ali – Übersetzung – Keybot-Wörterbuch

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Français English Spacer Help
Ausgangssprachen Zielsprachen
Keybot 303 Ergebnisse  ar2005.emcdda.europa.eu  Seite 9
  Normativni in strukturn...  
Družbene norme, ki podpirajo uživanje alkohola in tobaka ter dopuščajo njun vpliv na vedenje, so dobro znani dejavniki tveganja za izražanje naklonjenosti do prepovedanih drog in njihovega uživanja (Becoña, 2002). V nasprotju s splošnim mnenjem javnosti so družbene norme bolj pod vplivom politik nadzora kot pa kampanj množičnih medijev ali izobraževalnih pristopov (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004).
Control measures on legal drugs help to establish the normative foundations on which other prevention measures can be built. Societal norms that support tobacco and alcohol use and tolerate their influence on behaviour are well-known risk factors for a sympathetic attitude to and use of illicit drugs (Becoña, 2002). Contrary to popular belief, societal norms are influenced more by control policies than by mass media campaigns or educational approaches (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) compared tobacco control measures and smoking indicators in children/adolescents in EU Member States and found a relationship between the rigidity of tobacco control policies (advertising ban, age limits on purchasing, restrictions, etc.) and smoking habits. Smoking rates among adolescents were found to be higher in countries with relatively lenient policies (e.g. Denmark, Germany and the United Kingdom) than in countries with stricter controls (e.g. France, Sweden and Norway). It is known that the impact of prevention interventions is limited if they are counteracted, or at least not supported, by societal norms and policies. EU and WHO initiatives (Aspect Consortium, 2004) in this field have gained ground, and Member States are now increasingly linking tobacco control policies with drug prevention.
Les mesures de contrôle des drogues licites contribuent à jeter les fondements normatifs sur lesquels d'autres actions de prévention pourront se greffer. Les normes sociétales qui soutiennent la consommation de tabac et d'alcool et tolèrent leur influence sur le comportement sont des facteurs de risque bien connus pour une attitude bienveillante envers la consommation de drogues illicites (Becoña, 2002). Contrairement à la croyance populaire, les normes sociétales sont plus influencées par les politiques de contrôle que par les campagnes médiatiques ou les approches éducatives (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) a comparé les mesures de contrôle du tabac et les indicateurs de tabagisme chez les enfants et les adolescents dans les États membres de l'UE et a conclu à un rapport entre la sévérité des politiques de contrôle du tabac (interdiction de publicité, limites d'âge pour l'achat de tabac, restrictions, etc.) et les habitudes de consommation du tabac. Les taux de tabagisme chez les adolescents sont plus élevés dans les pays où les politiques sont relativement souples (comme le Danemark, l'Allemagne et le Royaume-Uni) que dans les pays où les contrôles sont plus stricts (comme la France, la Suède et la Norvège). Il est notoire que l'impact des mesures de prévention est limité lorsqu'elles sont contredites, ou à tout le moins pas soutenues, par les normes sociétales et les politiques en place. Les initiatives de l'Union européenne et de l'OMS (Aspect Consortium, 2004) ont gagné du terrain dans ce domaine et les États membres établissent un lien de plus en plus étroit entre les politiques de contrôle du tabac et la prévention de la consommation de drogue.
Kontrollmaßnahmen für legale Suchtmittel helfen bei der Schaffung der normativen Grundlagen, auf denen andere Präventionsmaßnahmen aufbauen können. Gesellschaftliche Normen, die Tabak- und Alkoholkonsum billigen und deren Einfluss auf das Verhalten tolerieren, sind wohlbekannte Risikofaktoren für eine aufgeschlossene Haltung gegenüber illegalen Drogen und deren Konsum (Becoña, 2002). Entgegen der landläufigen Meinung werden gesellschaftliche Normen mehr von Kontrollmaßnahmen als durch Kampagnen in den Massenmedien oder pädagogische Ansätze beeinflusst (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) hat Maßnahmen zur Eindämmung des Tabakkonsums mit Indikatoren für die Rauchgewohnheiten von Kindern und Jugendlichen in den Mitgliedstaaten verglichen. Dabei wurde ein Zusammenhang zwischen restriktiven Maßnahmen zur Eindämmung des Tabakkonsums (Werbeverbot, Mindestalter für den Erwerb, Beschränkungen usw.) und Rauchgewohnheiten festgestellt. In Ländern mit relativ lockeren Regelungen (z. B. Dänemark, Deutschland und Vereinigtes Königreich) wurden bei Jungendlichen höhere Raucherzahlen ermittelt als in Ländern mit restriktiveren Vorschriften (z. B. Frankreich, Schweden und Norwegen). Die Auswirkungen von Präventionsmaßnahmen sind bekanntermaßen begrenzt, wenn sie durch gesellschaftliche Normen und gesellschaftspolitische Maßnahmen konterkariert oder zumindest nicht unterstützt werden. Initiativen der EU und der WHO (Aspect Consortium, 2004) haben in diesem Bereich Erfolge erzielt, und die Mitgliedstaaten verknüpfen nun zunehmend Maßnahmen zur Eindämmung des Tabakkonsums mit der Drogenprävention.
Las medidas de control sobre las drogas legales ayudan a establecer las bases normativas en virtud de las cuales pueden adoptarse otras medidas de prevención. Las normas sociales que favorecen el consumo de tabaco y alcohol y toleran su influencia sobre el comportamiento son reconocidos factores de riesgo para una actitud comprensiva hacia el consumo de drogas ilegales (Becoña, 2002). Contrariamente a la creencia popular, las normas sociales están más influidas por las políticas de control que por las campañas de los medios de comunicación de masas o los enfoques educativos (Hawks y cols., 2002; Canning y cols., 2004). Eurostat (2002) ha comparado las medidas de control del tabaco y los indicadores de tabaquismo en niños y adolescentes de los Estados miembros y ha descubierto que existe una relación entre la dureza de las políticas de control del tabaco (la prohibición de la publicidad, los límites de edad para su adquisición, las restricciones al consumo, etc.) y los hábitos de los fumadores. El porcentaje de fumadores adolescentes es superior en los países que aplican políticas relativamente indulgentes (por ejemplo, Dinamarca, Alemania y Reino Unido) que en los países donde existen controles más rigurosos (como es el caso de Francia, Suecia y Noruega). Se sabe que las intervenciones de prevención tienen efectos limitados si encuentran oposición o falta de apoyo en las normas y políticas sociales. Las iniciativas de la UE y de la OMS en esta materia (Consorcio ASPECT, 2004) han ganado terreno y los Estados miembros relacionan cada vez más las políticas de control antitabaco con la prevención frente a las drogas.
Le misure di controllo sulle droghe lecite consentono di stabilire i fondamenti normativi su cui possono essere erette altre misure preventive. Le norme sociali che rinforzano il consumo di tabacco e alcol e ne tollerano l’influsso sul comportamento sono fattori di rischio ben noti per un atteggiamento condiscendente verso le droghe illecite nonché per il consumo delle stesse (Becoña, 2002). Contrariamente alle convinzioni popolari, le norme sociali vengono influenzate più dalle politiche di controllo che non dalle campagne attraverso i mass media o gli approcci educativi (Hawks e altri, 2002; Canning e altri, 2004). L’Eurostat (2002) ha messo a confronto le misure di controllo del tabacco e gli indicatori sul fumo nei bambini/negli adolescenti negli Stati membri dell’Unione europea, individuando un nesso tra la severità delle politiche in materia di controllo del tabacco (divieto di pubblicità, imposizione di limiti d’età per l’acquisto, restrizioni ecc.) e il comportamento dei fumatori. La percentuale di fumatori tra gli adolescenti è risultata maggiore nei paesi che applicano politiche relativamente miti (per esempio, Danimarca, Germania e Regno Unito) rispetto ai paesi in cui si effettuano controlli più rigorosi (per esempio, Francia, Svezia e Norvegia). È noto che l’impatto degli interventi preventivi è limitato se tali interventi non sono sostenuti o sono addirittura contrastati da norme sociali e politiche di controllo. Le iniziative comunitarie e dell’OMS (Aspect Consortium, 2004) in questo campo hanno preso piede e gli Stati membri cominciano a mettere in collegamento le politiche di controllo in materia di tabacco con le misure di prevenzione della droga.
As medidas de controlo das drogas legais ajudam a estabelecer as bases normativas sobre as quais podem ser instituídas outras medidas de prevenção. As normas sociais que favorecem o consumo de tabaco e álcool e toleram a sua influência nos comportamentos são factores de risco bem conhecidos que induzem a uma atitude complacente face às drogas ilícitas e ao seu consumo (Becoña, 2002). Ao contrário da crença comum, as normas sociais são mais influenciadas pelas políticas de controlo do que pelas campanhas mediáticas ou pelas abordagens educativas (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). O estudo Eurostat (2002) comparou as medidas de controlo do tabaco e os indicadores do hábito de fumar entre as crianças e adolescentes dos Estados-Membros da UE, tendo encontrado uma relação entre a rigidez das políticas de controlo do tabaco (proibição da publicidade, imposição de limites de idade para a sua venda, restrições, etc.) e os hábitos de fumar. Concluiu-se que o hábito de fumar entre os adolescentes apresentava taxas mais elevadas nos países com políticas relativamente brandas (por exemplo, Dinamarca, Alemanha e Reino Unido) do que nos países com controlos mais severos (por exemplo, França, Suécia e Noruega). É sabido que as intervenções de prevenção têm um impacto limitado se elas forem contrariadas, ou pelo menos não forem apoiadas, pelas normas e políticas sociais. As iniciativas da União Europeia e da OMS (Aspect Consortium, 2004) neste domínio ganharam terreno e presentemente os Estados-Membros ligam cada vez mais as políticas de controlo do tabaco à prevenção da droga.
Τα μέτρα ελέγχου που αφορούν τις νόμιμες ναρκωτικές ουσίες συμβάλλουν στην εδραίωση των κανονιστικών θεμελίων επί των οποίων είναι δυνατόν να θεσπισθούν άλλα μέτρα πρόληψης. Τα κοινωνικά πρότυπα που υποστηρίζουν τη χρήση του καπνού και του αλκοόλ και δείχνουν ανοχή απέναντι στην επίδραση που ασκούν στη συμπεριφορά είναι γνωστοί παράγοντες κινδύνου όσον αφορά την ανάπτυξη επιεικούς στάσης απέναντι στα παράνομα ναρκωτικά και τη χρήση αυτών (Becoña, 2002). Σε αντίθεση με τις ευρέως διαδεδομένες πεποιθήσεις, τα κοινωνικά πρότυπα επηρεάζονται περισσότερο από τις πολιτικές ελέγχου παρά από τις εκστρατείες των μέσων μαζικής ενημέρωσης ή τις εκπαιδευτικές προσεγγίσεις (Hawks κ.ά., 2002· Canning κ.ά.., 2004). Η Eurostat (2002) συνέκρινε τα μέτρα ελέγχου της κατανάλωσης προϊόντων καπνού και τα ποσοστά καπνίσματος σε παιδιά/εφήβους στα κράτη μέλη της ΕΕ και διαπίστωσε την ύπαρξη σχέσης μεταξύ της αυστηρότητας των πολιτικών ελέγχου της κατανάλωσης προϊόντων καπνού (απαγόρευση διαφήμισης, όρια ηλικίας για την αγορά, περιορισμοί κλπ.) και των καπνιστικών συνηθειών. Τα ποσοστά καπνίσματος στους εφήβους ήταν υψηλότερα σε χώρες με σχετικά επιεικείς πολιτικές (π.χ. Δανία, Γερμανία και Ηνωμένο Βασίλειο) από ό,τι σε χώρες με αυστηρότερους ελέγχους (π.χ. Γαλλία, Σουηδία και Νορβηγία). Είναι γνωστό ότι ο αντίκτυπος των προληπτικών παρεμβάσεων είναι περιορισμένος εάν αυτές εξουδετερώνονται, ή τουλάχιστον δεν υποστηρίζονται, από κοινωνικά πρότυπα και πολιτικές. Στον τομέα αυτό, οι πρωτοβουλίες της ΕΕ και της ΠΟΥ (Aspect Consortium, 2004) σημείωσαν πρόοδο και τα κράτη μέλη συνδέουν πλέον ολοένα και περισσότερο τις πολιτικές για τον έλεγχο της κατανάλωσης προϊόντων καπνού με την πρόληψη των ναρκωτικών.
De controlemaatregelen voor legale drugs leveren een bijdrage aan het tot stand brengen van een normatieve basis voor andere preventieve maatregelen. Het is inmiddels bekend dat maatschappelijke normen die tabaks- en alcoholgebruik accepteren en de invloed daarvan op het gedrag tolereren, factoren zijn die het risico vergroten dat iemand het gebruik van verboden drugs acceptabel vindt dan wel dat die persoon ook verboden drugs gaat gebruiken (Becoña, 2002). In tegenstelling tot de algemene opvatting worden maatschappelijke normen meer door het controlebeleid beïnvloed dan door campagnes in de massamedia of door educatieve maatregelen (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) heeft een vergelijking gemaakt tussen controlemaatregelen voor tabak en indicatoren voor rookgedrag bij kinderen/adolescenten in de lidstaten van de EU. Geconstateerd werd dat er een verband bestaat tussen de strengheid van het controlebeleid voor tabak (advertentieverbod, leeftijdsgrens voor het kopen van tabak, restricties e.d.) en het rookgedrag. Het percentage rokende adolescenten bleek hoger in landen met een relatief soepel controlebeleid (bijvoorbeeld Denemarken, Duitsland en het Verenigd Koninkrijk) dan in landen met een veel strenger beleid (bijvoorbeeld Frankrijk, Zweden en Noorwegen). Het is bekend dat het effect van preventieve acties beperkt is als deze teniet gedaan worden - of in ieder geval niet adequaat ondersteund worden - door maatschappelijke normen en beleidsmaatregelen. Initiatieven van de EU en de Wereldgezondheidsorganisatie (Aspect Consortium, 2004) op dit gebied vinden steeds meer ingang en lidstaten koppelen het controlebeleid voor tabak steeds vaker aan drugspreventie.
Opatření pro kontrolu legálních drog pomáhají vytvořit normativní základy, na nichž lze budovat další preventivní opatření. Společenské normy, které podporují spotřebu tabáku a alkoholu a tolerují jejich vliv na chování, jsou dobře známým rizikovým faktorem pro zaujetí souhlasného postoje k užívání nelegálních drog a jejich užívání (Becoña, 2002). V rozporu s obecně panujícím názorem jsou společenské normy více ovlivněny politikou kontroly než kampaněmi v hromadných sdělovacích prostředcích nebo výchovnými přístupy (Hawks a kol., 2002; Canning a kol., 2004). Eurostat (2002) srovnával opatření pro kontrolu spotřeby tabáku a ukazatele kouření u dětí/dospívající mládeže v členských státech EU. Zjistil, že existuje vztah mezi přísností politiky kontroly spotřeby tabáku (zákaz reklamy, věková hranice pro nákup, omezení atd.) a závislostí na kouření. Bylo zjištěno, že míra kuřáctví u dospívající mládeže je vyšší v zemích s relativně mírnou politikou (např. v Dánsku, Německu a Spojeném království) než v zemích s přísnější kontrolou (např. ve Francii, Švédsku a Norsku). Je známo, že vliv preventivních opatření je omezený, pokud jsou tato opatření v rozporu se společenskou normou a politikou nebo pokud jimi nejsou alespoň podpořeny. Iniciativy EU a Světové zdravotnické organizace (Aspect Consortium, 2004) v této oblasti se setkávají s uznáním a členské státy stále více začínají propojovat politiku kontroly spotřeby tabáku s drogovou prevencí.
