cei – -Translation – Keybot Dictionary

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Deutsch Français Spacer Help
Source Languages Target Languages
Keybot 31 Results  ar2005.emcdda.europa.eu
  Despre OEDT  
Raportul anual prezintă sinteza anuală a OEDT privind fenomenul drogurilor în UE şi constituie o referinţă de bază pentru cei interesaţi să afle ultimele informaţii despre situaţia drogurilor în Europa.
The annual report presents the EMCDDA’s yearly overview of the drug phenomenon in the EU and is an essential reference book for those seeking the latest findings on drugs in Europe.
Le rapport 2005 présente la vue d’ensemble annuelle de l’OEDT sur le phénomène de la drogue dans l’Union européenne, et il constitue un ouvrage de référence essentiel pour ceux qui recherchent les dernières découvertes en matière de drogue en Europe.
Mit dem Jahresbericht bietet die EBDD einen jährlichen Überblick über die Drogenproblematik in der EU und gibt all jenen ein unentbehrliches Nachschlagewerk an die Hand, die sich für die neuesten Erkenntnisse auf dem Gebiet der Drogenproblematik in Europa interessieren.
El Informe anual, una visión general del OEDT sobre el fenómeno de las drogas en la Unión Europea, es un libro de referencia fundamental para quienes deseen conocer los últimos descubrimientos sobre drogas en Europa.
La relazione annuale presenta il panorama del fenomeno delle droghe, nell’Unione europea, tracciato dall’OEDT per l’anno appena trascorso. Si tratta di un testo di riferimento essenziale per chi cerca i dati più recenti sulle droghe in Europa.
O Relatório Anual apresenta a panorâmica geral anualmente traçada pelo OEDT do fenómeno da droga na UE, sendo uma obra de consulta essencial para quem procura os dados mais recentes sobre este fenómeno na Europa.
Οι εκδόσεις του Κέντρου αποτελούν κατ’ εξοχήν πηγή πληροφόρησης για ένα ευρύ φάσμα κοινού, στο οποίο περιλαμβάνονται οι υπεύθυνοι χάραξης πολιτικής και οι σύμβουλοί τους, επαγγελματίες και ερευνητές που εργάζονται στον τομέα των ναρκωτικών και πέραν αυτών, τα μέσα ενημέρωσης και το ευρύ κοινό.
De publicaties van het waarnemingscentrum vormen een belangrijke informatiebron voor een zeer gevarieerde doelgroep, waaronder beleidsmakers en hun adviseurs, hulpverleners en onderzoekers op het gebied van drugs en, meer in het algemeen, voor de media en het grote publiek.
Výroční zpráva EMCDDA obsahuje přehled o stavu drogové problematiky v členských státech EU a je základním referenčním materiálem pro všechny zájemce o nejnovější poznatky o drogách v Evropě.
Årsberetningen præsenterer EONN’s årlige oversigt over narkotikafænomenet i EU, og den er en yderst vigtig opslagsbog for alle, der er interesseret i de seneste resultater om narkotika i Europa.
Aastaaruandes esitatakse Euroopa Narkootikumide ja Narkomaania Seirekeskuse iga-aastane ülevaade narkomaania kui nähtuse kohta Euroopa Liidus ning see on heaks käsiraamatuks neile, kes otsivad uusimat teavet uimastiprobleemist Euroopas.
Vuosiraportissa EMCDDA esittää vuotuisen katsauksen huumausaineiden käytön ja tarjonnan tilanteeseen EU:ssa. Siten vuosiraportti on keskeinen hakuteos niille, jotka tarvitsevat ajantasaista tietoa huumeista Euroopassa.
A jelentés az EMCDDA éves áttekintését tartalmazza az Európai Unióbantapasztalható kábítószer-jelenség vonatkozásában, egybennélkülözhetetlen referencia azoknak, akik a kábítószerekkel kapcsolatoslegfrissebb európai eredmények iránt érdeklődnek.
I årsrapporten presenterer EONN sin årlige oversikt over narkotikasituasjonen i Europa. Rapporten er et viktig referansedokument for alle som søker siste nytt om narkotikasituasjonen i Europa.
Sprawozdanie roczne przedstawia roczny przegląd zjawiska narkomanii w państwach członkowskich UE przeprowadzony przez EMCDDA i jest istotną publikacją źródłową dla osób poszukujących najnowszych informacji na temat zjawiska narkomanii w Europie.
Výročná správa EMCDDA každoročne podáva prehľad o drogovom fenoméne v EÚ a je základným referenčným materiálom pre každého, kto má záujem o najnovšie zistenia týkajúce sa drog v Európe.
Letno poročilo predstavlja letni pregled pojava drog v Evropi s strani Centra in je najpomembnejša referenca za vse, ki iščejo najnovejše ugotovitve o drogah v Evropi.
Årsrapporten redovisar ECNN:s årliga översikt över narkotikasituationen i EU, och den är ett oumbärligt referensmaterial för den som vill ta del av de senaste rönen om narkotika i Europa.
Šajā gada ziņojumā ir EMCDDA gada pārskats par narkomānijas problēmu Eiropā, un šis ziņojums ir svarīgs atsauces materiāls tiem, kuri vēlas uzzināt jaunāko informāciju par narkotikām Eiropā.
  Date privind cererile d...  
Printre clienţii care urmează tratamentul pentru dependenţă de ATS, consumatorii ocazionali şi cei zilnici sunt reprezentaţi în proporţii egale. În ţările în care proporţia clienţilor tratamentului pentru dependenţă de metamfetamină este mai mare, majoritatea clienţilor consumă drogul de 2–6 ori pe săptămână (65).
Among ATS clients in treatment, there are equal numbers of occasional and daily users. In the countries where the proportion of amphetamine clients is higher, most clients use the drug 2–6 times a week (65).
Parmi les patients qui suivent un traitement pour usage de STA, on trouve autant de consommateurs occasionnels que quotidiens. Dans les pays où la proportion de patients usagers d'amphétamines est plus élevée, la plupart des patients prennent de la drogue entre 2 et 6 fois par semaine (65).
Unter den in Behandlung befindlichen ATS-Patienten sind die Anteile der Gelegenheitskonsumenten und der täglichen Konsumenten gleich hoch. In den Ländern mit einem höheren Anteil von Amphetaminpatienten konsumieren die meisten Patienten die Droge zwei- bis sechsmal wöchentlich (65).
Entre los pacientes de EA sometidos a tratamiento, el número de consumidores ocasionales y diarios es el mismo. En los países donde el porcentaje de pacientes por consumo de anfetaminas es más elevado, la mayoría consumen la droga de 2 a 6 veces a la semana (65).
Tra i pazienti di ATS in terapia, si trovano in pari percentuale consumatori occasionali e consumatori quotidiani. Nei paesi in cui la percentuale di pazienti in cura per consumo di anfetamine è più alta, la maggior parte di essi fa uso della droga 2-6 volte alla settimana (65).
Στους χρήστες ATS υπό θεραπεία, υπάρχει ίσος αριθμός περιστασιακών και καθημερινών χρηστών. Στις χώρες όπου το ποσοστό ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τις αμφεταμίνες είναι υψηλότερο, τα περισσότερα από τα άτομα αυτά κάνουν χρήση των ουσιών 2 έως 6 φορές εβδομαδιαίως (65).
Het aantal incidentele en dagelijkse gebruikers is gelijk verdeeld onder de ATS-cliënten in behandeling. In landen waar het percentage amfetaminecliënten hoger is, gebruiken de meeste cliënten de drug twee tot zes keer per week (65).
Mezi léčenými klienty užívajícími ATS je stejný počet příležitostných a denních uživatelů. V zemích, kde je část klientů užívajících amfetamin vyšší, užívá většina klientů drogu dvakrát až šestkrát týdně (65).
Blandt ATS-klienter i behandling er antallet af lejlighedsvise og daglige brugere det samme. I de lande, hvor andelen af amfetaminklienter er højere, bruger de fleste klienter stoffet 2–6 gange om ugen (65).
Hoidossa olevissa amfetamiinin kaltaisten piristeiden käyttäjissä on yhtä paljon satunnaisia ja päivittäisiä käyttäjiä. Maissa, joissa amfetamiiniasiakkaiden osuus on muita korkeampi, useimmat asiakkaat käyttävät tätä huumetta 2–6 kertaa viikossa (65).
A gyógykezelésben részt vevő ATS-páciensek között egyenlő számban képviseltetik magukat az alkalmi és mindennapi használók. Azokban az országokban, ahol az amfetaminhasználó páciensek aránya magasabb, a legtöbb páciens heti 2–6 alkalommal használja a kábítószert(65).
For ATS-klientene i behandlingsapparatet er tallene for sporadisk og daglig bruk like store. I landene der andelen amfetaminklienter er høyere, bruker de fleste klientene stoffet 2-6 ganger i uken (65).
Wśród pacjentów uzależnionych od ATS przechodzących leczenie, liczba osób zażywających sporadycznie i osób zażywających codziennie jest taka sama. W państwach, w których odsetek pacjentów uzależnionych od amfetaminy jest wyższy, większość pacjentów zażywa narkotyk od 2 do 6 razy na tydzień (65).
Medzi liečenými klientmi ATS sú zhodné počty príležitostných a denných užívateľov. V krajinách, kde je pomer amfetamínových klientov vyšší, užíva väčšina užívateľov drogu 2- až 6-krát za týždeň (65).
Med osebami, ki se zdravijo zaradi odvisnosti od SAT, je enako število priložnostnih in vsakodnevnih uživalcev. V državah, v katerih je delež uporabnikov amfetamina višji, večina oseb drogo uživa od 2- do 6-krat na teden (65).
Bland missbrukare som genomgår behandling är det lika många som missbrukar vid enstaka tillfällen som dagligen. I länder med en högre andel amfetaminmissbrukare använder de flesta drogen 2–6 gånger i veckan(65).
Starp ATS lietotājiem, kas saņem ārstēšanu, ir vienāds skaits gadījuma rakstura un ikdienas lietotāju. Valstīs, kur amfetamīna lietotāju īpatsvars ir lielāks, lielākā daļa pacientu lieto šo narkotiku 2–6 reizes nedēļā (65).
  Date privind cererile d...  
Clienţii noi care consumă cocaină ca drog principal sunt în medie mai în vârstă decât ceilalţi consumatori de droguri (o medie de vârstă de 30 ani, majoritatea încadrându-se în grupul de vârstă 20–34 de ani); conform rapoartelor, un procent mai mic, dar totuşi important, de clienţi este reprezentat de cei cu vârste între 35 şi 39 ani (97).
New clients using cocaine as the primary drug are on average older than other drug consumers (mean age of 30 years, with most in the 20–34 year age group); a smaller, although important, proportion of clients is reported to be between 35 and 39 years (97).
Les nouveaux patients qui consomment de la cocaïne comme drogue primaire sont, en moyenne, plus âgés que les usagers d'autres drogues (âge moyen de 30 ans, la majorité se situant dans la tranche d'âge des 20 à 34 ans). Selon les rapports, un groupe plus réduit, quoique important, de patients est constitué de personnes âgées de 35 à 39 ans (97).
Erstpatienten, die Kokain als Primärdroge konsumieren, sind im Durchschnitt älter als andere Drogenkonsumenten (Durchschnittsalter von 30 Jahren, die meisten Konsumenten in der Altersgruppe von 20 bis 34 Jahren). Ein kleinerer, aber dennoch bedeutender Anteil von Patienten wird für die Altersgruppe zwischen 35 und 39 Jahren gemeldet (97).
Los nuevos pacientes que consumen cocaína como droga principal tienen una media de edad superior a la de los consumidores de otras drogas (edad media de 30 años, situándose la mayoría en el grupo de 20 a 34 años); un porcentaje menor de los pacientes, aunque importante, tienen entre 35 y 39 años de edad (97).
I nuovi pazienti che fanno uso di cocaina come droga primaria sono in genere più anziani rispetto ai consumatori di altre droghe (età media di 30 anni, di cui la maggior parte appartenenti alla fascia dei 20-34 anni); una percentuale minore, benché più importante, di pazienti ha un’età compresa tra i 35 e i 39 anni (97).
Τα άτομα που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη ως κύρια ουσία είναι κατά μέσο όρο μεγαλύτερης ηλικίας από τους χρήστες άλλων ναρκωτικών (μέση ηλικία 30 έτη, με τα περισσότερα άτομα να ανήκουν στην ηλικιακή κατηγορία 20–34 ετών)· ένα μικρότερο, μολονότι σημαντικό, ποσοστό ατόμων που ζητούν θεραπεία αναφέρεται ότι είναι ηλικίας 35 έως 39 ετών (97).
Nieuwe cliënten die cocaïne als primaire drug gebruiken, zijn gemiddeld ouder dan andere drugsgebruikers. De gemiddelde leeftijd van deze groep is 30 jaar, waarvan de meeste uit de leeftijdscategorie van 20-34 jaar afkomstig zijn; een kleinere, maar wel belangrijke groep cliënten is tussen de 35 en 39 jaar (97).
Noví klienti užívající kokain jako primární drogu jsou v průměru starší než konzumenti jiných drog (průměrný věk 30 let, většina je ve věkové skupině 20–34 let); uvádí se, že menší, ačkoli důležitá skupina klientů je ve věku mezi 35 a 39 lety (97).
De nye klienter, der bruger kokain som primært stof, er gennemsnitligt ældre end andre stofbrugere (gennemsnitsalder på 30 år, med hovedparten i aldersgruppen 20–34 år); en mindre, om end vigtig, andel af klienterne angives at være mellem 35 og 39 år (97).
Kokaiinia päähuumeena käyttävät uudet asiakkaat ovat keskimäärin vanhempia kuin muiden huumeiden käyttäjät (heidän keski-ikänsä on 30 vuotta, ja heistä suurin osa on 20–34‑vuotiaita). Pienempi joskin merkittävä osa näistä asiakkaista on ilmoitusten mukaan 35–39‑vuotiaita (97).
A kokaint elsődleges drogként használó új páciensek az átlagot tekintve idősebbek a többi drogfogyasztónál (az átlagéletkor 30 év, ezen belül a többség 20–34 év közötti); a páciensek kisebb, de nem jelentéktelen hányada a beszámolók szerint a 35–39 éves korcsoportba tartozik(97).
Nye klienter som har kokain som primærrusmiddel, er i snitt eldre enn andre narkotikabrukere (gjennomsnittsalder er 30 år, og de fleste er i aldersgruppen 20-34 år). En mindre men likevel stor del av klientene rapporteres å være mellom 35 og 39 år (97).
Nowi pacjenci stosujący kokainę jako narkotyk główny są raczej starsi od osób uzależnionych od innych narkotyków (średnia wieku wynosi 30 lat, większość osób z grupy wiekowej od 20 do 34 lat). Mniejsza, choć istotna, grupa pacjentów to osoby od 35 do 39 lat (97).
Noví klienti užívajúci kokaín ako primárnu drogu sú v priemere starší ako užívatelia iných drog (priemerný vek 30 rokov s väčšinou v skupine 20- až 34-ročných); menší, hoci významný je podiel klientov 35- až 39-ročných (97).
Osebe, ki se na novo zdravijo zaradi uživanja kokaina kot primarne droge, so v povprečju starejše od drugih uživalcev drog (povprečna starost je 30 let, večina jih je v starostni skupini od 20–34 let); o manjšem, vendar še vedno pomembnem deležu oseb poročajo, da so stare med 35 in 39 let (97).
Nya klienter som använder kokain som primärdrog är i genomsnitt äldre än andra narkotikamissbrukare (medelåldern är 30 år, och majoriteten är 20–34 år). En mindre, men betydande, andel klienter sägs vara mellan 35 och 39 år(97).
Jaunie pacienti, kuri lieto kokaīnu kā primāro narkotiku, ir caurmērā vecāki par citiem narkotiku lietotājiem (vidējais vecums ir 30 gadi, un lielākā daļa lietotāju ir vecuma grupā no 20 līdz 34 gadiem); nelielāka, taču būtiska pacientu daļa ir vecumā no 35 līdz 39 gadiem (97).
  press3-ro  
„Alternativele generale de tratament pentru cei care abuzeaza de cocaina sunt insuficient dezvoltate”, mentioneaza raportul si se constata absenta „unei baze solide de dovezi în Europa care sa orienteze interventiile terapeutice din acest domeniu”.
«Dans l'ensemble, les options de traitement pour les cocaïnomanes à problème semblent peu développées» indique le rapport, et l’on constate «une absence pure et simple d’éléments solides au niveau européen permettant d'orienter le développement des services dans ce domaine».
In dem vorliegenden Bericht wird diesbezüglich angemerkt: „Insgesamt sind die Behandlungsmöglichkeiten für Patienten mit Kokainproblemen jedoch offensichtlich unzureichend.“ Es gebe „in Europa schlichtweg keine tragfähigen Evidenzdaten, die als Richtschnur für die Durchführung therapeutischer Maßnahmen in diesem Bereich dienen könnten“.
El informe afirma asimismo que “las opciones de tratamiento general para los consumidores problemáticos de cocaína parecen estar poco desarrolladas” y que no hay “una base establecida europea que oriente las intervenciones terapéuticas en este ámbito”.
”I protocolli terapeutici per il trattamento dei problemi di cocaina sono ancora poco sviluppati” prosegue la relazione, e non esiste a livello europeo una “solida base probante atta a i guidare lo sviluppo degli interventi terapeutici in questo settore”.
“As opções globais de tratamento para as pessoas com problemas causados pelo consumo de cocaína parecem estar pouco desenvolvidas”, refere o relatório, e não existe uma “sólida fundamentação europeia, baseada em provas, que oriente as intervenções terapêuticas neste domínio.”
Sύµfωνa µe tην έκθesη: «Sυνολικά, οι θeρapeυtικές epιλογές γιa tους pροßληµatικούς χρήsteς κοκaΐνης faίνetaι νa eίνaι eλάχιsta aνaptυγµένeς» eνώ deν υpάρχeι «µιa ιsχυρή apοdeικtική ßάsη stην Ευρώpη, η οpοίa θa κateυθύνeι tις θeρapeυtικές paρeµßάseις stον tοµέa aυtό».
‘Behandelmogelijkheden voor cocaïneverslaafden lijken vooralsnog slecht ontwikkeld’ meldt het verslag en er is geen ‘eenduidig Europees onderzoeksmateriaal beschikbaar dat als basis voor therapeutische interventies op dit gebied kan dienen’.
„Možnosti lécby pro osoby s kokainovými problémy jsou celkove špatne rozvinuté,“ uvádí zpráva a „silná evropská základna poznatku k rozvinutí služeb v této oblasti neexistuje.“
‘Der synes imidlertid generelt ikke at være særlig mange behandlingsmuligheder for personer med kokainproblemer’ fastslås det i beretningen, og der er ikke noget ‘solidt europæisk dokumentationsgrundlag til støtte for udviklingen af behandlingstilbud på dette område’.
Raportis öeldakse, et siiski on probleemsetele kokaiinitarbijatele mõeldud ravivõimalusi vähe ja puuduvad selged Euroopa kogemustel põhinevad juhised terapeutiliseks sekkumiseks selles valdkonnas..
Raportin mukaan kokaiiniongelmaisille tarkoitetut hoitovaihtoehdot näyttävät olevan huonosti kehittyneitä.   Tällä alueella ei ole olemassa vahvaa eurooppalaista, näyttöön perustuvaa tietoa, jolla palveluja voitaisiin kehittää.
A jelentés állítása szerint a „kokainproblémákkal küzdo fogyasztók gyógykezelési lehetoségei fejletlennek tunnek”, továbbá nem állnak rendelkezésre európai szintu bizonyítékok az e területen muködo szolgáltatások fejlesztéséhez".
”Sett under ett synes behandlingsmulighetene for personer med kokainproblemer å være dårlig utbygget”,          i følge rapporten, og det finnes ikke ”noe solid europeisk evidensgrunnlag som gir retningen for hvordan tilbudet på dette området bør bygges ut”.
Sprawozdanie stwierdza, ze „ogólnie jednak mozliwosci leczenia oferowane osobom z uzaleznieniem od kokainy zdaja sie byc slabo rozwiniete” i „brak jest silnej, europejskiej bazy dowodowej, która moglaby sluzyc pomoca rozwojowi uslug w tej dziedzinie”.
‘Možnosti celkovej liecby osôb, ktoré majú problémy s kokaínom, sa však javia ako nedostatocne rozvinuté’, hovorí sa v správe a jednoducho chýba ‘presvedcivá európska základna dôkazov na usmernenie rozvoja služieb v tejto oblasti’.
»Zdi se, da so skupne možnosti za zdravljenje tistih, ki imajo težave s kokainom, slabo razvite,«               navaja porocilo, »obenem pa ni nobene trdne evropske podlage dokazov, ki bi usmerjali razvoj služb na tem podrocju«.
”Behandlingsalternativen för personer med kokainproblem verkar vara dåligt utvecklade” enligt rapporten och ”det saknas en stark europeisk bevisgrund som kan vägleda de terapeutiska insatserna på detta område”.
„Visparejas arstešanas iespejas tiem, kam ir kokaina lietošanas problemas, ir vaji attistitas”, apgalvo parskats, un „Eiropa nepastav speciga pieradijumu baze, uz kuru varetu balstit terapeitiskas darbibas šaja joma”.
  press3-ro  
„Alternativele generale de tratament pentru cei care abuzeazǎ de cocainǎ sunt insuficient dezvoltate”, menIioneazǎ raportul şi se constatǎ absenIa „unei baze solide de dovezi în Europa care sǎ orienteze intervenIiile terapeutice din acest domeniu”.
‘Overall treatment options for those with cocaine problems appear to be poorly developed’ states the report, and there is no ‘strong European evidence base to guide therapeutic interventions in this area’.
En dépit de l’adoption croissante du traitement de substitution pour la dépendance aux opiacés, le traitement d’autres types d’usage de drogues demeure limité, signale aujourd’hui l’OEDT.
In dem vorliegenden Bericht wird diesbezüglich angemerkt: „Insgesamt sind die Behandlungsmöglichkeiten für Patienten mit Kokainproblemen jedoch offensichtlich unzureichend.“ Es gebe „in Europa schlichtweg keine tragfähigen Evidenzdaten, die als Richtschnur für die Durchführung therapeutischer Maßnahmen in diesem Bereich dienen könnten“.
El informe afirma asimismo que “las opciones de tratamiento general para los consumidores problemáticos de cocaína parecen estar poco desarrolladas” y que no hay “una base establecida europea que oriente las intervenciones terapéuticas en este ámbito”.
”I protocolli terapeutici per il trattamento dei problemi di cocaina sono ancora poco sviluppati” prosegue la relazione, e non esiste a livello europeo una “solida base probante atta a i guidare lo sviluppo degli interventi terapeutici in questo settore”.
“As opções globais de tratamento para as pessoas com problemas causados pelo consumo de cocaína parecem estar pouco desenvolvidas”, refere o relatório, e não existe uma “sólida fundamentação europeia, baseada em provas, que oriente as intervenções terapêuticas neste domínio.”
‘Behandelmogelijkheden voor cocaïneverslaafden lijken vooralsnog slecht ontwikkeld’ meldt het verslag en er is geen ‘eenduidig Europees onderzoeksmateriaal beschikbaar dat als basis voor therapeutische interventies op dit gebied kan dienen’.
„Možnosti lécby pro osoby s kokainovými problémy jsou celkove špatne rozvinuté,“ uvádí zpráva a „silná evropská základna poznatkn k rozvinutí služeb v této oblasti neexistuje.“
‘Der synes imidlertid generelt ikke at være særlig mange behandlingsmuligheder for personer med kokainproblemer’ fastslås det i beretningen, og der er ikke noget ‘solidt europæisk dokumentationsgrundlag til støtte for udviklingen af behandlingstilbud på dette område’.
Raportis öeldakse, et siiski on probleemsetele kokaiinitarbijatele mõeldud ravivõimalusi vähe ja puuduvad selged Euroopa kogemustel põhinevad juhised terapeutiliseks sekkumiseks selles valdkonnas..
Raportin mukaan kokaiiniongelmaisille tarkoitetut hoitovaihtoehdot näyttävät olevan huonosti kehittyneitä. Tällä alueella ei ole olemassa vahvaa eurooppalaista, näyttöön perustuvaa tietoa, jolla palveluja voitaisiin kehittää.
A jelentés állítása szerint a „kokainproblémákkal küzdö fogyasztók gyógykezelési lehetöségei fejletlennek tünnek”, továbbá nem állnak rendelkezésre európai szintü bizonyítékok az e területen müködö szolgáltatások fejlesztéséhez".
i følge rapporten, og det finnes ikke ”noe solid europeisk evidensgrunnlag som gir retningen for hvordan tilbudet på dette området bør bygges ut”.
Sprawozdanie stwierdza, ze „ogólnie jednak mozliwosci leczenia oferowane osobom z uzaleznieniem od kokainy zdaja sie byc słabo rozwiniete” i „brak jest silnej, europejskiej bazy dowodowej, która mogłaby słuzyc pomoca rozwojowi usług w tej dziedzinie”.
‘Možnosti celkovej liecby osôb, ktoré majú problémy s kokaínom, sa však javia ako nedostatocne rozvinuté’, hovorí sa v správe a jednoducho chýba ‘presvedcivá európska základna dôkazov na usmernenie rozvoja služieb v tejto oblasti’.
”Behandlingsalternativen för personer med kokainproblem verkar vara dåligt utvecklade” enligt rapporten och ”det saknas en stark europeisk bevisgrund som kan vägleda de terapeutiska insatserna på detta område”.
„Vispǎrejǎs ǎrstešanǎs iespejas tiem, kam ir kokaina lietošanas problemas, ir vǎji attistitas”, apgalvo pǎrskats, un „Eiropǎ nepastǎv speciga pierǎdijumu bǎze, uz kuru varetu balstit terapeitiskǎs darbibas šajǎ jomǎ”.
  ReinserÅ£ia socială  
Reinserţia socială se defineşte ca „orice intervenţie socială cu scopul de a-i integra pe foştii sau actualii consumatori problematici de droguri în comunitate”. Cei trei „piloni” ai reinserţiei sociale sunt (1) locuinţa, (2) educaţia şi (3) locul de muncă (inclusiv formarea profesională).
Social reintegration is defined as ‘any social intervention with the aim of integrating former or current problem drug users into the community’. The three ‘pillars’ of social reintegration are (1) housing; (2) education; and (3) employment (including vocational training). Other measures, such as counselling and leisure activities, may also be used.
La réinsertion sociale se définit comme «toute intervention sociale visant à insérer des usagers de drogue à problème, anciens ou actuels, dans la communauté». Les trois «piliers» de la réinsertion sociale sont: (1) le logement; (2) l'éducation et (3) l'emploi (y compris la formation professionnelle). D'autres mesures, comme le conseil et les activités de loisirs, peuvent également intervenir.
Soziale Reintegration ist definiert als „jede soziale Maßnahme mit dem Ziel der Integration ehemaliger oder aktueller problematischer Drogenkonsumenten in die Gemeinschaft“. Die drei „Säulen“ der sozialen Reintegration sind (1) Wohnen, (2) Bildung und (3) Beschäftigung (einschließlich der beruflichen Ausbildung). Darüber hinaus können andere Maßnahmen wie Beratung und Freizeitaktivitäten zum Einsatz kommen.
La reintegración social se define como «cualquier intervención social cuyo objetivo sea integrar en la comunidad a los antiguos y actuales drogodependientes». Los tres «pilares» de la reintegración social son (1) el alojamiento, (2) la educación y (3) el empleo (incluida la formación profesional). También pueden utilizarse otras medidas como el asesoramiento y las actividades de ocio.
Per reinserimento sociale si intende “un qualsiasi intervento sociale finalizzato a inserire nella comunità gli ex o gli attuali consumatori problematici di droga”. I tre “pilastri” del reinserimento sociale sono: (1) la casa; (2) l’istruzione; (3) l’occupazione (compresa la formazione professionale). Possono inoltre essere utilizzate altre misure, come la consulenza e le attività nel tempo libero.
A reintegração social é definida como “qualquer intervenção social com o objectivo de integrar os antigos ou actuais consumidores problemáticos de droga na comunidade”. Os três “pilares” da reintegração social são: (1) a habitação; (2) a educação; e (3) o emprego (incluindo a formação profissional). Também podem ser utilizadas outras medidas, como o aconselhamento e as actividades de lazer.
Ως κοινωνική επανένταξη νοείται «κάθε κοινωνική παρέμβαση με στόχο την ένταξη πρώην ή νυν προβληματικών χρηστών ναρκωτικών στην κοινότητα». Τρεις είναι οι άξονες της κοινωνικής επανένταξης: (1) στέγη· (2) εκπαίδευση· και (3) απασχόληση (συμπεριλαμβανομένης της επαγγελματικής κατάρτισης). Είναι επίσης δυνατό να χρησιμοποιούνται και άλλα μέτρα, όπως η συμβουλευτική και οι ψυχαγωγικές δραστηριότητες.
Sociale reïntegratie kan worden gedefinieerd als elke sociale interventie die gericht is op het integreren van voormalige of huidige problematische drugsgebruikers in de samenleving. Sociale integratie berust op drie “pijlers”: (1) huisvesting; (2) opleiding; en (3) werk (inclusief beroepsopleidingen). Daarnaast kunnen ook andere maatregelen worden toegepast, zoals counseling en vrijetijdsactiviteiten.
Sociální reintegrace se definuje jako „jakýkoli sociální zásah s cílem integrovat bývalé nebo současné problémové uživatele drog do společenství“. Tři „pilíře“ sociální reintegrace jsou (1) bydlení, (2) vzdělání a (3) zaměstnání (včetně odborné přípravy). Také je možné využít dalších opatření jako poradenství a činností ve volném čase.
Social reintegration defineres som 'enhver social intervention med henblik på at integrere tidligere eller aktuelle problematiske stofbrugere i samfundet'. Social reintegration bygger på tre søjler: 1) boligtilbud, 2) uddannelse og 3) beskæftigelse (herunder erhvervsuddannelse). Andre foranstaltninger, f.eks. rådgivning og fritidsaktiviteter, kan også indgå.
Sotsiaalne reintegratsioon on defineeritud kui „igasugune sotsiaalne sekkumine endise või praeguse probleemse uimastitarbija ühiskonda lõimimise eesmärgil”. Sotsiaalse reintegratsiooni kolm tugisammast on (1) eluase, (2) haridus ja (3) tööhõive (sealhulgas kutseõpe). Võib kasutada teisigi meetmeid, nagu nõustamine ja vaba aja tegevused.
Sosiaalisen kuntoutuksen määritelmä kattaa kaikki yhteiskunnalliset tukitoimet, joilla entiset tai nykyiset huumeiden ongelmakäyttäjät pyritään palauttamaan osaksi yhteisöä. Sosiaalisessa kuntoutuksessa on kolme "osatekijää": (1) asunto, (2) koulutus sekä (3) työ (ja ammatillinen koulutus). Kuntoutukseen voi kuulua muitakin toimenpiteitä, kuten neuvontaa ja vapaa-ajan toimintaa.
A szociális visszailleszkedés meghatározása „bármilyen, a volt vagy jelenlegi problematikus kábítószer-használó közösségi beilleszkedését célzó szociális beavatkozás”. Három „pilléren” alapul: (1) lakhatás, (2) oktatás és (3) foglalkoztatás (a szakképzést is ideértve). Más intézkedések, például a tanácsadás és a szabadidős tevékenységek szintén alkalmazhatók.
Sosial reintegrasjon defineres som ”enhver sosial intervensjon med sikte på å integrere tidligere eller aktuelle problematiske narkotikabrukere i samfunnet”. De tre ”pilarene” i sosial integrasjon er 1) bolig, 2) utdanning og 3) arbeid (herunder yrkesrettet opplæring). Andre tiltak, som rådgivning og fritidsaktiviteter, kan også brukes som et ledd i sosial reintegrasjon.
Powtórna integracja społeczna definiowana jest jako „jakakolwiek interwencja społeczna mająca na celu integrację w społeczeństwo osób problemowo zażywających narkotyki dawniej lub obecnie”. Trzy „filary” integracji społecznej to (1) warunki mieszkaniowe, (2) wykształcenie oraz (3) zatrudnienie i szkolenia zawodowe. Można stosować także inne środki, takie jak doradztwo czy zajęcia w czasie wolnym.
Resocializácia sa definuje ako „akýkoľvek sociálny zásah s cieľom integrovať bývalých alebo súčasných problémových užívateľov drog do spoločenstva“. Tri „piliere“ resocializácie sú (1) bývanie, (2) vzdelávanie a (3) zamestnanie (vrátane odbornej prípravy). Uplatniť možno aj iné opatrenia, napr. poradenstvo a aktivity voľného času.
Socialna reintegracija je opredeljena kot "vsako socialno posredovanje z namenom vključiti nekdanjega ali trenutnega problematičnega uživalca drog v skupnost". Trije stebri socialne reintegracije so: (1) nastanitev, (2) izobraževanje ter (3) zaposlitev (vključno s poklicnim usposabljanjem). Uporabijo se lahko tudi drugi ukrepi, kot so svetovanje in dejavnosti v prostem času.
Återintegrering i samhället definieras som ”alla slags samhällsinsatser vars syfte är att integrera före detta eller aktiva problemmissbrukare i samhället”. De tre ”pelarna” som arbetet med att återintegrera missbrukare i samhället bygger på är (1) boende, (2) utbildning och (3) sysselsättning (inklusive yrkesutbildning). Andra åtgärder, exempelvis rådgivning och fritidsaktiviteter, kan också användas.
Sociālā reintegrāciju definē kā „visas sociālās darbības, kuru mērķis ir integrēt bijušos vai pašreizējos narkotiku lietotājus sabiedrībā”. Trīs sociālās reintegrācijas „pīlāri" ir: (1) dzīvesvieta, (2) izglītība, (3) darbs (ieskaitot profesionālo apmācību). Ir iespējams izmantot arī citus līdzekļus, kā piemēram, psihologa konsultācijas un brīvā laika aktivitātes.
  press3-ro  
Metadona este medicamentul prescris cel mai frecvent în Europa în tratamentul dependenIei de opiacee, pentru aproximativ 80% dintre cei aflaIi în tratament de substituIie (şi pentru 90% dintre cei internaIi în centre de tratament specializate).
Methadone is Europe’s most commonly prescribed drug for the treatment of opiate dependence, with around 80% of those in substitution therapy receiving a methadone prescription (over 90% if in specialist treatment centres). Nevertheless, today’s report notes a greater range of therapeutic options in recent years, helping clinicians to better meet clients’ needs.
La méthadone est le médicament le plus souvent prescrit en Europe pour le traitement de la dépendance aux opiacés; environ 80% de ceux qui suivent une thérapie de substitution reçoivent une prescription de méthadone (plus de 90% dans le cas de centres de traitement spécialisés). Toutefois, le présent rapport indique l’apparition d’un plus large éventail d’options thérapeutiques au cours des dernières années, ce qui permet aux cliniciens de mieux adapter les traitements aux besoins des patients.
In Europa ist Methadon das am häufigsten für die Behandlung der Opiatabhängigkeit verschriebene Medikament, wobei etwa 80% der Personen, die sich in einer Substitutionstherapie befinden, eine Methadonverschreibung erhalten (diese Rate erhöht sich in spezialisierten Behandlungszentren auf über 90%). Im Vergleich zu früheren Jahren wird in dem heute veröffentlichten Bericht jedoch eine größere Bandbreite an therapeutischen Möglichkeiten aufgeführt, die es Klinikärzten ermöglicht, besser auf die Bedürfnisse ihrer Patienten einzugehen.
La metadona es el fármaco que más se utiliza en Europa en las terapias contra la dependencia de los opiáceos: aproximadamente un 80% de las personas que se someten a una terapia de sustitución la reciben, y esta cifra se eleva al 90% si la terapia se sigue en un centro especializado. No obstante, en el informe publicado hoy se recoge una gran variedad de opciones terapéuticas que han aparecido en los últimos años y que ayudan a los profesionales a personalizar el tratamiento según las necesidades de los pacientes.
In Europa, il metadone è la sostanza più comunemente prescritta per il trattamento della dipendenza da oppiacei, e viene somministrato all’80% dei pazienti in terapia sostitutiva (circa il 90% se si considerano i centri terapeutici specializzati). Tuttavia, la relazione presentata quest’oggi, rileva che daqualche anno una più ampia gamma di opzioni terapeutiche consente ai medici di soddisfare meglio i bisogni dei loro pazienti.
A metadona é a substância mais prescrita na Europa para o tratamento da dependência de opiáceos; cerca de 80% dos consumidores em tratamento de substituição são tratados com metadona (mais de 90% no caso de utentes em unidades especializadas). Contudo, o relatório hoje publicado nota que a gama de opções terapêuticas se tem alargado nos últimos anos, ajudando os médicos a melhor ir ao encontro das necessidades dos utentes.
Methadon is in Europa het meest voorgeschreven middel voor de behandeling van opiaatverslaving; ongeveer 80% van degenen die met substitutiemiddelen behandeld worden, krijgt methadon (meer dan 90% in gespecialiseerde behandelcentra). In het jaarverslag wordt echter melding gemaakt van een groter aantal therapeutische mogelijkheden in de afgelopen jaren, waardoor behandelaars beter aan de behoeften van hun cliënten kunnen voldoen.
Metadon je nejcasteji piedepisovaným lékem pii lécbe závislosti na opiátech v Evrope, je podáván piibližne 80 % osob podrobujících se substitucní lécbe (z nichž 90 % se lécí ve specializovaných lécebných centrech). Výrocní zpráva však poukazuje na širší škálu lékn využívaných v posledních letech, která lékainm umožnuje lépe vyhovet potiebám svých pacientn.
Metadon er det lægemiddel, der i Europa oftest receptudskrives til behandling af opiatafhængighed, idet ca. 80% af dem, der er i substitutionsbehandling får en recept på metadon (over 90%, hvis det sker i specialiserede behandlingscentre). Ikke desto mindre fremgår det af beretningen i dag, at der i de seneste år er kommet et større udbud af behandlingsmuligheder, så klinikerne bedre kan dække klienternes behov.
Metadoon on Euroopas kõige tavalisem opiaadisõltuvuse raviks väljakirjutatav ravim, 80% asendusravi saavatest inimestest kasutavad metadooni (eriarstiabi pakkuvates ravikeskutes üle 90%). Sellest hoolimata näitab tänane aruanne terapeutiliste võimaluste kasvu viimastel aastatel, aidates arstidel klientide vajadusi paremini rahuldada.
I Europa er metadon det hyppigst forskrevne legemiddelet for behandling av opiatavhengighet, og rundt 80% av alle i substitusjonsbehandling får metadon (over 90% i spesialiserte behandlingsinstitusjoner). Dagens rapport anfører likevel at behandlingsalternativene er blitt flere i løpet av de senere årene, og at det dermed er blitt lettere for klinikere å dekke klientenes behov.
Ok. 80% pacjentów poddanych leczeniu substytucyjnemu otrzymuje metadon (ponad 90% w specjalistycznych osrodkach leczenia). Mimo to, dzisiejsze sprawozdanie podkresla, ze w ostatnich latach rozszerzył sie zakres opcji leczenia, co pomaga lekarzom lepiej wyjsc naprzeciw potrzebom pacjentów.
V Európe je metadón najcastejšie predpisovaným liekom na liecbu závislosti od opiátov. Okolo 80% pacientov v substitucnej liecbe sa predpisuje metadón (viac ako 90% v špecializovaných liecebných centrách). Táto správa však zaznamenáva rastúci pocet iných liecebných možností za posledné roky, ktoré lekárom na klinikách umožnia lepšie vyhovieÍ potrebám klientov.
Metadons ir Eiropǎ visbiežǎk izrakstitǎs zǎles opiǎta atkaribas ǎrstešanai ar aptuveni 80% aizvietošanas terapijas pacientu, kam ir indicets metadons (vairǎk nekǎ 90%, ja pacienti atrodas ǎrstešanǎs centros speciǎlistu uzraudzibǎ). Tomer šodienas pǎrskats atzime terapiju izveles paplašinǎšanos pedejo gadu laikǎ, palidzot ǎrstam izveleties to, kas vislabǎk atbilst klientiem.
  Capitolul 3: Canabis  
În raportul anual 2004 (OEDT, 2004a), datele privind frecvenţa consumului de canabis în ultimele 30 de zile sugerează că aproximativ un sfert (19–33 %) dintre cei care au consumat canabis în ultima lună au consumat zilnic sau aproape zilnic (39), majoritatea fiind bărbaţi tineri.
In the 2004 Annual Report (EMCDDA, 2004a), data presented on frequency of cannabis use in the last 30 days suggested that approximately one-quarter (19–33 %) of those who had used cannabis in the last month were doing so on a daily or almost daily basis (39), most of them young males. It was estimated that among 15- to 34-year-old Europeans, 0.9–3.7 % were daily cannabis users, and that roughly 3 million people in Europe could be using the substance daily or almost daily.
Dans le rapport annuel 2004 (OEDT, 2004a), les données relatives à la fréquence de l'usage de cannabis au cours des 30 derniers jours indiquaient que près d'un quart (19 à 33 %) des personnes qui avaient consommé du cannabis au cours du dernier mois en consommaient quotidiennement ou presque quotidiennement (39), la majorité d'entre elles étant de jeunes hommes. Selon les estimations, parmi les Européens âgés de 15 à 34 ans, entre 0,9 et 3,7 % sont des consommateurs quotidiens de cannabis, avec près de 3 millions de personnes pouvant consommer cette substance tous les jours ou presque en Europe.
Den im Jahresbericht 2004 (EBDD, 2004a) vorgelegten Daten zur Häufigkeit des Cannabiskonsums in den vergangenen 30 Tagen zufolge nahm ungefähr ein Viertel (19 % bis 33 %) derer, die Cannabis während des vergangenen Monats konsumiert hatten, die Droge täglich oder fast täglich (39). Dabei handelte es sich größtenteils um junge Männer. Es wurde geschätzt, dass 0,9 % bis 3,7 % der 15- bis 34-jährigen Europäer tägliche Cannabiskonsumenten waren und wahrscheinlich etwa drei Millionen Menschen in Europa die Substanz täglich oder fast täglich konsumierten.
En el Informe anual de 2004 (OEDT, 2004a), los datos de frecuencia del consumo de cannabis en los últimos 30 días indican que alrededor de una cuarta parte (del 19 % al 33 %) de la población que había consumido cannabis en el último mes lo hacía a diario o casi a diario (39), siendo la mayoría de consumidores hombres jóvenes. Se estima que entre el 0,9 % y el 3,7 % de los europeos de 15 a 34 años son consumidores diarios y alrededor de 3 millones de personas podrían consumir la sustancia a diario o casi a diario en toda Europa.
I dati contenuti nella relazione annuale 2004 (EMCDDA, 2004a) e riferiti alla frequenza dell’uso di cannabis negli ultimi 30 giorni suggeriscono che circa un quarto (19-33%) dei soggetti che ha consumato cannabis negli ultimi mesi fa uso di questa sostanza con frequenza quotidiana o quasi quotidiana (39); tra questi prevalgono i giovani di sesso maschile. Si calcola che tra i giovani europei di età compresa tra i 15 e i 34 anni lo 0,9-3,7% consumi cannabis quotidianamente, e che circa 3 milioni di persone in Europa potrebbero utilizzare questa sostanza ogni giorno o quasi ogni giorno.
