adat – -Translation – Keybot Dictionary

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Deutsch Français Spacer Help
Source Languages Target Languages
Keybot 21 Results  ar2005.emcdda.europa.eu
  fig15-hu  
Az országok közül kimaradt Franciaország, Hollandia (a rendelkezésre álló adatok nem fedik le az egész időszakot) és Ciprus (nem áll rendelkezésre adat).
Countries not included are France, the Netherlands (data not available for the whole period) and Cyprus (no data available).
No se incluye a Francia, los Países Bajos (sin datos disponibles para todo el período) y Chipre (sin datos disponibles).
De gegevens hebben geen betrekking op Frankrijk, Nederland (geen gegevens beschikbaar voor de hele periode) en Cyprus (geen gegevens beschikbaar).
Lande, der ikke indgår, er Frankrig, Nederlandene (ingen tilgængelige data for hele perioden) og Cypern (ingen tilgængelige data).
Blant de landene som ikke er med, er Frankrike, Nederland (data er ikke tilgjengelig for hele perioden) og Kypros (ingen data tilgjengelig).
Države, ki niso vključene, so Francija, Nizozemska (podatki niso na voljo za celotno obdobje) in Ciper (na voljo ni nobenih podatkov).
Neiekļautās valstis ir Francija, Nīderlande (dati nav pieejami par visu periodu) un Kipra (nav pieejami dati).
  4. tà¡blà¡zat  
(4) n.a. = nincs adat. Az összesítések kiszámításakor a „nincs adat” bejegyzéseket 0-nak vettük, így tehát az itt megjelenő számadatok minimumértékek.
(4) n.d. = informazioni non disponibili. Nel calcolare i totali è stato attribuito al fattore “n.d.” il valore di 0; di conseguenza, le cifre riportate rappresentano i valori minimi.
(4) n.d. = dados não disponíveis. No cálculo dos totais, foi atribuído ao elemento “dados não disponíveis” o valor de 0 e, por isso, os números apresentados correspondem a valores mínimos.
(4) n.b. = geen informatie beschikbaar. Bij het berekenen van de totalen heeft “geen informatie” de waarde “0” toegewezen gekregen. Dat betekent dat de weergegeven aantallen minimumwaarden zijn.
(4) Není uvedeno – informace nejsou k dispozici. Při výpočtu celkových výsledků byla skutečnosti „informace nejsou k dispozici“ přiřazena hodnota 0 a uváděné číselné údaje jsou tedy minimální hodnoty.
(4) n.d. = nu există informaţii. La calcularea valorilor totale, rubricilor marcate cu „nu există informaţii” li s-a atribuit valoarea zero, iar, prin urmare, cifrele indicate sunt valori minime.
  11. rovat  
11. rovat: A kábítószer-használat és a bűnözés: néhány adat
Box 11: Drug use and crime – some data
Encadré 11: Usage de drogue et criminalité: quelques données
Kasten 11: Daten und Fakten zu Drogenkonsum und Straftaten
Recuadro 11: Consumo de drogas y delitos: algunos datos
Riquadro 11: Consumo di stupefacenti e criminalità: alcuni dati
Caixa 11: Consumo de droga e criminalidade: alguns dados
Πλαίσιο 11: Χρήση ναρκωτικών και εγκληματικότητα: μερικά στοιχεία
Kader 11: Enkele cijfers over drugsgebruik en criminaliteit
Rámeček 11: Užívání drog a drogová kriminalita: některé údaje
Boks 11: Stofbrug og kriminalitet: nogle data
Kast 11: Andmeid uimastitarbimise ja kuritegevuse kohta
Laatikko 11: Tietoa huumeidenkäytöstä ja rikollisuudesta
Boks 11: Narkotikabruk og kriminalitet: noen data
Okienko 11: Zażywanie narkotyków a przestępczość: dane wybiórcze
Căsuţa 11: Consumul de droguri şi infracţionalitatea: câteva date
Rámček 11: Užívanie drog a kriminalita: niekoľko údajov
Polje 11: Uživanje drog in kriminal: nekaj podatkov
Ruta 11: Narkotikamissbruk och brottslighet: vissa uppgifter
  4. tà¡blà¡zat  
(4) n.a. = nincs adat. Az összesítések kiszámításakor a „nincs adat” bejegyzéseket 0-nak vettük, így tehát az itt megjelenő számadatok minimumértékek.
(4) n.d. = informazioni non disponibili. Nel calcolare i totali è stato attribuito al fattore “n.d.” il valore di 0; di conseguenza, le cifre riportate rappresentano i valori minimi.
(4) n.d. = dados não disponíveis. No cálculo dos totais, foi atribuído ao elemento “dados não disponíveis” o valor de 0 e, por isso, os números apresentados correspondem a valores mínimos.
(4) n.b. = geen informatie beschikbaar. Bij het berekenen van de totalen heeft “geen informatie” de waarde “0” toegewezen gekregen. Dat betekent dat de weergegeven aantallen minimumwaarden zijn.
(4) Není uvedeno – informace nejsou k dispozici. Při výpočtu celkových výsledků byla skutečnosti „informace nejsou k dispozici“ přiřazena hodnota 0 a uváděné číselné údaje jsou tedy minimální hodnoty.
(4) n.d. = nu există informaţii. La calcularea valorilor totale, rubricilor marcate cu „nu există informaţii” li s-a atribuit valoarea zero, iar, prin urmare, cifrele indicate sunt valori minime.
  Dobozok  
11. rovat: A kábítószer-használat és a bűnözés: néhány adat
Box 11: Drug use and crime – some data
Encadré 11: Usage de drogue et criminalité: quelques données
Kasten 11: Daten und Fakten zu Drogenkonsum und Straftaten
Recuadro 11: Consumo de drogas y delitos: algunos datos
Riquadro 11: Consumo di stupefacenti e criminalità: alcuni dati
Caixa 11: Consumo de droga e criminalidade: alguns dados
Πλαίσιο 11: Χρήση ναρκωτικών και εγκληματικότητα: μερικά στοιχεία
Kader 11: Enkele cijfers over drugsgebruik en criminaliteit
Rámeček 11: Užívání drog a drogová kriminalita: některé údaje
Boks 11: Stofbrug og kriminalitet: nogle data
Kast 11: Andmeid uimastitarbimise ja kuritegevuse kohta
Laatikko 11: Tietoa huumeidenkäytöstä ja rikollisuudesta
Boks 11: Narkotikabruk og kriminalitet: noen data
Okienko 11: Zażywanie narkotyków a przestępczość: dane wybiórcze
Căsuţa 11: Consumul de droguri şi infracţionalitatea: câteva date
Rámček 11: Užívanie drog a kriminalita: niekoľko údajov
Polje 11: Uživanje drog in kriminal: nekaj podatkov
Ruta 11: Narkotikamissbruk och brottslighet: vissa uppgifter
11. aile: Narkotiku lietošana un kriminālnoziegumi: atsevišķi dati
  Bevezetés  
Az országok szerinti adat-profilok (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) a kábítószer-helyzet kulcsfontosságú aspektusainak magas szintű grafikus összefoglalását adják országok szerinti bontásban.
Country data profiles (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) provide a top-level, graphical summary of key aspects of the drug situation for each country.
Les profils nationaux (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) offrent une synthèse graphique de haute qualité des principaux aspects de la situation des drogues pour chaque pays.
Die länderspezifischen Datenprofile (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) bieten eine nützliche grafische Zusammenfassung der Schlüsselaspekte der Drogensituation in den einzelnen Ländern.
Los perfiles estadísticos de los países (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) son un resumen gráfico de alto nivel de los aspectos más importantes de la situación de la droga en cada país.
I profili dei dati per paese (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) forniscono una sintesi grafica di alto livello sugli aspetti principali della situazione degli stupefacenti in ciascun paese.
Os perfis de dados por país (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) fornecem um resumo gráfico de alto nível dos aspectos-chave da situação do fenómeno da droga em cada país.
Η εικόνα κάθε χώρας (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) περιλαμβάνει σύντομη και υψηλού επιπέδου γραφική παρουσίαση των βασικών πτυχών της κατάστασης κάθε χώρας όσον αφορά τα ναρκωτικά.
Gegevensprofielen per land (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) geven een samenvatting in grafiekvorm van de hoofdaspecten van de drugssituatie in ieder land.
Profily údajů jednotlivých zemí (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) poskytují vynikající grafické shrnutí klíčových aspektů drogové situace v příslušné zemi.
Landeprofilerne (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) indeholder en grafisk præsentation af de vigtigste aspekter ved narkotikasituationen i hvert land.
Riikide andmete ülevaated (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) pakuvad tipptasemel graafilise kokkuvõtte iga riigi uimastialase olukorra võtmeaspektidest.
Maakohtaiset tietoprofiilit (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) tarjoavat huipputason graafisen yhteenvedon kunkin maan huumetilanteen tärkeimmistä näkökohdista.
Landprofilene (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) inneholder en grafisk presentasjon av de viktigste aspektene ved narkotikasituasjonen i det enkelte land.
Profile danych o krajach (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) przedstawiają najważniejsze, graficzne podsumowanie kluczowych aspektów sytuacji narkotykowej każdego państwa.
Profilurile de date ale ţărilor (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) prezintă o sinteză în format grafic, foarte importantă, a aspectelor esenţiale ale situaţiei drogurilor din fiecare ţară.
Profily údajov z krajín (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) poskytujú grafické zhrnutie kľúčových aspektov drogovej situácie pre každú krajinu na špičkovej úrovni.
V profilih posameznih držav (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) je najti vrhunske grafične povzetke ključnih podatkov o razmerah na področju drog za vsako državo.
Uppgiftsprofiler för länder (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) ger en översiktlig, grafisk sammanfattning av viktiga aspekter på narkotikasituationen för varje land.
Valstu datu profili (http://dataprofiles05.emcdda.europa.eu) sniedz augstākā līmeņa grafisku kopsavilkumu par narkomānijas situāciju katrā valstī.
  15. à¡bra  
Az országok közül kimaradt Franciaország, Hollandia (a rendelkezésre álló adatok nem fedik le az egész időszakot) és Ciprus (nem áll rendelkezésre adat).
Countries not included are France, the Netherlands (data not available for the whole period) and Cyprus (no data available).
La France, les Pays-Bas (données non disponibles pour l'ensemble de la période) et Chypre (pas de données disponibles) ne sont pas inclus.
Daten für Frankreich, die Niederlande (Daten für den gesamten Zeitraum nicht verfügbar) und Zypern (keine Daten verfügbar) sind nicht eingeschlossen.
No se incluye a Francia, los Países Bajos (sin datos disponibles para todo el período) y Chipre (sin datos disponibles).
I paesi non compresi sono Francia, Paesi Bassi (dati non disponibili per l’intero periodo) e Cipro (nessun dato disponibile).
Os países não incluídos são a França, os Países Baixos (não tem dados disponíveis em relação a todo o período) e Chipre (não há dados disponíveis).
Δεν περιλαμβάνονται η Γαλλία, οι Κάτω Χώρες (δεν υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία για το σύνολο της περιόδου) και η Κύπρος (δεν υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία).
De gegevens hebben geen betrekking op Frankrijk, Nederland (geen gegevens beschikbaar voor de hele periode) en Cyprus (geen gegevens beschikbaar).
Nejsou zahrnuty tyto země: Francie, Nizozemsko (nejsou k dispozici údaje za celou dobu sledování) a Kypr (údaje nejsou k dispozici).
Lande, der ikke indgår, er Frankrig, Nederlandene (ingen tilgængelige data for hele perioden) og Cypern (ingen tilgængelige data).
Andmeid ei ole esitatud Prantsusmaa, Madalmaade (andmed puuduvad perioodi kohta tervikuna) ega Küprose (andmed puuduvad) kohta.
Kaaviosta on jätetty pois Ranska ja Alankomaat (tietoja ei ole saatavilla koko ajanjaksolta) sekä Kypros (tietoja ei ole saatavilla).
Blant de landene som ikke er med, er Frankrike, Nederland (data er ikke tilgjengelig for hele perioden) og Kypros (ingen data tilgjengelig).
Państwa, których nie ujęto to Francja, Holandia (brak danych za cały okres) i Cypr (brak danych).
Ţările care nu sunt cuprinse sunt Franţa, Ţările de Jos (nu există date pentru întreaga perioadă) şi Cipru (nu există date disponibile).
Nezahrnuté sú krajiny: Francúzsko, Holandsko (neposkytli údaje za celé obdobie) a Cyprus (neposkytol žiadne údaje).
Države, ki niso vključene, so Francija, Nizozemska (podatki niso na voljo za celotno obdobje) in Ciper (na voljo ni nobenih podatkov).
De länder som inte har medräknats är Frankrike och Nederländerna (uppgifter för hela perioden saknas) och Cypern (inga uppgifter tillgängliga).
Neiekļautās valstis ir Francija, Nīderlande (dati nav pieejami par visu periodu) un Kipra (nav pieejami dati).
  Kommentà¡r  
Az Európai átlagos előfordulási arányt a 15-34 éves nemzeti lakosság számával súlyozott nemzeti előfordulási arányok átlagának számolták (2001, Eurostat adat).
The European average prevalence rate was calculated as the average of the national prevalence rates weighted by national population of 15‑34 year olds (2001, taken from Eurostat).
Le taux de prévalence européen moyen a été calculé sur la base de la moyenne des taux de prévalence nationaux pondérée par la part dans la population nationale des 15-34 ans (2001, origine Eurostat).
Die durchschnittliche Prävalenzrate für Europa wurde als Durchschnitt der nationalen Prävalenzraten berechnet, gewichtet nach der Bevölkerung der einzelnen Staaten im Alter von 15 bis 34 Jahren (2001, Eurostat-Daten).
La tasa de prevalencia europea media se calculó como la media de las tasas de prevalencia nacionales ponderada mediante la población nacional de jóvenes entre 15 y 34 años (2001, tomado de Eurostat).
Το μέσο ποσοστό επικράτησης στην Ευρώπη υπολογίστηκε με βάση το μέσο εθνικό ποσοστό επικράτησης, σταθμισμένο με βάση τον εθνικό πληθυσμό νεαρών ηλικίας 15‑34 ετών (2001, πληροφορίες από την Eurostat).
Evropská průměrná míra prevalence byla vypočítána z váženého průměru hodnot národních prevalencí s ohledem na procentuální zastoupení 15–34letých v populaci příslušné země (2001, údaje Eurostatu).
Den gennemsnitlige prævalens i Europa er beregnet som gennemsnittet af de nationale prævalenstal vægtet med antal indbyggere i alderen 15‑34 år i hvert land (2001, oplysninger hentet fra Eurostat).
Keskimääräinen esiintyvyys Euroopassa laskettiin kansallisten esiintyvyyslukujen perusteella painotettuna kansallisen 15 – 34-vuotiaiden väestömäärän mukaan (vuosi 2001, Eurostat).
Gjennomsnittlig europeisk prevalens er beregnet som gjennomsnittet av nasjonale prevalenstall vektet med antall innbyggere i alderen 15‑34 år i hvert land (2001, hentet fra Eurostat).
USA: SAMHSA, Office of Applied Studies (Urząd Nauk Stosowanych), National Survey on Drug use and Health (Krajowe Badanie problemu Narkomanii i Zdrowia), 2003 (
Rata de prevalenţă medie europeană a fost calculată ca media dintre ratele de prevalenţă naţionale ponderate de factorul populaţie naţională cu vârsta de 15-34 de ani (2001, date preluate de la Eurostat).
Priemerná európska miera prevalencie sa vypočítala ako priemer národných mier prevalencií vážený národnou populáciou vo veku 15 – 34 rokov (2001, prevzaté z Eurostatu).
Povprečna stopnja razširjenosti za Evropo je bila izračunana kot povprečje nacionalnih stopenj razširjenosti, uteženo glede na nacionalno populacijo, staro od 15-34 let (2001, povzeto po Eurostatu).
Genomsnittet för prevalensfrekvensen i Europa beräknades som genomsnittet för nationella prevalensfrekvenser viktad med nationell befolkning i åldrarna 15-34 år (2001, från Eurostat).
24. attēls: Nesenā (pēdējā gada laikā) ekstazī lietošana jauniešu (15–34 gadi) vidū) ES un ASV
  25. à¡bra  
Az Európai átlagos előfordulási arányt a 15-34 éves nemzeti lakosság számával súlyozott nemzeti előfordulási arányok átlagának számolták (2001, Eurostat adat).
The European average prevalence rate was calculated as the average of the national prevalence rates weighted by national population of 15‑34 year olds (2001, taken from Eurostat).
Le taux de prévalence européen moyen a été calculé sur la base de la moyenne des taux de prévalence nationaux pondérée par la part dans la population nationale des 15-34 ans (2001, origine Eurostat).
Die durchschnittliche Prävalenzrate für Europa wurde als Durchschnitt der nationalen Prävalenzraten berechnet, gewichtet nach der Bevölkerung der einzelnen Staaten im Alter von 15 bis 34 Jahren (2001, Eurostat-Daten).
La tasa de prevalencia europea media se calculó como la media de las tasas de prevalencia nacionales ponderada mediante la población nacional de jóvenes entre 15 y 34 años (2001, tomado de Eurostat).
Il tasso europeo di prevalenza media è stato calcolato come la media dei tassi di prevalenza nazionale ponderati per una popolazione nazionale di 15-34 anni (2001, secondo Eurostat).
A taxa de prevalência média europeia foi calculada como a média das taxas de prevalência nacionais ponderada pela população nacional dos 15 aos 34 anos (2001, retirado do Eurostat).
Το μέσο ποσοστό επικράτησης στην Ευρώπη υπολογίστηκε με βάση το μέσο εθνικό ποσοστό επικράτησης, σταθμισμένο με βάση τον εθνικό πληθυσμό νεαρών ηλικίας 15‑34 ετών (2001, πληροφορίες από την Eurostat).
De gemiddelde prevalentie in Europa werd berekend als het gemiddelde van de nationale prevalentiepercentages gewogen naar de bevolking van de afzonderlijke lidstaten in de leeftijdsgroep van 15 tot en met 34 jaar (2001, Eurostat).
Evropská průměrná míra prevalence byla vypočítána z váženého průměru hodnot národních prevalencí s ohledem na procentuální zastoupení 15–34letých v populaci příslušné země (2001, údaje Eurostatu).
Den gennemsnitlige prævalens i Europa er beregnet som gennemsnittet af de nationale prævalenstal vægtet med antal indbyggere i alderen 15‑34 år i hvert land (2001, oplysninger hentet fra Eurostat).
Euroopa keskmine levimusmäär arvutati riiklike keskmiste levimusmäärade põhjal, mis olid kaalutud riigi elanikkonnaga vanuses 15–34 aastat (2001. aasta, Eurostati andmed).
Keskimääräinen esiintyvyys Euroopassa laskettiin kansallisten esiintyvyyslukujen perusteella painotettuna kansallisen 15 – 34-vuotiaiden väestömäärän mukaan (vuosi 2001, Eurostat).
Gjennomsnittlig europeisk prevalens er beregnet som gjennomsnittet av nasjonale prevalenstall vektet med antall innbyggere i alderen 15‑34 år i hvert land (2001, hentet fra Eurostat).
Europejski średni wskaźnik rozpowszechnienia obliczony został na podstawie średnich krajowych wskaźników rozpowszechnienia ważonych krajową populacją w wieku od 15 do 34 lat (rok 2001, dane Eurostat).
Rata de prevalenţă medie europeană a fost calculată ca media dintre ratele de prevalenţă naţionale ponderate de factorul populaţie naţională cu vârsta de 15-34 de ani (2001, date preluate de la Eurostat).
Priemerná európska miera prevalencie sa vypočítala ako priemer národných mier prevalencií vážený národnou populáciou vo veku 15 – 34 rokov (2001, prevzaté z Eurostatu).
Povprečna stopnja razširjenosti za Evropo je bila izračunana kot povprečje nacionalnih stopenj razširjenosti, uteženo glede na nacionalno populacijo, staro od 15-34 let (2001, povzeto po Eurostatu).
Genomsnittet för prevalensfrekvensen i Europa beräknades som genomsnittet för nationella prevalensfrekvenser viktad med nationell befolkning i åldrarna 15-34 år (2001, från Eurostat).
  Lefoglalà¡sok és piaci ...  
(165) De ezt a hiányzó 2003-as adatokkal összevetve ellenőrizni kell, amint azok elérhetővé válnak. A 2003-as heroinlefoglalások számáról Olaszország, Ciprus, Hollandia és Románia tekintetében nem volt adat; a 2003-ban történt heroinlefoglalások számát és a lefoglalt heroin mennyiségét egyaránt megjelölő adatok Írországról és az Egyesült Királyságról nem álltak rendelkezésre.
(165) Although this should be checked against missing 2003 data when available. Data on numbers of heroin seizures in 2003 were not available for Italy, Cyprus,the Netherlands and Romania; data on both number of heroin seizures and quantities of heroin seized in 2003 were not available for Ireland and the United Kingdom.
(165) Même si ceci devra être vérifié lorsque les données manquantes de 2003 seront disponibles. Les données sur le nombre de saisies d'héroïne en 2003 n'étaient pas disponibles pour l'Italie, Chypre, les Pays-Bas et la Roumanie. Les données sur le nombre de saisies d'héroïne et les quantités d'héroïne saisies en 2003 n'étaient pas disponibles pour l'Irlande et le Royaume-Uni.
(165) Diese Angabe sollte jedoch überprüft werden, sobald die fehlenden Daten für 2003 vorliegen. Für Italien, Zypern, die Niederlande und Rumänien lagen für 2003 keine Daten zur Zahl der Sicherstellungen von Heroin vor; für Irland und das Vereinigte Königreich lagen für 2003 weder Daten zur Zahl noch zur Menge der Heroinsicherstellungen vor.
(165) Si bien este dato deberá cotejarse con la información correspondiente a 2003, cuando se disponga de ella. Faltan los datos relativos al número de incautaciones de heroína realizadas en Italia, Chipre, Países Bajos y Rumanía en 2003; asimismo, faltan los datos relativos al número de incautaciones y cantidades de heroína aprehendidas en Irlanda y Reino Unido en 2003.
(165) Il dato andrebbe comunque verificato con i dati mancanti del 2003, non appena disponibili. I dati sul numero dei sequestri di eroina nel 2003 non erano disponibili per Italia, Cipro, Paesi Bassi e Romania; i dati riguardanti sia il numero dei sequestri di eroina sia i quantitativi sequestrati di eroina nel 2003 non erano disponibili per Irlanda e Regno Unito.
(165) Embora esta informação deve ser verificada tendo em conta os dados que faltam em relação a 2003, quando estiverem disponíveis. Não existiam dados disponíveis sobre o número de apreensões de heroína em 2003 relativamente à Itália, Chipre, Países Baixos e Roménia; também não existiam dados sobre o número de apreensões de heroína nem sobre a quantidade de heroína apreendida em 2003 para a Irlanda e o Reino Unido
(165) Η κατάσταση αυτή πρέπει να επανεξετασθεί όταν θα είναι διαθέσιμα τα στοιχεία του 2003. Δεν υπήρχαν στοιχεία σχετικά με τον αριθμό των κατασχέσεων ηρωίνης το 2003 για την Ιταλία, την Κύπρο, τις Κάτω Χώρες και τη Ρουμανία· δεν υπήρχαν στοιχεία τόσο για τον αριθμό των κατασχέσεων ηρωίνης όσο και για τις ποσότητες ηρωίνης που κατασχέθηκαν το 2003 για την Ιρλανδία και το Ηνωμένο Βασίλειο.
(165) Dit dient getoetst te worden aan de hand van de ontbrekende gegevens over 2003 zodra deze beschikbaar zijn. Voor 2003 zijn er geen gegevens beschikbaar over het aantal heroïnevangsten in Italië, Cyprus, Nederland en Roemenië. Gegevens over zowel het aantal ecstasyvangsten als de in beslag genomen hoeveelheden ontbreken over 2003 voor Ierland en het Verenigd Koninkrijk.
(165) Tyto údaje je třeba prověřit po získání chybějících údajů za tok 2003. Údaje o počtech záchytů heroinu v roce 2003 nebyly k dispozici pro Itálii, Kypr, Nizozemsko a Rumunsko. Údaje o počtech záchytů heroinu a množstvích heroinu zabaveného v roce 2003 nebyly k dispozici pro Irsko a Spojené království.
(165) Bør dog kontrolleres, når de manglende data for 2003 foreligger. Oplysninger om antallet af heroinbeslaglæggelser i 2003 mangler for Italien, Cypern, Nederlandene og Rumænien; oplysninger om såvel antal beslaglæggelser som beslaglagte mængder i 2003 mangler for Irland og Det Forenede Kongerige.
(165) Seda tuleks võrrelda puuduolevate 2003. aasta andmetega, kui need on kättesaadavad. Andmed heroiini konfiskeerimiste arvu kohta 2003. aastal ei olnud kättesaadavad Itaalia, Küprose, Madalmaade ja Rumeenia kohta; andmed nii heroiini konfiskeerimiste arvu kui konfiskeeritud koguste kohta 2003. aastal ei olnud kättesaadavad Iirimaa ja Ühendkuningriigi kohta.
(165) Tämä on tarkistettava sitten, kun puuttuvat vuoden 2003 tiedot saadaan. Tiedot heroiinitakavarikkojen määrästä vuonna 2003 puuttuivat Italian, Kyproksen, Alankomaiden ja Romanian osalta; tiedot sekä heroiinitakavarikkojen määrästä että takavarikoidun heroiinin määristä vuonna 2003 puuttuivat Irlannin ja Yhdistyneen kuningaskunnan osalta.
(165) Dette bør imidlertid kontrolleres opp mot data for 2003 når disse foreligger. Data om antallet heroinbeslag i 2003 manglet for Italia, Kypros, Nederland og Romania; data om både antallet heroinbeslag og beslaglagte kvanta i 2003 manglet for Irland og Storbritannia.
(165) Choć należy to porównać z brakującymi danymi za rok 2003, gdy te będą już dostępne. Dane dotyczące liczby konfiskat heroiny w roku 2003 nie były dostępne w przypadku Włoch, Cypru, Holandii i Rumunii. Dane dotyczące zarówno liczby konfiskat, jak i ilości skonfiskowanej heroiny w roku 2003 nie były dostępne w przypadku Irlandii i Wielkiej Brytanii.
(165) Deşi aceste date trebuie verificate prin comparaţie cu datele pentru 2003 care lipsesc momentan, atunci când acestea devin disponibile. Datele privind numărul de capturi de heroină în 2003 nu au fost disponibile pentru Italia, Cipru, Ţările de Jos şi România; pentru Irlanda şi Regatul Unit nu există date privind numărul data de capturi de heroină şi cantităţile de heroină capturate în 2003.
(165) Údaje treba preveriť po dodaní chýbajúcich údajov za rok 2003. Údaje o počtoch zachytení heroínu v roku 2003 neboli k dispozícii z Talianska, Cypru, Holandska a Rumunska; údaje o počte zachytení ani o zachytených množstvá heroínu za rok 2003 neboli k dispozícii z Írska a Spojeného kráľovstva.