Kontrolforanstaltninger i forbindelse med legale stoffer hjælper med til at etablere de normative fundamenter, som andre forebyggelsesforanstaltninger kan baseres på. Samfundsmæssige normer, som støtter brug af tobak og alkohol og tolererer disses indflydelse på adfærden, er velkendte risikofaktorer for en velvillig holdning til og brug af illegale stoffer (Becoña, 2002). I modsætning til den gængse opfattelse er samfundsmæssige normer mere påvirket af kontrolpolitikker end af massemediekampagner eller uddannelsesmæssige foranstaltninger (Hawks m.fl., 2002; Canning m.fl., 2004). Eurostat (2002) sammenlignede foranstaltninger til bekæmpelse af tobaksrygning og indikatorer for rygning blandt børn/unge i EU-medlemsstater og konstaterede en sammenhæng mellem strengheden af politikker til bekæmpelse af tobaksrygning (reklameforbud, aldersgrænser for køb, restriktioner osv.) og rygevaner. Andelen af rygere blandt unge var højere i lande med forholdsvis lempelige politikker (f.eks. Danmark, Tyskland og Det Forenede Kongerige) end i lande med strengere kontrolforanstaltninger (f.eks. Frankrig, Sverige og Norge). Det er kendt, at forebyggelsesindsatsen har en begrænset virkning, hvis den modvirkes, eller i det mindste ikke støttes, af samfundsmæssige normer og politikker. EU- og WHO-initiativer (Aspect Consortium, 2004) på dette område har vundet frem, og medlemsstaterne knytter nu i stigende grad politikker til bekæmpelse af tobaksrygning sammen med narkotikaforebyggelse.
Legaalsete narkootikumide kontrollimeetmed aitavad luua normatiivse aluse, mille põhjal saab arendada välja muud ennetusmeetmed. Ühiskondlikud normid, mis toetavad tubaka ja alkoholi tarbimist ning sallivad nende mõju inimeste käitumisele, on tuntud riskifaktorid, mis soodustavad pooldavat suhtumist ebaseaduslikesse uimastitesse ja nende tarbimist (Becoña, 2002). Vastupidiselt üldlevinud arvamusele mõjutab kontrollipoliitika ühiskondlikke norme palju rohkem kui massimeedia kampaaniad või harivad programmid (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) võrdles tubaka kontrollimeetmeid ja laste/noorukite suitsetamise näitajaid ELi liikmesriikides ning leidis, et on olemas seos tubaka suhtes rakendatava kontrollipoliitika ranguse (reklaamikeeld, vanusepiir ostmisel, piirangud, jne) ja suitsetamisharjumiste vahel. Leiti, et riikides, kus vastav poliitika on suhteliselt leebe (nt Taanis, Saksamaal ja Ühendkuningriigis) on suitsetamise tase noorukite hulgas kõrgem kui riikides, kus kontroll on rangem (nt Prantsusmaal, Rootsis ja Norras). On teada, et ennetava sekkumise mõju on piiratud, kui ühiskondlikud normid ja põhimõtted töötavad sellele vastu või ei toeta seda. ELi ja Maailma Tervishoiuorganisatsiooni algatused (Aspect Consortium, 2004) selles vallas on saavutanud edu ning liikmesriigid ühendavad üha sagedamini tubaka suhtes rakendatava kontrollipoliitika uimastitarbimise ennetamisega.
Laillisten huumausaineiden valvontatoimenpiteet auttavat luomaan normatiivisen pohjan, jolle muut ehkäisytoimenpiteet voidaan rakentaa. Yhteiskunnalliset normit, jotka tukevat tupakan- ja alkoholinkäyttöä ja suvaitsevat niiden vaikutuksen käyttäytymiseen, ovat tunnettuja riskitekijöitä, jotka vaikuttavat myönteiseen asenteeseen laittomia huumausaineita ja niiden käyttöä kohtaan (Becoña, 2002). Toisin kuin yleisesti uskotaan, yhteiskunnallisiin normeihin vaikuttavat enemmän valvontatoimenpiteet kuin tiedotusvälineiden kampanjat tai valistus (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostatin tutkimuksessa (2002) verrattiin tupakan valvontatoimenpiteitä ja tupakointia koskevia indikaattoreita lasten/nuorten osalta EU:n jäsenvaltioissa, ja siinä havaittiin, että tupakoinnin valvontatoimenpiteiden (mainostamisen kieltäminen, ikärajat ostamiselle, rajoitukset jne.) ankaruus oli suhteessa tupakointitottumuksiin. Nuorten tupakointiasteen todettiin olevan korkeampi melko lievän politiikan maissa (kuten Tanskassa, Saksassa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa) kuin maissa, joissa valvonta on tiukempaa (kuten Ranskassa, Ruotsissa ja Norjassa). Ehkäisytoimien tiedetään vaikuttavan vain rajallisesti, jos yhteiskunnalliset normit ja politiikat ovat ristiriidassa niiden kanssa tai eivät ainakaan tue niitä. EU:n ja WHO:n tällä alalla tekemät aloitteet (Aspect Consortium, 2004) ovat tuottaneet tulosta, ja jäsenvaltiot ovat alkaneet yhdistää tupakoinnin sääntelypolitiikkoja huumeidenkäytön ehkäisyyn.
A legális drogokkal kapcsolatos ellenőrző intézkedések segítenek megteremteni a normatív alapokat, amelyekre az egyéb prevenciós intézkedések épülhetnek. A dohány- és alkoholfogyasztást támogató és azok magatartási hatásait elnéző társadalmi normák jól ismert kockázati tényezők a tiltott kábítószerek és azok használata iránti együttérző magatartás szempontjából is (Becoña, 2002). A közhiedelemmel szemben a társadalmi normákat erősebben befolyásolják az ellenőrzési politikák, mint a tömegtájékoztatási kampányok vagy nevelési megoldások (Hawks és mások, 2002; Canning és mások, 2004). Az Eurostat (2002) összehasonlította a dohányellenőrzési intézkedések és a gyermekek/serdülők dohányzási mutatói között az EU tagállamaiban, és összefüggést fedezett fel a dohányzást ellenőrző politikák szigorúsága (a reklámozás tilalma, a vásárlási korhatár, korlátozások stb.) és a dohányzási szokások között. A serdülőknél a dohányzók aránya magasabb volt a viszonylag megengedő politikájú országokban (pl. Dánia, Németország és az Egyesült Királyság), mint a szigorúbb ellenőrzésű országokban (pl. Franciaország, Svédország és Norvégia). Ismert, hogy a megelőző célú beavatkozások hatása korlátozott, ha a társadalmi normák és politikák szembeszegülnek velük vagy nem támogatják őket. Az EU és a WHO kezdeményezései (Aspect Consortium, 2004) már megerősödtek ezen a területen, és fokozatosan a tagállamok is egyre inkább összekapcsolják a dohányzást szabályozó politikáikat a drogmegelőzéssel.
Kontrolltiltak mot lovlige rusmidler bidrar til å etablere et normativt grunnlag som andre forebyggende tiltak kan bygge på. Samfunnsnormer som tillater bruk av tobakk og alkohol og tolererer den innflytelsen de har på atferden, er kjente risikofaktorer for en velvillig holdning til bruk av ulovlige rusmidler (Becoña, 2002). I motsetning til det de fleste tror, påvirkes sosiale normer mer av kontrolltiltak enn av mediekampanjer eller holdningsskapende tiltak (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) sammenlignet kontrolltiltak mot tobakk og indikatorer på røyking hos barn/ungdom i medlemsstatene i EU og fant at det er en forbindelse mellom streng tobakkskontroll (reklameforbud, aldersgrenser for kjøp, restriksjoner osv.) og røykevaner. Andelen ungdom som røyker var større i land med en forholdsvis slapp tobakkspolitikk (f.eks. Danmark, Tyskland og Storbritannia) enn i land med strengere kontroll (f.eks. Frankrike, Sverige og Norge). Man vet at effekten av forebyggende tiltak begrenses hvis de motarbeides, eller ikke støttes, av normene og politikken i samfunnet. Initiativer fra EU og WHO (Aspect Consortium, 2004) på dette området har vunnet støtte, og medlemsstatene knytter nå i økende grad tobakksregulering opp mot det forebyggende arbeidet mot narkotika.
Środki kontroli narkotyków legalnych pomagają stworzyć fundamenty normatywne, na których budowane mogą być kolejne środki zapobiegawcze. Normy społeczne, które wspierają spożywanie tytoniu i alkoholu oraz tolerują ich wpływ na zachowanie, to powszechnie znane czynniki ryzyka prowadzące do powstania przychylnego nastawienia do nielegalnych narkotyków i ich spożywania (Becoña, 2002). W przeciwieństwie do powszechnego przekonania, większy wpływ na normy społeczne ma polityka kontrolna niż kampanie medialne czy podejście edukacyjne (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) porównał środki kontroli tytoniu i wskaźniki palenia wśród dzieci/młodzieży w Państwach Członkowskich i wykazał związek pomiędzy surowością polityki kontroli tytoniu (zakaz reklamowania, ograniczenia wiekowe przy sprzedaży, restrykcje itd.) a zwyczajami palenia. Odsetek palących wśród młodzieży był wyższy w państwach o względnie łagodnej polityce (np. w Danii, Niemczech i Wielkiej Brytanii), niż w państwach o ściślejszej kontroli (np. we Francji, w Szwecji i Norwegii). Wiadomo, że wpływ interwencji zapobiegawczych jest ograniczony, jeśli przeciwdziałają im lub przynajmniej nie wspierają ich normy i polityka społeczna. Inicjatywy UE i WHO (Aspect Consortium, 2004) w tej dziedzinie zyskują na popularności i Państwa Członkowskie coraz silniej łączą politykę kontroli tytoniu z zapobieganiem narkotykom.
Măsurile de control al drogurilor legale contribuie la stabilirea bazei normative pe care pot fi instituite alte măsuri preventive. Normele societale care susţin consumul de tutun şi de alcool şi tolerează influenţa acestora asupra comportamentului sunt recunoscute ca factor de risc pentru o atitudine favorabilă faţă de drogurile ilegale şi de consumul de asemenea droguri (Becoña, 2002). Contrar convingerii generale, normele societale sunt influenţate mai mult de politicile de control decât de campaniile din mass-media sau de abordările educative (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) a realizat o comparaţie a măsurilor de combatere a tabagismului şi a indicatorilor privind fumatul în rândul copiilor/adolescenţilor din statele membre ale Uniunii Europene, stabilind că există o legătură între politicile de combatere a tabagismului (interzicerea publicităţii, limită de vârstă pentru cumpărare, restricţii etc.) şi obiceiurile legate de fumat. S-a constatat că procentul de fumători în rândul adolescenţilor este mai mare în ţările cu politici relativ permisive (de exemplu în Danemarca, Germania şi în Regatul Unit) decât în ţările în care controlul este mai strict (de exemplu Franţa, Suedia şi Norvegia). Se ştie că impactul acţiunilor preventive este limitat dacă acestea sunt contracarate sau dacă nu sunt susţinute de normele societale şi de politici. Iniţiativele Uniunii Europene şi ale OMS (Aspect Consortium, 2004) în acest domeniu au câştigat teren, iar statele membre stabilesc o legătură din ce în ce mai puternică între politicile de combatere a tabagismului şi prevenirea drogurilor.
Opatrenia na kontrolu legálnych drog pomáhajú vytvárať normatívne základy, na ktorých možno budovať ďalšie preventívne opatrenia. Spoločenské normy, ktoré podporujú užívanie tabaku a alkoholu a tolerujú ich vplyv na správanie, sú dobre známymi rizikovými faktormi zhovievavého postoja k nelegálnym drogám a ich užívaniu (Becoña 2002). Na rozdiel od všeobecne rozšíreného presvedčenia ovplyvňuje spoločenské názory viac politika kontroly, než masmediálne kampane alebo výchovné metódy (Hawks a kol. 2002; Canning a kol. 2004). Eurostat (2002) porovnal opatrenia na kontrolu tabaku a indikátory fajčenia detí/mladistvých v členských štátoch EÚ a zistil súvislosť medzi prísnou politikou kontroly tabaku (zákaz reklamy, vekové obmedzenie kupujúcich, zákazy atď.) a fajčiarskymi návykmi. Zistená miera výskytu fajčiarov medzi mladistvými bol vyššia v krajinách s relatívne zhovievavou politikou (napr. v Dánsku, Nemecku a Spojenom kráľovstve), než v krajinách s prísnejšou kontrolou (napr. vo Francúzsku, Švédsku a v Nórsku). Je známe, že účinok preventívnych opatrení sa obmedzí, ak proti nim pôsobia alebo ich prinajmenšom nepodporujú spoločenské normy a politiky. V tejto oblasti sa ujali iniciatívy EÚ a Svetová zdravotnícka organizácia (SZO) (Aspect Consortium 2004) a členské štáty stále viac spájajú politiku kontroly tabaku s drogovou prevenciou.
Kontrollen av lagliga droger bidrar till att lägga en normativ grund för andra preventiva åtgärder. Samhällsnormer som tolererar tobaks- och alkoholanvändning och deras inflytande på människors beteende är välkända riskfaktorer för en överseende inställning till och användning av narkotika (Becoña, 2002). Tvärtemot vad folk tror påverkas samhällets normer mer av kontrollåtgärder än av massmediekampanjer och utbildningsinsatser (Hawks m.fl., 2002; Canning m.fl., 2004). Eurostat (2002) jämförde tobakskontroll och rökning bland barn/ungdomar i EU-medlemsstaterna och upptäckte att det fanns en koppling mellan tobakskontrollens stränghet (förbud mot reklam, åldersgräns för köp, restriktioner etc.) och rökvanorna. Rökningen var mer utbredd bland ungdomar i länder med relativt milda bestämmelser (t.ex. Danmark, Tyskland och Storbritannien) än i länder med strängare kontroll (t.ex. Frankrike, Sverige och Norge). Man vet att preventiva insatser får begränsad effekt om de motverkas, eller inte får stöd, av samhällets normer och politik. EU:s och WHO:s initiativ (Aspect Consortium, 2004) på detta område har vunnit terräng och medlemsstaterna kopplar nu alltmer samman tobakskontroll och narkotikaprevention.
2004. g.). Eirostats (2002. g.) salīdzināja tabakas kontroles pasākumus un smēķēšanas izplatības rādītājus bērnu/ pusaudžu vidū ES dalībvalstīs un noskaidroja, ka pastāv saistība starp tabakas kontroles politiku stingrību (reklāmas aizliegums, vecuma limiti pirkšanai, ierobežojumi, u.c.) un smēķēšanas ieradumiem. Smēķēšanas izplatība pusaudžu vidū ir augstāka valstīs ar relatīvi pielaidīgākām politikām (piemēram, Dānijā, Vācijā un Apvienotajā Karalistē) nekā valstīs, kur kontrole ir stingrāka (piemēram, Francijā, Zviedrijā un Norvēģijā). Ir zināms, ka preventīvo pasākumu ietekme ir ierobežota, ja pret tiem tiek izrādīta pretdarbība, vai arī tos neatbalsta sabiedrības normas un politikas. ES un PVO iniciatīvas (Aspect Consortium, 2004. g.) šajā jomā ir guvušas zināmu pamatu, un dalībvalstis tagad arvien vairāk saista tabakas kontroles politikas ar narkotiku lietošanas profilaksi.
  Zasegi  
Z vidika količin je konoplja prav tako običajno najpogosteje zasežena droga v EU, čeprav so leta 2003 poročali, da so količine drugih zaseženih drog v nekaterih državah višje – amfetaminov v Estoniji in Luksemburgu, heroina na Madžarskem in kokaina na Poljskem.
Worldwide, a total of 1 347 tonnes of cannabis resin and 5 821 tonnes of herbal cannabis were seized in 2003. Western and central Europe (70 %) and South-West Asia and the Near and Middle East (21 %) accounted for most cannabis resin seized, whereas quantities of herbal cannabis seized were concentrated in the Americas (68 %) and Africa (26 %) (CND, 2005). In terms of number of seizures, cannabis is the most seized drug in all countries of the EU except Estonia and Latvia, where in 2003 the number of amphetamine seizures was higher. In terms of quantities, cannabis is also usually the most seized drug in the EU, although in 2003 quantities of other drugs seized were reported to be higher in a few countries – amphetamines in Estonia and Luxembourg, heroin in Hungary and cocaine in Poland. Historically, most cannabis seizures in the EU have been made by the United Kingdom, followed by Spain and France, and this is probably still the case (52). However, for the past five years, in terms of quantities, Spain has accounted for more than half the total amount seized in the EU. At the EU level, the number of cannabis seizures (53) has shown a more or less upward trend since 1998, though partial reporting of data from a few countries make this uncertain, while quantities (54) seized appear to have risen since 2000.