Στην ετήσια έκθεση του 2004 (ΕΚΠΝΤ, 2004α), τα αναφερόμενα στοιχεία σχετικά με τη συχνότητα της χρήσης κάνναβης κατά τις τελευταίες 30 ημέρες υποδηλώνουν ότι περίπου ένα τέταρτο (19 έως 33 %) εκείνων που έκαναν χρήση κάνναβης κατά τον τελευταίο μήνα κάνει καθημερινή ή σχεδόν καθημερινή χρήση της ουσίας (39), και οι περισσότεροι εξ αυτών είναι νεαροί άνδρες. Εκτιμάται ότι στους Ευρωπαίους ηλικίας 15 έως 34 ετών, ποσοστό 0,9–3,7 % κάνει καθημερινά χρήση κάνναβης, και ότι περίπου 3 εκατομμύρια άτομα στην Ευρώπη ενδέχεται να κάνουν χρήση της ουσίας καθημερινά ή σχεδόν καθημερινά.
In het jaarverslag 2004 (EWDD, 2004a) zijn gegevens opgenomen over de frequentie van het cannabisgebruik gedurende de laatste 30 dagen. Hieruit blijkt dat ongeveer een kwart (19-33%) van degenen die in de laatste maand cannabis hebben gebruikt, dit ook (vrijwel) elke dag doet (39); het betreft hierbij voornamelijk jonge mannen. Naar schatting gebruikt 0,9-3,7% van de 15- tot 34-jarige Europeanen dagelijks cannabis en zo’n 3 miljoen Europeanen deze stof mogelijk (vrijwel) elke dag.
Údaje o četnosti užívání konopí během posledních 30 dnů uvedené ve výroční zprávě za rok 2004 (EMCDDA, 2004a) svědčily o tom, že přibližně jedna čtvrtina (19–33 %) těch, kdo užívali konopí v minulém měsíci, tak činila téměř každodenně (39). Většina z nich byli mladí muži. Bylo odhadnuto, že 0,9–3,7 % Evropanů ve věku 15–34 let denně užívá konopí a že by tuto látku mohly v Evropě denně nebo téměř denně užívat zhruba 3 miliony lidí.
I årsberetningen for 2004 (EONN, 2004a) fremgik det af data om hyppigheden af cannabisbrug inden for de seneste 30 dage, at ca. en fjerdedel (19–33 %) af dem, der havde brugt cannabis inden for den seneste måned, havde et dagligt eller næsten dagligt forbrug (39), de fleste af dem unge mænd. Det blev anslået, at blandt de 15–34-årige europæere var 0,9–3,7 % daglige brugere af cannabis, og at ca. 3 millioner personer i Europa således kan være daglige eller næsten daglige brugere af stoffet.
Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskuse 2004. aasta aruandes (EMCDDA, 2004a) sisalduvad viimase 30 päeva jooksul kanepi tarbimise sageduse kohta esitatud andmed näitasid, et ligikaudu veerand (19–33%) inimestest, kes tarbisid kanepit viimase kuu jooksul, tegid seda iga päev või peaaegu iga päev (39), enamik neist noored mehed. Hinnanguliselt 0,9–3,7% 15–34aastastest eurooplastest tarbis kanepit iga päev, laias laastus võib öelda, et 3 miljonit inimest Euroopas tarbib kõnealust ainet iga päev või peaaegu iga päev.
Vuoden 2004 vuosiraportissa (EMCDDA, 2004a) kannabiksen käytöstä viimeisten 30 päivänä aikana esitetyt tiedot viittasivat siihen, että noin neljäsosa (19–33 %) kannabista viimeisen kuukauden aikana käyttäneistä käytti sitä päivittäin tai lähes päivittäin (39) ja useimmat heistä olivat nuoria miehiä. Vuosiraportissa arvioitiin, että 0,9–3,7 prosenttia 15–34-vuotiaista eurooppalaisista käyttää kannabista päivittäin ja että noin kolme miljoonaa ihmistä Euroopassa saattaa käyttää tätä ainetta päivittäin tai lähes päivittäin.
A 2004-es éves jelentésben (EMCDDA, 2004a) az előző 30 napi kannabiszhasználat gyakoriságáról közölt adatok arra utaltak, hogy az előző hónapban kannabiszt használóknak, többségében a fiatal férfiak, körülbelül egynegyede (19–33%-a) napi vagy majdnem napi gyakorisággal használta(39). Becslések szerint a 15–34 éves európaiak között 0,9–3,7% a napi kannabiszhasználók aránya, ami azt jelenti, hogy Európában nagyjából 3 millió fő használja mindennap vagy majdnem mindennap az anyagot.
I årsrapporten for 2004 (EONN, 2004a) framkom det at frekvensen av cannabisbruk siste 30 dager tilsa at om lag en firedel (19-33 %) av de som hadde brukt cannabis siste måned, gjorde det på daglig eller nesten daglig basis (39), flesteparten unge menn. Det ble anslått at av alle 15-34-åringer i Europa brukte 0,9-3,7 % cannabis daglig, og at grovt regnet 3 millioner mennesker i Europa bruker stoffet daglig eller nesten daglig.
W sprawozdaniu rocznym 2004 (EMCDDA, 2004a), dane o częstotliwości zażywania pochodnych konopi w ciągu ostatnich 30 dni sugerują, że około jedna czwarta (19-33%) osób, które zażyły pochodne konopi w ciągu ostatniego miesiąca, robiła to codziennie lub prawie codziennie (39). Większość z nich stanowili młodzi mężczyźni. Oszacowano, że od 0,9% do 3,7% Europejczyków w wieku od 15 do 34 lat zażywało pochodne konopi indyjskich codziennie oraz że około 3 miliony ludzi w Europie mogło zażywać je codziennie lub prawie codziennie.
Údaje uvedené vo výročnej správe 2004 (EMCDDA 2004a) o frekvencii užívania kanabisu za uplynulých 30 dní hovoria, že približne štvrtina (19 až 33 %) opýtaných, väčšinou mladých mužov, ktorí užívali kanabis minulý mesiac, užívali ho denne alebo takmer denne (39). Podľa odhadu bolo medzi 15- až 34-ročnými mladými Európanmi 0,9 až 3,7 % denných užívateľov kanabisu a zhruba 3 milióny ľudí v Európe mohlo užívať túto látku denne alebo takmer denne.
V Letnem poročilu 2004 (EMCDDA, 2004a) so podatki o pogostosti uživanja konoplje v zadnjih 30 dneh pokazali, da je približno ena četrtina (19–33 %) tistih, ki so konopljo užili v zadnjem mesecu, to drogo uživalo vsak dan ali skoraj vsak dan (39), večina od njih pa je bila mlajših moških. Ocenjeno je bilo, da je 0,9–3,7 % Evropejcev, starih med 15 in 24 let, vsakodnevnih uživalcev konoplje in da okoli 3 milijone ljudi v Evropi snov uživa vsak dan ali skoraj vsak dan.
I årsrapporten 2004 (ECNN, 2004a) visade uppgifterna om hur ofta cannabis hade använts de senaste 30 dagarna att ungefär en fjärdedel (19–33 %) av dem som hade använt cannabis den senaste månaden hade gjort det dagligen eller nästan dagligen(39) och att merparten var unga män. Det uppskattades att 0,9–3,7 % av Europas invånare i åldern 15–34 år använde cannabis dagligen och att ungefär 3 miljoner människor i Europa använder denna drog dagligen eller nästan dagligen.
2004. gada pārskatā (EMCDDA, 2004a) sniegtie dati par kaņepju lietošanas biežumu pēdējo 30 dienu laikā norādīja, ka aptuveni viena ceturtā daļa (19–33%) no tiem, kas ir jebkad lietojuši marihuānu pēdējā mēneša laikā, ir darījuši to katru dienu vai gandrīz katru dienu (39), un lielākā daļa no šiem lietotājiem bija gados jauni vīrieši. Tika aprēķināts, ka 15 līdz 34 gadus veco eiropiešu vidū 0,9 - 3,7% ir ikdienas kaņepju lietotāji, un aptuveni 3 miljoni cilvēku Eiropā, iespējams, lieto šo vielu katru dienu vai gandrīz katru dienu.
  Prevenirea consumului d...  
Prevalenţa ridicată a consumului de canabis în rândul tinerilor arată că acest drog este adesea o problemă centrală pentru cei care lucrează cu copii de vârstă şcolară. Una dintre abordările selective în şcoală cu un potenţial promiţător este programul „Step by Step” (Pas cu pas), care a fost pus în aplicare în Germania şi în Austria.
The high prevalence of cannabis use among young people means that the use of the drug is often a central issue for those working with school-aged children. One potentially promising selective school-based prevention approach is the Step by Step Programme, which has been implemented in Germany and Austria. This programme helps teachers to identify and deal with drug consumption and problem behaviours among their pupils (43).
Le taux élevé de prévalence de la consommation de cannabis chez les jeunes signifie que l'usage de drogue est souvent un thème récurrent pour les personnes qui travaillent avec des enfants en âge scolaire. Le programme Step by Step (Pas à pas) est une approche très prometteuse de la prévention sélective dirigée vers les écoles, laquelle a été mise en œuvre en Allemagne et en Autriche. Ce programme aide les enseignants à identifier et à faire face à l'usage de drogue et aux comportements à problème de leurs élèves (43).
Die hohe Prävalenz des Cannabiskonsums unter Jugendlichen bedeutet, dass der Konsum der Droge häufig ein zentrales Thema für jene darstellt, die mit Kindern im Schulalter arbeiten. Ein möglicherweise viel versprechender selektiver und schulbasierter Präventionsansatz ist das Programm Step by Step in Deutschland und Österreich. Dieses Programm hilft Lehrern, Drogenkonsum und Problemverhalten ihrer Schüler zu erkennen und damit umzugehen (43).
Το υψηλό ποσοστό επικράτησης της χρήσης κάνναβης στους νέους σημαίνει ότι η χρήση της ουσίας αποτελεί συχνά κεντρικό θέμα για τα άτομα που δουλεύουν με μαθητές. Μια προσέγγιση επικεντρωμένης πρόληψης στα σχολεία που φαίνεται ελπιδοφόρα είναι το πρόγραμμα Step by Step, που εφαρμόζεται στη Γερμανία και στην Αυστρία. Το πρόγραμμα αυτό βοηθά τους εκπαιδευτικούς να εντοπίσουν και να αντιμετωπίσουν την κατανάλωση ναρκωτικών και τις προβληματικές συμπεριφορές στους μαθητές τους (43).
De hoge prevalentie van cannabisgebruik onder jongeren betekent dat deze problematiek vaak een centrale plaats inneemt bij mensen die met kinderen in de schoolgaande leeftijd werken. Een veelbelovende schoolgerichte preventiemethode in dit verband is het programma “Step by Step” in Duitsland en Oostenrijk. Dit programma ondersteunt onderwijzend personeel bij het onderkennen van en reageren op drugsconsumptie en probleemgedrag onder hun leerlingen (43).
Vysoká prevalence užívání konopí mladými lidmi znamená, že užívání drogy je často hlavním problémem pro ty, kdo pracují s dětmi školního věku. Jedním potenciálně slibným přístupem k selektivní školní prevenci je program Krok za krokem, který byl zaveden v Německu a v Rakousku. Tento program pomáhá učitelům rozpoznat a řešit užívání drog a problémové chování žáků (43).
Den høje udbredelse af cannabisbrug blandt unge betyder, at brugen af stoffet ofte er en central problemstilling for dem, der arbejder med børn i skolealderen. En potentielt lovende selektiv skolebaseret forebyggelsestilgang er det Step by Step-program, der er blevet iværksat i Tyskland og Østrig. Dette program hjælper lærerne med at identificere og håndtere narkotikaforbrug og problemadfærd blandt deres elever (43).
Kanepitarbimise kõrge levimus noorte hulgas tähendab seda, et kanepitarbimine on sageli keskse tähtsusega küsimus kooliealiste lastega töötavate inimeste jaoks. Üks potentsiaalselt paljulubav valikulise koolipõhise ennetustegevuse võimalus on programm Step by Step, mis on võetud kasutusele Saksamaal ja Austrias. See aitab õpetajatel tuvastada uimastitarbimist ja probleemset käitumist oma õpilaste hulgas ning neid probleeme lahendada (43).
Kannabiksen käytön korkea levinneisyys nuorten keskuudessa asettaa sen keskeiseen asemaan kouluikäisten lasten parissa työskentelevien työssä. Yksi kouluissa tehtävän valikoivan ehkäisevän huumetyön mahdollisesti lupaava lähestymistapa on Saksassa ja Itävallassa käyttöön otettu Step by Step -ohjelma. Ohjelma auttaa opettajia tunnistamaan huumeidenkäytön ja ongelmakäyttäytymisen oppilaiden keskuudessa ja puuttumaan niihin (43).
A fiatalok kannabiszhasználatának magas előfordulási aránya arra utal, hogy a droghasználat gyakran központi kérdés az iskoláskorú gyermekekkel dolgozók számára. Az egyik, ígéretesnek látszó célzott iskolai prevenciós megoldás a Németországban és Ausztriában bevezetett „Lépésről lépésre” program. Ez a program a tanárokat segíti a tanulók drogfogyasztásának és problematikus viselkedésének felismerésében és kezelésében(43).
Den høye utbredelsen av cannabisbruk blant ungdom betyr at narkotikabruken ofte er et sentralt tema for alle som arbeider med barn i skolealder. En potensielt lovende selektiv skolebasert forebyggende tilnærming er Step by Step-programmet, som er innført i Tyskland og Østerrike. Ved hjelp av dette programmet kan lærerne lettere identifisere og håndtere narkotikabruk og problematferd blant elevene (43).
Wysokie rozpowszechnienie stosowania pochodnych konopi indyjskich przez ludzi młodych oznacza, że kwestia zażywania tych narkotyków staje się kluczową kwestią dla osób pracujących z młodzieżą szkolną. Dość obiecującym wybiórczym programem zapobiegawczym w szkole jest Program Krok po Kroku, wdrożony w Niemczech i w Austrii. Program ten wspiera nauczycieli w identyfikowaniu wśród uczniów przypadków stosowania narkotyków i zachowań problemowych oraz pomaga radzić sobie z nimi (43).
Velika razširjenost uživanja konoplje med mladimi pomeni, da je uživanje droge pogosto osrednja težava za tiste, ki delajo s šoloobveznimi otroki. Potencialno obetajoč pristop preprečevanja v vzgojno-izobraževalnih ustanovah je program po posameznih korakih, ki se je izvajal v Nemčiji in Avstriji. Ta program učiteljem pomaga, da prepoznajo uživanje drog in problematična vedenja med svojimi učenci ter se z njimi spopadejo (43).
Den höga prevalensen för cannabisanvändning bland unga människor innebär att användningen av denna drog är en viktig fråga för personer som arbetar med barn i skolåldern. En potentiellt lovande riktad skolbaserad preventionsmetod är Steg-för-steg-programmet, som har genomförts i Tyskland och Österrike. Programmet hjälper lärare att identifiera och hantera narkotikakonsumtion och problembeteenden bland eleverna(43).
  press3-ro  
Metadona este medicamentul prescris cel mai frecvent în Europa în tratamentul dependenIei de opiacee, pentru aproximativ 80% dintre cei aflaIi în tratament de substituIie (şi pentru 90% dintre cei internaIi în centre de tratament specializate).
Methadone is Europe’s most commonly prescribed drug for the treatment of opiate dependence, with around 80% of those in substitution therapy receiving a methadone prescription (over 90% if in specialist treatment centres). Nevertheless, today’s report notes a greater range of therapeutic options in recent years, helping clinicians to better meet clients’ needs.
La méthadone est le médicament le plus souvent prescrit en Europe pour le traitement de la dépendance aux opiacés; environ 80% de ceux qui suivent une thérapie de substitution reçoivent une prescription de méthadone (plus de 90% dans le cas de centres de traitement spécialisés). Toutefois, le présent rapport indique l’apparition d’un plus large éventail d’options thérapeutiques au cours des dernières années, ce qui permet aux cliniciens de mieux adapter les traitements aux besoins des patients.
In Europa ist Methadon das am häufigsten für die Behandlung der Opiatabhängigkeit verschriebene Medikament, wobei etwa 80% der Personen, die sich in einer Substitutionstherapie befinden, eine Methadonverschreibung erhalten (diese Rate erhöht sich in spezialisierten Behandlungszentren auf über 90%). Im Vergleich zu früheren Jahren wird in dem heute veröffentlichten Bericht jedoch eine größere Bandbreite an therapeutischen Möglichkeiten aufgeführt, die es Klinikärzten ermöglicht, besser auf die Bedürfnisse ihrer Patienten einzugehen.
La metadona es el fármaco que más se utiliza en Europa en las terapias contra la dependencia de los opiáceos: aproximadamente un 80% de las personas que se someten a una terapia de sustitución la reciben, y esta cifra se eleva al 90% si la terapia se sigue en un centro especializado. No obstante, en el informe publicado hoy se recoge una gran variedad de opciones terapéuticas que han aparecido en los últimos años y que ayudan a los profesionales a personalizar el tratamiento según las necesidades de los pacientes.
In Europa, il metadone è la sostanza più comunemente prescritta per il trattamento della dipendenza da oppiacei, e viene somministrato all’80% dei pazienti in terapia sostitutiva (circa il 90% se si considerano i centri terapeutici specializzati). Tuttavia, la relazione presentata quest’oggi, rileva che daqualche anno una più ampia gamma di opzioni terapeutiche consente ai medici di soddisfare meglio i bisogni dei loro pazienti.
A metadona é a substância mais prescrita na Europa para o tratamento da dependência de opiáceos; cerca de 80% dos consumidores em tratamento de substituição são tratados com metadona (mais de 90% no caso de utentes em unidades especializadas). Contudo, o relatório hoje publicado nota que a gama de opções terapêuticas se tem alargado nos últimos anos, ajudando os médicos a melhor ir ao encontro das necessidades dos utentes.
Methadon is in Europa het meest voorgeschreven middel voor de behandeling van opiaatverslaving; ongeveer 80% van degenen die met substitutiemiddelen behandeld worden, krijgt methadon (meer dan 90% in gespecialiseerde behandelcentra). In het jaarverslag wordt echter melding gemaakt van een groter aantal therapeutische mogelijkheden in de afgelopen jaren, waardoor behandelaars beter aan de behoeften van hun cliënten kunnen voldoen.
Metadon je nejcasteji piedepisovaným lékem pii lécbe závislosti na opiátech v Evrope, je podáván piibližne 80 % osob podrobujících se substitucní lécbe (z nichž 90 % se lécí ve specializovaných lécebných centrech). Výrocní zpráva však poukazuje na širší škálu lékn využívaných v posledních letech, která lékainm umožnuje lépe vyhovet potiebám svých pacientn.
Metadon er det lægemiddel, der i Europa oftest receptudskrives til behandling af opiatafhængighed, idet ca. 80% af dem, der er i substitutionsbehandling får en recept på metadon (over 90%, hvis det sker i specialiserede behandlingscentre). Ikke desto mindre fremgår det af beretningen i dag, at der i de seneste år er kommet et større udbud af behandlingsmuligheder, så klinikerne bedre kan dække klienternes behov.
Metadoon on Euroopas kõige tavalisem opiaadisõltuvuse raviks väljakirjutatav ravim, 80% asendusravi saavatest inimestest kasutavad metadooni (eriarstiabi pakkuvates ravikeskutes üle 90%). Sellest hoolimata näitab tänane aruanne terapeutiliste võimaluste kasvu viimastel aastatel, aidates arstidel klientide vajadusi paremini rahuldada.
I Europa er metadon det hyppigst forskrevne legemiddelet for behandling av opiatavhengighet, og rundt 80% av alle i substitusjonsbehandling får metadon (over 90% i spesialiserte behandlingsinstitusjoner). Dagens rapport anfører likevel at behandlingsalternativene er blitt flere i løpet av de senere årene, og at det dermed er blitt lettere for klinikere å dekke klientenes behov.
Ok. 80% pacjentów poddanych leczeniu substytucyjnemu otrzymuje metadon (ponad 90% w specjalistycznych osrodkach leczenia). Mimo to, dzisiejsze sprawozdanie podkresla, ze w ostatnich latach rozszerzył sie zakres opcji leczenia, co pomaga lekarzom lepiej wyjsc naprzeciw potrzebom pacjentów.
V Európe je metadón najcastejšie predpisovaným liekom na liecbu závislosti od opiátov. Okolo 80% pacientov v substitucnej liecbe sa predpisuje metadón (viac ako 90% v špecializovaných liecebných centrách). Táto správa však zaznamenáva rastúci pocet iných liecebných možností za posledné roky, ktoré lekárom na klinikách umožnia lepšie vyhovieÍ potrebám klientov.
Metadons ir Eiropǎ visbiežǎk izrakstitǎs zǎles opiǎta atkaribas ǎrstešanai ar aptuveni 80% aizvietošanas terapijas pacientu, kam ir indicets metadons (vairǎk nekǎ 90%, ja pacienti atrodas ǎrstešanǎs centros speciǎlistu uzraudzibǎ). Tomer šodienas pǎrskats atzime terapiju izveles paplašinǎšanos pedejo gadu laikǎ, palidzot ǎrstam izveleties to, kas vislabǎk atbilst klientiem.
  press3-ro  
Metadona este medicamentul prescris cel mai frecvent în Europa în tratamentul dependentei de opiacee, pentru aproximativ 80% dintre cei aflati în tratament de substitutie (si pentru 90% dintre cei internati în centre de tratament specializate).
La méthadone est le médicament le plus souvent prescrit en Europe pour le traitement de la dépendance aux opiacés; environ 80% de ceux qui suivent une thérapie de substitution reçoivent une prescription de méthadone (plus de 90% dans le cas de centres de traitement spécialisés). Toutefois, le présent rapport indique l’apparition d’un plus large éventail d’options thérapeutiques au cours des dernières années, ce qui permet aux cliniciens de mieux adapter les traitements aux besoins des patients.
In Europa ist Methadon das am häufigsten für die Behandlung der Opiatabhängigkeit verschriebene Medikament, wobei etwa 80% der Personen, die sich in einer Substitutionstherapie befinden, eine Methadonverschreibung erhalten (diese Rate erhöht sich in spezialisierten Behandlungszentren auf über 90%). Im Vergleich zu früheren Jahren wird in dem heute veröffentlichten Bericht jedoch eine größere Bandbreite an therapeutischen Möglichkeiten aufgeführt, die es Klinikärzten ermöglicht, besser auf die Bedürfnisse ihrer Patienten einzugehen.
La metadona es el fármaco que más se utiliza en Europa en las terapias contra la dependencia de los opiáceos: aproximadamente un 80% de las personas que se someten a una terapia de sustitución la reciben,  y esta cifra se eleva al 90% si la terapia se sigue en un centro especializado. No obstante, en el informe publicado hoy se recoge una gran variedad de opciones terapéuticas que han aparecido en los últimos años y que ayudan a los profesionales a personalizar el tratamiento según las necesidades de los pacientes.
In Europa, il metadone è la sostanza più comunemente prescritta per il trattamento della dipendenza da oppiacei, e viene somministrato all’80% dei pazienti in terapia sostitutiva (circa il 90% se si considerano i centri terapeutici specializzati). Tuttavia, la relazione presentata quest’oggi, rileva che daqualche anno una più ampia gamma di opzioni terapeutiche consente ai medici di soddisfare meglio i bisogni dei loro pazienti.
A metadona é a substância mais prescrita na Europa para o tratamento da dependência de opiáceos; cerca de 80% dos consumidores em tratamento de substituição são tratados com metadona (mais de 90% no caso de utentes em unidades especializadas). Contudo, o relatório hoje publicado nota que a gama de opções terapêuticas se tem alargado nos últimos anos, ajudando os médicos a melhor ir ao encontro das necessidades dos utentes.
Η µeθadόνη eίνaι η pιο dιadedοµένa sυνtaγογρafηµένη ουsίa stην Ευρώpη γιa tη θeρapeίa apeξάρtηsης apό ta οpιούχa, µe peρίpου 80% tων atόµων υpό θeρapeίa υpοκatάstasης νa λaµßάνουν µeθadόνη µe sυνtaγή (µe pοsοstό pου υpeρßaίνeι tο 90% se eξeιdικeυµένa κένtρa θeρapeίaς). Ενtούtοις, η fetινή έκθesη epιsηµaίνeι όtι paρέχονtaι peριssόteρeς θeρapeυtικές λύseις ta teλeυtaίa χρόνιa, dιeυκολύνονtaς tους κλινικούς νa aνtapοκριθούν κaλύteρa stις aνάγκeς tων peλatών.
Methadon is in Europa het meest voorgeschreven middel voor de behandeling van opiaatverslaving; ongeveer 80% van degenen die met substitutiemiddelen behandeld worden, krijgt methadon (meer dan 90% in gespecialiseerde behandelcentra). In het jaarverslag wordt echter melding gemaakt van een groter aantal therapeutische mogelijkheden in de afgelopen jaren, waardoor behandelaars beter aan de behoeften van hun cliënten kunnen voldoen.
Metadon je nejcasteji predepisovaným lékem pri lécbe závislosti na opiátech v Evrope, je podáván približne 80 % osob podrobujících se substitucní lécbe (z nichž 90 % se lécí ve specializovaných lécebných centrech). Výrocní zpráva však poukazuje na širší škálu léku využívaných v posledních letech, která lékarum umožnuje lépe vyhovet potrebám svých pacientu.
Metadon er det lægemiddel, der i Europa oftest receptudskrives til behandling af opiatafhængighed, idet ca. 80% af dem, der er i substitutionsbehandling får en recept på metadon (over 90%, hvis det sker i specialiserede behandlingscentre). Ikke desto mindre fremgår det af beretningen i dag, at der i de seneste      år er kommet et større udbud af behandlingsmuligheder, så klinikerne bedre kan dække klienternes behov.
Metadoon on Euroopas kõige tavalisem opiaadisõltuvuse raviks väljakirjutatav ravim, 80% asendusravi saavatest inimestest kasutavad metadooni (eriarstiabi pakkuvates ravikeskutes üle 90%). Sellest hoolimata näitab tänane aruanne terapeutiliste võimaluste kasvu viimastel aastatel, aidates arstidel klientide vajadusi paremini rahuldada.
Metadoni on yleisin lääke, jota määrätään opiaattiriippuvuuden hoitoon Euroopassa. Noin 80 % korvaushoidossa olevista saa metadonia (erikoistuneissa hoitoyksiköissä vastaava luku on yli 90 %).           Juuri ilmestyvästä raportista ilmenee kuitenkin, että hoitovaihtoehtojen määrä on lisääntynyt viime vuosina, joten palvelut voivat vastata paremmin asiakkaiden tarpeisiin.
Európában az opiátfüggoség kezelésére leggyakrabban felírt gyógyszer a metadon, a helyettesíto kezelésben részesülok kb. 80 %-ának (a speciális kezeloközpontokban 90 %-ának) rendelik el metadon szedését.             A jelentés mindamellett megjegyzi, hogy az elmúlt években bovült a helyettesíto kezelési lehetoségek választéka, amely segíti az orvosokat abban, hogy a kliensek igényeit hatékonyabban elégítsék ki.
I Europa er metadon det hyppigst forskrevne legemiddelet for behandling av opiatavhengighet, og rundt 80% av alle i substitusjonsbehandling får metadon (over 90% i spesialiserte behandlingsinstitusjoner). Dagens rapport anfører likevel at behandlingsalternativene er blitt flere i løpet av de senere årene, og at det dermed er blitt lettere for klinikere å dekke klientenes behov.
Metadon jest najpowszechniej przepisywanym lekiem stosowanym w leczeniu uzaleznienia od opiatów.        Ok. 80% pacjentów poddanych leczeniu substytucyjnemu otrzymuje metadon (ponad 90% w specjalistycznych osrodkach leczenia). Mimo to, dzisiejsze sprawozdanie podkresla, ze w ostatnich latach rozszerzyl sie zakres opcji leczenia, co pomaga lekarzom lepiej wyjsc naprzeciw potrzebom pacjentów.
V Európe je metadón najcastejšie predpisovaným liekom na liecbu závislosti od opiátov. Okolo 80% pacientov v substitucnej liecbe sa predpisuje metadón (viac ako 90% v špecializovaných liecebných centrách). Táto správa však zaznamenáva rastúci pocet iných liecebných možností za posledné roky, ktoré lekárom na klinikách umožnia lepšie vyhoviet potrebám klientov.
Metadon je najpogosteje predpisano nadomestno zdravilo v Evropi za zdravljenje odvisnosti od opiatov,          in sicer prejema metadon okoli 80% vseh oseb, vkljucenih v nadomestno zdravljenje (oz. vec kot 90% vseh,    ki se zdravijo v specializiranih centrih za zdravljenje odvisnosti). Pa vendar letošnje porocilo opaža, da je izbor terapevtskih možnosti v zadnjih letih mnogo širši, kar klinicnim zdravnikom omogoca lažje prilagajanje bolnikovim potrebam.
Metadon är det läkemedel som skrivs ut mest för behandling av opiatberoende i Europa: cirka 80% av de som genomgår substitutionsbehandling får metadon utskrivet (över 90% vid specialiserade behandlingscentrer). Icke desto mindre visar rapporten att det under de senaste åren tillkommit ett större antal behandlingsalternativ, vilket bidrar till att vårdgivarna bättre kan uppfylla klienternas behov.
Metadons ir Eiropa visbiežak izrakstitas zales opiata atkaribas arstešanai ar aptuveni 80% aizvietošanas terapijas pacientu, kam ir indicets metadons (vairak neka 90%, ja pacienti atrodas arstešanas centros specialistu uzraudziba). Tomer šodienas parskats atzime terapiju izveles paplašinašanos pedejo gadu laika, palidzot arstam izveleties to, kas vislabak atbilst klientiem.
  press2-ro  
OEDT (2) declarǎ cǎ un factor important este accesul sporit al consumatorilor de droguri injectabile (CDI) seropozitivi la terapia antiretroviralǎ puternic activǎ (HAART)*. Peste 75% dintre cei care solicitǎ HAART au în prezent acces la aceasta în cea mai mare parte a Europei Occidentale, deşi în ţǎrile baltice accesul la
An important contributing factor says the EMCDDA (2), is the improved access for HIV-positive injecting drug users (IDUs) to highly active antiretroviral therapy (HAART)*. Over 75% of those needing HAART now have access to it in most of Western Europe, although in the Baltic States availability remains poor. In Latvia,
Selon l’OEDT (2), la meilleure disponibilité de la thérapie antirétrovirale hautement active (HAART)* pour les usagers de drogues par voie intraveineuse (UDVI) séropositifs a largement contribué à cette évolution. Plus de 75% des personnes devant avoir recours à une thérapie HAART y ont aujourd’hui accès dans la plupart des pays d’Europe occidentale. Dans les États baltes, la disponibilité de cette thérapie reste faible. En Lettonie
Hierbei spielt der EBDD (2) zufolge der verbesserte Zugang für HIV-positive injizierende Drogenkonsumenten (IDU) zu der hochaktiven antiretroviralen Therapie (HAART)* eine wichtige Rolle. Über 75% der behandlungs- bedürftigen Menschen haben inzwischen im Großteil von Westeuropa Zugang zu HAART. Die Verfügbarkeit in den baltischen Staaten ist jedoch weiterhin niedrig. In Lettland beispielsweise sind die AIDS-Fälle bei
Um factor que muito contribui para esta situação, no entender do OEDT (2), é o maior acesso dos consumidores de droga injectada (CDI) seropositivos a um tratamento anti-retroviral altamente activo (HAART)*. Mais de 75% das pessoas que necessitam deste tratamento têm acesso a ele, na maior parte da Europa Ocidental, embora nos Estados Bálticos a sua disponibilidade continue limitada. Na Letónia, por
Volgens het EWDD (2) is een belangrijke factor die aan deze ontwikkeling bijdraagt de verbeterde toegang voor seropositieve intraveneuze drugsgebruikers (ID's) tot zeer actieve antiretrovirale behandeling (HAART)*. In het grootste deel van West-Europa kan meer dan 75% van de mensen die deze behandeling nodig hebben, hiervan gebruik maken, hoewel de dekking in de Baltische staten nog altijd als slecht wordt beoordeeld. In
Více než 75 % osob, které tuto lécbu potiebují, k ní má nyní ve vetšine zemí západní Evropy piístup, ackoli v pobaltských státech je její dostupnost stále špatná. Napiíklad v Lotyšsku pocet piípadn AIDS mezi
En vigtig medvirkende årsag er ifølge EONN (2), at hiv-positive intravenøse stofbrugere har fået bedre adgang til højaktiv antiretroviral behandling (HAART)*. Over 75% af de personer, der har behov for behandling, har nu adgang til HAART i størstedelen af Vesteuropa, mens adgangen hertil fortsat er ringe i de baltiske lande.
EMCDDA (2) sõnul on seejuures oluline tegur tugevatoimelise retroviirusevastase ravi (HAART)* paranenud kättesaadavus HIV-positiivsetele süstivatele narkomaanidele. Suuremas osas Lääne-Euroopast on HAART nüüd kättesaadav enam kui 75%-le seda vajavatest patsientidest, ehkki Balti riikides on kättesaadavus
EMCDDA:n (2) mukaan keskeinen myötävaikuttava tekijä suuntauksessa on HIV-positiivisten pistoskäyttäjien aiempaa parempi pääsy erittäin tehokkaaseen antiretroviraaliseen hoitoon (HAART)*. Yli 75% HAART-hoitoa tarvitsevista pääsee nykyisin hoitoon useimmissa Länsi-Euroopan maissa, joskin Baltian maissa hoitoa on
Az EMCDDA (2) szerint ezen változáshoz az a tényezö is jelentösen hozzájárul, hogy egyre több HIV-pozitív intravénás kábítószer-használó részesül HAART* terápiában (a.m.: hatékony aktív antiretrovirális terápia). Nyugat-Európa nagy részén a HAART-ot igénylök több mint 75%-ának lehetösége van a terápiában való részvételre, a balti államokban viszont továbbra sem kielégítö a HAART elérhetösége. Lettországban például
En viktig årsak til dette er ifølge EONN (2) at HIV-positive sprøytebrukere nå har bedre tilgang til høyaktiv antiretroviral behandling (HAART)*. I Vest-Europa får over 75% av de som trenger HAART, nå tilbud om slik behandling; tilgjengeligheten i de baltiske statene er ennå dårlig. I Latvia har f.eks. antallet tilfeller av AIDS
Dôležitým faktorom, ktorý k tomu prispieva je podÍa EMCDDA (2) lepší prístup pre HIV pozitívnych injekcných užívateÍov drog (IDU) k vysoko úcinnej protiretrovirálnej terapii (HAART)*. Viac ako 75% tých, ktorí potrebujú liecbu HAART, má k nej dnes prístup vo väcšine západoeurópskych krajín, i keá v pobaltských štátoch
EMCDDA (2) pravi, da je k temu pomembno prispeval izboljšan dostop HIV-pozitivnih injicirajocih uporabnikov drog do izredno aktivne protiretrovirusne terapije (HAART)*. Vec kot 75% tistih, ki potrebujejo terapijo HAART, ima v vecini zahodne Evrope dostop do nje, medtem ko je razpoložljivost v baltskih državah še vedno slaba. V Latviji se je na primer v preteklih letih znatno povecalo število primerov aidsa med injicirajocimi uporabniki
En viktig bidragande faktor till detta är, enligt ECNN (2), att hiv-positiva injektionsmissbrukare fått ökad tillgång till högaktiv antiretroviral terapi (HAART)*. Över 75% av de som behöver behandling har nu tillgång till HAART i större delen av Västeuropa, medan tillgången fortfarande är dålig i de baltiska staterna. I exempelvis
EMCDDA apgalvo (2), ka šajǎ zinǎ svariga ir augstas aktivitǎtes pretretrovirusu terapijas (HAART)* atvieglota pieeja HIV pozitiviem narkotiku injicetǎjiem (IDU). Pašlaik gandriz visǎ Rietumeiropǎ HAART ir pieejama vairǎk nekǎ 75% pacientu, kam tǎ ir nepieciešama, neskatoties uz to, ka HAART pieejamibas rǎditǎjs Baltijas
  Capitolul 3: Canabis  
În sondajele recente, ratele declarate de consum din ultima lună au fost de 0,5–9 % din totalul adulţilor (în multe ţări încadrându-se în intervalul 2–4 %), de 1,5–13 % dintre adulţii tineri (în multe ţări încadrându-se în intervalul 3–8 %) şi de 1,2–16 % dintre cei cu vârste cuprinse între 15 şi 24 de ani (în multe ţări încadrându-se în intervalul 5–10 %) (Figura 3).
In recent surveys, rates of use in the last month were reported by 0.5–9 % of all adults (with many countries in the range 2–4 %), by 1.5–13 % of young adults (with many countries in the range 3–8 %) and by 1.2–16 % of 15- to 24-year-olds (with many countries in the range 5–10 %) (Figure 3). A very rough estimation will be that 1 in 10 to 20 young Europeans is a current user of cannabis. The countries with the lowest current prevalence rates included Malta, Greece, Sweden, Poland and Finland, while the United Kingdom and Spain had the highest.
Des études récentes ont montré que les pourcentages de consommation au cours du dernier mois se situaient entre 0,5 et 9 % chez les adultes en général (de nombreux pays se trouvant dans la fourchette comprise entre 2 et 4 %), entre 1,5 et 13 % chez les jeunes adultes (de nombreux pays se trouvant dans la fourchette comprise entre 3 et 8 %) et entre 1,2 et 16 % pour les 15 à 24 ans (de nombreux pays se trouvant dans la fourchette comprise entre 5 et 10 %) (graphique 3). Une estimation très approximative serait que 1 jeune Européen sur 10 à 20 est un consommateur actuel de cannabis. Les pays où les taux de prévalence actuelle sont les plus bas sont Malte, la Grèce, la Suède, la Pologne et la Finlande, tandis qu'à l'autre bout de l'échelle figurent le Royaume-Uni et l'Espagne.
In jüngsten Erhebungen wurden für den Konsum im letzten Monat die folgenden Raten ermittelt: 0,5 % bis 9 % aller Erwachsenen (in vielen Ländern zwischen 2 % und 4 %), 1,5 % bis 13 % der jungen Erwachsenen (in vielen Ländern zwischen 3 % und 8 %) und 1,2 % bis 16 % der 15- bis 24-Jährigen (in vielen Ländern zwischen 5 % und 10 %) (Abbildung 3). Sehr grob geschätzt ist einer von 10 bis 20 jungen Europäern aktueller Cannabiskonsument. Zu den Ländern mit den niedrigsten Prävalenzraten gehörten Malta, Griechenland, Schweden, Polen und Finnland, während im Vereinigten Königreich und Spanien die höchsten Raten verzeichnet wurden.
Las últimas encuestas revelan que entre el 0,5 % y el 9 % de toda la población adulta (del 2 % al 4 % en muchos países) declara consumos en el último mes, porcentajes que van del 1,5 % al 13 % en la población de adultos jóvenes (del 3 % al 8 % en muchos países) y del 1,2 % al 16 % en la población de 15 a 24 años (del 5 % al 10 % en muchos países) (gráfico 3). Una estimación muy aproximada sería que 1 de cada 10 a 20 jóvenes europeos es consumidor de cannabis en la actualidad. Algunos de los países con las tasas de prevalencia actual más bajas son Malta, Grecia, Suecia, Polonia y Finlandia, mientras que el Reino Unido y España son los países con tasas más elevadas.
Nei sondaggi recenti il consumo nell’ultimo mese è stato riferito dallo 0,5-9% di tutti gli adulti (molti paesi con percentuali comprese tra il 2% e il 4%), dall’1,5-13% dei giovani adulti (molti paesi con percentuali comprese tra il 3% e l’8%) e dall’1,2-16% dei ragazzi di 15-24 anni (molti paesi con percentuali comprese tra il 5% e il 10%) (Grafico 3). Da una stima rudimentale si potrebbe concludere che un giovane europeo su 10-20 fa uso attualmente di cannabis. I paesi con la prevalenza minore di consumo attuale sono Malta, Grecia, Svezia, Polonia e Finlandia, quelli con la prevalenza maggiore Regno Unito e Spagna.
Σε πρόσφατες έρευνες, χρήση κάνναβης κατά τον τελευταίο μήνα δηλώνει ότι έκανε 0,5–9 % του συνόλου των ενηλίκων (πολλές χώρες κυμαίνονται μεταξύ 2 και 4 %), 1,5–13 % των νεαρών ενηλίκων (πολλές χώρες κυμαίνονται μεταξύ 3 και 8 %) και 1,2–16 % των ατόμων ηλικίας 15 έως 24 ετών (πολλές χώρες κυμαίνονται μεταξύ 5 και 10 %) (διάγραμμα 3). Σύμφωνα με μια πολύ πρόχειρη εκτίμηση, 1 στους 10 έως 20 νεαρούς Ευρωπαίους είναι τρέχων χρήστης κάνναβης. Στις χώρες με το χαμηλότερο ποσοστό επικράτησης πρόσφατης χρήσης συγκαταλέγονται η Μάλτα, η Ελλάδα, η Σουηδία, η Πολωνία και η Φινλανδία, ενώ το Ηνωμένο Βασίλειο και η Ισπανία εμφανίζουν τα υψηλότερα ποσοστά.
In recente enquêtes wordt door 0,5-9% van alle volwassenen gerapporteerd dat er in de laatste maand cannabis is gebruikt (in veel landen ligt dit percentage tussen de 2 en 4%). Voor jongvolwassenen is dat percentage 1,5-13% (waarbij dit percentage in veel landen tussen de 3 en 8% ligt) en voor de 15-tot 24-jarigen 1,2-16% (in veel landen tussen de 5 en 10%) (figuur 3). Een zeer grove schatting is dat 1 op de 10 tot 20 jonge Europeanen een actueel gebruiker van cannabis is. Tot de landen met de laagste prevalentiepercentages voor actueel gebruik behoren Malta, Griekenland, Zweden, Polen en Finland, terwijl de hoogste prevalentiepercentages in het Verenigd Koninkrijk en Spanje worden aangetroffen.
V posledních průzkumech uvedlo míru užívání v minulém měsíci 0,5–9% všech dospělých (v mnoha zemích v rozpětí 2–4 %), 1,5–13 % mladých dospělých (v mnoha zemích v rozpětí 3–8 %) a 1,2–16 % osob ve věku 15–24 let (v mnoha zemích v rozpětí 5–10 %) (obr. 3). Dle velmi hrubých odhadů užívá v současné době konopí 1 z 10 až 20 mladých Evropanů. Mezi země s nejnižší prevalencí užívání v současné době patří Malta, Řecko, Švédsko, Polsko a Finsko, zatímco ve Spojeném království a Španělsku byl tento typ prevalence nejvyšší.
I nyere undersøgelser blev brug inden for den seneste måned angivet af 0,5–9 % af alle voksne (mange lande med en procentsats på 2–4 %), af 1,5–13 % af unge voksne (mange lande med en procentsats på 3–8 %) og af 1,2–16 % af de 15–24-årige (mange lande med en procentsats på 5–10 %) (figur 3). Ifølge et meget groft skøn er 1 ud af 10–20 unge europæere aktuel cannabisbruger. De lande, der havde de laveste prævalenssatser for aktuel brug, var Malta, Grækenland, Sverige, Polen og Finland, mens Det Forenede Kongerige og Spanien havde de højeste satser.