(165) Čeprav bi bilo treba to preveriti, ko bodo na voljo manjkajoči podatki za leto 2003. Podatkov o številu zasegov heroina v letu 2003 ni bilo na voljo za Italijo, Ciper, Nizozemsko in Romunijo; podatkov o številu zasegov heroina in zaseženi količini heroina v letu 2003 ni bilo na voljo za Irsko in Združeno kraljestvo.
(165) Detta bör dock kontrolleras mot de saknade uppgifterna för 2003 när dessa blir tillgängliga. Uppgifter om antalet heroinbeslag under 2003 saknades för Italien, Cypern, Nederländerna och Rumänien; uppgifter om såväl antalet heroinbeslag som de beslagtagna heroinmängderna under 2003 saknades för Irland och Storbritannien.
  7. fejezet : A bűnözés...  
Ugyanezen időszak alatt a heroinnal kapcsolatos bűncselekmények aránya az Európai Unió minden olyan tagállamában csökkent, ahol adat állt rendelkezésre, kivéve Ausztriában és az Egyesült Királyságban, ahol növekedett(182).
Over the same period, the proportion of heroin-related offences decreased in all EU countries from which data are available, except Austria and the United Kingdom, where it increased (182). In contrast, cocaine-related offences have increased as a proportion of all drug offences since 1998 in all countries providing data except Germany, which reported downward trends (183).
Au cours de la même période, la proportion de délits liés à l'héroïne a diminué dans tous les pays de l'UE pour lesquels des données sont disponibles, à l'exception de l'Autriche et du Royaume‑Uni, où elle augmenté (182). En revanche, la tendance inverse est observée pour les délits liés à la cocaïne, dont la proportion a augmenté par rapport à l'ensemble des délits liés à la drogue depuis 1998 dans tous les pays fournissant des données, hormis l'Allemagne, qui signale un tendance à la baisse (183).
Im selben Zeitraum ist der Anteil der Drogendelikte in Verbindung mit Heroin in allen Mitgliedstaaten, für die Daten vorliegen, zurückgegangen, mit Ausnahme Österreichs und des Vereinigten Königreichs, wo eine Zunahme zu verzeichnen war (182). Dagegen ist der Anteil der kokainbedingten Straftaten an den Drogendelikten insgesamt seit 1998 in allen Ländern, für die Daten vorliegen, gestiegen, mit Ausnahme Deutschlands, das von einem rückläufigen Trend berichtet (183).
Durante el mismo período, el porcentaje de delitos relacionados con la heroína descendió en todos los países de la UE que han facilitado datos, excepto Austria y Reino Unido, donde aumentó (182). Por el contrario, los delitos relacionados con la cocaína han aumentado en proporción a todos los delitos relacionados con las drogas desde 1998, en todos los países que han facilitado datos excepto Alemania, que registrañ tendencias a la baja (183).
Nello stesso periodo la proporzione di reati per eroina è diminuita in tutti i paesi dell’Unione europea che hanno fornito informazioni, a eccezione di Austria e Regno Unito, dove è aumentata (182). Per contro, dal 1998 i reati per cocaina sono aumentati in proporzione rispetto a tutti gli altri tipi di reati per droga in tutti i paesi che hanno fornito informazioni, a eccezione di Germania, che al contrario rivelano un andamento in calo (183).
Το ίδιο διάστημα, το ποσοστό των αδικημάτων που σχετίζονται με την ηρωίνη παρουσίασε μείωση σε όλες τις χώρες της ΕΕ για τις οποίες υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία, με εξαίρεση την την Αυστρία και το Ηνωμένο Βασίλειο, όπου παρουσίασε αύξηση (182). Αντίστροφη είναι η τάση που παρατηρείται σε σχέση με τα αδικήματα που σχετίζονται με την κοκαΐνη, τα οποία παρουσίασαν αύξηση, ως ποσοστό επί του συνόλου των αδικημάτων περί τα ναρκωτικά, από το 1998 σε όλες τις χώρες που παρέχουν στοιχεία, με εξαίρεση τη Γερμανία, που ανέφερε πτωτικές τάσεις (183).
In dezelfde periode is het percentage heroïnedelicten in alle EU-landen waarvoor gegevens beschikbaar zijn, gedaald, met uitzondering van Oostenrijk en het Verenigd Koninkrijk waar dat percentage juist is gestegen (182). Voor cocaïnedelicten is er juist sprake van een opwaartse trend, aangezien dat percentage ten opzichte van alle drugsdelicten sinds 1998 in alle landen waarvoor gegevens beschikbaar zijn is afgenomen, met uitzondering van Duitsland (183).
Ve stejném období se ve všech zemích EU, z nichž jsou k dispozici údaje, snížil podíl trestných činů souvisejících s heroinem, s výjimkou Rakouska a Spojeného království, kde se zvýšil (182). Opačný trend lze pozorovat u trestných činů souvisejících s kokainem, jejichž podíl na veškeré drogové trestné činnosti od roku 1998 roste ve všech zemích, které poskytují údaje, s výjimkou Německa, které hlásí klesající tendenci (183).
I samme periode faldt andelen af heroinrelaterede overtrædelser i samtlige de EU-lande, for hvilke der foreligger data, undtagen i Østrig og Det Forenede Kongerige, hvor andelen voksede (182). I modsætning hertil er de kokainrelaterede overtrædelsers andel af samtlige narkotikalovovertrædelser steget siden 1998 i alle de lande, for hvilke der foreligger data, bortset fra Tyskland, hvor tendensen har været nedadgående (183).
Samana ajanjaksona heroiiniin liittyvien rikosten osuus laski kaikissa EU-maissa, joista saatiin tietoja, paitsi Itävallassa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa, joissa osuus nousi (182). Kokaiiniin liittyvien rikosten osuus kaikista huumerikoksista on sitä vastoin noussut vuodesta 1998 kaikissa tietoja toimittaneissa maissa, paitsi Saksassa, joka ilmoitti laskevasta suuntauksesta (183).
I samme periode har andelen heroinrelaterte lovbrudd gått ned i alle EU-land som har lagt fram data, unntatt i Østerrike og Storbritannia, der den økte (182). Derimot har andelen kokainrelaterte lovbrudd siden 1998 økt i alle land som la fram data, unntatt Tyskland, som rapporterte om en nedadgående trend (183).
W tym samym okresie odsetek przestępstw związanych z heroiną spadł we wszystkich państwach UE, z których dostępne są dane, oprócz Austrii i Wielkiej Brytanii, gdzie zanotowano wzrost (182). Odwrotna sytuacja dotyczy przestępstw z udziałem kokainy, których liczba w stosunku do wszystkich przestępstw przeciwko prawu antynarkotykowemu wzrosła od roku 1998 we wszystkich państwach przekazujących dane, za wyjątkiem Niemiec. Te dwa ostatnie państwa odnotowały trendy malejące (183).
În acelaşi interval, proporţia infracţiunilor legate de heroină a scăzut în toate statele membre ale Uniunii Europene care dispun de astfel de date, cu excepţia Austriei şi Regatului Unit, unde a crescut (182). În mod contrar, infracţiunile legate de cocaină au crescut ca proporţie din totalitatea infracţiunilor legate de droguri din 1998 în toate ţările care furnizează astfel de date, cu excepţia Germaniei, care a raportat tendinţe de scădere (183).
V tom istom období sa znížil podiel trestných činov súvisiacich s heroínom vo všetkých štátoch EÚ, ktoré poskytli údaje, okrem Rakúska a Spojeného kráľovstva, v ktorých sa zvýšil (182). Naopak, od roku 1998 sa zvýšil podiel trestných činov súvisiacich s kokaínom na celkovom počte trestných činov súvisiacich s drogami vo všetkých krajinách, ktoré poskytli údaje, okrem Nemecka, ktoré oznámilo klesajúce trendy (183).
V istem obdobju je v vseh državah EU, iz katerih so bili na voljo podatki, delež s heroinom povezanih kaznivih dejanj upadel, z izjemo Avstrije in Združenega kraljestva, v katerih je narasel (182). Nasprotno pa so v primerjavi z vsemi z drogo povezanimi kaznivimi dejanji od leta 1997 s kokainom povezana kazniva dejanja narasla v vseh državah, ki so poslale podatke, z izjemo Nemčije, od koder poročajo o trendih upadanja (183).
Under samma period minskade de heroinrelaterade brottens andel i alla EU-länder som har redovisat uppgifter, utom i Österrike och Storbritannien där andelen ökade(182). Däremot har de kokainrelaterade brottens andel av samtliga narkotikabrott ökat sedan 1998 i alla länder som har redovisat uppgifter utom i Tyskland, som har redovisat nedåtgående trender(183).
Tajā pašā periodā ar heroīnu saistīto noziegumu skaits ir samazinājies visās ES valstīs, no kurām ir pieejami dati, izņemot Austriju un Apvienoto Karalisti, kur tas ir palielinājies (182). Turpretim ar kokaīnu saistītie noziegumi ir pieauguši proporcionālo pret kopējo narkotiku noziegumu skaitu kopš 1998. gada visās valstīs, kuras ir sniegušas datus, izņemot Vāciju, kas ziņo par samazināšanās tendenci (183).
  Gyà³gykezelési igényekk...  
Két adattípust gyűjtenek: összefoglaló adatokat a gyógykezelési központok valamennyi típusáról, valamint részletes adatokat a gyógykezelési központok típusai szerint (járóbeteg-ellátó központok, fekvőbeteg-ellátó központok, alacsony küszöbű szervezetek, háziorvosok, kezelőegységek a börtönökben, más típusú központok).
Two types of data are collected: summary data on all types of treatment centres and detailed data by centre type (outpatient treatment centres, inpatient treatment centres, low-threshold agencies, general practitioners, treatment units in prison, other types of centres). However, for most countries, data are sparse for centre types other than outpatient and inpatient treatment centres. For this reason, analysis is often restricted to outpatient treatment centres, for which data coverage is best.
deux types de données sont recueillies: les données sommaires sur tous les types de centres de soins et les données détaillées par type de centre (centres de soins ambulatoires, centres de soins résidentiels, structures de première ligne, médecins généralistes, unités de traitement en milieu carcéral, autres types de centres). Cependant, pour la plupart des pays, les données sont rares pour les types de centres autres que les services de soins résidentiels et ambulatoires. C'est la raison pour laquelle l'analyse se limite souvent aux centres de soins ambulatoires, pour lesquels la couverture est la meilleure;
Es werden zwei Arten von Daten erhoben: zusammengefasste Daten über alle Formen von Behandlungseinrichtungen sowie detaillierte Daten, aufgeschlüsselt nach Form der Einrichtung (ambulante Behandlungseinrichtungen, stationäre Behandlungseinrichtungen, niedrigschwellige Dienste, Allgemeinärzte, Behandlungsabteilungen in Haftanstalten, andere Formen von Einrichtungen). Für die meisten Länder liegen jedoch nur sehr wenige Daten über andere Einrichtungsformen als ambulante und stationäre Behandlungseinrichtungen vor. Aus diesem Grund beschränkt sich die Analyse häufig auf ambulante Behandlungseinrichtungen, die von den Datenerhebungen am besten erfasst werden.
Se recogen dos tipos de datos: datos resumidos de todos los tipos de centros de tratamiento y datos detallados por tipo de centro (centros de tratamiento ambulatorio, centros de tratamiento hospitalario, centros de bajo umbral, médicos de asistencia primaria, unidades de tratamiento en las prisiones, otros tipos de centros). No obstante, para la mayoría de países, los datos sobre los tipos de centros son escasos, a diferencia de los de los centros de tratamiento ambulatorio y hospitalario. Este es el motivo por el cual, con frecuencia, los análisis se limitan a los centros de tratamiento ambulatorio, con una mejor cobertura de datos.
I tipi di dati raccolti sono due: dati riassuntivi su tutti i centri terapeutici e dati dettagliati per ciascun tipo di centro (centri terapeutici ambulatoriali, centri terapeutici ospedalieri, enti a bassa soglia, medici generici, unità terapeutiche in carcere, altri tipi di centri). Tuttavia, per la maggior parte degli Stati, esistono dati sparsi per tipi di centro diversi dai centri terapeutici ambulatoriali e ospedalieri. Per questa ragione l’analisi è spesso limitata ai centri terapeutici ambulatoriali, per i quali esiste una copertura informativa migliore.
Συλλέγονται δύο κατηγορίες στοιχείων: συνοπτικά στοιχεία για θεραπευτικά κέντρα κάθε τύπου και αναλυτικά στοιχεία ανά τύπο θεραπευτικού κέντρου (κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής, κέντρα θεραπείας εσωτερικής παραμονής, υπηρεσίες άμεσης πρόσβασης, γενικοί ιατροί, θεραπευτικές μονάδες σε σωφρονιστικά ιδρύματα, άλλοι τύποι θεραπευτικών κέντρων). Ωστόσο, για τις περισσότερες χώρες, τα στοιχεία για κέντρα εκτός των κέντρων θεραπείας εξωτερικής και εσωτερικής παραμονής είναι λιγοστά. Για τον λόγο αυτό, η ανάλυση περιορίζεται συχνά στα κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής, για τα οποία η κάλυψη στοιχείων είναι η καλύτερη.
Er worden twee categorieën gegevens verzameld: beknopte gegevens over alle soorten behandelcentra en gedetailleerde gegevens uitgesplitst naar behandeltype (extramurale c.q. ambulante behandelcentra, intramurale behandelcentra, laagdrempelige instanties, huisartsen, behandelafdelingen in gevangenissen, andere typen behandelcentra). In de meeste landen zijn er, behalve voor extramurale en intramurale behandelcentra, op dit gebied weinig gegevens beschikbaar. Daarom wordt de analyse vaak beperkt tot extramurale behandelcentra, aangezien de dekking van de gegevens hiervoor het beste is.
Jsou shromažďovány dva typy údajů: souhrnné údaje o všech typech léčebných center a podrobné údaje podle typu center (ambulantní léčebná centra, hospitalizační léčebná centra, nízkoprahové instituce, praktičtí lékaři, léčebná oddělení ve věznicích a další typy center). Pro většinu zemí však existuje jen málo údajů o jiném typu center než centrech ambulantní léčby a centrech využívajících hospitalizaci. Z uvedeného důvodu je analýza často omezena na ambulantní centra léčby, u nichž bývá rozsah údajů nejlepší.
Der indsamles to former for data: summariske data om alle former for behandlingscentre og detaljerede data om de enkelte typer behandlingscentre (ambulatorier, døgnbehandlingscentre, lavtærskeltjenester, praktiserende læger, behandlingsafdelinger i fængsler, andre typer centre). For de fleste lande findes der imidlertid kun meget få data for andre typer centre end ambulatorier og døgnbehandlingscentre. Af denne grund er analysen ofte begrænset til ambulatorier, hvor datadækningen er bedst.
Kogutakse kahte tüüpi andmeid: koondandmeid kõikide raviasutuste kohta ja detailseid andmeid vastavalt raviasutuse tüübile (ambulatoorset ja statsionaarset ravi pakkuvad asutused, madala läve keskused, üldarstid, raviüksused vanglates, muud tüüpi ravikeskused). Enamiku riikide puhul on siiski muude kui ambulatoorset ja statsionaarset ravi pakkuvate asutuste kohta vähe teavet. Seetõttu piirdutakse analüüsides enamasti ambulatoorse raviga, mille kohta on infot kõige enam.
Kahdenlaista tietoa kerätään: yhteenvetotietoa kaikenlaisista hoitokeskuksista ja keskuksen lajin mukaan eriteltyä tietoa (avohoitokeskukset, laitoshoitokeskukset, matalan kynnyksen keskukset, yleislääkärit, vankiloiden hoito-osastot, muunlaiset keskukset). Useista maista toimitetaan kuitenkin vain vähän tietoa muista keskuslajeista kuin avo- ja laitoshoitokeskuksista. Tästä syystä analyysi rajoittuu usein avohoitokeskuksiin, joiden osalta kattavuus on laajin.
To typer data er innsamlet: summariske data om alle typer behandlingssentre og detaljerte data etter sentertype (polikliniske behandlingssentre, døgnbehandling, lavterskel rusmiddeltjenester, allmennleger, behandlingsenheter i fengsel, andre sentertyper). For de fleste landene er imidlertid dataene sparsommelige for de ulike sentertypene utenom polikliniske behandlingssentre og døgnbehandling. Derfor er analysen ofte begrenset til polikliniske behandlingssentre, som har best datadekning.
Gromadzone są dwa rodzaje danych: dane łączne o wszystkich rodzajach centrów leczenia oraz dane szczegółowe na temat poszczególnych rodzajów centrów (centra leczenia pozaszpitalnego, centra leczenia hospitalizacyjnego, jednostki niskoprogowe, lekarze medycyny rodzinnej, jednostki leczenia w więzieniach, inne typy centrów). W przypadku większości państw dane o ośrodkach innych niż centra leczenia pozaszpitalnego i hospitalizacyjnego są rzadkie. Z tego powodu analiza często ogranicza się do centrów leczenia pozaszpitalnego, w których przypadku zakres przekazanych danych jest największy.
Se colectează două tipuri de date: date sintetizate privind toate tipurile de centre de tratament şi date detaliate pentru fiecare tip de centru (centre de tratament în ambulatoriu, centre de tratament cu internare, agenţii cu acces necondiţionat, medici de familie, unităţi de tratament din închisori, alte tipuri de centre). Cu toate acestea, în majoritatea ţărilor nu există decât date inconsecvente privind tipurile de centre diferite de cele de tratament în ambulatoriu sau cu internare. De aceea, analizele se limitează frecvent la centrele de tratament în ambulatoriu în cazul cărora se obţine cea mai bună acoperire a datelor.
Zhromažďujú sa dva druhy údajov: súhrnné údaje o všetkých druhoch liečebných centier a podrobné údaje podľa jednotlivých druhov (strediská ambulantnej liečby, lôžkové liečebné centrá, nízkoprahové agentúry, praktickí lekári, liečebné oddelenia vo väzení, iné druhy centier). Údaje o iných druhoch centier, ako ambulantných a lôžkových sú však vo väčšine krajín zriedkavé. Z tohto dôvodu sa analýza často obmedzuje na centrá ambulantnej liečby, o ktorých sú najspoľahlivejšie údaje.
Zbrani sta dve vrsti podatkov: povzetek podatkov o vseh vrstah centrov za zdravljenje odvisnosti ter podrobne informacije po vrstah centrov (zunajbolnišnični centri za zdravljenje odvisnosti, bolnišnični centri za zdravljenje odvisnosti, nizgopragovne agencije, splošni zdravniki, enote za zdravljenje v zaporih, druge vrste centrov). Vendar so za večino držav podatki o vrstah centrov redki, razen za zunajbolnišnične in bolnišnične centre za zdravljenje odvisnosti. Zaradi tega je analiza pogosto omejena na zunajbolnišnične centre za zdravljenje odvisnosti, za katere so podatki najbolj pokriti.
Två typer av uppgifter samlas: sammanfattande uppgifter om alla typer av behandlingscentrum och detaljerade uppgifter efter centrumtyp (behandlingscentrum inom öppenvården, behandlingscentrum inom slutenvården, lågtröskelvård, allmänläkare, behandlingsenheter i fängelser, andra typer av centrum). För de flesta länder är dock uppgifterna om andra centrumtyper än behandlingscentrum inom öppenvården och slutenvården ofullständiga. Eftersom tillgången till uppgifter om behandlingscentrum inom öppenvården är bäst begränsas analyserna ofta till dessa.
  A kà¡bà­tà³szer-hasznà¡...  
A legtöbb EU-s vizsgálatban az elítéltek között a kábítószer-használat 50%-ot meghaladó életprevalenciáját jelentették; de ez az adat széles sávban mozog, 22%-tól 86%-ig a különböző elítéltpopulációk, javítóintézetek és országok között(184).
Drug users are strongly overrepresented among the prison population compared with the general population. In most studies in the EU, lifetime prevalence of drug use among prisoners is reported to be over 50 %; however, it varies widely, from 22 % to 86 %, between prison populations, detention centres and countries (184). In the EU, the prevalence of regular drug use or dependence prior to imprisonment ranges from 8 % to 73 % (185).
Par rapport à la population générale, les usagers de drogue sont surreprésentés dans la population carcérale. Dans la plupart des études réalisées dans l'UE, la prévalence au cours de la vie de l'usage de drogue chez les détenus dépasse 50 %. Elle varie toutefois considérablement, entre 22 et 86 %, selon les populations carcérales, les centres de détention et les pays (184). Dans l'UE, la prévalence de l'usage régulier de drogue ou de la dépendance avant la détention varie entre 8 et 73 % (185).
Im Vergleich zur Allgemeinbevölkerung sind Drogenkonsumenten im Strafvollzug stark überrepräsentiert. Die meisten in der EU durchgeführten Studien geben die Lebenszeitprävalenz des Drogenkonsums unter Haftinsassen mit über 50 % an. Sie weist jedoch je nach Gefängnispopulation, Strafanstalt und Land große Schwankungen auf und reicht von 22 % bis 86 % (184). In der EU schwankt die Lebenszeitprävalenz eines vor Haftbeginn bestehenden regelmäßigen Drogenkonsums oder einer Abhängigkeit zwischen 8 % und 73 % (185).
Los consumidores de drogas están sobrerrepresentados en la población de las prisiones, si se compara con la población en general. En la mayoría de estudios realizados en la UE, la prevalencia de vida del consumo de drogas en la población encarcelada es superior al 50 %; sin embargo, presenta grandes variaciones entre prisiones, centros de detención y países (del 22 % al 86 %) (184). En la UE, la prevalencia del consumo regular o de la dependencia previa al ingreso en prisión oscila entre el 8 % y el 73 % (185).
Rispetto alla popolazione generale, all’interno della popolazione carceraria i consumatori di droga sono fortemente sovrarappresentati. Nella maggior parte degli studi condotti nell’Unione europea la prevalenza una tantum del consumo di droga tra i detenuti è stimata come superiore al 50%; essa, tuttavia, varia notevolmente, dal 22% all’86%, a seconda della popolazione carceraria, del penitenziario e del paese (184). Nell’Unione europea la prevalenza del consumo regolare di stupefacenti o della tossicodipendenza prima della detenzione va dall’8% al 73% (185).
Em comparação com a população em geral, os consumidores de droga estão sobre‑representados entre a população prisional. Na maioria dos estudos realizados na UE, refere-se que a prevalência ao longo da vida do consumo de drogas entre os reclusos é superior a 50%; no entanto, varia muito, de 22% a 86%, entre populações reclusas, centros de detenção e países (184). Na UE, a prevalência do consumo regular de droga ou da toxicodependência antes do encarceramento varia de 8% a 73% (185).
Σε σύγκριση με τον γενικό πληθυσμό, οι χρήστες ναρκωτικών υπερ-εκπροσωπούνται στον πληθυσμό των φυλακών. Στις περισσότερες μελέτες που πραγματοποιήθηκαν στην ΕΕ, η επικράτηση της χρήσης ναρκωτικών σε όλη τη ζωή στους κρατούμενους αναφέρεται ότι ξεπερνά το 50 %· ωστόσο, ποικίλλει σημαντικά, από 22 % έως 86 %, μεταξύ πληθυσμών κρατουμένων, σωφρονιστικών ιδρυμάτων και χωρών (184). Στην ΕΕ, η επικράτηση της συστηματικής χρήσης ναρκωτικών ή της εξάρτησης πριν από τη φυλάκιση κυμαίνεται από 8 % έως 73 % (185).
Vergeleken met de algemene bevolking zijn drugsgebruikers in gevangenissen oververtegenwoordigd. Uit de meeste onderzoeken in de EU blijkt dat het “ooit”-gebruik van drugs onder gedetineerden meer dan 50% bedraagt, maar deze percentages variëren sterk tussen gevangenispopulaties, gevangenissen en landen (van 22 tot 86%) (184). De prevalentie van regelmatig drugsgebruik of van drugsverslaving in de periode voorafgaand aan de detentie loopt uiteen van 8 tot 73% (185).
Ve srovnání s běžnou populací je počet uživatelů drog mezi vězeňskou populací podstatně vyšší. Ve většině studií prováděných v EU se uvádí, že celoživotní prevalence užívání drog mezi vězni je vyšší než 50 %, značně se však liší mezi jednotlivými vězeňskými populacemi, vazebními věznicemi a jednotlivými zeměmi a pohybuje se v rozmezí od 22 % do 86 % (184). Prevalence pravidelného užívání drog nebo drogové závislosti před uvězněním se v EU pohybuje v rozpětí od 8 % do 73 % (185).
Stofbrugere er stærkt overrepræsenteret blandt fængselsindsatte sammenlignet med befolkningen som helhed. I de fleste undersøgelser i EU angives langtidsprævalensen for stofbrug blandt indsatte som liggende over 50 %; den varierer imidlertid meget, nemlig fra 22 % til 86 %, mellem fængselspopulationerne, arresthusene og landene (184). I EU ligger udbredelsen af regelmæssig stofbrug eller afhængighed før fængslingen på mellem 8 % og 73 % (185).
Võrreldes kogu rahvastikuga on uimastitarvitajate osakaal vangide seas väga kõrge. Enamiku ELis teostatud uuringute kohaselt on vangide osakaal, kes on oma elu jooksul uimasteid tarvitanud, 50%; see aga varieerub tugevasti, ulatudes sõltuvalt kinnipeetavatest vanglas, kinnipidamisasutusest või riigist 22% kuni 86% (184). Regulaarset uimastite tarbimist või sõltuvust enne vangistust esineb Euroopa Liidus 8–73% vangidest (185).
Huumeidenkäyttäjät ovat muuhun väestöön nähden yliedustettuina vankiloissa. Useimpien EU:ssa tehtyjen tutkimusten mukaan yli 50 prosenttia vangeista on käyttänyt huumeita ainakin kerran, mutta luku vaihtelee 22:sta 86 prosenttiin vankiloiden, säilöönottokeskusten ja maiden välillä (184). EU:n vangeista 8–73 prosenttia on käyttänyt huumeita säännöllisesti tai ollut riippuvaisia huumeista ennen vankilaan joutumista (185).
Narkotikabrukere er sterkt overrepresentert blant de innsatte i forhold til befolkningen generelt. De fleste studiene i EU oppgir en livstidsprevalens av narkotikabruk blant innsatte på over 50 %, et tall som imidlertid varierer mye, fra 22 % til 86 %, avhengig av fengselspopulasjon, anstalt og land (184). I EU varierer forekomsten av bruk eller avhengighet av narkotika før fengslingen mellom 8 % og 73 % (185).
W porównaniu z ogólną populacją. w populacji więziennej osoby zażywające narkotyki są nadreprezentowane. Według większości badań przeprowadzonych w UE wartość wskaźnika przynajmniej jednokrotnego zażycia narkotyków wśród więźniów wynosi ponad 50%, choć waha się znacznie w granicach od 22% do 86% pomiędzy populacjami poszczególnych więzień, aresztów oraz poszczególnych państw (184). W UE rozpowszechnienie regularnego stosowania narkotyków lub uzależnienia w okresie poprzedzającym osadzenie w więzieniu mieści się w przedziale od 8% do 73% (185).