De par le monde, 1 347 tonnes de résine de cannabis et 5 821 tonnes d'herbe de cannabis ont été saisies en 2003. C'est en Europe centrale et occidentale (70 %), en Asie du Sud-Est et au Moyen‑Orient (21 %) que les principales saisies de résine de cannabis ont eu lieu, alors que les saisies d'herbe de cannabis se sont concentrées aux Amériques (68 %) et en Afrique (26 %) (CND, 2005). En termes de nombre de saisies, le cannabis est la drogue la plus saisie dans tous les pays de l'UE, à l'exception de l'Estonie et de la Lettonie, où le nombre de saisies d'amphétamines a dépassé celui des saisies de cannabis en 2003. En termes de quantités, le cannabis est généralement aussi la drogue la plus saisie dans l'UE, bien qu'en 2003, les quantités d'autres drogues saisies aient été supérieures dans quelques pays – amphétamines en Estonie et au Luxembourg, héroïne en Hongrie et cocaïne en Pologne. Historiquement, la plupart des saisies de cannabis réalisées dans l'UE ont eu lieu au Royaume-Uni, devant l'Espagne et la France, et tel est probablement toujours le cas (52). Cependant, au cours des cinq dernières années, l'Espagne a représenté, en termes de volumes, plus de la moitié de la quantité totale saisie dans l'UE. Au niveau de l'Union, le nombre de saisies de cannabis (53) a plus ou moins suivi une tendance à la hausse depuis 1998, bien que la transmission de données fragmentaires par certains pays ne permette pas de tirer de conclusions définitives, tandis que les quantités saisies (54) semblent avoir progressé depuis 2000.
Weltweit wurden 2003 insgesamt 1 347 Tonnen Cannabisharz und 5 821 Tonnen Cannabiskraut sichergestellt. In West- und Mitteleuropa (70 %) sowie in Südwestasien und dem Nahen und Mittleren Osten (21 %) wurden die größten Mengen an Cannabisharz beschlagnahmt, während sich die Sicherstellungen von Cannabiskraut auf Nord-, Mittel- und Südamerika (68 %) sowie Afrika (26 %) konzentrierten (CND, 2005). Was die Zahl der Sicherstellungen betrifft, so ist Cannabis in allen Ländern der EU die am häufigsten beschlagnahmte Droge, mit Ausnahme von Estland und Lettland, wo im Jahr 2003 die Zahl der Sicherstellungen von Amphetamin höher war. Auch im Hinblick auf die sichergestellten Mengen ist Cannabis EU-weit die am meisten beschlagnahmte Droge, obwohl 2003 aus einigen Ländern über die Sicherstellung größerer Mengen anderer Drogen berichtet wurde: Amphetamine in Estland und Luxemburg, Heroin in Ungarn und Kokain in Polen. In der Vergangenheit erfolgten die meisten Cannabissicherstellungen innerhalb der EU im Vereinigten Königreich, gefolgt von Spanien und Frankreich. Dies ist wahrscheinlich noch immer der Fall (52). Was jedoch die Quantität betrifft, so entfiel in den vergangenen fünf Jahren über die Hälfte der in der EU sichergestellten Gesamtmenge auf Spanien. Auf EU-Ebene ist seit 1998 bei der Zahl der Cannabissicherstellungen (53) eine mehr oder weniger stark ausgeprägte Aufwärtstendenz festzustellen, wobei dies jedoch aufgrund der bruchstückhaften Datenmeldungen aus einigen Ländern nicht mit absoluter Gewissheit feststeht. Die sichergestellten Mengen (54) sind offenbar seit dem Jahr 2000 gestiegen.
En 2003, se incautaron un total de 1.347 toneladas de resina de cannabis y 5.821 toneladas de hierba de cannabis en todo el mundo. La mayoría de incautaciones de resina de cannabis tuvo lugar en Europa Central y Oriental (70 %) y en el Sureste de Asia y Oriente Medio y Próximo (21 %), mientras que las incautaciones de hierba de cannabis se concentraron en el continente americano (68 %) y África (26 %) (CDE, 2005). Por número de incautaciones, el cannabis es la droga más incautada en todos los países de la UE excepto Estonia y Letonia, donde en 2003 fueron superiores las incautaciones de anfetaminas. Por cantidad, el cannabis suele ser también la droga más incautada en la UE, aunque en 2003 las cantidades de otras drogas incautadas fueron superiores en algunos países (anfetaminas en Estonia y Luxemburgo, heroína en Hungría, y cocaína en Polonia). Históricamente, la mayoría de incautaciones de cannabis en la UE se han producido en el Reino Unido, seguido de España y Francia, y probablemente siga siendo así (52). No obstante, en los últimos cinco años, en lo que respecta a las cantidades, más de la mitad del volumen total incautado en la UE corresponde a España. En la UE, el número de incautaciones de cannabis (53) muestra cierta tendencia al alza desde 1998, aunque la información parcial de algunos países no permiten asegurarlo de forma concluyente, mientras que las cantidades incautadas (54) parecen haber aumentado desde el año 2000.
Nel 2003 sono state sequestrate in tutto il mondo 1 347 tonnellate di resina di cannabis e 5 821 tonnellate di foglie di cannabis. Il quantitativo maggiore di resina di cannabis è stato sequestrato in Europa occidentale e centrale (70%) nonché in Asia sudoccidentale e nel Vicino e Medio Oriente (21%), mentre i quantitativi maggiori di foglie di cannabis sono stati sequestrati nelle Americhe (68%) e in Africa (26%) (CND, 2005). In termini di numeri di sequestri, la cannabis è la sostanza più sequestrata in tutti i paesi dell’Unione europea, a eccezione di Estonia e Lettonia, dove nel 2003 era maggiore il numero dei sequestri di anfetamine. In termini quantitativi, la cannabis è anche la droga più sequestrata nell’UE, sebbene nel 2003 siano stati riferiti in alcuni paesi volumi maggiori di altre sostanze sequestrate (anfetamine in Estonia e Lussemburgo, eroina in Ungheria, cocaina in Polonia). Storicamente il numero più alto di sequestri nell’UE si è avuto nel Regno Unito, seguito da Spagna e Francia, e probabilmente la situazione non è cambiata (52). Tuttavia, negli ultimi cinque anni, in Spagna è stata intercettata più della metà del volume totale di sostanza sequestrata nell’UE. A livello comunitario il numero di sequestri di cannabis (53) ha evidenziato un andamento più o meno crescente nel 1998, sebbene il dato sia reso incerto dalla disponibilità soltanto parziale di dati da parte di alcuni paesi, mentre i quantitativi di sostanza intercettata (54) sembrano aver subito un incremento dal 2000.
Σε παγκόσμιο επίπεδο, το 2003 κατασχέθηκαν συνολικά 1 347 τόνοι ρητίνης κάνναβης και 5 821 τόνοι φυτικής κάνναβης. Οι μεγαλύτερες ποσότητες ρητίνης κάνναβης κατασχέθηκαν στη Δυτική και Κεντρική Ευρώπη (70 %) και στη Νοτιοδυτική Ασία και την Εγγύς και Μέση Ανατολή (21 %), ενώ οι κατασχεθείσες ποσότητες φυτικής κάνναβης επικεντρώνονται στην αμερικανική ήπειρο (68 %) και την Αφρική (26 %) (CND, 2005). Όσον αφορά τον αριθμό των κατασχέσεων, η κάνναβη έρχεται πρώτη σε όλες τις χώρες της ΕΕ, με εξαίρεση την Εσθονία και τη Λεττονία, όπου το 2003 ο αριθμός των κατασχέσεων αμφεταμινών ήταν υψηλότερος. Όσον αφορά τις κατασχεθείσες ποσότητες, η κάνναβη έρχεται επίσης συνήθως πρώτη στην ΕΕ, μολονότι το 2003 μερικές χώρες ανέφεραν ότι κατέσχεσαν μεγαλύτερες ποσότητες άλλων ναρκωτικών – αμφεταμίνες στην Εσθονία και το Λουξεμβούργο, ηρωίνη στην Ουγγαρία και κοκαΐνη στην Πολωνία. Ιστορικά, οι περισσότερες κατασχέσεις κάνναβης στην ΕΕ έχουν πραγματοποιηθεί στο Ηνωμένο Βασίλειο, και ακολουθούν η Ισπανία και η Γαλλία, και η κατάσταση αυτή παραμένει κατά πάσα πιθανότητα αμετάβλητη (52). Ωστόσο, τα τελευταία πέντε χρόνια, όσον αφορά τις κατασχεθείσες ποσότητες, η Ισπανία αντιπροσωπεύει περισσότερο από το ήμισυ των συνολικών ποσοτήτων που έχουν κατασχεθεί στην ΕΕ. Σε επίπεδο ΕΕ, ο αριθμός των κατασχέσεων κάνναβης (53) ακολούθησε μια κατά το μάλλον ή ήττον ανοδική τάση από το 1998, μολονότι οι αποσπασματικές αναφορές στοιχείων από μερικές χώρες δημιουργούν αβεβαιότητα σχετικά, ενώ οι κατασχεθείσες ποσότητες (54) φαίνεται να αυξήθηκαν από το 2000.
In 2003 is wereldwijd een hoeveelheid van 1 347 ton cannabishars en 5 821 ton cannabisbladeren in beslag genomen. De meeste cannabishars werd in West- en Midden-Europa (70%) en in Zuidwest-Azië en in het Nabije en Midden-Oosten (21%) in beslag genomen, terwijl de grootste hoeveelheid cannabisbladeren voornamelijk in Amerika (68%) en in Afrika (26%) werd geconfisqueerd (CND, 2005). Wat het aantal vangsten betreft, is cannabis in alle landen van de EU de drug die het meest in beslag wordt genomen. Estland en Letland vormen hierop een uitzondering omdat in deze landen het aantal amfetaminevangsten in 2003 hoger was. Ook wat de hoeveelheid in beslag genomen drugs betreft, staat cannabis doorgaans in alle landen van de EU bovenaan, hoewel in 2003 een aantal landen melding heeft gemaakt van grotere hoeveelheden andere in beslag genomen drugs: amfetaminen in Estland en Luxemburg, heroïne in Hongarije en cocaïne in Polen. Van oudsher vinden in de EU de meeste cannabisvangsten in het Verenigd Koninkrijk plaats, gevolgd door Spanje en Frankrijk, en waarschijnlijk is dit nog steeds het geval (52). In de afgelopen vijf jaar was Spanje echter verantwoordelijk voor meer dan de helft van de cannabis die in de EU in beslag is genomen. Op communautair niveau vertoont het aantal cannabisvangsten (53) sinds 1998 min of meer een stijgende tendens (hoewel dit niet helemaal zeker is vanwege de ontbrekende gegevens voor een aantal landen), terwijl de hoeveelheden cannabis die sinds 2000 zijn geconfisqueerd (54) een toename lijken te vertonen.
V celosvětovém měřítku bylo v roce 2003 zadrženo celkem 1 347 tun konopné pryskyřice a 5 821 tun rostlin konopí. Nejvíce konopné pryskyřice bylo zadrženo v západní a střední Evropě (70 %), v jihovýchodní Asii a na Blízkém a Středním Východě (21 %), zatímco největší množství rostlin konopí bylo zachyceno v Severní a Jižní Americe (68 %) a v Africe (26 %) (CND, 2005). Pokud jde o počet záchytů, je konopí nejvíce zabavovanou drogou ve všech zemích EU s výjimkou Estonska a Lotyšska, kde bylo v roce 2003 zaznamenáno více záchytů amfetaminů. Pokud jde o množství, konopí bývá obvykle i nejvíce zadržovanou drogou v EU, i když uváděná množství dalších drog zadržených v roce 2003 byla v několika zemích vyšší – amfetaminy v Estonsku a Lucembursku, heroin v Maďarsku a kokain v Polsku. Z historického hlediska bylo v EU nejvíce záchytů konopí provedeno ve Spojeném království a dále ve Španělsku a ve Francii a s největší pravděpodobností se situace nezměnila (52). Pokud však jde o množství zadržené za posledních pět let, byla více než polovina z celkového množství zadrženého v EU zachycena ve Španělsku. Na úrovni EU vykazuje počet záchytů konopí (53) od roku 1998 víceméně rostoucí trend, i když částečné údaje z několika zemí tento údaj zpochybňují. Zároveň se zdá, že se množství zadržené drogy (54) od roku 2000 zvyšuje.
I 2003 blev der globalt beslaglagt i alt 1 347 tons cannabisharpiks og 5 821 tons cannabisblade. Vest- og Centraleuropa (70 %) og Sydvestasien og Det Nære Østen og Mellemøsten (21 %) tegnede sig for størstedelen af den beslaglagte cannabisharpiks, mens beslaglæggelserne af cannabisblade var koncentreret i Nord-, Mellem- og Sydamerika (68 %) og Afrika (26 %) (CND, 2005). Cannabis er det narkotikum, der målt i mængde beslaglægges mest af i samtlige EU-lande undtagen Estland og Letland, hvor antallet af amfetaminbeslaglæggelser i 2003 var større. Med hensyn til mængde er cannabis også normalt det narkotikum, der beslaglægges mest af i EU, selv om mængderne af andre beslaglagte stoffer i 2003 blev angivet at være højere i nogle få lande – amfetaminer i Estland og Luxembourg, heroin i Ungarn og kokain i Polen. Traditionelt er de fleste beslaglæggelser af cannabis i EU sket i Det Forenede Kongerige, efterfulgt af Spanien og Frankrig, og dette er formentlig stadig tilfældet (52). I de seneste fem år har Spanien dog mængdemæssigt tegnet sig for over halvdelen af den samlede beslaglagte cannabis i EU. På EU-plan har antallet af cannabisbeslaglæggelser (53) vist en mere eller mindre stigende tendens siden 1998, om end en delvis indberetning af data fra nogle få lande skaber usikkerhed om denne tendens, mens de beslaglagte mængder (54) synes at være steget siden 2000.
Kogu maailmas konfiskeeriti 2003. aastal kokku 1 347 tonni kanepivaiku ja 5 821 tonni kanepiürti. Kõige rohkem kanepivaiku konfiskeeriti Lääne- ja Kesk-Euroopas (70%) ning Edela-Aasias ja Lähis-Idas (21%), samal ajal kui kanepiürdi konfiskeerimised olid koondunud Põhja- ja Lõuna-Ameerikasse (68%) ning Aafrikasse (26%) (CND, 2005). Konfiskeerimiste arvu poolest on kanep kõige rohkem konfiskeeritud uimasti kõikides ELi riikides, välja arvatud Eesti ja Läti, kus amfetamiini konfiskeerimiste arv oli 2003. aastal suurem. Konfiskeeritud koguste poolest on kanep samuti üldiselt kõige rohkem konfiskeeritud uimasti ELis, kuigi 2003. aastal teatati mõnes riigis suurematest kogustest mõne muu konfiskeeritud uimasti puhul – need olid amfetamiinid Eestis ja Luksemburgis, heroiin Ungaris ja kokaiin Poolas. Läbi aegade on ELis kõige rohkem kanepit konfiskeeritud Ühendkuningriigis, seejärel Hispaanias ja Prantsusmaal ning ilmselt on see ka praegu nii (52). Kuid üldkoguste osas langeb viimase viie aasta jooksul üle poole ELis konfiskeeritud kanepist Hispaania arvele. ELi tasandil on kanepi konfiskeerimiste arv (53) alates 1998. aastast üldiselt suurenenud, kuigi selle väite teeb ebatäpseks asjaolu, et mõned riigid ei ole esitanud täielikke andmeid; konfiskeeritud kanepi kogused (54) on alates 2000. aastast suurenenud.