Hiljutistes uuringutes teatas viimase kuu jooksul tarbimise määradest 0,5–9% kõikidest täiskasvanutest (paljudes riikides 2–4%), 1,5–13% noortest täiskasvanutest (paljudes riikides 3–8%) ja 1,2–16% 15– 24aastastest (paljudes riikides 5–10%) (joonis 3). Väga laialt üldistades võib öelda, et üks kümnest kuni kahekümnest noorest eurooplasest on praegune kanepitarbija. Praeguse levimuse määr olid kõige madalam Maltal, Kreekas, Rootsis, Poolas ja Soomes ning kõige kõrgem Ühendkuningriigis ja Hispaanias.
Viimeaikaisissa kyselyissä kannabista on ilmoittanut käyttäneensä viimeisen kuukauden aikana 0,5–9 prosenttia kaikista aikuisista (osuus on useissa maissa 2–4 %), 1,5–13 prosenttia nuorista aikuisista (useissa maissa 3–8 %) ja 1,2–16 prosenttia 15–24-vuotiaista (useissa maissa 5–10 %) (kaavio 3). Karkeasti voidaan arvioida, että yksi 10–20 nuoresta eurooppalaisesta käyttää nykyään kannabista. Kannabista nykyisin käyttävien osuus on alhaisin Maltalla, Kreikassa, Ruotsissa, Puolassa ja Suomessa, ja se on korkein Yhdistyneessä kuningaskunnassa ja Espanjassa.
A legfrissebb felmérések szerint a múlt havi használati arányok az összes felnőtt 0,5–9%-ára (ezen belül sok ország a 2–4% közötti sávban van), a fiatal felnőttek 1,5–13%-át (ezen belül sok ország a 3–8% közötti sávban) és a 15–24 évesek 1,2–16%-ára vonatkoztak (ezen belül sok ország a 5–10% közötti sávba tartozik) (Figure 3). Nagyon durva becsléssel élve azt mondhatjuk, hogy minden 10–20 fiatal európai közül 1 jelenlegi kannabiszhasználó. A legalacsonyabb jelenlegi prevalenciaértéket Máltán, Görögországban, Svédországban, Lengyelországban és Finnországban jegyezték fel, míg a legmagasabbat az Egyesült Királyságban és Spanyolországban.
I nyere undersøkelser ble bruk siste måned rapportert av 0,5-9 % av alle voksne (mange land i området 2-4 %), av 1,5-13 % av unge voksne (mange land i området 3-8 %) og av 1,2-16 % av alle 15- til 24-åringer (mange land i området 5-10 %) (figur 3). Grovt regnet vil dermed 1 av 10-20 unge i Europa være en aktuell bruker av cannabis. Landene med lavest utbredelse av aktuelle brukere var bl.a. Malta, Hellas, Sverige, Polen og Finland, mens Storbritannia og Spania har høyest.
Według niedawnych badań wskaźnik zażywania w ciągu ostatniego miesiąca wyniósł od 0,5% do 9% wszystkich osób dorosłych (wiele państw znalazło się w przedziale 2-4%), od 1,5% do 13% młodych osób dorosłych (wiele państw znalazło się w przedziale 3-8%) i od 1,2% do 16% osób z grupy wiekowej od 15 do 24 lat (wiele państw znalazło się w przedziale 5-10%) (Wykres 3). Pobieżna ocena wykazuje, że 1 na 10-20 Europejczyków zażywa obecnie pochodne konopi. Państwa o najniższych poziomach wskaźnika bieżącego zażywania to Malta, Grecja, Szwecja, Polska i Finlandia, a najwyższych – Wielka Brytania i Hiszpania.
V ostatných výskumoch uviedlo užitie v minulom mesiaci 0,5 až 9 % všetkých dospelých (vo viacerých krajinách v rozsahu 2 až 4 %), 1,5 až 13 % mladých dospelých (vo viacerých krajinách v rozsahu 3 až 8 %) a 1,2 až 16 % 15- až 24-ročných (vo viacerých krajinách v rozsahu 5 až 10 %) (obrázok 3). Podľa veľmi hrubého odhadu bude súčasným užívateľom kanabisu 1 z 10 až 20 mladých Európanov. Medzi krajiny s najnižšou súčasnou prevalenciou patrili Malta, Grécko, Švédsko, Poľsko a Fínsko, naopak, najvyššia bola v Spojenom kráľovstve a Španielsku.
V nedavnih raziskavah je o uživanju konoplje v zadnjem mesecu poročalo 0,5–9 % vseh odraslih (v mnogih državah v obsegu 2–4 %), 1,5–13 % mlajših odraslih (v mnogih državah v obsegu 3–8 %) in 1,2–16 % mladostnikov, starih od 15 do 24 let (v večini držav v obsegu 5–10 %) (prikaz 3). Zelo groba ocena je, da 1 na 10 do 20 mladih Evropejcev trenutno uživa konopljo. Države z najnižjimi deleži rednega uživanja konoplje so Malta, Grčija, Švedska, Poljska in Finska, medtem ko imata Združeno kraljestvo in Španija najvišje.
I nyare undersökningar var andelarna när det gäller användning den senaste månaden 0,5–9 % av alla vuxna (i de flesta länder 2–4 %), 1,5–13 % av unga vuxna (i de flesta länder 3–8 %) och 1,2–16 % av ungdomar i åldern 15–24 år (i de flesta länder 5–10 %)(figur 3). En mycket grov uppskattning är att 1 av 10 till 20 unga européer har använt cannabis den senaste månaden. Andelen var lägst i Malta, Grekland, Sverige, Polen och Finland, medan Storbritannien och Spanien hade de högsta andelarna.
Jaunākajās aptaujās iegūtie dati liecina, ka lietošanu pēdējā mēneša laikā atzīst 0,5–9 % no visiem pieaugušajiem (daudzās valstīs šis rādītājs ir 2–4 %), 1,5–13 % no gados jaunajiem pieaugušajiem (daudzās valstīs šis rādītājs ir 3–8 %) un 1,2–16 % no jauniešiem vecumā no 15 līdz 24 gadiem (daudzās valstīs šis rādītājs ir 5–10 %) (3. attēls). Ļoti aptuveni aprēķini varētu liecināt, ka 1 no 10 līdz 20 jaunajiem eiropiešiem ir patreizējais kaņepju lietotājs. Valstu ar zemākajiem pašreizējās lietošanas izplatības rādītājiem vidū ir Malta, Grieķija, Zviedrija, Polija un Somija, bet Apvienotajā Karalistē un Spānijā šie rādītāji ir visaugstākie.
  Date privind cererile d...  
Tendinţa este ca cei trataţi pentru probleme legate de canabis să fie relativ tineri; practic toţi clienţii noi ai tratamentului pentru dependenţă de canabis au vârste mai mici de 30 de ani. Este mult mai probabil ca adolescenţii care beneficiază de tratament specializat pentru dependenţă de droguri să se confrunte pentru prima dată cu problema canabisului decât clienţii din celelalte grupe de vârstă, canabisul făcând obiectul a 65 % din cererile de tratament în rândul persoanelor cu vârste sub 15 şi a 59 % din cereri pentru cei cu vârste cuprinse între 15–19 ani (50).
Those being treated for cannabis problems tend to be relatively young; virtually all cannabis clients new to treatment are under 30 years old. Teenagers in specialised drug treatment are more likely to be recorded as having a primary cannabis problem than are clients in other age groups, with cannabis accounting for 65 % of treatment demands among those younger than 15 years and 59 % among those aged 15–19 years (50).
Les patients traités pour des problèmes de cannabis sont généralement relativement jeunes. Pratiquement tous les nouveaux patients en traitement pour le cannabis ont moins de 30 ans. La probabilité que les adolescents qui suivent des traitements spécialisés aient eu un problème primaire de cannabis est plus grande que pour les patients d'autres tranches d'âge, le cannabis représentant 65 % des demandes de traitement chez les jeunes de moins de 15 ans et 59 % chez les jeunes de 15 à 19 ans (50).
In der Regel sind die wegen Cannabisproblemen behandelten Patienten relativ jung. Nahezu alle Cannabispatienten, die sich erstmals einer Therapie unterziehen, sind jünger als 30 Jahre. Bei Teenagern, die eine spezialisierte Drogenbehandlung in Anspruch nehmen, ist der Anteil der Patienten mit Cannabisproblemen größer als in anderen Altersgruppen: Bei den unter 15-Jährigen wird in 65 % der Behandlungsnachfragen, bei den 15- bis 19-Jährigen in 59 % der Fälle Cannabis angegeben (50).
Las personas que reciben tratamiento por consumo de cannabis tienden a ser relativamente jóvenes. Prácticamente todos los pacientes de cannabis que reciben tratamiento por primera vez son menores de 30 años. Es más probable que se registre el cannabis como la drogodependencia primaria en los adolescentes sometidos a tratamientos de desintoxicación especializados que en los pacientes de otros grupos de edad, por lo que el cannabis representa el 65 % de las demandas de tratamiento entre los jóvenes de menos de 15 años y el 59 % entre los de 15 a 19 años (50).
I pazienti sottoposti a terapia per problemi collegati alla cannabis tendono a essere relativamente giovani; praticamente tutti i pazienti che per la prima volta chiedono di entrare in terapia per la cannabis hanno un’età inferiore ai 30 anni. Nei programmi terapeutici specializzati sono gli adolescenti i soggetti nei quali con più probabilità viene riscontrato un problema di cannabis primario; la cannabis interessa il 65% delle domande di trattamento tra gli adolescenti di età inferiore ai 15 anni e il 59% tra quelli di età compresa tra i 15 e i 19 anni (50).
Τα άτομα που υποβάλλονται σε θεραπεία για προβλήματα σχετικά με τη χρήση κάνναβης είναι συνήθως σχετικά νεαρής ηλικίας· το σύνολο σχεδόν των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από τη χρήση κάνναβης είναι ηλικίας κάτω των 30 ετών. Οι έφηβοι που υποβάλλονται σε εξειδικευμένη θεραπεία απεξάρτησης είναι πιθανότερο να αντιμετωπίζουν πρόβλημα ναρκωτικών με την κάνναβη ως κύρια ουσία συγκριτικά με τα άτομα υπό θεραπεία που ανήκουν σε άλλες ηλικιακές κατηγορίες, καθώς η κάνναβη αντιπροσωπεύει 65 % των αιτήσεων θεραπείας στα άτομα ηλικίας κάτω των 15 ετών και 59 % στα άτομα ηλικίας 15–19 ετών (50).
Cliënten die voor cannabisproblemen worden behandeld, zijn relatief jong; vrijwel alle cannabisgebruikers die voor het eerst in behandeling gaan, zijn jonger dan 30 jaar. Van teenagers in een gespecialiseerde drugsbehandeling wordt vaker gerapporteerd dat zij een primair cannabisprobleem hebben dan bij cliënten in andere leeftijdsgroepen: cannabis is in de groep tot 15 jaar in 65% van de gevallen de aanleiding om in behandeling te gaan; in de leeftijdscategorie van 15 tot 19 jaar is dit 59% (50).
Osoby léčené pro problémy s konopím bývají relativně mladé; prakticky všichni klienti užívající konopí, kteří se léčí poprvé, jsou mladší 30 let. U adolescentů, kteří se podrobili specializovanému léčení, existuje vyšší pravděpodobnost, že budou vedeni jako osoby s primárním problémem s konopím než u klientů jiných věkových skupin. Konopí je při tom důvodem 65 % žádostí o léčbu osob mladších 15 let a 59 % osob ve věku 15–19 let (50).
De personer, der behandles for cannabisproblemer, er normalt forholdsvis unge; praktisk talt alle cannabisklienter, der er nye i behandlingssystemet, er under 30 år. Det er mere sandsynligt, at teenagere i specialiseret narkotikabehandling vil blive registreret som havende et primært cannabisproblem end klienter i andre aldersgrupper, og cannabis tegner sig således for 65 % af behandlingsanmodningerne blandt unge under 15 år og 59 % blandt unge i alderen 15–19 år (50).
Kanepiga seotud probleemide tõttu ravil viibivad kliendid on enamasti suhteliselt noored, peaaegu kõik uued kanepi tõttu ravi taotlevad kliendid on nooremad kui 30 aastat. Uimastiravi saavate teismeliste puhul mainitakse probleemide peamise põhjusena kanepit sagedamini kui muudesse vanuserühmadesse kuuluvate klientide puhul, kanepi tõttu taotleb ravi 65% alla 15aastastest ning 59% 15–19aastastest ravialustest noortest (50).
Kannabisongelmien takia hoidettavat asiakkaat ovat yleensä melko nuoria, lähes kaikki hoitoon ensimmäistä kertaa hakeutuvat kannabisasiakkaat ovat alle 30-vuotiaita. Erikoistuneessa huumehoidossa olevilla teini-ikäisillä nuorilla on muiden ikäryhmien asiakkaita todennäköisemmin ensisijaisesti kannabisongelma, jonka osuus 15-vuotiaiden hoidontarpeesta on 65 prosenttia ja 15–19‑vuotiaiden hoidontarpeesta 59 prosenttia (50).
A kannabiszprobléma miatt kezelt személyek általában viszonylag fiatalok; szinte valamennyi, a gyógykezelésre újonnan jelentkező kannabiszfogyasztó páciens 30 év alatti. A speciális kábítószer miatti gyógykezelésben részt vevő tizenévesek esetében gyakoribb az elsődleges kannabiszprobléma diagnózisa, mint a többi korcsoport pácienseinél: a 15 évnél fiatalabbak között a gyógykezelési igények 65%-ánál a kannabisz az ok, a 15–19 évesek körében pedig 59% ez az arány(50).
Tendensen er at de som behandles for cannabisproblemer, er relativt unge – praktisk talt alle cannabisklienter som første gang kommer til behandling, er under 30 år. Det er større sannsynlighet for at tenåringer i det spesialiserte narkotikabehandlingsapparatet har et primært cannabisproblem enn klienter i andre aldersgrupper. Cannabis står for 65 % av behandlingssøknadene blant de som er yngre enn 15 år og 59 % i aldersgruppen 15-19 år (50).
Osoby leczone z uzależnienia od pochodnych konopi indyjskich są zazwyczaj młode, praktycznie wszyscy nowi pacjenci uzależnieni od pochodnych konopi i poddawani leczeniu to ludzie poniżej 30 roku życia. Nastolatki przechodzące specjalistyczne leczenie z uzależnienia od narkotyków częściej okazują się mieć problem z pochodnymi konopi jako narkotykiem głównym niż pacjenci z innych grup wiekowych. Problemy z pochodnymi konopi indyjskich stanowią 65% przypadków zapotrzebowania na leczenie wśród osób poniżej 15 roku życia, a 59% w grupie osób od 15 do 19 lat (50).
Osoby liečené kvôli problémom s kanabisom sú relatívne mladé, prakticky všetci novo liečení kanabisoví klienti majú menej ako 30 rokov. Tínedžeri v špecializovanej drogovej liečbe sú s vyššou pravdepodobnosťou evidovaní ako osoby s primárnym kanabisovým problémom, než klienti iných vekových skupín, pričom kvôli kanabisu žiada o liečbu 65 % žiadateľov do 15 rokov a 59 % žiadateľov vo veku 15 až 19 rokov (50).
Tisti, ki se zdravijo zaradi problemov s konopljo, so ponavadi sorazmerno mladi; skoraj vsi uživalci konoplje, ki so na novo vključeni v zdravljenje, so mlajši od 30 let. Pri mladoletnikih v specializiranem zdravljenju odvisnosti od drog je večja verjetnost, da bo zabeležen primarni problem konoplje kot pri zdravljenih osebah v drugih starostnih skupinah, pri čemer je delež konoplje pri povpraševanju po zdravljenju med osebami, mlajšimi od 15 let, 65 % in 59 % med osebami, starimi od 15 do 19 let (50).
Personer som behandlas för cannabismissbruk är i regel relativt unga. Så gott som alla cannabisklienter som behandlas för första gången är under 30 år. Tonåringar som genomgår specialiserad missbruksbehandling uppges oftare ha ett primärt cannabismissbruk än klienter i andra åldersgrupper. Cannabismissbruk svarar för 65 % av behandlingsefterfrågan bland personer under 15 år och för 59 % bland personer i åldern 15–19 år(50).
Tās personas, kas tiek ārstētas no kaņepju atkarības problēmām, parasti ir relatīvi jaunas; gandrīz visi kaņepju atkarīgie, kas pirmoreiz iziet ārstēšanu, ir jaunāki par 30 gadiem. Parasti lielākoties padsmitnieki, kas iziet speciālo narkotiku atkarības ārstniecības kursu, tiek reģistrēti kā primāri no kaņepju atkarīgie, salīdzinājumā ar citām vecuma grupām, kaņepju problēmas sastāda aptuveni 65 % no ārstēšanās pieprasījuma vecuma grupā līdz 15 gadiem un 59% vecuma grupā no 15 līdz 19 gadiem (50).
  Date privind cererile d...  
Tendinţa este ca cei trataţi pentru probleme legate de canabis să fie relativ tineri; practic toţi clienţii noi ai tratamentului pentru dependenţă de canabis au vârste mai mici de 30 de ani. Este mult mai probabil ca adolescenţii care beneficiază de tratament specializat pentru dependenţă de droguri să se confrunte pentru prima dată cu problema canabisului decât clienţii din celelalte grupe de vârstă, canabisul făcând obiectul a 65 % din cererile de tratament în rândul persoanelor cu vârste sub 15 şi a 59 % din cereri pentru cei cu vârste cuprinse între 15–19 ani (50).
Those being treated for cannabis problems tend to be relatively young; virtually all cannabis clients new to treatment are under 30 years old. Teenagers in specialised drug treatment are more likely to be recorded as having a primary cannabis problem than are clients in other age groups, with cannabis accounting for 65 % of treatment demands among those younger than 15 years and 59 % among those aged 15–19 years (50).
Les patients traités pour des problèmes de cannabis sont généralement relativement jeunes. Pratiquement tous les nouveaux patients en traitement pour le cannabis ont moins de 30 ans. La probabilité que les adolescents qui suivent des traitements spécialisés aient eu un problème primaire de cannabis est plus grande que pour les patients d'autres tranches d'âge, le cannabis représentant 65 % des demandes de traitement chez les jeunes de moins de 15 ans et 59 % chez les jeunes de 15 à 19 ans (50).
In der Regel sind die wegen Cannabisproblemen behandelten Patienten relativ jung. Nahezu alle Cannabispatienten, die sich erstmals einer Therapie unterziehen, sind jünger als 30 Jahre. Bei Teenagern, die eine spezialisierte Drogenbehandlung in Anspruch nehmen, ist der Anteil der Patienten mit Cannabisproblemen größer als in anderen Altersgruppen: Bei den unter 15-Jährigen wird in 65 % der Behandlungsnachfragen, bei den 15- bis 19-Jährigen in 59 % der Fälle Cannabis angegeben (50).
Las personas que reciben tratamiento por consumo de cannabis tienden a ser relativamente jóvenes. Prácticamente todos los pacientes de cannabis que reciben tratamiento por primera vez son menores de 30 años. Es más probable que se registre el cannabis como la drogodependencia primaria en los adolescentes sometidos a tratamientos de desintoxicación especializados que en los pacientes de otros grupos de edad, por lo que el cannabis representa el 65 % de las demandas de tratamiento entre los jóvenes de menos de 15 años y el 59 % entre los de 15 a 19 años (50).
I pazienti sottoposti a terapia per problemi collegati alla cannabis tendono a essere relativamente giovani; praticamente tutti i pazienti che per la prima volta chiedono di entrare in terapia per la cannabis hanno un’età inferiore ai 30 anni. Nei programmi terapeutici specializzati sono gli adolescenti i soggetti nei quali con più probabilità viene riscontrato un problema di cannabis primario; la cannabis interessa il 65% delle domande di trattamento tra gli adolescenti di età inferiore ai 15 anni e il 59% tra quelli di età compresa tra i 15 e i 19 anni (50).
Τα άτομα που υποβάλλονται σε θεραπεία για προβλήματα σχετικά με τη χρήση κάνναβης είναι συνήθως σχετικά νεαρής ηλικίας· το σύνολο σχεδόν των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από τη χρήση κάνναβης είναι ηλικίας κάτω των 30 ετών. Οι έφηβοι που υποβάλλονται σε εξειδικευμένη θεραπεία απεξάρτησης είναι πιθανότερο να αντιμετωπίζουν πρόβλημα ναρκωτικών με την κάνναβη ως κύρια ουσία συγκριτικά με τα άτομα υπό θεραπεία που ανήκουν σε άλλες ηλικιακές κατηγορίες, καθώς η κάνναβη αντιπροσωπεύει 65 % των αιτήσεων θεραπείας στα άτομα ηλικίας κάτω των 15 ετών και 59 % στα άτομα ηλικίας 15–19 ετών (50).
Cliënten die voor cannabisproblemen worden behandeld, zijn relatief jong; vrijwel alle cannabisgebruikers die voor het eerst in behandeling gaan, zijn jonger dan 30 jaar. Van teenagers in een gespecialiseerde drugsbehandeling wordt vaker gerapporteerd dat zij een primair cannabisprobleem hebben dan bij cliënten in andere leeftijdsgroepen: cannabis is in de groep tot 15 jaar in 65% van de gevallen de aanleiding om in behandeling te gaan; in de leeftijdscategorie van 15 tot 19 jaar is dit 59% (50).
Osoby léčené pro problémy s konopím bývají relativně mladé; prakticky všichni klienti užívající konopí, kteří se léčí poprvé, jsou mladší 30 let. U adolescentů, kteří se podrobili specializovanému léčení, existuje vyšší pravděpodobnost, že budou vedeni jako osoby s primárním problémem s konopím než u klientů jiných věkových skupin. Konopí je při tom důvodem 65 % žádostí o léčbu osob mladších 15 let a 59 % osob ve věku 15–19 let (50).
De personer, der behandles for cannabisproblemer, er normalt forholdsvis unge; praktisk talt alle cannabisklienter, der er nye i behandlingssystemet, er under 30 år. Det er mere sandsynligt, at teenagere i specialiseret narkotikabehandling vil blive registreret som havende et primært cannabisproblem end klienter i andre aldersgrupper, og cannabis tegner sig således for 65 % af behandlingsanmodningerne blandt unge under 15 år og 59 % blandt unge i alderen 15–19 år (50).
Kanepiga seotud probleemide tõttu ravil viibivad kliendid on enamasti suhteliselt noored, peaaegu kõik uued kanepi tõttu ravi taotlevad kliendid on nooremad kui 30 aastat. Uimastiravi saavate teismeliste puhul mainitakse probleemide peamise põhjusena kanepit sagedamini kui muudesse vanuserühmadesse kuuluvate klientide puhul, kanepi tõttu taotleb ravi 65% alla 15aastastest ning 59% 15–19aastastest ravialustest noortest (50).
Kannabisongelmien takia hoidettavat asiakkaat ovat yleensä melko nuoria, lähes kaikki hoitoon ensimmäistä kertaa hakeutuvat kannabisasiakkaat ovat alle 30-vuotiaita. Erikoistuneessa huumehoidossa olevilla teini-ikäisillä nuorilla on muiden ikäryhmien asiakkaita todennäköisemmin ensisijaisesti kannabisongelma, jonka osuus 15-vuotiaiden hoidontarpeesta on 65 prosenttia ja 15–19‑vuotiaiden hoidontarpeesta 59 prosenttia (50).
A kannabiszprobléma miatt kezelt személyek általában viszonylag fiatalok; szinte valamennyi, a gyógykezelésre újonnan jelentkező kannabiszfogyasztó páciens 30 év alatti. A speciális kábítószer miatti gyógykezelésben részt vevő tizenévesek esetében gyakoribb az elsődleges kannabiszprobléma diagnózisa, mint a többi korcsoport pácienseinél: a 15 évnél fiatalabbak között a gyógykezelési igények 65%-ánál a kannabisz az ok, a 15–19 évesek körében pedig 59% ez az arány(50).
Tendensen er at de som behandles for cannabisproblemer, er relativt unge – praktisk talt alle cannabisklienter som første gang kommer til behandling, er under 30 år. Det er større sannsynlighet for at tenåringer i det spesialiserte narkotikabehandlingsapparatet har et primært cannabisproblem enn klienter i andre aldersgrupper. Cannabis står for 65 % av behandlingssøknadene blant de som er yngre enn 15 år og 59 % i aldersgruppen 15-19 år (50).
Osoby leczone z uzależnienia od pochodnych konopi indyjskich są zazwyczaj młode, praktycznie wszyscy nowi pacjenci uzależnieni od pochodnych konopi i poddawani leczeniu to ludzie poniżej 30 roku życia. Nastolatki przechodzące specjalistyczne leczenie z uzależnienia od narkotyków częściej okazują się mieć problem z pochodnymi konopi jako narkotykiem głównym niż pacjenci z innych grup wiekowych. Problemy z pochodnymi konopi indyjskich stanowią 65% przypadków zapotrzebowania na leczenie wśród osób poniżej 15 roku życia, a 59% w grupie osób od 15 do 19 lat (50).
Osoby liečené kvôli problémom s kanabisom sú relatívne mladé, prakticky všetci novo liečení kanabisoví klienti majú menej ako 30 rokov. Tínedžeri v špecializovanej drogovej liečbe sú s vyššou pravdepodobnosťou evidovaní ako osoby s primárnym kanabisovým problémom, než klienti iných vekových skupín, pričom kvôli kanabisu žiada o liečbu 65 % žiadateľov do 15 rokov a 59 % žiadateľov vo veku 15 až 19 rokov (50).
Tisti, ki se zdravijo zaradi problemov s konopljo, so ponavadi sorazmerno mladi; skoraj vsi uživalci konoplje, ki so na novo vključeni v zdravljenje, so mlajši od 30 let. Pri mladoletnikih v specializiranem zdravljenju odvisnosti od drog je večja verjetnost, da bo zabeležen primarni problem konoplje kot pri zdravljenih osebah v drugih starostnih skupinah, pri čemer je delež konoplje pri povpraševanju po zdravljenju med osebami, mlajšimi od 15 let, 65 % in 59 % med osebami, starimi od 15 do 19 let (50).
Personer som behandlas för cannabismissbruk är i regel relativt unga. Så gott som alla cannabisklienter som behandlas för första gången är under 30 år. Tonåringar som genomgår specialiserad missbruksbehandling uppges oftare ha ett primärt cannabismissbruk än klienter i andra åldersgrupper. Cannabismissbruk svarar för 65 % av behandlingsefterfrågan bland personer under 15 år och för 59 % bland personer i åldern 15–19 år(50).
Tās personas, kas tiek ārstētas no kaņepju atkarības problēmām, parasti ir relatīvi jaunas; gandrīz visi kaņepju atkarīgie, kas pirmoreiz iziet ārstēšanu, ir jaunāki par 30 gadiem. Parasti lielākoties padsmitnieki, kas iziet speciālo narkotiku atkarības ārstniecības kursu, tiek reģistrēti kā primāri no kaņepju atkarīgie, salīdzinājumā ar citām vecuma grupām, kaņepju problēmas sastāda aptuveni 65 % no ārstēšanās pieprasījuma vecuma grupā līdz 15 gadiem un 59% vecuma grupā no 15 līdz 19 gadiem (50).
  Comunicate de presă  
OEDT (2) declară că un factor important este accesul sporit al consumatorilor de droguri injectabile (CDI) seropozitivi la terapia antiretrovirală puternic activă (HAART)*. Peste 75% dintre cei care solicită HAART au în prezent acces la aceasta în cea mai mare parte a Europei Occidentale, deşi în ţările baltice accesul la această terapie este limitat.
An important contributing factor says the EMCDDA (2), is the improved access for HIV-positive injecting drug users (IDUs) to highly active antiretroviral therapy (HAART)*. Over 75% of those needing HAART now have access to it in most of Western Europe, although in the Baltic States availability remains poor. In Latvia, for example, among IDUs already infected with HIV, cases of AIDS have risen significantly in recent years, suggesting a need to improve access to HAART (3).
Selon l’OEDT (2), la meilleure disponibilité de la thérapie antirétrovirale hautement active (HAART)* pour les usagers de drogues par voie intraveineuse (UDVI) séropositifs a largement contribué à cette évolution. Plus de 75% des personnes devant avoir recours à une thérapie HAART y ont aujourd’hui accès dans la plupart des pays d’Europe occidentale. Dans les États baltes, la disponibilité de cette thérapie reste faible. En Lettonie par exemple, les cas de SIDA ont considérablement augmenté ces dernières années parmi les UDVI déjà infectés par le VIH mettant en évidence la nécessité d’améliorer l’accès à la thérapie HAART (3).
Hierbei spielt der EBDD (2) zufolge der verbesserte Zugang für HIV-positive injizierende Drogenkonsumenten (IDU) zu der hochaktiven antiretroviralen Therapie (HAART)* eine wichtige Rolle. Über 75% der behandlungs-bedürftigen Menschen haben inzwischen im Großteil von Westeuropa Zugang zu HAART. Die Verfügbarkeit in den baltischen Staaten ist jedoch weiterhin niedrig. In Lettland beispielsweise sind die AIDS-Fälle bei HIV-infizierten IDU in den letzten Jahren beträchtlich angestiegen, was darauf hindeutet, dass der Zugang zu HAART verbessert werden muss (3).
Según el OEDT (2), un importante factor que contribuye a ello es la mejora del acceso de los consumidores de drogas por vía parenteral que son portadores del VIH a una terapia antirretroviral altamente activa (HAART)*. Más del 75% de los que necesitan la terapia HAART tienen ahora acceso a ella en la mayor parte de Europa Occidental, aunque en los Estados bálticos su disponibilidad sigue siendo insuficiente. En Letonia, por ejemplo, el número de casos de sida ha aumentado considerablemente en los últimos años entre los consumidores de drogas por vía parenteral ya infectados por el VIH, lo que sugiere la necesidad de mejorar el acceso a HAART (3).
Secondo l’OEDT (2) un importante fattore che ha contribuito a questa inversione di tendenza è la maggiore facilità di accesso alla terapia antiretrovirale particolarmente attiva (HAART)* da parte dei consumatori di droga per via parenterale sieropositivi. Nella maggior parte dei paesi dell’Europa occidentale oltre il 75% dei soggetti bisognosi di HAART ha oggi la possibilità di accedere alla terapia, mentre la reperibilità di questa cura rimane scarsa nei Paesi Baltici. In Lettonia, ad esempio, i casi di AIDS tra gli assuntori di droga per via parenterale che hanno già contratto l’infezione da HIV sono drasticamente aumentati negli ultimi anni, un dato questo che denuncia la necessità di migliorare l'accesso alla HAART (3).
Um factor que muito contribui para esta situação, no entender do OEDT (2), é o maior acesso dos consumidores de droga injectada (CDI) seropositivos a um tratamento anti-retroviral altamente activo (HAART)*. Mais de 75% das pessoas que necessitam deste tratamento têm acesso a ele, na maior parte da Europa Ocidental, embora nos Estados Bálticos a sua disponibilidade continue limitada. Na Letónia, por exemplo, entre os CDI já infectados com o VIH, os casos de SIDA aumentaram significativamente nos últimos anos, indicando que é necessário melhorar o acesso ao HAART (3).
Σύμφωνα με το ΕΚΠΝΤ (2), ένας σημαντικός παράγοντας που συμβάλλει σε αυτό είναι η βελτίωση της πρόσβασης των χρηστών ενέσιμων ναρκωτικών (ΧΕΝ) που είναι φορείς του ιού HIV σε υψηλής δραστικότητας αντιρετροϊκή θεραπεία (HAART)*. Άνω του 75% όσων χρειάζονται HAART έχουν πλέον πρόσβαση στη θεραπεία αυτή στο μεγαλύτερο μέρος της Δυτικής Ευρώπης, μολονότι στα κράτη της Βαλτικής η διαθεσιμότητα παραμένει χαμηλή. Στη Λεττονία, για παράδειγμα, στους ΧΕΝ που έχουν ήδη προσβληθεί από τον ιό HIV, τα κρούσματα του AIDS αυξήθηκαν σημαντικά τα τελευταία χρόνια, γεγονός που υποδηλώνει την ανάγκη βελτίωσης της πρόσβασης στη HAART (3).
Volgens het EWDD (2) is een belangrijke factor die aan deze ontwikkeling bijdraagt de verbeterde toegang voor seropositieve intraveneuze drugsgebruikers (ID's) tot zeer actieve antiretrovirale behandeling (HAART)*. In het grootste deel van West-Europa kan meer dan 75% van de mensen die deze behandeling nodig hebben, hiervan gebruik maken, hoewel de dekking in de Baltische staten nog altijd als slecht wordt beoordeeld. In Letland bijvoorbeeld is in de afgelopen jaren het aantal aidsgevallen onder ID's - die reeds besmet zijn met HIV - aanzienlijk gestegen. Dit wijst op een behoefte om de toegang tot HAART te verbeteren (3).
Důležitým faktorem přispívajícím k této situaci je podle EMCDDA (2) lepší přístup HIV pozitivních injekčních uživatelů drog k vysoce účinné antiretrovirové léčbě („highly effective antiretroviral therapy“, HAART)*. Více než 75 % osob, které tuto léčbu potřebují, k ní má nyní ve většině zemí západní Evropy přístup, ačkoli v pobaltských státech je její dostupnost stále špatná. Například v Lotyšsku počet případů AIDS mezi injekčními uživateli drog infikovanými virem HIV v posledních letech značně vzrostl, což naznačuje nutnost zlepšení přístupu k vysoce účinné antiretrovirové léčbě (3).
En vigtig medvirkende årsag er ifølge EONN (2), at hiv-positive intravenøse stofbrugere har fået bedre adgang til højaktiv antiretroviral behandling (HAART)*. Over 75% af de personer, der har behov for behandling, har nu adgang til HAART i størstedelen af Vesteuropa, mens adgangen hertil fortsat er ringe i de baltiske lande. I f.eks. Letland er antallet af aids-tilfælde blandt intravenøse stofbrugere, der allerede er smittet med hiv, steget betydeligt i de senere år, hvilket tyder på et behov for at forbedre adgangen til HAART (3).
EMCDDA (2) sõnul on seejuures oluline tegur tugevatoimelise retroviirusevastase ravi (HAART)* paranenud kättesaadavus HIV-positiivsetele süstivatele narkomaanidele. Suuremas osas Lääne-Euroopast on HAART nüüd kättesaadav enam kui 75%-le seda vajavatest patsientidest, ehkki Balti riikides on kättesaadavus endiselt halb. Näiteks Lätis on AIDSi juhtude arv HIVi nakatunud süstivate narkomaanide hulgas viimastel aastatel märgatavalt suurenenud, mis viitab vajadusele parandada juurdepääsu HAARTile (3).
EMCDDA:n (2) mukaan keskeinen myötävaikuttava tekijä suuntauksessa on HIV-positiivisten pistoskäyttäjien aiempaa parempi pääsy erittäin tehokkaaseen antiretroviraaliseen hoitoon (HAART)*. Yli 75% HAART-hoitoa tarvitsevista pääsee nykyisin hoitoon useimmissa Länsi-Euroopan maissa, joskin Baltian maissa hoitoa on heikosti saatavissa. Esimerkiksi Latviassa HIV-positiivisten pistoskäyttäjien AIDS-tapaukset ovat lisääntyneet merkittävästi, mikä viittaa tarpeeseen parantaa HAART-hoidon saatavuutta (3).
Az EMCDDA (2) szerint ezen változáshoz az a tényező is jelentősen hozzájárul, hogy egyre több HIV-pozitív intravénás kábítószer-használó részesül HAART* terápiában (a.m.: hatékony aktív antiretrovirális terápia). Nyugat-Európa nagy részén a HAART-ot igénylők több mint 75%-ának lehetősége van a terápiában való részvételre, a balti államokban viszont továbbra sem kielégítő a HAART elérhetősége. Lettországban például a HIV-fertőzött intravénás kábítószer-használók körében az utóbbi években jelentősen nőtt az AIDS esetek száma, ami arra utal, hogy a HAART hozzáférhetőségének javítására van szükség (3).
En viktig årsak til dette er ifølge EONN (2) at HIV-positive sprøytebrukere nå har bedre tilgang til høyaktiv antiretroviral behandling (HAART)*. I Vest-Europa får over 75% av de som trenger HAART, nå tilbud om slik behandling; tilgjengeligheten i de baltiske statene er ennå dårlig. I Latvia har f.eks. antallet tilfeller av AIDS blant HIV-infiserte sprøytebrukere steget signifikant de siste årene, noe som tyder på at tilbudet om HAART må bygges ut (3).
Według EMCDDA (2) ważnym czynnikiem, który miał wpływ na tę zmianę, jest lepszy dostęp osób chorych na AIDS przyjmujących narkotyki dożylnie do wysoce aktywnej terapii antyretrowirusowej (HAART)*. Ponad 75% osób wymagających terapii HAART ma obecnie do niej dostęp w większości państw Europy Zachodniej, jednak dostępność tej formy leczenia nadal pozostaje niska w państwach nadbałtyckich. Na przykład na Łotwie w ostatnich latach znacząco wzrosła liczba przypadków zachorowań na AIDS wśród osób przyjmujących narkotyki dożylnie, będących nosicielami wirusa HIV, co sugeruje potrzebę umożliwienia szerszego dostępu do terapii HAART (3).
Dôležitým faktorom, ktorý k tomu prispieva je podľa EMCDDA (2) lepší prístup pre HIV pozitívnych injekčných užívateľov drog (IDU) k vysoko účinnej protiretrovirálnej terapii (HAART)*. Viac ako 75% tých, ktorí potrebujú liečbu HAART, má k nej dnes prístup vo väčšine západoeurópskych krajín, i keď v pobaltských štátoch je dostupnosť stále zlá. Napríklad v Lotyšsku bol v posledných rokoch zaznamenaný značný nárast prípadov nákazy AIDS medzi IDU už infikovanými HIV, čo svedčí o potrebe zlepšenia prístupu k liečbe HAART (3).
EMCDDA (2) pravi, da je k temu pomembno prispeval izboljšan dostop HIV-pozitivnih injicirajočih uporabnikov drog do izredno aktivne protiretrovirusne terapije (HAART)*. Več kot 75% tistih, ki potrebujejo terapijo HAART, ima v večini zahodne Evrope dostop do nje, medtem ko je razpoložljivost v baltskih državah še vedno slaba. V Latviji se je na primer v preteklih letih znatno povečalo število primerov aidsa med injicirajočimi uporabniki drog, okuženimi z virusom HIV, kar kaže, da je treba izboljšati dostop do terapije HAART (3).
En viktig bidragande faktor till detta är, enligt ECNN (2), att hiv-positiva injektionsmissbrukare fått ökad tillgång till högaktiv antiretroviral terapi (HAART)*. Över 75% av de som behöver behandling har nu tillgång till HAART i större delen av Västeuropa, medan tillgången fortfarande är dålig i de baltiska staterna. I exempelvis Lettland har aidsfallen bland redan hiv-smittade injektionsmissbrukare ökat märkbart under de senaste åren, vilket tyder på att man behöver öka tillgången till HAART(3).
  press3-ro  
Metadona este medicamentul prescris cel mai frecvent în Europa în tratamentul dependentei de opiacee, pentru aproximativ 80% dintre cei aflati în tratament de substitutie (si pentru 90% dintre cei internati în centre de tratament specializate).
La méthadone est le médicament le plus souvent prescrit en Europe pour le traitement de la dépendance aux opiacés; environ 80% de ceux qui suivent une thérapie de substitution reçoivent une prescription de méthadone (plus de 90% dans le cas de centres de traitement spécialisés). Toutefois, le présent rapport indique l’apparition d’un plus large éventail d’options thérapeutiques au cours des dernières années, ce qui permet aux cliniciens de mieux adapter les traitements aux besoins des patients.
In Europa ist Methadon das am häufigsten für die Behandlung der Opiatabhängigkeit verschriebene Medikament, wobei etwa 80% der Personen, die sich in einer Substitutionstherapie befinden, eine Methadonverschreibung erhalten (diese Rate erhöht sich in spezialisierten Behandlungszentren auf über 90%). Im Vergleich zu früheren Jahren wird in dem heute veröffentlichten Bericht jedoch eine größere Bandbreite an therapeutischen Möglichkeiten aufgeführt, die es Klinikärzten ermöglicht, besser auf die Bedürfnisse ihrer Patienten einzugehen.
La metadona es el fármaco que más se utiliza en Europa en las terapias contra la dependencia de los opiáceos: aproximadamente un 80% de las personas que se someten a una terapia de sustitución la reciben,  y esta cifra se eleva al 90% si la terapia se sigue en un centro especializado. No obstante, en el informe publicado hoy se recoge una gran variedad de opciones terapéuticas que han aparecido en los últimos años y que ayudan a los profesionales a personalizar el tratamiento según las necesidades de los pacientes.
In Europa, il metadone è la sostanza più comunemente prescritta per il trattamento della dipendenza da oppiacei, e viene somministrato all’80% dei pazienti in terapia sostitutiva (circa il 90% se si considerano i centri terapeutici specializzati). Tuttavia, la relazione presentata quest’oggi, rileva che daqualche anno una più ampia gamma di opzioni terapeutiche consente ai medici di soddisfare meglio i bisogni dei loro pazienti.
A metadona é a substância mais prescrita na Europa para o tratamento da dependência de opiáceos; cerca de 80% dos consumidores em tratamento de substituição são tratados com metadona (mais de 90% no caso de utentes em unidades especializadas). Contudo, o relatório hoje publicado nota que a gama de opções terapêuticas se tem alargado nos últimos anos, ajudando os médicos a melhor ir ao encontro das necessidades dos utentes.
Η µeθadόνη eίνaι η pιο dιadedοµένa sυνtaγογρafηµένη ουsίa stην Ευρώpη γιa tη θeρapeίa apeξάρtηsης apό ta οpιούχa, µe peρίpου 80% tων atόµων υpό θeρapeίa υpοκatάstasης νa λaµßάνουν µeθadόνη µe sυνtaγή (µe pοsοstό pου υpeρßaίνeι tο 90% se eξeιdικeυµένa κένtρa θeρapeίaς). Ενtούtοις, η fetινή έκθesη epιsηµaίνeι όtι paρέχονtaι peριssόteρeς θeρapeυtικές λύseις ta teλeυtaίa χρόνιa, dιeυκολύνονtaς tους κλινικούς νa aνtapοκριθούν κaλύteρa stις aνάγκeς tων peλatών.
Methadon is in Europa het meest voorgeschreven middel voor de behandeling van opiaatverslaving; ongeveer 80% van degenen die met substitutiemiddelen behandeld worden, krijgt methadon (meer dan 90% in gespecialiseerde behandelcentra). In het jaarverslag wordt echter melding gemaakt van een groter aantal therapeutische mogelijkheden in de afgelopen jaren, waardoor behandelaars beter aan de behoeften van hun cliënten kunnen voldoen.
Metadon je nejcasteji predepisovaným lékem pri lécbe závislosti na opiátech v Evrope, je podáván približne 80 % osob podrobujících se substitucní lécbe (z nichž 90 % se lécí ve specializovaných lécebných centrech). Výrocní zpráva však poukazuje na širší škálu léku využívaných v posledních letech, která lékarum umožnuje lépe vyhovet potrebám svých pacientu.
Metadon er det lægemiddel, der i Europa oftest receptudskrives til behandling af opiatafhængighed, idet ca. 80% af dem, der er i substitutionsbehandling får en recept på metadon (over 90%, hvis det sker i specialiserede behandlingscentre). Ikke desto mindre fremgår det af beretningen i dag, at der i de seneste      år er kommet et større udbud af behandlingsmuligheder, så klinikerne bedre kan dække klienternes behov.