Consumatorii de droguri sunt clar supra-reprezentaţi în cadrul populaţiei de deţinuţi faţă de populaţia generală. În majoritatea studiilor din Uniunea Europeană, se arată că prevalenţa consumului de droguri pe parcursul vieţii la deţinuţi este de peste 50 %; cu toate acestea, ea variază foarte mult, de la 22 % la 86 %, de la o populaţie de deţinuţi la alta, de la un centru de detenţie la altul sau de la o ţară la alta (184). În Uniunea Europeană, prevalenţa consumului regulat de droguri sau dependenţa înainte de încarcerare variază de la 8 % la 73 % (185).
V porovnaní so všeobecnou populáciou sú vo väzenskej populácii užívatelia drog zastúpení nadpriemerne. Vo väčšine štúdií v EÚ sa uvádza celoživotná prevalencia užívania drog medzi väzňami nad 50 %; vo väzenských populáciách, centrách policajného zadržania a rôznych krajinách však kolíše od 22 % do 86 % (184). V EÚ sa prevalencia pravidelného užívania drog alebo drogovej závislosti v dobe predchádzajúcej uväzneniu pohybuje od 8 % do 73 % (185).
V primerjavi s populacijo na splošno je zastopanost uživalcev drog med populacijo v zaporih prevelika. V večini študij v EU je delež zapornikov, ki so kdaj v življenju že zaužili drogo, nad 50 %; vendar pa med populacijami zapornikov, pripori in državami obstajajo velike razlike, od 22 % do 86 % (184). V EU se razširjenost rednega uživanja drog ali odvisnost pred prestajanjem kazni v zaporu giblje med 8 % in 73 % (185).
Narkotikamissbrukare är kraftigt överrepresenterade bland internerna i fängelserna om man jämför med befolkningen som helhet. Enligt de flesta undersökningarna inom EU har fler än 50 % av internerna någon gång använt narkotika. Andelen varierar emellertid stort – från 22 % till 86 % – mellan olika grupper av interner, fängelser och länder(184). Inom EU uppger 8–73 % av internerna att de regelbundet konsumerade eller var beroende av narkotika innan de kom till fängelset(185).
Narkotiku lietotāju īpatsvars ieslodzīto vidū ir daudz augstāks nekā iedzīvotāju vidū kopumā. Lielākajā daļā pētījumu, kas veikti ES, ilgtermiņa narkotiku lietošanas pieredze ieslodzīto vidū ir augstāka par 50 %; taču tā ir atšķirīga robežās no 22 % līdz 86% starp dažādām ieslodzīto, aizturēšanas centru un valstu populācijām (184). ES regulāras narkotiku lietošanas un atkarības pirms ieslodzījuma izplatība ir robežās no 85 līdz 73 % (185).
  5. rovat  
Két adattípust gyűjtenek: összefoglaló adatokat a gyógykezelési központok valamennyi típusáról, valamint részletes adatokat a gyógykezelési központok típusai szerint (járóbeteg-ellátó központok, fekvőbeteg-ellátó központok, alacsony küszöbű szervezetek, háziorvosok, kezelőegységek a börtönökben, más típusú központok).
Two types of data are collected: summary data on all types of treatment centres and detailed data by centre type (outpatient treatment centres, inpatient treatment centres, low-threshold agencies, general practitioners, treatment units in prison, other types of centres). However, for most countries, data are sparse for centre types other than outpatient and inpatient treatment centres. For this reason, analysis is often restricted to outpatient treatment centres, for which data coverage is best.
deux types de données sont recueillies: les données sommaires sur tous les types de centres de soins et les données détaillées par type de centre (centres de soins ambulatoires, centres de soins résidentiels, structures de première ligne, médecins généralistes, unités de traitement en milieu carcéral, autres types de centres). Cependant, pour la plupart des pays, les données sont rares pour les types de centres autres que les services de soins résidentiels et ambulatoires. C'est la raison pour laquelle l'analyse se limite souvent aux centres de soins ambulatoires, pour lesquels la couverture est la meilleure;
Es werden zwei Arten von Daten erhoben: zusammengefasste Daten über alle Formen von Behandlungseinrichtungen sowie detaillierte Daten, aufgeschlüsselt nach Form der Einrichtung (ambulante Behandlungseinrichtungen, stationäre Behandlungseinrichtungen, niedrigschwellige Dienste, Allgemeinärzte, Behandlungsabteilungen in Haftanstalten, andere Formen von Einrichtungen). Für die meisten Länder liegen jedoch nur sehr wenige Daten über andere Einrichtungsformen als ambulante und stationäre Behandlungseinrichtungen vor. Aus diesem Grund beschränkt sich die Analyse häufig auf ambulante Behandlungseinrichtungen, die von den Datenerhebungen am besten erfasst werden.
Se recogen dos tipos de datos: datos resumidos de todos los tipos de centros de tratamiento y datos detallados por tipo de centro (centros de tratamiento ambulatorio, centros de tratamiento hospitalario, centros de bajo umbral, médicos de asistencia primaria, unidades de tratamiento en las prisiones, otros tipos de centros). No obstante, para la mayoría de países, los datos sobre los tipos de centros son escasos, a diferencia de los de los centros de tratamiento ambulatorio y hospitalario. Este es el motivo por el cual, con frecuencia, los análisis se limitan a los centros de tratamiento ambulatorio, con una mejor cobertura de datos.
I tipi di dati raccolti sono due: dati riassuntivi su tutti i centri terapeutici e dati dettagliati per ciascun tipo di centro (centri terapeutici ambulatoriali, centri terapeutici ospedalieri, enti a bassa soglia, medici generici, unità terapeutiche in carcere, altri tipi di centri). Tuttavia, per la maggior parte degli Stati, esistono dati sparsi per tipi di centro diversi dai centri terapeutici ambulatoriali e ospedalieri. Per questa ragione l’analisi è spesso limitata ai centri terapeutici ambulatoriali, per i quali esiste una copertura informativa migliore.
São compilados dois tipos de dados: dados de síntese sobre todos os tipos de centros de tratamento e dados detalhados por tipo de centro (centros de tratamento em regime ambulatório, centros de tratamento em regime de internamento, agências de porta aberta, clínicos gerais, unidades de tratamento na prisão, outros tipos de centros). Contudo, na maior parte dos países, existem poucos dados sobre outros tipos de centros que não os de tratamento em regime ambulatório ou em regime de internamento. Por esta razão, a análise restringe-se frequentemente aos centros de tratamento em regime ambulatório, que têm uma melhor cobertura de dados.
Συλλέγονται δύο κατηγορίες στοιχείων: συνοπτικά στοιχεία για θεραπευτικά κέντρα κάθε τύπου και αναλυτικά στοιχεία ανά τύπο θεραπευτικού κέντρου (κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής, κέντρα θεραπείας εσωτερικής παραμονής, υπηρεσίες άμεσης πρόσβασης, γενικοί ιατροί, θεραπευτικές μονάδες σε σωφρονιστικά ιδρύματα, άλλοι τύποι θεραπευτικών κέντρων). Ωστόσο, για τις περισσότερες χώρες, τα στοιχεία για κέντρα εκτός των κέντρων θεραπείας εξωτερικής και εσωτερικής παραμονής είναι λιγοστά. Για τον λόγο αυτό, η ανάλυση περιορίζεται συχνά στα κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής, για τα οποία η κάλυψη στοιχείων είναι η καλύτερη.
Er worden twee categorieën gegevens verzameld: beknopte gegevens over alle soorten behandelcentra en gedetailleerde gegevens uitgesplitst naar behandeltype (extramurale c.q. ambulante behandelcentra, intramurale behandelcentra, laagdrempelige instanties, huisartsen, behandelafdelingen in gevangenissen, andere typen behandelcentra). In de meeste landen zijn er, behalve voor extramurale en intramurale behandelcentra, op dit gebied weinig gegevens beschikbaar. Daarom wordt de analyse vaak beperkt tot extramurale behandelcentra, aangezien de dekking van de gegevens hiervoor het beste is.
Jsou shromažďovány dva typy údajů: souhrnné údaje o všech typech léčebných center a podrobné údaje podle typu center (ambulantní léčebná centra, hospitalizační léčebná centra, nízkoprahové instituce, praktičtí lékaři, léčebná oddělení ve věznicích a další typy center). Pro většinu zemí však existuje jen málo údajů o jiném typu center než centrech ambulantní léčby a centrech využívajících hospitalizaci. Z uvedeného důvodu je analýza často omezena na ambulantní centra léčby, u nichž bývá rozsah údajů nejlepší.
Der indsamles to former for data: summariske data om alle former for behandlingscentre og detaljerede data om de enkelte typer behandlingscentre (ambulatorier, døgnbehandlingscentre, lavtærskeltjenester, praktiserende læger, behandlingsafdelinger i fængsler, andre typer centre). For de fleste lande findes der imidlertid kun meget få data for andre typer centre end ambulatorier og døgnbehandlingscentre. Af denne grund er analysen ofte begrænset til ambulatorier, hvor datadækningen er bedst.
Kogutakse kahte tüüpi andmeid: koondandmeid kõikide raviasutuste kohta ja detailseid andmeid vastavalt raviasutuse tüübile (ambulatoorset ja statsionaarset ravi pakkuvad asutused, madala läve keskused, üldarstid, raviüksused vanglates, muud tüüpi ravikeskused). Enamiku riikide puhul on siiski muude kui ambulatoorset ja statsionaarset ravi pakkuvate asutuste kohta vähe teavet. Seetõttu piirdutakse analüüsides enamasti ambulatoorse raviga, mille kohta on infot kõige enam.
Kahdenlaista tietoa kerätään: yhteenvetotietoa kaikenlaisista hoitokeskuksista ja keskuksen lajin mukaan eriteltyä tietoa (avohoitokeskukset, laitoshoitokeskukset, matalan kynnyksen keskukset, yleislääkärit, vankiloiden hoito-osastot, muunlaiset keskukset). Useista maista toimitetaan kuitenkin vain vähän tietoa muista keskuslajeista kuin avo- ja laitoshoitokeskuksista. Tästä syystä analyysi rajoittuu usein avohoitokeskuksiin, joiden osalta kattavuus on laajin.
To typer data er innsamlet: summariske data om alle typer behandlingssentre og detaljerte data etter sentertype (polikliniske behandlingssentre, døgnbehandling, lavterskel rusmiddeltjenester, allmennleger, behandlingsenheter i fengsel, andre sentertyper). For de fleste landene er imidlertid dataene sparsommelige for de ulike sentertypene utenom polikliniske behandlingssentre og døgnbehandling. Derfor er analysen ofte begrenset til polikliniske behandlingssentre, som har best datadekning.
Gromadzone są dwa rodzaje danych: dane łączne o wszystkich rodzajach centrów leczenia oraz dane szczegółowe na temat poszczególnych rodzajów centrów (centra leczenia pozaszpitalnego, centra leczenia hospitalizacyjnego, jednostki niskoprogowe, lekarze medycyny rodzinnej, jednostki leczenia w więzieniach, inne typy centrów). W przypadku większości państw dane o ośrodkach innych niż centra leczenia pozaszpitalnego i hospitalizacyjnego są rzadkie. Z tego powodu analiza często ogranicza się do centrów leczenia pozaszpitalnego, w których przypadku zakres przekazanych danych jest największy.
Se colectează două tipuri de date: date sintetizate privind toate tipurile de centre de tratament şi date detaliate pentru fiecare tip de centru (centre de tratament în ambulatoriu, centre de tratament cu internare, agenţii cu acces necondiţionat, medici de familie, unităţi de tratament din închisori, alte tipuri de centre). Cu toate acestea, în majoritatea ţărilor nu există decât date inconsecvente privind tipurile de centre diferite de cele de tratament în ambulatoriu sau cu internare. De aceea, analizele se limitează frecvent la centrele de tratament în ambulatoriu în cazul cărora se obţine cea mai bună acoperire a datelor.
Zhromažďujú sa dva druhy údajov: súhrnné údaje o všetkých druhoch liečebných centier a podrobné údaje podľa jednotlivých druhov (strediská ambulantnej liečby, lôžkové liečebné centrá, nízkoprahové agentúry, praktickí lekári, liečebné oddelenia vo väzení, iné druhy centier). Údaje o iných druhoch centier, ako ambulantných a lôžkových sú však vo väčšine krajín zriedkavé. Z tohto dôvodu sa analýza často obmedzuje na centrá ambulantnej liečby, o ktorých sú najspoľahlivejšie údaje.
Zbrani sta dve vrsti podatkov: povzetek podatkov o vseh vrstah centrov za zdravljenje odvisnosti ter podrobne informacije po vrstah centrov (zunajbolnišnični centri za zdravljenje odvisnosti, bolnišnični centri za zdravljenje odvisnosti, nizgopragovne agencije, splošni zdravniki, enote za zdravljenje v zaporih, druge vrste centrov). Vendar so za večino držav podatki o vrstah centrov redki, razen za zunajbolnišnične in bolnišnične centre za zdravljenje odvisnosti. Zaradi tega je analiza pogosto omejena na zunajbolnišnične centre za zdravljenje odvisnosti, za katere so podatki najbolj pokriti.
Två typer av uppgifter samlas: sammanfattande uppgifter om alla typer av behandlingscentrum och detaljerade uppgifter efter centrumtyp (behandlingscentrum inom öppenvården, behandlingscentrum inom slutenvården, lågtröskelvård, allmänläkare, behandlingsenheter i fängelser, andra typer av centrum). För de flesta länder är dock uppgifterna om andra centrumtyper än behandlingscentrum inom öppenvården och slutenvården ofullständiga. Eftersom tillgången till uppgifter om behandlingscentrum inom öppenvården är bäst begränsas analyserna ofta till dessa.
  5. fejezet : A kokain é...  
A legfrissebb országos felmérések alapján a felnőtt lakosság 0,5–6%-a vallotta, hogy életében már legalább egy alkalommal kipróbálta a kokaint (életprevalencia), az élen Olaszországgal (4,6%), Spanyolországgal (4,9%) és az Egyesült Királysággal (6,8%). Közelmúltbeli kokainfogyasztásról (előző 12 hónap) a felnőttek kevesebb mint 1%-a számolt be; a legtöbb országban ez az adat 0,3% és 1% között volt.
According to recent national population surveys, between 0.5 % and 6 % of the adult population report having tried cocaine at least once (i.e. lifetime prevalence), with Italy (4.6 %), Spain (4.9 %) and the United Kingdom (6.8 %) being at the upper end of this range. Recent cocaine use (last 12 months) is, in general, reported by less than 1 % of adults; in most countries, the range is between 0.3 % and 1 %. In Spain and the United Kingdom, recent prevalence rates are higher than 2 %.
Comme l'indiquent les récentes enquêtes nationales de population, entre 0,5 et 6% de la population adulte déclarent avoir consommé au moins une fois de la cocaïne (prévalence au cours de la vie), l'Italie (4,6 %), l'Espagne (4,9 %) et le Royaume-Uni (6,8 %) se situant dans la partie supérieure de cette fourchette. L'usage récent de cocaïne (12 derniers mois) est signalé, en général, par moins de 1 % des adultes. Dans la plupart des pays, la fourchette est comprise entre 0,3 et 1 %. L'Espagne et le Royaume-Uni enregistrement des taux de prévalence récente supérieurs à 2 %.
Jüngsten nationalen demografischen Erhebungen zufolge haben zwischen 0,5 % und 6 % der erwachsenen Bevölkerung mindestens einmal im Leben Kokain konsumiert (Lebenszeitprävalenz), wobei Italien (4,6 %), Spanien (4,9 %) und das Vereinigte Königreich (6,8 %) das obere Ende dieses Spektrums bilden. Jüngster Kokainkonsum (während der letzten 12 Monate) wird im Allgemeinen von weniger als 1 % der Erwachsenen angegeben. In den meisten Ländern liegt die Prävalenzrate zwischen 0,3 % und 1 %. Spanien und das Vereinigten Königreich verzeichnen für den jüngsten Konsum Prävalenzraten von über 2 %.
Según recientes encuestas de población nacionales, entre el 0,5 % y el 6 % de la población adulta admite haber consumido cocaína al menos una vez (es decir, prevalencia en algún momento de la vida) e Italia (4,6 %), España (4,9 %) y Reino Unido (6,8 %) ocupan los primeros puestos de esta clasificación. Por regla general, menos del 1 % de la población admite un consumo reciente de cocaína (últimos 12 meses); en la mayoría de países, este valor se mueve entre el 0,3 % y el 1 %. En España y el Reino Unido, las tasas de prevalencia recientes son superiores al 2 %.
Secondo recenti indagini nazionali, una percentuale della popolazione adulta compresa tra lo 0,5% e il 6% riferisce di aver provato la cocaina almeno una volta (prevalenza una tantum); Italia (4,6%), Spagna (4,9%) e Regno Unito (6,8%) figurano in cima alle statistiche. Il consumo recente di cocaina (ultimi 12 mesi) viene segnalato, in generale, da meno dell’1% degli adulti; nella maggior parte degli Stati l’intervallo è compreso tra lo 0,3% e l’1%. In Spagna e nel Regno Unito i dati più recenti sulla prevalenza superano il 2%.
Segundo inquéritos nacionais recentemente realizados, entre 0,5% e 6% da população adulta reconhece ter experimentado cocaína pelo menos uma vez (isto é, ter experiência ao longo da vida de consumo desta substância), sendo a Itália (4,6%), a Espanha (4,9%) e o Reino Unido (6,8%) os países onde se registam as percentagens mais elevadas nesta matéria. De um modo geral, menos de 1% dos adultos refere ter consumido cocaína recentemente (últimos 12 meses); na maior parte dos países, esta percentagem varia entre 0,3% e 1%. Em Espanha e no Reino Unido, os índices de consumo recente são superiores a 2%.
Σύμφωνα με πρόσφατες εθνικές έρευνες του πληθυσμού, 0,5 % έως 6 % του ενήλικου πληθυσμού δηλώνει ότι έχει δοκιμάσει κοκαΐνη τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του (δοκιμή τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή), με την Ιταλία (4,6 %), την Ισπανία (4,9 %) και το Ηνωμένο Βασίλειο (6,8 %) να εμφανίζουν τα υψηλότερα ποσοστά. Πρόσφατη χρήση κοκαΐνης (κατά το τελευταίο δωδεκάμηνο) αναφέρεται γενικά σε λιγότερο από 1 % των ενηλίκων· στις περισσότερες χώρες, τα ποσοστά κυμαίνονται μεταξύ 0,3 % και 1 %. Στην Ισπανία και στο Ηνωμένο Βασίλειο, τα ποσοστά πρόσφατης επικράτησης υπερβαίνουν το 2 %.
Uit recente nationale enquêtes onder de bevolking blijkt dat tussen de 0,5 en 6% van de volwassen populatie minstens één keer in hun leven cocaïne heeft gebruikt (het “ooit”-gebruik), waarbij Italië (4,6%), Spanje (4,9%) en het Verenigd Koninkrijk (6,8%) de hoogste percentages rapporteren. Het recent gebruik (“laatste 12-maanden”-gebruik) onder volwassenen is over het algemeen minder dan 1%; in de meeste landen ligt het percentage tussen de 0,3 en 1%, met uitzondering van Spanje en het Verenigd Koninkrijk (meer dan 2%).
Podle nedávných národních průzkumů obyvatelstva 0,5 % až 6 % dospělé populace uvádí alespoň jednu zkušenost s kokainem (tj. celoživotní prevalenci), přičemž na horním konci tohoto rozmezí je Itálie (4,6 %), Španělsko (4,9 %) a Spojené království (6,8 %). Užívání kokainu v poslední době (v posledních 12 měsících) obecně uvádí méně než 1 % dospělých; ve většině zemí jde o rozmezí mezi 0,3 % a 1 %. Ve Španělsku a Spojeném království jsou hodnoty nedávné prevalence vyšší než 2 %.
Ifølge nyere nationale befolkningsundersøgelser angiver mellem 0,5 % og 6 % af den voksne befolkning at have prøvet kokain mindst én gang (dvs. langtidsprævalens), idet Italien (4,6 %), Spanien (4,9 %) og Det Forenede Kongerige (6,8 %) ligger højest på listen. Under 1 % af de voksne melder generelt om nylig kokainbrug (de seneste 12 måneder); i de fleste lande er tallet på mellem 0,3 % og 1 %. I Spanien og Det Forenede Kongerige ligger prævalensen på over 2 %.
Viimaste riiklike rahvastiku-uuringute põhjal tunnistab 0,5–6% täisealisest elanikkonnast, et on kokaiini proovinud vähemalt korra (levimus elu jooksul), kusjuures kõnealuse vahemiku tipus on Itaalia (4,6%), Hispaania (4,9%) ja Ühendkuningriik (6,8%). Hiljutisest kokaiinitarbimisest (viimase 12 kuu jooksul) teatatakse üldiselt alla 1% täiskasvanute kohta, enamikus maades on näitaja 0,3–1% vahemikus. Hispaanias ja Ühendkuningriigis on hiljutine levimusmäär üle 2%.
Viimeaikaisten kansallisten tutkimusten mukaan 0,5–6 prosenttia aikuisväestöstä ilmoittaa kokeilleensa kokaiinia ainakin kerran, ja tämän vaihteluvälin kärjessä ovat Italia (4,6 %), Espanja (4,9 %) ja Yhdistynyt kuningaskunta (6,8 %). Kokaiinia ilmoittaa käyttäneensä hiljattain (viimeisten 12 kuukauden aikana) yleisesti ottaen alle prosentti aikuisista, ja vaihteluväli on useimmissa maissa 0,3:sta 1 prosenttiin. Espanjassa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa kokaiinia hiljattain käyttäneiden osuus on yli 2 prosenttia.
Ifølge nyere nasjonale undersøkelser oppgir mellom 0,5 % og 6 % av den voksne befolkningen at de har prøvd kokain minst én gang (dvs. livstidsprevalens), med Italia (4,6 %), Spania (4,9 %) og Storbritannia (6,8 %) i den øvre enden av skalaen. Nyere kokainbruk (siste 12 måneder) oppgis generelt av mindre enn 1 % av alle voksne, i de fleste land mellom 0,3 % og 1 %. Spania og Storbritannia har prevalensrater for nyere bruk på over 2 %.
Według ostatnich krajowych badań populacji, od 0,5% do 6% osób dorosłych przyznaje, że przynajmniej raz w życiu spróbowało kokainy (wskaźnik przynajmniej jednokrotnego zażycia), przy czym w górnych granicach tej skali znajdowały się państwa takie jak Włochy (4,6%), Hiszpania (4,9%) i Wielka Brytania (6,8%). Zażywanie niedawne (w ciągu ostatnich 12 miesięcy) generalnie deklaruje mniej niż 1% osób dorosłych. W większości państw zakres wskaźnika takiego zażywania wynosi od 0,3% do 1%, jedynie w Hiszpanii i Wielkiej Brytanii jego poziom wynosi powyżej 2%.
Conform sondajelor naţionale recente la nivelul populaţiei, între 0,5 % şi 6 % din populaţia adultă declară ca a că a consumat cocaină cel puţin o dată (adică prevalenţa pe parcursul vieţii), valorile cele mai mari înregistrându-se în Italia (4,6 %), Spania (4,9 %) şi în Regatul Unit (6,8 %). Consumul recent de cocaină (în ultimele 12 luni) raportat de adulţi este, în general, sub 1 %; în majoritatea ţărilor cifrele variază între 0,3 % şi 1 %. În Spania şi în Regatul Unit ratele de prevalenţă pentru consumul recent au fost de peste 2 %.
Podľa najnovších vnútroštátnych prieskumov obyvateľstva priznáva 0,5 % až 6 % dospelej populácie užitie kokaínu aspoň raz v živote (t. j. celoživotnú prevalenciu), s Talianskom (4,6 %), so Španielskom (4,9 %) a Spojeným kráľovstvom (6,8 %) v hornej časti tohto intervalu. Vo všeobecnosti uviedlo nedávne užitie kokaínu (v uplynulých 12 mesiacoch) menej ako 1 % dospelých vo väčšine krajín, rozsah je od 0,3 do 1 %. V Španielsku a Spojenom kráľovstve sú hodnoty prevalencie nad 2 %.
Po navedbah nedavnih nacionalnih raziskav med prebivalstvom je od 0,5 % do 6 % odraslega prebivalstva priznalo, da je vsaj enkrat v življenju poskusilo kokain, Italija (4,6 %), Španija (4,9 %) in Združeno kraljestvo (6,8 %) pa sta na zgornjem robu te lestvice. O nedavnem zaužitju kokaina (v zadnjih 12 mesecih) je na splošno poročalo manj kot 1 % odraslih; v večini držav se številka giblje med 0,3 % in 1 %. V Španiji in Združenem kraljestvu so stopnje nedavnega zaužitja višje od 2 %.
Enligt nyare nationella befolkningsundersökningar uppger mellan 0,5 % och 6 % av den vuxna befolkningen att de någon gång har testat kokain. Andelen är högst i Italien (4,6 %), Spanien (4,9 %) och Storbritannien (6,8 %). Andelen vuxna som säger sig ha använt kokain under de senaste tolv månaderna uppgår i allmänhet till mindre än 1 % och ligger i de flesta länder mellan 0,3 % och 1 %. I Spanien och Storbritannien har mer 2 % använt kokain de senaste tolv månaderna.
Saskaņā ar nesenajām nacionālajām iedzīvotāju aptaujām 0,5% līdz 6% no pieaugušajiem iedzīvotājiem atzīst kokaīna lietošanu vismaz vienu reizi (t.i. ilgtermiņa pieredze), augstākos rādītājus šajā ziņā uzrāda Itālija (4,6 %), Spānija (4,9 %) un Apvienotā Karaliste (6,8 %). Nesenu kokaīna lietošanu (pēdējo 12 mēnešu laikā) kopumā atzīst mazāk par 1% no pieaugušajiem iedzīvotājiem; lielākajā daļā valstu šis rādītājs ir robežās no 0,3% līdz 1%. Spānijā un Apvienotajā Karalistē nesenās izplatības rādītāji ir augstāki par 2 %.
  Az extasyval összefüggÅ...  
Bár a jelentéstétel nem harmonizált, a 2004-es Reitox országjelentésekből kapott adatok azt jelzik, hogy az EU legtöbb országában ritkák az extasyval kapcsolatba hozható halálesetek, különösen az olyanok, ahol kizárólag az extasy lenne okolható.
Although reporting is not harmonised, data from the 2004 Reitox national reports suggest that deaths involving ecstasy are rare in most EU countries, especially deaths involving ecstasy alone. In 2003, several countries reported ecstasy-associated deaths: Austria (one death involving ecstasy only), Czech Republic (one death probably due to an MDMA overdose), France (eight cases associated with ecstasy), Germany (two cases associated with ecstasy alone and eight involving ecstasy in combination with other drugs – with corresponding figures of 8 and 11 in 2002), Portugal (detected in 2 % of drug-related deaths) and the United Kingdom (ecstasy ‘mentioned’ on 49 death certificates in 2000, 76 in 2001 and 75 in 2002). The Netherlands reported seven deaths due to acute psychostimulant intoxication, although the substance involved was not reported.