Koko maailmassa takavarikoitiin vuonna 2003 yhteensä 1 347 tonnia kannabishartsia ja 5 821 tonnia kannabisruohoa. Suurin osa kannabishartsista takavarikoitiin Länsi- ja Keski-Euroopassa (70 %) sekä Kaakkois-Aasiassa ja Lähi-idässä (21 %), kun taas kannabisruohoa takavarikoitiin suurimmat määrät Amerikassa (68 %) ja Afrikassa (26 %) (CND, 2005). Takavarikkojen lukumääriä tarkasteltaessa kannabis on eniten takavarikoitu huume kaikissa EU-maissa paitsi Virossa ja Latviassa, joissa amfetamiinin takavarikkojen määrä oli suurempi vuonna 2003. Myös takavarikoiduissa määrissä kannabis on yleensä eniten takavarikoitu huume EU:ssa, joskin muutamassa maassa takavarikoitiin enemmän muita huumeita – Virossa ja Luxemburgissa amfetamiinia, Unkarissa heroiinia ja Puolassa kokaiinia. EU:ssa on kautta aikojen tehty eniten kannabistakavarikkoja Yhdistyneessä kuningaskunnassa ja sen jälkeen Espanjassa ja Ranskassa, ja näin on todennäköisesti edelleenkin (52). Viimeisten viiden vuoden ajan yli puolet EU:ssa takavarikoidusta kokonaismäärästä on kuitenkin takavarikoitu Espanjassa. EU:n tasolla kannabistakavarikkojen lukumäärä (53) on kasvanut vaihtelevassa määrin vuodesta 1998 lähtien, mutta tämä tieto ei ole täysin varma, koska muutama maa on ilmoittanut tietoja puutteellisesti, ja takavarikoidut määrät (54) vaikuttavat lisääntyneen vuodesta 2000 lähtien.
2003-ban világszinten összesen 1347 tonna kannabiszgyantát és 5821 tonna kannabisznövényt foglaltak le. A lefoglalt kannabiszgyanta nagyobb része Nyugat- és Közép-Európában (70%), illetve Délnyugat-Ázsiában és a Közel- és Közép-Keleten (21%) került elő, míg a kannabisznövényből lefoglalt mennyiségek elsősorban az amerikai kontinensen (68%) és Afrikában (26%) koncentrálódtak (CND, 2005). A lefoglalások számát tekintve a kannabisz az EU valamennyi országában a vezető helyen állt, Észtország és Lettország kivételével, ahol 2003-ban az amfetaminlefoglalások száma magasabb volt. A mennyiség tekintetében szintén általában a kannabiszból foglalnak le a legtöbbet az EU-ban, bár néhány országban ezt 2003-ban más drogokból lefoglalt mennyiségek megelőzték: az amfetamin Észtországban és Luxemburgban, a heroin Magyarországon és a kokain Lengyelországban. Történetileg nézve az EU-n belül a legtöbb kannabiszlefoglalás az Egyesült Királysághoz fűződött, mögötte pedig Spanyolország és Franciaország következett, ami valószínűleg most sincs másként(52). Ha azonban a mennyiséget nézzük, az elmúlt öt évben az EU-ban lefoglalt teljes mennyiség több mint fele Spanyolországban volt. A kannabiszlefoglalások száma(53) az EU szintjén 1998 óta többé-kevésbé emelkedő tendenciát mutatott, bár néhány ország adatainak részleges közlése ezt az állítást kétségessé teszi, a lefoglalt mennyiségek pedig 2000 óta emelkedni látszanak(54).
På verdensbasis ble totalt 1 347 tonn cannabisharpiks og 5 821 tonn cannabisplanter beslaglagt i 2003. Vest- og Sentral-Europa (70 %), Sørvest-Asia og Nær- og Midtøsten (21 %) gjorde de største beslagene av cannabisharpiks, mens de største beslaglagte kvantaene av cannabisplanter var konsentrert i Nord- og Sør-Amerika (68 %) og Afrika (26 %) (CND, 2005). Når det gjelder antallet beslag, var cannabis det stoffet som hyppigst ble beslaglagt i alle landene i EU, med unntak av Estland og Latvia, hvor antallet amfetaminbeslag var høyere i 2003. Cannabis er også det stoffet som beslaglegges i størst mengder i EU, selv om en del land rapporterer om større beslag av andre stoffer i 2003 – amfetamin i Estland og Luxemburg, heroin i Ungarn og kokain i Polen. Historisk sett skjer de fleste cannabisbeslagene i EU i Storbritannia, etterfulgt av Spania og Frankrike, og dette er nok fremdeles tilfellet (52). De siste fem årene har imidlertid Spania stått for over halvparten av de totale mengdene som er beslaglagt i EU. På EU-nivå har antallet cannabisbeslag (53) vist en mer eller mindre oppadgående trend siden 1998, selv om ufullstendig datarapportering fra et par land gjør dette usikkert, samtidig som de beslaglagte kvanta (54) synes å ha gått opp siden 2000.
W roku 2003 na całym świecie przechwycono 1 347 ton żywicy konopnej i 5 821 ton marihuany. W Europie Zachodniej i Środkowej (70%) oraz w Południowo-Zachodniej Azji i na Bliskim Wschodzie (21%) przechwytuje się najwięcej żywicy konopnej, gdy tymczasem wielkie ilości marihuany konfiskuje się w obu Amerykach (68%) oraz w Afryce (26%) (CND, 2005). W odniesieniu do liczby konfiskat, pochodne konopi indyjskich są najczęściej konfiskowanym narkotykiem we wszystkich państwach UE oprócz Estonii i Łotwy, gdzie w roku 2003 wyższa była liczba konfiskat amfetaminy. Jeśli chodzi o ilość, pochodne konopi zazwyczaj są również najczęściej przechwytywanym narkotykiem w UE, choć w 2003 roku odnotowano, że inne narkotyki były skonfiskowane w większej ilości w niektórych państwach, tj. amfetamina w Estonii i Luksemburgu, heroina na Węgrzech i kokaina w Polsce. W ujęciu historycznym, najwięcej konfiskat pochodnych konopi w UE dokonano w Wielkiej Brytanii, a następnie w Hiszpanii i Francji, i najprawdopodobniej taki stan utrzymuje się do dziś (52). Jeżeli chodzi o ilości w ciągu ostatnich pięciu lat, w Hiszpanii skonfiskowano ponad połowę całkowitej ilości pochodnych konopi zatrzymanych w UE. Na szczeblu UE liczba konfiskat pochodnych konopi (53) od roku 1998 wykazuje raczej tendencję wzrostową, choć częściowe dane pochodzące z kilku państw wprowadzają tutaj niepewność. Natomiast skonfiskowane ilości (54) wzrosły od roku 2000.
La nivel mondial au fost capturate în total 1 347 tone de răşină de canabis şi 5 821 tone de plante de canabis în 2003. Majoritatea răşinii de canabis a fost capturată în Europa de vest şi centrală (70 %) şi în Asia de sud-vest şi în Orientul Mijlociu şi Apropiat (21 %), iar cea mai mare concentraţie de capturi de plante de canabis s-a înregistrat în America de Nord şi în America de Sud (68 %) şi în Africa (26 %) (CND, 2005). Din punctul de vedere al numărului de capturi, canabisul este cel mai des capturat drog în toate ţările Uniunii Europene, cu excepţia Estoniei şi a Letoniei, unde în 2003 numărul de capturi de amfetamină a fost mai mare. Privind cantităţile, canabisul este cel mai capturat drog din Uniunea Europeană, deşi în 2003 au fost raportate capturi de cantităţi mai mari de alte droguri în câtva ţări – amfetamine în Estonia şi în Luxemburg, heroină în Ungaria şi cocaină în Polonia. Cronologic, majoritatea capturilor de canabis din Uniunea Europeană au fost făcute în Regatul Unit, urmat de Spania şi Franţa, situaţia fiind probabil aceeaşi şi în prezent (52). Totuşi, în ultimii cinci ani, în ceea ce priveşte cantităţile, în Spania au fost capturate mai mult de jumătate din totalul cantităţilor capturate în Uniunea Europeană. La nivelul Uniunii Europene, numărul capturilor de canabis (53) a prezentat o tendinţă mai mult sau mai puţin crescătoare începând din 1998, deşi raportările parţiale de date din câteva ţări aduc un element de incertitudine în acest sens, iar cantităţile (54) capturate par să fi crescut după 2000.
Celosvetovo sa v roku 2003 zachytilo spolu 1 347 ton kanabisovej živice a 5 821 ton trávového kanabisu. Väčšinu kanabisovej živice zachytili v západnej a strednej Európe (70 %), v juhovýchodnej Ázii a na Blízkom a Strednom východe (21 %), kým hlavné množstvá zachyteného trávového kanabisu boli sústredené v Severnej a Južnej Amerike (68 %) a v Afrike (26 %) (CND 2005). Pokiaľ ide o počet zachytení, kanabis je najčastejšie zachytenou drogou vo všetkých krajinách EÚ okrem Estónska a Lotyšska, kde bol v roku 2003 vyšší počet zachytení amfetamínu. Kanabis je najčastejšie zachytenou drogou v EÚ aj keď ide o množstvá, hoci v roku 2003 sa v niektorých málo krajinách uvádzali väčšie zachytené množstvá iných drog – amfetamínov v Estónsku a Luxembursku, heroínu v Maďarsku a kokaínu v Poľsku. Historicky sa v EÚ najviac kanabisu zachytilo v Spojenom kráľovstve, potom v Španielsku a vo Francúzsku a tento stav pravdepodobne trvá aj teraz (52). Počas posledných piatich rokov však bola viac ako polovica celkového množstva tejto drogy v EÚ zachytená v Španielsku. Na úrovni EÚ má počet zachytení kanabisu (53) od roku 1998 viac-menej stúpajúcu tendenciu, hoci to čiastkové vykazovanie údajov z niektorých krajín spochybňuje, od roku 2000 rastú aj zachytené množstvá (54).
I hela världen beslagtogs totalt 1 347 ton hasch och 5 821 ton marijuana under 2003. För de största haschbeslagen stod Väst- och Centraleuropa (70 %) och Sydvästasien, Främre Orienten och Mellanöstern (21 %), medan marijuanabeslagen koncentrerades till Nord- och Sydamerika (68 %) och Afrika (26 %) (CND, 2005). När det gäller antal beslag är cannabis den drog som beslagtas mest i alla EU-länderna utom Estland och Lettland, där antalet amfetaminbeslag var högre 2003. Även i fråga om mängd är cannabis normalt den mest beslagtagna drogen i EU, även om mängderna av andra beslagtagna droger under 2003 rapporterades ha ökat i ett par länder – amfetamin i Estland och Luxemburg, heroin i Ungern och kokain i Polen. Historiskt sett har de flesta cannabisbeslagen i EU skett i Storbritannien, följt av Spanien och Frankrike, vilket förmodligen fortfarande är fallet(52). När det gäller beslagtagna mängder har Spanien dock under de senaste fem åren stått för mer än hälften av beslagen i EU. I EU totalt har antalet cannabisbeslag(53) haft en mer eller mindre stigande trend sedan 1998, även om den ofullständiga rapporteringen av uppgifter från ett par länder innebär att detta är osäkert, medan de beslagtagna mängderna(54) verkar ha ökat sedan 2000.
Visā pasaulē 2003. gada laikā ir konfiscētas 1347 tonnas kaņepju sveķu un 5821 tonna augu izcelsmes kaņepju. Rietumu un Centrālajā Eiropā (70%) un Dienvidrietumu Āzijā, un Tuvajos un Vidējos Austrumos (21%) ir konfiscēta lielākā daļa kaņepju sveķu, taču lielākā daļa atsavinātās augu izcelsmes kaņepju ir koncentrēta Amerikas kontinentā (68 %) un Āfrikā (26 %) (CND, 2005). Runājot par atsavināšanas gadījumu skaitu, kaņepes ir starp tām narkotikām, kuras konfiscē visbiežāk visās ES valstīs, izņemot Igauniju un Latviju, kur 2003. gadā augstāks bija konfiscēto amfetamīnu daudzums. Attiecībā uz daudzumiem, kaņepes ir arī parasti visbiežāk atsavinātā narkotika ES, lai arī 2003. gadā dažās valstīs citu konfiscēto narkotiku daudzums atbilstoši atskaitēm bija lielāks – amfetamīni Igaunijā un Luksemburgā, heroīns Ungārijā un kokaīns Polijā. Vēsturiski, lielākā daļa konfiscēto kaņepju gadījumu attiecas uz Apvienoto Karalisti, pēc tam seko Spānija un Francija, un, iespējams, tas atbilst arī pašreizējai situācijai (52). Taču pēdējo piecu gadu laikā daudzuma ziņā uz Spāniju attiecas vairāk kā puse no kopējā ES atsavinātā daudzuma. ES līmenī kaņepju atsavināšanu skaitam (53) ir bijusi palielināšanās tendence kopš 1998. gada, lai arī nepilnīgie atskaites dati no atsevišķām valstīm neļauj pilnībā noskaidrot šo jautājumu, taču konfiscētais daudzums (54) kopš 2000. gada ir pieaudzis.
  Normativni in strukturn...  
Družbene norme, ki podpirajo uživanje alkohola in tobaka ter dopuščajo njun vpliv na vedenje, so dobro znani dejavniki tveganja za izražanje naklonjenosti do prepovedanih drog in njihovega uživanja (Becoña, 2002). V nasprotju s splošnim mnenjem javnosti so družbene norme bolj pod vplivom politik nadzora kot pa kampanj množičnih medijev ali izobraževalnih pristopov (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004).
Control measures on legal drugs help to establish the normative foundations on which other prevention measures can be built. Societal norms that support tobacco and alcohol use and tolerate their influence on behaviour are well-known risk factors for a sympathetic attitude to and use of illicit drugs (Becoña, 2002). Contrary to popular belief, societal norms are influenced more by control policies than by mass media campaigns or educational approaches (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) compared tobacco control measures and smoking indicators in children/adolescents in EU Member States and found a relationship between the rigidity of tobacco control policies (advertising ban, age limits on purchasing, restrictions, etc.) and smoking habits. Smoking rates among adolescents were found to be higher in countries with relatively lenient policies (e.g. Denmark, Germany and the United Kingdom) than in countries with stricter controls (e.g. France, Sweden and Norway). It is known that the impact of prevention interventions is limited if they are counteracted, or at least not supported, by societal norms and policies. EU and WHO initiatives (Aspect Consortium, 2004) in this field have gained ground, and Member States are now increasingly linking tobacco control policies with drug prevention.
Les mesures de contrôle des drogues licites contribuent à jeter les fondements normatifs sur lesquels d'autres actions de prévention pourront se greffer. Les normes sociétales qui soutiennent la consommation de tabac et d'alcool et tolèrent leur influence sur le comportement sont des facteurs de risque bien connus pour une attitude bienveillante envers la consommation de drogues illicites (Becoña, 2002). Contrairement à la croyance populaire, les normes sociétales sont plus influencées par les politiques de contrôle que par les campagnes médiatiques ou les approches éducatives (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) a comparé les mesures de contrôle du tabac et les indicateurs de tabagisme chez les enfants et les adolescents dans les États membres de l'UE et a conclu à un rapport entre la sévérité des politiques de contrôle du tabac (interdiction de publicité, limites d'âge pour l'achat de tabac, restrictions, etc.) et les habitudes de consommation du tabac. Les taux de tabagisme chez les adolescents sont plus élevés dans les pays où les politiques sont relativement souples (comme le Danemark, l'Allemagne et le Royaume-Uni) que dans les pays où les contrôles sont plus stricts (comme la France, la Suède et la Norvège). Il est notoire que l'impact des mesures de prévention est limité lorsqu'elles sont contredites, ou à tout le moins pas soutenues, par les normes sociétales et les politiques en place. Les initiatives de l'Union européenne et de l'OMS (Aspect Consortium, 2004) ont gagné du terrain dans ce domaine et les États membres établissent un lien de plus en plus étroit entre les politiques de contrôle du tabac et la prévention de la consommation de drogue.