Metadoon on Euroopas kõige tavalisem opiaadisõltuvuse raviks väljakirjutatav ravim, 80% asendusravi saavatest inimestest kasutavad metadooni (eriarstiabi pakkuvates ravikeskutes üle 90%). Sellest hoolimata näitab tänane aruanne terapeutiliste võimaluste kasvu viimastel aastatel, aidates arstidel klientide vajadusi paremini rahuldada.
Metadoni on yleisin lääke, jota määrätään opiaattiriippuvuuden hoitoon Euroopassa. Noin 80 % korvaushoidossa olevista saa metadonia (erikoistuneissa hoitoyksiköissä vastaava luku on yli 90 %).           Juuri ilmestyvästä raportista ilmenee kuitenkin, että hoitovaihtoehtojen määrä on lisääntynyt viime vuosina, joten palvelut voivat vastata paremmin asiakkaiden tarpeisiin.
Európában az opiátfüggoség kezelésére leggyakrabban felírt gyógyszer a metadon, a helyettesíto kezelésben részesülok kb. 80 %-ának (a speciális kezeloközpontokban 90 %-ának) rendelik el metadon szedését.             A jelentés mindamellett megjegyzi, hogy az elmúlt években bovült a helyettesíto kezelési lehetoségek választéka, amely segíti az orvosokat abban, hogy a kliensek igényeit hatékonyabban elégítsék ki.
I Europa er metadon det hyppigst forskrevne legemiddelet for behandling av opiatavhengighet, og rundt 80% av alle i substitusjonsbehandling får metadon (over 90% i spesialiserte behandlingsinstitusjoner). Dagens rapport anfører likevel at behandlingsalternativene er blitt flere i løpet av de senere årene, og at det dermed er blitt lettere for klinikere å dekke klientenes behov.
Metadon jest najpowszechniej przepisywanym lekiem stosowanym w leczeniu uzaleznienia od opiatów.        Ok. 80% pacjentów poddanych leczeniu substytucyjnemu otrzymuje metadon (ponad 90% w specjalistycznych osrodkach leczenia). Mimo to, dzisiejsze sprawozdanie podkresla, ze w ostatnich latach rozszerzyl sie zakres opcji leczenia, co pomaga lekarzom lepiej wyjsc naprzeciw potrzebom pacjentów.
V Európe je metadón najcastejšie predpisovaným liekom na liecbu závislosti od opiátov. Okolo 80% pacientov v substitucnej liecbe sa predpisuje metadón (viac ako 90% v špecializovaných liecebných centrách). Táto správa však zaznamenáva rastúci pocet iných liecebných možností za posledné roky, ktoré lekárom na klinikách umožnia lepšie vyhoviet potrebám klientov.
Metadon je najpogosteje predpisano nadomestno zdravilo v Evropi za zdravljenje odvisnosti od opiatov,          in sicer prejema metadon okoli 80% vseh oseb, vkljucenih v nadomestno zdravljenje (oz. vec kot 90% vseh,    ki se zdravijo v specializiranih centrih za zdravljenje odvisnosti). Pa vendar letošnje porocilo opaža, da je izbor terapevtskih možnosti v zadnjih letih mnogo širši, kar klinicnim zdravnikom omogoca lažje prilagajanje bolnikovim potrebam.
Metadon är det läkemedel som skrivs ut mest för behandling av opiatberoende i Europa: cirka 80% av de som genomgår substitutionsbehandling får metadon utskrivet (över 90% vid specialiserade behandlingscentrer). Icke desto mindre visar rapporten att det under de senaste åren tillkommit ett större antal behandlingsalternativ, vilket bidrar till att vårdgivarna bättre kan uppfylla klienternas behov.
Metadons ir Eiropa visbiežak izrakstitas zales opiata atkaribas arstešanai ar aptuveni 80% aizvietošanas terapijas pacientu, kam ir indicets metadons (vairak neka 90%, ja pacienti atrodas arstešanas centros specialistu uzraudziba). Tomer šodienas parskats atzime terapiju izveles paplašinašanos pedejo gadu laika, palidzot arstam izveleties to, kas vislabak atbilst klientiem.
  Tratamentul consumului ...  
Nu există un tratament farmacologic consacrat şi răspândit pe scară largă disponibil pentru consumatorii cu probleme legate de cocaină, aşa cum există pentru cei care suferă de probleme legate de consumul de opiacee.
There is no well-established and widespread pharmacological treatment available for users with cocaine problems as there is for those suffering from opiate drug problems. Medicines for systematic relief may sometimes be prescribed to cocaine users, but they are usually short-lived and targeted at reducing problems related to cocaine use, for example anxiety or sleep disturbances. Longer-term treatment options for cocaine users are generally carried out within generic drug services. However, overall treatment options for those with cocaine problems appear to be poorly developed (Haasen, 2003). This may be starting to change as some countries begin to develop new treatment responses targeting those with cocaine problems, an example being the development of specific services for crack cocaine use being developed in England (NTA, 2003).
Il n'existe pas de traitement pharmacologique bien établi pour la consommation problématique de cocaïne, comme il y en a pour les personnes souffrant de problèmes avec les opiacés. Des médicaments destinés à un soulagement systématique peuvent parfois être prescrits aux consommateurs de cocaïne, mais ils produisent généralement des effets de courte durée et tendent à réduire les problèmes liés à l'usage de cocaïne, comme l'anxiété ou les troubles du sommeil. Les options de traitement à plus long terme pour les cocaïnomanes sont généralement proposées dans le cadre de services utilisant des médicaments génériques. Toutefois, dans l'ensemble, les options de traitement pour les cocaïnomanes à problème semblent peu développées (Haasen, 2003). Les choses pourraient commencer à changer étant donné que certains pays mettent au point de nouveaux traitements ciblant les cocaïnomanes, comme en témoigne la création de services spécifiques pour les consommateurs de crack en Angleterre (NTA, 2003).
Anders als für problematische Opiatkonsumenten gibt es für Konsumenten mit Kokainproblemen keine etablierte und allgemein anerkannte pharmakologische Behandlungsmethode. Manchmal werden Kokainkonsumenten Arzneimittel für eine gezielte Behandlung verschrieben. Diese werden jedoch im Allgemeinen nur kurzzeitig eingesetzt und sollen die mit dem Kokainmissbrauch einhergehenden Probleme wie beispielsweise Angstzustände oder Schlafstörungen lindern. Langfristigere Therapieformen für Kokainkonsumenten werden in der Regel in allgemeinen Drogendiensten durchgeführt. Insgesamt sind die Behandlungsmöglichkeiten für Patienten mit Kokainproblemen jedoch offensichtlich unzureichend (Haasen, 2003). Dies könnte sich nun ändern, da einige Länder mit der Entwicklung neuer Behandlungsverfahren für problematische Kokainkonsumenten beginnen. So werden beispielsweise derzeit in England spezielle Dienste für Crack-Konsumenten entwickelt (NTA, 2003).
No existe ningún tratamiento farmacológico consolidado y extendido para los consumidores problemáticos de cocaína, como sí lo hay para quienes padecen drogodependencia de los opiáceos. A veces se recetan por sistema medicamentos paliativos a los consumidores de cocaína, pero normalmente actúan durante poco tiempo y su finalidad es reducir los problemas derivados del consumo de cocaína, como la ansiedad o las alteraciones del sueño. Las opciones de tratamiento a largo plazo para los consumidores de cocaína se ofrecen normalmente en los servicios de asistencia genérica a las drogodependencias. No obstante, las opciones de tratamiento general para los consumidores problemáticos de cocaína parecen estar poco desarrolladas (Haasen, 2003). Esta situación puede estar empezando a cambiar, ya que algunos países comienzan a desarrollar nuevas respuestas de tratamiento dirigidas a las personas que tienen problemas con la cocaína, entre las que cabría citar, a modo de ejemplo, el desarrollo de servicios específicos para los consumidores de crack que se lleva a cabo en Inglaterra (NTA, 2003).
Non esiste per i consumatori di cocaina una terapia farmacologica consolidata e diffusa come nel caso dei pazienti che riferiscono problemi associati agli oppiacei. Si possono prescrivere ai consumatori di cocaina farmaci che alleviano in maniera sistematica i disturbi, ma si tratta solitamente di farmaci a vita breve e mirati a ridurre i problemi correlati al consumo di cocaina tra cui, per esempio, l’ansia o i disturbi del sonno. Le opzioni terapeutiche a più lungo termine vengono in genere somministrate nell’ambito dei servizi generali per tossicodipendenti. Tuttavia, le opzioni terapeutiche generali per chi ha problemi con la cocaina sembrano ancora poco sviluppate (Haasen, 2003). Questa situazione potrebbe cambiare dal momento alcuni paesi hanno cominciato a elaborare nuove risposte terapeutiche per questi soggetti; ne è un esempio lo sviluppo di servizi specifici per il consumo di cocaina crack in corso di elaborazione in Inghilterra (NTA, 2003).
Não existe um tratamento farmacológico consagrado e generalizado disponível para os consumidores com problemas devido ao consumo de cocaína como os que existem para os que sofrem de problemas causados pelo consumo de opiáceos. Por vezes podem ser-lhes prescritos medicamentos que aliviam os sintomas de forma sistemática, mas normalmente são de curta duração e visam apenas reduzir os problemas relacionados com o consumo de cocaína, por exemplo a ansiedade ou as perturbações do sono. As opções de tratamento a mais longo prazo para os consumidores de cocaína inserem-se normalmente no âmbito dos serviços genéricos de tratamento da toxicodependência. Contudo, as opções globais de tratamento para as pessoas com problemas causados pelo consumo de cocaína parecem estar pouco desenvolvidas (Haasen, 2003). É possível que esta situação esteja a começar a mudar uma vez que alguns países procuram desenvolver novas respostas de tratamento direccionadas para as pessoas com esses problemas, sendo disto exemplo a criação de serviços específicos para o consumo de cocaína
Δεν υπάρχει παγιωμένη και διαδεδομένη φαρμακευτική θεραπεία για την προβληματική χρήση κοκαΐνης όπως υπάρχει για τους προβληματικούς χρήστες οπιούχων. Ορισμένες φορές μπορεί να χορηγούνται φάρμακα για συστηματική ανακούφιση στους χρήστες κοκαΐνης, αλλά συνήθως αυτά έχουν βραχυπρόθεσμο αντίκτυπο και στοχεύουν στη μείωση των προβλημάτων που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης, για παράδειγμα άγχος ή διαταραχές του ύπνου. Οι πιο μακροπρόθεσμες θεραπευτικές επιλογές για τους χρήστες κοκαΐνης υλοποιούνται συνήθως στο πλαίσιο των γενικών υπηρεσιών θεραπείας. Ωστόσο, οι συνολικές θεραπευτικές επιλογές για τους προβληματικούς χρήστες κοκαΐνης φαίνεται να είναι ελάχιστα αναπτυγμένες (Haasen, 2003). Η κατάσταση αυτή ίσως αρχίζει να αλλάζει, καθώς ορισμένες χώρες αρχίζουν να αναπτύσσουν νέες θεραπείες που στοχεύουν τους προβληματικούς χρήστες κοκαΐνης· παράδειγμα αποτελεί η ανάπτυξη ειδικών υπηρεσιών για τη χρήση κρακ στην Αγγλία (NTA, 2003).
Er bestaat geen algemeen erkende en breed toegepaste farmacologische behandeling voor gebruikers met cocaïneproblemen zoals die wel voor problematische opiatengebruikers voorhanden is. Soms krijgen cocaïnegebruikers als tijdelijke ondersteuning geneesmiddelen voorgeschreven, maar dat is meestal van korte duur en gericht op het verminderen van problemen die verband houden met dat cocaïnegebruik, zoals angsten en slaapstoornissen. Langetermijnbehandelingen voor cocaïnegebruikers worden meestal in het kader van de algemene drugshulpverlening uitgevoerd. Het aanbod aan behandelmogelijkheden voor mensen met cocaïneproblemen lijkt vooralsnog slecht ontwikkeld (Haasen, 2003). Hierin zou verandering kunnen komen nu sommige landen met het opzetten van nieuwe therapiemogelijkheden zijn begonnen die specifiek voor cocaïneproblemen zijn bedoeld, zoals de behandelfaciliteiten voor gebruikers van crack-cocaïne die op dit moment in Engeland worden ontwikkeld (NTA, 2003).
Na rozdíl od osob trpících problémy s opiátovými drogami neexistuje pro uživatele s kokainovými problémy zavedené a rozšířené farmakologické léčení. Uživatelům kokainu je sice někdy možné předepsat léky pro systematickou úlevu. Tyto léky však obvykle působí krátkodobě a jsou cílené na zmírnění problémů souvisejících s užíváním kokainu, např. úzkosti nebo poruch spánku. Dlouhodobější možnosti léčby uživatelů kokainu obvykle poskytují všeobecná protidrogová zařízení. Zdá se však, že možnosti celkové léčby pro osoby s kokainovými problémy jsou špatně rozvinuté (Haasen, 2003). Pravděpodobně právě dochází ke změně, protože některé země začínají vyvíjet nová léčebná opatření zaměřená na osoby s kokainovými problémy; příkladem je vývoj zvláštních služeb orientovaných na uživatele cracku v Anglii (NTA, 2003).
Der findes ingen gennemprøvet og almindelig udbredt farmakologisk behandling for brugere med kokainproblemer som for personer med problemer forårsaget af opiater. Undertiden kan kokainbrugere få ordineret medicin til systematisk lindring, men den er normalt af kort varighed og målrettet mod at mindske problemerne i forbindelse med kokainbrugen, f.eks. angst- eller søvnforstyrrelser. Mere langsigtede behandlingstilbud til kokainbrugere findes normalt inden for generelle narkotikatjenester. Der synes imidlertid generelt ikke at være særlig mange behandlingsmuligheder for personer med kokainproblemer (Haasen, 2003). Dette er måske ved at ændre sig, efterhånden som nogle lande begynder at udvikle nye behandlingstilbud til personer med kokainproblemer; et eksempel herpå er de specifikke tjenester for crackkokainbrug, der er ved at blive udviklet i England (NTA, 2003).
Kokaiiniongelmaisten hoitoon ei ole mitään vakiintunutta ja yleistä farmakologista hoitoa, toisin kuin opiaattiongelmaisten hoitoon. Kokaiinin käyttäjille määrätään toisinaan lääkkeitä oireiden systemaattiseen lievitykseen, mutta ne auttavat usein vain vähän aikaa ja niillä pyritään vähentämään kokaiinin käyttöön liittyviä ongelmia, kuten ahdistusta tai unihäiriöitä. Kokaiinin käyttäjien pitkän aikavälin hoitovaihtoehtoja tarjotaan yleensä yleisten huumepalvelujen puitteissa. Kokaiiniongelmaisten hoitovaihtoehtoja ei ole kuitenkaan kehitetty paljoakaan (Haasen, 2003). Tilanne saattaa olla muuttumassa, sillä jotkin maat ovat alkaneet kehittää uusia hoitomuotoja kokaiiniongelmaisille, esimerkiksi Englannissa kehitetään parhaillaan erityisiä palveluja crack-kokaiinin käyttäjille (NTA, 2003).
A problematikus kokainhasználók gyógykezelésére – az opiáthasználat miatt szenvedőkkel ellentétben – nincs általánosan elfogadott és elterjedt farmakológiai kezelés. A tünetek szisztematikus enyhítését szolgáló gyógyszereket olykor felírhatnak a kokainhasználók részére, de ezek általában rövid távúak és csak a kokainhasználattal összefüggő problémák, például a feszültség vagy az alvászavar csökkentésére irányulnak. Hosszabb távú gyógykezelésre a kokainhasználóknak rendszerint az általános kábítószer-kezelőszolgálatok keretében nyílik lehetőségük. Összességében azonban a kokainproblémákkal küzdő fogyasztók gyógykezelési lehetőségei fejletlennek tűnnek (Haasen, 2003). Ez talán kezd megváltozni, mivel néhány országban új gyógykezelési módokat dolgoznak ki a kokainproblémával küzdő páciensek célzott gyógykezelésére; erre példa az Angliában jelenleg fejlesztés alatt álló, kifejezetten a krekk kokain használatára specializálódott szolgálatok létrehozása (NTA, 2003).
Det finnes ingen veletablert, anerkjent farmakologisk behandling for personer med et kokainproblem som det gjør for opiatproblemer. Noen ganger kan kokainbrukere få forskrevet legemidler for systematisk lindring, men disse virker oftest bare en kort tid og tar sikte på å lindre problemene relatert til kokainbruk, f.eks. angst og søvnforstyrrelser. Mer langsiktige former for behandling av kokainbrukere gis vanligvis innenfor de generelle rusmiddeltjenestene. Imidlertid synes de generelle behandlingsmulighetene for personer med kokainproblemer å være dårlig utbygget (Haasen, 2003). Dette kan være i ferd med å endres ettersom enkelte land nå har begynt å bygge ut nye behandlingstiltak for personer med et kokainproblem. For eksempel er England nå i ferd med å få på plass et tilbud spesifikt rettet mot crack-brukere (NTA, 2003).
Nie istnieje dobrze opracowana i rozpowszechniona metoda leczenia farmakologicznego osób uzależnionych od kokainy, porównywalna z metodą dostępną dla osób cierpiących na problemy związane z opiatami. Leki systematycznej ulgi są czasami przepisywane osobom uzależnionym od kokainy, ale ich działanie jest zazwyczaj krótkotrwałe i skierowane na ograniczenie problemów wynikających z zażywania kokainy, np. lęków czy zaburzeń snu. Długotrwałe leczenie osób uzależnionych od kokainy jest generalnie przeprowadzane w ramach ogólnych usług leczenia z uzależnień od narkotyków. Ogólnie jednak możliwości leczenia oferowane osobom z uzależnieniem od kokainy zdają się być słabo rozwinięte (Haasen, 2003). Taka sytuacja być może zmieni się, gdyż kilka państw podejmuje się przygotowania nowych reakcji leczenia skierowanych na osoby uzależnione od kokainy. Dobrym przykładem jest stworzenie w Anglii specjalnych służb zajmujących się problemami zażywania kraku (NTA, 2003).
Neexistuje zavedená a všeobecne rozšírená farmakologická liečba dostupná pre problémových užívateľov kokaínu, akú majú osoby trpiace problémami s opiátovými drogami. Na systematické uľahčenie možno niekedy predpísať užívateľom kokaínu lieky, ktoré ale zvyčajne pôsobia krátkodobo a cielene na zmiernenie problémov súvisiacich s užívaním kokaínu, napr. proti úzkosti alebo poruchám spánku. Dlhodobejšie možnosti liečby užívateľov kokaínu obvykle poskytujú všeobecné protidrogové zariadenia. Možnosti celkovej liečby osôb s problémami s kokaínom sa však javia ako nedostatočne rozvinuté (Haasen 2003). Pravdepodobne práve dochádza k zmene, lebo niektoré krajiny začínajú vyvíjať nové liečebné opatrenia zamerané na osoby s kokaínovými problémami; príkladom je vývoj osobitných služieb orientovaných na užívanie kraku v Anglicku (NTA 2003).
Za problematične uživalce kokaina ni na voljo nobenega uveljavljenega farmakološkega zdravljenja, kot ga tudi ni za tiste, ki imajo probleme zaradi uživanja opiatov. Uživalcem kokaina se lahko včasih predpišejo zdravila za sistematično olajšanje, vendar imajo običajno kratkotrajne učinke in so namenjena zmanjšanju problemov, povezanih z uživanjem kokaina, na primer tesnobnosti ali motenj spanja. Dolgotrajne možnosti zdravljenja za uživalce kokaina se po navadi izvajajo v okviru splošnih služb za zdravljenje odvisnosti od drog. Vendar se zdi, da so skupne možnosti za zdravljenje tistih, ki imajo probleme s kokainom, slabo razvite (Haasen, 2003). To pa se bo mogoče spremenilo, saj nekatere države pričenjajo razvijati nove načine zdravljenja, namenjene osebam, ki imajo težave zaradi kokaina, v Angliji na primer razvijajo posebne službe za zdravljenje problemov zaradi uživanje crack kokaina (NTA, 2003).
Det saknas väletablerade och utbredda farmakologiska behandlingar för kokainmissbrukare av det slag som finns för opiatmissbrukare. Systematiskt lindrande läkemedel kan ibland skrivas ut till kokainmissbrukare, men det sker oftast för en kort tid och för att lindra problem till följd av kokainmissbruket, såsom oro eller sömnstörningar. Mer långsiktiga behandlingar av kokainmissbrukare sker oftast på allmänna behandlingshem. Behandlingsalternativen för personer med kokainproblem verkar dock vara dåligt utvecklade (Haasen, 2003). Detta kan vara på väg att förändras i takt med att en del länder börjar utveckla nya behandlingar inriktade på personer med kokainproblem, där ett exempel är utvecklingen av särskilda behandlingshem för missbrukare av crack-kokain i England (NTA, 2003).
Nav izstrādātas un plaši izplatītas farmakoloģiskās ārstēšanas, kas būtu pieejama lietotājiem ar kokaīna lietošanas problēmām, kā tas, piemēram, ir attiecībā uz tiem lietotājiem, kam ir opiātu lietošanas problēmas. Kokaīna lietotājiem atsevišķos gadījumos var indicēt zāles sistemātiskai simptomu atvieglošanai, taču tās parasti ir īstermiņa, un to mērķis ir samazināt ar kokaīna lietošanu saistītās problēmas, piemēram, uzbudinājumu vai miega traucējumus. Ilgtermiņa ārstēšanu kokaīna lietotājiem parasti veic saskaņā ar standarta narkotiku atkarības ārstēšanu. Taču vispārējās ārstēšanās iespējas tiem, kam ir kokaīna problēmas, ir vāji attīstītas (Haasen, 2003). Šī situācija sāk mainīties, jo dažas valstis sāk izstrādāt jaunas ārstēšanās iespējas cilvekiem ar kokaīna lietošanas problēmas, un kā piemērs būtu minama īpašu pakalpojumu izstrāde kreka lietotājiem, kuru izstrādā Anglijā (NTA, 2003).
  Date privind cererile d...  
După opiacee şi cannabis, cocaina este drogul cel mai des declarat ca drog principal de către cei care încep tratamentul şi face obiectul a aproximativ 10 % din totalul cererilor de tratament din Uniunea Europeană.
After opiates and cannabis, cocaine is the most common drug reported as the principal drug used by those entering drug treatment and accounts for about 10 % of all treatment demands across the EU. However, this overall figure reflects a wide variation between countries: in most countries treatment demands related to cocaine use are quite low, but Spain and the Netherlands the proportion of all clients who ask for treatment for cocaine use is 26 % and 38 % respectively (93). In most countries, the percentages of new clients demanding treatment for primary cocaine use are higher than for all clients overall (94). Cocaine is also reported as a secondary drug by 13 % of new clients seeking treatment in outpatient treatment centres (95).
Après les opiacés et le cannabis, la cocaïne est la drogue la plus couramment déclarée comme principale substance consommée par les personnes qui entament un traitement pour usage de drogue et représente près de 10 % de l'ensemble des demandes de traitement dans l'UE. Cependant, ce chiffre global cache de grandes variations entre les pays. Dans la plupart des pays, les demandes de traitement pour consommation de cocaïne sont assez peu nombreuses, mais en Espagne et aux Pays-Bas, les patients qui demandent un traitement pour usage de cocaïne représentent, respectivement, 26 % et 38 % de l'ensemble des patients (93). Dans la plupart des pays, les pourcentages de nouveaux patients en demande de traitement pour consommation primaire de cocaïne sont plus élevés que pour l'ensemble des patients (94). La cocaïne est également déclarée comme drogue secondaire par 13 % des nouveaux patients en demande de traitement dans des centres de soins ambulatoires (95).
Nach Opiaten und Cannabis wird Kokain von Patienten, die sich einer Drogentherapie unterziehen, am häufigsten als Primärdroge genannt und macht etwa 10 % aller Behandlungsnachfragen in der EU aus. Hinter dieser Gesamtzahl verbergen sich jedoch große Unterschiede zwischen den Ländern: In den meisten Ländern ist die Zahl der Behandlungsnachfragen im Zusammenhang mit Kokain relativ niedrig. In Spanien und den Niederlanden jedoch beträgt der Anteil der Patienten, die sich wegen Kokainkonsums in Behandlung begeben, 26 % bzw. 38 % (93). In den meisten Ländern ist bei den Erstpatienten der Anteil derer, die bei der Behandlung Kokain als primäre Droge nennen, höher als bei den Patienten insgesamt (94). Kokain wird ferner von 13 % der Erstpatienten, die Therapien in ambulanten Einrichtungen in Anspruch nehmen, als Sekundärdroge angegeben (95).
Tras los opiáceos y el cannabis, la cocaína es la droga que con más frecuencia se declara como principal droga consumida por quienes inician un tratamiento de desintoxicación, y representa alrededor del 10 % de las demandas de tratamiento de toda la UE. Sin embargo, esta cifra general refleja amplias variaciones entre países: la mayoría registran una cifra bastante baja de solicitudes de tratamiento relacionadas con el consumo de cocaína, aunque España y los Países Bajos alcanzan porcentajes del 26 % y del 38 % respectivamente (93). En la mayoría de países, los porcentajes de nuevos pacientes que solicitan tratamiento por consumo principal de cocaína son superiores a los de todos los pacientes en general (94). Además, el 13 % de los nuevos pacientes que solicitan tratamiento en centros de tratamiento ambulatorios declaran la cocaína como droga secundaria (95).
Dopo gli oppiacei e la cannabis, la cocaina è la droga più di frequente riferita come la principale sostanza usata dai soggetti che entrano in terapia, concorrendo per circa il 10% di tutte le richieste di trattamento nell’Unione europea. Questa percentuale tuttavia nasconde un’ampia varietà da paese a paese: nella maggior parte degli Stati le richieste di terapia sono poche, mentre in Spagna e nei Paesi Bassi la percentuale di pazienti che fanno richiesta di trattamento per consumo di cocaina è, rispettivamente, del 26% e del 38% (93). Nella maggior parte dei paesi le percentuali dei nuovi pazienti che chiedono di entrare in terapia per consumo di cocaina come droga primaria sono superiori a quelle riferite a tutti i pazienti in generale (94). La cocaina è inoltre riferita come droga secondaria dal 13% dei nuovi pazienti che fanno richiesta di trattamento nei centri terapeutici ambulatoriali(95).
Μετά τα οπιούχα και την κάνναβη, η κοκαΐνη είναι το συνηθέστερο ναρκωτικό που αναφέρεται ως κύρια ουσία από τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα ναρκωτικά και αντιπροσωπεύει περίπου 10 % του συνόλου των αιτήσεων για θεραπεία σε ολόκληρη την ΕΕ. Ωστόσο, το συνολικό αυτό ποσοστό περιλαμβάνει μεγάλες διαφοροποιήσεις μεταξύ των χωρών: στις περισσότερες χώρες οι αιτήσεις για θεραπεία που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης είναι μάλλον λιγοστές, αλλά στην Ισπανία και στις Κάτω Χώρες το ποσοστό των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη είναι 26 % και 38 % αντίστοιχα (93). Στις περισσότερες χώρες, τα ποσοστά των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη, ως κύρια χρησιμοποιούμενη ουσία, είναι υψηλότερα από εκείνα που αφορούν το σύνολο όλων των ατόμων που ζητούν θεραπεία (94). Η κοκαΐνη αναφέρεται επίσης ως δευτερεύουσα ουσία από 13 % των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία σε κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής (95).
Na opiaten en cannabis wordt cocaïne het vaakst genoemd als primaire reden om in behandeling te gaan. In de EU is cocaïne in ongeveer 10% van de gevallen de aanleiding om in behandeling te willen gaan. Dit algemene percentage is slechts een indicatie die gebaseerd is op een grote variatie tussen landen: in de meeste landen is de vraag naar behandeling vanwege cocaïnegebruik vrij laag, maar in Spanje en Nederland geeft van alle drugsgebruikers 26 respectievelijk 38% aan dat zij voor hun cocaïnegebruik behandeld willen worden (93). In de meeste landen is het percentage nieuwe cliënten dat voor primair cocaïnegebruik in behandeling wenst te gaan hoger dan het percentage onder alle drugsgebruikers in het algemeen (94). Cocaïne wordt door 13% van de nieuwe cliënten bij extramurale behandelcentra ook als secundaire drug genoemd (95).
Po opiátech a konopí je kokain nejběžnější drogou uváděnou jako hlavní droga užívaná osobami nastupujícími na léčení drogové závislosti a podílí se asi 10 % na veškerých žádostech o léčbu v EU. Tento celkový údaj však odráží značné odchylky mezi zeměmi: ve většině zemí jsou požadavky na léčbu v souvislosti s užíváním kokainu docela nízké, ale ve Španělsku je podíl všech klientů, kteří žádají o léčbu závislosti na kokainu 26 % a v Nizozemsku 38 % (93). Ve většině zemí je procento nových klientů žádajících o léčbu v souvislosti s primárním užívání kokainu vyšší než u všech klientů celkově (94). Kokain jako sekundární drogu rovněž uvádí 13 % nových klientů vyhledávajících ošetření v ambulantních střediscích (95).
Efter opiater og cannabis er kokain det stof, der nævnes hyppigst som hovedstof af klienter i narkotikabehandling, og tegner sig for ca. 10 % af alle behandlingsanmodninger i EU som helhed. Dette samlede tal afspejler imidlertid store udsving fra land til land: i de fleste lande er behandlingsefterspørgslen i forbindelse med kokainbrug forholdsvis lav, men i Spanien og Nederlandene er andelen af alle klienter, som søger behandling for kokainbrug henholdsvis 26 % og 38 % (93). I de fleste lande ligger procenttallene for nye klienter, der søger behandling for primært kokainbrug, højere end for alle klienter som helhed (94). Kokain angives også som sekundært stof af 13 % af de nye klienter, der søger ambulant behandling (95).
Kokaiini on opiaattien ja kannabiksen jälkeen yleisin huume, joka ilmoitetaan huumehoitoon hakeutumisen yhteydessä pääasialliseksi huumeeksi, ja sen osuus kaikesta hoidontarpeesta koko EU:ssa on noin 10 prosenttia. Kokonaislukuun mahtuu kuitenkin suurta vaihtelua maiden välillä: useimmissa maissa kokaiinin käyttöön liittyvä hoidontarve on melko vähäistä, mutta Espanjassa ja Alankomaissa kokaiinin takia hoitoon hakeutuvien asiakkaiden osuus on ensimmäisessä 26 prosenttia ja jälkimmäisessä 38 prosenttia (93). Pääasiallisesti kokaiinin takia hoitoon hakeutujia on useimmissa maissa enemmän uusissa asiakkaissa kuin kaikissa asiakkaissa (94). Lisäksi 13 prosenttia uusista asiakkaista, jotka hakevat hoitoa avohoitokeskuksista, ilmoittaa kokaiinin toissijaiseksi huumeeksi (95).
Az opiátok és a kannabisz mögött a kokain a harmadik leggyakrabban megnevezett fő kábítószer a drog miatt gyógykezelésre jelentkezők beszámolójában, és az EU egészét tekintve az összes gyógykezelési igény körülbelül 10%-áért felel. Ez az átfogó szám azonban nagy változatosságot rejt az egyes országok szintjén: a legtöbb országban a kokain miatti gyógykezelési igények száma viszonylag alacsony, de Spanyolországban és Hollandiában a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkezők aránya 26%, illetve 38%(93). A legtöbb országban az elsődlegesen kokainhasználat miatt gyógykezelést kérő új páciensek aránya magasabb, mint az összes pácienshez képest képviselt arányuk(94). A kokaint másodlagos drogként a járóbeteg-ellátó központokban gyógykezelésre jelentkező új páciensek 13%-a nevezte meg(95).
Etter opiater og cannabis er kokain det stoffet som hyppigst rapporteres som primærrusmiddel ved inntak til behandling, idet det står for rundt 10 % av alle søknader om behandling i hele EU. Bak dette tallet ligger imidlertid store variasjoner fra et land til et annet, for i de fleste landene er etterspørselen etter behandling for kokainbruk ganske lav, bortsett fra i Spania og Nederland, hvor andelen som søker behandling for kokainbruk, representerer hhv. 26 % og 38 % av alle klienter (93). I de fleste landene er det blant nye klienter prosentvis flere som søker behandling for kokain som primærrusmiddel, enn blant alle klienter sett under ett (94). Kokain rapporteres også som sekundærrusmiddel av 13 % av nye klienter som søker behandling i polikliniske behandlingssentre (95).
Po opiatach i pochodnych konopi indyjskich kokaina jest kolejnym narkotykiem najczęściej określanym przez osoby przyjmowane na leczenia jako narkotyk główny i stanowi ok. 10% wszystkich przypadków zapotrzebowania na leczenie w całej UE. Ta ogólna liczba obejmuje jednak znaczne różnice między poszczególnymi państwami. W większości państw zapotrzebowanie na leczenie z powodu zażywania kokainy jest raczej niskie, jednakże w przypadku Hiszpanii i Holandii odsetek wszystkich pacjentów, którzy ubiegają się o leczenie z uzależnienia od kokainy, wynosi odpowiednio 26% i 38% (93). W większości państw odsetek nowych pacjentów, głównie zażywających kokainę, zgłaszających zapotrzebowanie na leczenie jest wyższy niż wśród wszystkich pacjentów (94). W przypadku 13% nowych pacjentów ubiegających się o leczenie w centrach leczenia pozaszpitalnego, kokaina jest substancją drugorzędną (95).
Po opiátoch a kanabise je kokaín najčastejšie uvádzanou hlavnou drogou, ktorú užívajú osoby nastupujúce na protidrogovú liečbu a v celej EÚ je dôvodom okolo 10 % všetkých žiadostí o liečbu. Toto celkové číslo však odzrkadľuje veľké rozdiely medzi krajinami: vo väčšine krajín je počet žiadostí súvisiacich s užívaním kokaínu celkom nízky, ale v Španielsku žiada o liečbu kvôli užívaniu kokaínu 26 % všetkých žiadateľov a v Holandsku až 38 % (93). Vo väčšine krajín sú percentá nových klientov žiadajúcich o liečbu z primárneho užívania kokaínu vyššie ako všetkých klientov dovedna (94). Kokaín uvádza aj ako druhotnú drogu 13 % nových klientov uchádzajúcich sa o liečbu v ambulantných centrách (95).
Kokain je za opiati in konopljo najpogostejša droga, o kateri poročajo kot o glavni drogi, ki jo uživajo tisti, ki se začenjajo zdraviti, prisoten pa je v okoli 10 % vseh povpraševanj po zdravljenju v EU. Vendar ta skupna številka odraža velike razlike med državami: v večini držav je število povpraševanj po zdravljenju zaradi kokaina precej nizko, v Španiji in na Nizozemskem pa je delež vseh oseb, ki zaprosijo za zdravljenje zaradi uživanja kokaina, 26 % oziroma 38 % (93). V večini držav je odstotek oseb, ki se na novo zdravijo zaradi primarnega uživanja kokaina, višji od odstotka za vse osebe skupaj (94). O kokainu kot o sekundarni drogi poroča 13 % oseb, ki na novo iščejo zdravljenje v zunajbolnišničnih centrih za zdravljenje odvisnosti (95).
Efter opiater och cannabis är kokain den drog som personer som påbörjar en missbruksbehandling oftast uppger som huvuddrog. Den svarar för ungefär 10 % av den totala behandlingsefterfrågan i EU. Bakom denna totala siffra döljer sig dock stora skillnader mellan länderna: i de flesta länder gäller en ganska liten del av behandlingsefterfrågan kokainmissbruk, men i Spanien och Nederländerna är andelen klienter som söker behandling för kokainmissbruk 26 % respektive 38 %(93). I de flesta länder är andelen nya klienter som söker behandling för ett primärt kokainmissbruk högre än bland klienter totalt(94). Kokain uppges också som sekundärdrog av 13 % av nya klienter som söker behandling inom öppenvården(95).
Pēc opiātiem un kaņepēm, kokaīns ir visbiežāk norādītā narkotika, kuru lieto tie, kas uzsāk ārstēšanos no narkotiku atkarības, un tas ir galvenais iemesls aptuveni 10% no ārstēšanās pieprasījuma visā ES. Taču šis kopīgais skaitlis ietver plašas atšķirības valstu starpā: lielākajā daļā valstu ārstēšanās pieprasījums, kas saistīts ar kokaīna lietošanu, ir samērā zems, taču Spānijā un Nīderlandē to pacientu, kas vēlas saņemt ārstēšanos no kokaīna atkarības, proporcija ir attiecīgi robežās no 26 % līdz 38 % (93). Lielākajā daļā valstu jauno pacientu proporcija, kam nepieciešama ārstēšana primāri no kokaīna atkarības, ir lielāka nekā visu pacientu proporcija kopumā (94). Kokaīnu kā sekundāro narkotiku norāda arī 13% no jaunajiem pacientiem, kas vēlas saņemt ārstēšanu ambulatorajos centros (95).
  Reducerea numărului de...  
Pe lângă asigurarea tratamentului pentru dependenţă de droguri, acestea cuprind educaţia şi diseminarea informaţiilor privind riscul de supradoză şi managementul consumatorilor de droguri şi al apropriaţilor şi familiilor lor, precum şi strategii proactive pentru a ajunge la cei care nu se află în contact cu serviciile vizate, prin activitate de asistenţă socială de proximitate şi prin servicii uşor accesibile şi atractive în ceea ce priveşte problema drogurilor.
In 2003, the European Council recommended to EU Member States a number of measures to reduce the number of drug-related deaths (162). Besides the provision of treatment for drug addiction, these include the improvement of education and the dissemination of information on overdose risk and management among drug users and their peers and families; and proactive strategies to reach those who are out of contact with services through outreach work and easily accessible, attractive drugs services. The level of implementation of the recommendation and the effects thereof are under close assessment by the Commission with a report expected in 2006.
En 2003, le Conseil européen a recommandé aux États membres d'adopter un certain nombre de mesures afin de réduire le nombre des décès liés à la drogue (162). Outre la fourniture de traitements pour les usagers de drogue, ces mesures comprenaient l'amélioration de l'éducation et la diffusion d'informations sur les risques de surdose et sur la gestion de ces surdoses parmi les usagers de drogue, leurs pairs et leurs familles, ainsi que des stratégies proactives destinées à atteindre les personnes qui n'ont pas accès aux services grâce à un travail de proximité et à des services d'aide antidrogue aisément accessibles et attrayants. Le degré de mise en oeuvre de la recommandation et ses effets font l'objet d'une évaluation approfondie de la Commission et un rapport sur le sujet est attendu en 2006.
Im Jahr 2003 empfahl der Europäische Rat den EU-Mitgliedstaaten eine Reihe von Maßnahmen zur Reduzierung der Zahl der drogenbedingten Todesfälle (162). Neben der Bereitstellung von Behandlungen für Drogenabhängige empfahl der Rat die Verbesserung der Bildungs- und Ausbildungsmaßnahmen, die Verbreitung von Informationen über die Risiken einer Überdosierung und den Umgang damit unter Drogenkonsumenten, ihren Altersgenossen und Familien sowie proaktive Strategien, um durch aufsuchende Sozialarbeit und leicht zugängliche, attraktive Drogendienste jene zu erreichen, die keinen Kontakt zu den Diensten haben. Der Grad der Umsetzung der Empfehlung und die damit verbundenen Auswirkungen werden von der Kommission in einem für 2006 erwarteten Bericht eingehend bewertet.
En 2003, el Consejo de Europa recomendó a los Estados miembros de la UE una serie de medidas dirigidas a reducir el número de muertes relacionadas con las drogas (162). Además de facilitar tratamiento para la adicción a las drogas, estas medidas incluyen la mejora educativa y la difusión de información sobre el riesgo de sobredosis -y cómo encararlo- entre los consumidores de drogas y sus amigos y familias; y estrategias proactivas para llegar a los consumidores que han perdido el contacto, mediante servicios prestados a través del trabajo de calle y servicios de atención a las drogodependencias atractivos y de fácil acceso. El nivel de aplicación de la recomendación y sus efectos son objeto de una minuciosa evaluación por parte de la Comisión, cuyo informe se espera en 2006.
Nel 2003 il Consiglio europeo ha raccomandato agli Stati membri dell’UE l’adozione di una serie di provvedimenti volti a ridurre il numero di decessi correlati al consumo di droga (162). Oltre alla disponibilità di terapie per i tossicodipendenti, si annoverano tra questi provvedimenti il miglioramento dell’istruzione e la divulgazione di informazioni sul rischio e sulla gestione dell’overdose tra i consumatori di droga e i loro coetanei e famigliari nonché strategie concrete per raggiungere chi non è a contatto di tali servizi attraverso un lavoro di prossimità e servizi per tossicodipendenti facilmente accessibili e attraenti. Il livello di attuazione della raccomandazione e i relativi effetti sono in fase di stretta valutazione da parte della Commissione, di cui si prevede la pubblicazione di una relazione nel 2006.
Το 2003, το Ευρωπαϊκό Συμβούλιο συνέστησε στα κράτη μέλη της ΕΕ ορισμένα μέτρα για τη μείωση του αριθμού των συνδεόμενων με τα ναρκωτικά θανάτων (162). Εκτός από την παροχή θεραπείας απεξάρτησης, τα μέτρα περιλαμβάνουν τη βελτίωση της εκπαίδευσης και τη διάδοση πληροφοριών σχετικά με τους κινδύνους και τον χειρισμό της υπερβολικής δόσης στους χρήστες ναρκωτικών, τους συνομηλίκους και τις οικογένειές τους· καθώς και προορατικές στρατηγικές για την προσέγγιση των ατόμων που δεν έχουν επικοινωνία με υπηρεσίες μέσω εργασίας εκτός δομών και υπηρεσιών για την καταπολέμηση των ναρκωτικών που να παρέχουν εύκολη πρόσβαση και να είναι σε θέση να προσελκύουν τους ενδιαφερόμενους. Το επίπεδο υλοποίησης της σύστασης και οι συνέπειές της αξιολογούνται προσεκτικά από την Επιτροπή, η οποία αναμένεται να υποβάλει σχετική έκθεση το 2006.
In 2003 heeft de Europese Commissie de lidstaten een aantal aanbevelingen gedaan om het aantal drugsgerelateerde sterfgevallen te verminderen (162). Tot die aanbevelingen behoren niet alleen het beschikbaar stellen van behandelmogelijkheden voor drugsverslaving, maar ook het verbeteren van voorlichting en het verspreiden van informatie onder drugsgebruikers en hun leeftijdsgenoten en families over overdosisrisico’s en risicobeheersing. Daarnaast wordt ook het gebruik van proactieve strategieën aanbevolen om via straathoekwerk en laagdrempelige “attractieve” hulpverlening degenen te bereiken die geen beroep doen op de reguliere gezondheidszorg. De Commissie houdt nauwlettend toezicht op de mate waarin de aanbevelingen ten uitvoer worden gelegd en op de effecten daarvan. Een verslag hieromtrent wordt in 2006 verwacht.
V roce 2003 doporučila Evropská rada členským státům EU řadu opatření ke snížení případů úmrtí souvisejících s drogami (162). Kromě poskytování léčby drogové závislosti tato opatření zahrnují zlepšení vzdělávání a šíření informací o riziku předávkování a jeho zvládání mezi uživateli drog, jejich vrstevníky a rodinami a dále aktivní strategie směřující k napojení na osoby, které nejsou v kontaktu se službami prostřednictvím práce v terénu, a to pomocí snadno dostupných přitažlivých služeb pro drogově závislé. Úroveň realizace doporučení a jeho účinky bude Komise bedlivě vyhodnocovat s tím, že zpráva se očekává v roce 2006.