Bien que les rapports ne soient pas harmonisés, les données provenant des rapports nationaux Reitox pour 2004 suggèrent que les décès liés à l'ecstasy sont rares dans la plupart des pays de l'UE, en particulier ceux qui ne mettent en cause que l'ecstasy. En 2003, plusieurs pays ont rapporté des décès liés à l'ecstasy: Autriche (un décès uniquement lié à l'ecstasy), République tchèque (un décès probablement dû à une surdose de MDMA), France (huit cas liés à l'ecstasy), Allemagne (deux décès liés uniquement à l'ecstasy et huit mettant en cause l'ecstasy et d'autres substances, alors que les chiffres étaient de 8 et 11, respectivement, en 2002), Portugal (ecstasy décelée dans 2 % des décès liés à la drogue) et Royaume-Uni (ecstasy «mentionnée» dans 49 certificats de décès en 2000, 76 en 2001 et 75 en 2002). Les Pays-Bas rapportent sept décès dus à une intoxication aiguë aux psychostimulants, bien que la substance en cause ne soit pas précisée.
Obwohl keine harmonisierte Meldung erfolgt, legen die Daten aus den nationalen Reitox-Berichten 2004 den Schluss nahe, dass in den meisten EU-Ländern Todesfälle in Verbindung mit Ecstasy und insbesondere Todesfälle, die ausschließlich auf Ecstasy zurückgeführt werden, selten sind. Im Jahr 2003 haben mehrere Länder Todesfälle gemeldet, die mit Ecstasy in Verbindung gebracht wurden: Österreich (ein Todesfall, der ausschließlich auf Ecstasy zurückgeführt wurde), Tschechische Republik (ein Todesfall, der wahrscheinlich durch eine Überdosis MDMA verursacht wurde), Frankreich (acht Fälle im Zusammenhang mit Ecstasy), Deutschland (zwei Fälle, die ausschließlich mit Ecstasy in Verbindung gebracht wurden, und acht Fälle, bei denen Ecstasy in Kombination mit anderen Drogen im Spiel war – die entsprechenden Zahlen für 2002 waren 8 und 11), Portugal (2 % der drogenbedingten Todesfälle) und das Vereinigte Königreich („Erwähnung“ von Ecstasy auf 49 Totenscheinen im Jahr 2000, 76 im Jahr 2001 und 75 im Jahr 2002). Die Niederlande meldeten sieben Todesfälle infolge akuter Vergiftung durch Psychostimulanzien, wobei jedoch die entsprechende Substanz nicht angegeben wurde.
Aunque la información no está armonizada, los datos de los informes nacionales de la red Reitox 2004 apuntan que las muertes relacionadas con el éxtasis son raras en la mayoría de países de la UE, sobre todo las muertes relacionadas sólo con esta sustancia. En 2003, varios países notificaron muertes relacionadas con el éxtasis: Austria (una muerte relacionada con éxtasis solamente), República Checa (una muerte probablemente debida a una sobredosis de MDMA), Francia (ocho casos relacionados con el éxtasis), Alemania (dos casos relacionados con el éxtasis solamente y ocho en combinación con otras drogas, con cifras respectivas de 8 y 11 en 2002), Portugal (detectado en el 2 % de las muertes relacionadas con el consumo de drogas) y Reino Unido («mención» del éxtasis en 49 certificados de defunción en 2000, 76 en 2001 y 75 en 2002). Los Países Bajos han declarado siete muertes debidas a una intoxicación aguda por psicoestimulantes, aunque sin indicar la sustancia concreta.
Anche se le relazioni non sono armonizzate, i dati raccolti dalle relazioni nazionali Reitox 2004 suggeriscono che i decessi per ecstasy sono rari nella maggior parte dei paesi dell’UE, soprattutto se il decesso è dovuto esclusivamente a questa sostanza. Nel 2003 hanno riferito decessi correlati all’ecstasy alcuni paesi: Austria (un decesso unicamente per ecstasy), Repubblica ceca (un decesso, probabilmente dovuto a un’overdose di MDMA), Francia (otto casi dovuti all’ecstasy), Germania (due casi associati unicamente all’ecstasy e otto casi per ecstasy in combinazione con altre droghe; nel 2002 erano stati segnalati, rispettivamente, 8 e 11 decessi), Portogallo (ecstasy rintracciata nel 2% dei decessi associati a droghe) e Regno Unito (ecstasy “menzionata” in 49 certificati di morte nel 2000, in 76 nel 2001 e in 75 nel 2002). I Paesi Bassi hanno riferito sette decessi dovuti a intossicazione psicostimolante acuta, sebbene manchi il riferimento alla sostanza incriminata.
Μολονότι η διαδικασία αναφορών δεν είναι εναρμονισμένη, τα στοιχεία των εθνικών εκθέσεων του δικτύου Reitox για το 2004 υποδηλώνουν ότι οι θάνατοι που οφείλονται στην έκσταση είναι σπάνιοι στις περισσότερες χώρες της ΕΕ, ιδίως δε οι θάνατοι που οφείλονται αποκλειστικά στην έκσταση. Το 2003, αρκετές χώρες ανέφεραν θανάτους που συνδέονται με την έκσταση: η Αυστρία (ένας θάνατος οφειλόμενος αποκλειστικά στην έκσταση), η Τσεχική Δημοκρατία (ένας θάνατος οφειλόμενος πιθανώς σε υπερβολική δόση MDMA), η Γαλλία (οκτώ θάνατοι συνδεόμενοι με την έκσταση), η Γερμανία (δύο θάνατοι οφειλόμενοι αποκλειστικά στην έκσταση και οκτώ οφειλόμενοι στην έκσταση σε συνδυασμό με άλλα ναρκωτικά – με αντίστοιχα στοιχεία 8 και 11 το 2002), η Πορτογαλία (έκσταση εντοπίσθηκε σε 2 % των θανάτων που συνδέονται με ναρκωτικά) και το Ηνωμένο Βασίλειο (η έκσταση «αναφέρεται» σε 49 πιστοποιητικά θανάτου το 2000, σε 76 το 2001 και σε 75 το 2002). Οι Κάτω Χώρες ανέφεραν επτά θανάτους οφειλόμενους σε οξεία ψυχοδιεγερτική τοξίκωση, χωρίς να αναφέρουν την εμπλεκόμενη ουσία.
Hoewel de rapportageprocedures niet homogeen zijn, blijkt uit de gegevens in de nationale Reitox-verslagen over 2004 dat sterfgevallen ten gevolge van ecstasy in de meeste EU-landen nauwelijks voorkomen, zeker sterfgevallen waarbij uitsluitend ecstasy is betrokken. In 2003 maakt een aantal landen melding van sterfgevallen die verband houden met ecstasy: Oostenrijk (één sterfgeval waarbij uitsluitend ecstasy een rol speelde), Tsjechië (één sterfgeval vermoedelijk als gevolg van een overdosis MDMA), Frankrijk (acht sterfgevallen in verband met ecstasy), Duitsland (twee gevallen die uitsluitend aan ecstasy werden toegeschreven en acht sterfgevallen waarbij ecstasy in combinatie met andere drugs betrokken was - het aantal sterfgevallen voor beide categorieën bedroeg in 2002 respectievelijk acht en elf), Portugal (in 2% van de sterfgevallen als gevolg van drugsgebruik) en het Verenigd Koninkrijk (in 2000 werd ecstasy 49 keer op een overlijdensakte vermeld - in 2001, 76 keer en in 2002, 75 keer). Nederland rapporteert zeven sterfgevallen als gevolg van een acute intoxicatie met psychostimulantia, maar er wordt niet vermeld welke stoffen hierbij aangetroffen zijn.
Ačkoli hlášení není harmonizováno, údaje z národních zpráv zemí zapojených do sítě Reitox za rok 2004 naznačují, že úmrtí následkem užití extáze jsou ve většině zemí EU vzácná, zejména úmrtí následkem užití extáze samotné. V roce 2003 uvádělo několik zemí úmrtí spojená s extází – Rakousko (jedno úmrtí související pouze s extází), Česká republika (jedno úmrtí pravděpodobně v důsledku předávkování MDMA), Francie (osm případů spojených s extází), Německo (dva případy spojené s extází samotnou a osm následkem extáze v kombinaci s jinými drogami – v roce 2002 tyto hodnoty činily 8, resp.11 úmrtí), Portugalsko (zjištěno ve 2 % úmrtí souvisejících s drogami) a Spojené království (extáze „zmíněná“ na 49 úmrtních listech v roce 2000, 76 v roce 2001 a 75 v roce 2002). Nizozemsko uvádělo sedm úmrtí v důsledku akutní intoxikace psychostimulanty, ačkoli dotyčná látka uvedena nebyla.
Selv om indberetningen ikke er harmoniseret, fremgår det af data fra de nationale Reitox-rapporter for 2004, at ecstasyrelaterede dødsfald er sjældne i de fleste EU-lande, navnlig dødsfald, som tilskrives ecstasy alene. I 2003 meldte en række lande om ecstasyrelaterede dødsfald: Østrig (ét dødsfald, hvor ecstasy var involveret alene), Tjekkiet (ét dødsfald, som formentlig kunne tilskrives en overdosis af MDMA), Frankrig (otte tilfælde, hvor ecstasy var involveret), Tyskland (to tilfælde, hvor ecstasy var involveret alene, og otte, som kunne tilskrives ecstasy sammen med andre stoffer – med tilsvarende tal på 8 og 11 i 2002), Portugal (påvist i 2 % af de narkotikarelaterede dødsfald) og Det Forenede Kongerige (ecstasy 'omtalt' i 49 dødsattester i 2000, 76 i 2001 og 75 i 2002). Nederlandene meldte om syv dødsfald forårsaget af akut forgiftning med psykostimulanser, selv om det ikke blev angivet, hvilket stof der var involveret.
Vaikka raportointia ei olekaan yhdenmukaistettu, vuoden 2004 Reitoxin kansallisista raporteista saadut tiedot viittaavat siihen, että ekstaasikuolemat, etenkin yksinomaan ekstaasin aiheuttamat kuolemat, ovat harvinaisia useimmissa EU-maissa. Vuonna 2003 useat maat ilmoittivat ekstaasikuolemia: Itävalta (yksi kuolema, joka aiheutui yksinomaan ekstaasista), Tšekki (yksi kuolema, joka aiheutui todennäköisesti MDMA:n yliannostuksesta), Ranska (kahdeksan ekstaasiin liittyvää kuolemaa), Saksa (kaksi yksinomaan ekstaasista aiheutunutta kuolemaa ja kahdeksan kuolemaa, jotka aiheutuivat ekstaasista yhdessä muiden huumeiden kanssa – vuonna 2002 nämä luvut olivat 8 ja 11), Portugali (ekstaasia havaittiin 2 prosentissa huumekuolemista) ja Yhdistynyt kuningaskunta (ekstaasi "mainittiin" 49 kuolintodistuksessa vuonna 2000, 76:ssa vuonna 2001 ja 75:ssä vuonna 2002). Alankomaat ilmoitti seitsemän kuolemaa, jotka olivat aiheutuneet psykoaktiivisten piristeiden akuutista päihtymystilasta, mutta aineita ei eritelty.
Selv om rapporteringen ikke er harmonisert, tyder data fra nasjonale Reitox-rapporter for 2004 på at ecstasydødsfall er sjelden i de fleste landene i EU, særlig dødsfall som involverer ecstasy alene. I 2003 rapporterte flere land om ecstasyrelaterte dødsfall: Østerrike (ett dødsfall som involverte ecstasy alene), Den tsjekkiske republikk (ett dødsfall som sannsynligvis skyldtes en MDMA-overdose), Frankrike (åtte tilfeller i forbindelse med ecstasy), Tyskland (to tilfeller som involverte bare ecstasy og åtte som involverte ecstasy i kombinasjon med andre rusmidler – tilsvarende tall for 2002 var 8 og 11), Portugal (påvist i 2 % av alle narkotikarelaterte dødsfall) og Storbritannia (ecstasy ”nevnt” i 49 dødsattester i 2000, 76 i 2001 og 75 i 2002). Nederland oppga syv dødsfall som skyldtes akutt forgiftning av psykostimulerende stoffer, selv om det aktuelle stoffet ikke var spesifisert.
Choć sposób raportowania jest niejednolity, dane pochodzące ze Sprawozdań krajowych Reitox za rok 2004 sugerują, że w większości państw UE przypadki śmiertelne związane z ekstazy występują rzadko, zwłaszcza przypadki, gdzie ekstazy jest jedynym powodem śmierci. W 2003 roku kilka państw poinformowało o przypadkach zgonów spowodowanych przez ekstazy, były to Austria (jeden zgon spowodowany wyłącznie przez ekstazy), Republika Czeska (jeden zgon prawdopodobnie z powodu przedawkowania MDMA), Francja (osiem przypadków powiązanych z ekstazy), Niemcy (dwa przypadki wynikające bezpośrednio z ekstazy i osiem dotyczących ekstazy w połączeniu z innymi narkotykami – odpowiednie wartości dla roku 2002 wynosiły 8 i 11), Portugalia (ekstazy wykryte w 2% zgonów spowodowanych przez narkotyki) i Wielka Brytania (ekstazy „wymienione” w 49 aktach zgonu w 2000 roku, w 76 w roku 2001 i w 75 w roku 2002). Holandia zgłosiła siedem zgonów z powodu ostrego zatrucia psychostymulantem, choć nie wymieniono nazwy konkretnej substancji.
Deşi raportarea nu este armonizată, datele din Rapoartele naţionale Reitox pentru 2004 sugerează că decesele legate de consumul de Ecstasy sunt rare în majoritatea ţărilor din Uniunea Europeană, în special decesele legate numai de consumul de Ecstasy. În 2003, mai multe ţări au raportat decese asociate consumului de Ecstasy: Austria (un singur deces legate de Ecstasy), Republica Cehă (un deces cauzat probabil de o supradoză de MDMA), Franţa (opt cazuri de decese asociate cu Ecstasy), Germania (două cazuri asociate numai cu Ecstasy şi opt cazuri implicând de consum de Ecstasy în combinaţie cu alte droguri – aceste cifre au crescut la 8 şi respectiv 11 în 2002), Portugalia (depistat în 2 % din decesele legate de consumul de droguri) şi Regatul Unit (Ecstasy a fost „menţionat” în 49 de certificate de deces în 2000, în 76 de certificate în 2001 şi în 75 în 2002). Ţările de Jos au raportat şapte decese cauzate de intoxicaţii acute cu psihostimulante, deşi nu au raportat substanţa implicată.
Hoci sa spravodajstvo neharmonizovalo, údaje z národných správ siete Reitox nasvedčujú, že úmrtia súvisiace s extázou a osobitne úmrtia súvisiace len so samotnou extázou sú vo väčšine krajín EÚ zriedkavé. V roku 2003 uvádzalo viacero krajín úmrtia, ktoré súviseli s extázou: Rakúsko (jedno úmrtie súvisiace len s extázou), Česká republika (jedno úmrtie, pravdepodobne v dôsledku predávkovania MDMA), Francúzsko (osem prípadov spojených s extázou), Nemecko (dva prípady spojené len s extázou a osem s extázou v kombinácii s inými drogami – a údajmi o 8 sólo, resp. 11 prípadoch v kombinácii z roku 2002), Portugalsko (zistené v 2 % úmrtí súvisiacich s drogami) a Spojené kráľovstvo (extáza bola „spomenutá“ v 49 úmrtných listoch v roku 2000, v 76 v roku 2001 a v 75 v roku 2002). V Holandsku uviedli sedem úmrtí v dôsledku akútnej otravy psychostimulanciami, hoci látku, ktorá smrť spôsobila, výslovne neuviedli.
Čeprav poročanje ni usklajeno, podatki iz nacionalnih poročil Reitox za leto 2004 kažejo, da so v večini držav članic smrtni primeri zaradi uživanja ekstazija redki, zlasti smrtni primeri, ki vključujejo izključno ekstazi. Leta 2003 je več držav poročalo o smrtnih primerih, povezanih z uživanjem ekstazija: Avstrija (samo en smrtni primer izključno zaradi ekstazija), Češka (en smrtni primer, verjetno zaradi prevelikega odmerka MDMA), Francija (osem primerov zaradi uživanja ekstazija), Nemčija (dva primera zaradi uživanja izključno ekstazija in osem primerov, ki so vključevali ekstazi v kombinaciji z drugimi drogami – s pripadajočima številkama 8 oziroma 11 za leto 2002), Portugalska (zabeležen v 2 % smrtnih primerov zaradi uživanja ekstazija) in Združenem kraljestvu (ekstazi je leta 2000 "omenjen" na 49 mrliških listih, leta 2001 na 76 in leta 2002 na 75). Nizozemska je poročala o sedmih smrtnih žrtvah zaradi akutne zastrupitve s psihostimulansi, čeprav o vpleteni snovi niso poročali.
Även om rapporteringen inte har harmoniserats tyder uppgifter från 2004 års nationella Reitox-rapporter på att ecstasyrelaterade dödsfall i de flesta EU-länder är sällsynta, särskilt dödsfall som uteslutande beror på ecstasy. Under 2003 rapporterade flera länder ecstasyrelaterade dödsfall: Österrike (1 dödsfall som uteslutande berodde på ecstasy), Tjeckien (1 dödsfall som förmodligen berodde på en överdos av MDMA), Frankrike (8 fall med koppling till ecstasy), Tyskland (2 fall som enbart var kopplade till ecstasy och 8 där ecstasy förekom i kombination med andra droger – motsvarande siffror 2002 var 8 respektive 11), Portugal (ecstasy förekom i 2 % av narkotikarelaterade dödsfall) och Storbritannien (ecstasy ”nämns” i 49 dödsattester 2000, 76 år 2001 och 75 år 2002). Nederländerna rapporterade 7 dödsfall till följd av akut förgiftning med psykostimulantia, men det angavs inte vilket ämne det var fråga om.
nacionālajiem ziņojumiem norāda, ka ar ekstazī saistīto nāves gadījumu skaits ir neliels lielākajā daļā ES valstu, jo īpaši attiecībā uz nāves gadījumiem, kas saistīti tikai ar ekstazī lietošanu. 2003. gadā vairākas valstis ziņoja par nāves gadījumiem, kas saistīti ar ekstazī lietošanu: Austrija (viens nāves gadījums, kas saistīts tikai ar ekstazī lietošanu), Čehijas Republika (viens nāves gadījums, kas, iespējams, saistīts ar MDMA pārdozēšanu), Francija (astoņi nāves gadījumi, kas saistīti ar ekstazī), Vācija (divi nāves gadījumi, kas saistīti tikai ar ekstazī lietošanu, un astoņi gadījumi, kas saistīti ar ekstazī kombinācijā ar citām narkotikām – atbilstošie rādītāji 2002. gadā ir 8 un 11 nāves gadījumi), Portugāle (atklāti 2% no nāves gadījumiem, kas saistīti ar narkotiku lietošanu) un Apvienotā Karaliste (ekstazī „norādīts„ 49 miršanas apliecībās 2000. gadā, 76 2001. gadā un 75 2002. gadā). Nīderlande ir ziņojusi par septiņiem nāves gadījumiem, kurus izraisījusi akūta psiho uzbudinošo vielu intoksikācija, taču šajā ziņojumā nebija norādīta konkrētā viela.
  Gyà³gyszermentes gyà³gy...  
A gyógyszeresen támogatott gyógykezeléstől eltérően – amelyről számos tagállamban központi nyilvántartást vezetnek –, a gyógyszermentes gyógykezelésre vonatkozó nyilvántartás ritka, és csak elvétve fordul elő megbízható, egyértelmű, számszerűsített adat erről a kezelési módról.
Unlike MAT, for which centralised national registers exist in many Member States, registers of drug-free treatment are rare, and reliable, clear, quantitative data for this method of treatment are scarce. Although it is not possible to make an accurate comparison with MAT, reports from Member States indicate that MAT is the principal form of treatment for problem opiate users in the majority of EU Member States and at an aggregated EU level. However, some countries report a general preference for drug-free treatment rather than MAT (Estonia, Cyprus, Lithuania, Poland and Finland). In a number of countries, notably Greece, Spain and Norway, levels of MAT and drug-free treatment appear to be similar.
À la différence du traitement médicalement assisté, pour lequel il existe des registres nationaux centralisés dans de nombreux États membres, les registres des traitements par abstinence sans substitution sont rares, tout comme les données fiables, claires et quantitatives sur ce mode de traitement. Bien qu'il soit impossible de procéder à une comparaison précise avec les traitements médicalement assistés, les rapports des États membres indiquent que ces derniers sont la principale forme de traitement des usagers d'opiacés à problème dans la majorité des États membres de l'UE et au niveau communautaire agrégé. Cependant, certains pays affichent une préférence générale pour l'abstinence sans traitement de substitution plutôt que pour les TMA (Estonie, Chypre, Lituanie, Pologne et Finlande). Dans quelques pays, notamment la Grèce, l'Espagne et la Norvège, les chiffres relatifs aux TMA et à l'abstinence sans traitement de substitution semblent similaires.
Während für die medikamentengestützte Behandlung in vielen Mitgliedstaaten zentrale nationale Register existieren, gibt es nur vereinzelt Register für die drogenfreie Behandlung, und auch verlässliche, eindeutige und quantitative Daten für diese Behandlungsmethode stehen nur in geringem Maße zur Verfügung. Es ist zwar nicht möglich, einen präzisen Vergleich mit der medikamentengestützten Behandlung durchzuführen, die Berichte aus den Mitgliedstaaten deuten jedoch darauf hin, dass die medikamentengestützte Behandlung in den meisten EU-Mitgliedstaaten und auf EU-Ebene insgesamt die häufigste Therapieform für problematische Opiatkonsumenten darstellt. Einige Länder berichten jedoch, dass der drogenfreien Behandlung gegenüber der medikamentengestützten Therapie insgesamt der Vorzug gegeben wird (Estland, Zypern, Litauen, Polen und Finnland). In einigen Ländern, vor allem in Griechenland, Spanien und Norwegen, werden offenbar medikamentengestützte und drogenfreie Therapien in nahezu gleichem Maße durchgeführt.
A diferencia del tratamiento con asistencia médica, para el cual existen registros nacionales centralizados en muchos de los Estados miembros, los registros del tratamiento sin droga son raros, y apenas se dispone de datos fiables, claros y cuantitativos sobre este método. Aunque no es posible realizar una comparación exacta con el TAM, los informes de los Estados miembros indican que esta es la principal forma de tratamiento para los consumidores de opiáceos en la mayoría de Estados miembros de la UE y en el conjunto de la UE. No obstante, algunos países registran una preferencia general por el tratamiento sin droga frente al tratamiento con asistencia médica (Estonia, Chipre, Lituania, Polonia y Finlandia). Los niveles de ambos tipos de tratamiento parecen ser similares en algunos países, especialmente en Grecia, España y Noruega.
A differenza del trattamento medicalmente assistito, per il quale esistono registri nazionali centralizzati in molti Stati membri, i registri per il trattamento in situazione di astinenza sono rari; scarsi inoltre sono i dati affidabili, chiari e quantitativi per questo metodo terapeutico. Pur essendo impossibile fare un confronto accurato con il trattamento medicalmente assistito, le relazioni provenienti dagli Stati membri individuano in quest’ultimo la forma principale di trattamento per i consumatori problematici di oppiacei nella maggior parte di essi nonché a livello comunitario. Taluni Stati riportano peraltro una tendenza a prediligere il trattamento in situazione di astinenza rispetto al trattamento medicalmente assistito (Estonia, Cipro, Lituania, Polonia e Finlandia). In altri Stati, vale a dire Grecia, Spagna e Norvegia, il numero dei trattamenti medicalmente assistiti e quello dei trattamenti in situazione di astinenza sembrano equivalersi.
Ao contrário do tratamento medicamente assistido, relativamente ao qual existem registos nacionais centralizados em muitos Estados-Membros, os registos do tratamento sem droga são raros, e escasseiam os dados quantitativos fiáveis e claros para este método de tratamento. Embora não seja possível fazer uma comparação precisa com o tratamento medicamente assistido, os relatórios dos Estados-Membros indicam que este último constitui a principal forma de tratamento para os consumidores problemáticos de opiáceos na maioria dos Estados-Membros da UE e a um nível agregado da União. Contudo, alguns países comunicam uma preferência generalizada pelo tratamento sem droga relativamente ao tratamento medicamente assistido (Estónia, Chipre, Lituânia, Polónia e Finlândia). Em vários países, nomeadamente a Grécia, Espanha e Noruega, os níveis de tratamento medicamente assistido e de tratamento sem droga parecem ser semelhantes.
Σε αντίθεση με τη θεραπεία με ιατρική υποστήριξη, για την οποία υπάρχουν κεντρικά εθνικά αρχεία σε πολλά κράτη μέλη, τα αρχεία για τα στεγνά θεραπευτικά προγράμματα είναι σπάνια, όπως επίσης σπανίζουν τα αξιόπιστα, σαφή, ποσοτικά στοιχεία σχετικά με αυτή τη μέθοδο θεραπείας. Μολονότι δεν είναι δυνατόν να γίνει ακριβής σύγκριση με τη θεραπεία με ιατρική υποστήριξη, οι αναφορές από τα κράτη μέλη δείχνουν ότι η θεραπεία με ιατρική υποστήριξη είναι η κύρια μορφή θεραπείας για τους προβληματικούς χρήστες οπιούχων στην πλειονότητα των κρατών μελών της ΕΕ και συνολικά σε επίπεδο ΕΕ. Ωστόσο, ορισμένες χώρες αναφέρουν μια γενική προτίμηση για τα στεγνά θεραπευτικά προγράμματα σε σχέση με τη θεραπεία με ιατρική υποστήριξη (Εσθονία, Κύπρος, Λιθουανία, Πολωνία και Φινλανδία). Σε ορισμένες χώρες, και συγκεκριμένα στην Ελλάδα, την Ισπανία και τη Νορβηγία, τα επίπεδα θεραπείας με ιατρική υποστήριξη και θεραπείας χωρίς τη χορήγηση ναρκωτικών ουσιών φαίνεται να είναι παρόμοια.
De meeste lidstaten gebruiken centrale nationale registers voor behandelingen met behulp van medicatie, maar voor drugsvrije therapieën gebeurt dat zelden, en betrouwbare, duidelijke, kwantitatieve gegevens voor deze behandelmethode zijn dan ook schaars. Hoewel een nauwkeurige vergelijking met behandelingen met behulp van medicatie niet mogelijk is, blijkt uit de verslagen van een aantal lidstaten dat een behandeling met medicatie in de meerderheid van de lidstaten van de EU (en ook op communautair niveau als geheel) de belangrijkste behandelmethode voor problematische opiatengebruikers is. In sommige landen wordt echter in het algemeen de voorkeur gegeven aan drugsvrije behandelingen (Estland, Cyprus, Litouwen, Polen en Finland) in plaats van behandelingen met behulp van medicatie. In een aantal andere landen, met name Griekenland, Spanje en Noorwegen, lijken beide behandelmethoden ongeveer even vaak toegepast te worden.