Kontrollmaßnahmen für legale Suchtmittel helfen bei der Schaffung der normativen Grundlagen, auf denen andere Präventionsmaßnahmen aufbauen können. Gesellschaftliche Normen, die Tabak- und Alkoholkonsum billigen und deren Einfluss auf das Verhalten tolerieren, sind wohlbekannte Risikofaktoren für eine aufgeschlossene Haltung gegenüber illegalen Drogen und deren Konsum (Becoña, 2002). Entgegen der landläufigen Meinung werden gesellschaftliche Normen mehr von Kontrollmaßnahmen als durch Kampagnen in den Massenmedien oder pädagogische Ansätze beeinflusst (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) hat Maßnahmen zur Eindämmung des Tabakkonsums mit Indikatoren für die Rauchgewohnheiten von Kindern und Jugendlichen in den Mitgliedstaaten verglichen. Dabei wurde ein Zusammenhang zwischen restriktiven Maßnahmen zur Eindämmung des Tabakkonsums (Werbeverbot, Mindestalter für den Erwerb, Beschränkungen usw.) und Rauchgewohnheiten festgestellt. In Ländern mit relativ lockeren Regelungen (z. B. Dänemark, Deutschland und Vereinigtes Königreich) wurden bei Jungendlichen höhere Raucherzahlen ermittelt als in Ländern mit restriktiveren Vorschriften (z. B. Frankreich, Schweden und Norwegen). Die Auswirkungen von Präventionsmaßnahmen sind bekanntermaßen begrenzt, wenn sie durch gesellschaftliche Normen und gesellschaftspolitische Maßnahmen konterkariert oder zumindest nicht unterstützt werden. Initiativen der EU und der WHO (Aspect Consortium, 2004) haben in diesem Bereich Erfolge erzielt, und die Mitgliedstaaten verknüpfen nun zunehmend Maßnahmen zur Eindämmung des Tabakkonsums mit der Drogenprävention.
Las medidas de control sobre las drogas legales ayudan a establecer las bases normativas en virtud de las cuales pueden adoptarse otras medidas de prevención. Las normas sociales que favorecen el consumo de tabaco y alcohol y toleran su influencia sobre el comportamiento son reconocidos factores de riesgo para una actitud comprensiva hacia el consumo de drogas ilegales (Becoña, 2002). Contrariamente a la creencia popular, las normas sociales están más influidas por las políticas de control que por las campañas de los medios de comunicación de masas o los enfoques educativos (Hawks y cols., 2002; Canning y cols., 2004). Eurostat (2002) ha comparado las medidas de control del tabaco y los indicadores de tabaquismo en niños y adolescentes de los Estados miembros y ha descubierto que existe una relación entre la dureza de las políticas de control del tabaco (la prohibición de la publicidad, los límites de edad para su adquisición, las restricciones al consumo, etc.) y los hábitos de los fumadores. El porcentaje de fumadores adolescentes es superior en los países que aplican políticas relativamente indulgentes (por ejemplo, Dinamarca, Alemania y Reino Unido) que en los países donde existen controles más rigurosos (como es el caso de Francia, Suecia y Noruega). Se sabe que las intervenciones de prevención tienen efectos limitados si encuentran oposición o falta de apoyo en las normas y políticas sociales. Las iniciativas de la UE y de la OMS en esta materia (Consorcio ASPECT, 2004) han ganado terreno y los Estados miembros relacionan cada vez más las políticas de control antitabaco con la prevención frente a las drogas.
Le misure di controllo sulle droghe lecite consentono di stabilire i fondamenti normativi su cui possono essere erette altre misure preventive. Le norme sociali che rinforzano il consumo di tabacco e alcol e ne tollerano l’influsso sul comportamento sono fattori di rischio ben noti per un atteggiamento condiscendente verso le droghe illecite nonché per il consumo delle stesse (Becoña, 2002). Contrariamente alle convinzioni popolari, le norme sociali vengono influenzate più dalle politiche di controllo che non dalle campagne attraverso i mass media o gli approcci educativi (Hawks e altri, 2002; Canning e altri, 2004). L’Eurostat (2002) ha messo a confronto le misure di controllo del tabacco e gli indicatori sul fumo nei bambini/negli adolescenti negli Stati membri dell’Unione europea, individuando un nesso tra la severità delle politiche in materia di controllo del tabacco (divieto di pubblicità, imposizione di limiti d’età per l’acquisto, restrizioni ecc.) e il comportamento dei fumatori. La percentuale di fumatori tra gli adolescenti è risultata maggiore nei paesi che applicano politiche relativamente miti (per esempio, Danimarca, Germania e Regno Unito) rispetto ai paesi in cui si effettuano controlli più rigorosi (per esempio, Francia, Svezia e Norvegia). È noto che l’impatto degli interventi preventivi è limitato se tali interventi non sono sostenuti o sono addirittura contrastati da norme sociali e politiche di controllo. Le iniziative comunitarie e dell’OMS (Aspect Consortium, 2004) in questo campo hanno preso piede e gli Stati membri cominciano a mettere in collegamento le politiche di controllo in materia di tabacco con le misure di prevenzione della droga.
As medidas de controlo das drogas legais ajudam a estabelecer as bases normativas sobre as quais podem ser instituídas outras medidas de prevenção. As normas sociais que favorecem o consumo de tabaco e álcool e toleram a sua influência nos comportamentos são factores de risco bem conhecidos que induzem a uma atitude complacente face às drogas ilícitas e ao seu consumo (Becoña, 2002). Ao contrário da crença comum, as normas sociais são mais influenciadas pelas políticas de controlo do que pelas campanhas mediáticas ou pelas abordagens educativas (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). O estudo Eurostat (2002) comparou as medidas de controlo do tabaco e os indicadores do hábito de fumar entre as crianças e adolescentes dos Estados-Membros da UE, tendo encontrado uma relação entre a rigidez das políticas de controlo do tabaco (proibição da publicidade, imposição de limites de idade para a sua venda, restrições, etc.) e os hábitos de fumar. Concluiu-se que o hábito de fumar entre os adolescentes apresentava taxas mais elevadas nos países com políticas relativamente brandas (por exemplo, Dinamarca, Alemanha e Reino Unido) do que nos países com controlos mais severos (por exemplo, França, Suécia e Noruega). É sabido que as intervenções de prevenção têm um impacto limitado se elas forem contrariadas, ou pelo menos não forem apoiadas, pelas normas e políticas sociais. As iniciativas da União Europeia e da OMS (Aspect Consortium, 2004) neste domínio ganharam terreno e presentemente os Estados-Membros ligam cada vez mais as políticas de controlo do tabaco à prevenção da droga.
Τα μέτρα ελέγχου που αφορούν τις νόμιμες ναρκωτικές ουσίες συμβάλλουν στην εδραίωση των κανονιστικών θεμελίων επί των οποίων είναι δυνατόν να θεσπισθούν άλλα μέτρα πρόληψης. Τα κοινωνικά πρότυπα που υποστηρίζουν τη χρήση του καπνού και του αλκοόλ και δείχνουν ανοχή απέναντι στην επίδραση που ασκούν στη συμπεριφορά είναι γνωστοί παράγοντες κινδύνου όσον αφορά την ανάπτυξη επιεικούς στάσης απέναντι στα παράνομα ναρκωτικά και τη χρήση αυτών (Becoña, 2002). Σε αντίθεση με τις ευρέως διαδεδομένες πεποιθήσεις, τα κοινωνικά πρότυπα επηρεάζονται περισσότερο από τις πολιτικές ελέγχου παρά από τις εκστρατείες των μέσων μαζικής ενημέρωσης ή τις εκπαιδευτικές προσεγγίσεις (Hawks κ.ά., 2002· Canning κ.ά.., 2004). Η Eurostat (2002) συνέκρινε τα μέτρα ελέγχου της κατανάλωσης προϊόντων καπνού και τα ποσοστά καπνίσματος σε παιδιά/εφήβους στα κράτη μέλη της ΕΕ και διαπίστωσε την ύπαρξη σχέσης μεταξύ της αυστηρότητας των πολιτικών ελέγχου της κατανάλωσης προϊόντων καπνού (απαγόρευση διαφήμισης, όρια ηλικίας για την αγορά, περιορισμοί κλπ.) και των καπνιστικών συνηθειών. Τα ποσοστά καπνίσματος στους εφήβους ήταν υψηλότερα σε χώρες με σχετικά επιεικείς πολιτικές (π.χ. Δανία, Γερμανία και Ηνωμένο Βασίλειο) από ό,τι σε χώρες με αυστηρότερους ελέγχους (π.χ. Γαλλία, Σουηδία και Νορβηγία). Είναι γνωστό ότι ο αντίκτυπος των προληπτικών παρεμβάσεων είναι περιορισμένος εάν αυτές εξουδετερώνονται, ή τουλάχιστον δεν υποστηρίζονται, από κοινωνικά πρότυπα και πολιτικές. Στον τομέα αυτό, οι πρωτοβουλίες της ΕΕ και της ΠΟΥ (Aspect Consortium, 2004) σημείωσαν πρόοδο και τα κράτη μέλη συνδέουν πλέον ολοένα και περισσότερο τις πολιτικές για τον έλεγχο της κατανάλωσης προϊόντων καπνού με την πρόληψη των ναρκωτικών.
De controlemaatregelen voor legale drugs leveren een bijdrage aan het tot stand brengen van een normatieve basis voor andere preventieve maatregelen. Het is inmiddels bekend dat maatschappelijke normen die tabaks- en alcoholgebruik accepteren en de invloed daarvan op het gedrag tolereren, factoren zijn die het risico vergroten dat iemand het gebruik van verboden drugs acceptabel vindt dan wel dat die persoon ook verboden drugs gaat gebruiken (Becoña, 2002). In tegenstelling tot de algemene opvatting worden maatschappelijke normen meer door het controlebeleid beïnvloed dan door campagnes in de massamedia of door educatieve maatregelen (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) heeft een vergelijking gemaakt tussen controlemaatregelen voor tabak en indicatoren voor rookgedrag bij kinderen/adolescenten in de lidstaten van de EU. Geconstateerd werd dat er een verband bestaat tussen de strengheid van het controlebeleid voor tabak (advertentieverbod, leeftijdsgrens voor het kopen van tabak, restricties e.d.) en het rookgedrag. Het percentage rokende adolescenten bleek hoger in landen met een relatief soepel controlebeleid (bijvoorbeeld Denemarken, Duitsland en het Verenigd Koninkrijk) dan in landen met een veel strenger beleid (bijvoorbeeld Frankrijk, Zweden en Noorwegen). Het is bekend dat het effect van preventieve acties beperkt is als deze teniet gedaan worden - of in ieder geval niet adequaat ondersteund worden - door maatschappelijke normen en beleidsmaatregelen. Initiatieven van de EU en de Wereldgezondheidsorganisatie (Aspect Consortium, 2004) op dit gebied vinden steeds meer ingang en lidstaten koppelen het controlebeleid voor tabak steeds vaker aan drugspreventie.
Opatření pro kontrolu legálních drog pomáhají vytvořit normativní základy, na nichž lze budovat další preventivní opatření. Společenské normy, které podporují spotřebu tabáku a alkoholu a tolerují jejich vliv na chování, jsou dobře známým rizikovým faktorem pro zaujetí souhlasného postoje k užívání nelegálních drog a jejich užívání (Becoña, 2002). V rozporu s obecně panujícím názorem jsou společenské normy více ovlivněny politikou kontroly než kampaněmi v hromadných sdělovacích prostředcích nebo výchovnými přístupy (Hawks a kol., 2002; Canning a kol., 2004). Eurostat (2002) srovnával opatření pro kontrolu spotřeby tabáku a ukazatele kouření u dětí/dospívající mládeže v členských státech EU. Zjistil, že existuje vztah mezi přísností politiky kontroly spotřeby tabáku (zákaz reklamy, věková hranice pro nákup, omezení atd.) a závislostí na kouření. Bylo zjištěno, že míra kuřáctví u dospívající mládeže je vyšší v zemích s relativně mírnou politikou (např. v Dánsku, Německu a Spojeném království) než v zemích s přísnější kontrolou (např. ve Francii, Švédsku a Norsku). Je známo, že vliv preventivních opatření je omezený, pokud jsou tato opatření v rozporu se společenskou normou a politikou nebo pokud jimi nejsou alespoň podpořeny. Iniciativy EU a Světové zdravotnické organizace (Aspect Consortium, 2004) v této oblasti se setkávají s uznáním a členské státy stále více začínají propojovat politiku kontroly spotřeby tabáku s drogovou prevencí.
Kontrolforanstaltninger i forbindelse med legale stoffer hjælper med til at etablere de normative fundamenter, som andre forebyggelsesforanstaltninger kan baseres på. Samfundsmæssige normer, som støtter brug af tobak og alkohol og tolererer disses indflydelse på adfærden, er velkendte risikofaktorer for en velvillig holdning til og brug af illegale stoffer (Becoña, 2002). I modsætning til den gængse opfattelse er samfundsmæssige normer mere påvirket af kontrolpolitikker end af massemediekampagner eller uddannelsesmæssige foranstaltninger (Hawks m.fl., 2002; Canning m.fl., 2004). Eurostat (2002) sammenlignede foranstaltninger til bekæmpelse af tobaksrygning og indikatorer for rygning blandt børn/unge i EU-medlemsstater og konstaterede en sammenhæng mellem strengheden af politikker til bekæmpelse af tobaksrygning (reklameforbud, aldersgrænser for køb, restriktioner osv.) og rygevaner. Andelen af rygere blandt unge var højere i lande med forholdsvis lempelige politikker (f.eks. Danmark, Tyskland og Det Forenede Kongerige) end i lande med strengere kontrolforanstaltninger (f.eks. Frankrig, Sverige og Norge). Det er kendt, at forebyggelsesindsatsen har en begrænset virkning, hvis den modvirkes, eller i det mindste ikke støttes, af samfundsmæssige normer og politikker. EU- og WHO-initiativer (Aspect Consortium, 2004) på dette område har vundet frem, og medlemsstaterne knytter nu i stigende grad politikker til bekæmpelse af tobaksrygning sammen med narkotikaforebyggelse.
Legaalsete narkootikumide kontrollimeetmed aitavad luua normatiivse aluse, mille põhjal saab arendada välja muud ennetusmeetmed. Ühiskondlikud normid, mis toetavad tubaka ja alkoholi tarbimist ning sallivad nende mõju inimeste käitumisele, on tuntud riskifaktorid, mis soodustavad pooldavat suhtumist ebaseaduslikesse uimastitesse ja nende tarbimist (Becoña, 2002). Vastupidiselt üldlevinud arvamusele mõjutab kontrollipoliitika ühiskondlikke norme palju rohkem kui massimeedia kampaaniad või harivad programmid (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) võrdles tubaka kontrollimeetmeid ja laste/noorukite suitsetamise näitajaid ELi liikmesriikides ning leidis, et on olemas seos tubaka suhtes rakendatava kontrollipoliitika ranguse (reklaamikeeld, vanusepiir ostmisel, piirangud, jne) ja suitsetamisharjumiste vahel. Leiti, et riikides, kus vastav poliitika on suhteliselt leebe (nt Taanis, Saksamaal ja Ühendkuningriigis) on suitsetamise tase noorukite hulgas kõrgem kui riikides, kus kontroll on rangem (nt Prantsusmaal, Rootsis ja Norras). On teada, et ennetava sekkumise mõju on piiratud, kui ühiskondlikud normid ja põhimõtted töötavad sellele vastu või ei toeta seda. ELi ja Maailma Tervishoiuorganisatsiooni algatused (Aspect Consortium, 2004) selles vallas on saavutanud edu ning liikmesriigid ühendavad üha sagedamini tubaka suhtes rakendatava kontrollipoliitika uimastitarbimise ennetamisega.