I 2003 henstillede Det Europæiske Råd, at EU-medlemsstaterne gennemførte en række foranstaltninger for at reducere antallet af narkotikarelaterede dødsfald (162). Foruden behandling for narkotikamisbrug omfatter disse en forbedring af undervisningen i og formidlingen af oplysninger om overdosisrisici og –håndtering blandt stofbrugere samt deres kammerater og familier, og proaktive strategier med henblik på at nå personer, som ikke har kontakt til de eksisterende tjenester, gennem opsøgende arbejde og let tilgængelige, attraktive narkotikatjenester. Gennemførelsen af henstillingen og virkningerne heraf følges nøje af Kommissionen, og der forventes en rapport herom i 2006.
2003. aastal soovitas Euroopa Ülemkogu ELi liikmesriikidele mitmeid meetmeid uimastitega seotud surmade arvu vähendamiseks (162). Lisaks narkosõltuvuse ravi võimaldamisele hõlmavad meetmed hariduse edendamist ja teabe jagamist üledoosiga seotud ohtude ja üledoosi korral reageerimise kohta narkomaanidele, nende kaaslastele ja peredele ning proaktiivseid strateegiaid, et jõuda süstalde levitamise ja kergesti kättesaadavate atraktiivsete uimastiteenuste pakkumise kaudu nende narkomaanideni, kes on pakutavatest teenustest eemale jäänud. Komisjon hindab tähelepanelikult soovituse rakendamise taset ja selle mõju ning esitab vastava aruande 2006. aastal.
EU:n neuvosto suositteli vuonna 2003 EU:n jäsenvaltioille toimenpiteitä huumekuolemien määrän vähentämiseksi (162). Huumeriippuvuuden hoidon tarjoamisen lisäksi näihin toimenpiteisiin sisältyy valistuksen lisääminen ja yliannostuksen riskiä ja sen hallintaa koskevan tiedon levittäminen huumeidenkäyttäjille, heidän ikätovereilleen ja perheilleen sekä ennakoivat strategiat sellaisten henkilöiden tavoittamiseksi, jotka eivät ole yhteydessä palveluihin, kenttätyön ja helposti saatavien ja houkuttelevien huumepalvelujen kautta. Komissio arvioi parhaillaan suosituksen täytäntöönpanoastetta ja sen vaikutuksia, ja asiaa koskevan kertomuksen odotetaan valmistuvan vuonna 2006.
Az Európai Tanács 2003-ban számos intézkedést ajánlott az EU-tagállamoknak a kábítószerrel összefüggő halálesetek számának csökkentésére(162). A kábítószer-függőség gyógykezelésének biztosítása mellett idetartozik a túladagolás veszélyeiről és annak gyógykezeléséről szóló információs és oktatási anyagok hatékonyabb terjesztése a kábítószer-használók, illetve társaik és családjuk körében; valamint a szolgálatok számára nem elérhető használókkal terepmunka révén való kapcsolatfelvételt célzó proaktív megelőző stratégiák és könnyen elérhető, vonzóbb drogszolgálatok. Az ajánlás végrehajtásának mértékét és az általa elért hatásokat a Bizottság folyamatosan értékeli, az erről szóló jelentés pedig 2006-ban várható.
I 2003 anbefalte Det europeiske råd en rekke tiltak for medlemsstatene i EU for å redusere antallet narkotikarelaterte dødsfall (162). I tillegg til tilbudet om behandling for narkotikaavhengighet omfatter disse styrket opplæring og spredning av informasjon om overdoserisiko og -håndtering blant narkotikabrukere og deres venner og familier, proaktive strategier for å nå ut til dem som ikke har kontakt med tjenestene ved hjelp av utekontakter og lett tilgjengelige, attraktive rusmiddeltjenester. Kommisjonen vil nøye følge graden av gjennomføring av denne anbefalingen og virkningene av den, og forventes å komme med en rapport om dette i 2006.
W roku 2003 Rada Europejska zaleciła Państwom Członkowskim UE stosowanie kilku środków dla ograniczenia liczby zgonów związanych z zażywaniem narkotyków (162). Oprócz dostępności leczenia z uzależnienia od narkotyków obejmowały one także poprawę poziomu edukacji i szerzenie informacji o ryzyku przedawkowania oraz zarządzaniu wśród osób uzależnionych od narkotyków, ich otoczenia rówieśniczego i rodzin, a także aktywne strategie docierania do osób pozostających poza kontaktem ze służbami poprzez udzielenie pomocy potrzebującym i łatwo dostępne, zachęcające programy antynarkotykowe. Poziom wdrożenia tego zalecenia i jego wyniki są pod ścisłą oceną Komisji, a raport w tej sprawie oczekiwany jest w 2006 roku.
V roku 2003 odporučila Európska rada členským štátom EÚ viacero opatrení na zníženie počtu úmrtí súvisiacich s drogami. (162). Popri zabezpečení liečby drogovej závislosti medzi ne patrí zlepšovanie výchovy a šírenie informácií o riziku a zvládaní predávkovania medzi užívateľmi drog, ich rovesníkmi a rodinami a aktívne stratégie nadväzovania styku s osobami, ktoré nemajú styk so službami, prostredníctvom práce v teréne a ľahko prístupných, atraktívnych protidrogových služieb. Úroveň realizácie odporúčania a jeho účinky dôkladne posúdi Komisia v správe očakávanej v roku 2006.
Leta 2003 je Evropski svet državam članicam EU priporočil številne ukrepe za zmanjšanje števila z drogo povezanih smrtnih primerov (162). Ti ukrepi poleg zagotavljanja zdravljenja odvisnosti od drog vključujejo boljše izobraževanje in širjenje informacij o tveganju za prevelik odmerek in usmerjanje uživalcev drog in njihovih sovrstnikov ter družin, kakor tudi proaktivne strategije, da se z delom na terenu in laže dostopnimi privlačnimi programi za pomoč odvisnikom od drog dosežejo ljudje, ki nimajo stika s službami in so drugače nedosegljivi. Komisija podrobno proučuje raven izvajanja priporočila in njegove učinke, o čemer naj bi leta 2006 pripravila poročilo.
År 2003 rekommenderade Europeiska rådet en rad åtgärder för att minska antalet narkotikarelaterade dödsfall i EU:s medlemsstater(162). Några exempel på åtgärder är tillhandahållande av behandling mot narkotikamissbruk, bättre utbildning och spridning av information om överdosrisker och hantering bland narkotikamissbrukare, deras vänner och familjer samt förebyggande strategier för att nå dem som förlorat kontakten med myndigheterna genom uppsökande verksamhet och lättillgänglig och attraktiv missbruksvård. Graden av genomförande och effekter med rekommendationen granskas ingående av kommissionen och en rapport om detta förväntas under år 2006.
2003. gadā Eiropas Padome rekomendēja ES dalībvalstīm virkni pasākumu ar mērķi samazināt narkotiku izraisīto nāves gadījumu skaitu (162). Papildus ārstēšanai no narkotiku atkarības šie iejaukšanās pasākumi ietver izglītības uzlabošanu un informācijas par pārdozēšanas risku un kontroli izplatīšanu narkotiku lietotājiem, viņu paziņām un ģimenēm; kā arī visaptverošas stratēģijas, lai uzrunātu cilvēkus, ar kuriem nav kontakta, viņus ietekmējot un nodrošinot viegli pieejamus, vilinošus narkotiku atkarības dienestus. Ieteikšanas īstenošana un tās ietekmei cieši kontrolē Komisija, un atskaite par to ir paredzēta 2006. gadā.
  Date privind cererile d...  
După opiacee şi cannabis, cocaina este drogul cel mai des declarat ca drog principal de către cei care încep tratamentul şi face obiectul a aproximativ 10 % din totalul cererilor de tratament din Uniunea Europeană.
After opiates and cannabis, cocaine is the most common drug reported as the principal drug used by those entering drug treatment and accounts for about 10 % of all treatment demands across the EU. However, this overall figure reflects a wide variation between countries: in most countries treatment demands related to cocaine use are quite low, but Spain and the Netherlands the proportion of all clients who ask for treatment for cocaine use is 26 % and 38 % respectively (93). In most countries, the percentages of new clients demanding treatment for primary cocaine use are higher than for all clients overall (94). Cocaine is also reported as a secondary drug by 13 % of new clients seeking treatment in outpatient treatment centres (95).
Après les opiacés et le cannabis, la cocaïne est la drogue la plus couramment déclarée comme principale substance consommée par les personnes qui entament un traitement pour usage de drogue et représente près de 10 % de l'ensemble des demandes de traitement dans l'UE. Cependant, ce chiffre global cache de grandes variations entre les pays. Dans la plupart des pays, les demandes de traitement pour consommation de cocaïne sont assez peu nombreuses, mais en Espagne et aux Pays-Bas, les patients qui demandent un traitement pour usage de cocaïne représentent, respectivement, 26 % et 38 % de l'ensemble des patients (93). Dans la plupart des pays, les pourcentages de nouveaux patients en demande de traitement pour consommation primaire de cocaïne sont plus élevés que pour l'ensemble des patients (94). La cocaïne est également déclarée comme drogue secondaire par 13 % des nouveaux patients en demande de traitement dans des centres de soins ambulatoires (95).
Nach Opiaten und Cannabis wird Kokain von Patienten, die sich einer Drogentherapie unterziehen, am häufigsten als Primärdroge genannt und macht etwa 10 % aller Behandlungsnachfragen in der EU aus. Hinter dieser Gesamtzahl verbergen sich jedoch große Unterschiede zwischen den Ländern: In den meisten Ländern ist die Zahl der Behandlungsnachfragen im Zusammenhang mit Kokain relativ niedrig. In Spanien und den Niederlanden jedoch beträgt der Anteil der Patienten, die sich wegen Kokainkonsums in Behandlung begeben, 26 % bzw. 38 % (93). In den meisten Ländern ist bei den Erstpatienten der Anteil derer, die bei der Behandlung Kokain als primäre Droge nennen, höher als bei den Patienten insgesamt (94). Kokain wird ferner von 13 % der Erstpatienten, die Therapien in ambulanten Einrichtungen in Anspruch nehmen, als Sekundärdroge angegeben (95).
Tras los opiáceos y el cannabis, la cocaína es la droga que con más frecuencia se declara como principal droga consumida por quienes inician un tratamiento de desintoxicación, y representa alrededor del 10 % de las demandas de tratamiento de toda la UE. Sin embargo, esta cifra general refleja amplias variaciones entre países: la mayoría registran una cifra bastante baja de solicitudes de tratamiento relacionadas con el consumo de cocaína, aunque España y los Países Bajos alcanzan porcentajes del 26 % y del 38 % respectivamente (93). En la mayoría de países, los porcentajes de nuevos pacientes que solicitan tratamiento por consumo principal de cocaína son superiores a los de todos los pacientes en general (94). Además, el 13 % de los nuevos pacientes que solicitan tratamiento en centros de tratamiento ambulatorios declaran la cocaína como droga secundaria (95).
Dopo gli oppiacei e la cannabis, la cocaina è la droga più di frequente riferita come la principale sostanza usata dai soggetti che entrano in terapia, concorrendo per circa il 10% di tutte le richieste di trattamento nell’Unione europea. Questa percentuale tuttavia nasconde un’ampia varietà da paese a paese: nella maggior parte degli Stati le richieste di terapia sono poche, mentre in Spagna e nei Paesi Bassi la percentuale di pazienti che fanno richiesta di trattamento per consumo di cocaina è, rispettivamente, del 26% e del 38% (93). Nella maggior parte dei paesi le percentuali dei nuovi pazienti che chiedono di entrare in terapia per consumo di cocaina come droga primaria sono superiori a quelle riferite a tutti i pazienti in generale (94). La cocaina è inoltre riferita come droga secondaria dal 13% dei nuovi pazienti che fanno richiesta di trattamento nei centri terapeutici ambulatoriali(95).
Μετά τα οπιούχα και την κάνναβη, η κοκαΐνη είναι το συνηθέστερο ναρκωτικό που αναφέρεται ως κύρια ουσία από τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα ναρκωτικά και αντιπροσωπεύει περίπου 10 % του συνόλου των αιτήσεων για θεραπεία σε ολόκληρη την ΕΕ. Ωστόσο, το συνολικό αυτό ποσοστό περιλαμβάνει μεγάλες διαφοροποιήσεις μεταξύ των χωρών: στις περισσότερες χώρες οι αιτήσεις για θεραπεία που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης είναι μάλλον λιγοστές, αλλά στην Ισπανία και στις Κάτω Χώρες το ποσοστό των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη είναι 26 % και 38 % αντίστοιχα (93). Στις περισσότερες χώρες, τα ποσοστά των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη, ως κύρια χρησιμοποιούμενη ουσία, είναι υψηλότερα από εκείνα που αφορούν το σύνολο όλων των ατόμων που ζητούν θεραπεία (94). Η κοκαΐνη αναφέρεται επίσης ως δευτερεύουσα ουσία από 13 % των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία σε κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής (95).
Na opiaten en cannabis wordt cocaïne het vaakst genoemd als primaire reden om in behandeling te gaan. In de EU is cocaïne in ongeveer 10% van de gevallen de aanleiding om in behandeling te willen gaan. Dit algemene percentage is slechts een indicatie die gebaseerd is op een grote variatie tussen landen: in de meeste landen is de vraag naar behandeling vanwege cocaïnegebruik vrij laag, maar in Spanje en Nederland geeft van alle drugsgebruikers 26 respectievelijk 38% aan dat zij voor hun cocaïnegebruik behandeld willen worden (93). In de meeste landen is het percentage nieuwe cliënten dat voor primair cocaïnegebruik in behandeling wenst te gaan hoger dan het percentage onder alle drugsgebruikers in het algemeen (94). Cocaïne wordt door 13% van de nieuwe cliënten bij extramurale behandelcentra ook als secundaire drug genoemd (95).
Po opiátech a konopí je kokain nejběžnější drogou uváděnou jako hlavní droga užívaná osobami nastupujícími na léčení drogové závislosti a podílí se asi 10 % na veškerých žádostech o léčbu v EU. Tento celkový údaj však odráží značné odchylky mezi zeměmi: ve většině zemí jsou požadavky na léčbu v souvislosti s užíváním kokainu docela nízké, ale ve Španělsku je podíl všech klientů, kteří žádají o léčbu závislosti na kokainu 26 % a v Nizozemsku 38 % (93). Ve většině zemí je procento nových klientů žádajících o léčbu v souvislosti s primárním užívání kokainu vyšší než u všech klientů celkově (94). Kokain jako sekundární drogu rovněž uvádí 13 % nových klientů vyhledávajících ošetření v ambulantních střediscích (95).
Efter opiater og cannabis er kokain det stof, der nævnes hyppigst som hovedstof af klienter i narkotikabehandling, og tegner sig for ca. 10 % af alle behandlingsanmodninger i EU som helhed. Dette samlede tal afspejler imidlertid store udsving fra land til land: i de fleste lande er behandlingsefterspørgslen i forbindelse med kokainbrug forholdsvis lav, men i Spanien og Nederlandene er andelen af alle klienter, som søger behandling for kokainbrug henholdsvis 26 % og 38 % (93). I de fleste lande ligger procenttallene for nye klienter, der søger behandling for primært kokainbrug, højere end for alle klienter som helhed (94). Kokain angives også som sekundært stof af 13 % af de nye klienter, der søger ambulant behandling (95).
Kokaiini on opiaattien ja kannabiksen jälkeen yleisin huume, joka ilmoitetaan huumehoitoon hakeutumisen yhteydessä pääasialliseksi huumeeksi, ja sen osuus kaikesta hoidontarpeesta koko EU:ssa on noin 10 prosenttia. Kokonaislukuun mahtuu kuitenkin suurta vaihtelua maiden välillä: useimmissa maissa kokaiinin käyttöön liittyvä hoidontarve on melko vähäistä, mutta Espanjassa ja Alankomaissa kokaiinin takia hoitoon hakeutuvien asiakkaiden osuus on ensimmäisessä 26 prosenttia ja jälkimmäisessä 38 prosenttia (93). Pääasiallisesti kokaiinin takia hoitoon hakeutujia on useimmissa maissa enemmän uusissa asiakkaissa kuin kaikissa asiakkaissa (94). Lisäksi 13 prosenttia uusista asiakkaista, jotka hakevat hoitoa avohoitokeskuksista, ilmoittaa kokaiinin toissijaiseksi huumeeksi (95).
Az opiátok és a kannabisz mögött a kokain a harmadik leggyakrabban megnevezett fő kábítószer a drog miatt gyógykezelésre jelentkezők beszámolójában, és az EU egészét tekintve az összes gyógykezelési igény körülbelül 10%-áért felel. Ez az átfogó szám azonban nagy változatosságot rejt az egyes országok szintjén: a legtöbb országban a kokain miatti gyógykezelési igények száma viszonylag alacsony, de Spanyolországban és Hollandiában a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkezők aránya 26%, illetve 38%(93). A legtöbb országban az elsődlegesen kokainhasználat miatt gyógykezelést kérő új páciensek aránya magasabb, mint az összes pácienshez képest képviselt arányuk(94). A kokaint másodlagos drogként a járóbeteg-ellátó központokban gyógykezelésre jelentkező új páciensek 13%-a nevezte meg(95).
Etter opiater og cannabis er kokain det stoffet som hyppigst rapporteres som primærrusmiddel ved inntak til behandling, idet det står for rundt 10 % av alle søknader om behandling i hele EU. Bak dette tallet ligger imidlertid store variasjoner fra et land til et annet, for i de fleste landene er etterspørselen etter behandling for kokainbruk ganske lav, bortsett fra i Spania og Nederland, hvor andelen som søker behandling for kokainbruk, representerer hhv. 26 % og 38 % av alle klienter (93). I de fleste landene er det blant nye klienter prosentvis flere som søker behandling for kokain som primærrusmiddel, enn blant alle klienter sett under ett (94). Kokain rapporteres også som sekundærrusmiddel av 13 % av nye klienter som søker behandling i polikliniske behandlingssentre (95).
Po opiatach i pochodnych konopi indyjskich kokaina jest kolejnym narkotykiem najczęściej określanym przez osoby przyjmowane na leczenia jako narkotyk główny i stanowi ok. 10% wszystkich przypadków zapotrzebowania na leczenie w całej UE. Ta ogólna liczba obejmuje jednak znaczne różnice między poszczególnymi państwami. W większości państw zapotrzebowanie na leczenie z powodu zażywania kokainy jest raczej niskie, jednakże w przypadku Hiszpanii i Holandii odsetek wszystkich pacjentów, którzy ubiegają się o leczenie z uzależnienia od kokainy, wynosi odpowiednio 26% i 38% (93). W większości państw odsetek nowych pacjentów, głównie zażywających kokainę, zgłaszających zapotrzebowanie na leczenie jest wyższy niż wśród wszystkich pacjentów (94). W przypadku 13% nowych pacjentów ubiegających się o leczenie w centrach leczenia pozaszpitalnego, kokaina jest substancją drugorzędną (95).
Po opiátoch a kanabise je kokaín najčastejšie uvádzanou hlavnou drogou, ktorú užívajú osoby nastupujúce na protidrogovú liečbu a v celej EÚ je dôvodom okolo 10 % všetkých žiadostí o liečbu. Toto celkové číslo však odzrkadľuje veľké rozdiely medzi krajinami: vo väčšine krajín je počet žiadostí súvisiacich s užívaním kokaínu celkom nízky, ale v Španielsku žiada o liečbu kvôli užívaniu kokaínu 26 % všetkých žiadateľov a v Holandsku až 38 % (93). Vo väčšine krajín sú percentá nových klientov žiadajúcich o liečbu z primárneho užívania kokaínu vyššie ako všetkých klientov dovedna (94). Kokaín uvádza aj ako druhotnú drogu 13 % nových klientov uchádzajúcich sa o liečbu v ambulantných centrách (95).
Kokain je za opiati in konopljo najpogostejša droga, o kateri poročajo kot o glavni drogi, ki jo uživajo tisti, ki se začenjajo zdraviti, prisoten pa je v okoli 10 % vseh povpraševanj po zdravljenju v EU. Vendar ta skupna številka odraža velike razlike med državami: v večini držav je število povpraševanj po zdravljenju zaradi kokaina precej nizko, v Španiji in na Nizozemskem pa je delež vseh oseb, ki zaprosijo za zdravljenje zaradi uživanja kokaina, 26 % oziroma 38 % (93). V večini držav je odstotek oseb, ki se na novo zdravijo zaradi primarnega uživanja kokaina, višji od odstotka za vse osebe skupaj (94). O kokainu kot o sekundarni drogi poroča 13 % oseb, ki na novo iščejo zdravljenje v zunajbolnišničnih centrih za zdravljenje odvisnosti (95).
Efter opiater och cannabis är kokain den drog som personer som påbörjar en missbruksbehandling oftast uppger som huvuddrog. Den svarar för ungefär 10 % av den totala behandlingsefterfrågan i EU. Bakom denna totala siffra döljer sig dock stora skillnader mellan länderna: i de flesta länder gäller en ganska liten del av behandlingsefterfrågan kokainmissbruk, men i Spanien och Nederländerna är andelen klienter som söker behandling för kokainmissbruk 26 % respektive 38 %(93). I de flesta länder är andelen nya klienter som söker behandling för ett primärt kokainmissbruk högre än bland klienter totalt(94). Kokain uppges också som sekundärdrog av 13 % av nya klienter som söker behandling inom öppenvården(95).
Pēc opiātiem un kaņepēm, kokaīns ir visbiežāk norādītā narkotika, kuru lieto tie, kas uzsāk ārstēšanos no narkotiku atkarības, un tas ir galvenais iemesls aptuveni 10% no ārstēšanās pieprasījuma visā ES. Taču šis kopīgais skaitlis ietver plašas atšķirības valstu starpā: lielākajā daļā valstu ārstēšanās pieprasījums, kas saistīts ar kokaīna lietošanu, ir samērā zems, taču Spānijā un Nīderlandē to pacientu, kas vēlas saņemt ārstēšanos no kokaīna atkarības, proporcija ir attiecīgi robežās no 26 % līdz 38 % (93). Lielākajā daļā valstu jauno pacientu proporcija, kam nepieciešama ārstēšana primāri no kokaīna atkarības, ir lielāka nekā visu pacientu proporcija kopumā (94). Kokaīnu kā sekundāro narkotiku norāda arī 13% no jaunajiem pacientiem, kas vēlas saņemt ārstēšanu ambulatorajos centros (95).
  AsistenÅ£a ÅŸi tratamen...  
O evaluare realizată asupra unei zone de abstinenţă dintr-o închisoare austriacă a arătat că deţinuţii eliberaţi din zona de abstinenţă au avut considerabil mai puţine condamnări ulterioare decât cei eliberaţi din unităţile obişnuite ale închisorii (35 % faţă de 62 %).
Another preventative element is the establishment of drug-free units within prisons. Participation is on a voluntary basis, generally after written declarations to accept certain conditions, for example periodic urine testing, have been signed by imprisoned drug users. Such units exist in all EU-15 Member States. In the ‘new’ Member States, drug-free units have been established in most countries. An evaluation of the drug-free zone in one Austrian prison showed that prisoners released from the drug-free zone were sentenced again significantly less often than prisoners released from normal units in the prison (35 % compared with 62 %).
Un autre facteur de prévention est la création d'unités «drug-free» dans les prisons. La participation est volontaire et est généralement subordonnée à la signature d'une déclaration écrite d'acceptation de certaines conditions, par exemple des analyses d'urine périodiques, par les usagers de drogue incarcérés. Ces unités existent dans tous les États membres de l'UE‑15. Des unités «drug-free» ont été mises en place dans la plupart des «nouveaux» États membres. Une évaluation de la zone «drug-free» dans une prison autrichienne a montré que les détenus libérés après avoir séjourné dans cette zone récidivaient sensiblement moins souvent que les détenus sortant des unités normales de la prison (35 % contre 62 %).
Eine weitere Präventivmaßnahme ist die Schaffung drogenfreier Abteilungen in den Haftanstalten. Die Teilnahme ist freiwillig und setzt in der Regel die Unterzeichnung einer schriftlichen Erklärung des inhaftierten Drogenkonsumenten voraus, bestimmte Bedingungen, wie beispielsweise regelmäßige Urintests, zu akzeptieren. Drogenfreie Abteilungen gibt es in allen EU-15-Mitgliedstaaten sowie in den meisten „neuen“ Mitgliedstaaten. Eine Evaluierung der drogenfreien Zone in einer österreichischen Haftanstalt hat ergeben, dass Haftinsassen, die aus der drogenfreien Zone entlassen wurden, signifikant weniger häufig rückfällig wurden als Haftinsassen, die aus normalen Abteilungen des Gefängnisses entlassen wurden (35 % gegenüber 62 %).
Otro elemento de prevención es la creación de unidades sin droga en las prisiones. La participación es voluntaria, por lo general después de que los presos consumidores hayan firmado una declaración de aceptación de ciertas condiciones como, por ejemplo, un análisis periódico de orina. Este tipo de unidades existen en todos los países de la UE 15. En la mayoría de los «nuevos» Estados miembros se han creado unidades sin droga. La evaluación de la zona sin droga de una prisión austríaca demostró que, a su salida de prisión, los reclusos ocupantes de esa zona reincidían con menos frecuencia que los que salían de las unidades normales de la prisión (el 35 % frente al 62 %).
Un altro elemento preventivo è la costituzione di unità di astinenza all’interno delle carceri. La partecipazione è volontaria, solitamente condizionata dalla sottoscrizione da parte dei detenuti consumatori di droga di una dichiarazione scritta quale forma di accettazione di talune condizioni, per esempio l’esame periodico delle urine. Queste unità esistono in tutti gli Stati dell’UE a 15. Per quanto concerne i “nuovi” Stati membri dell’UE, le unità di astinenza sono state create nella maggior parte di questi paesi. Una valutazione della zona di astinenza in un carcere austriaco ha dimostrato che i detenuti scarcerati da queste strutture venivano condannati nuovamente per reati di droga in misura significativamente minore rispetto ai detenuti scarcerati da unità carcerarie normali (35% rispetto al 62%).
Outro elemento preventivo é a criação de unidades livres de droga nas prisões. A participação nestas unidades é voluntária, geralmente após a assinatura pelos toxicodependentes encarcerados de uma declaração por escrito de que aceitam determinadas condições, por exemplo, análises periódicas à urina. Essas unidades existem em todos os Estados-Membros da UE-15. Nos Estados-Membros “novos”, foram criadas unidades livres de droga na maioria dos países. Uma avaliação da ala livre de droga de uma prisão austríaca demonstrou que é muito menos frequente os reclusos saídos dessas alas serem novamente condenados do que os reclusos que saem das alas prisionais normais (35% para 62%).
Ένα άλλο προληπτικό μέτρο είναι η καθιέρωση εντός των σωφρονιστικών ιδρυμάτων μονάδων όπου δεν γίνεται χρήση ναρκωτικών. Η συμμετοχή είναι εθελοντική, συνήθως κατόπιν υπογραφής από τους κρατούμενους χρήστες ναρκωτικών μιας γραπτής δήλωσης αποδοχής ορισμένων όρων, όπως για παράδειγμα, περιοδικές εξετάσεις ούρων. Τέτοιες μονάδες υπάρχουν σε όλα τα κράτη μέλη της ΕΕ των 15. Στα «νέα» κράτη μέλη, έχουν καθιερωθεί μονάδες όπου δεν γίνεται χρήση ναρκωτικών στις περισσότερες χώρες. Η αξιολόγηση μιας μονάδας στην οποία δεν γίνεται χρήση ναρκωτικών σε ένα σωφρονιστικό ίδρυμα στην Αυστρία έδειξε ότι οι κρατούμενοι που αποφυλακίσθηκαν από τη συγκεκριμένη μονάδα καταδικάσθηκαν εκ νέου πολύ λιγότερο συχνά από τους κρατούμενους που αποφυλακίσθηκαν από άλλες μονάδες του σωφρονιστικού ιδρύματος (35 % σε σύγκριση με 62 %).
Een andere preventieve maatregel is het creëren van drugsvrije afdelingen in gevangenissen. Gedetineerde drugsgebruikers kunnen op vrijwillige basis op een dergelijke afdeling worden geplaatst, meestal na het ondertekenen van een schriftelijke verklaring dat zij met bepaalde voorwaarden akkoord gaan, zoals periodieke urinetests. Alle vijftien oude lidstaten en de meeste nieuwe lidstaten maken gebruik van drugsvrije afdelingen. Uit een evaluatie van de drugsvrije zone in een Oostenrijkse gevangenis blijkt dat gedetineerden van deze afdeling significant minder vaak opnieuw worden veroordeeld na hun vrijlating (35%) dan vrijgelaten gedetineerden van “normale” afdelingen (62%).
Dalším prvkem prevence je vytvoření oddělení s bezdrogovým (abstinenčním) režimem ve věznicích. Zařazení do nich je dobrovolné, obvykle poté, co uvěznění uživatelé drog podepíší písemné prohlášení o tom, že souhlasí s určitými podmínkami, například pravidelným testováním moče. Taková oddělení existují ve všech původních 15 členských státech EU. V „nových“ členských státech jsou oddělení s bezdrogovým režimem zřizována ve většině zemí. Hodnocení zóny s bezdrogovým režimem provedené v jednom rakouském vězení prokázalo, že vězni propuštění z této zóny byli znovu odsuzováni podstatně méně než vězni propuštění z normálních vězeňských oddělení (35 % oproti 62 %).
Et andet forebyggelseselement er oprettelsen af stoffrie afdelinger inden for fængslerne. Deltagelsen sker frivilligt, generelt efter at indsatte stofbrugere har underskrevet skriftlige erklæringer om at acceptere visse betingelser, f.eks. at aflægge periodiske urintest. Sådanne afdelinger findes i alle EU-15-medlemsstater. I de fleste 'nye' medlemsstater er der blevet oprettet stoffrie afdelinger. Det fremgik af en evaluering af det stoffrie område i et østrigsk fængsel, at indsatte, der var blevet løsladt fra det stoffrie område, blev dømt igen betydeligt sjældnere end indsatte, der var blevet løsladt fra almindelige fængselsafdelinger (35 % i forhold til 62 %).
Teine ennetav meetod on uimastivabade üksuste loomine vanglates. Osalemine toimub vabatahtlikkuse alusel, tavaliselt pärast uimasteid tarvitavate vangide poolt kirjaliku avalduse allkirjastamist, et nad nõustuvad teatud tingimuste, näiteks kindla aja tagant võetava uriiniprooviga. Taolised üksused on olemas 15 ELi liikmesriigis. Uutest liikmesriikidest on uimastivabad üksused loodud enamikus liikmesriikides. Uimastivaba tsooni kohta teostatud hindamine ühes Austria vanglas näitas, et vangid, kes pääsesid vabadusse uimastivabast tsoonist, said oluliselt vähem uusi karistusi kui vangid, kes vabastati vangla tavalistest üksustest (35% võrreldes 62%).
Toinen ehkäisevä toiminta on huumeettomien osastojen perustaminen vankiloihin. Niihin hakeutuminen on vapaaehtoista, ja huumeita käyttävien vankien on yleensä allekirjoitettava ilmoitus, jossa he hyväksyvät tietyt ehdot, kuten säännölliset virtsatestit. Huumeettomia osastoja on kaikissa EU:n 15 vanhassa jäsenvaltiossa, ja niitä on perustettu useimpiin "uusiin" jäsenvaltioihin. Yhden itävaltalaisen vankilan huumeettoman osaston arvioinnissa ilmeni, että huumeettomalta osastolta vapautetuista vangeista tuomittiin uudelleen huomattavasti pienempi osuus kuin vankilan tavallisilta osastoilta vapautetuista vangeista (35 % verrattuna 62 %:iin).
A megelőzés másik eleme a gyógyszermentes egységek létrehozása a börtönökön belül. A részvétel önkéntes alapon történik, a fogva tartott kábítószer-használónak általában írásban kell nyilatkoznia arról, hogy elfogad bizonyos feltételeket, például a rendszeres vizeletvizsgálatot. Ilyen egységek az EU-15 valamennyi tagállamában léteznek. Az „új” tagállamok közül a legtöbb országban létrehoztak gyógyszermentes egységeket. Egy osztrák börtönben létrehozott gyógyszermentes zóna értékelése azt mutatta ki, hogy a gyógyszermentes zónából szabadult személyeket lényegesen ritkábban ítélték el újra, mint a börtön hagyományos egységeiből szabadulókat (35%, szemben a 62%-kal).
Et annet element i forebyggingen er opprettelsen av rusfrie enheter i fengslene. Deltakelse skjer på frivillig basis, vanligvis etter at den innsatte har skrevet under på at han eller hun godtar visse vilkår, f.eks. periodiske urinprøver. Slike enheter finnes i EU-15-landene. De fleste ”nye”’ medlemsstatene har også opprettet rusfrie enheter. En evaluering av den rusfrie sonen i et fengsel i Østerrike viste at innsatte som ble løslatt fra rusfrie soner hadde betydelig lavere sannsynlighet for å bli fengslet på nytt enn innsatte som ble løslatt fra vanlige fengselsenheter (45 % sammenlignet med 62 %).
Kolejnym elementem zapobiegawczym jest tworzenie w więzieniach oddziałów wolnych od narkotyków. Przebywanie w nich jest dobrowolne, zazwyczaj wiąże się z podpisaniem przez osadzoną w więzieniu osobę uzależnioną od narkotyków oświadczenia zgody na pewne warunki, np. okresowe badanie moczu. Oddziały takie istnieją we wszystkich 15 starych Państwach Członkowskich UE. W „nowych” Państwach Członkowskich oddziały wolne od narkotyków powstały w większości z nich. Ocena strefy wolnej od narkotyków działającej w jednym z więzień w Austrii wykazała, że więźniowie, którzy opuszczali tę strefę byli skazywani ponownie o wiele rzadziej niż więźniowie wypuszczani na wolność ze zwykłych oddziałów więziennych (35% w porównaniu z 62%).
Iným preventívnym prvkom je zriaďovanie bezdrogových „čistých“ oddelení vo väzniciach. Účasť uväznených užívateľov drog v nich je dobrovoľná, všeobecne po podpísaní písomného vyhlásenia o prijatí určitých podmienok, napr. pravidelného testovania moču. Takéto oddelenia existujú vo všetkých členských štátoch EÚ-15. Bezdrogové oddelenia boli zriadené aj vo väčšine „nových“ členských štátov. Vyhodnotenie bezdrogovej zóny v jednom rakúskom väzení ukázalo, že väzni prepustení z bezdrogovej zóny boli znovu odsúdení podstatne menej často, než väzni prepustení z normálnych oddelení väzenia (35 % oproti 62 %).
Drug preventivni element je ustanovitev enot brez drog v samih zaporih. Sodelovanje je prostovoljno, običajno potem, ko zaprti uživalci drog podpišejo pisne izjave, da sprejemajo določene pogoje, na primer periodično testiranje urina. Take enote obstajajo v vseh država članicah EU-15. Enote brez drog so bile ustanovljene v večini "novih" držav. Ocena območja brez drog v enem od avstrijskih zaporov je pokazala, da so bili zaporniki, izpuščeni iz območja brez drog, ponovno kaznovani veliko manjkrat kot zaporniki, izpuščeni iz običajnih enot v zaporih (35 % v primerjavi z 62 %).
Ett annat exempel på en förebyggande åtgärd är inrättandet av drogfria enheter i fängelserna. Deltagandet är frivilligt och sker oftast under förutsättning att den fängslade narkotikamissbrukaren undertecknar ett skriftligt intyg om att denne godkänner vissa villkor, exempelvis regelbundna urinprov. Dessa enheter finns i alla EU 15-medlemsstaterna. I de flesta av de ”nya” medlemsstaterna har drogfria enheter inrättats. En utvärdering av den drogfria zonen i ett österrikiskt fängelse visade att det var mycket mer sällsynt att de interner som släpptes ut därifrån hamnade i fängelse igen jämfört med internerna från normala enheter i fängelset (35 % jämfört med 62 %).
Vēl viens profilaktisks elements ir beznarkotiku vienību izveidošana cietumos. Dalība ir brīvprātīga, parasti pēc rakstiskiem apstiprinājumiem par noteiktu nosacījumu pieņemšanu, piemēram, periodisku urīna testēšanu, ko ir parakstījuši ieslodzītie narkotiku lietotāji. Šādas vienības pastāv visās ES 15 dalībvalstīs. Jaunajās dalībvalstīs beznarkotiku vienības ir izveidotas lielākajā daļā valstu. Novērtējums par vienu no beznarkotiku zonām Austrijas cietumā parādīja, ka ieslodzītie, kas atbrīvoti no beznarkotiku zonas, tika notiesāti atkārtoti daudz retāk nekā tie ieslodzītie, kas atbrīvoti no parastajām cietuma zonām (35 % salīdzinājumā ar 62 %).
  press2-ro  
OEDT (2) declara ca un factor important este accesul sporit al consumatorilor de droguri injectabile (CDI) seropozitivi la terapia antiretrovirala puternic activa (HAART)*. Peste 75% dintre cei care solicita HAART au în prezent acces la aceasta în cea mai mare parte a Europei Occidentale, desi în tarile baltice accesul la aceasta terapie este limitat.
Selon l’OEDT (2), la meilleure disponibilité de la thérapie antirétrovirale hautement active (HAART)* pour les usagers de drogues par voie intraveineuse (UDVI) séropositifs a largement contribué à cette évolution. Plus de 75% des personnes devant avoir recours à une thérapie HAART y ont aujourd’hui accès dans la plupart des pays d’Europe occidentale. Dans les États baltes, la disponibilité de cette thérapie reste faible. En Lettonie par exemple, les cas de SIDA ont considérablement augmenté ces dernières années parmi les UDVI déjà infectés par le VIH mettant en évidence la nécessité d’améliorer l’accès à la thérapie HAART (3).
Hierbei spielt der EBDD (2) zufolge der verbesserte Zugang für HIV-positive injizierende Drogenkonsumenten (IDU) zu der hochaktiven antiretroviralen Therapie (HAART)* eine wichtige Rolle. Über 75% der behandlungs-bedürftigen Menschen haben inzwischen im Großteil von Westeuropa Zugang zu HAART. Die Verfügbarkeit  in den baltischen Staaten ist jedoch weiterhin niedrig. In Lettland beispielsweise sind die AIDS-Fälle bei   HIV-infizierten IDU in den letzten Jahren beträchtlich angestiegen, was darauf hindeutet, dass der Zugang zu HAART verbessert werden muss (3).
Según el OEDT (2), un importante factor que contribuye a ello es la mejora del acceso de los consumidores de drogas por vía parenteral que son portadores del VIH a una terapia antirretroviral altamente activa (HAART)*. Más del 75% de los que necesitan la terapia HAART tienen ahora acceso a ella en la mayor parte de Europa Occidental, aunque en los Estados bálticos su disponibilidad sigue siendo insuficiente. En Letonia, por ejemplo, el número de casos de sida ha aumentado considerablemente en los últimos años entre los consumidores de drogas por vía parenteral ya infectados por el VIH, lo que sugiere la necesidad de mejorar el acceso a HAART (3).
Secondo l’OEDT (2) un importante fattore che ha contribuito a questa inversione di tendenza è la maggiore facilità di accesso alla terapia antiretrovirale particolarmente attiva (HAART)* da parte dei consumatori di droga per via parenterale sieropositivi. Nella maggior parte dei paesi dell’Europa occidentale oltre il 75% dei soggetti bisognosi di HAART ha oggi la possibilità di accedere alla terapia, mentre la reperibilità di questa cura rimane scarsa nei Paesi Baltici. In Lettonia, ad esempio, i casi di AIDS tra gli assuntori di droga per via parenterale che hanno già contratto l’infezione da HIV sono drasticamente aumentati negli ultimi anni, un dato questo che denuncia la necessità di migliorare l'accesso alla HAART (3).
Um factor que muito contribui para esta situação, no entender do OEDT (2), é o maior acesso dos consumidores de droga injectada (CDI) seropositivos a um tratamento anti-retroviral altamente activo (HAART)*. Mais de 75% das pessoas que necessitam deste tratamento têm acesso a ele, na maior parte da Europa Ocidental, embora nos Estados Bálticos a sua disponibilidade continue limitada. Na Letónia, por exemplo, entre os CDI já infectados com o VIH, os casos de SIDA aumentaram significativamente nos últimos anos, indicando que é necessário melhorar o acesso ao HAART (3).
Sύµfωνa µe tο ΕΚΠΝΤ (2), ένaς sηµaνtικός paράγονtaς pου sυµßάλλeι se aυtό eίνaι η ßeλtίωsη tης pρόsßasης tων χρηstών eνέsιµων νaρκωtικών (ΧΕΝ) pου eίνaι fορeίς tου ιού HIV se υψηλής dρastικόtηtaς aνtιρetροϊκή θeρapeίa (HAART)*. Άνω tου 75% όsων χρeιάζονtaι HAART έχουν pλέον pρόsßasη stη θeρapeίa aυtή stο µeγaλύteρο µέρος tης Δυtικής Ευρώpης, µολονόtι sta κράtη tης Βaλtικής η dιaθesιµόtηta paρaµένeι χaµηλή. Stη Λettονίa, γιa paράdeιγµa, stους ΧΕΝ pου έχουν ήdη pροsßληθeί apό tον ιό HIV, ta κρούsµata tου AIDS aυξήθηκaν sηµaνtικά ta teλeυtaίa χρόνιa, γeγονός pου υpοdηλώνeι tην aνάγκη ßeλtίωsης tης pρόsßasης stη HAART (3).
Volgens het EWDD (2) is een belangrijke factor die aan deze ontwikkeling bijdraagt de verbeterde toegang voor seropositieve intraveneuze drugsgebruikers (ID's) tot zeer actieve antiretrovirale behandeling (HAART)*. In het grootste deel van West-Europa kan meer dan 75% van de mensen die deze behandeling nodig hebben, hiervan gebruik maken, hoewel de dekking in de Baltische staten nog altijd als slecht wordt beoordeeld. In Letland bijvoorbeeld is in de afgelopen jaren het aantal aidsgevallen onder ID's - die reeds besmet zijn met HIV - aanzienlijk gestegen. Dit wijst op een behoefte om de toegang tot HAART te verbeteren (3).
Duležitým faktorem prispívajícím k této situaci je podle EMCDDA (2) lepší prístup HIV pozitivních injekcních uživatelu drog k vysoce úcinné antiretrovirové lécbe („highly effective antiretroviral therapy“, HAART)*.         Více než 75 % osob, které tuto lécbu potrebují, k ní má nyní ve vetšine zemí západní Evropy prístup, ackoli v pobaltských státech je její dostupnost stále špatná. Napríklad v Lotyšsku pocet prípadu AIDS mezi injekcními uživateli drog infikovanými virem HIV v posledních letech znacne
En vigtig medvirkende årsag er ifølge EONN (2), at hiv-positive intravenøse stofbrugere har fået bedre adgang til højaktiv antiretroviral behandling (HAART)*. Over 75% af de personer, der har behov for behandling, har nu adgang til HAART i størstedelen af Vesteuropa, mens adgangen hertil fortsat er ringe i de baltiske lande.       I f.eks. Letland er antallet af aids-tilfælde blandt intravenøse stofbrugere, der allerede er smittet med hiv, steget betydeligt i de senere år, hvilket tyder på et behov for at forbedre adgangen til HAART (3).