Na rozdíl od léčby s farmakologickou podporou, pro kterou v mnoha členských státech existují centralizované národní rejstříky, jsou rejstříky abstinenčně orientované léčby vzácné. Spolehlivé, jasné a kvantitativní údaje o této metodě léčby jsou zřídkakdy k dispozici. Ačkoli není možné provést přesné srovnání s léčbou s farmakologickou podporou, zprávy z členských států svědčí o tom, že léčba s farmakologickou podporou je hlavní formou léčby pro problémové uživatele opiátů jak na úrovni jednotlivých členských států EU, tak v EU celkově. Některé země však uvádějí obecnou preferenci abstinenčně orientované léčby v porovnání s léčbou s farmakologickou podporou (Estonsko, Kypr, Litva, Polsko a Finsko). V řadě zemí, zejména v Řecku, Španělsku a Norsku, se zdají úrovně léčby s farmakologickou podporou a abstinenčně orientované léčby být obdobné.
I modsætning til den medicinsk støttede behandling, hvor der findes centraliserede nationale registre i mange medlemsstater, findes der sjældent registre over stoffri behandling, og der foreligger meget få pålidelige, klare, kvantitative data for denne behandlingsmetode. Selv om det ikke er muligt at foretage en nøjagtig sammenligning med den medicinsk støttede behandling, fremgår det af indberetninger fra medlemsstaterne, at den medicinsk støttede behandling er den primære behandlingsform i forbindelse med problematiske opiatbrugere i de fleste EU-medlemsstater og på EU-plan som helhed. Nogle lande har imidlertid angivet, at de generelt foretrækker stoffri behandling frem for medicinsk støttet behandling (Estland, Cypern, Litauen, Polen og Finland). I en række lande, navnlig Grækenland, Spanien og Norge, synes antallet af personer i medicinsk støttet behandling og stoffri behandling stort set at være det samme.
Erinevalt ravimitega ravist, mille kohta on kesksed riiklikud registrid paljudes liikmesmaades, leidub registreid ravimivaba ravi kohta harva ning usaldusväärseid, selgeid, kvantitatiivseid andmeid on selle meetodi kohta napilt. Kuigi täpne võrdlus ravimitega raviga ei ole võimalik, näitavad liikmesriikide aruanded, et ravimitega ravi on probleemsete opiaaditarvitajate peamine ravivorm enamikus ELi liikmesriikides ja Euroopa Liidu tasandil üldiselt. Mõned riigid siiski teatavad ravimivaba ravi üldisest eelistamisest ravimitega ravile (Eesti, Küpros, Leedu, Poola ja Soome). Mõnedes riikides, eriti Kreekas, Hispaanias ja Norras, on ravimitega ravi ja ravimivaba ravi tase võrdne.
Lääkehoidon alalla on monissa jäsenvaltioissa keskitetyt kansalliset rekisterit, mutta lääkkeettömän hoidon rekisterit ovat harvinaisia, ja tästä menetelmästä on vain vähän luotettavaa, selkeää määrällistä tietoa. Vaikka lääkkeettömän hoidon ja lääkehoidon välillä on mahdotonta tehdä täsmällisiä vertailuja, jäsenvaltioiden raporteista voidaan todeta, että lääkehoito on opiaattien ongelmakäyttäjien pääasiallinen hoitomuoto useimmissa EU:n jäsenvaltioissa ja EU:n tasolla yleisesti. Joissakin maissa suositaan kuitenkin lääkkeetöntä hoitoa lääkehoidon sijaan (Viro, Kypros, Liettua, Puola ja Suomi). Useissa maissa, etenkin Kreikassa, Espanjassa ja Norjassa, lääkehoito ja lääkkeetön hoito vaikuttavat olevan jokseenkin yhtä yleisiä.
I motsetning til legemiddelassistert rehabilitering, der mange medlemsstater har sentraliserte nasjonale registre, er det få som har noe register over den medikamentfrie behandlingen, og pålitelige, utvetydige kvantitative data for denne behandlingsformen er mangelvare. Selv om en nøyaktig sammenligning med LAR ikke er mulig, tyder rapporter fra medlemsstatene på at LAR i hovedsak er den mest utbredte behandlingen for problematiske narkotikabrukere i flertallet av EUs medlemsstater og aggregert i EU. Imidlertid rapporterer enkelte land om en generell preferanse for medikamentfri behandling framfor legemiddelassistert rehabilitering (Estland, Kypros, Litauen, Polen og Finland). I en rekke land, særlig Hellas, Spania og Norge, synes legemiddelassistert og medikamentfri behandling å være like utbredt.
W odróżnieniu od leczenia farmakologicznego, w przypadku którego w wielu Państwach Członkowskich prowadzone są centralne rejestry krajowe, rejestry leczenia niefarmakologicznego należą do rzadkości, a wiarygodne, jasne dane ilościowe dla tych metod leczenia są skąpe. Choć nie ma możliwości przeprowadzenia dokładnego porównania z leczeniem farmakologicznym, sprawozdania z Państw Członkowskich wskazują, że leczenie farmakologiczne to główna forma leczenia osób problemowo zażywających opiaty w większości Państw Członkowskich UE i łącznie na szczeblu UE. Niektóre państwa donoszą jednak o ogólnej preferencji stosowania leczenia niefarmakologicznego nad farmakologicznym (Estonia, Cypr, Litwa, Polska i Finlandia). W przypadku pewnej liczby państw, zwłaszcza w Grecji, Hiszpanii i Norwegii, poziomy stosowania leczenia farmakologicznego i niefarmakologicznego zdają się być podobne.
Spre deosebire de TSM, pentru care există registre naţionale centralizate în multe state membre, registrele privind terapia prin abstinenţă sunt rare, la fel ca şi datele cantitative clare şi fiabile privind această metodă de tratament. Deşi nu se poate realiza o comparaţie corectă cu TSM, rapoartele înaintate de statele membre indică faptul că TSM este principala formă de tratament pentru consumatorii problematici de opiacee în majoritatea statelor membre ale Uniunii Europene, precum şi la nivel european global. Cu toate acestea, unele ţări indică o preferinţă generală pentru terapia prin abstinenţă faţă de TSM (Estonia, Cipru, Lituania, Polonia şi Finlanda). Într-o serie de ţări, mai ales în Grecia, Spania şi Norvegia, TSM şi terapia prin abstinenţă se situează la niveluri similare.
Na rozdiel od MAT, pri ktorej v mnohých členských štátoch existujú centralizované celoštátne registre, registre bezdrogovej liečby sú zriedkavé a spoľahlivé, zrozumiteľné kvantitatívne údaje o tomto spôsobe liečby sú vzácnosťou. Aj keď nie je možné robiť presné porovnanie s MAT, správy z členských štátov naznačujú, že MAT je hlavnou formou liečby problémových užívateľov opiátov vo väčšine členských štátov EÚ aj na súhrnnej úrovni EÚ. Niektoré krajiny (Estónsko, Cyprus, Litva, Poľsko a Fínsko) však uviedli, že všeobecne uprednostňujú bezdrogovú liečbu pred MAT. Vo viacerých krajinách, najmä v Grécku, Španielsku a Nórsku sú MAT a bezdrogová liečba zdanlivo na rovnakej úrovni.
V nasprotju z zdravljenjem, podprtem z zdravili, za katero v mnogih državah članicah obstajajo centralizirani nacionalni registri, so registri zdravljenja brez drog redki in zanesljivi, jasni, kvantitativni podatki za to vrsto metode zdravljenja so pičli. Čeprav ni mogoče narediti natančne primerjave z zdravljenjem, podprtim z zdravili, poročila iz držav članic kažejo, da je z zdravili podprto zdravljenje glavna oblika zdravljenja za problematične uživalce drog v večini držav članic EU in na skupni ravni EU. Vendar nekatere države poročajo o splošni večji priljubljenosti zdravljenja brez drog v primerjavi z zdravljenjem, podprtim z zdravili (Estonija, Ciper, Litva, Poljska in Finska). V številnih državah, zlasti Grčiji, Španiji in na Norveškem, so ravni z zdravili podprtega zdravljenja in zdravljenja brez drog podobne.
Till skillnad från behandling med läkemedel, där det finns centrala nationella register i många medlemsstater, är register över drogfribehandling sällsynta och därför är det ont om tillförlitliga, tydliga och kvantitativa uppgifter om denna behandlingsmetod. Även om det inte går att göra en korrekt jämförelse med behandling med läkemedel tyder rapporter från medlemsstaterna på att behandling med läkemedel är den vanligaste behandlingsformen för problemmissbrukare av opiater i majoriteten av EU:s medlemsstater och på samlad EU-nivå. I vissa länder rapporteras det dock att drogfribehandling i allmänhet föredras framför behandling med läkemedel (Estland, Cypern, Litauen, Polen och Finland). I flera länder, framför allt Grekland, Spanien och Norge, tycks nivåerna för behandling med läkemedel och drogfri behandling vara lika höga.
  Kommentà¡r  
Az összes rendelkezésre álló adat összesítéséből kiderül, hogy a kannabiszhasználat országonként jelentős eltéréseket mutat. Bár az 1990-es évek közepe óta a növekedés volt a meghatározó európai tendencia, néhány országban valamivel stabilabb minta figyelhető meg.
Taking all the available data together, it is clear that the use of cannabis differs considerably between countries. Although the predominant European trend since the mid-1990s has been upward, some countries exhibit a more stable pattern. For example, although rates of cannabis use in the United Kingdom since the 1990s have been particularly high, they have remained stable over this period. In addition, there has been little change in the levels of cannabis use in several low-prevalence countries, including Finland and Sweden in the north of Europe and Greece and Malta in the south. Most of the increases in cannabis use recorded in ESPAD since 1999 have occurred in the new EU Member States. Analysis of schools data and general population survey evidence suggests that, on most measures, the Czech Republic, Spain and France have now joined the United Kingdom to form a group of high-prevalence countries.
En prenant en compte toutes les données disponibles, il apparaît clairement que l'usage de cannabis diffère considérablement selon les pays. Bien que la tendance dominante en Europe depuis le milieu des années 1990 ait été orientée à la hausse, certains pays enregistrent une consommation plus stable. Ainsi, bien que les pourcentages de la consommation de cannabis au Royaume-Uni soient particulièrement élevés depuis les années 1990, les chiffres sont restés stables au cours de cette période. En outre, le niveau de la consommation de cannabis a peu changé dans plusieurs pays où la prévalence est faible, comme la Suède et la Finlande dans le nord de l'Europe et la Grèce et Malte au sud. Pour la plupart, les augmentations de l'usage de cannabis observées dans le cadre de l'enquête ESPAD depuis 1999 sont apparues dans les nouveaux États membres. L'analyse des données des enquêtes en milieu scolaire et dans la population générale suggèrent que, pour la plupart des indicateurs, la République tchèque, l'Espagne et la France ont désormais rejoint le Royaume-Uni et forment un groupe de pays à prévalence élevée.
Bei der Betrachtung aller verfügbaren Daten wird deutlich, dass der Cannabiskonsum in den verschiedenen Ländern stark variiert. Obwohl die vorherrschende Tendenz in Europa seit Mitte der 90er Jahre aufwärts gerichtet ist, weisen einige Länder eine eher stabile Entwicklung auf. So sind beispielsweise die Raten des Cannabiskonsums im Vereinigten Königreich seit den 90er Jahren zwar besonders hoch, aber auch weitgehend stabil. Darüber hinaus sind in einigen Ländern mit niedrigen Prävalenzraten, wie z. B. Schweden und Finnland in Nordeuropa sowie Griechenland und Malta in Südeuropa, hinsichtlich des Cannabiskonsums keine nennenswerten Veränderungen festzustellen. Der Großteil der im Rahmen der ESPAD erfassten Steigerungen beim Cannabiskonsum sind seit 1999 in den neuen EU-Mitgliedstaaten zu verzeichnen. Analysen von Schulumfragen und allgemeinen demografischen Erhebungen deuten darauf hin, dass die Tschechische Republik, Spanien und Frankreich nun zusammen mit dem Vereinigten Königreich bei den meisten Erhebungen zu den Ländern mit den höchsten Prävalenzraten gehören.
Teniendo en cuenta todos los datos disponibles, resulta evidente que el consumo de cannabis es muy diferente según los países. Aunque desde mediados de la década de 1990 predomina en Europa la tendencia al alza, algunos países presentan una pauta más estable. Por ejemplo, aunque los índices de consumo de cannabis han sido especialmente elevados en el Reino Unido desde la década de 1990, han permanecido estables a lo largo de este periodo. Además, los niveles de consumo de cannabis apenas han variado en varios países de baja prevalencia, como Suecia y Finlandia en el norte de Europa y Grecia y Malta en el sur. Casi todos los incrementos del consumo de cannabis registrados en la ESPAD desde 1999 se han producido en los nuevos Estados miembros de la UE. El análisis de los datos escolares y de las encuestas de población general sugiere que, según la mayoría de indicadores, la República Checa, España y Francia han pasado a engrosar, con el Reino Unido el grupo de países de alta prevalencia.
Από τη συνεκτίμηση όλων των διαθέσιμων στοιχείων καθίσταται σαφές ότι υπάρχουν μεγάλες διαφορές όσον αφορά τη χρήση κάνναβης μεταξύ των διαφόρων χωρών. Αν και η επικρατούσα τάση στην Ευρώπη από τα μέσα της δεκαετίας του 1990 είναι ανοδική, σε ορισμένες χώρες παρατηρούμε μεγαλύτερη σταθερότητα. Για παράδειγμα, αν και τα ποσοστά της χρήσης κάνναβης στο Ηνωμένο Βασίλειο είναι ιδιαίτερα υψηλά από τη δεκαετία του 1990, παρέμειναν σταθερά όλο αυτό το διάστημα. Επιπλέον οι αλλαγές στα επίπεδα της χρήσης κάνναβης σε αρκετές χώρες με χαμηλά ποσοστά επικράτησης, μεταξύ άλλων της Σουηδίας και της Φινλανδίας στη βόρεια Ευρώπη και της Ελλάδας και της Μάλτας στη νότια Ευρώπη, είναι μικρές. Οι περισσότερες από τις αυξήσεις στη χρήση κάνναβης που καταγράφονται στο ESPAD από το 1999 αφορούν τα νέα κράτη μέλη της ΕΕ. Από την ανάλυση στοιχείων για τον μαθητικό πληθυσμό και στοιχείων ερευνών στο γενικό πληθυσμό προκύπτει ότι, από τις περισσότερες απόψεις, η Τσεχική Δημοκρατία, η Ισπανία και η Γαλλία συναπαρτίζουν πλέον με το Ηνωμένο Βασίλειο μια ομάδα χωρών με υψηλά ποσοστά επικράτησης της χρήσης κάνναβης.
Informatie voor het beoordelen van problematisch drugsgebruik kan tevens worden afgeleid uit de aantallen sterfgevallen ten gevolge van drugsgebruik en de vraag naar behandeling. Uit een analyse van het aantal sterfgevallen ten gevolge van drugsgebruik (in de regel gaat het om een overdosis opiaten) blijkt dat de gemiddelde leeftijd van de slachtoffers is gestegen en dat het aantal sterfgevallen onder drugsgebruikers jonger dan 25 sinds 1996 is gedaald. Een belangrijke aantekening hierbij is, dat uit – weliswaar beperkte – gegevens uit de nieuwe EU-lidstaten tot voor kort bleek dat het aantal sterfgevallen onder gebruikers onder de 25 jaar een stijging vertoonde, zij het dat er inmiddels een zekere stabilisering lijkt te zijn ingetreden. In het algemeen kan worden gesteld dat het aantal sterfgevallen ten gevolge van drugsgebruik in de EU zich nog altijd op een historisch hoog niveau bevindt, maar dat het waarschijnlijk niet verder zal oplopen.
Zkombinujeme-li všechny dostupné údaje, je jasné, že se užívání konopí v jednotlivých zemích značně liší. Přestože v Evropě panoval od poloviny 90. let 20. století většinou vzrůstající trend, v některých zemích je vzorec užívání stabilnější. I když například ve Spojeném království je od 90. let 20. století míra užívání konopí zvláště vysoká, byla během uvedeného období stabilní. Mimo to došlo jen k minimální změně v úrovni užívání konopí v několika zemích s nízkou prevalencí, včetně Švédska a Finska na severu Evropy a Řecka a Malty na jihu. K většině nárůstu užívání konopí zaznamenaného studií ESPAD od roku 1999 došlo v nových členských státech. Analýza údajů ze škol a fakta zjištěná v průzkumech běžné populace svědčí o tom, že podle většiny ukazatelů se Česká republika, Španělsko a Francie připojily ke Spojenému království a vytvořily skupinu zemí s vysokou prevalencí.
Det fremgår af en samlet betragtning af alle de data, der foreligger, at brugen af cannabis varierer meget fra land til land. Selv om den fremherskende tendens i Europa siden midten af 1990'erne har været opadgående, har der i nogle lande været tale om et mere stabilt mønster. Det kan eksempelvis nævnes, at selv om der har været en meget høj udbredelse af cannabisbrug i Det Forenede Kongerige siden 1990'erne, er den forblevet stabil i denne periode. Endvidere har der været tale om en meget lille ændring i udbredelsen af cannabisbrug i en række lande med lave prævalenssatser, herunder Sverige og Finland i Nordeuropa og Grækenland og Malta i Sydeuropa. De fleste af de stigninger i brugen af cannabis, der er registreret som led i ESPAD siden 1999, er forekommet i de nye EU-medlemsstater. Det fremgår af analyser af skoledata og generelle befolkningsundersøgelser, at Tjekkiet, Spanien og Frankrig i de fleste henseender nu er kommet op på samme niveau som Det Forenede Kongerige og indgår i gruppen af lande med høje prævalenssatser.
Metodoloogiliselt kõige keerulisemate uimastitarbimise seire valdkondade hulgas on ülesanne mõõta nende inimeste arvu, kes tarbivad uimasteid krooniliselt ja eriti kahjustaval viisil. Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskuse probleemse uimastitarbimise indikaator on välja töötatud selleks, et mõõta seda tüüpi uimastitarbimist ning enamikus ELi riikides kajastavad probleemse uimastitarbimise indikaatorid enamasti opiaatide kasutamist ja uimastite süstimist. Praeguste hinnangute kohaselt on ELis arvatavasti 1,2 kuni 2,1 miljonit uimastitarbijat, kellest 850 000 kuni 1,3 miljonit on tõenäoliselt hiljutised uimastisüstijad. Hinnanguline probleemse uimastitarbimise levimus on aja lõikes ebaühtlane, mis muudab pikaajaliste suundumuste määratlemise keeruliseks. Sellegipoolest viitavad EL-15 liikmesriikide näitajad üldiselt sellele, et enamikus riikides esinenud kiire heroiini tarbijate lisandumine jõudis haripunkti millalgi 1990ndate aastate alguses, ning seejärel olukord stabiliseerus. Kuigi mitmed riigid on alates 1999. aastast jätkuvalt teavitanud näitajate suurenemisest, annavad viimased märgid tunnistust sellest, et olukord ei ole igal pool ühesugune, ning Euroopa tasandil pole hinnanguline levimus kõikjal ühetaoline. Uued liikmesriigid väärivad eraldi märkimist, sest ilmneb, et neis tekkisid heroiiniprobleemid hiljem ja nende olukord on muutlikum.
Kun kaikkia saatavilla olevia tietoja tarkastellaan yhdessä, ilmenee selkeästi, että kannabiksen käytössä on suuria eroja maiden välillä. Vaikka vallitseva suuntaus on ollut Euroopassa 1990-luvun puolivälistä lähtien nouseva, käyttö on ollut tasaisempaa joissakin maissa. Esimerkiksi Yhdistyneessä kuningaskunnassa kannabiksen käyttö on ollut 1990-luvulta lähtien erityisen yleistä, mutta se on pysynyt samalla tasolla tällä ajanjaksolla. Lisäksi kannabiksen käytössä ei ole tapahtunut juurikaan muutoksia monissa sellaisissa maissa, joissa sen levinneisyys on suppea, kuten Pohjois-Euroopassa Ruotsissa ja Suomessa sekä Etelä-Euroopassa Kreikassa ja Maltalla. Suurin osa ESPADissa havaitusta kannabiksen käytön lisääntymisestä on tapahtunut EU:n uusissa jäsenvaltioissa. Koulujen toimittamien tietojen ja yleisten väestötutkimusten tulosten analyysin pohjalta vaikuttaa siltä, että Tšekki, Espanja ja Ranska ovat nyt liittyneet Yhdistyneen kuningaskunnan seuraan muodostamaan ryhmän maita, joissa kannabiksen käytön levinneisyys on laaja.
Når alle tilgjengelige data settes sammen, blir det tydelig at bruken av cannabis varierer meget fra land til land. Selv om den dominerende trenden i Europa siden midten av 1990-tallet har vært oppadgående, har enkelte land et mer stabilt mønster. Selv om f.eks. bruken av cannabis i Storbritannia har vært særlig høy siden 1990-årene, har den samtidig vært stabil i denne perioden. I tillegg har det vært liten endring i nivåene av cannabisbruk i flere land med lav prevalens, herunder Sverige og Finland i Nord-Europa og Hellas og Malta i sør. De fleste økningene i cannabisbruk som er registrert i ESPAD siden 1999, har vært i de nye EU-medlemsstatene. En analyse av data fra skoleundersøkelser og generelle befolkningsundersøkelser viser at i de fleste målingene har Den tsjekkiske republikk, Spania og Frankrike nå gått sammen med Storbritannia og danner en gruppe av land med høy prevalens.
Ansamblul datelor disponibile arată în mod clar că există diferenţe considerabile de la o ţară la alta în ceea ce priveşte consumul de canabis. Deşi după mijlocul anilor 1990 tendinţa predominantă din Europa a fost de creştere, unele ţări prezintă un model mai stabil. De exemplu, deşi începând din 1990 ratele consumului de canabis au fost deosebit de mari în Regatul Unit, ele s-au menţinut stabile pe parcursul acestei perioade. În plus, nivelurile consumului de canabis s-au modificat foarte puţin în mai multe ţări în care prevalenţa era redusă, inclusiv în Suedia şi Finlanda, în nordul Europei, şi în Grecia şi Malta, în sud. Majoritatea creşterilor consumului de canabis înregistrate de ESPAD după 1999 au survenit în noile state membre ale Uniunii Europene. Analiza datelor din şcoli şi rezultatele sondajelor de la nivelul populaţiei generale sugerează că, sub majoritatea aspectelor, Republica Cehă, Spania şi Franţa s-au alăturat Regatului Unit formând un grup al ţărilor cu prevalenţă ridicată.
Pri pohľade na všetky dostupné údaje spolu je jasné, že v užívaní kanabisu sú rozdiely medzi krajinami. Napriek tomu, že od polovice deväťdesiatych rokov prevláda v Európe stúpajúci trend, v niektorých krajinách sa ukazuje skôr ustálený obraz. Napríklad, napriek tomu, že od deväťdesiatych rokov minulého storočia sú údaje o miere užívania kanabisu v Spojenom kráľovstve obzvlášť vysoké, ostávajú v tomto období na rovnakej úrovni. Navyše došlo k drobnej zmene úrovní užívania kanabisu vo viacerých krajinách s nízkou prevalenciou, vrátane Švédska a Fínska v severnej Európe a Grécka a Malty na juhu. Väčšina prírastkov v užívaní kanabisu, zaznamenaných v ESPAD od roku 1999, sa vyskytla v nových členských štátoch EÚ. Analýza údajov zo škôl a dôkazy z prieskumu vo všeobecnej populácii nasvedčujú, že Česká republika, Španielsko a Francúzsko sa už vo väčšine hodnôt pripojili k Spojenému kráľovstvu a vytvorili skupinu krajín s vysokou prevalenciou.
Če združimo vse razpoložljive podatke, je jasno, da se uživanje konoplje med državami močno razlikuje. Čeprav je bil prevladujoči evropski trend od sredine devetdesetih usmerjen navzgor, nekatere države kažejo stabilnejši vzorec. Kljub na primer izrazito visokim stopnjam uživanja konoplje v Združenem kraljestvu od devetdesetih let naprej, so v tem obdobju ostale stabilne. Poleg tega skoraj ni bilo sprememb glede stopenj uživanja konoplje v več državah z nizko razširjenostjo uživanja, tudi na Švedskem in Finskem na severu Evrope ter v Grčiji in na Malti na jugu. Uživanje konoplje, zabeleženo v raziskavi ESPAD od leta 1999 naprej, je najbolj naraslo v novih državah članicah EU. Analiza podatkov iz raziskav med šolsko mladino in prebivalstvom kaže, da so se Češka, Španija in Francija na večini področij sedaj pridružile Združenemu kraljestvu, tako da zdaj tvorijo skupino držav z visoko stopnjo razširjenosti uživanja.
Det framgår tydligt av de tillgängliga uppgifterna att användningen av cannabis varierar avsevärt mellan länderna. Även om den dominerande trenden i Europa har varit ökande sedan mitten av 1990-talet, är mönstret i några länder mer stabilt. Cannabisbruket i Storbritannien har till exempel legat på mycket höga nivåer sedan 1990-talet men samtidigt inte förändrats under denna period. Dessutom är förändringar små när det gäller användningen av cannabis i flera länder med låg prevalens, exempelvis Sverige och Finland i norra Europa och Grekland och Malta i södra Europa. Den ökning av användningen av cannabis som ESPAD-undersökningarna har visat sedan 1999 har framför allt ägt rum i de nya medlemsstaterna. En analys av skol- och befolkningsundersökningar tyder på att Tjeckien, Spanien och Frankrike i fråga om de flesta mått nu har sällat sig till Storbritannien som länder med en hög prevalens.
Ir grūti aprēķināt stimulantu ietekmi uz sabiedrības veselību Eiropā, taču pierādījumi liecina, ka nav pamata apmierinātībai ar pašreizējiem lietošanas modeļiem. Ar kokaīnu saistītās ārstēšanās pieprasījums pieaug. Lai arī pastāv būtiskas atšķirības valstu starpā, kokaīns ir iemesls aptuveni 10% no visiem ārstēšanās pieprasījuma gadījumiem visā Eiropā. Kreka, kas ir šīs narkotikas forma un kas jo īpaši saistās ar veselības un citām problēmām, lietošanas izplatība Eiropā saglabājas zemā līmenī. Ziņojumi par kreka lietošanu lielākoties attiecas uz dažām lielākajām pilsētām, taču grupās, kur šo narkotiku lieto, tās izraisītās negatīvās sekas var būt ievērojamas. Virkne praktisku un metodoloģisku problēmu sarežģī stimulantu izraisīto nāves gadījumu skaita aprēķināšanu Eiropā. Lai arī ar uzbudinošām vielām saistīto nāves gadījumu skaits ir neliels, salīdzinot ar atskaitēs norādīto opiātu izraisīto nāves gadījumu skaitu, tas varētu palielināties, un, iespējams, atskaitēs netiek iekļauti visi gadījumi. Lai gan pašreiz pieejamie dati ir ierobežoti, virkne valstu norāda, ka kokaīnam ir izšķirošā loma aptuveni 10% ar narkotikām saistīto nāves gadījumu. Ar ekstazī lietošanu saistītie nāves gadījumi lielākajā daļā ES valstu vēl joprojām ir ļoti nedaudz, kaut gan šajā ziņā būtu jāuzlabo atskaites procedūras.