Laillisten huumausaineiden valvontatoimenpiteet auttavat luomaan normatiivisen pohjan, jolle muut ehkäisytoimenpiteet voidaan rakentaa. Yhteiskunnalliset normit, jotka tukevat tupakan- ja alkoholinkäyttöä ja suvaitsevat niiden vaikutuksen käyttäytymiseen, ovat tunnettuja riskitekijöitä, jotka vaikuttavat myönteiseen asenteeseen laittomia huumausaineita ja niiden käyttöä kohtaan (Becoña, 2002). Toisin kuin yleisesti uskotaan, yhteiskunnallisiin normeihin vaikuttavat enemmän valvontatoimenpiteet kuin tiedotusvälineiden kampanjat tai valistus (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostatin tutkimuksessa (2002) verrattiin tupakan valvontatoimenpiteitä ja tupakointia koskevia indikaattoreita lasten/nuorten osalta EU:n jäsenvaltioissa, ja siinä havaittiin, että tupakoinnin valvontatoimenpiteiden (mainostamisen kieltäminen, ikärajat ostamiselle, rajoitukset jne.) ankaruus oli suhteessa tupakointitottumuksiin. Nuorten tupakointiasteen todettiin olevan korkeampi melko lievän politiikan maissa (kuten Tanskassa, Saksassa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa) kuin maissa, joissa valvonta on tiukempaa (kuten Ranskassa, Ruotsissa ja Norjassa). Ehkäisytoimien tiedetään vaikuttavan vain rajallisesti, jos yhteiskunnalliset normit ja politiikat ovat ristiriidassa niiden kanssa tai eivät ainakaan tue niitä. EU:n ja WHO:n tällä alalla tekemät aloitteet (Aspect Consortium, 2004) ovat tuottaneet tulosta, ja jäsenvaltiot ovat alkaneet yhdistää tupakoinnin sääntelypolitiikkoja huumeidenkäytön ehkäisyyn.
A legális drogokkal kapcsolatos ellenőrző intézkedések segítenek megteremteni a normatív alapokat, amelyekre az egyéb prevenciós intézkedések épülhetnek. A dohány- és alkoholfogyasztást támogató és azok magatartási hatásait elnéző társadalmi normák jól ismert kockázati tényezők a tiltott kábítószerek és azok használata iránti együttérző magatartás szempontjából is (Becoña, 2002). A közhiedelemmel szemben a társadalmi normákat erősebben befolyásolják az ellenőrzési politikák, mint a tömegtájékoztatási kampányok vagy nevelési megoldások (Hawks és mások, 2002; Canning és mások, 2004). Az Eurostat (2002) összehasonlította a dohányellenőrzési intézkedések és a gyermekek/serdülők dohányzási mutatói között az EU tagállamaiban, és összefüggést fedezett fel a dohányzást ellenőrző politikák szigorúsága (a reklámozás tilalma, a vásárlási korhatár, korlátozások stb.) és a dohányzási szokások között. A serdülőknél a dohányzók aránya magasabb volt a viszonylag megengedő politikájú országokban (pl. Dánia, Németország és az Egyesült Királyság), mint a szigorúbb ellenőrzésű országokban (pl. Franciaország, Svédország és Norvégia). Ismert, hogy a megelőző célú beavatkozások hatása korlátozott, ha a társadalmi normák és politikák szembeszegülnek velük vagy nem támogatják őket. Az EU és a WHO kezdeményezései (Aspect Consortium, 2004) már megerősödtek ezen a területen, és fokozatosan a tagállamok is egyre inkább összekapcsolják a dohányzást szabályozó politikáikat a drogmegelőzéssel.
Kontrolltiltak mot lovlige rusmidler bidrar til å etablere et normativt grunnlag som andre forebyggende tiltak kan bygge på. Samfunnsnormer som tillater bruk av tobakk og alkohol og tolererer den innflytelsen de har på atferden, er kjente risikofaktorer for en velvillig holdning til bruk av ulovlige rusmidler (Becoña, 2002). I motsetning til det de fleste tror, påvirkes sosiale normer mer av kontrolltiltak enn av mediekampanjer eller holdningsskapende tiltak (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) sammenlignet kontrolltiltak mot tobakk og indikatorer på røyking hos barn/ungdom i medlemsstatene i EU og fant at det er en forbindelse mellom streng tobakkskontroll (reklameforbud, aldersgrenser for kjøp, restriksjoner osv.) og røykevaner. Andelen ungdom som røyker var større i land med en forholdsvis slapp tobakkspolitikk (f.eks. Danmark, Tyskland og Storbritannia) enn i land med strengere kontroll (f.eks. Frankrike, Sverige og Norge). Man vet at effekten av forebyggende tiltak begrenses hvis de motarbeides, eller ikke støttes, av normene og politikken i samfunnet. Initiativer fra EU og WHO (Aspect Consortium, 2004) på dette området har vunnet støtte, og medlemsstatene knytter nå i økende grad tobakksregulering opp mot det forebyggende arbeidet mot narkotika.
Środki kontroli narkotyków legalnych pomagają stworzyć fundamenty normatywne, na których budowane mogą być kolejne środki zapobiegawcze. Normy społeczne, które wspierają spożywanie tytoniu i alkoholu oraz tolerują ich wpływ na zachowanie, to powszechnie znane czynniki ryzyka prowadzące do powstania przychylnego nastawienia do nielegalnych narkotyków i ich spożywania (Becoña, 2002). W przeciwieństwie do powszechnego przekonania, większy wpływ na normy społeczne ma polityka kontrolna niż kampanie medialne czy podejście edukacyjne (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) porównał środki kontroli tytoniu i wskaźniki palenia wśród dzieci/młodzieży w Państwach Członkowskich i wykazał związek pomiędzy surowością polityki kontroli tytoniu (zakaz reklamowania, ograniczenia wiekowe przy sprzedaży, restrykcje itd.) a zwyczajami palenia. Odsetek palących wśród młodzieży był wyższy w państwach o względnie łagodnej polityce (np. w Danii, Niemczech i Wielkiej Brytanii), niż w państwach o ściślejszej kontroli (np. we Francji, w Szwecji i Norwegii). Wiadomo, że wpływ interwencji zapobiegawczych jest ograniczony, jeśli przeciwdziałają im lub przynajmniej nie wspierają ich normy i polityka społeczna. Inicjatywy UE i WHO (Aspect Consortium, 2004) w tej dziedzinie zyskują na popularności i Państwa Członkowskie coraz silniej łączą politykę kontroli tytoniu z zapobieganiem narkotykom.
Măsurile de control al drogurilor legale contribuie la stabilirea bazei normative pe care pot fi instituite alte măsuri preventive. Normele societale care susţin consumul de tutun şi de alcool şi tolerează influenţa acestora asupra comportamentului sunt recunoscute ca factor de risc pentru o atitudine favorabilă faţă de drogurile ilegale şi de consumul de asemenea droguri (Becoña, 2002). Contrar convingerii generale, normele societale sunt influenţate mai mult de politicile de control decât de campaniile din mass-media sau de abordările educative (Hawks et al., 2002; Canning et al., 2004). Eurostat (2002) a realizat o comparaţie a măsurilor de combatere a tabagismului şi a indicatorilor privind fumatul în rândul copiilor/adolescenţilor din statele membre ale Uniunii Europene, stabilind că există o legătură între politicile de combatere a tabagismului (interzicerea publicităţii, limită de vârstă pentru cumpărare, restricţii etc.) şi obiceiurile legate de fumat. S-a constatat că procentul de fumători în rândul adolescenţilor este mai mare în ţările cu politici relativ permisive (de exemplu în Danemarca, Germania şi în Regatul Unit) decât în ţările în care controlul este mai strict (de exemplu Franţa, Suedia şi Norvegia). Se ştie că impactul acţiunilor preventive este limitat dacă acestea sunt contracarate sau dacă nu sunt susţinute de normele societale şi de politici. Iniţiativele Uniunii Europene şi ale OMS (Aspect Consortium, 2004) în acest domeniu au câştigat teren, iar statele membre stabilesc o legătură din ce în ce mai puternică între politicile de combatere a tabagismului şi prevenirea drogurilor.
Opatrenia na kontrolu legálnych drog pomáhajú vytvárať normatívne základy, na ktorých možno budovať ďalšie preventívne opatrenia. Spoločenské normy, ktoré podporujú užívanie tabaku a alkoholu a tolerujú ich vplyv na správanie, sú dobre známymi rizikovými faktormi zhovievavého postoja k nelegálnym drogám a ich užívaniu (Becoña 2002). Na rozdiel od všeobecne rozšíreného presvedčenia ovplyvňuje spoločenské názory viac politika kontroly, než masmediálne kampane alebo výchovné metódy (Hawks a kol. 2002; Canning a kol. 2004). Eurostat (2002) porovnal opatrenia na kontrolu tabaku a indikátory fajčenia detí/mladistvých v členských štátoch EÚ a zistil súvislosť medzi prísnou politikou kontroly tabaku (zákaz reklamy, vekové obmedzenie kupujúcich, zákazy atď.) a fajčiarskymi návykmi. Zistená miera výskytu fajčiarov medzi mladistvými bol vyššia v krajinách s relatívne zhovievavou politikou (napr. v Dánsku, Nemecku a Spojenom kráľovstve), než v krajinách s prísnejšou kontrolou (napr. vo Francúzsku, Švédsku a v Nórsku). Je známe, že účinok preventívnych opatrení sa obmedzí, ak proti nim pôsobia alebo ich prinajmenšom nepodporujú spoločenské normy a politiky. V tejto oblasti sa ujali iniciatívy EÚ a Svetová zdravotnícka organizácia (SZO) (Aspect Consortium 2004) a členské štáty stále viac spájajú politiku kontroly tabaku s drogovou prevenciou.
Kontrollen av lagliga droger bidrar till att lägga en normativ grund för andra preventiva åtgärder. Samhällsnormer som tolererar tobaks- och alkoholanvändning och deras inflytande på människors beteende är välkända riskfaktorer för en överseende inställning till och användning av narkotika (Becoña, 2002). Tvärtemot vad folk tror påverkas samhällets normer mer av kontrollåtgärder än av massmediekampanjer och utbildningsinsatser (Hawks m.fl., 2002; Canning m.fl., 2004). Eurostat (2002) jämförde tobakskontroll och rökning bland barn/ungdomar i EU-medlemsstaterna och upptäckte att det fanns en koppling mellan tobakskontrollens stränghet (förbud mot reklam, åldersgräns för köp, restriktioner etc.) och rökvanorna. Rökningen var mer utbredd bland ungdomar i länder med relativt milda bestämmelser (t.ex. Danmark, Tyskland och Storbritannien) än i länder med strängare kontroll (t.ex. Frankrike, Sverige och Norge). Man vet att preventiva insatser får begränsad effekt om de motverkas, eller inte får stöd, av samhällets normer och politik. EU:s och WHO:s initiativ (Aspect Consortium, 2004) på detta område har vunnit terräng och medlemsstaterna kopplar nu alltmer samman tobakskontroll och narkotikaprevention.
2004. g.). Eirostats (2002. g.) salīdzināja tabakas kontroles pasākumus un smēķēšanas izplatības rādītājus bērnu/ pusaudžu vidū ES dalībvalstīs un noskaidroja, ka pastāv saistība starp tabakas kontroles politiku stingrību (reklāmas aizliegums, vecuma limiti pirkšanai, ierobežojumi, u.c.) un smēķēšanas ieradumiem. Smēķēšanas izplatība pusaudžu vidū ir augstāka valstīs ar relatīvi pielaidīgākām politikām (piemēram, Dānijā, Vācijā un Apvienotajā Karalistē) nekā valstīs, kur kontrole ir stingrāka (piemēram, Francijā, Zviedrijā un Norvēģijā). Ir zināms, ka preventīvo pasākumu ietekme ir ierobežota, ja pret tiem tiek izrādīta pretdarbība, vai arī tos neatbalsta sabiedrības normas un politikas. ES un PVO iniciatīvas (Aspect Consortium, 2004. g.) šajā jomā ir guvušas zināmu pamatu, un dalībvalstis tagad arvien vairāk saista tabakas kontroles politikas ar narkotiku lietošanas profilaksi.
  Uživalci drog in zapor  
Večina uživalcev drog ob sprejemu v zapor zmanjša uživanje drog ali z njim preneha. Vendar pa mnogo zapornikov nadaljuje svoj vzorec uživanja drog po zaprtju, nekateri pa začnejo droge uživati (in/ali si jih vbrizgavati) v zaporu.
The majority of drug users reduce or stop their drug use on admission to prison. However, many prisoners continue to use drugs after incarceration, and some start using drugs (and/or injecting drugs) in prison. Available studies show that between 8 % and 60 % of inmates report having used drugs while in prison, and 10–42 % report regular drug use (186).
La majorité des usagers de drogue réduisent leur consommation ou arrêtent de se droguer lorsqu'ils entrent en prison. Cependant, de nombreux détenus continuent à consommer de la drogue après leur incarcération et certains commencent à en consommer (et/ou à s'en injecter) en détention. D'après les études disponibles, entre 8 % et 60 % des détenus déclarent avoir consommé de la drogue en prison et 10 à 42 % font état d'une consommation régulière (186).
Die Mehrheit der Drogenkonsumenten reduziert oder beendet den Drogenkonsum bei Haftantritt. Viele Haftinsassen setzen den Drogenkonsum jedoch in der Haftanstalt fort, andere beginnen dort erst mit dem Konsum (und/oder der Injektion) von Drogen. Aus den vorliegenden Studien geht hervor, dass zwischen 8 % und 60 % der Haftinsassen angaben, während der Inhaftierung Drogen konsumiert zu haben, und zwischen 10 % und 42 % berichteten, regelmäßig Drogen konsumiert zu haben (186).
La mayoría de los consumidores de drogas suspende o reduce su consumo cuando ingresa en prisión. No obstante, muchos reclusos continúan el consumo tras la encarcelación y algunos empiezan a consumirlas (o a inyectárselas) en prisión. Los estudios disponibles revelan que entre el 8 % y el 60 % de los presos declara haber consumido drogas en prisión, y entre el 10 % y el 42 % se consideran consumidores regulares (186).
La maggioranza dei tossicodipendenti riduce o interrompe il consumo nel momento in cui entra in carcere, ma alcuni detenuti portano avanti il loro modello di consumo di stupefacenti, mentre altri cominciano a farne uso (e/o per via parenterale) proprio in carcere. Gli studi disponibili indicano che una percentuale compresa tra l’8% e il 60% dei detenuti segnala un consumo di sostanze stupefacenti in carcere e un 10-42% segnala un uso regolare di droghe (186).
A maioria dos toxicodependentes reduz o consumo ou deixa de consumir aquando da admissão no estabelecimento prisional. No entanto, alguns detidos mantêm o seu padrão de consumo de drogas e outros iniciam o consumo (e/ou começam a injectar drogas) já na prisão. Os estudos disponíveis mostram que entre 8% e 60% dos reclusos afirmam ter consumido drogas na prisão, e 10–42% referem um consumo regular de droga (186).
Η πλειονότητα των χρηστών ναρκωτικών μειώνει ή σταματά τη χρήση ναρκωτικών κατά την έναρξη της φυλάκισης. Όμως, πολλοί κρατούμενοι συνεχίζουν τη χρήση και ορισμένοι αρχίζουν να κάνουν χρήση (ή/και να κάνουν ενέσιμη χρήση) κατά τη διάρκεια της κράτησής τους. Οι διαθέσιμες μελέτες δείχνουν ότι ποσοστό 8 % - 60 % αναφέρει ότι έκανε χρήση ναρκωτικών στη φυλακή και 10 – 42 % αναφέρει συστηματική χρήση ναρκωτικών (186).