EMCDDA (2) sõnul on seejuures oluline tegur tugevatoimelise retroviirusevastase ravi (HAART)* paranenud kättesaadavus HIV-positiivsetele süstivatele narkomaanidele. Suuremas osas Lääne-Euroopast on HAART nüüd kättesaadav enam kui 75%-le seda vajavatest patsientidest, ehkki Balti riikides on kättesaadavus endiselt halb. Näiteks Lätis on AIDSi juhtude arv HIVi nakatunud süstivate narkomaanide hulgas viimastel aastatel märgatavalt suurenenud, mis viitab vajadusele parandada juurdepääsu HAARTile (3).
EMCDDA:n (2) mukaan keskeinen myötävaikuttava tekijä suuntauksessa on HIV-positiivisten pistoskäyttäjien aiempaa parempi pääsy erittäin tehokkaaseen antiretroviraaliseen hoitoon (HAART)*. Yli 75% HAART-hoitoa tarvitsevista pääsee nykyisin hoitoon useimmissa Länsi-Euroopan maissa, joskin Baltian maissa hoitoa on heikosti saatavissa. Esimerkiksi Latviassa HIV-positiivisten pistoskäyttäjien AIDS-tapaukset ovat lisääntyneet merkittävästi, mikä viittaa tarpeeseen parantaa HAART-hoidon saatavuutta (3).
Az EMCDDA (2) szerint ezen változáshoz az a tényezo is jelentosen hozzájárul, hogy egyre több HIV-pozitív intravénás kábítószer-használó részesül HAART* terápiában (a.m.: hatékony aktív antiretrovirális terápia). Nyugat-Európa nagy részén a HAART-ot igénylok több mint 75%-ának lehetosége van a terápiában való részvételre, a balti államokban viszont továbbra sem kielégíto a HAART elérhetosége. Lettországban például a HIV-fertozött intravénás kábítószer-használók körében az utóbbi években jelentosen nott az AIDS esetek száma, ami arra utal, hogy a HAART hozzáférhetoségének javítására van szükség (3).
En viktig årsak til dette er ifølge EONN (2) at HIV-positive sprøytebrukere nå har bedre tilgang til høyaktiv antiretroviral behandling (HAART)*. I Vest-Europa får over 75% av de som trenger HAART, nå tilbud om slik behandling; tilgjengeligheten i de baltiske statene er ennå dårlig. I Latvia har f.eks. antallet tilfeller av AIDS blant HIV-infiserte sprøytebrukere steget signifikant de siste årene, noe som tyder på at tilbudet om HAART  må bygges ut (3).
Wedlug EMCDDA (2) waznym czynnikiem, który mial wplyw na te zmiane, jest lepszy dostep osób chorych na AIDS przyjmujacych narkotyki dozylnie do wysoce aktywnej terapii antyretrowirusowej (HAART)*. Ponad 75% osób wymagajacych terapii HAART ma obecnie do niej dostep w wiekszosci panstw Europy Zachodniej, jednak dostepnosc tej formy leczenia nadal pozostaje niska w panstwach nadbaltyckich. Na przyklad na Lotwie w ostatnich latach znaczaco wzrosla liczba przypadków zachorowan na AIDS wsród osób przyjmujacych narkotyki dozylnie, bedacych nosicielami wirusa HIV, co sugeruje potrzebe umozliwienia szerszego dostepu do terapii HAART (3).
Dôležitým faktorom, ktorý k tomu prispieva je podla EMCDDA (2) lepší prístup pre HIV pozitívnych injekcných užívatelov drog (IDU) k vysoko úcinnej protiretrovirálnej terapii (HAART)*. Viac ako 75% tých, ktorí potrebujú liecbu HAART, má k nej dnes prístup vo väcšine západoeurópskych krajín, i ked v pobaltských štátoch      je dostupnost stále zlá. Napríklad v Lotyšsku bol v posledných rokoch zaznamenaný znacný nárast prípadov nákazy AIDS medzi IDU už infikovanými HIV, co svedcí o potrebe zlepšenia prístupu k liecbe HAART (3).
EMCDDA (2) pravi, da je k temu pomembno prispeval izboljšan dostop HIV-pozitivnih injicirajocih uporabnikov drog do izredno aktivne protiretrovirusne terapije (HAART)*. Vec kot 75% tistih, ki potrebujejo terapijo HAART, ima v vecini zahodne Evrope dostop do nje, medtem ko je razpoložljivost v baltskih državah še vedno slaba. V Latviji se je na primer v preteklih letih znatno povecalo število primerov aidsa med injicirajocimi uporabniki drog, okuženimi z virusom HIV, kar kaže, da je treba izboljšati dostop do terapije HAART (3).
En viktig bidragande faktor till detta är, enligt ECNN (2), att hiv-positiva injektionsmissbrukare fått ökad tillgång till högaktiv antiretroviral terapi (HAART)*. Över 75% av de som behöver behandling har nu tillgång till HAART  i större delen av Västeuropa, medan tillgången fortfarande är dålig i de baltiska staterna. I exempelvis Lettland har aidsfallen bland redan hiv-smittade injektionsmissbrukare ökat märkbart under de senaste åren, vilket tyder på att man behöver öka tillgången till HAART(3).
EMCDDA apgalvo (2), ka šaja zina svariga ir augstas aktivitates pretretrovirusu terapijas (HAART)* atvieglota pieeja HIV pozitiviem narkotiku injicetajiem (IDU). Pašlaik gandriz visa Rietumeiropa HAART ir pieejama vairak neka 75% pacientu, kam ta ir nepieciešama, neskatoties uz to, ka HAART pieejamibas raditajs Baltijas valstis joprojam ir zems. Piemeram, Latvija ar HIV inficetu IDU vidu AIDS gadijumu skaits pedejos gados ir ieverojami palielinajies, un tas nozime, ka HAART pieejamiba ir jauzlabo (3).
  Tratamentul sun suprave...  
Pe lângă aceştia, mai existau clienţii cărora li se administrau alte tipuri de terapie de substituţie (cum ar fi cu dihidrocodeină, morfină de tip retard sau heroină) şi cei care beneficiau de terapie de substituţie în alte unităţi, cum ar fi cabinetele medicilor de familie.
The latest figures show that in 2003 there were more than 450 000 clients in substitution treatment in specialised units in the EU (Table 4), of whom more than 90 % were receiving methadone. In addition to these were clients receiving other kinds of substitution treatment (such as dihydrocodeine, slow-release morphine or heroin) and those who received substitution treatment in settings such as at their general practitioner. Unfortunately, reliable data on these aspects of substitution treatment are not currently available in many Member States and consequently it is not possible to determine aggregate figures for the EU as a whole.
Les chiffres les plus récents montrent qu'en 2003, on recensait plus de 450 000 patients suivant un traitement de substitution dans des unités spécialisées de l'UE (Tableau 4), dont plus de 90 % recevaient de la méthadone. En plus de ces patients, d'autres recevaient d'autres types de traitement de substitution (dihydrocodéine, morphine à libération prolongée ou héroïne) et d'autres encore suivaient leur traitement de substitution chez un généraliste. Malheureusement, un grand nombre d'États membres ne disposent pas encore de données fiables sur ces aspects des traitements de substitution et il n'est dès lors pas possible de produire des données agrégées pour l'ensemble de l'Union européenne.
Den jüngsten Daten zufolge unterzogen sich im Jahr 2003 in der EU mehr als 450 000 Patienten in spezialisierten Einrichtungen einer Substitutionstherapie (Tabelle 4), wobei über 90 % Methadon erhielten. Weitere Patienten erhielten andere Substitutionssubstanzen (wie Dihydrocodein, retardiertes Morphin oder Heroin), wieder andere unterzogen sich der Substitutionsbehandlung bei anderen Stellen wie beispielsweise bei ihrem Hausarzt. Bedauerlicherweise sind derzeit in vielen Mitgliedstaaten keine zuverlässigen Daten über diese Formen der Substitutionsbehandlung verfügbar. Folglich ist es nicht möglich, aggregierte Zahlen für die EU insgesamt zu berechnen.
Las últimas cifras revelan que, en 2003, más de 450.000 pacientes se sometieron a tratamientos de sustitución en unidades especializadas de la UE (cuadro 4), más del 90 % de los cuales recibían metadona. A estos hay que sumar los pacientes que recibían otros tipos de tratamiento de sustitución (como dihidrocodeína, morfina o heroína de liberación lenta), y los que recibían tratamientos de sustitución en entornos como la consulta del médico de cabecera. Lamentablemente, muchos Estados miembros no disponen en la actualidad de datos fiables sobre estos aspectos de los tratamientos de sustitución, por lo que no es posible determinar cifras globales para el conjunto de la UE.
Le ultime cifre dimostrano che nel 2003 erano oltre 450 000 nell’UE i pazienti in terapia sostitutiva ricoverati in unità specializzate (Tabella 4), di cui oltre il 90% in cura con metadone. A questi vanno aggiunti i pazienti sottoposti ad altri tipi di terapie sostitutive (come diidrocodeina, morfina a rilascio lento o eroina) e quelli che hanno ricevuto una terapia sostitutiva in ambienti quali l’ambulatorio del medico generico. Purtroppo, non sono attualmente disponibili in molti Stati membri dati affidabili su questi aspetti della terapia sostitutiva e, di conseguenza, non è possibile ottenere cifre aggregate per tutta l’Unione europea.
Os dados quantitativos mais recentes mostram que, em 2003, existiam na UE mais de 450 000 utentes a fazer tratamento de substituição em unidades especializadas (Quadro 4), mais de 90% dos quais recebiam metadona. Para além deles, existiam utentes que recebiam outros tipos de tratamento de substituição (por exemplo, com dihidrocodeína, morfina de libertação lenta ou heroína) e outros que recebiam tratamento de substituição através, por exemplo, do seu médico de clínica geral. Infelizmente, não estão actualmente disponíveis dados fiáveis sobre estes aspectos do tratamento de substituição em muitos Estados-Membros e, consequentemente, não é possível determinar valores agregados para a UE no seu conjunto.
Τα τελευταία στοιχεία δείχνουν ότι το 2003 υπήρχαν περισσότερα από 450 000 άτομα υπό θεραπεία υποκατάστασης σε εξειδικευμένες μονάδες στην ΕΕ (πίνακας 4), εκ των οποίων περισσότερα από 90 % λάμβαναν μεθαδόνη. Επιπλέον αυτών, υπήρχαν άτομα υπό θεραπεία που υποβάλλονταν σε άλλου είδους θεραπεία υποκατάστασης (π.χ. με διυδροκωδεΐνη, μορφίνη βραδείας αποδέσμευσης ή ηρωίνη) και άτομα που υποβάλλονταν σε θεραπεία υποκατάστασης σε χώρους όπως το ιατρείο του γενικού ιατρού τους. Δυστυχώς, δεν υπάρχουν επί του παρόντος αξιόπιστα στοιχεία σχετικά με αυτές τις πτυχές της θεραπείας υποκατάστασης σε πολλά κράτη μέλη, και επομένως δεν είναι δυνατόν να προσδιορισθούν συνολικά αριθμητικά στοιχεία για το σύνολο της ΕΕ.
Uit de meest recente cijfers blijkt dat er in 2003 in de EU meer dan 450 000 cliënten via gespecialiseerde centra een substitutiebehandeling volgden (tabel 4), waarvan meer dan 90% met methadon. Daarnaast waren er ook nog cliënten die een ander soort substitutiebehandeling kregen (bijvoorbeeld met dihydrocodeïne, “slow-release”- morfine of heroïne) en drugsgebruikers die via andere kanalen, zoals huisartsen, in substitutiebehandeling waren. Helaas zijn er op dit moment in veel lidstaten geen betrouwbare gegevens beschikbaar over deze aspecten van substitutiebehandelingen en is het derhalve ook niet mogelijk om voor de EU als geheel de bijbehorende cijfers te bepalen.
Nejnovější údaje ukazují, že v roce 2003 se substitučního léčení ve specializovaných zařízeních v EU účastnilo více než 450 000 klientů (tabulka 4), z nichž více než 90 % dostávalo metadon. Kromě nich to byli klienti, kteří se podrobovali jiným typům substituční léčby (např. dihydrokodeinem, morfinem s prodlouženým uvolňováním nebo heroinem), a klienti, kterým byla poskytována substituční léčba v takových prostředích jako např. u praktického lékaře. Bohužel v mnoha členských státech nejsou o těchto aspektech k dispozici spolehlivé údaje, a v důsledku toho není možné pro EU jako celek stanovit souhrnné číselné údaje.
Det fremgår af de seneste tal, at der i 2003 var over 450 000 klienter i substitutionsbehandling i specialiserede enheder i EU (tabel 4), hvoraf over 90 % fik metadon. Herudover var der klienter, der modtog andre former for substitutionsbehandling (f.eks. dihydrocodein, depotmorfin eller heroin), og personer, som var i substitutionsbehandling f.eks. hos praktiserende læger. Der foreligger desværre ikke for øjeblikket pålidelige data om disse aspekter af substitutionsbehandlingen i mange medlemsstater, og det er derfor ikke muligt at fremlægge samlede tal for EU som helhed.
Viimastel andmetel oli 2003. aastal Euroopa Liidu eriraviasutustes üle 450 000 asendusravi kliendi (tabel 4), kellest rohkem kui 90% sai metadooni. Neile lisandusid kliendid, kes said teistsugust asendusravi (dihüdrokodeiini, aeglase toimega morfiini või heroiini), ning need, kes said asendusravi näiteks oma üldarsti juures. Kahjuks pole usaldusväärsed andmed asendusravi nende valdkondade kohta paljudes liikmesriikides kättesaadavad ning seetõttu ei ole võimalik teha kindlaks koondarve Euroopa Liidu kohta tervikuna.
Tuoreimmat luvut osoittavat, että EU:ssa oli vuonna 2003 erikoistuneiden yksiköiden tarjoamassa korvaushoidossa yli 450 000 asiakasta (taulukko 4), joista yli 90 prosenttia sai metadonia. Näiden lisäksi oli asiakkaita, jotka saivat muunlaista korvaushoitoa (kuten sellaista, jossa käytetään dihydrokodeiinia, hitaasti vapautuvaa morfiinia tai heroiinia), ja asiakkaita, jotka saivat korvaushoitoa muussa ympäristössä, kuten yleislääkärin määräämänä. Monet jäsenvaltiot eivät valitettavasti ole toimittaneet luotettavaa tietoa näistä korvaushoidon muodoista, eikä EU:n kattavia kokonaislukuja voida näin ollen laskea.
A legfrissebb számadatok azt mutatják, hogy 2003-ban több mint 450 000 páciens állt helyettesítő kezelés alatt az erre szakosodott egységekben az EU-ban (Table 4), akiknek több mint 90%-a metadonkezelést kapott. Rajtuk kívül további páciensek részesültek más anyagokkal (pl. dihidrokodein, lassan felszabaduló morfin vagy heroin) végzett helyettesítő kezelésben, illetve voltak, akik más körülmények között, például háziorvosuknál kaptak helyettesítő kezelést. Sajnos a helyettesítő kezelés e vonatkozásairól jelenleg sok tagállamból nem állnak rendelkezésre megbízható adatok, következésképpen az EU egészére vonatkozó összesített számadatokat nem lehet meghatározni.
De siste tallene viser at det i 2003 var mer enn 450 000 klienter i substitusjonsbehandling i spesialiserte enheter i EU (tabell 4), og over 90 % av disse fikk metadon. I tillegg til disse kommer klienter som fikk andre former for substitusjonsbehandling (f.eks. dihydrokodein, metadon i depotform eller heroin) eller substitusjonsbehandling f.eks. hos allmennlegen. Mange medlemsstater har pr. i dag dessverre ikke lagt fram pålitelige data om disse sidene ved substitusjonsbehandling, og det er derfor ikke mulig å legge fram aggregerte tall for EU sett under ett.
Najnowsze dane wskazują, że w 2003 roku w UE ponad 450 000 pacjentów uczestniczyło w leczeniu zastępczym przeprowadzanym przez wyspecjalizowane jednostki (Tabela 4), a ponad 90% z nich otrzymywało metadon. Ponadto odnotowano także pacjentów otrzymujących inne rodzaje leczenia zastępczego (np. z zastosowaniem dwuhydrokodeiny, morfiny o powolnym uwalnianiu lub heroiny) oraz osoby, które przechodziły leczenie zastępcze w obiektach, takich jak ich przychodnie rejonowe. Niestety obecnie, w przypadku wielu Państw Członkowskich nie są dostępne wiarygodne dane o tych aspektach leczenia zastępczego i w rezultacie nie jest możliwe określenie łącznych danych liczbowych dla całej UE.
Najnovšie čísla ukazujú, že v roku 2003 bolo v substitučnej liečbe v špecializovaných zariadeniach EÚ vyše 450 000 klientov, z ktorých vyše 90 % dostávalo metadón (tabuľka 4). Okrem nich sa klienti zúčastňovali na iných druhoch substitučnej liečby (napr. dihydrokodeínom, pomaly uvoľňovaným morfínom alebo heroínom) a ďalších substitučne liečili v inom prostredí napr. praktickí lekári. Spoľahlivé údaje o týchto aspektoch substitučnej liečby, žiaľ, vo viacerých členských štátoch nie sú v súčasnosti k dispozícii a v dôsledku toho nie je možné určiť súhrnné údaje za EÚ ako celok.
Najnovejši podatki kažejo, da je bilo leta 2003 več kot 450.000 oseb vključenih v nadomestno zdravljenje v specializiranih enotah v EU (tabela 4), od tega jih je več kot 90 % prejemalo metadon. Poleg tega so bile to osebe, ki so prejemale druge vrste nadomestnega zdravljenja (kot so dihidrokodein, morfij, ki se počasi sprošča, ali heroin), ali tiste, ki so nadomestno zdravljenje prejemale v okoljih, kot je njihov splošni zdravnik. Na žalost v mnogih državah trenutno ni na voljo zanesljivih podatkov o teh vidikih nadomestnega zdravljenja, zato ni mogoče določiti skupnih številk za EU kot celoto.
De senaste siffrorna visar att fler än 450 000 genomgick substitutionsbehandling under år 2003 vid specialiserade enheter inom EU (tabell 4) och att fler än 90 % av dessa fick metadon. Förutom dessa fanns det även klienter som fick andra typer av substitutionsbehandling (exempelvis dihydrokodein, morfin med långsam frisättning eller heroin) och sådana som fick substitutionsbehandling av exempelvis sin allmänläkare. Dessvärre saknas tillförlitliga uppgifter om dessa aspekter av substitutionsbehandling för närvarande i många medlemsstater och därför går det inte att fastställa samlade siffror för EU som helhet.
  Date privind cererile d...  
Totuşi, acest lucru nu este valabil pentru toate ţările; de exemplu, în Ţările de Jos, o analiză a datelor privind cererile de tratament din partea consumatorilor de cocaină sugerează că mulţi clienţi ai tratamentului pentru dependenţă de cocaină sunt consumatori de mai multe droguri şi că dintre aceştia cei mai numeroşi sunt cei care consumă şi cocaină şi heroină (Mol et al., 2002).
Cocaine is often used in combination with another subsidiary drug, often cannabis (40 %) or alcohol (37 %). Local studies of drug injectors suggest that, in some areas, the combination of heroin and cocaine within an injection is becoming more popular (sometimes referred to by drug injectors as ‘speedballing’). If this is the case, it is not evident in the overall treatment demand data from most countries, in which only a small proportion of clients report the combined use of heroin and cocaine. However, this is not true for all countries; for example, in the Netherlands, an analysis of treatment demand data for cocaine users suggests that many cocaine clients are polydrug consumers and that the largest group is composed of those using both cocaine and heroin (Mol et al., 2002).
La cocaïne est fréquemment utilisée avec une autre drogue subsidiaire, souvent le cannabis (40 % des cas) ou l'alcool (37 %). Des études locales menées auprès d'usagers qui s'injectent la drogue montrent que, dans certaines régions, l'injection d'une combinaison d'héroïne et de cocaïne (parfois appelée «speedballing» ou «cocktail») devient de plus en plus populaire. Si tel est effectivement le cas, cette constatation ne ressort pas des données globales sur les demandes de traitement de la plupart des pays, où seule une petite partie des patients déclare combiner héroïne et cocaïne. Ce n'est toutefois pas vrai dans tous les pays. Aux Pays-Bas, par exemple, une analyse des données relatives aux demandes de traitement pour les cocaïnomanes suggère que de nombreux usagers de cocaïne sont des polytoxicomanes et que le groupe le plus important se compose de patients qui consomment à la fois de la cocaïne et de l'héroïne (Mol et al., 2002).
Kokain wird häufig in Kombination mit anderen Sekundärdrogen konsumiert, zumeist mit Cannabis (40 %) oder Alkohol (37 %). Lokale Studien unter injizierenden Drogenkonsumenten belegen, dass in einigen Gebieten die Kombination von Heroin und Kokain in einer Injektion (von den Drogenkonsumenten zuweilen als „Speedballing“ bezeichnet) zunehmend Verbreitung findet. Sollte dies zutreffen, kommt es in den Gesamtdaten zur Behandlungsnachfrage der meisten Länder nicht zum Ausdruck, in denen nur ein kleiner Teil der Patienten angibt, eine Kombination aus Heroin und Kokain zu konsumieren. Dies gilt jedoch nicht für alle Länder. In den Niederlanden wurde beispielsweise in einer Analyse der Behandlungsnachfragedaten von Kokainkonsumenten festgestellt, dass viele Kokainkonsumenten mehrere Drogen konsumieren und die meisten dieser polyvalenten Drogenkonsumenten sowohl Kokain als auch Heroin einnehmen (Mol et al., 2002).
») Si esto es así, no resulta evidente a partir de los datos totales de solicitudes de tratamiento facilitados por la mayoría de países, donde sólo un pequeño porcentaje de los pacientes declara consumir heroína y cocaína combinadas. No obstante, esto no es aplicable a todos los países; por ejemplo, en los Países Bajos, un análisis de los datos de las solicitudes de tratamiento realizadas por consumidores de cocaína indica que muchos de los pacientes de cocaína son politoxicómanos, y que quienes consumen cocaína y heroína conforman el grupo de mayor tamaño (Mol y cols., 2002).
). Se così fosse, ciò tuttavia non emergerebbe dai dati generali riferiti alle richieste di terapia provenienti dalla maggior parte dei paesi, dove solo una percentuale minore di pazienti ammette l’uso combinato di eroina e cocaina. Questo non si verifica ovunque: nei Paesi Bassi, per esempio, un’analisi dei dati riferiti alle richieste di terapia dei consumatori di cocaina evidenzia che molti pazienti cocainomani fanno uso di più sostanze stupefacenti e che il gruppo più corposo è costituito dai soggetti che usano la cocaina in associazione all’eroina (Mol e altri, 2002).
Η κοκαΐνη χρησιμοποιείται συχνά σε συνδυασμό με μια άλλη δευτερεύουσα ουσία, συχνά την κάνναβη (40 %) ή το αλκοόλ (37 %). Τοπικές έρευνες σε χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών υποδηλώνουν ότι, σε ορισμένες περιοχές, ο συνδυασμός ηρωίνης και κοκαΐνης στην ίδια ένεση γίνεται ολοένα και πιο διαδεδομένος (ορισμένες φορές αναφέρεται από τους χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών ως «speedballing»). Εάν ισχύει κάτι τέτοιο, αυτό δεν είναι εμφανές στα συνολικά στοιχεία σχετικά με την αίτηση για θεραπεία από τις περισσότερες χώρες, στα οποία ένα μικρό μόνον ποσοστό ατόμων που ζητούν θεραπεία αναφέρει συνδυασμένη χρήση ηρωίνης και κοκαΐνης. Ωστόσο, αυτό δεν ισχύει για όλες τις χώρες· για παράδειγμα, στις Κάτω Χώρες, η ανάλυση των στοιχείων σχετικά με την αίτηση για θεραπεία για τους χρήστες κοκαΐνης υποδηλώνει ότι πολλά άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη κάνουν πολλαπλή χρήση ναρκωτικών και ότι η μεγαλύτερη ομάδα απαρτίζεται από άτομα που κάνουν χρήση κοκαΐνης και ηρωίνης (Mol κ.ά., 2002).
Cocaïne wordt veelal in combinatie met een andere secundaire drug gebruikt, vaak met cannabis (40%) of alcohol (37%). Uit lokale onderzoeken naar drugsspuiters blijkt dat de combinatie van heroïne en cocaïne in één spuit in bepaalde gebieden aan populariteit wint (door de drugsspuiters zelf soms “speedballing” genoemd). Dit wordt in de meeste landen overigens niet bevestigd door de algemene gegevens over de behandelvraag omdat slechts een klein percentage van de cliënten aangeeft heroïne in combinatie met cocaïne te gebruiken. Dit geldt echter niet voor alle landen. Uit een analyse van de gegevens over de vraag naar behandeling onder cocaïnegebruikers in Nederland blijkt bijvoorbeeld dat veel cocaïnecliënten polydrugsgebruikers zijn en dat de grootste groep zowel cocaïne als heroïne gebruikt. (Mol et al., 2002).
Kokain se často užívá v kombinaci s jinou vedlejší drogou, mnohdy konopím (40 %) nebo alkoholem (37 %). Místní studie osob užívajících drogu nitrožilně naznačují, že v některých oblastech se kombinace heroinu a kokainu v jedné injekci stává stále populárnější (tyto osoby o tomto často hovoří jako o „speedballingu“). Pokud tomu tak je, není tato skutečnost zřejmá z celkových údajů o žádostech o léčbu z většiny zemí, ve kterých pouze malá část klientů uvádí kombinované užívání heroinu a kokainu. To však neplatí pro všechny země, např. v Nizozemsku rozbor údajů o žádostech o léčbu pro uživatele kokainu naznačuje, že mnozí klienti žádající o léčbu v souvislosti s konopím jsou konzumenti více druhů drog a že největší skupina se skládá z osob užívajících jak kokain, tak heroin (Mol a kol., 2002).
Kokain bruges ofte sammen med et andet stof, ofte cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokale undersøgelser af intravenøse stofbrugere viser, at blandingen af heroin og kokain i samme sprøjte er ved at blive mere populær i nogle områder (af intravenøse stofbrugere undertiden kaldet en 'speedball'). Hvis dette er tilfældet, fremgår det ikke klart af dataene om den generelle behandlingsefterspørgsel fra de fleste lande, hvor kun en lille andel af klienterne angiver kombineret brug af heroin og kokain. Dette gælder imidlertid ikke for alle lande; f.eks. i Nederlandene viser en analyse af data om behandlingsefterspørgsel blandt kokainbrugere, at mange kokainklienter er blandingsbrugere, og at den største gruppe består af personer, der bruger både kokain og heroin (Mol m.fl., 2002).
Kokaiinia käytetään usein yhdessä toissijaisen päihteen, yleensä kannabiksen (40 %) tai alkoholin (37 %), kanssa. Suonensisäisten huumeiden käyttäjistä tehdyt paikalliset tutkimukset viittaavat siihen, että heroiinin ja kokaiinin yhdistelmä ruiskeena (jota käyttäjät kutsuvat toisinaan "speedballiksi") on joillakin alueilla kasvattamassa suosiotaan. Jos tämä pitää paikkansa, se ei näy tiedoista, joita useimmat maat ovat toimittaneet yleisestä hoidontarpeesta ja joiden mukaan vain pieni osa asiakkaista ilmoittaa käyttävänsä heroiinia ja kokaiinia yhdessä. Tämä ei kuitenkaan koske kaikkia maita, esimerkiksi Alankomaiden tiedot kokaiinin käyttäjien hoidontarpeesta viittaavat siihen, että monet kokaiiniasiakkaat ovat huumeiden sekakäyttäjiä ja että heistä suurimman ryhmän muodostavat ne, jotka käyttävät sekä kokaiinia että heroiinia (Mol et al., 2002).
A kokaint gyakran más kiegészítő kábítószerrel, sokszor kannabisszal (40%) vagy alkohollal (37%) kombináltan használják. A kábítószert injektálók között végzett helyi vizsgálat azt mutatta, hogy egyes területeken kezd népszerűvé válni a heroin és kokain egy injekcióban beadott kombinációja (ezt a kábítószert injektálók olykor a „speedballing” néven említik). Ha ez így is van, a legtöbb ország átfogó gyógykezelési igényekről jelentett adataiból ez nem tűnik ki, ezek szerint ugyanis csak a páciensek kis része számolt be a kokain és a heroin kombinált használatáról. Ez azonban nem mondható el mindegyik országról; így például Hollandiában a kokainhasználókra vonatkozó gyógykezelési igények adatainak elemzése arra utal, hogy sok kokainfogyasztó valójában polidrogfogyasztó, és hogy a legnagyobb csoport a kokaint és heroint egyaránt használókból áll (Mol és mások, 2002).
Kokain brukes ofte i kombinasjon med et annet rusmiddel, ofte cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokale studier blant sprøytebrukere viser at det i enkelte områder er blitt populært å kombinere heroin og kokain i sprøytene (sprøytebrukerne kaller det gjerne selv ”speedballing”). Hvis så er tilfelle, er ikke dette noe som vises igjen i de samlede dataene over behandlingsbehov i de fleste land, hvor bare en liten andel av klientene oppgir kombinasjonsbruk av heroin og kokain. Dette gjelder imidlertid ikke alle land, for i Nederland tyder en analyse av dataene for kokainbrukeres behandlingsbehov på at mange kokainklienter er blandingsbrukere, og at den største gruppen består av folk som bruker både kokain og heroin (Mol et al., 2002).
Kokaina częsta zażywana jest w połączeniu z innym narkotykiem drugorzędnym, często są nim pochodne konopi indyjskich (40%) lub alkohol (37%). Lokalne badania nad osobami wstrzykującymi narkotyk sugerują, że na niektórych obszarach coraz bardziej popularne staje się połączenie heroiny i kokainy w ramach jednej iniekcji (sami zażywający określają to czasami jako „speedballing”). Jeżeli jest tak faktycznie, nie jest to widoczne w danych o całościowym zapotrzebowaniu na leczenie pochodzących z większości państw. Dane wspominają jedynie o niewielkich liczbach pacjentów zażywających łącznie heroinę i kokainę. Nie jest tak jednak w przypadku wszystkich państw, przykładowo holenderska analiza danych o zapotrzebowaniu na leczenie z uzależnienia od kokainy wskazuje, że wielu pacjentów uzależnionych od kokainy to w rzeczywistości osoby stosujące kilka narkotyków, a ich największa grupa to ludzie zażywający zarówno kokainę, jak i heroinę (Mol et al., 2002).
Kokain se pogosto uporablja v kombinaciji z drugo pomožno drogo, pogosto konopljo (40 %) ali alkoholom (37 %). Lokalne študije o injicirajočih uživalcih drog kažejo, da na nekaterih območjih kombinacija heroina in kokaina v injekciji postaja vedno bolj priljubljena (včasih jo injicirajoči uživalci drog imenujejo "speedball"). To v skupnih podatkih o povpraševanjih po zdravljenju iz večine držav ni jasno, saj v teh državah samo majhen delež oseb poroča o kombiniranem uživanju heroina in kokaina. Vendar to ne velja za vse države; na Nizozemskem analiza podatkov o povpraševanju po zdravljenju zaradi uživanja kokaina na primer kaže, da veliko uživalcev kokaina uživa več drog hkrati ter da največjo skupino sestavljajo tisti, ki uživajo kokain in heroin (Mol et al., 2002).
Kokain används ofta i kombination med andra droger, till exempel cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokala undersökningar av injektionsmissbrukare tyder på att kombinationen heroin och kokain i injektioner på vissa håll håller på att öka i popularitet (en kombination som av injektionsmissbrukare ibland kallas ”speedballing”). Om så är fallet märks detta inte i uppgifterna om den totala behandlingsefterfrågan från de flesta länder, där bara en liten andel av klienterna säger sig använda en kombination av heroin och kokain. Detta gäller emellertid inte alla länder. I Nederländerna tyder en analys av uppgifterna om behandlingsefterfrågan bland kokainmissbrukare exempelvis på att många kokainklienter missbrukar flera droger och att den största gruppen består av personer som använder både kokain och heroin (Mol m.fl., 2002).
Kokaīnu bieži lieto kombinācijā ar citām narkotikām, bieži tās ir kaņepes (40 %) vai alkohols (37 %). Vietējie pētījumi par narkotiku injicēšanu norāda, ka dažās zonās populārāka kļūst heroīna un kokaīna apvienošana injekcijās (narkotiku lietotāji, kas narkotikas injicē, to bieži sauc par "ātrumbumbu"). Ja tas tā ir, tas nav saskatāms vispārējos datos par ārstēšanās pieprasījumu lielākajā daļā valstu, kurās tikai neliela daļa pacientu atzīst kombinētu heroīna un kokaīna lietošanu. Taču tas neattiecas uz visām valstīm, piemēram, Nīderlandē analīze par ārstēšanās pieprasījumu kokaīna lietotājiem norāda, ka daudzi kokaīna pacienti lieto vairākas narkotikas, un lielāko daļu veido lietotāji, kas lieto gan kokaīnu, gan heroīnu (Mol et al., 2002).
  Tratamentul consumului ...  
Nu există un tratament farmacologic consacrat şi răspândit pe scară largă disponibil pentru consumatorii cu probleme legate de cocaină, aşa cum există pentru cei care suferă de probleme legate de consumul de opiacee.
There is no well-established and widespread pharmacological treatment available for users with cocaine problems as there is for those suffering from opiate drug problems. Medicines for systematic relief may sometimes be prescribed to cocaine users, but they are usually short-lived and targeted at reducing problems related to cocaine use, for example anxiety or sleep disturbances. Longer-term treatment options for cocaine users are generally carried out within generic drug services. However, overall treatment options for those with cocaine problems appear to be poorly developed (Haasen, 2003). This may be starting to change as some countries begin to develop new treatment responses targeting those with cocaine problems, an example being the development of specific services for crack cocaine use being developed in England (NTA, 2003).
Il n'existe pas de traitement pharmacologique bien établi pour la consommation problématique de cocaïne, comme il y en a pour les personnes souffrant de problèmes avec les opiacés. Des médicaments destinés à un soulagement systématique peuvent parfois être prescrits aux consommateurs de cocaïne, mais ils produisent généralement des effets de courte durée et tendent à réduire les problèmes liés à l'usage de cocaïne, comme l'anxiété ou les troubles du sommeil. Les options de traitement à plus long terme pour les cocaïnomanes sont généralement proposées dans le cadre de services utilisant des médicaments génériques. Toutefois, dans l'ensemble, les options de traitement pour les cocaïnomanes à problème semblent peu développées (Haasen, 2003). Les choses pourraient commencer à changer étant donné que certains pays mettent au point de nouveaux traitements ciblant les cocaïnomanes, comme en témoigne la création de services spécifiques pour les consommateurs de crack en Angleterre (NTA, 2003).
Anders als für problematische Opiatkonsumenten gibt es für Konsumenten mit Kokainproblemen keine etablierte und allgemein anerkannte pharmakologische Behandlungsmethode. Manchmal werden Kokainkonsumenten Arzneimittel für eine gezielte Behandlung verschrieben. Diese werden jedoch im Allgemeinen nur kurzzeitig eingesetzt und sollen die mit dem Kokainmissbrauch einhergehenden Probleme wie beispielsweise Angstzustände oder Schlafstörungen lindern. Langfristigere Therapieformen für Kokainkonsumenten werden in der Regel in allgemeinen Drogendiensten durchgeführt. Insgesamt sind die Behandlungsmöglichkeiten für Patienten mit Kokainproblemen jedoch offensichtlich unzureichend (Haasen, 2003). Dies könnte sich nun ändern, da einige Länder mit der Entwicklung neuer Behandlungsverfahren für problematische Kokainkonsumenten beginnen. So werden beispielsweise derzeit in England spezielle Dienste für Crack-Konsumenten entwickelt (NTA, 2003).
No existe ningún tratamiento farmacológico consolidado y extendido para los consumidores problemáticos de cocaína, como sí lo hay para quienes padecen drogodependencia de los opiáceos. A veces se recetan por sistema medicamentos paliativos a los consumidores de cocaína, pero normalmente actúan durante poco tiempo y su finalidad es reducir los problemas derivados del consumo de cocaína, como la ansiedad o las alteraciones del sueño. Las opciones de tratamiento a largo plazo para los consumidores de cocaína se ofrecen normalmente en los servicios de asistencia genérica a las drogodependencias. No obstante, las opciones de tratamiento general para los consumidores problemáticos de cocaína parecen estar poco desarrolladas (Haasen, 2003). Esta situación puede estar empezando a cambiar, ya que algunos países comienzan a desarrollar nuevas respuestas de tratamiento dirigidas a las personas que tienen problemas con la cocaína, entre las que cabría citar, a modo de ejemplo, el desarrollo de servicios específicos para los consumidores de crack que se lleva a cabo en Inglaterra (NTA, 2003).
Non esiste per i consumatori di cocaina una terapia farmacologica consolidata e diffusa come nel caso dei pazienti che riferiscono problemi associati agli oppiacei. Si possono prescrivere ai consumatori di cocaina farmaci che alleviano in maniera sistematica i disturbi, ma si tratta solitamente di farmaci a vita breve e mirati a ridurre i problemi correlati al consumo di cocaina tra cui, per esempio, l’ansia o i disturbi del sonno. Le opzioni terapeutiche a più lungo termine vengono in genere somministrate nell’ambito dei servizi generali per tossicodipendenti. Tuttavia, le opzioni terapeutiche generali per chi ha problemi con la cocaina sembrano ancora poco sviluppate (Haasen, 2003). Questa situazione potrebbe cambiare dal momento alcuni paesi hanno cominciato a elaborare nuove risposte terapeutiche per questi soggetti; ne è un esempio lo sviluppo di servizi specifici per il consumo di cocaina crack in corso di elaborazione in Inghilterra (NTA, 2003).
Não existe um tratamento farmacológico consagrado e generalizado disponível para os consumidores com problemas devido ao consumo de cocaína como os que existem para os que sofrem de problemas causados pelo consumo de opiáceos. Por vezes podem ser-lhes prescritos medicamentos que aliviam os sintomas de forma sistemática, mas normalmente são de curta duração e visam apenas reduzir os problemas relacionados com o consumo de cocaína, por exemplo a ansiedade ou as perturbações do sono. As opções de tratamento a mais longo prazo para os consumidores de cocaína inserem-se normalmente no âmbito dos serviços genéricos de tratamento da toxicodependência. Contudo, as opções globais de tratamento para as pessoas com problemas causados pelo consumo de cocaína parecem estar pouco desenvolvidas (Haasen, 2003). É possível que esta situação esteja a começar a mudar uma vez que alguns países procuram desenvolver novas respostas de tratamento direccionadas para as pessoas com esses problemas, sendo disto exemplo a criação de serviços específicos para o consumo de cocaína
Δεν υπάρχει παγιωμένη και διαδεδομένη φαρμακευτική θεραπεία για την προβληματική χρήση κοκαΐνης όπως υπάρχει για τους προβληματικούς χρήστες οπιούχων. Ορισμένες φορές μπορεί να χορηγούνται φάρμακα για συστηματική ανακούφιση στους χρήστες κοκαΐνης, αλλά συνήθως αυτά έχουν βραχυπρόθεσμο αντίκτυπο και στοχεύουν στη μείωση των προβλημάτων που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης, για παράδειγμα άγχος ή διαταραχές του ύπνου. Οι πιο μακροπρόθεσμες θεραπευτικές επιλογές για τους χρήστες κοκαΐνης υλοποιούνται συνήθως στο πλαίσιο των γενικών υπηρεσιών θεραπείας. Ωστόσο, οι συνολικές θεραπευτικές επιλογές για τους προβληματικούς χρήστες κοκαΐνης φαίνεται να είναι ελάχιστα αναπτυγμένες (Haasen, 2003). Η κατάσταση αυτή ίσως αρχίζει να αλλάζει, καθώς ορισμένες χώρες αρχίζουν να αναπτύσσουν νέες θεραπείες που στοχεύουν τους προβληματικούς χρήστες κοκαΐνης· παράδειγμα αποτελεί η ανάπτυξη ειδικών υπηρεσιών για τη χρήση κρακ στην Αγγλία (NTA, 2003).
Er bestaat geen algemeen erkende en breed toegepaste farmacologische behandeling voor gebruikers met cocaïneproblemen zoals die wel voor problematische opiatengebruikers voorhanden is. Soms krijgen cocaïnegebruikers als tijdelijke ondersteuning geneesmiddelen voorgeschreven, maar dat is meestal van korte duur en gericht op het verminderen van problemen die verband houden met dat cocaïnegebruik, zoals angsten en slaapstoornissen. Langetermijnbehandelingen voor cocaïnegebruikers worden meestal in het kader van de algemene drugshulpverlening uitgevoerd. Het aanbod aan behandelmogelijkheden voor mensen met cocaïneproblemen lijkt vooralsnog slecht ontwikkeld (Haasen, 2003). Hierin zou verandering kunnen komen nu sommige landen met het opzetten van nieuwe therapiemogelijkheden zijn begonnen die specifiek voor cocaïneproblemen zijn bedoeld, zoals de behandelfaciliteiten voor gebruikers van crack-cocaïne die op dit moment in Engeland worden ontwikkeld (NTA, 2003).
Na rozdíl od osob trpících problémy s opiátovými drogami neexistuje pro uživatele s kokainovými problémy zavedené a rozšířené farmakologické léčení. Uživatelům kokainu je sice někdy možné předepsat léky pro systematickou úlevu. Tyto léky však obvykle působí krátkodobě a jsou cílené na zmírnění problémů souvisejících s užíváním kokainu, např. úzkosti nebo poruch spánku. Dlouhodobější možnosti léčby uživatelů kokainu obvykle poskytují všeobecná protidrogová zařízení. Zdá se však, že možnosti celkové léčby pro osoby s kokainovými problémy jsou špatně rozvinuté (Haasen, 2003). Pravděpodobně právě dochází ke změně, protože některé země začínají vyvíjet nová léčebná opatření zaměřená na osoby s kokainovými problémy; příkladem je vývoj zvláštních služeb orientovaných na uživatele cracku v Anglii (NTA, 2003).
Der findes ingen gennemprøvet og almindelig udbredt farmakologisk behandling for brugere med kokainproblemer som for personer med problemer forårsaget af opiater. Undertiden kan kokainbrugere få ordineret medicin til systematisk lindring, men den er normalt af kort varighed og målrettet mod at mindske problemerne i forbindelse med kokainbrugen, f.eks. angst- eller søvnforstyrrelser. Mere langsigtede behandlingstilbud til kokainbrugere findes normalt inden for generelle narkotikatjenester. Der synes imidlertid generelt ikke at være særlig mange behandlingsmuligheder for personer med kokainproblemer (Haasen, 2003). Dette er måske ved at ændre sig, efterhånden som nogle lande begynder at udvikle nye behandlingstilbud til personer med kokainproblemer; et eksempel herpå er de specifikke tjenester for crackkokainbrug, der er ved at blive udviklet i England (NTA, 2003).
