|
) er en flerårig dværgbusk som alle kender fra hede skove, men ikke mange kender den anden beslægtede art, Klokkelyng, som har givet sit navn til hele lyngfamilien (Ericaceae). Familien består af over 500 arter: de fleste vokser i Kapkolonien i Sydafrika, der er nogle i bjergene i tropisk Afrika og i Middelhavsområdet, og en håndfuld vokser længere nordpå i Europa.
|
|
) is a perennial dwarf shrub that is familiar to everybody from heath forests, but not many know the other related species, cross-leaved heath which has given its name to the entire heather family (Ericaceae). Its family is comprised of over 500 species: most grow in Cape Colony in South Africa, there are some in the tropical African mountains and in the Mediterranean area, and a handful grow further north in Europe. Cross-leaved heath is a great rarity in Finland: the only stand that is known of grows in Kuhmo, around 700 km from the nearest stand. The species has apparently grown on this small, warm coastal bog since the warmer times that followed the last Ice Age. It has probably grown before in Häme, and there have also been a few uncertain sightings of short-lived stands on the Åland Islands and Finland’s eastern coast. The species is probably a legacy in Finland from a more favourable climate: cross-leaved heath likes dampness and a mild winter, i.e. a marine climate. Its main habitat is in western Europe where it is a common meadow species even though fertilization affects it in many places. The main threat to Finland’s only known stand is climate change. The area was protected already in the 1970s, but active protection work is still needed to protect the whole stand and ensure that the species has a chance to survive.
|
|
) est un buisson nain persistant des landes très connu, son proche parent, la bruyère des marais, qui a donné son nom à toute la famille des bruyères (Ericaceae), l’est beaucoup moins. Sa famille comprend plus de 500 espèces : la plupart poussent dans la colonie du Cap en Afrique du Sud, d’autres dans les montagnes tropicales africaines et sur le pourtour méditerranéen, et quelques-unes poussent plus au nord en Europe. La bruyère des marais est très rare en Finlande : la seule station connue pousse à Kuhmo, à près de 700 km de la station la plus proche. L’espèce semble pousser sur ce petit marais côtier depuis l’époque de relative chaleur qui a suivi la dernière période glaciaire. Il est probable qu’elle poussait autrefois dans le Häme, et quelques observations incertaines de stations à brève durée de vie ont également été signalées sur les îles Åland et sur la côte orientale de la Finlande. L’espèce constitue probablement un vestige d’une époque où le climat était plus favorable : la bruyère des marais aime l’humidité et les hivers doux, ce qui caractérise le climat marin. Son habitat principal se situe en Europe de l’ouest où c’est une espèce de marais courante, bien que la fertilisation l’affecte dans de nombreux lieux. La principale menace de la seule station de Finlande est le changement climatique. La zone était déjà protégée dans les années 70, mais un travail de protection active est encore nécessaire pour protéger la station et assurer la survie de l’espèce.
|
|
) ist ein wohlbekannter Zwergstrauch von Heidewäldern, selten jedoch spricht man von der anderen in Finnland wachsenden Heidekrautart, der Glockenheide, die der ganzen Familie der Heidekrautgewächse (Ericaceae) ihren Namen gegeben hat. Ihre Gattung umfasst mehr als 500 Arten: Der größte Teil davon wächst in der Kapprovinz, in Südafrika, einige trifft man in den Gebirgen des tropischen Afrikas und im Mittelmeerraum an, eine Handvoll kommt auch noch weiter nördlich in Europa vor. In Finnland ist die Glockenheide eine große Seltenheit: Es gibt nur ein einziges Vorkommen bei Kuhmo, etwa 700 Kilometer von den nächsten anderen Standorten entfernt. Die Art ist in Finnland offensichtlich seit der Wärmeperiode nach der letzten Eiszeit an Sumpfufern kleiner Teiche gewachsen. Wahrscheinlich gab es sie früher auch noch in Häme, einige unsichere Informationen, möglicherweise über kurzzeitig existierende Vorkommen gibt es auch von Åland und von der östlichen Küste des Finnischen Meerbusens. Die Art ist in Finnland wohl ein Überbleibsel des günstigeren Klimas: Die Glockenheide liebt feuchtes und im Winter mildes, also maritimes Klima. In ihrem Hauptverbreitungsgebiet in Westeuropa ist die Glockenheide eine verbreitete Art auf Heiden, wenngleich die Eutrophierung sie an manchen Stellen bedroht. Das einzige in Finnland bekannte Vorkommen ist hauptsächlich durch Änderungen des Lebensumfelds bedroht. Der Standort wurde bereits in den 1970er Jahren geschützt, es sind jedoch nach wie vor weitere aktive Schutzmaßnahmen nötig, um den gesamten Bestand zu schützen und die Lebensmöglichkeiten der Art zu gewährleisten.
