokaina običajno prihajajo iz drugačnega družbenega okolja kot uživalci kokainovega prahu. Ti uživalci ponavadi prihajajo iz družbeno slabših okolij, nekaj dokazov pa namiguje na to, da so k problemom, povezanim s crack kokainom, zlasti nagnjeni prebivalci etničnih manjšin: dve tretjini črncev, ki so v Londonu povpraševali po zdravljenju, je primarnih uživalcev kokaina (GLADA, 2004) in 30 % oseb, ki se na Nizozemskem zdravijo zaradi crack kokaina, ni nizozemske narodnosti. Kljub zaskrbljenosti zaradi crack kokaina je treba poudariti, da je ta problem v Evropi še vedno precej omejen, čeprav je droga povezana z določeno škodo, ki jo povzroči posameznikom, ki jo uživajo, in skupnostim, v kateri živijo. Opozoriti je treba, da o osebah, ki se zdravijo zaradi uživanja crack kokaina, predvsem poročajo iz dveh držav (Nizozemske in Združenega kraljestva).
Användare av crack-kokain har oftast en annan social bakgrund än användare av pulverkokain. Användare av crack-kokain är oftare socialt missgynnade och det finns en del tecken som tyder på att etniska minoriteter kan vara särskilt sårbara för problem med crack-kokain: två tredjedelar av svarta personer som söker missbruksbehandling i London har ett primärt crack-kokainmissbruk (GLADA, 2004) och 30 % av crack-kokainklienterna i Nederländerna är av icke-nederländskt ursprung. Trots oron över crack-kokain och det faktum att denna drog är förknippad med särskilt skadliga konsekvenser för både de individuella missbrukarna och de samhällen de lever i är det viktigt att komma ihåg att detta problem fortfarande är mycket lokalt i Europa. Det bör påpekas att det främst är två länder (Nederländerna och Storbritannien) som rapporterar om klienter som missbrukar crack-kokain.
Kreka lietotājiem parasti ir atšķirīga sociālā piederība salīdzinājumā ar kokaīna pulvera lietotājiem. Kreka kokaīna lietotāji biežāk ir no sociāli neaizsargātajiem slāņiem, un ir pierādījumi, ka etnisko minoritāšu pārstāvji ir īpaši pakļauti kreka problēmām: divas trešdaļas melnādaino iedzīvotāju, kam nepieciešama ārstēšana no narkotiku atkarības Londonā, ir primārie kokaīna lietotāji (GLADA, 2004. g.) un 30 % no primārajiem kreka atkarības pacientiem Nīderlandē nav holandiešu izcelsmes. Neskatoties uz uztraukumiem par kreka kokaīnu, ir jāatceras, ka lai arī šī narkotika ir saistīta ar nopietnu kaitējumu gan personām, kas to lieto, gan arī sabiedrībai, kurā šīs personas dzīvo, šī problēma ir lielā mērā lokalizējusies Eiropā. Ir jāatzīmē, ka par kreka pacientiem ziņo galvenokārt divas valstis (Nīderlande un Apvienotā Karaliste).
Arrow 1 2 3