Hoewel de meeste drugsgebruikers stoppen met drugs of hun drugsgebruik verminderen wanneer zij in de gevangenis terechtkomen, zijn er ook veel gedetineerden die in hun gebruikspatroon volharden. Sommige gedetineerden komen zelfs pas in de gevangenis voor het eerst in aanraking met drugsgebruik (en/of met het injecteren van drugs). Uit de beschikbare onderzoeken blijkt dat tussen de 8 en 60% van de gedetineerden aangeeft tijdens hun verblijf in de gevangenis drugs te hebben gebruikt; 10 tot 42% rapporteert een regelmatig drugsgebruik (186).
Většina uživatelů drog po nástupu do vězení užívání drog omezí nebo s ním přestane. Mnoho vězňů však pokračuje v užívání drog i po uvěznění a někteří z nich drogy ve vězení začnou užívat (nebo si je aplikovat nitrožilně). Dostupné studie ukazují, že 8–60 % vězňů uvádí, že během pobytu ve vězení užívali drogy, a 10–42 % uvádí pravidelné užívání drog (186).
De fleste stofbrugere reducerer eller standser deres stofbrug ved indsættelsen i fængslet, men mange af de indsatte fortsætter deres stofbrug efter fængslingen, mens andre begynder at bruge stoffer (og/eller injicere stoffer) i fængslet. Det fremgår af tilgængelige undersøgelser, at mellem 8 % og 60 % af alle indsatte angiver at have brugt stoffer i fængslet, mens 10–42 % angiver, at de regelmæssigt har brugt stoffer (186).
Enamik uimastitarbijaid vähendab vanglasse sattudes uimastite tarbimist või lõpetab selle. Paljud vangid siiski jätkavad uimastite tarbimist pärast vanglasse sattumist ning osa alustab uimastite tarbimist (ja/või süstimist) vanglas. Olemasolevad uuringud näitavad, et vangidest on enda väitel 8–60% kasutanud vanglas olles uimasteid ja 10–42% tarbivad uimasteid regulaarselt (186).
Suurin osa huumeidenkäyttäjistä vähentää huumeidenkäyttöä tai lopettaa sen vankilaan jouduttuaan. Jotkut vangit kuitenkin jatkavat huumeidenkäyttöä, ja toiset taas aloittavat käytön (ja/tai injektiokäytön) vasta vankilassa. Saatavilla olevien tutkimustietojen mukaan 8–60 prosenttia vangeista ilmoittaa käyttäneensä huumeita vankilassa, ja 10–42 prosenttia ilmoittaa käyttävänsä huumeita säännöllisesti (186).
A kábítószer-használók többsége csökkenti vagy abbahagyja a kábítószer-használatot a börtönben. Sok elítélt azonban a bebörtönzését követően is folytatja a kábítószer-használatot, sőt, néhányan éppen a börtönben kezdenek el kábítószert használni (és/vagy injekciózni). A rendelkezésre álló tanulmányok azt mutatják, hogy az elítéltek 8–60%-a számol be kábítószer-használatról a börtönben töltött idő alatt, és 10–42% számol be rendszeres kábítószer-használatról(186).
De fleste reduserer eller holder opp med narkotikabruken etter innsettelsen. Imidlertid fortsetter mange innsatte å bruke narkotika, og noen begynner først å bruke narkotika (og/eller injisere narkotika) i fengsel. Tilgjengelige studier viser at mellom 8 % og 60 % av de innsatte rapporterer å ha brukt narkotika i løpet av soningstiden, og 10-42 % rapporterer om regelmessig bruk av narkotika (186).
Większość osób zażywających narkotyki ogranicza lub zaprzestaje zażywania z chwilą osadzenia w więzieniu. Jednakże wielu więźniów nadal przyjmuje narkotyki po uwięzieniu, a niektórzy zaczynają stosować narkotyki (i/lub przyjmować je dożylnie) właśnie w więzieniu. Dostępne badania wykazują, że od 8% do 60% więźniów przyznaje się do zażywania narkotyków w więzieniu, a od 10% do 42% mówi o regularnym zażywaniu narkotyków (186).
Majoritatea consumatorilor de droguri îşi reduc sau încetează consumul de droguri la intrarea în închisoare. Totuşi, mulţi deţinuţi continuă să consume droguri după încarcerare, iar unii chiar încep să consume droguri (şi/sau să îşi injecteze droguri) în închisoare. Studiile existente arată că între 8 % şi 60 % din deţinuţi declară că au consumat droguri pe durata detenţiei, iar 10–42 % au declarat că au consumat droguri în mod regulat (186).
Väčšina užívateľov drog po nástupe do väzenia užívanie drog obmedzí alebo s ním skončí. Mnohí väzni však pokračujú v užívaní drog aj po uväznení a niektorí začínajú užívať (alebo injekčne užívať) drogy až vo väzení. Podľa dostupných štúdií počas pobytu vo väzení uvádza užitie drog 8 % až 60 % väzňov a 10 % až 42 % uvádza ich pravidelné užívanie (186).
De flesta narkotikamissbrukare minskar eller upphör med sitt missbruk när de kommer till fängelset. Många fortsätter dock att missbruka och andra börjar med narkotika (och/eller injektionsmissbruk) under tiden i fängelset. De studier som finns visar att mellan 8 % och 60 % av internerna uppger sig ha använt droger medan de har suttit i fängelse, och 10–42 % uppger sig ha gjort detta regelbundet(186).
Lielākā daļa narkotiku lietotāju, nonākot ieslodzījumā, narkotiku lietošanu samazina vai pārtrauc. Taču daudzi ieslodzītie turpina lietot narkotikas, un daži sāk narkotiku lietošanu (un/ vai narkotiku injicēšanu) ieslodzījumā. Pieejamie pētījumi norāda, ka 8 % līdz 60 % no ieslodzītajiem atzīst narkotiku lietošanu, atrodoties ieslodzījumā, un 10–42% atzīst regulāru narkotiku lietošanu (186).
  Uvodna opomba  
Pričujoče letno poročilo temelji na podatkih, ki so jih v obliki nacionalnih poročil Centru poslale države članice EU, države kandidatke in Norveška (ki sodeluje pri delu Centra od leta 2001). Vsi tukaj uporabljeni statistični podatki se nanašajo na leto 2003 (ali na zadnje razpoložljivo leto).
This annual report is based on information provided to the EMCDDA by the EU Member States and candidate countries and Norway (participating in the work of the EMCDDA since 2001) in the form of a national report. The statistical data reported here relate to the year 2003 (or the last year available). Graphics and tables in this report may reflect a subset of EU countries: the selection is made on the basis of those countries from which data are available for the period of interest.
Le présent rapport annuel est basé sur les informations fournies à l’OEDT par les Etats membres de l’Union européenne, les pays candidats et la Norvège (qui participe aux activités de l’OEDT depuis 2001) sous la forme de rapports nationaux. Les données statistiques publiées dans cette édition du rapport concernent l’année 2003 (ou la dernière année disponible). Il est possible que les grahiques et les tableaux ne reflètent que la situation d’un sous-ensemble de pays de l’Union européenne: la sélection a été effectuée sur la base des pays concernant lesquels des données sont disponibles pour la période qui nous intéresse.
Der Jahresbericht beruht auf Informationen, die der EBDD von den EU-Mitgliedstaaten, den Kandidatenländern und von Norwegen (das seit 2001 an der Arbeit der EBDD beteiligt ist) in Form nationaler Berichte zur Verfügung gestellt wurden. Die hier veröffentlichten statistischen Angaben beziehen sich auf das Jahr 2003 (oder das letzte Jahr, für das Daten vorlagen). Die Grafiken und Tabellen in diesem Bericht beziehen sich in einigen Fällen nur auf einen Teil der EU-Länder: Die Auswahl erfolgte auf der Grundlage der Länder, die für den Bezugszeitraum Daten zur Verfügung gestellt haben.
El presente Informe Anual se basa en la información facilitada al OEDT por los Estados miembros de la UE y los países candidatos, así como Noruega (que participa en las actividades del OEDT desde 2001), en forma de informes nacionales. Los datos estadísticos que aquí presentamos se refieren al año 2003 (o al último año para el que se dispone de datos). A veces, los gráficos y los cuadros se refieren sólo a un subgrupo de países de la Unión Europea: la selección se efectúa eligiendo aquellos países que cuentan con datos para el período de interés.
La presente relazione annuale si fonda sulle informazioni fornite all’OEDT dagli Stati membri, dai paesi candidati all’adesione e dalla Norvegia (che partecipa ai lavori dell’OEDT sin dal 2001) sotto forma di relazioni nazionali. I dati statistici ivi riportati si riferiscono al 2003 (o all’ultimo anno disponibile). I grafici e le tabelle della relazione possono riferirsi a un gruppo ristretto di paesi dell’UE: la selezione viene fatta in base ai paesi sui quali sono disponibili informazioni per il periodo di riferimento.
O presente relatório anual baseia-se em informação fornecida ao OEDT pelos Estados‑Membros da UE, os países candidatos e a Noruega (que participa no trabalho do OEDT desde 2001) através dos respectivos relatórios nacionais. Os dados estatísticos aqui incluídos referem-se ao ano de 2003 (ou ao último ano disponível). Os gráficos e quadros incluídos no presente relatório podem reflectir a situação existente num subconjunto de países europeus: a selecção é efectuada com base nos países que dispõem de dados em relação ao período em causa.
Η ετήσια έκθεση βασίζεται σε πληροφορίες που παρέχουν στο ΕΚΠΝΤ τα κράτη μέλη της ΕΕ και οι υποψήφιες χώρες και η Νορβηγία (η οποία συμμετέχει στο έργο του ΕΚΠΝΤ από το 2001) μέσω των εθνικών εκθέσεων που εκπονούν. Τα στατιστικά στοιχεία που αναφέρονται σε αυτήν αφορούν το έτος 2003 (ή το τελευταίο έτος για το οποίο υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία). Οι γραφικές παραστάσεις και οι πίνακες που περιέχονται στην έκθεση ενδέχεται να αφορούν ένα υποσύνολο χωρών της ΕΕ: η επιλογή γίνεται με βάση τις χώρες εκείνες για τις οποίες υπάρχουν διαθέσιμα στοιχεία για την υπό εξέταση περίοδο.
Dit jaarverslag is gebaseerd op informatie die de lidstaten van de EU, alsmede de kandidaat-lidstaten en Noorwegen (dit land neemt sinds 2001 deel aan de activiteiten van het EWDD) in de vorm van nationale verslagen aan het EWDD verstrekken. De statistische gegevens in dit jaarverslag hebben betrekking op 2003 (of het meest recente jaar waarover informatie beschikbaar is). De grafieken en tabellen in dit verslag hoeven niet altijd een weerspiegeling van de situatie in alle EU-lidstaten te zijn: selectie vindt plaats op basis van de landen die gegevens over de desbetreffende periode beschikbaar hebben.
Tato výroční zpráva vychází z informací, které EMCDDA poskytly členské státy EU, kandidátské země a Norsko (jež se na činnosti EMCDDA podílí od roku 2001) v podobě národních zpráv. Zde uváděné statistické údaje se vztahují k roku 2003 (nebo k poslednímu roku, za který byly k dispozici). Grafy a tabulky obsažené v této zprávě se mohou týkat podskupiny zemí EU: výběr je proveden na základě zemí, z nichž jsou k dispozici údaje pro příslušné období.
Årsberetningen er baseret på oplysninger, som EONN har modtaget fra EU-medlemsstaterne, kandidatlandene og Norge (der har deltaget i EONN's arbejde siden 2001) i form af nationale rapporter. De her anvendte statistiske data vedrører 2003 (eller det seneste år, for hvilket der foreligger data). Grafikker og tabeller i denne beretning kan afspejle en delmængde af EU-lande: udvælgelsen er foretaget på grundlag af de lande, for hvilke der foreligger data i den pågældende periode.
Käesolev aastaaruanne on koostatud teabe põhjal, mis on EMCDDA-le esitatud Euroopa Liidu liikmesriikide, kandidaatriikide ja Norra (osaleb järelevalvekeskuse töös alates 2001. aastast) riiklike aruannetena. Käesolevas aastaaruandes on kasutatud 2003. aasta (või viimase aasta, mille kohta andmed olid kättesaadavad) statistilisi andmeid. Käesoleva aruande graafikud ja tabelid kajastavad mitmete ELi liikmesriikide andmeid: valik on tehtud nendest riikidest, mille kohta on olemas andmed uuritavast ajavahemikust.
Tämä vuosiraportti perustuu tietoihin, joita seurantakeskus on saanut EU:n jäsenvaltioilta, jäsenehdokasmailta ja Norjalta (joka on osallistunut seurantakeskuksen työhön vuodesta 2001) kansallisen raportin muodossa. Tässä esitetyt tilastotiedot koskevat vuotta 2003 (tai viimeisintä vuotta, jolta tietoja on saatavissa). Raportin graafiset esitykset ja taulukot saattavat kuvata vain joidenkin EU-maiden tilannetta: ne on valittu sillä perusteella, mistä maista tietoja on saatavissa kyseiseltä ajanjaksolta.
Ez az éves jelentés az Európai Unió tagállamai, a tagjelölt országok és Norvégia (amely 2001 óta vesz részt az EMCDDA munkájában) részéről az EMCDDA számára országjelentés formájában rendelkezésre bocsátott információkon alapul. Az itt közölt statisztikai adatok a 2003. évre (illetve az utolsó rendelkezésre álló évre) vonatkoznak. A jelentésben szereplő ábrák és táblázatok olykor csak az EU-országok egy alcsoportjára vonatkoznak; a kiválasztás ilyen esetben a tárgyalt időszakra vonatkozó adatok elérhetősége alapján történik.
Årsrapporten er utarbeidet på grunnlag av de nasjonale rapportene EONN har mottatt fra EUs medlemsstater, søkerlandene og Norge (som har deltatt i EONNs arbeid siden 2001). De statistiske dataene som presenteres her, gjelder for år 2003 (eventuelt siste år med tilgjengelige data). Grafiske framstillinger og tabeller i rapporten kan vise til undersett av EU-land. Utvalget er gjort på grunnlag av de landene som har data tilgjengelig for den aktuelle perioden.
Niniejsze sprawozdanie roczne powstało w oparciu o informacje udostępnione EMCDDA przez Państwa Członkowskie UE, kraje kandydujące oraz Norwegię (biorącą udział w pracach EMCDDA od 2001 r.) w postaci sprawozdania krajowego. Przedstawione tutaj dane statystyczne dotyczą roku 2003 (lub ostatniego roku, dla którego dostępne są dane). Informacje graficzne i tabele zawarte w niniejszym sprawozdaniu mogą odnosić się jedynie do określonej grupy państw UE. Wybór dokonywany jest spośród państw, z których dostępne są informacje za dany okres.
Prezentul raport anual se bazează pe informaţiile furnizate agenţiei OEDT de statele membre, ţările candidate şi Norvegia (care participă la activitatea OEDT din 2001), sub forma de rapoarte naţionale. Datele statistice prezentate în raport se referă la anul 2003 (sau la cel mai recent an pentru care sunt disponibile informaţii). Este posibil ca graficele şi tabelele din prezentul raport să ilustreze doar situaţia din anumite ţări UE, selectate pe baza disponibilităţii datelor pe perioada relevantă.
Táto výročná správa vychádza z informácií, ktoré vo forme národných správ poskytli EMCDDA členské štáty EÚ, kandidátske krajiny a Nórsko (ktoré sa zúčastňuje na práci EMCDDA od roku 2001). Uvádzané štatistické údaje sa vzťahujú na rok 2003 (alebo na posledný rok, za ktorý boli k dispozícii). Grafy a tabuľky v tejto správe môžu niekedy zobrazovať podmnožinu štátov EÚ: výber sa robil na základe krajín, ktoré za sledované obdobie poskytli údaje.