|
|
) es un arbusto enano perenne que todo el mundo conoce de los brezales, pero no muchos conocen a la otra especie relacionada, el brezo de las turberas, que le ha dado su nombre a toda la familia de los brezos (Ericaceae). Su familia comprende más de 500 especies: la mayoría crecen en Colonia del Cabo en Sudáfrica, hay algunas de las montañas tropicales africanas en la zona del Mediterráneo, y otras tantas crecen más al norte en Europa. El brezo de las turberas es muy raro en Finlandia: el único herbaje que se conoce crece en Kuhmo, alrededor de 700 km de distancia del herbaje más cercano. La especie aparentemente ha crecido en este cenagal costero templado, pequeño, desde los períodos más cálidos que siguieron a la última glaciación. Es probable que antes existiera en Häme, y también ha habido algunas observaciones dudosas de herbajes de corta vida en las Islas Åland en la costa oriental de Finlandia. Es probable que en Finlandia la especie sea un legado de un clima más favorable: al brezo de las turberas le gusta la humedad y el invierno benigno, es decir, un clima marítimo. Su hábitat principal se encuentra en el oeste de Europa donde es una especie común de pradera, aunque la fertilización la afecta en muchos lugares. La principal amenaza para el único herbaje de Finlandia es el cambio climático. La zona ya estaba protegida en la década de 1970, pero aún es necesario el trabajo de protección activo para proteger a todo el herbaje y garantizar que la especie tenga probabilidades de sobrevivir.
|
|
) on kaikille tuttu kangasmetsien perusvarpu, mutta harva on koskaan kuullutkaan toisesta meillä kasvavasta kanervalajista, koko kanervakasvien heimolle (Ericaceae) nimensä antaneesta kellokanervasta. Sen suvussa on lajeja yli 500: suurin osa niistä kasvaa Kapmaassa, Etelä-Afrikassa, joitakin tavataan trooppisen Afrikan vuoristoissa ja Välimeren alueella, kourallinen esiintyy vielä pohjoisempana Euroopassa. Meillä kellokanerva on suurharvinaisuus: maastamme tunnetaan yksi ainoa esiintymä Kuhmosta, noin 700 kilometrin päässä lähimmistä muista kasvupaikoista. Laji on kasvanut tällä pienen lammen rantasuolla ilmeisesti viime jääkauden jälkeiseltä lämpökaudelta saakka. Todennäköisesti sitä on aiemmin tavattu lisäksi Hämeessä, pari epävarmaa tietoa, mahdollisesti lyhytaikaiseksi jääneistä esiintymistä on myös Ahvenanmaalta ja itäisen Suomenlahden rannikolta. Laji lienee meillä jäänne suotuisamman ilmaston ajalta: kellokanerva pitää kosteasta ja leutotalvisesta, siis mereisestä ilmastosta. Pääesiintymisalueellaan Länsi-Euroopassa nummikellokanerva on yleinen nummien laji, joskin rehevöityminen uhkaa sitä monin paikoin. Suomen ainoaa tunnettua esiintymää uhkaavat pääasiassa elinympäristön muutokset. Kasvupaikka rauhoitettiin jo 1970-luvulla, mutta aktiivisia suojelutoimia tarvitaan edelleen koko esiintymän suojelemiseksi ja lajin elinmahdollisuuksien turvaamiseksi.
|
|
) är ett typiskt ris i våra moskogar och alla torde känna till arten, men få har ens hört om en annan ljungart som växer hos oss. Klockljung har gett sitt namn åt hela ljungväxternas familj (Ericaceae). Släktet har över 500 arter, varav största delen växer på Kapområdet i Sydafrika, vissa påträffas i Afrikas tropiska bergsområden och runt Medelhavet medan en handfull kan hittas också längre norrut i Europa. Hos oss är klockljung verkligt ovanlig: man känner bara till en enda förekomst, i Kuhmo på ca 700 kilometers avstånd från följande förekomst. Här har arten vuxit vid kanten av en skogstjärn troligtvis ända sedan den värmeperiod som följde på den senaste istiden. Antagligen har den tidigare funnits i Tavastland, och ett par osäkra rapporter om kortlivade förekomster på Åland och Finska vikens östra kust finns också. Arten torde vara en relik från ett mer gynnsamt klimat, eftersom klockljung tycker om fukt och milda vintrar, det vill säga havsklimat. På sitt huvudsakliga utbredningsområde i västra Europa är arten en vanlig art på hedarna även om den hotas av övergödningen på många platser. Finlands enda förekomst hotas främst av förändringar i livsmiljön. Växtplatsen fredades redan på 1970-talet, men mycket arbete krävs fortfarande för att skydda hela förekomsten och dess livsmiljö.
|