  3. fejezet : Kannabisz  
Összehasonlításképpen: az Egyesült Államok 2003-as országos kábítószer-használati és az egészségügyi felmérése (SAMHSA, 2003) azt mutatta, hogy a felnőttek (meghatározása a 12 évesek és idősebbek) 40,6%-a már legalább egyszer kipróbálta a kannabiszt vagy a marihuánát, 10,6% pedig elmondása szerint az előző 12 hónapban is használta. A 18–25 év közöttieknél ez az adat 53,9% (életprevalencia), 28,5% (előző 12 hónap), illetve 17% volt (előző hónap)(37).
An estimate of the total number of adults (15–64 years) using cannabis in the EU as a whole can be constructed from the available national estimates. This exercise suggests that around 20 % of the total population, or over 62 million people, have ever tried cannabis. This figure falls to around 6 % of adults, or in excess of 20 million people, when the more recent use of cannabis is considered (last year prevalence). For comparison, in the 2003 United States national survey on drug use and health (SAMHSA, 2003), 40.6 % of adults (defined as 12 years and older) reported having tried cannabis or marijuana at least once and 10.6 % reported having used it during the previous 12 months. Among 18- to 25-year-olds, the figures were 53.9 % (lifetime), 28.5 % (last 12 months) and 17 % (last month) (37).
Les estimations nationales moyennes disponibles permettent d'estimer le nombre total d'adultes (15 à 64 ans) consommant du cannabis dans l'ensemble de l'UE. Ce calcul fait apparaître que près de 20 % de la population totale, soit plus de 62 millions de personnes, ont déjà goûté au cannabis. Ce chiffre tombe à quelque 6 % des adultes, soit plus de 20 millions de personnes, lorsque l'on prend en considération la consommation récente de cannabis (prévalence au cours de la dernière année). À titre de comparaison, une enquête nationale menée aux États-Unis en 2003 sur la consommation de drogue et la santé (SAMHSA, 2003) fait apparaître que 40,6 % des adultes (définis comme les personnes âgées de douze ans et plus) ont déclaré avoir essayé du cannabis ou de la marijuana au moins une fois et 10,6 % ont déclaré en avoir consommé au cours des douze mois précédents. Parmi les jeunes adultes de 18 à 25 ans, les chiffres étaient de 53,9 % (au cours de la vie), 28,5 % (douze derniers mois) et 17 % (dernier mois) (37).
A partir de las estimaciones nacionales disponibles, puede realizarse un cálculo de la cifra total de adultos (de 15 a 64 años) que consumen cannabis en la UE. Este ejercicio indica que alrededor del 20 % de la población total (más de 62 millones de personas) ha probado el cannabis alguna vez. Esta cifra baja hasta el 6 % de la población adulta (más de 20 millones de personas) si se tiene en cuenta el consumo de cannabis más reciente (prevalencia del último año). A modo de comparación, cabe señalar que, en la encuesta nacional sobre el consumo de drogas y salud realizada en Estados Unidos en 2003 (SAMHSA, 2003), un 40,6 % de los adultos encuestados (a partir de 12 años) afirma haber probado el cannabis o la marihuana por lo menos en una ocasión, y un 10,6 % declara haber consumido esta sustancia en los últimos 12 meses. El grupo de personas de 18 a 25 años de edad registra cifras del 53,9 % (a lo largo de la vida), 28,5 % (últimos 12 meses) y 17 % (último mes) (37).
Una stima del numero complessivo di adulti (15-64 anni) che fanno uso di cannabis in tutta l’Unione europea si può evincere dalle stime nazionali disponibili. Si calcola cioè che il 20% circa della popolazione totale, pari a più di 62 milioni di persone, ha provato la cannabis almeno una volta nella vita. Questa cifra precipita al 6% degli adulti (più di 20 milioni di persone) se si considera l’uso più recente (prevalenza nell’ultimo anno). A titolo di confronto, da un’indagine condotta nel 2003 a livello nazionale sul rapporto tra consumo di droga e salute (SAMSHA, 2003) emerge che il 40,6% degli adulti (definiti come soggetti di almeno 12 anni d’età) ha segnalato di aver provato la cannabis o la marijuana almeno una volta, mentre il 10,6% ha ammesso di averne fatto uso negli ultimi 12 mesi. Nella fascia d’età compresa tra i 18 e i 25 anni le percentuali erano di 53,9% (una tantum), 28,5% (ultimi 12 mesi) e 17% (ultimo mese) (37).
Ο συνολικός αριθμός των ενηλίκων (15–64 ετών) που κάνουν χρήση κάνναβης στο σύνολο της ΕΕ μπορεί να εκτιμηθεί από τις διαθέσιμες εθνικές εκτιμήσεις. Σύμφωνα με την εκτίμηση αυτή, περίπου 20 % του συνολικού πληθυσμού, ήτοι περισσότερα από 62 εκατομμύρια άτομα, έχει κάνει χρήση κάνναβης τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του. Το ποσοστό αυτό μειώνεται σε περίπου 6 % των ενηλίκων, ήτοι περισσότερα από 20 εκατομμύρια άτομα, εάν ληφθεί υπόψη η πιο πρόσφατη χρήση κάνναβης (επικράτηση κατά το τελευταίο έτος). Συγκριτικά, σύμφωνα με την εθνική έρευνα των Ηνωμένων Πολιτειών σχετικά με τη χρήση ναρκωτικών και την υγεία για το 2003 (SAMHSA, 2003), 40,6 % των ενηλίκων (οι οποίοι ορίζονται ως άτομα ηλικίας 12 ετών και άνω) ανέφερε ότι έκανε χρήση κάνναβης ή μαριχουάνας τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του και 10,6 % ανάφερε ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το τελευταίο δωδεκάμηνο. Στα άτομα ηλικίας 18 έως 25 ετών, τα ποσοστά ήταν 53,9 % (δοκιμή τουλάχιστον μία φορά), 28,5 % (τελευταίο δωδεκάμηνο) και 17 % (τελευταίος μήνας) (37).
Op basis van de beschikbare nationale cijfers kan een schatting worden gemaakt van het totale aantal volwassenen (15-64 jaar) in de EU dat cannabis gebruikt. Het lijkt erop dat naar schatting 20% van de totale populatie, dat wil zeggen meer dan 62 miljoen mensen, ooit cannabis heeft geprobeerd. Wanneer gekeken wordt naar het recent gebruik van cannabis (de laatste 12 maanden) daalt dit cijfer naar ongeveer 6% van de volwassenen (dat is meer dan 20 miljoen mensen). Ter vergelijking: in de Amerikaanse enquête onder gezinnen over drugsgebruik (SAMHSA, 2003) wordt gemeld dat 40,6% van de volwassenen (12 jaar en ouder) minstens één keer cannabis of marihuana heeft gebruikt, terwijl 10,6% aangeeft een van deze drugs gedurende de afgelopen 12 maanden te hebben gebruikt. Onder de 18- tot 25-jarigen zijn deze percentages respectievelijk 53,9% (“ooit”-gebruik), 28,5% (laatste 12 maanden) en 17% (laatste maand) (37).
Z dostupných národních odhadů lze získat přibližný odhad celkového počtu dospělých (ve věku 15–64 let) užívajících konopí v EU. Uvedený postup naznačuje, že zhruba 20 % celkové populace, neboli více než 62 milionů lidí konopí někdy v životě vyzkoušelo. Je-li posuzováno užívání konopí v bližším časovém úseku (prevalence v posledním roce), jedná se asi o 6 % dospělých, neboli více než 20 milionů lidí. Pro srovnání: v celonárodním průzkumu užívání drog a zdraví provedeném v roce 2003 ve Spojených státech (SAMHSA, 2003) 40,6 % dospělých (definovaných jako dvanáctiletí a starší) uvedlo, že konopí nebo marihuanu vyzkoušelo alespoň jednou a 10,6 % uvedlo jejich užití během posledních 12 měsíců. Výsledky ve věkové skupině 18–25 let byly 53,9 % (celoživotní), 28,5 % (posledních 12 měsíců) a 17 % (minulý měsíc) (37).
Der kan dannes et skøn over det samlede antal voksne (15–64 år) cannabisbrugere i EU som helhed på grundlag af de foreliggende nationale skøn. Det fremgår heraf, at ca. 20 % af den samlede befolkning, eller over 62 millioner personer, har nogensinde prøvet cannabis. Dette tal falder til ca. 6 % af de voksne, eller mere end 20 millioner personer, når den nylige brug af cannabis tages i betragtning (sidste års prævalens). Dette skal sammenholdes med resultaterne af den amerikanske nationale undersøgelse om narkotikabrug og sundhed fra 2003 (SAMHSA, 2003), hvoraf det fremgår, at 40,6 % af de voksne (defineret som 12 år og derover) havde prøvet cannabis eller marihuana mindst én gang, mens 10,6 % havde brugt disse stoffer inden for de seneste 12 måneder. Blandt de 18–25-årige var tallene 53,9 % (nogensinde), 28,5 % (de seneste 12 måneder) og 17 % (seneste måned) (37).
Olemasolevate siseriiklike määrade järgi on võimalik hinnata kanepit tarbivate täistkasvanute (15–64aastased) koguarvu ELis. See arvutus näitab, et umbes 20% kogu rahvastikust, ehk rohkem kui 62 miljonit inimest, on kunagi kanepit proovinud. Hiljutise kanepitarbimise puhul (levimus viimase aasta jooksul) on see arv umbes 6% täiskasvanutest, ehk 20 miljonit inimest. Võrdluseks olgu öeldud, et Ameerika Ühendriikides teatas uimastitarbimise ja tervise 2003. aasta riiklikus uuringus (SAMHSA, 2003) 40,6% täiskasvanutest (12aastased ja vanemad), et on proovinud kanepit või marihuaanat vähemalt ühe korra ja 10,6% teatas, et tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul. 18–25aastaste hulgas olid need näitajad 53,9% (elu jooksul), 28,5% (viimase 12 kuu jooksul) ja 17% (viimase kuu jooksul) (37).
Saatavilla olevien kansallisten arvioiden perusteella voidaan laskea kannabista käyttävien aikuisten (15–64-vuotiaat) osuus koko EU:ssa. Näin laskettuna noin 20 prosenttia koko väestöstä, eli yli 62 miljoonaa henkilöä, on joskus kokeillut kannabista. Luku laskee noin 6 prosenttiin aikuisista, eli yli 20 miljoonaan henkilöön, kun tarkastellaan kannabiksen hiljattaista käyttöä (käyttö viimeisen vuoden aikana). Vertailun vuoksi voidaan mainita, että huumeidenkäytöstä ja terveydestä Yhdysvalloissa vuonna 2003 tehdyssä kansallisessa kyselyssä (SAMHSA, 2003) 40,6 prosenttia aikuisista (12 vuotta täyttäneet) ilmoitti kokeilleensa kannabista tai marihuanaa ainakin kerran ja 10,6 prosenttia ilmoitti käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana. Luvut olivat 18–25-vuotiaiden ryhmässä 53,9 prosenttia (ainakin kerran), 28,5 prosenttia (viimeisten 12 kuukauden aikana) ja 17 prosenttia (viimeisen kuukauden aikana) (37).
Et anslag over det totale antallet voksne (15-64 år) som bruker cannabis i EU sett under ett, kan utledes av tilgjengelige nasjonale anslag. På grunnlag av dette har anslagsvis om lag 20 % av hele EUs befolking, eller mer enn 62 millioner mennesker, forsøkt cannabis noen gang. Tallet faller til rundt 6 % for voksne, eller i overkant av 20 millioner mennesker, når det gjelder nyere bruk av cannabis (bruk siste år). I den nasjonale undersøkelsen av narkotikabruk og helse gjennomført i USA i 2003 (United States national survey on drugs and health – SAMHSA, 2003) oppga til sammenligning 40,6 % av alle voksne (12 år og opp) at de hadde prøvd cannabis eller marihuana minst én gang, og 10,6 % at de hadde brukt et av stoffene i løpet av de siste 12 månedene. Blant 18-25-åringer var tallet 53,9 % (livstidsprevalens), 28,5 % (siste 12 måneder) og 17 % (siste måned) (37).
Dane szacunkowe co do ogólnej liczby osób dorosłych (od 15 do 64 lat) zażywających pochodne konopi indyjskich w UE jako całości można uzyskać, wykorzystując dostępne krajowe dane szacunkowe. Takie rozwiązanie sugeruje, że około 20% populacji ogólnej - ponad 62 miliony osób - spróbowało pochodnych konopi w trakcie swojego życia. Wartość ta zmniejsza się do około 6%, czyli ponad 20 milionów osób dorosłych, gdy analizuje się niedawne spożycie (rozpowszechnienie w ciągu ostatniego roku). Dla porównania, w roku 2003 w ogólnokrajowym badaniu dotyczącym zażywania narkotyków i zdrowia przeprowadzonym w Stanach Zjednoczonych (SAMHSA, 2003) 40,6% osób dorosłych (w wieku od 12 lat wzwyż) przyznało się do zażycia konopi lub marihuany przynajmniej raz w życiu, a 10,6% zażyło narkotyk w ciągu ostatnich 12 miesięcy. W grupie ludzi od 18 do 25 lat dane były następujące: 53,9% (przynajmniej jednokrotne zażycie), 28,5% (ostatnie 12 miesięcy) i 17% (ostatni miesiąc) (37).
Pe baza estimărilor naţionale existente se poate realiza o estimare a numărului total de adulţi (15–64 ani) din Uniunea Europeană care consumă canabis. Calculul sugerează că aproximativ 20 % din totalul populaţiei, adică peste 62 milioane de persoane, au consumat cel puţin o dată canabis. Cifra scade la 6 % la adulţi, adică peste 20 milioane de persoane, pentru consumul recent de canabis (prevalenţa în ultimul an). Pentru comparaţie, în cadrul studiului naţional din 2003 din Statele Unite privind consumul de droguri şi sănătatea (SAMHSA, 2003), 40,6 % dintre adulţi (definiţi ca având cel puţin 12 ani) au declarat că au consumat canabis sau marijuana cel puţin o dată, iar 10,6 % au declarat că au consumat aceste substanţe pe parcursul ultimelor 12 luni. În rândul persoanelor cu vârste între 18 şi 25 de ani, cifrele au fost de 53,9 % (pe parcursul vieţii), 28,5 % (în ultimele 12 luni) şi 17 % (în ultima lună) (37).
Odhad celkového počtu dospelých (15- až 64-ročných) užívajúcich kanabis v EÚ ako celku možno zostaviť z dostupných vnútroštátnych odhadov. Vyplynie z neho, že okolo 20 % všetkého obyvateľstva alebo vyše 62 miliónov ľudí dakedy okúsilo kanabis. Toto číslo sa vzťahuje na približne 6 % dospelých alebo na viac ako 20 miliónov ľudí, keď sa vezme do úvahy nedávne užívanie kanabisu (výskyt v poslednom roku). Na porovnanie – v národnom prieskume užívania drog a zdravia v roku 2003 v Spojených štátoch (SAMHSA, 2003) – 40,6 % dospelých (12-ročných a starších) priznalo, že aspoň raz vyskúšalo kanabis alebo marihuanu a 10,6 % uviedlo jej užitie počas predchádzajúcich 12 mesiacov. Medzi 18- až 25-ročnými to bolo 53,9 % (celoživotne), 28,5 % (za posledných 12 mesiacov) a 17 % (minulý mesiac) (37).
Iz razpoložljivih nacionalnih ocen lahko dobimo oceno o skupnem številu odraslih ljudi (15–64 let), ki uživajo konopljo v vsej EU. To namiguje, da je okoli 20 % vsega prebivalstva ali več kot 62 milijonov ljudi vsaj enkrat poskusilo konopljo. Ta številka pade na okoli 6 % odraslih ali več kot 20 milijonov ljudi, če upoštevamo število tistih, ki so konopljo zaužili v zadnjem času (razširjenost v zadnjem letu). Za primerjavo, leta 2003 je v nacionalni raziskavi Združenih držav o uživanju drog in zdravju (SAMHSA, 2003) 40,6 % odraslih (v starosti 12 let ali več) izjavilo, da so vsaj enkrat poskusili konopljo ali marihuano, 10,6 % pa jih je izjavilo, da so jo užili v zadnjih 12 mesecih. Med 18- in 25-letniki so bile te številke 53,9 % (uživanje kadar koli v življenju), 28,5 % (uživanje v zadnjih 12 mesecih) in 17 % (uživanje v zadnjem mesecu) (37).
En uppskattning av det totala antalet vuxna (15–64 år) som använder cannabis i EU som helhet kan göras utifrån tillgängliga nationella uppskattningar. Uppskattningen tyder på att ca 20 % av invånarna totalt, eller mer än 62 miljoner människor, någon gång har testat cannabis. Siffran sjunker till ca 6 % av de vuxna, eller över 20 miljoner människor, när det gäller användning av cannabis de senaste tolv månaderna. Som jämförelse kan nämnas att i USA:s nationella undersökning om droger (SAMHSA, 2003) 2003 uppgav 40,6 % av de vuxna (12 år och äldre) att de minst en gång hade testat cannabis eller marijuana, och 10,6 % sade sig ha använt drogen under de senaste tolv månaderna. Bland invånarna i åldern 18–25 år var motsvarande siffror 53,9 % (använt någon gång), 28,5 % (använt de senaste tolv månaderna) och 17 % (använt den senaste månaden)(37).
Aprēķinu par kopējo pieaugušo (15 - 64 gadi) skaitu, kuri lieto marihuānu ES kopumā var veikt, balstoties uz pieejamajiem valstu aprēķiniem. Tādā veidā iegūstam, ka aptuveni 20% no iedzīvotājiem vai vairāk kā 62 miljoni cilvēku ir vismaz reizi lietojuši kaņepes. Šis skaitlis samazinās līdz aptuveni 6% pieaugušo jeb vairāk par 20 miljoniem cilvēku, ja tiek apskatīta nesena kaņepju lietošana (izplatība pēdējā gada laikā). Salīdzinājumam var minēt, ka 2003. gadā Savienoto Valstu nacionālā aptauja par narkotiku lietošanu un veselību (SAMHSA, 2003. g.) tika atklāts, ka 40,6 % no pieaugušajiem (definēt kā 12 gadus veci un vecāki) ir izmēģinājuši marihuānu vismaz vienu reizi, un 10,6% bija lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā. 18 līdz 25 gadus veco respondentu vidū šie rādītāji bija 53,9% (ilgtermiņa), 28,5% (pēdējo12 mēnešu laikā) un 17% (pēdējā mēneša laikā) (37).
  ElÅ‘fordulà¡s  
A problematikus kábítószer-használat gyakoriságának súlyozott átlaga az EU-ban valószínűleg négy és hét eset között van a 15–64 éves népesség 1000 egyedére vetítve, ami összesen 1,2–2,1 millió problematikus kábítószer-használót jelent EU-szinten, akik közül 850 000 és 1,3 millió közötti a gyakori injekciós használók száma. Ezek a becslések azonban durvák, és finomításra szorulnak, amint egyre több adat áll rendelkezésre az új tagállamok részéről.
Estimates of the prevalence of problem drug use at national level over the period 1999–2003 range between two and 10 cases per 1 000 population aged 15–64 (based on midpoints of estimates) or up to 1 % of the adult population (105). Prevalence appears to differ greatly between countries, although when different methods have been used within one country the results are largely consistent. Higher estimates are reported by Denmark, Ireland, Italy, Luxembourg, Austria, Portugal, Spain and the United Kingdom (6–10 cases per 1 000 inhabitants aged 15–64 years), and lower rates are reported by Germany, Greece, the Netherlands and Poland (fewer than four cases per 1 000 inhabitants aged 15–64 years) (Figure 12). Among the new countries of the EU and the candidate countries, well-documented estimates are available from only the Czech Republic, Poland and Slovenia, where figures are in the low to middle range at 3.6, 1.9 and 5.3 per 1 000 population aged 15–64 respectively. The weighted average rate of PDU in the EU is probably between four and seven cases per 1 000 population aged 15–64 years, which works out at 1.2–2.1 million problem drug users in the EU, of whom some 850 000 to 1.3 million are active injectors. However, these estimates are far from robust and will need to be refined as more data become available from the new Member States.
Les estimations de la prévalence de l'usage problématique de drogue à l'échelle nationale au cours de la période 1999-2003 sont comprises entre deux et dix cas pour 1 000 habitants âgés de 15 à 64 ans (en retenant les points médians des estimations), soit jusqu'à 1 % de la population adulte (105). La prévalence semble varier sensiblement selon les pays, mais même lorsque des méthodes différentes ont été utilisées à l'intérieur d'un même pays, les résultats restent néanmoins cohérents. Les estimations les plus élevées ont été rapportées par le Danemark, l'Irlande, l'Italie, le Luxembourg, l'Autriche, le Portugal, l'Espagne et le Royaume-Uni (de 6 à 10 cas pour 1 000 habitants âgés de 15 à 64 ans) et les plus basses concernent l'Allemagne, la Grèce, les Pays-Bas et la Pologne (moins de 4 cas pour 1 000  habitants âgés de 15 à 64 ans) (graphique 12). Dans les nouveaux États membres de l'UE et les pays candidats, des estimations bien documentées ne sont disponibles que pour la République tchèque, la Pologne et la Slovénie, où les chiffres se situent dans la fourchette inférieure à la moyenne, soit respectivement 3,6, 1,9 et 5,3 cas pour 1 000 habitants âgés de 15 à 64 ans. Le taux moyen pondéré d'usage problématique de drogue dans l'UE se situe probablement entre quatre et sept cas pour 1 000 habitants âgés de 15 à 64 ans, ce qui donne entre 1,2 et 2,1 millions d'usagers de drogue à problème dans l'UE, dont quelque 850 000 à 1,3 million sont des toxicomanes actifs qui s'injectent de la drogue. Toutefois, ces estimations sont loin d'être totalement fiables et devront être affinées à mesure que les nouveaux États membres transmettront leurs données.
Für den Zeitraum 1999 bis 2003 liegen die Schätzungen der Prävalenz des problematischen Drogenkonsums auf nationaler Ebene zwischen zwei und zehn Fällen je 1 000 Erwachsene im Alter zwischen 15 und 64 Jahren (bezogen auf die mittleren Schätzwerte) bzw. bei bis zu 1 % der erwachsenen Bevölkerung (105). Hinsichtlich der Prävalenz gibt es offenbar große Unterschiede zwischen den Ländern; andererseits ist festzustellen, dass auch wenn innerhalb eines Landes unterschiedliche Verfahren angewendet wurden, weitgehend kohärente Ergebnisse erzielt wurden. Höhere Schätzwerte meldeten Dänemark, Irland, Italien, Luxemburg, Österreich, Portugal, Spanien und das Vereinigte Königreich (sechs bis zehn Fälle je 1 000 Einwohner im Alter zwischen 15 und 64 Jahren), während Deutschland, Griechenland, die Niederlande und Polen niedrigere Raten meldeten (weniger als vier Fälle je 1 000 Einwohner im Alter zwischen 15 und 64 Jahren) (Abbildung 12). Was die neuen EU-Mitgliedstaaten und die Beitritts- bzw. Kandidatenländer betrifft, so liegen gut dokumentierte Schätzungen nur von der Tschechischen Republik, Polen und Slowenien vor, wo die Zahlen mit 3,6, 1,9 bzw. 5,3 je 1 000 Erwachsene im Alter zwischen 15 und 64 Jahren im unteren bis mittleren Bereich liegen. Das gewogene Mittel des problematischen Drogenkonsums in der EU beträgt wahrscheinlich vier bis sieben Fälle je 1 000 Erwachsene im Alter von 15 bis 64 Jahren. Dies entspricht 1,2 bis 2,1 Mio. problematischen Drogenkonsumenten in der EU, von denen ca. 850 000 bis 1,3 Mio. aktive injizierende Drogenkonsumenten sind. Diese Schätzungen sind jedoch bei weitem nicht verlässlich und müssen präzisiert werden, wenn mehr Daten aus den neuen Mitgliedstaaten vorliegen.
Las estimaciones relativas a la prevalencia del consumo problemático de drogas a nivel nacional durante el período 1999-2003 se sitúan entre dos y diez casos por cada 1.000 personas de 15 a 64 años (utilizando los puntos medios de las estimaciones), o hasta un 1 % de la población adulta (105). La prevalencia parece presentar grandes diferencias entre países, aunque cuando se han empleado métodos distintos en un mismo país, los resultados han sido muy parecidos. Las tasas más altas se registran en Dinamarca, Irlanda, Italia, Luxemburgo, Austria, Portugal, España y Reino Unido (de 6 a 10 casos por cada 1.000 habitantes de 15 a 64 años), mientras que las más bajas corresponden a Alemania, Grecia, Países Bajos y Polonia (menos de 4 casos por cada 1.000 habitantes de 15 a 64 años) (gráfico 12). De los nuevos países de la UE y países candidatos, sólo la República Checa, Polonia y Eslovenia presentan estimaciones bien documentadas, con cifras situadas en el margen medio-bajo de 3,6, 1,9 y 5,3 por cada 1.000 habitantes de entre 15 y 64 años, respectivamente. La tasa media ponderada del consumo problemático de drogas en la UE se sitúa probablemente entre cuatro y siete casos por cada 1.000 habitantes de 15 a 64 años, lo que supone de 1,2 a 2,1 millones de consumidores problemáticos de drogas en la UE, de los cuales, entre 850.000 y 1,3 millones se inyectan droga de forma habitual. No obstante, estas estimaciones distan de ser sólidas y será necesario concretarlas conforme los nuevos Estados miembros vayan facilitando más datos.
Os cálculos da prevalência do consumo problemático de droga a nível nacional, no período de 1999 a 2003, situam-se entre dois e dez casos por cada 1 000 habitantes com idades compreendidas entre 15 e 64 anos (utilizando os pontos médios das estimativas) ou até 1% da população adulta (105). A prevalência parece apresentar grandes diferenças entre os países, embora nos casos em que foram utilizados métodos diferentes dentro do mesmo país os resultados sejam em grande medida coerentes. As estimativas mais elevadas foram as comunicadas pela Dinamarca, Irlanda, Itália, Luxemburgo, Áustria, Portugal, Espanha e Reino Unido (6–10 casos por 1 000 habitantes com idades compreendidas entre 15 e 64 anos), e as taxas mais baixas foram comunicadas pela Alemanha, Grécia, Países Baixos e Polónia (menos de quatro casos por 1 000 habitantes com idades entre 15 e 64 anos) (Figura 12). De entre os novos Estados-Membros da UE e países candidatos, só nos chegaram cálculos bem documentados da República Checa, Polónia e Eslovénia, com valores que se situam na média ou abaixo da média do referido intervalo de variações, ou seja, 3,6, 1,9 e 5,3 por 1 000 habitantes com idades compreendidas entre 15 e 64 anos, respectivamente. A média ponderada de consumidores problemáticos de droga na UE situa-se provavelmente entre quatro e sete casos por cada 1 000 habitantes com idades compreendidas entre 15 e 64 anos, o que se traduz em 1,2 a 2,1 milhões de consumidores problemáticos de droga na UE, dos quais cerca de 850 000 a 1,3 milhões são consumidores activos de droga injectada. Contudo, estas estimativas estão longe de estar adequadamente fundamentadas e terão de ser revistas quando existirem mais dados disponíveis provenientes dos novos Estados-Membros.