Kokaiiniongelmaisten hoitoon ei ole mitään vakiintunutta ja yleistä farmakologista hoitoa, toisin kuin opiaattiongelmaisten hoitoon. Kokaiinin käyttäjille määrätään toisinaan lääkkeitä oireiden systemaattiseen lievitykseen, mutta ne auttavat usein vain vähän aikaa ja niillä pyritään vähentämään kokaiinin käyttöön liittyviä ongelmia, kuten ahdistusta tai unihäiriöitä. Kokaiinin käyttäjien pitkän aikavälin hoitovaihtoehtoja tarjotaan yleensä yleisten huumepalvelujen puitteissa. Kokaiiniongelmaisten hoitovaihtoehtoja ei ole kuitenkaan kehitetty paljoakaan (Haasen, 2003). Tilanne saattaa olla muuttumassa, sillä jotkin maat ovat alkaneet kehittää uusia hoitomuotoja kokaiiniongelmaisille, esimerkiksi Englannissa kehitetään parhaillaan erityisiä palveluja crack-kokaiinin käyttäjille (NTA, 2003).
A problematikus kokainhasználók gyógykezelésére – az opiáthasználat miatt szenvedőkkel ellentétben – nincs általánosan elfogadott és elterjedt farmakológiai kezelés. A tünetek szisztematikus enyhítését szolgáló gyógyszereket olykor felírhatnak a kokainhasználók részére, de ezek általában rövid távúak és csak a kokainhasználattal összefüggő problémák, például a feszültség vagy az alvászavar csökkentésére irányulnak. Hosszabb távú gyógykezelésre a kokainhasználóknak rendszerint az általános kábítószer-kezelőszolgálatok keretében nyílik lehetőségük. Összességében azonban a kokainproblémákkal küzdő fogyasztók gyógykezelési lehetőségei fejletlennek tűnnek (Haasen, 2003). Ez talán kezd megváltozni, mivel néhány országban új gyógykezelési módokat dolgoznak ki a kokainproblémával küzdő páciensek célzott gyógykezelésére; erre példa az Angliában jelenleg fejlesztés alatt álló, kifejezetten a krekk kokain használatára specializálódott szolgálatok létrehozása (NTA, 2003).
Det finnes ingen veletablert, anerkjent farmakologisk behandling for personer med et kokainproblem som det gjør for opiatproblemer. Noen ganger kan kokainbrukere få forskrevet legemidler for systematisk lindring, men disse virker oftest bare en kort tid og tar sikte på å lindre problemene relatert til kokainbruk, f.eks. angst og søvnforstyrrelser. Mer langsiktige former for behandling av kokainbrukere gis vanligvis innenfor de generelle rusmiddeltjenestene. Imidlertid synes de generelle behandlingsmulighetene for personer med kokainproblemer å være dårlig utbygget (Haasen, 2003). Dette kan være i ferd med å endres ettersom enkelte land nå har begynt å bygge ut nye behandlingstiltak for personer med et kokainproblem. For eksempel er England nå i ferd med å få på plass et tilbud spesifikt rettet mot crack-brukere (NTA, 2003).
Nie istnieje dobrze opracowana i rozpowszechniona metoda leczenia farmakologicznego osób uzależnionych od kokainy, porównywalna z metodą dostępną dla osób cierpiących na problemy związane z opiatami. Leki systematycznej ulgi są czasami przepisywane osobom uzależnionym od kokainy, ale ich działanie jest zazwyczaj krótkotrwałe i skierowane na ograniczenie problemów wynikających z zażywania kokainy, np. lęków czy zaburzeń snu. Długotrwałe leczenie osób uzależnionych od kokainy jest generalnie przeprowadzane w ramach ogólnych usług leczenia z uzależnień od narkotyków. Ogólnie jednak możliwości leczenia oferowane osobom z uzależnieniem od kokainy zdają się być słabo rozwinięte (Haasen, 2003). Taka sytuacja być może zmieni się, gdyż kilka państw podejmuje się przygotowania nowych reakcji leczenia skierowanych na osoby uzależnione od kokainy. Dobrym przykładem jest stworzenie w Anglii specjalnych służb zajmujących się problemami zażywania kraku (NTA, 2003).
Neexistuje zavedená a všeobecne rozšírená farmakologická liečba dostupná pre problémových užívateľov kokaínu, akú majú osoby trpiace problémami s opiátovými drogami. Na systematické uľahčenie možno niekedy predpísať užívateľom kokaínu lieky, ktoré ale zvyčajne pôsobia krátkodobo a cielene na zmiernenie problémov súvisiacich s užívaním kokaínu, napr. proti úzkosti alebo poruchám spánku. Dlhodobejšie možnosti liečby užívateľov kokaínu obvykle poskytujú všeobecné protidrogové zariadenia. Možnosti celkovej liečby osôb s problémami s kokaínom sa však javia ako nedostatočne rozvinuté (Haasen 2003). Pravdepodobne práve dochádza k zmene, lebo niektoré krajiny začínajú vyvíjať nové liečebné opatrenia zamerané na osoby s kokaínovými problémami; príkladom je vývoj osobitných služieb orientovaných na užívanie kraku v Anglicku (NTA 2003).
Za problematične uživalce kokaina ni na voljo nobenega uveljavljenega farmakološkega zdravljenja, kot ga tudi ni za tiste, ki imajo probleme zaradi uživanja opiatov. Uživalcem kokaina se lahko včasih predpišejo zdravila za sistematično olajšanje, vendar imajo običajno kratkotrajne učinke in so namenjena zmanjšanju problemov, povezanih z uživanjem kokaina, na primer tesnobnosti ali motenj spanja. Dolgotrajne možnosti zdravljenja za uživalce kokaina se po navadi izvajajo v okviru splošnih služb za zdravljenje odvisnosti od drog. Vendar se zdi, da so skupne možnosti za zdravljenje tistih, ki imajo probleme s kokainom, slabo razvite (Haasen, 2003). To pa se bo mogoče spremenilo, saj nekatere države pričenjajo razvijati nove načine zdravljenja, namenjene osebam, ki imajo težave zaradi kokaina, v Angliji na primer razvijajo posebne službe za zdravljenje problemov zaradi uživanje crack kokaina (NTA, 2003).
Det saknas väletablerade och utbredda farmakologiska behandlingar för kokainmissbrukare av det slag som finns för opiatmissbrukare. Systematiskt lindrande läkemedel kan ibland skrivas ut till kokainmissbrukare, men det sker oftast för en kort tid och för att lindra problem till följd av kokainmissbruket, såsom oro eller sömnstörningar. Mer långsiktiga behandlingar av kokainmissbrukare sker oftast på allmänna behandlingshem. Behandlingsalternativen för personer med kokainproblem verkar dock vara dåligt utvecklade (Haasen, 2003). Detta kan vara på väg att förändras i takt med att en del länder börjar utveckla nya behandlingar inriktade på personer med kokainproblem, där ett exempel är utvecklingen av särskilda behandlingshem för missbrukare av crack-kokain i England (NTA, 2003).
Nav izstrādātas un plaši izplatītas farmakoloģiskās ārstēšanas, kas būtu pieejama lietotājiem ar kokaīna lietošanas problēmām, kā tas, piemēram, ir attiecībā uz tiem lietotājiem, kam ir opiātu lietošanas problēmas. Kokaīna lietotājiem atsevišķos gadījumos var indicēt zāles sistemātiskai simptomu atvieglošanai, taču tās parasti ir īstermiņa, un to mērķis ir samazināt ar kokaīna lietošanu saistītās problēmas, piemēram, uzbudinājumu vai miega traucējumus. Ilgtermiņa ārstēšanu kokaīna lietotājiem parasti veic saskaņā ar standarta narkotiku atkarības ārstēšanu. Taču vispārējās ārstēšanās iespējas tiem, kam ir kokaīna problēmas, ir vāji attīstītas (Haasen, 2003). Šī situācija sāk mainīties, jo dažas valstis sāk izstrādāt jaunas ārstēšanās iespējas cilvekiem ar kokaīna lietošanas problēmas, un kā piemērs būtu minama īpašu pakalpojumu izstrāde kreka lietotājiem, kuru izstrādā Anglijā (NTA, 2003).
  Hepatita B ÅŸi C  
Prevalenţa markerilor virusului hepatitic B (HBV) variază de asemenea considerabil atât în aceeaşi ţară, cât şi de la o ţară la alta (134). Datele cele mai complete se referă la anti-HBc, ceea ce indică prezenţa infecţiei şi, printre cei cu rezultate negative, potenţialul de vaccinare.
The prevalence of hepatitis B virus (HBV) markers also varies greatly both within and between countries (134). The most complete data are for anti-HBc, which indicates a history of infection and, among those testing negative, the potential for vaccination. In 2002–03, IDU samples with prevalence over 60 % were reported from Belgium, Estonia and Italy, while samples with prevalence under 30 % were reported from Belgium, Spain, Italy, Austria, Portugal, Slovenia, Slovakia and the United Kingdom (135). Hepatitis B notification data for the period 1992–2003, for those countries from which data are available, suggest that the proportion of IDUs has been increasing (136). In the Nordic region, the great majority of notified acute cases of hepatitis B occur among IDUs, and hepatitis B outbreaks have coincided with increases in drug injecting in several countries (Blystad et al., 2005).
La prévalence du marqueur du virus de l'hépatite B (VHB) varie également fortement tant à l'intérieur même des pays qu'entre ceux-ci (134). Les données les plus complètes concernent l'anti-HBc, qui indique des antécédents d'infection et, pour ceux dont le test est négatif, le potentiel de vaccination. En 2002-2003, des échantillons d'UDVI avec une prévalence supérieure à 60 % ont été rapportés par la Belgique, l'Estonie et l'Italie, tandis que des échantillons avec un taux de prévalence inférieur à 30 % étaient observés en Belgique, en Espagne, en Italie, en Autriche, au Portugal, en Slovénie, en Slovaquie et au Royaume‑Uni (135). Les données relatives au signalement de l'hépatite B concernant la période 1992-2003, pour les pays pour lesquels des données sont disponibles, suggèrent que la proportion d'UDVI a augmenté (136). Dans les pays scandinaves, la plupart des cas signalés d'hépatite B aiguë concernent des UDVI, et des poussées d'hépatite B ont coïncidé avec des augmentations de la consommation de drogue par voie intraveineuse dans plusieurs pays (Blystad et al., 2005).
Auch bei der Prävalenz der Marker für das Hepatitis-B-Virus (HBV) gibt es große Unterschiede sowohl innerhalb der Länder als auch zwischen den einzelnen Ländern (134). Die vollständigsten Daten liegen für den Marker Anti-HBc vor, der auf Infektionen in der Vergangenheit hinweist. Bei negativ getesteten Personen ist somit eine Impfung möglich. Für den Zeitraum 2002/2003 wurden IDU-Stichproben mit Prävalenzraten über 60 % aus Belgien, Estland und Italien gemeldet, während Belgien, Spanien, Italien, Österreich, Portugal, Slowenien, die Slowakei und das Vereinigte Königreich über Stichproben mit Prävalenzraten unter 30 % berichteten (135). Für die Länder, aus denen Meldedaten bezüglich Hepatitis B verfügbar sind, belegen diese für den Zeitraum 1992 bis 2003 einen zunehmenden Anteil von IDU (136). In den skandinavischen Ländern betreffen die allermeisten gemeldeten Fälle akuter Hepatitis B injizierende Drogenkonsumenten, und in mehreren Ländern korreliert die Zahl der Ausbrüche von Hepatitis B mit der Zunahme des injizierenden Drogenkonsums (Blystad et al., 2005).
La prevalencia de los marcadores del virus de la hepatitis B (VHB) también presenta grandes variaciones en y entre los distintos países (134). Los datos más completos son los relativos a los anti-HBc, que indican que ha habido infección y la posibilidad de vacunar a quienes dan negativo en los análisis. En 2002–03, se observan muestras de consumidores por vía parenteral con una prevalencia superior al 60 % en Bélgica, Estonia e Italia, e inferior al 30 % en Bélgica, España, Italia, Austria, Portugal, Eslovenia, Eslovaquia y Reino Unido (135). Los datos de notificación de la hepatitis B para el período 1992–2003 indican que, en los países que facilitan datos, el porcentaje de consumidores de drogas por vía parenteral tiende al alza (136). En la región nórdica, la mayor parte de los casos notificados de hepatitis B aguda se dan entre los consumidores por vía parenteral, y los brotes de hepatitis B coinciden con el aumento de esta práctica en varios países (Blystad y cols., 2005).
Anche la prevalenza dei marcatori del virus dell’epatite B (HBV) varia enormemente da paese a paese e all’interno dello stesso paese (134). I dati più completi riguardano il test HBc, che - se positivo - indica una storia di infezione e, tra i soggetti risultati negativi, suggerisce un potenziale per la vaccinazione. Nel 2002-2003 campioni di consumatori di stupefacenti per via parenterale con una prevalenza superiore al 60% sono stati riferiti da Belgio, Estonia e Italia, mentre campioni con prevalenza inferiore al 30% sono stati segnalati da Belgio, Spagna, Italia, Austria, Portogallo, Slovenia, Slovacchia e Regno Unito (135). I dati sulla notifica dell’epatite B per il periodo 1992-2003 per i paesi che hanno fornito dati suggeriscono che la percentuale dei consumatori di stupefacenti per via parenterale è in crescita (136). Nella regione nordica la grande maggioranza dei casi acuti notificati di epatite B si verifica tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale; in alcuni paesi le epidemie di epatite B sono coincise con aumenti del consumo di droga endovena (Blystad e altri, 2005).
A prevalência dos marcadores do vírus da hepatite B (VHB) também varia muito consoante os países e as regiões de cada país (134). Os dados mais completos referem‑se aos anticorpos da hepatite B, que indiciam um historial de infecções e, entre aqueles cujas análises têm resultados negativos, o potencial de vacinação. Em 2002‑2003, a Bélgica, Estónia e Itália comunicaram amostras de CDI com prevalência superior a 60%, tendo sido comunicadas amostras com uma prevalência inferior a 30% pela Bélgica, Espanha, Itália, Áustria, Portugal, Eslovénia, Eslováquia e Reino Unido (135). Os dados das notificações de casos de hepatite B no período de 1992‑2003, em relação aos países com dados disponíveis, sugerem que a percentagem de CDI tem vindo a aumentar (136). Na região nórdica, a grande maioria de casos agudos notificados de hepatite B verificam-se entre os CDI e os surtos de hepatite B coincidiram com aumentos do consumo de droga injectada em vários países (Blystad et al., 2005).
Ο επιπολασμός των δεικτών του ιού της ηπατίτιδας B (HBV) διαφέρει επίσης σημαντικά τόσο εντός όσο και μεταξύ των χωρών (134). Τα πληρέστερα στοιχεία αφορούν τον δείκτη anti-HBc, γεγονός που υποδηλώνει ιστορικό μόλυνσης και τη δυνατότητα εμβολιασμού των ατόμων με αρνητική εξέταση. Το 2002–03, δείγματα ΧΕΝ με επιπολασμό άνω του 60 % αναφέρθηκαν από το Βέλγιο, την Εσθονία και την Ιταλία, ενώ δείγματα με επιπολασμό κάτω του 30 % αναφέρθηκαν από το Βέλγιο, την Ισπανία, την Ιταλία, την Αυστρία, την Πορτογαλία, τη Σλοβενία, τη Σλοβακία και το Ηνωμένο Βασίλειο (135). Τα αναφερόμενα στοιχεία για την ηπατίτιδα B για το διάστημα 1992–2003, για τις χώρες όπου υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία, υποδηλώνουν ότι το ποσοστό των ΧΕΝ αυξάνει (136). Στις Βόρειες χώρες, η μεγάλη πλειονότητα των αναφερόμενων περιπτώσεων οξείας ηπατίτιδας B αφορά ΧΕΝ, και οι επιδημικές εκρήξεις ηπατίτιδας B συνέπεσαν με αυξήσεις στην ενέσιμη χρήση ναρκωτικών σε αρκετές χώρες (Blystad κ.ά., 2005).
De prevalentie van markers voor het hepatitis-B-virus (HBV) varieert ook aanzienlijk in en tussen landen (134). De meest volledige gegevens zijn die over anti-HBc (de aanwezigheid van deze stof wijst op een infectieverleden) en drugsgebruikers met een negatieve testuitslag op deze stof kunnen tegen HBV gevaccineerd worden. In 2002-2003 zijn steekproeven onder ID’s met een prevalentie van meer dan 60% gemeld door België, Estland en Italië, terwijl in België, Spanje, Italië, Oostenrijk, Portugal, Slovenië, Slowakije en het Verenigd Koninkrijk steekproeven met een prevalentie van minder dan 30% zijn aangetroffen (135). Uit de registratiegegevens van hepatitis B voor de periode tussen 1992 en 2003 blijkt dat in de landen waarvoor gegevens beschikbaar zijn, het percentage geregistreerde ID’s toeneemt (136). In Noord-Europa heeft de grote meerderheid van geregistreerde acute HCB-gevallen betrekking op ID’s en in een aantal landen vallen hepatitis-B-epidemieën samen met een toename van het injecterend drugsgebruik (Blystad et al., 2005).
Prevalence markerů viru hepatitidy typu B (HBV) se také značně mění jak v rámci zemí, tak mezi nimi (134). Nejúplnější údaje jsou k dispozici pro protilátky anti-HBc, což naznačuje historii infekce a mezi osobami s negativním testem i ty, kteří přichází do úvahy pro vakcinaci. V letech 2002–2003 byly hlášeny vzorky injekčních uživatelů drog s prevalencí přes 60 % z Belgie, Estonska a Itálie, zatímco vzorky s prevalencí pod 30 % byly hlášeny z Belgie, Španělska, Itálie, Rakouska, Portugalska, Slovinska, Slovenska a Spojeného království (135). Údaje o hlášení hepatitidy typu B za období 1992–2003 pro ty země, ze kterých jsou údaje k dispozici, naznačují, že podíl injekčních uživatelů drog vzrůstá (136). V severském regionu se velká většina oznámených akutních případů hepatitidy typu B vyskytuje mezi injekčními uživateli drog a propuknutí hepatitidy typu B se shodovalo se zvýšeným nitrožilním užíváním drog v několika zemích (Blystad a kol., 2005).
Udbredelsen af markører for hepatitis B virus (HBV) varierer også meget inden for og mellem landene (134). De mest fuldstændige data foreligger for anti-HBc, hvilket indikerer en tidligere infektion og, blandt dem, der blev testet negative, et potentiale for vaccination. I 2002–2003 meldte Belgien, Estland og Italien om en udbredelse blandt stikprøver af intravenøse storbrugere på over 60 %, mens der blev rapporteret om en udbredelse på under 30 % i Belgien, Spanien, Italien, Østrig, Portugal, Slovenien, Slovakiet og Det Forenede Kongerige (135). Det fremgår af anmeldelsesdata for hepatitis B for perioden 1992–2003 for de lande, for hvilke der foreligger data, at andelen af intravenøse stofbrugere har været stigende (136). I den nordiske region opstår langt størstedelen af de anmeldte akutte tilfælde af hepatitis B blandt intravenøse stofbrugere, og udbrud af hepatitis B har været sammenfaldende med stigninger i intravenøs stofbrug i mange lande (Blystad m.fl., 2005).
B-hepatiidi viiruse (HBV) levimuse näitajad on samuti väga erinevad nii piirkonniti kui riigiti (134). Kõige täielikumad andmed on olemas anti-HBc kohta, mis viitab varasemale infektsioonile ja negatiivse testitulemuse puhul vaktsineerimise võimalusele. Ajavahemikul 2002–2003 teatasid rohkem kui 60%-lise levimusega uimastisüstijate valimitest Belgia, Eesti ja Itaalia ning alla 30%-lise levimusega valimitest Belgia, Hispaania, Itaalia, Austria, Portugal, Sloveenia, Slovakkia ja Ühendkuningriik (135). B-hepatiidist teatamise andmed ajavahemiku 1992–2003 kohta näitavad, et andmed esitanud riikides on süstivate narkomaanide osakaal suurenenud (136). Põhjamaades esineb suur osa teatatud B-hepatiidi juhtudest süstivatel narkomaanidel ning mitmetes riikides on B-hepatiidi haiguspuhangud langenud kokku narkootikumide süstimise tõusuga (Blystad et al., 2005).
Myös B-hepatiittiviruksen (HBV) markkerien levinneisyys vaihtelee voimakkaasti maiden sisällä ja maiden välillä (134). Kattavimmat tiedot koskevat anti-HBc:tä, joka osoittaa aiemman tartunnan ja – negatiivisen testituloksen saaneilla – rokotuksen mahdollisuuden. Vuonna 2002–2003 huumeiden injektiokäyttäjien otoksia, joissa levinneisyys oli yli 60 prosenttia, ilmoittivat Belgia, Viro ja Italia, kun taas otoksia, joissa levinneisyys oli alle 30 prosenttia, ilmoittivat Belgia, Espanja, Italia, Itävalta, Portugali, Slovenia, Slovakia ja Yhdistynyt kuningaskunta (135). B-hepatiitin ilmoitustiedot vuosilta 1992–2003 viittaavat siihen, että tietoja toimittaneissa maissa huumeiden injektiokäyttäjien osuus on kasvanut (136). Pohjoismaissa suurin osa ilmoitetuista akuuteista B-hepatiittitapauksista on havaittu huumeiden injektiokäyttäjillä, ja useissa maissa B-hepatiittiepidemiat ovat ilmenneet samaan aikaan, kun injektiokäyttö on lisääntynyt (Blystad et al., 2005).
A hepatitis B vírus (HBV) markereinek előfordulása szintén igen változatos az országok között és az országokon belül(134). A legteljesebb adatok a HBV-ellenanyagra vonatkoznak, amely jelzi a fertőzés történetét, illetve – a negatívként tesztelt személyeknél – a védőoltás lehetőségét. 2002–03-ban az injekciós kábítószer-használók mintáiban 60% feletti előfordulást jelentettek Belgiumból, Észtországból és Olaszországból, ugyanakkor 30% alatti prevalenciáról számoltak be Belgiumból, Spanyolországból, Olaszországból, Ausztriából, Portugáliából, Szlovéniából, Szlovákiából és az Egyesült Királyságból(135). A hepatitis B bejelentési adatai az 1992–2003 közötti időszakból, az adatszolgáltató országokban, az injekciós kábítószer-használók arányának növekedésére utalnak(136). A skandináv régióban a bejelentett akut hepatitis B esetek túlnyomó többsége az injekciós kábítószer-használóknál fordul elő, és a hepatitis B kitörései több országban is egybeestek az injekciós kábítószer-használat növekedésével (Blystad és mások, 2005).
Utbredelsen av markører for hepatitt B-viruset (HBV) varierer også mye både innenfor det enkelte land og landene imellom (134). De mest komplette opplysningene gjelder anti-HBc, som indikerer tidligere smitte, og for de som tester negativt, et potensial for vaksinasjon. I 2002-2003 ble utvalg av sprøytebrukere med prevalenstall over 60 % rapportert av Belgia, Estland og Italia, mens utvalg med prevalenstall under 30 % ble rapportert av Belgia, Spania, Italia, Østerrike, Portugal, Slovenia, Slovakia og Storbritannia (135) . Meldingsdata om hepatitt B for perioden 1992-2003 for de landene som har lagt fram data, tyder på at andelen sprøytebrukere har gått opp (136). I Norden opptrer det store flertallet av de meldte akutte tilfellene av hepatitt B blant sprøytebrukere, og hepatitt B-utbrudd har falt sammen med økt sprøytebruk i flere land (Blystad et al., 2005).
Rozpowszechnienie znaczników wirusowego zapalenia wątroby typu B (HBV) także różni się bardzo wewnątrz państw i między poszczególnymi państwami (134). Najbardziej kompletne dane uzyskuje się dzięki przeciwciałom anty-HBc, które wykazują historię zakażenia, a w grupie osób z negatywnym wynikiem testu, możliwości szczepienia. W latach 2002-2003 o próbkach osób zażywających narkotyki dożylnie z rozpowszechnieniem powyżej 60% doniosły Belgia, Estonia i Włochy, a o próbkach z rozpowszechnieniem poniżej 30% państwa takie jak Belgia, Hiszpania, Włochy, Austria, Portugalia, Słowenia, Słowacja i Wielka Brytania (135). Dane o zgłoszeniach wirusowego zapalenia wątroby typu B za okres 1992-2003 dla państw, z których dane są dostępne, sugerują, że odsetek osób wstrzykujących narkotyki rośnie (136). W regionie skandynawskim ogromna większość zgłoszonych ostrych przypadków wirusowego zapalenia wątroby typu B dotyczy osób przyjmujących narkotyki dożylnie, a w kilku państwach wybuchy HBV występowały równolegle ze wzrostem stosowania narkotyków dożylnie (Blystad et al., 2005).
Aj prevalencia markerov vírusu hepatitídy B (HBV) je veľmi rôzna tak v jednotlivých krajinách, ako aj medzi nimi (134). Najúplnejšie údaje sú podľa protilátky anti-HBc, ktorá ukazuje históriu infekcie a medzi osobami s negatívnym výsledkom testov tie, ktoré prichádzajú do úvahy na vakcináciu. V rokoch 2002 – 03 oznámili vzorky IDU s prevalenciou nad 60 % z Belgicka, Estónska a Talianska, vzorky s prevalenciou pod 30 % z Belgicka, Španielska, Talianska, Rakúska, Portugalska, zo Slovinska, Slovenska a Spojeného kráľovstva (135). Údaje o hepatitíde typu B oznámené za obdobie 1992 – 2003 z krajín, ktoré ich poskytli, svedčia o zvyšujúcom sa percente IDU (136). Veľká väčšina akútnych prípadov hepatitídy B v severskom regióne bola medzi IDU a prípady vypuknutia hepatitídy B sa zhodovali so zvýšeným výskytom injekčného užívania drog vo viacerých krajinách (Blystad a kol. 2005).
Označevalci razširjenosti virusa hepatitisa (HBV) se prav tako zelo razlikujejo med državami in znotraj njih (134). Najpopolnejši podatki so za anti HBc, ki navaja zgodovino okužbe, in med tistimi, katerih testi so bili negativni, možnost za cepljenje. V letih 2002–03 so o vzorcih injicirajočih uživalcev drog z razširjenostjo nad 60 % poročali iz Belgije, Estonije in Italije, o vzorcih z razširjenostjo pod 30 % pa iz Belgije, Španije, Italije, Avstrije, Portugalske, Slovenije, Slovaške in Združenega kraljestva (135). Podatki o prijavljenem hepatitisu B za obdobje med letoma 1992 in 2003 za tiste države, za katere so na voljo podatki, kažejo, da se je delež injicirajočih uživalcev drog povečal (136). V nordijski regiji se velika večina prijavljenih akutnih primerov hepatitisa B pojavlja med injicirajočimi uživalci drog, medtem ko se izbruhi hepatitisa B v več državah prekrivajo s povečanjem vbrizgavanja droge (Blystad et al., 2005).
Prevalensen av markörer för hepatit B-virus (HBV) skiljer sig också stort både inom länder och från land till land(134). De mest fullständiga uppgifterna gäller anti-HBC, vilket tyder på att infektioner förekommit och att de som testar negativt har möjlighet att vaccinera sig. Under 2002–2003 redovisade Belgien, Estland och Italien urval av injektionsmissbrukare med prevalens över 60 %, medan Belgien, Spanien, Italien, Österrike, Portugal, Slovenien, Slovakien och Storbritannien redovisade urval med prevalens under 30 %(135). Antalet anmälda hepatit B-fall för perioden 1992–2003, för de länder som kan redovisa uppgifter, tyder på att andelen injektionsmissbrukare har ökat(136). I Norden är det injektionsmissbrukare som står för de allra flesta akuta fallen av hepatit B. Epidemier av hepatit B har sammanfallit med ökningar av injektionsmissbruket i flera länder (Blystad m.fl., 2005).
B hepatīta vīrusa (HBV) rādītāju izplatība lielā mērā atšķiras gan valstīs, gan valstu starpā (134). Vispilnīgākie dati ir par anti-HBc, kas norāda uz infekcijas vēsturi, un vakcinācijas aktivitāti starp tiem, kuru testu rezultāti ir negatīvi. 2002.–2003. gadā par injicējamo narkotiku lietotājiem ar izplatību lielāku par 60% ziņoja Beļģija, Igaunija un Itālija, bet par paraugiem, kuros izplatība ir zemāka par 30%, ziņo Beļģija, Spānija, Itālija, Austrija, Portugāle, Slovēnija, Slovākija un Apvienotā Karaliste (135). Dati par B hepatītu par laika periodu no 1992. līdz 2003. gadam par tām valstīm, no kurām ir pieejama informācija, norāda, ka injicējamo narkotiku lietotāju skaits ir pieaudzis (136). Ziemeļvalstu reģionā lielākā daļa no zināmajiem akūtajiem B hepatīta gadījumiem ir injicējamo narkotiku lietotāju vidū, un B hepatīta gadījumu pieaugums vairākās valstīs ir sakritis ar narkotiku injicēšanas pieaugumu (Blystad et al., 2005).
  Date privind cererile d...  
Totuşi, acest lucru nu este valabil pentru toate ţările; de exemplu, în Ţările de Jos, o analiză a datelor privind cererile de tratament din partea consumatorilor de cocaină sugerează că mulţi clienţi ai tratamentului pentru dependenţă de cocaină sunt consumatori de mai multe droguri şi că dintre aceştia cei mai numeroşi sunt cei care consumă şi cocaină şi heroină (Mol et al., 2002).
Cocaine is often used in combination with another subsidiary drug, often cannabis (40 %) or alcohol (37 %). Local studies of drug injectors suggest that, in some areas, the combination of heroin and cocaine within an injection is becoming more popular (sometimes referred to by drug injectors as ‘speedballing’). If this is the case, it is not evident in the overall treatment demand data from most countries, in which only a small proportion of clients report the combined use of heroin and cocaine. However, this is not true for all countries; for example, in the Netherlands, an analysis of treatment demand data for cocaine users suggests that many cocaine clients are polydrug consumers and that the largest group is composed of those using both cocaine and heroin (Mol et al., 2002).
La cocaïne est fréquemment utilisée avec une autre drogue subsidiaire, souvent le cannabis (40 % des cas) ou l'alcool (37 %). Des études locales menées auprès d'usagers qui s'injectent la drogue montrent que, dans certaines régions, l'injection d'une combinaison d'héroïne et de cocaïne (parfois appelée «speedballing» ou «cocktail») devient de plus en plus populaire. Si tel est effectivement le cas, cette constatation ne ressort pas des données globales sur les demandes de traitement de la plupart des pays, où seule une petite partie des patients déclare combiner héroïne et cocaïne. Ce n'est toutefois pas vrai dans tous les pays. Aux Pays-Bas, par exemple, une analyse des données relatives aux demandes de traitement pour les cocaïnomanes suggère que de nombreux usagers de cocaïne sont des polytoxicomanes et que le groupe le plus important se compose de patients qui consomment à la fois de la cocaïne et de l'héroïne (Mol et al., 2002).
Kokain wird häufig in Kombination mit anderen Sekundärdrogen konsumiert, zumeist mit Cannabis (40 %) oder Alkohol (37 %). Lokale Studien unter injizierenden Drogenkonsumenten belegen, dass in einigen Gebieten die Kombination von Heroin und Kokain in einer Injektion (von den Drogenkonsumenten zuweilen als „Speedballing“ bezeichnet) zunehmend Verbreitung findet. Sollte dies zutreffen, kommt es in den Gesamtdaten zur Behandlungsnachfrage der meisten Länder nicht zum Ausdruck, in denen nur ein kleiner Teil der Patienten angibt, eine Kombination aus Heroin und Kokain zu konsumieren. Dies gilt jedoch nicht für alle Länder. In den Niederlanden wurde beispielsweise in einer Analyse der Behandlungsnachfragedaten von Kokainkonsumenten festgestellt, dass viele Kokainkonsumenten mehrere Drogen konsumieren und die meisten dieser polyvalenten Drogenkonsumenten sowohl Kokain als auch Heroin einnehmen (Mol et al., 2002).
») Si esto es así, no resulta evidente a partir de los datos totales de solicitudes de tratamiento facilitados por la mayoría de países, donde sólo un pequeño porcentaje de los pacientes declara consumir heroína y cocaína combinadas. No obstante, esto no es aplicable a todos los países; por ejemplo, en los Países Bajos, un análisis de los datos de las solicitudes de tratamiento realizadas por consumidores de cocaína indica que muchos de los pacientes de cocaína son politoxicómanos, y que quienes consumen cocaína y heroína conforman el grupo de mayor tamaño (Mol y cols., 2002).
). Se così fosse, ciò tuttavia non emergerebbe dai dati generali riferiti alle richieste di terapia provenienti dalla maggior parte dei paesi, dove solo una percentuale minore di pazienti ammette l’uso combinato di eroina e cocaina. Questo non si verifica ovunque: nei Paesi Bassi, per esempio, un’analisi dei dati riferiti alle richieste di terapia dei consumatori di cocaina evidenzia che molti pazienti cocainomani fanno uso di più sostanze stupefacenti e che il gruppo più corposo è costituito dai soggetti che usano la cocaina in associazione all’eroina (Mol e altri, 2002).
Η κοκαΐνη χρησιμοποιείται συχνά σε συνδυασμό με μια άλλη δευτερεύουσα ουσία, συχνά την κάνναβη (40 %) ή το αλκοόλ (37 %). Τοπικές έρευνες σε χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών υποδηλώνουν ότι, σε ορισμένες περιοχές, ο συνδυασμός ηρωίνης και κοκαΐνης στην ίδια ένεση γίνεται ολοένα και πιο διαδεδομένος (ορισμένες φορές αναφέρεται από τους χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών ως «speedballing»). Εάν ισχύει κάτι τέτοιο, αυτό δεν είναι εμφανές στα συνολικά στοιχεία σχετικά με την αίτηση για θεραπεία από τις περισσότερες χώρες, στα οποία ένα μικρό μόνον ποσοστό ατόμων που ζητούν θεραπεία αναφέρει συνδυασμένη χρήση ηρωίνης και κοκαΐνης. Ωστόσο, αυτό δεν ισχύει για όλες τις χώρες· για παράδειγμα, στις Κάτω Χώρες, η ανάλυση των στοιχείων σχετικά με την αίτηση για θεραπεία για τους χρήστες κοκαΐνης υποδηλώνει ότι πολλά άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη κάνουν πολλαπλή χρήση ναρκωτικών και ότι η μεγαλύτερη ομάδα απαρτίζεται από άτομα που κάνουν χρήση κοκαΐνης και ηρωίνης (Mol κ.ά., 2002).
Cocaïne wordt veelal in combinatie met een andere secundaire drug gebruikt, vaak met cannabis (40%) of alcohol (37%). Uit lokale onderzoeken naar drugsspuiters blijkt dat de combinatie van heroïne en cocaïne in één spuit in bepaalde gebieden aan populariteit wint (door de drugsspuiters zelf soms “speedballing” genoemd). Dit wordt in de meeste landen overigens niet bevestigd door de algemene gegevens over de behandelvraag omdat slechts een klein percentage van de cliënten aangeeft heroïne in combinatie met cocaïne te gebruiken. Dit geldt echter niet voor alle landen. Uit een analyse van de gegevens over de vraag naar behandeling onder cocaïnegebruikers in Nederland blijkt bijvoorbeeld dat veel cocaïnecliënten polydrugsgebruikers zijn en dat de grootste groep zowel cocaïne als heroïne gebruikt. (Mol et al., 2002).
Kokain se často užívá v kombinaci s jinou vedlejší drogou, mnohdy konopím (40 %) nebo alkoholem (37 %). Místní studie osob užívajících drogu nitrožilně naznačují, že v některých oblastech se kombinace heroinu a kokainu v jedné injekci stává stále populárnější (tyto osoby o tomto často hovoří jako o „speedballingu“). Pokud tomu tak je, není tato skutečnost zřejmá z celkových údajů o žádostech o léčbu z většiny zemí, ve kterých pouze malá část klientů uvádí kombinované užívání heroinu a kokainu. To však neplatí pro všechny země, např. v Nizozemsku rozbor údajů o žádostech o léčbu pro uživatele kokainu naznačuje, že mnozí klienti žádající o léčbu v souvislosti s konopím jsou konzumenti více druhů drog a že největší skupina se skládá z osob užívajících jak kokain, tak heroin (Mol a kol., 2002).
Kokain bruges ofte sammen med et andet stof, ofte cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokale undersøgelser af intravenøse stofbrugere viser, at blandingen af heroin og kokain i samme sprøjte er ved at blive mere populær i nogle områder (af intravenøse stofbrugere undertiden kaldet en 'speedball'). Hvis dette er tilfældet, fremgår det ikke klart af dataene om den generelle behandlingsefterspørgsel fra de fleste lande, hvor kun en lille andel af klienterne angiver kombineret brug af heroin og kokain. Dette gælder imidlertid ikke for alle lande; f.eks. i Nederlandene viser en analyse af data om behandlingsefterspørgsel blandt kokainbrugere, at mange kokainklienter er blandingsbrugere, og at den største gruppe består af personer, der bruger både kokain og heroin (Mol m.fl., 2002).
Kokaiinia käytetään usein yhdessä toissijaisen päihteen, yleensä kannabiksen (40 %) tai alkoholin (37 %), kanssa. Suonensisäisten huumeiden käyttäjistä tehdyt paikalliset tutkimukset viittaavat siihen, että heroiinin ja kokaiinin yhdistelmä ruiskeena (jota käyttäjät kutsuvat toisinaan "speedballiksi") on joillakin alueilla kasvattamassa suosiotaan. Jos tämä pitää paikkansa, se ei näy tiedoista, joita useimmat maat ovat toimittaneet yleisestä hoidontarpeesta ja joiden mukaan vain pieni osa asiakkaista ilmoittaa käyttävänsä heroiinia ja kokaiinia yhdessä. Tämä ei kuitenkaan koske kaikkia maita, esimerkiksi Alankomaiden tiedot kokaiinin käyttäjien hoidontarpeesta viittaavat siihen, että monet kokaiiniasiakkaat ovat huumeiden sekakäyttäjiä ja että heistä suurimman ryhmän muodostavat ne, jotka käyttävät sekä kokaiinia että heroiinia (Mol et al., 2002).
A kokaint gyakran más kiegészítő kábítószerrel, sokszor kannabisszal (40%) vagy alkohollal (37%) kombináltan használják. A kábítószert injektálók között végzett helyi vizsgálat azt mutatta, hogy egyes területeken kezd népszerűvé válni a heroin és kokain egy injekcióban beadott kombinációja (ezt a kábítószert injektálók olykor a „speedballing” néven említik). Ha ez így is van, a legtöbb ország átfogó gyógykezelési igényekről jelentett adataiból ez nem tűnik ki, ezek szerint ugyanis csak a páciensek kis része számolt be a kokain és a heroin kombinált használatáról. Ez azonban nem mondható el mindegyik országról; így például Hollandiában a kokainhasználókra vonatkozó gyógykezelési igények adatainak elemzése arra utal, hogy sok kokainfogyasztó valójában polidrogfogyasztó, és hogy a legnagyobb csoport a kokaint és heroint egyaránt használókból áll (Mol és mások, 2002).
Kokain brukes ofte i kombinasjon med et annet rusmiddel, ofte cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokale studier blant sprøytebrukere viser at det i enkelte områder er blitt populært å kombinere heroin og kokain i sprøytene (sprøytebrukerne kaller det gjerne selv ”speedballing”). Hvis så er tilfelle, er ikke dette noe som vises igjen i de samlede dataene over behandlingsbehov i de fleste land, hvor bare en liten andel av klientene oppgir kombinasjonsbruk av heroin og kokain. Dette gjelder imidlertid ikke alle land, for i Nederland tyder en analyse av dataene for kokainbrukeres behandlingsbehov på at mange kokainklienter er blandingsbrukere, og at den største gruppen består av folk som bruker både kokain og heroin (Mol et al., 2002).
Kokaina częsta zażywana jest w połączeniu z innym narkotykiem drugorzędnym, często są nim pochodne konopi indyjskich (40%) lub alkohol (37%). Lokalne badania nad osobami wstrzykującymi narkotyk sugerują, że na niektórych obszarach coraz bardziej popularne staje się połączenie heroiny i kokainy w ramach jednej iniekcji (sami zażywający określają to czasami jako „speedballing”). Jeżeli jest tak faktycznie, nie jest to widoczne w danych o całościowym zapotrzebowaniu na leczenie pochodzących z większości państw. Dane wspominają jedynie o niewielkich liczbach pacjentów zażywających łącznie heroinę i kokainę. Nie jest tak jednak w przypadku wszystkich państw, przykładowo holenderska analiza danych o zapotrzebowaniu na leczenie z uzależnienia od kokainy wskazuje, że wielu pacjentów uzależnionych od kokainy to w rzeczywistości osoby stosujące kilka narkotyków, a ich największa grupa to ludzie zażywający zarówno kokainę, jak i heroinę (Mol et al., 2002).
Kokain se pogosto uporablja v kombinaciji z drugo pomožno drogo, pogosto konopljo (40 %) ali alkoholom (37 %). Lokalne študije o injicirajočih uživalcih drog kažejo, da na nekaterih območjih kombinacija heroina in kokaina v injekciji postaja vedno bolj priljubljena (včasih jo injicirajoči uživalci drog imenujejo "speedball"). To v skupnih podatkih o povpraševanjih po zdravljenju iz večine držav ni jasno, saj v teh državah samo majhen delež oseb poroča o kombiniranem uživanju heroina in kokaina. Vendar to ne velja za vse države; na Nizozemskem analiza podatkov o povpraševanju po zdravljenju zaradi uživanja kokaina na primer kaže, da veliko uživalcev kokaina uživa več drog hkrati ter da največjo skupino sestavljajo tisti, ki uživajo kokain in heroin (Mol et al., 2002).
Kokain används ofta i kombination med andra droger, till exempel cannabis (40 %) eller alkohol (37 %). Lokala undersökningar av injektionsmissbrukare tyder på att kombinationen heroin och kokain i injektioner på vissa håll håller på att öka i popularitet (en kombination som av injektionsmissbrukare ibland kallas ”speedballing”). Om så är fallet märks detta inte i uppgifterna om den totala behandlingsefterfrågan från de flesta länder, där bara en liten andel av klienterna säger sig använda en kombination av heroin och kokain. Detta gäller emellertid inte alla länder. I Nederländerna tyder en analys av uppgifterna om behandlingsefterfrågan bland kokainmissbrukare exempelvis på att många kokainklienter missbrukar flera droger och att den största gruppen består av personer som använder både kokain och heroin (Mol m.fl., 2002).
Kokaīnu bieži lieto kombinācijā ar citām narkotikām, bieži tās ir kaņepes (40 %) vai alkohols (37 %). Vietējie pētījumi par narkotiku injicēšanu norāda, ka dažās zonās populārāka kļūst heroīna un kokaīna apvienošana injekcijās (narkotiku lietotāji, kas narkotikas injicē, to bieži sauc par "ātrumbumbu"). Ja tas tā ir, tas nav saskatāms vispārējos datos par ārstēšanās pieprasījumu lielākajā daļā valstu, kurās tikai neliela daļa pacientu atzīst kombinētu heroīna un kokaīna lietošanu. Taču tas neattiecas uz visām valstīm, piemēram, Nīderlandē analīze par ārstēšanās pieprasījumu kokaīna lietotājiem norāda, ka daudzi kokaīna pacienti lieto vairākas narkotikas, un lielāko daļu veido lietotāji, kas lieto gan kokaīnu, gan heroīnu (Mol et al., 2002).
  Prevenirea consumului d...  
Una dintre problemele dificile cu care se confruntă cei implicaţi în intervenţiile privind canabisul este stabilirea graniţei dintre perspectiva bazată pe prevenire şi perspectiva bazată pe tratament.
A difficult issue for those engaging in the responses to cannabis is where to draw the line between a prevention perspective and a treatment perspective. Cannabis use is influenced by social, peer and personal factors, and these factors play an important part in an individual’s risk of developing a long-term drug problem; thus, prevention work often focuses on these areas rather than on the drug itself (Morral et al., 2002). For example, an evaluation of the Ausweg project, Austria, found that young people notified for first-time cannabis offences were less likely than expected to exhibit personality deficits, illustrating the importance of situational, social and peer influences, rather than individual psychological problems, on drug use (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). A number of projects do focus, however, on cannabis and advise young people on reducing their drug use. An example from Germany is the ‘Quit the Shit’ website, which is an innovative website-based counselling programme for cannabis users.
Pour les personnes qui luttent contre la consommation de cannabis, un problème épineux consiste à définir la frontière entre la prévention et le traitement. La consommation de cannabis est influencée par des facteurs sociaux, personnels et liés aux pairs et ces facteurs jouent un rôle important dans le risque que court un individu de rencontrer un problème sur le long terme. Par conséquent, le travail de prévention est souvent axé sur ces questions plutôt que sur la drogue proprement dite (Morral et al., 2002). Ainsi, une évaluation du projet Ausweg en Autriche a montré que les jeunes interpellés pour la première fois pour un délit lié au cannabis semblaient moins enclins que prévu à présenter des défaillances caractérielles, mettant ainsi en évidence l'importance des influences situationnelles, sociales et des pairs plutôt que des problèmes psychologiques personnels sur l'usage de drogue (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). Plusieurs projets se concentrent toutefois sur le cannabis et conseillent aux jeunes de réduire leur consommation de drogue. C'est le cas, par exemple, du site web allemand «Quit the Shit», qui est un programme novateur sur l'Internet de conseil aux usagers de cannabis.
Eine schwierige Frage für jene, die sich mit Maßnahmen zur Bekämpfung des Cannabiskonsums beschäftigen, liegt darin, wo die Grenze zwischen Prävention und Behandlung zu ziehen ist. Der Cannabiskonsum wird durch soziale und persönliche Faktoren sowie durch die Peer-Gruppe beeinflusst. Diese Faktoren sind von großer Bedeutung für das Risiko des Einzelnen, ein langfristiges Drogenproblem zu entwickeln. Daher liegt der Schwerpunkt bei der Prävention häufig eher auf diesen Bereichen als auf der Droge selbst (Morral et al., 2002). Beispielsweise wurde bei einer Bewertung des österreichischen Projekts Ausweg festgestellt, dass Jugendliche, die erstmals Cannabisdelikte begangen haben, seltener als erwartet Persönlichkeitsdefizite aufweisen. Dies belegt, dass die Einflüsse durch situative und soziale Faktoren sowie Peer-Gruppen für den Drogenkonsum von größerer Bedeutung sind als individuelle psychische Probleme (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). Dennoch liegt bei einer Reihe von Projekten der Schwerpunkt auf Cannabis und der Beratung Jugendlicher, wie sie ihren Drogenkonsum verringern können. Ein Beispiel aus Deutschland ist die Website „Quit the Shit“. Dabei handelt es sich um ein innovatives Internetportal, das Beratung für Cannabiskonsumenten anbietet.
Una questione spinosa per chi intende reagire a questo scenario resta l’individuazione del limite tra prevenzione e trattamento. Il consumo di cannabis è influenzato da fattori sociali, personali e legati al gruppo, i quali fattori rivestono un ruolo importante nel rischio individuale di sviluppare un problema di droga a lungo termine; l’opera di prevenzione pertanto si concentra spesso su tali sfere piuttosto che non sulla droga stessa (Morral e altri, 2002). Per esempio, in seguito ad una valutazione del progetto Ausweg (Austria) è emerso, contrariamente alle previsioni, che sono meno elevate le probabilità che i giovani alla prima denuncia per reati in connessione con la cannabis siano affetti da deficit della personalità, ciò a conferma dell’importanza dell’influsso sul consumo di droga dei fattori situazionali, sociali e del gruppo anziché dei problemi psicologici individuali (Rhodes e altri, 2003; Butters, 2004). Alcuni progetti, è vero, pongono la cannabis al centro delle attività e offrono ai giovani un servizio di consulenza finalizzato a ridurne il consumo. Un esempio in tal senso viene dalla Germania, dal sito web “Quit the Shit”, che rappresenta un programma di consulenza on line innovativo per i consumatori di cannabis.
Ένα δύσκολο θέμα για αυτούς που ασχολούνται με την αντιμετώπιση της χρήσης της κάνναβης είναι ο εντοπισμός της διαχωριστικής γραμμής ανάμεσα στην πρόληψη και στη θεραπεία. Η χρήση κάνναβης επηρεάζεται από κοινωνικούς και προσωπικούς παράγοντες καθώς και από τους συνομηλίκους, παράγοντες οι οποίοι διαδραματίζουν σημαντικό ρόλο στον κίνδυνο που διατρέχει ένα άτομο να αποκτήσει μακροχρόνιο πρόβλημα ναρκωτικών· ως εκ τούτου, το έργο της πρόληψης επικεντρώνεται συχνά στους τομείς αυτούς περισσότερο από ό,τι στο ίδιο το ναρκωτικό (Morral κ.ά., 2002). Για παράδειγμα, από την αξιολόγηση του σχεδίου Ausweg, στην Αυστρία, προέκυψε ότι οι νέοι που διέπραξαν για πρώτη φορά αδικήματα σχετικά με τη χρήση κάνναβης εμφάνιζαν λιγότερα προβλήματα προσωπικότητας από όσα αναμένονταν, γεγονός που καταδεικνύει τη σημασία των επιρροών από τις συνθήκες, την κοινωνία και τους συνομηλίκους, σε αντίθεση με τα προσωπικά ψυχολογικά προβλήματα, σε σχέση με τη χρήση ναρκωτικών (Rhodes κ.ά., 2003· Butters, 2004). Παρ’ όλα αυτά, ορισμένα σχέδια επικεντρώνονται στην κάνναβη και παρέχουν συμβουλές στους νέους ώστε να μειώσουν τη χρήση ναρκωτικών. Ένα παράδειγμα από τη Γερμανία είναι η ιστοθέση «Quit the Shit», ένα καινοτόμο πρόγραμμα παροχής συμβουλών στους χρήστες κάνναβης μέσω μιας ιστοθέσης.
Een moeilijk punt voor degenen die zich bezighouden met maatregelen tegen cannabis, is de vraag waar de lijn getrokken moet worden tussen preventie en behandeling. Het gebruik van cannabis wordt beïnvloed door sociale en persoonlijke factoren en door leeftijdsgenoten. Deze factoren spelen een belangrijke rol bij het risico dat iemand al dan niet een langdurig drugsprobleem zal ontwikkelen. Daarom zijn preventieve activiteiten vaak meer op deze factoren gericht dan op de drug zelf (Morral et al., 2002). Bij een evaluatie van het Oostenrijkse project “Ausweg” is gebleken dat jongeren die vanwege hun eerste cannabisdelict met de politie in aanraking zijn gekomen, minder vaak dan verwacht persoonlijkheidsstoornissen vertoonden. Dit onderstreept het feit dat sociale en omgevingsfactoren en de leeftijdsgenoten meer invloed op het drugsgebruik hebben dan individuele psychologische problemen (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). Een aantal projecten is echter wel specifiek op cannabis gericht waarbij jonge mensen het advies krijgen om hun drugsgebruik te verminderen. Een voorbeeld hiervan is de Duitse website “Quit the Shit”, een innovatief counselingprogramma voor drugsgebruikers via internet.
Obtížnou otázkou pro ty, kteří se věnují boji s konopím, je, kde stanovit hranici mezi prevencí a léčbou. Užívání konopí je ovlivněno společenskými, generačními a osobními faktory a tyto faktory představují důležitou část rizika jednotlivce, že se u něj vyvine dlouhodobý drogový problém. Prevence se proto často zaměřuje spíše na tyto oblasti než na drogu jako takovou (Morral a kol., 2002). Při hodnocení rakouského projektu Ausweg se například zjistilo, že mladí lidé, u nichž byl poprvé hlášen trestný čin spojený s konopím, vykazovali osobnostní nedostatky méně často, než se čekalo, což dokládá důležitost situačních, sociálních a generačních vlivů na užívání drog spíše než individuálních psychologických problémů (Rhodes a kol., 2003; Butters, 2004). Na konopí se však zaměřuje několik projektů, které radí mladým lidem v otázkách snižování užívání drog. Příkladem z Německa je internetová stránka „Quit the Shit!“, která obsahuje inovační internetový poradenský program pro uživatele konopí.
Det er en vanskelig problemstilling for dem, der arbejder inden for forebyggelse af cannabisbrug, at afgøre, hvor grænsen mellem forebyggelse og behandling skal trækkes. Cannabisbrug er påvirket af sociale, kammeratskabsmæssige og personlige faktorer, og disse faktorer spiller en vigtig rolle for den enkeltes risiko for at udvikle et narkotikaproblem på længere sigt; forebyggende arbejde fokuserer således ofte snarere på disse områder end på selve stoffet (Morral m.fl., 2002). F.eks. fremgik det af en evaluering af det østrigske Ausweg-projekt, at unge, der blev anmeldt for førstegangsovertrædelser i forbindelse med cannabis, i mindre grad end forventet udviste personlighedsforstyrrelser, hvilket illustrerer, at det snarere er situationsmæssige, sociale og kammeratskabsmæssige forhold end individuelle psykologiske problemer, der influerer på stofbrug (Rhodes m.fl., 2003; Butters, 2004). Der findes imidlertid en række projekter, som fokuserer på cannabis og rådgiver unge om, hvordan de kan nedsætte deres stofbrug. Et eksempel fra Tyskland er 'Quit the Shit'-webstedet, som er et innovativt internetbaseret rådgivningsprogram for cannabisbrugere.
Kanepiga seotud probleemide lahendamisega tegelevate inimeste jaoks on raske küsimus see, kuhu tõmmata piir ennetuse ja ravi vahel. Kanepitarbimist mõjutavad sotsiaalsed, kaaslastega seotud ja isiklikud faktorid ning need võivad oluliselt mõjutada riski, et inimesel kujuneb välja pikaajaline narkoprobleem; seepärast keskendutakse ennetustöös sageli pigem nendele valdkondadele kui vastavale uimastile (Morral et al., 2002). Näiteks Austria projekti Ausweg hindamise käigus leiti, et kanepiga seotud esmakordse õigusrikkumise toime pannud noorte inimeste puhul oli oodatust harvem tegemist isiksuse häiretega, mis näitab selgelt, et sotsiaalsed tegurid ja kaaslased mõjutavad uimastite tarbimist palju rohkem kui individuaalsed psühholoogilised probleemid (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). Siiski on mitmed projektid keskendunud kanepile ning nende raames soovitatakse noortel inimestel uimastitarbimist vähendada. Üks näide Saksamaalt on veebilehekülg „Quit the Shit” − innovatiivne veebipõhine nõustamisprogramm kanepitarbijatele.
Kannabiskysymysten käsittelyssä on myös pohdittava hankalaa kysymystä ehkäisevän työn ja hoidon välisestä rajasta. Kannabiksen käyttöön vaikuttavat sosiaaliset, vertaisryhmään liittyvät ja henkilökohtaiset tekijät, joilla on suuri merkitys yksilön riskille kehittää pitkäaikainen huumeongelma. Ehkäisevässä huumetyössä keskitytäänkin usein enemmän näihin tekijöihin kuin itse huumeeseen (Morral et al., 2002). Esimerkiksi Itävallassa toteutetun Ausweg-hankkeen arvioinnissa ilmeni, että kannabisrikoksesta ensimmäisen kerran pidätetyillä nuorilla oli odotettua vähemmän persoonallisuushäiriöitä, mikä osoittaa tilanteen, sosiaalisen ympäristön ja vertaisryhmän vaikuttavan huumeidenkäyttöön enemmän kuin henkilökohtaiset psykologiset ongelmat (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). Useissa hankkeissa keskitytään kuitenkin kannabikseen ja neuvotaan nuoria vähentämään huumeidenkäyttöä. Esimerkkinä tästä on saksalainen "Quit the Shit" -verkkosivusto, joka on innovatiivinen verkkosivustopohjainen neuvontaohjelma kannabiksen käyttäjille.
A kannabiszra adott válaszokkal foglalkozók számára az egyik különösen nehéz kérdés az, hogy hol kell meghúzni a határt a megelőzési és a gyógykezelési nézőpont között. A kannabiszhasználatot társadalmi, kortárs és személyes tényezők befolyásolják, és ezek a tényezők fontos szerepet játszanak az egyén kábítószer-problémájának hosszú távú kialakulása kockázatában; így tehát a megelőző munka gyakran inkább ezekre a területekre, mint magára a kábítószerre összpontosít (Morral és mások, 2002). Például az osztrák Ausweg projekt értékelése során megállapították, hogy a kannabisz-bűncselekményekért első alkalommal feljelentett fiatalok a feltételezettnél ritkábban tanúsítottak személyiségi hiányosságokat, ami jelzi, hogy a helyzeti, társadalmi és kortárs befolyás fontosságát a droghasználat szempontjából többre kell értékelni, mint az egyéni pszichológiai problémákét (Rhodes és mások, 2003; Butters, 2004). Számos projekt azonban a kannabiszt helyezi a középpontba, és a drogfogyasztásuk csökkentésében nyújt tanácsadást a fiataloknak. Ennek egyik németországi példája a „Quit the Shit” weboldal, amely egy innovatív, honlap alapú tanácsadó program kannabiszhasználók részére.
Et vanskelig tema for de arbeider med tiltak mot cannabis, er å vite hvor de skal trekke grensen mellom forebyggings- og behandlingsperspektivet. Bruken av cannabis påvirkes av jevnaldrende og av sosiale og personlige faktorer, og disse faktorene spiller en viktig rolle for den enkeltes risiko for å utvikle et langsiktig narkotikaproblem; derfor fokuserer forebyggingen ofte på disse områdene snarere enn på stoffet som sådan (Morral et al., 2002). For eksempel viste en evaluering av Ausweg-prosjektet i Østerrike at ungdommer som fikk en første advarsel for cannabisbruk, i mindre grad enn forventet hadde personlighetsforstyrrelser, og dette viser klart at når det gjelder narkotikabruk, spiller situasjon, sosiale forhold og venner en større rolle enn individuelle psykologiske problemer (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). En rekke prosjekter fokuserer imidlertid på cannabis og råder ungdommene til å redusere rusmiddelbruken. Et eksempel fra Tyskland er nettstedet ”Quit the Shit”, som er et nyskapende nettbasert rådgivningsprogram for cannabisbrukere.
Trudną kwestią dla osób zajmujących się reakcją na pochodne konopi jest określenie, gdzie postawić granicę między podejściem zapobiegawczym a podejściem leczniczym. Na stosowanie pochodnych konopi indyjskich wpływ mają czynniki społeczne, rówieśnicze i osobiste. Właśnie te czynniki odgrywają w przypadku jednostki ważną rolę w kształtowaniu wielkości ryzyka pojawienia się długoterminowego problemu narkotykowego. Zatem praca zapobiegawcza często koncentruje się raczej na wspomnianych obszarach, a nie na samym narkotyku (Morral et al., 2002). Przykładowo, ocena projektu Ausweg z Austrii wykazała, że ludzie młodzi notowani po raz pierwszy za przestępstwa związane z konopiami indyjskimi, wykazywali deficyt osobowości rzadziej niż się spodziewano, wskazując tym samym, że na zażywanie narkotyków istotnie wpływa raczej sytuacja, społeczeństwo i rówieśnicy, a nie indywidualne problemy psychologiczne (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). Kilka projektów koncentruje się jednak na pochodnych konopi indyjskich i doradza ludziom młodym, jak ograniczyć zażywanie narkotyków. Przykładem z Niemiec jest strona internetowa „Quit the Shit”, która jest innowacyjnym programem doradztwa dla zażywających pochodne konopi, wykorzystującym Internet.
Težko vprašanje za tiste, ki so vpleteni v odzive na konopljo, je, kako potegniti črto med vidikom preventive in vidikom zdravljenja. Na uživanje konoplje vplivajo socialni, vrstniški in osebni dejavniki, ti dejavniki pa imajo pomembno vlogo pri tveganju, da posameznik razvije dolgotrajno težave zaradi drog; tako je preventivno delo pogosto osredotočeno na ta vprašanja in ne na vprašanja samih drog (Morral et al., 2002). Pri oceni avstrijskega projekta Ausweg je bilo na primer ugotovljeno, da bodo mladi, ki so bili prijavljeni zaradi kaznivega dejanja, storjenega prvič v zvezi drogo, veliko manj verjetno izkazovali motnje osebnosti, kar ponazarja pomen situacijskih, socialnih in vrstniških vplivov na uživanje droge ter manj na posamezne psihološke probleme (Rhodes et al., 2003; Butters, 2004). Številni projekti pa so vseeno usmerjeni na konopljo in svetovanje mladim glede zmanjšanja njihovega uživanja droge. Nemški primer je spletna stran "Quit the Shit", ki je inovativni spletni svetovalni program za uživalce konoplje.
En svår fråga för dem som deltar i arbetet mot cannabisanvändning är var man skall dra gränsen mellan ett förebyggande perspektiv och ett behandlingsperspektiv. Cannabisanvändning påverkas av sociala och personliga faktorer och av jämnårigas beteende och dessa faktorer spelar en viktig roll för individens risk att utveckla ett långvarigt narkotikaproblem. Det förebyggande arbetet är därför ofta mer inriktat på dessa saker än på själva drogen (Morral m.fl., 2002). En utvärdering av Ausweg-projektet i Österrike visade till exempel att unga människor som anmäls för förstagångsförbrytelser där cannabis är inblandat inte uppvisar personlighetsbrister i den utsträckning som förväntades, vilket visar att situationsrelaterade, sociala faktorer och jämnårigas inflytande spelar en större roll än individuella psykologiska problem (Rhodes m.fl., 2003; Butters, 2004). Samtidigt är flera projekt inriktade på cannabis och på att ge unga människor råd om hur de kan minska sin narkotikaanvändning. Ett exempel från Tyskland är webbplatsen ”Quit the Shit”, som är ett innovativt webbplatsbaserat rådgivningsprogram för personer som använder cannabis.
  Boli infecÅ£ioase legat...  
În 2002 şi 2003, prevalenţa infecţiei cu HIV în rândul CDI, mai ales al celor aflaţi sub tratament pentru dependenţă de droguri, a prezentat variaţii considerabile în cadrul aceleiaşi ţări şi de la o ţară la alta, de la 0 % în Bulgaria, Ungaria, Slovenia şi Slovacia la un nivel maxim de 37,5 % (54/144) într-un oraş din Italia (2003, Bolzano – consumatorii aflaţi sub tratament şi cei din închisori) (120).
In 2002 and 2003, HIV prevalence among IDUs, mostly those in drug treatment, showed wide variation within and between countries, ranging from 0 % in Bulgaria, Hungary, Slovenia and Slovakia to a maximum of 37.5 % (54/144) in one city in Italy (2003, Bolzano – users in treatment and prisons) (120). The highest prevalence rates in national samples (over 10 % in 2002–03) were found in Italy, Latvia and Portugal (121); in Spain, data for 2001 suggest a very high prevalence, but more recent data are lacking (122).The highest prevalence rates in regional and local samples (over 20 % in 2002–2003) were reported from Spain, Italy, Latvia and Poland (123), although recent data have not been provided from some countries and areas with high prevalence in previous years. In Latvia and Poland, local studies suggest recent transmission of HIV, based on the very high prevalence among young IDUs (124). In the case of the Polish study, this recent transmission is confirmed by a prevalence of 23 % among a sample of 127new injectors (125).
En 2002 et 2003, la prévalence du VIH chez les UDVI, surtout ceux en cours de traitement, variait considérablement à l'intérieur des pays et entre ceux-ci, allant de 0 % en Bulgarie, en Hongrie, en Slovénie et en Slovaquie à un maximum de 37,5 % (54 sur 144) dans une ville d'Italie (2003, Bolzano – usagers en traitement et prisons) (120). Les taux de prévalence les plus élevés (plus de 10 % en 2002-2003) ont été enregistrés dans les échantillons nationaux en Italie, en Lettonie et au Portugal (121); en Espagne, les données de 2001 font apparaître une prévalence très élevée, mais aucune donnée plus récente n'est disponible (122). Dans les échantillons régionaux et locaux, les taux de prévalence les plus élevés (plus de 20 % en 2002-2003) ont été observés en Espagne, en Italie, en Lettonie et en Pologne (123), bien qu'aucune donnée récente n'ait été fournie par certains pays et régions où la prévalence était élevée au cours des années précédentes. En Lettonie et en Pologne, des études locales suggèrent une transmission récente du VIH, sur la base d'une prévalence très forte chez les jeunes UDVI (124). En ce qui concerne l'étude polonaise, cette transmission récente est confirmée par une prévalence de 23 % dans un échantillon de 127 nouveaux usagers par voie intraveineuse (125).
In den Jahren 2002 und 2003 variierte die HIV-Prävalenz unter IDU, vor allem unter jenen, die in Drogenbehandlung waren, sowohl innerhalb der Länder als auch zwischen ihnen und reichte von 0 % in Bulgarien, Ungarn, Slowenien und der Slowakei bis zu einem Höchstwert von 37,5 % (54/144) in einer italienischen Stadt (2003, Bozen – Konsumenten in Behandlung und Gefängnissen) (120). Die höchsten Prävalenzraten in nationalen Stichproben (über 10 % in den Jahren 2002/2003) wurden in Italien, Lettland und Portugal festgestellt (121); in Spanien deuten die Daten für 2001 auf eine sehr hohe Prävalenz hin, jüngere Daten fehlen jedoch (122).Die höchsten Prävalenzraten in regionalen und lokalen Stichproben (über 20 % in den Jahren 2002/2003) wurden aus Spanien, Italien, Lettland und Polen (123) gemeldet, wobei jedoch aus einigen Ländern und Gebieten, die in den Vorjahren hohe Prävalenzraten aufwiesen, noch keine neueren Daten vorliegen. In Lettland und Polen deutet die in lokalen Untersuchungen festgestellte, sehr hohe Prävalenz unter jungen IDU auf kürzlich erfolgte Übertragungen von HIV hin (124). In der polnischen Studie wird diese kürzlich erfolgte Übertragung durch eine Prävalenzrate von 23 % bei einer Stichprobe von 127 neuen injizierenden Drogenkonsumenten bestätigt (125).
En 2002 y 2003, la prevalencia del VIH entre los consumidores por vía parenteral, la mayoría de ellos en tratamiento por consumo de drogas, presenta amplias variaciones en y entre los distintos países, desde el 0 % de Bulgaria, Hungría, Eslovenia y Eslovaquia al máximo del 37,5 % (54/144) registrado en una ciudad de Italia (2003, Bolzano; consumidores en tratamiento y prisiones) (120). Las tasas de prevalencia más elevadas en muestras nacionales (más del 10 % en 2002–03) se registran en Italia, Letonia y Portugal (121); en España, los datos de 2001 indican una prevalencia muy elevada, pero faltan datos más recientes (122). Las tasas de prevalencia más elevadas en muestras regionales y locales (más del 20 % en 2002–2003) se observan en España, Italia, Letonia y Polonia (123), aunque se carece de datos recientes de algunos países y zonas que habían registrado una prevalencia elevada en años anteriores. En Letonia y Polonia, los estudios locales muestran una transmisión reciente del VIH, basándose en la elevada prevalencia entre los consumidores por vía parenteral jóvenes (124). En el caso del estudio polaco, esta transmisión reciente se ve confirmada por una prevalencia del 23 % entre una muestra de 127 nuevos consumidores por vía parenteral (125).
Nel 2002 e 2003 la prevalenza dell’HIV tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale, perlopiù tra quelli in terapia per droga, mostrava grandi differenze all’interno e tra i vari paesi, vale a dire dallo 0% di Bulgaria, Ungheria, Slovenia e Slovacchia fino a un massimo del 37,5% (54/144) in una città italiana (2003, Bolzano – consumatori in terapia e in carcere) (120). La prevalenza più alta nei campioni nazionali (oltre il 10% nel 2002-2003) è stata riferita da Italia, Lettonia e Portogallo (121); in Spagna i dati del 2001 suggeriscono una prevalenza molto elevata, ma mancano dati più recenti (122). La prevalenza massima nei campioni regionali e locali (oltre il 20% nel 2002-03) è stata segnalata da Spagna, Italia, Lettonia e Polonia (123), sebbene non vi siano dati recenti per alcuni Stati o alcune zone con una prevalenza elevata negli anni precedenti. In Lettonia e Polonia studi locali suggeriscono una trasmissione recente dell’HIV, dovuta all’elevata prevalenza tra giovani consumatori di stupefacenti per via parenterale (124). Nel caso dello studio polacco, la trasmissione recente è confermata da una prevalenza del 23% in un campione di 127 nuovi consumatori per via parenterale (125).
Em 2002 e 2003, a prevalência do VIH entre os CDI, sobretudo entre os que se encontram em tratamento, revelou uma grande variação entre países e no interior de cada um deles, desde 0% na Bulgária, Hungria, Eslovénia e Eslováquia e um valor máximo de 37,5% (54/144) numa cidade da Itália (2003, Bolzano – consumidores em tratamento e prisões) (120). Os índices de prevalência mais elevados nas amostras nacionais (mais de 10% em 2002–2003) registaram-se na Itália, Letónia e em Portugal (121); em Espanha, os dados relativos a 2001 indicam uma prevalência muito elevada, mas faltam dados mais recentes (122).Os índices de prevalência mais elevados entre as amostras regionais e locais (mais de 20% em 2002–2003) foram comunicados pela Espanha, Itália, Letónia e Polónia (123), embora não tenham sido fornecidos dados recentes de alguns países e zonas com uma prevalência elevada nos anos anteriores. Na Letónia e Polónia, existem estudos locais que sugerem uma transmissão recente do VIH, com base na prevalência muito elevada verificada entre os jovens CDI (124). No caso do estudo polaco, esta transmissão recente é confirmada por uma prevalência de 23% numa amostra de 127 novos consumidores por via endovenosa (125).
Το 2002 και το 2003, ο επιπολασμός του ιού HIV στους ΧΕΝ, και κυρίως σε αυτούς υπό θεραπεία, εμφάνισε μεγάλες διαφοροποιήσεις τόσο εντός όσο και μεταξύ των χωρών, από 0 % στη Βουλγαρία, την Ουγγαρία, τη Σλοβενία και τη Σλοβακία έως μέγιστο ποσοστό 37,5 % (54/144) σε μία πόλη στην Ιταλία (2003, Bolzano – χρήστες υπό θεραπεία και σε σωφρονιστικά ιδρύματα) (120). Τα υψηλότερα ποσοστά επιπολασμού σε εθνικά δείγματα (άνω του 10 % το 2002–03) καταγράφηκαν στην Ιταλία, τη Λεττονία και την Πορτογαλία (121)· στην Ισπανία, τα στοιχεία για το 2001 υποδηλώνουν πολύ υψηλό επιπολασμό, αλλά δεν υπάρχουν πιο πρόσφατα στοιχεία (122). Τα υψηλότερα ποσοστά επιπολασμού σε περιφερειακά και τοπικά δείγματα (άνω του 20 % το 2002–2003) αναφέρθηκαν από την Ισπανία, την Ιταλία, τη Λεττονία και την Πολωνία (123), μολονότι ορισμένες χώρες και περιοχές με υψηλά ποσοστά επιπολασμού τα προηγούμενα χρόνια δεν ανέφεραν πρόσφατα στοιχεία. Στη Λεττονία και την Πολωνία, τοπικές μελέτες υποδηλώνουν πρόσφατη μετάδοση του ιού HIV, λόγω του πολύ υψηλού επιπολασμού στους νεαρού ΧΕΝ (124). Στην περίπτωση της πολωνικής μελέτης, η πρόσφατη αυτή μετάδοση επιβεβαιώνεται από ποσοστό επιπολασμού 23 % σε δείγμα 127 νέων ΧΕΝ (125).
In 2002 and 2003 vertoonde de HIV-prevalentie onder ID’s (waarbij het in het algemeen om ID’s in drugsbehandeling gaat) een grote variatie, zowel in als tussen landen. De prevalentie liep uiteen van 0% in Bulgarije, Hongarije, Slovenië en Slowakije tot 37,5% (54/144) in één stad in Italië (2003, Bolzano - gebruikers in behandeling en in gevangenissen) (120). De hoogste percentages in nationale steekproeven (meer dan 10% in 2002-2003) worden gerapporteerd door Italië, Letland en Portugal (121); de gegevens over 2001 wijzen op een zeer hoge prevalentie in Spanje, maar er zijn geen recentere cijfers beschikbaar om dat te bevestigen (122). De hoogste prevalentiepercentages in lokale en regionale steekproeven (meer dan 20% in 2002-2003) worden in Spanje, Italië, Letland en Polen (123) aangetroffen, hoewel sommige landen en regio’s met een hoge prevalentie in voorgaande jaren geen recente informatie hebben verstrekt. Lokale onderzoeken in Letland en Polen wijzen op een hoge besmettingsgraad van HIV, vanwege de zeer hoge prevalentie onder jonge ID’s (124). In een Pools onderzoek wordt deze recente hogere besmettingsgraad bevestigd door een prevalentie van 23% in een steekproef van 127 nieuwe injecterende drugsgebruikers (125).
V letech 2002 a 2003 prevalence HIV mezi injekčními uživateli drog, zejména u osob, které se podrobovaly léčbě drogové závislosti, ukázala velké odchylky v rámci zemí i mezi nimi, a to v rozpětí od 0 % v Bulharsku, Maďarsku, Slovinsku a na Slovensku až k maximální hodnotě 37,5 % (54/144) v jednom italském městě (2003, Bolzano – uživatelé na léčení a ve vězení) (120). Nejvyšší míry prevalence v národních vzorcích (přes 10 % v letech 2002–2003) byly zjištěny v Itálii, Lotyšsku a Portugalsku (121). Ve Španělsku naznačují údaje pro rok 2001 velmi vysokou prevalenci, ale pozdější údaje chybějí (122). Nejvyšší míry prevalence v regionálních a místních vzorcích (přes 20 % v letech 2002–2003) byly hlášeny ze Španělska, Itálie, Lotyšska a Polska (123), ačkoli z některých zemí a oblastí s vysokou prevalencí v předchozích letech nebyly údaje z poslední doby poskytnuty. V Lotyšsku a Polsku místní studie naznačují nedávný přenos HIV na základě velmi vysoké prevalence u mladých injekčních uživatelů drog (124). V případě polské studie je tento nedávný přenos potvrzen prevalencí 23 % mezi vzorkem 127 nových osob užívajících drogy nitrožilně (125).
I 2002 og 2003 viste hiv-prævalensen blandt intravenøse stofbrugere, hovedsagelig klienter i narkotikabehandling, store forskelle inden for og mellem landene, nemlig fra 0 % i Bulgarien, Ungarn, Slovenien og Slovakiet til et maksimum på 37,5 % (54/144) i en enkelt by i Italien (2003, Bolzano – brugere i behandling og fængsel) (120). De højeste prævalenssatser i nationale stikprøver (over 10 % i 2002–2003) blev konstateret i Italien, Letland og Portugal (121); i Spanien tyder data for 2001 på en meget stor udbredelse, men der mangler nyere data (122). De højeste prævalenssatser i regionale og lokale stikprøver (over 20 % i 2002–2003) blev indberettet af Spanien, Italien, Letland og Polen (123), selv om der ikke er fremlagt nye data fra nogle lande og områder med en stor udbredelse i de foregående år. I Letland og Polen tyder lokale undersøgelser på nylig overførsel af hiv på baggrund af den meget store udbredelse blandt unge intravenøse stofbrugere (124). Med hensyn til den polske undersøgelse er denne nylige smitteoverførsel bekræftet af en udbredelse på 23 % blandt en stikprøve på 127 nye intravenøse stofbrugere (125).
2002. ja 2003. aastal oli HIV levimus süstivate narkomaanide, peamiselt ravil viibivate uimastisüstijate hulgas riigiti ja piirkonniti väga erinev, ulatudes 0% Bulgaarias, Ungaris, Sloveenia ja Slovakkias maksimaalse 37,5% (54/144) ühes Itaalia linnas (2003, Bolzano – ravil ja vanglas viibivad tarbijad) (120). Kõige kõrgemad olid levimusmäärad riiklikul tasandil moodustatud valimites (üle 10% aastatel 2002–2003) Itaalias, Lätis ja Portugalis (121); Hispaanias oli levimus 2001. aasta andmete järgi väga kõrge, kuid hilisemad andmed puuduvad (122). Piirkondlikul ja kohalikul tasandil moodustatud valimite osas teatati kõige kõrgematest levimusmääradest (üle 20% aastatel 2002–2003) Hispaaniast, Itaaliast, Lätist ja Poolast (123), kuid mõned riigid ja piirkonnad, kus levimus on varasematel aastatel olnud kõrge, ei ole viimaseid andmeid esitanud. Lätis ja Poolas näitavad kohalikud uuringud, et HIV on viimasel ajal edasi kandunud, otsustades väga kõrge levimuse järgi noorte uimastisüstijate hulgas (124). Poola uuringu puhul kinnitab hiljutist edasikandumist 23%-line levimus 127 uuest süstijast koosnevas valimis (125).
Vuosina 2002 ja 2003 hiv:n levinneisyys huumeiden injektiokäyttäjien keskuudessa – pääasiallisesti niiden, jotka olivat huumehoidossa – vaihteli voimakkaasti maiden sisällä ja maiden välillä. Se vaihteli 0 prosentista Bulgariassa, Unkarissa, Sloveniassa ja Slovakiassa aina 37,5 prosenttiin (54/144) yhdessä Italian kaupungissa (2003, Bolzano – hoidossa ja vankilassa olevat käyttäjät) (120). Korkein levinneisyys kansallisessa otoksessa (yli 10 % vuonna 2002–2003) löytyi Italiasta, Latviasta ja Portugalista (121). Espanjan tiedot vuodelta 2001 viittaavat erittäin korkeaan levinneisyyteen, mutta tuoreempia tietoja ei ole saatavilla (122). Korkeimman levinneisyyden alueellisissa ja paikallisissa otoksissa (yli 20 % vuonna 2002–2003) ilmoittivat Espanja, Italia, Latvia ja Puola (123), mutta tietoja ei ole saatu joistakin maista ja joiltakin alueilta, joilla levinneisyys on ollut korkea edellisinä vuosina. Latviassa ja Puolassa tehdyt paikalliset tutkimukset viittaavat siihen, että hiv on levinnyt hiljattain, sillä levinneisyys on erittäin korkea nuorten injektiokäyttäjien keskuudessa (124). Puolan tutkimuksen osalta tämän hiljattaisen leviämisen vahvistaa tartunnan havaitseminen 23 prosentilla 127 uudesta injektiokäyttäjästä (125).
2002-ben és 2003-ban a HIV előfordulása az injekciós kábítószer-használók között – többnyire a kábítószer miatt kezelteknél – nagy változatosságot mutatott az országokban és között, a bulgáriai 0%-tól, Magyarországon, Szlovénián és Szlovákián keresztül egészen a legmagasabb 37,5%-os értékig (54/144) egy olaszországi városban (2003, Bolzano – a kezelt, illetve fogva tartott használók)(120). Az országos mintákban a legmagasabb előfordulási arányokat (2002–03-ban 10% fölött) Olaszországban, Lettországban és Portugáliában találták(121); Spanyolországban a 2001-re vonatkozó adatok igen magas előfordulást jeleznek, frissebb adatok viszont nem állnak rendelkezésre(122). A regionális és helyi mintákban a legmagasabb előfordulási arányokat (2002–2003 között 20% felett) Spanyolországból, Olaszországból, Lettországból és Lengyelországból jelentették(123), bár néhány országról és területről, ahol korábban magas előfordulási arányok voltak, nem közöltek frissebb adatokat. Lettországban és Lengyelországban a helyi vizsgálatok a fiatal injekciós kábítószer-használók között észlelt igen magas előfordulás alapján nemrégiben történt HIV-fertőzést feltételeznek(124). A lengyel vizsgálat esetében ezt a friss terjedést megerősíti a 127 új injekciós használóból álló mintában mért 23%-os előfordulás(125).
I 2002 og 2003 viste utbredelsen av HIV blant sprøytebrukere – hovedsakelig i behandlingsapparatet – store variasjoner innenfor det enkelte land og landene imellom, og varierte fra 0 % i Bulgaria, Ungarn, Slovenia og Slovakia til hele 37,5 % (54/144) i én by i Italia (2003 (Bolzano – brukere i behandling og i fengsel) (120). De nasjonale utvalgene viste høyest utbredelse (over 10 % i 2002-03) i Italia, Latvia og Portugal (121). I Spania tydet data fra 2001 på en veldig høy utbredelse, men nyere data mangler (122). Høyest utbredelse i regionale og lokale utvalg (over 20 % i 2002-2003) ble rapportert fra Spania, Italia, Latvia og Polen (123), skjønt enkelte land og områder med høy utbredelse i tidligere år har ikke lagt fram nyere data. I Latvia og Polen tyder lokale studier på nyere HIV-smitte, på bakgrunn av en veldig høy utbredelse blant unge sprøytebrukere (124). Når det gjelder den polske studien, bekreftes denne smitten i den senere tid av en utbredelse på 23 % blant et utvalg på 127 nye sprøytebrukere (125).
W latach 2002 i 2003 rozpowszechnienie wirusa HIV wśród osób zażywających narkotyki dożylnie, zwłaszcza wśród tych, które przechodzą leczenie, było bardzo różnorodne wewnątrz państw i pomiędzy poszczególnymi państwami, utrzymując się na poziomie od 0% w Bułgarii, na Węgrzech, w Słowenii i na Słowacji aż do maksymalnej wielkości 37,5% (54 na 144) odnotowanej w pewnym mieście we Włoszech (2003, Bolzano – osoby zażywające przechodzące leczenie oraz przebywające w więzieniach) (120). Najwyższe poziomy wskaźnika rozpowszechnienia w próbkach krajowych (ponad 10% w latach 2002-2003) wykazane zostały we Włoszech, na Łotwie i w Portugalii (121). W Hiszpanii dane za rok 2001 wskazują na bardzo wysokie rozpowszechnienie, jednak brak jest nowszych danych (122). Najwyższe poziomy wskaźnika dla próbek regionalnych i lokalnych (ponad 20% w latach 2002-2003) odnotowano w Hiszpanii, we Włoszech, na Łotwie i w Polsce (123), choć niektóre państwa i obszary o wysokim rozpowszechnieniu w latach ubiegłych nie dostarczyły najnowszych danych. Na Łotwie i w Polsce badania lokalne, w oparciu o bardzo wysokie rozpowszechnienie w grupie młodych osób wstrzykujących narkotyki, sugerują niedawne wystąpienie transmisji wirusa HIV (124). W przypadku badania polskiego, ta niedawna transmisja znajduje potwierdzenie w poziomie rozpowszechnienia wynoszącym 23% w próbce 127 nowych osób przyjmujących narkotyki dożylnie (125).
V rokoch 2002 a 2003 bola prevalencia HIV medzi IDU, väčšinou v protidrogovej liečbe, v rôznych krajinách veľmi rozdielna od 0 % v Bulharsku, Maďarsku, Slovinsku a na Slovensku po najviac 37,5 % (54/144) v jednom talianskom meste (Bolzano 2003 – užívatelia na liečení a vo väzeniach) (120). Najvyššie hodnoty prevalencie v národných vzorkách (nad 10 % v roku 2002/03) boli zistené v Taliansku, Lotyšsku a Portugalsku (121); údaje z roku 2001 naznačujú veľmi vysokú prevalenciu aj v Španielsku, ale novšie údaje chýbajú (122). Najvyššie údaje o prevalencii v regionálnych a miestnych vzorkách (nad 20 % v rokoch 2002 – 2003) oznámili zo Španielska, z Talianska, Lotyšska a Poľska (123), hoci neboli poskytnuté najnovšie údaje z niektorých krajín a oblastí s najvyššou prevalenciou v predchádzajúcich rokoch. V Lotyšsku a Poľsku svedčia miestne štúdie o najnovšom prenose HIV na podklade veľmi vysokej prevalencie medzi mladými IDU (124). V prípade poľskej štúdie sa tento najnovší prenos potvrdil 23 % prevalenciou na vzorke 127 nových injekčných užívateľov (125).
V letih 2002 in 2003 je razširjenost okužbe z virusom HIV med injicirajočimi uživalci drog, zlasti tistimi, ki se zdravijo zaradi odvisnosti od drog, kazala velike razlike med državami in znotraj njih, saj se je gibala od 0 % v Bolgariji, na Madžarskem, v Sloveniji in na Slovaškem do največ 37,5 % (54/144) v nekem italijanskem mestu (2003, Bolzano – uživalci, ki se zdravijo in so v zaporu) (120). Najvišje stopnje razširjenosti v nacionalnih vzorcih (nad 10 % v letih 2002–03) so bile ugotovljene v Italiji, Latviji in na Portugalskem (121); v Španiji podatki za leto 2001 kažejo zelo visoko stopnjo razširjenosti, vendar pa so najnovejši podatki pomanjkljivi (122). O najvišjih stopnjah razširjenosti v regionalnih in lokalnih vzorcih (nad 20 % v letih 2002–03) poročajo iz Španije, Italije, Latvije in Poljske (123), čeprav najnovejši podatki za nekatere države in območja z visokimi stopnjami razširjenosti v zadnjih letih niso na voljo. V Latviji in na Poljskem lokalne študije kažejo na nedavno prenašanje virusa HIV na podlagi zelo visoke razširjenosti med mladimi injicirajočimi uživalci drog (124). V poljski študiji je to nedavno prenašanje potrjeno s 23-odstotno razširjenostjo v vzorcu 127 novih uživalcev, ki si drogo vbrizgavajo (125).
År 2002 och 2003 visade hiv-prevalensen bland injektionsmissbrukare, varav de flesta genomgick missbruksbehandling, att det fanns stora skillnader mellan länderna. I Bulgarien, Ungern, Slovenien och Slovakien var siffran 0 % och i en stad i Italien uppmättes siffran 37,5 % (54/144) (2003, Bolzano – användare i behandling och fängelser)(120). Italien, Lettland och Portugal redovisade de högsta prevalenstalen i nationella urval (över 10 % år 2002–2003)(121). I Spanien tyder uppgifterna för 2001 på en mycket hög prevalens, men nya uppgifter saknas(122). Spanien, Italien, Lettland och Polen redovisade de högsta prevalenstalen i regionala och lokala urval (över 20 % år 2002–2003)(123), men nya uppgifter saknas från vissa länder och områden som haft hög prevalens tidigare år. Den mycket höga prevalensen bland unga injektionsmissbrukare i Lettland och Polen som redovisas i lokala undersökningar tyder på att de hiv-smittats på senare tid(124). När det gäller den polska studien bekräftas detta av en prevalens på 23 % i ett urval 127 nya injektionsmissbrukare(125).
1 2 Arrow