Οι εκτιμήσεις σχετικά με την επικράτηση της προβληματικής χρήσης ναρκωτικών σε εθνικό επίπεδο για το διάστημα 1999–2003 κυμαίνονται μεταξύ 2 και 10 περιπτώσεων ανά 1 000 κατοίκους ηλικίας 15–64 ετών (λαμβάνοντας τα διάμεσα σημεία του φάσματος των εκτιμήσεων) ή έως 1 % του ενήλικου πληθυσμού  (105). Τα ποσοστά επικράτησης φαίνεται να διαφέρουν σημαντικά από χώρα σε χώρα, αλλά τα αποτελέσματα είναι σε μεγάλο βαθμό συνεπή όταν έχουν χρησιμοποιηθεί διαφορετικές μέθοδοι στην ίδια χώρα. Οι υψηλότερες εκτιμήσεις αναφέρονται από τη Δανία, την Ιρλανδία, την Ιταλία, το Λουξεμβούργο, την Αυστρία, την Πορτογαλία, την Ισπανία και το Ηνωμένο Βασίλειο (6–10 περιπτώσεις ανά 1 000 κατοίκους ηλικίας 15–64 ετών), ενώ τα χαμηλότερα ποσοστά αναφέρονται από τη Γερμανία, την Ελλάδα, τις Κάτω Χώρες και την Πολωνία (λιγότερες από 4 περιπτώσεις ανά 1 000 κατοίκους ηλικίας 15–64 ετών) (διάγραμμα 12). Στις νέες χώρες της ΕΕ και στις υποψήφιες χώρες, καλά τεκμηριωμένες εκτιμήσεις είναι διαθέσιμες μόνον στην Τσεχική Δημοκρατία, την Πολωνία και τη Σλοβενία, όπου τα στοιχεία βρίσκονται χαμηλά ή στο μέσον του φάσματος με 3,6, 1,9 και 5,3 περιπτώσεις ανά 1 000 κατοίκους ηλικίας 15–64 ετών αντίστοιχα. Ο σταθμισμένος μέσος όρος της προβληματικής χρήσης ναρκωτικών στην ΕΕ κυμαίνεται πιθανώς μεταξύ 4 και 7 περιπτώσεων ανά 1 000 κατοίκους ηλικίας 15–64 ετών, δηλαδή 1,2–2,1 εκατομμύρια προβληματικών χρηστών στην ΕΕ, εκ των οποίων περίπου 850 000 έως 1,3 εκατομμύριο είναι ενεργοί χρήστες ενέσιμων ναρκωτικών. Ωστόσο, οι εκτιμήσεις αυτές δεν μπορούν να θεωρηθούν ασφαλείς και πρέπει να επανεξετασθούν όταν θα είναι διαθέσιμα περισσότερα στοιχεία από τα νέα κράτη μέλη.
Schattingen van de prevalentie van problematisch drugsgebruik voor de periode 1999-2003 op nationaal niveau variëren tussen de 2 en 10 gevallen per 1 000 personen in de leeftijdsgroep tussen de 15 en 64 jaar (op basis van de medianen van schattingen); dat is maximaal 1% van de volwassen populatie (105). De prevalentie tussen landen lijkt aanzienlijke verschillen te vertonen, maar zelfs als er in een bepaald land verschillende methoden zijn gebruikt, komen de resultaten in dat land grotendeels overeen. Denemarken, Ierland, Italië, Luxemburg, Oostenrijk, Portugal, Spanje en het Verenigd Koninkrijk rapporteren hogere schattingen dan gemiddeld (6 tot 10 gevallen per 1 000 personen in de leeftijdsgroep tussen de 15 en 64 jaar). Daarentegen worden lagere cijfers gemeld door Duitsland, Griekenland, Nederland en Polen (minder dan 4 gevallen per 1 000 personen in de leeftijdsgroep tussen de 15 en 64 jaar) (figuur 12). Van de nieuwe lidstaten van de EU zijn er alleen goed gedocumenteerde schattingen beschikbaar voor Tsjechië, Polen en Slovenië. Het aantal gevallen in deze landen is laag tot gemiddeld met 3,6, 1,9 respectievelijk 5,3 gevallen per 1 000 personen in de leeftijdsgroep tussen de 15 en 64 jaar. Het gewogen gemiddelde van problematisch drugsgebruik in de EU ligt waarschijnlijk tussen de vier en zeven gevallen per 1 000 personen tussen de 15 en 64 jaar, wat overeenkomt met 1,2 tot 2,1 miljoen problematische drugsgebruikers (waarvan naar schatting tussen de 850 000 en 1,3 miljoen actieve drugsspuiters). Dit zijn echter zeer grove schattingen die bijgesteld moeten worden naarmate er meer gegevens van de nieuwe lidstaten beschikbaar komen.
Odhady prevalence problémového užívání drog na národní úrovni se v období 1999–2003 pohybovaly od 2 do 10 případů na 1 000 obyvatel ve věku 15–64 let (na základě střední hodnoty odhadů) nebo až po 1 % dospělé populace (105). Zdá se, že se prevalence mezi zeměmi značně liší, ačkoli když se v rámci jedné země použily různé metody, výsledky jsou z větší části shodné. Vyšší odhady uvádí Dánsko, Irsko, Itálie, Lucembursko, Rakousko, Portugalsko, Španělsko a Spojené království (6–10 případů na 1 000 obyvatel ve věku 15–64 let), nižší pak Německo, Řecko, Nizozemsko a Polsko (méně než 4 případy na 1 000 obyvatel ve věku 15–64 let) (obr. 12). Z nových zemí EU a kandidátských zemí jsou dobře zdokumentované odhady k dispozici pouze z České republiky, Polska a Slovinska, kde jsou údaje v dolním až středním rozpětí s hodnotami 3,6, 1,9 a 5,3 na 1 000 obyvatel ve věku 15–64 let. Vážený průměr problémového užívání drog v EU je pravděpodobně mezi čtyřmi a sedmi případy na 1 000 obyvatel ve věku 15–64 let, což přestavuje 1,2–2,1 milionu problémových uživatelů drog v EU, z nichž asi 850 000 až 1,3 milionu užívá drogy aktivně nitrožilně. Tyto odhady však nejsou zdaleka konečné a bude třeba je zpřesnit s tím, jak budou k dispozici další údaje z nových členských států.
Skønnene over udbredelsen af problematisk stofbrug på nationalt plan i perioden 1999–2003 ligger på mellem to og ti tilfælde pr. 1 000 indbyggere i alderen 15–64 år (ved brug af midtpunkterne i skønnene) svarende til indtil 1 % af den voksne befolkning (105). Udbredelsen synes at være meget forskellig fra land til land, selv om resultaterne er stort set konsistente, når forskellige metoder er blevet anvendt inden for ét land. Skønnene er højere for Danmark, Irland, Italien, Luxembourg, Østrig, Portugal, Spanien og Det Forenede Kongerige (6–10 tilfælde pr. 1 000 indbyggere i alderen 15–64 år), mens de er lavere for Tyskland, Grækenland, Nederlandene og Polen (under fire tilfælde pr. 1 000 indbyggere i alderen 15–64 år) (figur 12). Blandt de nye EU-medlemsstater og kandidatlandene foreligger der alene velunderbyggede skøn fra Tjekkiet, Polen og Slovenien, hvor tallene ligger i lav- og middelzonen, nemlig henholdsvis 3,6, 1,9 og 5,3 pr. 1 000 indbyggere i alderen 15–64 år. Det vægtede gennemsnit af udbredelsen af problematisk stofbrug i EU ligger sandsynligvis mellem fire og syv tilfælde pr. 1 000 indbyggere i alderen 15–64 år, hvilket giver 1,2–2,1 millioner problematiske stofbrugere i EU, hvoraf ca. 850 000–1,3 millioner er aktive intravenøse brugere. Disse skøn er dog langt fra solide og vil skulle justeres, efterhånden som der foreligger flere data fra de nye medlemsstater.
Probleemse uimastitarbimise levimuse hinnanguline ulatus siseriiklikul tasandil ajavahemikul 1999–2003 on kaks kuni kümme juhtu 1000 15–64aastase elaniku kohta (näitajate keskmiste järgi), ehk kuni 1% täisealisest rahvastikust (105). Levimus näib olevat riigiti väga erinev, kuid erinevate meetodite kasutamisel ühes riigis on tulemused olnud suures osas kokkulangevad. Kõrgematest näitajatest teatavad Taani, Iirimaa, Itaalia, Luksemburg, Austria, Portugal, Hispaania ja Ühendkuningriik (6–10 juhtu 1000 15–64aastase elaniku kohta), madalamatest näitajatest teatavad Saksamaa, Kreeka, Madalmaad ja Poola (vähem kui neli juhtu 1000 15–64aastase elaniku kohta) (joonis 12). ELi uutest liikmesriikidest ja kandidaatriikidest on korralikult dokumenteeritud arvestused kättesaadavad üksnes Tšehhi Vabariigi, Poola ja Sloveenia kohta, kus need näitajad on madalad kuni keskmised, vastavalt 3,6, 1,9 ja 5,3 juhtu 1000 15–64aastase elaniku kohta. Probleemse uimastitarbimise kaalutud keskmine määr ELis on ilmselt neli kuni seitse juhtu 1000 15–64aastase elaniku kohta, mis teeb kokku 1,2–2,1 miljonit probleemset uimastitarbijat ELis, kellest umbes 850 000 kuni 1,3 miljonit on aktiivsed süstijad. Hinnang ei ole siiski kaugeltki mitte kindel ja seda tuleb täpsustada, kui uutelt liikmesriikidelt laekub rohkem andmeid.
Huumeiden ongelmakäyttäjiä arvioidaan olleen vuosina 1999–2003 kansallisella tasolla 2–10 tapausta tuhatta 15–64-vuotiasta kohti (kun käytetään arvioiden vaihteluvälin keskiarvoa) tai enintään 1 prosentti aikuisväestöstä (105). Levinneisyydessä vaikuttaa olevan suuria eroja maiden välillä, mutta tulokset ovat hyvin yhdenmukaisia silloin, kun jossakin maassa on käytetty useaa menetelmää. Korkeimpia arvioita ovat ilmoittaneet Tanska, Irlanti, Italia, Luxemburg, Itävalta, Portugali, Espanja ja Yhdistynyt kuningaskunta (6–10 tapausta tuhatta 15–64‑vuotiasta kohti), ja alhaisimpia arvioita ovat ilmoittaneet Saksa, Kreikka, Alankomaat ja Puola (alle 4 tapausta tuhatta 15–64‑vuotiasta kohti) (kaavio 12). Uusista EU-maista ja ehdokasvaltioista todennettuja arvioita on saatu vain Tšekistä, Puolasta ja Sloveniasta, missä luvut vaihtelevat alhaisesta keskitasoon siten, että ne ovat Tšekissä 3,6, Puolassa 1,9 ja Sloveniassa 5,3 tapausta tuhatta 15–64-vuotiasta kohti. Huumeiden ongelmakäytön painotettu keskiarvo EU:ssa on todennäköisesti 4–7 tapausta tuhatta 15–64‑vuotiasta kohti, mikä tarkoittaa, että EU:ssa on 1,2–2,1 miljoonaa huumeiden ongelmakäyttäjää, joista injektiokäyttäjien määrä vaihtelee noin 850 000:sta 1,3 miljoonaan. Nämä arviot eivät kuitenkaan ole varmoja, vaan niitä on täsmennettävä sitä mukaa kuin uusista jäsenvaltioista saadaan lisätietoja.
Anslagene over utbredelsen av problematisk bruk av narkotika på nasjonalt nivå i perioden 1999-2003 varierer mellom 2 og 10 tilfeller pr. tusen innbyggere i aldersgruppen 15-64 (på grunnlag av anslagenes middelverdi), eller inntil 1 % av den voksne befolkningen (105). Utbredelsen synes å variere meget mellom landene, men når forskjellige metoder brukes innenfor ett land, gir de i all hovedsak samsvarende resultater. Danmark, Irland, Italia, Luxembourg, Østerrike, Portugal, Spania og Storbritannia rapporterer om høyere estimater (6-10 tilfeller pr. tusen innbyggere i alderen 15-64), mens Tyskland, Hellas, Nederland og Polen rapporterer om lavere estimater (under fire tilfeller pr. tusen innbyggere i alderen 15-64 ) (figur 12). Av de nye medlemsstatene i EU og søkerlandene er det bare Den tsjekkiske republikk, Polen og Slovenia som har godt dokumenterte estimater, og der ligger tallene midt på treet, med henholdsvis 3,6, 1,9 og 5,3 tilfeller pr. tusen innbyggere i aldersgruppen 15-64. Et veid gjennomsnitt over problematisk bruk av narkotika i EU ligger sannsynligvis på mellom fire og syv tilfeller pr. tusen innbyggere i aldersgruppen 15-64, som altså betyr 1,2-2,1 millioner problematiske narkotikabrukere i EU, og av disse vil et sted mellom 850 000 og 1,3 millioner være aktive sprøytebrukere. Disse anslagene er likevel langt fra sikre og vil måtte justeres etter hvert som flere data kommer inn fra de nye medlemsstatene.
Szacunkowe wartości dotyczące rozpowszechnienia problemowego zażywania narkotyków na szczeblu krajowym, w okresie 1999-2003, wynoszą od dwóch do 10 przypadków na 1 000 osób w wieku od 15 do 64 lat (w oparciu o średnie wartości szacunkowe) lub do 1% populacji osób dorosłych (105). Dane o rozpowszechnieniu różnią się znacznie między poszczególnymi państwami, choć gdy w danym państwie zastosuje się różne metody, wyniki są w dużym stopniu spójne. Wyższe dane o rozpowszechnieniu pochodzą z Danii, Irlandii, Włoch, Luksemburga, Austrii, Portugalii, Hiszpanii i Wielkiej Brytanii (6-10 przypadków na 1 000 mieszkańców w wieku od 15 do 64 lat), a niższe z Niemiec, Grecji, Holandii i Polski (poniżej czterech przypadków na 1 000 mieszkańców w wieku od 15 do 64 lat) (Wykres 12). W grupie nowych państw UE i państw kandydujących dobrze udokumentowane dane szacunkowe pochodzą jedynie z Republiki Czeskiej, Polski i Słowenii. Wskaźniki dla tych państw plasują się w dolnym i środkowym zakresie skali, tj. przyjmują wartości odpowiednio 3,6, 1,9 i 5,3 na 1 000 osób w wieku od 15 do 64 lat. Średnia ważona wartość problemowego zażywania narkotyków w UE wynosi prawdopodobnie od czterech do siedmiu przypadków na 1 000 osób wieku od 15 do 64 lat, co stanowi 1,2-2,1 miliona osób problemowo zażywających narkotyki w UE. Wśród nich od ok. 850 000 do 1,3 miliona to osoby aktywnie wstrzykujące narkotyki. Szacunki te nie są jednak solidne i wymagają dopracowania, gdy tylko dostępnych będzie więcej danych z nowych Państw Członkowskich.
Estimările privind prevalenţa consumului problematic de droguri la nivel naţional în perioada 1999–2003 au variat între două şi 10 cazuri la 1 000 de locuitori cu vârste cuprinse între 15–64 ani (pe baza punctului de mijloc al estimărilor) sau până la 1 % din populaţia adultă (105). Se pare că prevalenţa diferă mult de la o ţară la alta, deşi atunci când într-o ţară au fost utilizate metode diferite rezultatele au fost în mare coerente. Estimări mai mari sunt raportate de Danemarca, Irlanda, Italia, Luxemburg, Austria, Portugalia, Spania şi Regatul Unit (6–10 cazuri la 1 000 locuitori cu vârste între 15–64 ani), iar Germania, Grecia, Ţările de Jos şi Polonia (sub patru cazuri la 1 000 locuitori cu vârste între 15–64 ani) au raportat rate mai scăzute (Figura 12). În ceea ce priveşte noile ţări ale Uniunii Europene şi ţările candidate, nu există estimări bine documentate decât pentru Republica Cehă, Polonia şi Slovenia, pentru care cifrele se situează în gama joasă spre medie, adică 3,6, 1,9 şi respectiv 5,3 la 1 000 de locuitori cu vârste între 15–64. Rata medie ponderată a CPD în Uniunea Europeană se situează probabil între patru şi şapte cazuri la 1 000 locuitori cu vârste între 15–64 ani, ceea ce înseamnă 1,2–2,1 milioane de consumatori problematici de droguri în Uniunea Europeană, dintre care între 850 000 şi 1,3 milioane sunt consumatori activi prin injectare. Totuşi, aceste estimări sunt departe de a fi exacte şi trebuie îmbunătăţite pe măsură ce vor fi disponibile mai multe date privind noile state membre.
Odhady prevalencie problémového užívania drog na národnej úrovni sa v období 1999 – 2003 pohybujú od 2 do 10 prípadov na 1000 obyvateľov vo veku 15 až 64 rokov (stredné hodnoty odhadov) alebo až do 1 % dospelej populácie (105). Zdanlivo sú medzi krajinami veľké rozdiely v prevalencii, hoci keď sa v jednej krajine použijú rozdielne metódy, výsledky sú do značnej miery konzistentné. Vyššie odhady uvádzajú Dánsko, Írsko, Taliansko, Luxembursko, Rakúsko, Portugalsko, Španielsko a Spojené kráľovstvo (6 – 10 prípadov na 1 000 obyvateľov vo veku 15 – 64 rokov), nižšiu hodnoty uvádzajú Nemecko, Grécko, Holandsko a Poľsko (menej ako štyri prípady na 1 000 obyvateľov vo veku 15 – 64 rokov) (obrázok 12). Z nových štátov EÚ a kandidátskych krajín sú k dispozícii dobre zdokumentované odhady len z Českej republiky, Poľska a zo Slovinska, v ktorých sa hodnoty pohybujú na dolnej hranici až uprostred rozpätia na úrovniach 3,6, 1,9 a 5,3 prípadu na 1 000 obyvateľov vo veku 15 až 64 rokov. Vážená priemerná hodnota PDU v EÚ je pravdepodobne medzi štyrmi až siedmimi prípadmi na 1 000 obyvateľov vo veku 15 – 64 rokov, čo predstavuje 1,2 – 2,1 milióna problémových užívateľov drog v EÚ, z ktorých je 850 000 až 1,3 milióna injekčných užívateľov. Tieto odhady však zďaleka nie sú spoľahlivé a po dodaní ďalších údajov z nových členských štátov ich treba spresniť.
Po ocenah se razširjenost problematičnega uživanja drog na nacionalni ravni v obdobju med letoma 1999 in 2003 giblje med 2 in 10 primerov na 1000 prebivalcev v starosti od 15–64 let (na podlagi srednje vrednosti ocen) oziroma do 1 % odraslega prebivalstva (105). Zdi se, da se razširjenost zelo razlikuje med državami, vendar pa so rezultati precej skladni, kadar so v eni državi uporabljali različne metode. Danska, Irska, Italija, Luksemburg, Avstrija, Portugalska, Španija in Združeno kraljestvo poročajo o višjih ocenah (6–10 primerov na 1000 prebivalcev v starosti od 15–64 let), medtem ko so ocene Nemčije, Grčije, Nizozemske in Poljske nižje (manj kot 4 primeri na 1000 prebivalcev v starosti od 15–64 let) (prikaz 12). Izmed novih držav EU in držav kandidatk so na voljo le dobro dokumentirane ocene iz Češke, Poljske in Slovenije, ki zavzemajo nizke do srednje vrednosti s 3,6, 1,9 oziroma 5,3 na 1000 prebivalcev v starosti od 15–64 let. Tehtano povprečje problematičnega uživanja drog v EU je verjetno med štirimi in sedmimi primeri na 1000 prebivalcev v starosti od 15–64 let, s čimer dobimo 1,2–2,1 milijona problematičnih uživalcev drog v EU, od katerih je okoli 850.000 do 1,3 milijona aktivnih uživalcev. Vendar pa te ocene še zdaleč niso dokončne in jih bo treba osvežiti, ko bo na voljo več podatkov iz novih držav članic.
Skattningarna av det problematiska narkotikamissbrukets omfattning på nationell nivå under perioden 1999–2003 ligger i intervallet 2–10 fall per 1 000 invånare i åldern 15–64 år (baserat på skattningsintervallens mittpunkter) eller upp till 1 % av den vuxna befolkningen(105). Prevalensen tycks skilja sig mycket från land till land, men när olika metoder har använts i samma land är resultaten i stort sett konsekventa. Relativt höga värden redovisas av Danmark, Irland, Italien, Luxemburg, Österrike, Portugal, Spanien och Storbritannien (6–10 fall per 1 000 invånare i åldern 15–64 år), medan relativt låga värden redovisas av Tyskland, Grekland, Nederländerna och Polen (färre än 4 fall per 1 000 invånare i åldern 15–64 år) (figur 12). Bland de nya EU-länderna och kandidatländerna är det bara Tjeckien, Polen och Slovenien som redovisar väldokumenterade skattningar, och i samtliga dessa länder ligger andelen problemmissbrukare i mellanskiktet: 3,6, 1,9 respektive 5,3 fall per 1 000 invånare i åldern 15–64 år. Det viktade genomsnittet av det problematiska narkotikamissbrukets omfattning i EU ligger sannolikt i intervallet 4–7 fall per 1 000 invånare i åldern 15–64 år. Detta motsvarar 1 200 000–2 100 000 problemmissbrukare i EU, varav omkring 850 000–1 300 000 är aktiva injektionsmissbrukare. Detta är dock långt ifrån säkra skattningar som kommer att behöva justeras i takt med att ytterligare uppgifter från de nya medlemsstaterna blir tillgängliga.
Aprēķini par problemātisko narkotiku lietošanas izplatību nacionālajā līmenī laika periodā no 1999. līdz 2003. gadam ir robežās starp diviem un 10 gadījumiem uz 1000 iedzīvotājiem vecumā no 15 līdz 64 gadiem (balstoties uz aprēķinu vidējiem rādītājiem) vai arī līdz 1 % no pieaugušajiem iedzīvotājiem (105). Izplatība ļoti stipri atšķiras dažādās valstīs, lai arī gadījumos, kad vienā valstī ir lietotas atšķirīgas metodes, rezultāti ir lielā mērā viendabīgi. Par augstākiem rādītājiem ziņo Dānija, Īrija, Itālija, Luksemburga, Austrija, Portugāle, Spānija un Apvienotā Karaliste (6–10 gadījumi uz 1000 iedzīvotājiem vecumā no 15 līdz 64 gadiem), un par zemākiem rādītājiem ziņo Vācija, Grieķija, Nīderlande un Polija (mazāk par četriem gadījumiem uz 1000 iedzīvotājiem vecumā no 15 līdz 64 gadiem) (12. attēls). Jaunajās ES dalībvalstīs un kandidātvalstīs atbilstoši dokumentēti aprēķini ir pieejami tikai Čehijas Republikā, Polijā un Slovēnijā, kur rādītāji ir zemi vai vidēji – attiecīgi 3,6; 1,9 un 5,3 uz 1000 iedzīvotājiem vecumā no 15 līdz 64 gadiem. Vidējais problemātiskās narkotiku lietošanas līmenis ES, iespējams, ir robežās no četriem līdz septiņiem gadījumiem uz 1000 iedzīvotājiem vecumā no 15 līdz 64 gadiem, kas sastāda 1, 2–2,1 miljonus problemātisko narkotiku lietotāju ES, no kuriem aptuveni 850 000 līdz 1,3 miljoniem ir aktīvie injicējamo narkotiku lietotāji. Taču šie rādītāji nekādā gadījumā nav droši, un tie ir jāpārskata, kad būs pieejami vairāk dati no jaunajām dalībvalstīm.
  A kà¡bà­tà³szerekhez ka...  
Ha azonban a szérumbeli előfordulás magas és stabil, a fertőzés valószínűleg folytatódik. Az új injekciós kábítószer-használókra vonatkozó adatok határozottan a fertőzés folytatódására, sőt fokozódására utalnak Spanyolországban 1999 és 2000 között.
Time trends in prevalence also differ between countries. Although there have been recent outbreaks in the Baltic region, HIV seroprevalence data from samples of IDUs suggest a decrease since the mid-1990s in some of the most affected countries (Spain, France and Italy), followed by a stabilisation in recent years (126). However, if seroprevalence is high and stable, transmission is likely to continue. Data for new IDUs strongly suggest ongoing, and even increased, transmission in Spain between 1999 and 2000. In some other countries (France 2001–03, Portugal 1999–2000) local and regional data on new and young IDUs suggested some (increased) transmission, but sample sizes are too small for the trends to be statistically significant (127). On the other hand, it should be noted that in several countries HIV prevalence among IDUs remained very low during 2002–03. HIV prevalence was less than 1 % in the Czech Republic, Greece (national data), Hungary, Slovenia, Slovakia, Finland, Romania (data for only 2001), Bulgaria and Norway (data for Oslo). In some of these countries (e.g. Hungary), both HIV prevalence and hepatitis C virus (HCV) prevalence are among the lowest in the EU, suggesting low levels of injecting risk (see section ‘Hepatitis B and C’ below).
L'évolution de la prévalence dans le temps diffère également selon les pays. Bien que des foyers se soient récemment déclarés dans la région balte, les données sur la séroprévalence du VIH dans les échantillons d'UDVI font apparaître une baisse depuis le milieu des années 1990 dans quelques-uns des pays les plus touchés (Espagne, France et Italie), suivie par une stabilisation au cours des dernières années (126). Toutefois, si la séroprévalence est élevée et stable, la transmission va probablement se poursuivre. Les données relatives aux nouveaux UDVI donnent à penser que la transmission s'est poursuivie et s'est même accrue en Espagne entre 1999 et 2000. Dans quelques autres pays (France en 2001-2003 et Portugal en 1999-2000), les données locales et régionales sur les nouveaux jeunes UDVI suggéraient une transmission (accrue), mais la taille des échantillons est trop réduite pour que les tendances soient statistiquement significatives (127). Par ailleurs, il est à noter que dans plusieurs pays, la prévalence du VIH chez les UDVI est restée très faible en 2002 et 2003. La prévalence du VIH était inférieure à 1 % en République tchèque, en Grèce (données nationales), en Hongrie, en Slovénie, en Slovaquie, en Finlande, en Roumanie (données ne concernant que 2001), en Bulgarie et en Norvège (données concernant Oslo). Dans certains de ces pays, comme la Hongrie, la prévalence du VIH et la prévalence du virus de l'hépatite C (VHC) sont parmi les plus faibles de l'UE, ce qui suggère que le risque lié à l'injection de drogue est faible (voir section «Hépatites B et C» ci-dessous).
Auch hinsichtlich der Tendenzen im Zeitverlauf gibt es bei der Prävalenz Unterschiede zwischen den Ländern. Zwar kam es im Baltikum in letzter Zeit zu HIV-Ausbrüchen, die HIV-Seroprävalenzdaten aus Stichproben von IDU lassen jedoch einen Rückgang seit Mitte der 90er Jahre in einigen der am meisten betroffenen Länder (Spanien, Frankreich, Italien) sowie eine Stabilisierung in den letzten Jahren (126) erkennen. Bei einer hohen und stabilen Seroprävalenz ist es jedoch wahrscheinlich, dass HIV weiterhin übertragen wird. In Spanien weisen die Daten für neue IDU eindeutig auf eine fortgesetzte und sogar verstärkte Übertragung im Zeitraum zwischen 1999 und 2000 hin. In einigen anderen Ländern (Frankreich 2001 bis 2003, Portugal 1999 bis 2000) deuten die lokalen und regionalen Daten über neue und junge IDU auf eine gewisse (erhöhte) Übertragung hin, die Strichproben sind jedoch zu klein, um statistisch signifikante Tendenzen feststellen zu können (127). Andererseits ist darauf hinzuweisen, dass in mehreren Ländern die HIV-Prävalenz unter IDU im Zeitraum 2002/2003 nach wie vor sehr niedrig war. Die Prävalenz von HIV lag in der Tschechischen Republik, Griechenland (nationale Daten), Ungarn, Slowenien, der Slowakei, Finnland, Rumänien (Daten nur für 2001), Bulgarien und Norwegen (Daten für Oslo) unter 1 %. Einige dieser Länder (z. B. Ungarn) wiesen sowohl bei der HIV-Prävalenz als auch bei der Prävalenz des Hepatitis-C-Virus (HCV) die EU-weit niedrigsten Raten auf, was auf ein niedriges Risiko für IDU hinweist (siehe Abschnitt „Hepatitis B und C“ unten).
Las tendencias temporales de prevalencia también presentan diferencias entre países. Aunque recientemente se han producido brotes en la región báltica, los datos de seroprevalencia del VIH en muestras de consumidores por vía parenteral presentan un descenso desde mediados de la década de 1990 en algunos de los países más afectados (España, Francia e Italia), seguido de una estabilización en los últimos años (126). No obstante, si la seroprevalencia es elevada y estable, es probable que continúe la transmisión. Los datos relativos a nuevos consumidores por vía parenteral indican que la transmisión en España se ha mantenido e incluso ha aumentado entre 1999 y 2000. En otros países (Francia 2001–03, Portugal 1999–2000) los datos locales y regionales de nuevos y jóvenes consumidores por vía parenteral indican un cierto (aumento del) nivel de transmisión, pero el tamaño de las muestras es demasiado pequeño para que las tendencias sean estadísticamente significativas (127). Por otro lado, hay que tener en cuenta que, en muchos países, la prevalencia del VIH entre consumidores por vía parenteral fue muy baja durante el período 2002–03. La prevalencia del VIH fue inferior al 1 % en la República Checa, Grecia (datos nacionales), Hungría, Eslovenia, Eslovaquia, Finlandia, Rumanía (datos sólo de 2001), Bulgaria y Noruega (datos de Oslo). En alguno de estos países (por ejemplo, Hungría), la prevalencia del VIH y del virus de la hepatitis C se encuentran entre las más bajas de la UE, lo que indica que los niveles de riesgo por inyección son bajos (véase el apartado «Hepatitis B y C» más adelante).
L’andamento nel tempo della prevalenza è diverso anche da paese a paese. Nonostante le recenti epidemie nella regione baltica, i dati sulla sieroprevalenza dell’HIV provenienti da campioni raccolti da consumatori di stupefacenti per via parenterale suggeriscono un calo a partire dalla metà degli anni Novanta in alcuni dei paesi più colpiti (Spagna, Francia e Italia), seguito da una stabilizzazione negli ultimi anni (126). Tuttavia, se la sieroprevalenza è elevata e stabile, la trasmissione probabilmente continuerà. In Spagna i dati riferiti ai nuovi consumatori di stupefacenti per via parenterale mostrano un livello di trasmissione in corso, persino in crescita, tra il 1999 e il 2000. In altri paesi (Francia 2001-2003, Portogallo 1999-2000) i dati locali e regionali sui nuovi consumatori di stupefacenti per via parenterale in giovane età fanno pensare a un (aumento della) trasmissione, sebbene questo andamento non sia statisticamente rilevante per via del numero troppo esiguo di campioni (127). Al tempo stesso va notato che in alcuni paesi la prevalenza dell’HIV tra i consumatori di stupefacenti per via parenterale è rimasta molto bassa nel periodo 2002-2003. Essa era cioè inferiore all’1% in Repubblica ceca, Grecia (dati nazionali), Ungheria, Slovenia, Slovacchia, Finlandia, Romania (dati disponibili solo per il 2001), Bulgaria e Norvegia (dati disponibili per la città di Oslo). In alcuni di questi paesi (per esempio, Ungheria), la prevalenza sia dell’HIV sia del virus dell’epatite C (HCV) è tra le più basse nell’UE, a suggerire un rischio di consumo di droga per via parenterale basso (cfr. la successiva sezione “Epatite B e C”).
As tendências da prevalência ao longo do tempo também diferem entre países. Embora se tenham verificado surtos recentes na região báltica, os dados sobre a prevalência da infecção pelo VIH proveniente de amostras de CDI sugerem uma diminuição, desde meados da década de 1990, em alguns dos países mais afectados (Espanha, França e Itália), seguida de uma estabilização nos últimos anos (126). Contudo, se a prevalência da infecção pelo VIH for elevada e estável, é provável que a transmissão continue. Os dados relativos aos novos CDI revelam fortes indícios de que a transmissão continuou, ou até aumentou, entre 1999 e 2000. Noutros países (França 2001–03, Portugal 1999–2000), os dados locais e regionais sobre os novos CDI e os CDI jovens sugerem alguma transmissão (acrescida), mas as dimensões das amostras são demasiado pequenas para que as tendências sejam estatisticamente significativas (127). Por outro lado, deve notar-se que em diversos países a prevalência de VIH entre os CDI permaneceu muito baixa, nos anos de 2002–2003. A prevalência do VIH foi inferior a 1% na República Checa, Grécia (dados nacionais), Hungria, Eslovénia, Eslováquia, Finlândia, Roménia (dados apenas referentes a 2001), Bulgária e Noruega (dados relativos a Oslo). Em alguns destes países (por exemplo, a Hungria), a prevalência do VIH e do vírus da hepatite C (VHC) figura entre as menores da UE, o que sugere a existência de baixos níveis de risco no consumo por via endovenosa (ver secção “Hepatite B e C” infra).
Οι διαχρονικές τάσεις επιπολασμού διαφέρουν επίσης από χώρα σε χώρα. Παρά τις πρόσφατες επιδημικές εκρήξεις στην περιοχή της Βαλτικής, τα στοιχεία επιπολασμού οροθετικότητας HIV από δείγματα ΧΕΝ υποδηλώνουν μείωση από τα μέσα της δεκαετίας του 1990 σε ορισμένες από τις περισσότερο πληγείσες χώρες (Ισπανία, Γαλλία και Ιταλία), την οποία ακολούθησε σταθεροποίηση τα τελευταία χρόνια (126). Ωστόσο, εάν η οροθετικότητα είναι υψηλή και σταθερή, η μετάδοση είναι πιθανό να συνεχισθεί. Τα στοιχεία για τους νέους ΧΕΝ υποδηλώνουν με έμφαση τη συνέχιση, ακόμη και την αύξηση, της μετάδοσης στην Ισπανία μεταξύ 1999 και 2000. Σε ορισμένες άλλες χώρες (Γαλλία 2001–03, Πορτογαλία 1999–2000), τα τοπικά και περιφερειακά στοιχεία σχετικά με τους νέους και νεαρούς ΧΕΝ υποδηλώνουν κάποια (αυξημένη) μετάδοση, αλλά το μέγεθος των δειγμάτων είναι πολύ μικρό ώστε οι τάσεις να είναι στατιστικά σημαντικές (127). Από την άλλη πλευρά, πρέπει να σημειωθεί ότι σε αρκετές χώρες ο επιπολασμός του ιού HIV στους ΧΕΝ παρέμεινε πολύ χαμηλός στο διάστημα 2002–03. Ο επιπολασμός του HIV ήταν χαμηλότερος του 1 % στην Τσεχική Δημοκρατία, την Ελλάδα (εθνικά στοιχεία), την Ουγγαρία, τη Σλοβενία, τη Σλοβακία, τη Φινλανδία, τη Ρουμανία (στοιχεία μόνον για το 2001), τη Βουλγαρία και τη Νορβηγία (στοιχεία για το Όσλο). Σε ορισμένες από τις χώρες αυτές (π.χ. Ουγγαρία), τόσο ο επιπολασμός του ιού HIV όσο και ο επιπολασμός του ιού της ηπατίτιδας C (HCV) είναι από τους χαμηλότερους στην ΕΕ, γεγονός που υποδηλώνει χαμηλά επίπεδα κινδύνου ενέσιμης χρήσης ναρκωτικών (βλέπε ενότητα «Ηπατίτιδα B και C» κατωτέρω).
Ook in de trendmatige ontwikkelingen in de prevalentie bestaan er verschillen tussen landen. Hoewel er in de Baltische regio onlangs HIV-epidemieën zijn geconstateerd, duiden andere seroprevalentiegegevens voor HIV in steekproeven onder ID’s erop dat de prevalentie sinds het midden van de jaren negentig in een aantal landen met de hoogste prevalentie (Spanje, Frankrijk en Italië) is gedaald, waarna de afgelopen jaren weer een stabilisatie is ingezet (126). Indien die seroprevalentie echter op een hoog niveau stabiel is, zullen er wel nieuwe besmettingen blijven plaatsvinden. Gegevens over nieuwe ID’s bevatten sterke aanwijzingen dat er in 1999 en 2000 in Spanje sprake is geweest van een doorlopende, en zelfs toenemende besmetting. In een aantal andere landen (Frankrijk 2001-2003, Portugal 1999-2000) wijzen lokale en regionale gegevens over nieuwe en jonge ID’s op een kleine (stijgende) besmetting, maar vanwege de geringe omvang van de steekproeven zijn deze trends niet statistisch significant (127). Aan de andere kant dient opgemerkt te worden dat de HIV-prevalentie onder ID’s in een aantal landen in 2002-2003 zeer laag is gebleven. Die prevalentie is bijvoorbeeld minder dan 1% in Tsjechië, Griekenland (nationale gegevens), Hongarije, Slovenië, Slowakije, Finland, Roemenië (gegevens uitsluitend over 2001), Bulgarije en Noorwegen (gegevens voor Oslo). In een aantal van deze landen (zoals Hongarije) behoren zowel de HIV-prevalentie als de prevalentie van het hepatitis-C-virus (HCV) tot de laagste prevalenties in de EU, wat op een laag risico voor injecterend drugsgebruik zou kunnen wijzen (zie het gedeelte hierna over “Hepatitis B and C”).
Časové trendy v prevalenci se mezi zeměmi také liší. Ačkoli v baltické oblasti došlo nedávno k propuknutí nemoci, údaje o seroprevalenci HIV ze vzorku injekčních uživatelů drog naznačují pokles od poloviny 90. let 20. století v některých z nejvíce zasažených zemí (Španělsko, Francie a Itálie), po kterém následovala v posledních letech stabilizace (126). Bude-li však seroprevalence vysoká a stabilní, přenos bude pravděpodobně pokračovat. Údaje pro nové injekční uživatele drog silně naznačují trvalý a dokonce zvýšený přenos ve Španělsku mezi rokem 1999 a rokem 2000. V některých dalších zemích (Francie 2001–2003, Portugalsko 1999–2000) místní a regionální údaje o nových a mladých injekčních uživatelích drog naznačují určitý (zvýšený) přenos, ale velikosti vzorků jsou příliš malé na to, aby byly trendy statisticky významné (127). Na druhé straně je třeba poznamenat, že v několika zemích zůstala během let 2002–2003 prevalence HIV u injekčních uživatelů drog velmi nízká. Prevalence HIV byla menší než 1 % v České republice, Řecku (národní údaje), Maďarsku, Slovinsku, Slovensku, Finsku, Rumunsku (údaje pouze pro rok 2001), Bulharsku a Norsku (údaje pro Oslo). V některých zemích (např. Maďarsku) patří jak prevalence HIV, tak prevalence virové hepatitidy typu C (HCV) k nejnižším v EU a naznačují nízké hladiny injekčního rizika (viz část „Hepatitida B a C“ níže).
Tidstendenserne med hensyn til udbredelsen er også forskellige fra land til land. Selv om der har været nylige udbrud i Østersøregionen, tyder hiv-seroprævalensdata fra stikprøver af intravenøse stofbrugere på et fald siden midten af 1990'erne i nogle af de lande, hvor udbredelsen er størst (Spanien, Frankrig og Italien), efterfulgt af en stabilisering i de senere år (126). Hvis seroprævalensen er høj og stabil, vil der formentlig fortsat ske smitteoverførsel. Data om nye intravenøse stofbrugere tyder stærkt på, at der har været tale om en fortsat og endog øget smittespredning i Spanien i perioden 1999–2000. I nogle lande (Frankrig 2001–2003, Portugal 1999–2000) tydede lokale og regionale data om nye og unge intravenøse stofbrugere på en vis (øget) smitteoverførsel, men stikprøvestørrelserne er for små til, at tendenserne kan være statistisk signifikante (127). På den anden side skal det bemærkes, at hiv-udbredelsen blandt intravenøse stofbrugere forblev meget lav i mange lande i perioden 2002–2003. Hiv-prævalensen var under 1 % i Tjekkiet, Grækenland (nationale data), Ungarn, Slovenien, Slovakiet, Finland, Rumænien (data kun for 2001), Bulgarien og Norge (data for Oslo). I nogle af disse lande (f.eks. Ungarn) er såvel prævalensen af hiv som af hepatitis C virus (HCV) blandt de laveste i EU, hvilket tyder på en lav intravenøs risiko (se afsnittet om 'Hepatitis B og C' nedenfor).
Ka ajalises plaanis on levimuse suundumused riigiti erinevad. Kuigi Balti regioonis on viimasel ajal toimunud haiguspuhanguid, näitavad andmed HIV-seropositiivsuse kohta süstivate narkomaanide valimites, et alates 1990ndate aastate keskpaigast on mõnedes kõige suurema levimusega riikides toimunud vastava määra vähenemine (Hispaanias, Prantsusmaal, Itaalias) ning viimastel aastatel stabiliseerumine (126). Siiski, kui seropositiivsus on kõrge ja stabiilne, siis on tõenäoline, et nakatumine jätkub. Andmed uute uimastisüstijate kohta osutavad jätkuvale ja isegi kasvavale nakatumisele Hispaanias aastatel 1999 ja 2000. Mõnedes teistes riikides (Prantsusmaa 2001–2003, Portugal 1999–2000) osutavad kohalikud ja piirkondlikud andmed uute ja noorte süstivate narkomaanide kohta teatavale (kasvavale) nakatumisele, kuid valimid on liiga väikesed statistiliselt märkimisväärsete suundumuste väljaselgitamiseks (127). Teisest küljest aga tuleb tähele panna, et mitmetes riikides oli HIV levimus uimastisüstijate hulgas väga madal aastatel 2002–2003. HIV levimus oli vähem kui 1% Tšehhi Vabariigis, Kreekas (siseriiklikud andmed), Ungaris, Sloveenias, Slovakkias, Soomes, Rumeenias (andmed üksnes 2001. aasta kohta), Bulgaarias ja Norras (andmed Oslo kohta). Mõnedes nendest riikidest (nt Ungaris) on nii HIV levimuse kui C-hepatiidi levimuse määr madalaimate hulgas ELis, mis näitab, et süstimisriskid on madalad (vt järgnevat lõiku „B- ja C-hepatiit”).
Myös levinneisyyden aikasuuntauksissa on eroja maiden välillä. Vaikka Baltiassa onkin ilmennyt hiljattain epidemioita, huumeiden injektiokäyttäjien otoksiin perustuvat hiv:n levinneisyystiedot viittaavat siihen, että levinneisyys on vähentynyt 1990-luvun puolivälistä lähtien joissakin maissa, joissa se on ollut kaikkein korkein (Espanja, Ranska ja Italia), ja se on viime vuosina vakiintunut (126). Jos levinneisyys on korkea ja vakiintunut, tartunnat todennäköisesti jatkuvat. Uusia huumeiden injektiokäyttäjiä koskevat tiedot viittaavat siihen, että tartunnat ovat jatkuneet ja jopa lisääntyneet Espanjassa vuosina 1999–2000. Joissakin muissa maissa (Ranska 2001–2003, Portugali 1999–2000) uusia ja nuoria injektiokäyttäjiä koskevat paikalliset ja alueelliset tiedot viittaavat siihen, että tartunnat ovat lisääntyneet jossakin määrin, mutta otokset ovat liian pieniä, jotta suuntaukset voisivat olla tilastollisesti merkittäviä (127). Toisaalta on syytä tuoda esiin, että hiv:n levinneisyys huumeiden injektiokäyttäjien keskuudessa on monissa maissa pysynyt hyvin alhaisena vuosina 2002–2003. Hiv:n levinneisyys oli alle prosentin Tšekissä, Kreikassa (kansalliset tiedot), Unkarissa, Sloveniassa, Slovakiassa, Suomessa, Romaniassa (tiedot vain vuodelta 2001), Bulgariassa ja Norjassa (tiedot Oslon osalta). Joissakin näistä maista (esim. Unkarissa), sekä hiv:n levinneisyys että C-hepatiitin levinneisyys ovat alhaisimpia EU:ssa, jolloin injektiotartunnan riski on pienempi (ks. jäljempänä kohta "B-hepatiitti ja C-hepatiitti").
Tidstrendene for utbredelse varierer også fra land til land. Til tross for at det har vært nyere utbrudd i Baltikum, tyder HIV-seroprevalensdata fra utvalg av sprøytebrukere på en økning etter midten av 1990-tallet i noen av de landene som har vært hardest rammet (Spania, Frankrike og Italia), etterfulgt av en stabilisering i de senere år (126). Hvis seroprevalensen er høy og stabil, er det imidlertid stor fare for at smitten videreføres. Data for nye sprøytebrukere tyder i høy grad på pågående og til og med økt smitte i Spania i 1999-2000. I enkelte andre land (Frankrike 2001-03, Portugal 1999-2000) tyder lokale og regionale data vedrørende nye og unge sprøytebrukere på en viss (økt) smitte, men prøveutvalgene er for små til at trendene kan ha statistisk signifikans (127). På den annen side bør det anføres at utbredelsen av HIV blant sprøytebrukere fremdeles var veldig lav i flere land i 2002-03. HIV-prevalensen var under 1 % i Den tsjekkiske republikk, Hellas (nasjonale data), Ungarn, Slovenia, Slovakia, Finland, Romania (data bare for 2001), Bulgaria og Norge (data for Oslo). I noen av disse landene (f.eks. Ungarn) var utbredelsen av både HIV og hepatitt C-viruset (HCV) blant de laveste i EU, noe som tyder på lav risikoatferd blant sprøytebrukerne (se ”Hepatitt B og C” under).
Również trendy czasowe rozpowszechnienia różnią się między poszczególnymi państwami. Choć w regionie Morza Bałtyckiego zaobserwowano w ostatnim czasie wybuchy epidemii, dane seroepidemiologiczne dotyczące wirusa HIV zebrane z próbek osób zażywających narkotyki dożylnie sugerują, że od połowy lat 90-tych w kilku państwach poważnie dotkniętych problemem nastąpił spadek odnotowanych przypadków (Hiszpania, Francja i Włochy), a następnie stabilizacja utrzymująca się w ostatnich latach (126). Jednakże, jeśli dane seroepidemiologiczne przyjmują wartości wysokie i są stałe, istnieje duże prawdopodobieństwo trwania transmisji. Dane dotyczące nowych osób wstrzykujących narkotyki silnie sugerują utrzymywanie się, a nawet wzrost transmisji w Hiszpanii w latach 1999-2000. W przypadku kilku innych państw (Francja 2001-2003, Portugalia 1999-2000) dane lokalne i regionalne na temat nowych i młodych osób zażywających narkotyki dożylnie sugerują poziom (podwyższonej) transmisji, jednak rozmiary próbek są zbyt małe, by określić trendy istotne statystycznie (127). Z drugiej strony, należy zauważyć, że w przypadku kilku państw rozpowszechnienie wirusa HIV w grupie osób wstrzykujących narkotyki w latach 2002-2003 pozostało na bardzo niskim poziomie. Rozpowszechnienie wirusa HIV przyjęło poziom poniżej 1% w Republice Czeskiej, Grecji (dane krajowe), na Węgrzech, w Słowenii, na Słowacji, w Finlandii, Rumunii (dane jedynie za rok 2001), Bułgarii i Norwegii (dane z Oslo). W niektórych z tych państw (np. na Węgrzech) rozpowszechnienie zarówno wirusa HIV, jak i wirusowego zapalenia wątroby typu C (HCV) należy do najniższych w UE, sugerując niski poziom ryzyka iniekcji (patrz część „Wirusowe zapalenie wątroby typu B i C” poniżej).
Prevalenţa prezintă tendinţe diferite în timp de la o ţară la alta. Deşi au existat epidemii recente în regiunea Mării Baltice, datele privind seroprevalenţa HIV din eşantioanele de CDI sugerează o scădere de la jumătatea anilor 1990 în unele dintre ţările cel mai grav afectate (Spania, Franţa şi Italia), urmată de o stabilizare a situaţiei în ultimii ani (126). Cu toate acestea, dacă seroprevalenţa este înaltă şi stabilă, transmiterea poate continua. Datele privind noii CDI indică ferm transmiterea continuă şi chiar mai ridicată în Spania între 1999 şi 2000. În alte câteva ţări (Franţa 2001–2003, Portugalia 1999–2000), datele locale şi regionale privind CDI noi şi tineri au indicat un anumit nivel (mai ridicat) de transmitere, dar dimensiunile eşantioanelor sunt prea mici pentru ca aceste tendinţe să fie semnificative din punct de vedere statistic (127). Pe de altă parte, trebuie remarcat faptul că, în mai multe ţări, prevalenţa HIV în rândul CDI a rămas foarte scăzută în 2002–2003. Prevalenţa HIV a fost sub 1 % în Republica Cehă, Grecia (date de la nivel naţional), Ungaria, Slovenia, Slovacia, Finlanda, România (date numai pentru 2001), Bulgaria şi Norvegia (date pentru Oslo). În unele din aceste ţări (ex. Ungaria), atât prevalenţa infecţiei cu HIV cât şi prevalenţa infecţiei cu virusul hepatitic C (HCV) sunt printre cele mai scăzute din Uniunea Europeană, ceea ce sugerează un nivel scăzut al riscului de injectare (vezi în continuare secţiunea Hepatita B şi C).
Aj časové trendy prevalencie sa v rôznych krajinách líšia. Hoci v ostatných rokoch vypukli epidémie v pobaltskom regióne, údaje o séroprevalencii HIV zo vzoriek IDU svedčia o poklese od polovice uplynulých deväťdesiatych rokov v niektorých najviac postihnutých krajinách (Španielsko, Francúzsko a Taliansko) nasledovanom ustálením v ostatných rokoch (126). Ak je však séroprevalencia vysoká a ustálená, prenos bude pravdepodobne pokračovať. Údaje o nových IDU zjavne svedčia o pokračujúcom a dokonca stúpajúcom šírení v Španielsku v rokoch 1999 a 2000. V niektorých iných krajinách (vo Francúzsku 2001 – 2003, v Portugalsku 1999 – 2000) nasvedčovali miestne a regionálne údaje o nových mladých IDU určitému (zvýšenému) prenosu, ale veľkosti vzoriek sú príliš malé, aby trendy mohli byť štatisticky významné (127). Na druhej strane si treba všimnúť, že vo viacerých krajinách ostala v rokoch 2002 a 2003 prevalencia HIV medzi IDU veľmi nízka. Nižšia ako 1 % bola prevalencia HIV v Českej republike, Grécku (celoštátne údaje), Maďarsku, Slovinsku, na Slovensku, vo Fínsku, v Rumunsku (údaje len za rok 2001), Bulharsku a Nórsku (údaje za Oslo). V niektorých krajinách (napr. v Maďarsku) patrila tak prevalencia HIV, ako aj vírusu hepatitídy C (HCV) k najnižším v EÚ, svedčiac o nízkej úrovni rizika injekčného užívania (pozri ďalej odsek „Hepatitída typu B a C“).
Časovni trendi glede razširjenosti se prav tako razlikujejo med državami. Čeprav so se v zadnjem času pojavili izbruhi v baltski regiji, podatki o seroprevalenci HIV iz vzorcev injicirajočih uživalcev drog kažejo na zmanjšanje od sredine devetdesetih v nekaterih najbolj prizadetih državah (Španija, Francija in Italija), ki ji sledi stabilizacija v zadnjih letih (126). A če je seroprevalenca visoka in stabilna, se bo prenašanje verjetno nadaljevalo. Podatki za nove injicirajoče uživalce drog kažejo na stalno, ali celo povečano, prenašanje v Španiji med letoma 1999 in 2000. V nekaterih drugih državah (Francija 2001–03, Portugalska 1999–2000) so lokalni in regionalni podatki o novih in mladih injicirajočih uživalcih drog kazali na določeno (povečano) prenašanje, vendar so vzorci premajhni, da bi bili trendi lahko statistično pomembni (127). Na drugi strani je treba poudariti, da je razširjenost HIV med injicirajočimi uživalci drog v več državah med letoma 2002 in 2003 ostala zelo nizka. Razširjenost HIV je bila nižja od 1 % na Češkem, v Grčiji (nacionalni podatki), na Madžarskem, v Sloveniji, na Slovaškem, Finskem, v Romuniji (podatki samo za leto 2001), Bolgariji in na Norveškem (podatki za Oslo). V nekaterih od teh držav (npr. na Madžarskem) sta razširjenost okužbe z virusom HIV in virusom hepatitisa med najnižjimi v EU, kar kaže na nizke ravni tveganja za vbrizgavanje (glej razdelek "Hepatitisa B in C" spodaj).
Tidstrenderna när det gäller prevalens skiljer sig från land till land. Även om det har utbrutit nya epidemier i Östersjöregionen tyder uppgifterna om hiv-seroprevalens från urval av injektionsmissbrukare på att det i några av de mest drabbade länderna (Spanien, Frankrike och Italien) skett en minskning sedan mitten av 1990-talet som följts av en stabilisering på senare år(126). Om seroprevalensen är hög och stabil kommer dock smittan förmodligen fortsätta att spridas. Uppgifter om nya injektionsmissbrukare tyder på att smitta förekom och till och med ökade i Spanien mellan åren 1999 och 2000. I vissa andra länder (Frankrike 2001–2003, Portugal 1999–2000) tyder lokala och regionala uppgifter om nya och unga injektionsmissbrukare på viss (ökad) smitta, men urvalen är för små för att trenderna ska vara statistiskt signifikanta(127). Å andra sidan bör det noteras att hiv-prevalensen bland injektionsmissbrukare i flera länder fortsatte att vara mycket låg under 2002–2003. Hiv-prevalensen var mindre än 1 % i Tjeckien, Grekland (nationella uppgifter), Ungern, Slovenien, Slovakien, Finland, Rumänien (uppgifter endast för 2001), Bulgarien och Norge (uppgifter för Oslo). I vissa av dessa länder (exempelvis Ungern) är både hiv-prevalensen och hepatit C-virusprevalensen (HCV) bland de lägsta i hela EU, vilket tyder på låga risker med injektionsmissbruk (se avsnittet ”Hepatit B och C” nedan).