Årsrapporten bygger på den information som ECNN har fått i form av nationella rapporter från EU-medlemsstaterna, kandidatländerna och Norge (som har deltagit i ECNN:s arbete sedan 2001). Den statistik som redovisas avser 2003 (eller det senaste år för vilket uppgifter finns tillgängliga). Diagram och tabeller kan avse en delgrupp av EU-länderna: urvalet har gjorts utifrån för vilka länder det funnits tillgängliga uppgifter för den berörda perioden.
Šis gada ziņojums ir sagatavots, pamatojoties uz informāciju, ko valsts ziņojuma veidā EMCDDA iesniegušas ES dalībvalstis un kandidātvalstis, un Norvēģija (līdzdarbojas EMCDDA darbā kopš 2001. gada). Šajā ziņojumā ietvertie statistikas dati attiecas uz 2003. gadu (vai pēdējo gadu, par kuru pieejami dati). Šī pārskata shēmas un tabulas šajā pārskatā var atspoguļot ES valstu datus: atlase ir veikta, ņemot par pamatu tās valstis, no kurām ir pieejami dati par attiecīgo laika periodu.
  Poglavje 5: Kokain in c...  
: Nacionalna poročila Reitox (2004), pridoblejna iz raziskav prebivalstva, poročil ali znanstvenih člankov. Glej tudi tabelo GPS-0 v Statističnem biltenu 2005.
: Reitox national reports (2004), taken from population surveys, reports or scientific articles. See also Table GPS-0 in the 2005 statistical bulletin.
: Rapports nationaux Reitox (2004), extraits d'enquêtes de population, de rapports ou d'articles scientifiques. Voir également Tableau GPS-0 dans le bulletin statistique de 2005.
: Nationale Reitox-Berichte (2004), auf der Grundlage von demografischen Erhebungen, Berichten oder wissenschaftlichen Artikeln. Siehe auch Tabelle GPS-0 im Statistical Bulletin 2005.
: Informes nacionales de la red Reitox (2004), extraídos de encuestas de población, informes o artículos científicos. Véase el cuadro GPS-0 del boletín estadístico de 2005.
: Relatórios Nacionais Reitox (2004), obtidos a partir de inquéritos à população, relatórios ou artigos científicos. Ver também Quadro GPS-0, Boletim Estatístico de 2005.
: Εθνικές εκθέσεις δικτύου Reitox (2004), από έρευνες πληθυσμού, εκθέσεις ή επιστημονικά άρθρα. Βλέπε επίσης πίνακα GPS-0 στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005.
: Nationale Reitox-verslagen 2004, gebaseerd op onderzoeksverslagen of wetenschappelijke artikelen. Zie ook tabel GPS-0 in het Statistical Bulletin 2005.
: Národní zprávy zemí zapojených do sítě Reitox (2004), převzato z průzkumů obyvatelstva, zpráv nebo vědeckých článků. Viz též tabulka GPS-0 ve Statistickém věstníku 2005.
: Nationale Reitox-rapporter (2004) – oplysninger hentet i befolkningsundersøgelser, rapporter eller videnskabelige artikler. Se tillige tabel GPS-0 i Statistical bulletin 2005.
: Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruanded (2004), andmed saadud rahvastiku-uuringutest, aruannetest või teadusartiklitest. Vaata ka tabelit GPS-0 2005. aasta statistikabülletäänis.
: Reitoxin kansalliset raportit (2004), tiedot on saatu väestötutkimuksista, raporteista tai tieteellisistä artikkeleista. Ks. myös taulukko GPS-0 vuoden 2005 Tilastotiedotteessa.
: Reitox országjelentések (2004), amelyek lakossági felmérésekre, jelentésekre vagy tudományos cikkekre épülnek. Ld. még a GPS-0 táblázatot a 2005. évi statisztikai értesítőben.
: Nasjonale Reitox-rapporter (2004), hentet fra befolkningsundersøkelser, rapporter eller vitenskapelige artikler. Se også tabell GPS-0 i Statistiske opplysninger 2005.
: Sprawozdania krajowe Reitox (2004), informacje zebrane z badań sondażowych populacji, sprawozdań lub artykułów naukowych. Patrz także Tabela GPS-0 w Biuletynie Statystycznym na rok 2005.
: Rapoartele naţionale Reitox (2004), preluate din anchete asupra populaţiei, rapoarte sau articole ştiinţifice. Vezi şi Tabelul GPS-0 din Buletinul statistic 2005.
: Národné správy Reitox (2004), prevzaté z prieskumov obyvateľstva, zo správ alebo z vedeckých článkov. Pozri tiež tabuľku GPS-0 v štatistickej ročenke 2005.
: Nationella Reitox-rapporter (2004), hämtat från befolkningsundersökningar, rapporter eller vetenskapliga artiklar. Se även tabell GPS-0 i statistikbulletinen för 2005.
: Reitox nacionālie ziņojumi (2004), iedzīvotāju aptaujas, ziņojumi, un zinātniskie raksti. Skatīt arī tabulu GPS-0 2005. gada statistikas biļetenā.
  Zasegi in informacije o...  
Največ heroina, ki se ga porabi v EU, se pridela v Afganistanu (vedno več) ali ob trgovskih poteh za opij, predvsem v Turčiji (UNODC, 2003a; INCB, 2005), v Evropo pa vstopi po dveh glavnih trgovskih poteh.
Heroin consumed in the EU is predominantly manufactured in Afghanistan (increasingly) or along trafficking routes for opium, notably in Turkey (UNODC, 2003a; INCB, 2005), and enters Europe by two major trafficking routes. The historically important Balkan route continues to play a crucial role in heroin smuggling. Following transit through Pakistan, Iran and Turkey, the route then diverges into a southern branch, through Greece, the former Yugoslav republic of Macedonia (FYROM), Albania, part of Italy, Serbia, Montenegro and Bosnia–Herzegovina, and a northern branch, through Bulgaria, Romania, Hungary and Austria. The INCB (2005) reports that, in 2003, the northern branch of the Balkan route became the dominant one for heroin trafficking. Since the mid-1990s, heroin has increasingly been smuggled to Europe through the ‘Silk route’ via Central Asia, the Caspian Sea and the Russian Federation, Belarus or Ukraine (Reitox national reports, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Although these routes are the most important, several countries in eastern and western Africa and the Americas have made seizures of heroin destined for Europe in 2003 (CND, 2005; INCB, 2005).
L'héroïne consommée dans l'UE est principalement produite en Afghanistan (et de plus en plus) ou le long des routes empruntées par le trafic d'opium, notamment en Turquie (ONUDC, 2003a; OICS, 2005), et entre en Europe par deux axes principaux. La route des Balkans continue de jouer un rôle historique essentiel dans la contrebande d'héroïne. Après un transit par le Pakistan, l'Iran et la Turquie, la route se scinde ensuite en une branche méridionale qui traverse la Grèce, l'ancienne République yougoslave de Macédoine (ARYM), l'Albanie, une partie de l'Italie, la Serbie, le Monténégro et la Bosnie-et-Herzégovine, et une branche septentrionale traversant la Bulgarie, la Roumanie, la Hongrie et l'Autriche. L'OICS (2005) rapporte qu'en 2003, la branche septentrionale de la route des Balkans est devenue la route principale du trafic d'héroïne. Depuis le milieu des années 1990, l'héroïne est de plus en plus exportée en contrebande vers l'Europe par la «route de la soie» via l'Asie centrale, la mer Caspienne et la Fédération de Russie, le Belarus ou l'Ukraine (rapports nationaux Reitox, 2004; ONUDCa, 2003; CND, 2005; OICS, 2005). Bien que ces itinéraires soient les plus importants, plusieurs pays d'Afrique de l'Est et de l'Ouest et d'Amérique ont effectué des saisies d'héroïne destinée au marché européen en 2003 (CND, 2005; OICS, 2005).
Das in der EU konsumierte Heroin wird vor allem (und in zunehmendem Maße) in Afghanistan oder entlang der Routen des Opiumhandels, insbesondere in der Türkei (UNODC, 2003a; INCB, 2005), hergestellt und gelangt über zwei große Drogenhandelsrouten nach Europa. Die traditionell wichtige Balkanroute spielt weiterhin eine wesentliche Rolle im Heroinschmuggel. Nach dem Transit durch Pakistan, den Iran und die Türkei gabelt sich die Route in einen südlichen und einen nördlichen Teil: Die südliche Route führt durch Griechenland, die ehemalige jugoslawische Republik Mazedonien (FYROM), Albanien, einen Teil Italiens, Serbien und Montenegro sowie Bosnien-Herzegowina, während die nördliche Route durch Bulgarien, Rumänien, Ungarn und Österreich führt. In INCB (2005) wird berichtet, dass 2003 der Heroinhandel insbesondere über den nördlichen Teil der Balkanroute der erfolgte. Seit Mitte der 90er Jahre wird Heroin zunehmend entlang der „Seidenstraße“ über Zentralasien, das Kaspische Meer und die Russische Föderation, Weißrussland oder die Ukraine geschmuggelt (Nationale Reitox-Berichte, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Obwohl dies die wichtigsten Routen sind, wurde im Jahr 2003 auch in mehreren Ländern Ost- und Westafrikas sowie Nord-, Mittel- und Südamerikas Heroin sichergestellt, das für Europa bestimmt war (CND, 2005; INCB, 2005).
La heroína que se consume en la UE se produce principalmente (y cada vez más) en Afganistán o a lo largo de las rutas de tráfico de opio, sobre todo en Turquía (ONUDD, 2003a; JIFE, 2005), y entra en Europa por dos rutas principales. La ruta de los Balcanes, de importancia histórica, sigue desempeñando un papel vital en el contrabando de heroína. Tras atravesar Pakistán, Irán y Turquía, la ruta se divide en dos tramos: al sur por Grecia, la Antigua República Yugoslava de Macedonia (ARYM), Albania, parte de Italia, Serbia, Montenegro y Bosnia y Herzegovina; y al norte por Bulgaria, Rumanía, Hungría y Austria. La JIFE (2005) señala que, en 2003, el tramo norte de la ruta de los Balcanes pasó a ser la ruta predominante para el tráfico de heroína. Desde mediados de la década de 1990, ha aumentado el contrabando de heroína hacia Europa a través de la «ruta de la seda» por Asia Central, el Mar Caspio y la Federación Rusa, Bielorrusia o Ucrania (Informes nacionales de la red Reitox, 2004; ONUDD, 2003a; CDE, 2005; JIFE, 2005). Aunque estas rutas son las más importantes, varios países de África Oriental y Occidental y América se incautaron en 2003 de heroína destinada a Europa (CDE, 2005; JIFE, 2005).
L’eroina consumata nell’UE risulta prodotta prevalentemente in Afghanistan (in aumento) o lungo le rotte del traffico di oppio, particolarmente in Turchia (UNODC, 2003a, INCB, 2005). L’eroina entra in Europa seguendo due principali rotte di traffico. Di queste, la rotta dei Balcani, storicamente importante, continua a svolgere un ruolo cruciale nel contrabbando di eroina: quest’ultima transita attraverso il Pakistan, l’Iran e la Turchia, dove la rotta si scinde in un percorso meridionale, attraverso la Grecia, l’ex Repubblica iugoslava di Macedonia (FYROM), l’Albania, una parte dell’Italia, la Serbia, il Montenegro e la Bosnia-Erzegovina, e in un percorso settentrionale attraverso Bulgaria, Romania, Ungheria e Austria. L’INCB (2005) riferisce che, nel 2003, il ramo settentrionale della rotta balcanica si è imposto sul traffico di eroina. Dalla metà degli anni Novanta, l’eroina viene contrabbandata in Europa sempre maggiormente attraverso un’ulteriore percorso, noto come “via della seta”: Asia centrale, Mar Caspio e Federazione russa, Bielorussia o Ucraina (relazioni nazionali Reitox, 2003; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Benché queste rotte siano le più importanti, nel 2003 è stata sequestrata eroina destinata all’Europa anche in alcuni paesi dell’Africa orientale e occidentale e delle Americhe (CND, 2005; INCB, 2005).
A heroína consumida na UE é maioritariamente produzida no Afeganistão (crescentemente) ou ao longo das rotas de tráfico do ópio, nomeadamente na Turquia (UNODC, 2003a; INCB, 2005), e entra na Europa através de duas rotas de tráfico principais. A rota dos Balcãs, historicamente importante, continua a desempenhar um papel crucial no contrabando de heroína. Após atravessar o Paquistão, o Irão e a Turquia, países de trânsito, esta rota subdivide-se num ramo meridional, através da Grécia, da Antiga República Jugoslava da Macedónia (ARJM), da Albânia, de parte de Itália, da Sérvia, de Montenegro e da Bósnia-Herzegovina, e num ramo setentrional, através da Bulgária, da Roménia, da Hungria e da Áustria. O INCB (2005) comunica que, em 2003, o ramo setentrional da rota dos Balcãs passou a ser o dominante no tráfico de heroína. Desde meados da década de 1990, o contrabando de heroína para a Europa tem-se intensificado através da “Rota da Seda”, que atravessa a Ásia Central, o mar Cáspio e a Federação Russa, a Bielorrússia ou a Ucrânia (Relatórios Nacionais Reitox, 2004; UNODCa, 2003; CND, 2005; INCB, 2005). Apesar de estas rotas serem as mais importantes, vários países da África Oriental e Ocidental e do continente americano efectuaram apreensões de heroína destinada à Europa em 2003 (CND, 2005; INCB, 2005).
Η ηρωίνη που καταναλώνεται στην ΕΕ παρασκευάζεται πρωτίστως στο Αφγανιστάν (ολοένα και περισσότερο) ή κατά μήκος των οδών διακίνησης του οπίου, ειδικότερα στην Τουρκία (UNODC, 2003α INCB, 2005), και εισάγεται στην Ευρώπη από δύο σημαντικές οδούς διακίνησης. Η ιστορικά σημαντική βαλκανική οδός εξακολουθεί να διαδραματίζει καθοριστικό ρόλο στο λαθρεμπόριο ηρωίνης. Η μεταφορά γίνεται μέσω Πακιστάν, Ιράν και Τουρκίας και στη συνέχεια η οδός χωρίζεται σε ένα νότιο παρακλάδι που διέρχεται την Ελλάδα, την πρώην Γιουγκοσλαβική Δημοκρατία της Μακεδονίας (πΓΔΜ), την Αλβανία, μέρος της Ιταλίας, τη Σερβία, το Μαυροβούνιο και τη Βοσνία-Ερζεγοβίνη, και σε ένα βόρειο παρακλάδι μέσω Βουλγαρίας, Ρουμανίας, Ουγγαρίας και Αυστρίας. Το Διεθνές Όργανο Ελέγχου των Ναρκωτικών (INCB) (2005) ανέφερε ότι, το 2003, το βόρειο παρακλάδι της βαλκανικής οδού έγινε κυρίαρχο στη διακίνηση ηρωίνης. Από τα μέσα της δεκαετίας του 1990, η ηρωίνη εισάγεται λαθραία στην Ευρώπη ολοένα και συχνότερα από τον λεγόμενο «δρόμο του μεταξιού» μέσω της Κεντρικής Ασίας, της Κασπίας θάλασσας και της Ρωσικής Ομοσπονδίας, της Λευκορωσίας ή της Ουκρανίας (εθνικές εκθέσεις δικτύου Reitox, 2004· UNODC, 2003a· CND, 2005· INCB, 2005). Μολονότι αυτές είναι οι σημαντικότερες οδοί, αρκετές χώρες της ανατολικής και της δυτικής Αφρικής και της αμερικανικής ηπείρου κατέσχεσαν ποσότητες ηρωίνης που προορίζονταν για την Ευρώπη το 2003 (CND, 2005· INCB, 2005).
De heroïne die in de EU wordt gebruikt, wordt voornamelijk (en in toenemende mate) in Afghanistan en langs de handelsroutes voor opium (met name in Turkije) geproduceerd (UNODC, 2003a; INCB, 2005). Heroïne komt via twee hoofdroutes in Europa terecht. De van oudsher belangrijke Balkanroute speelt nog steeds een essentiële rol in de heroïnesmokkel. De route splitst zich na doorvoer via Pakistan, Iran en Turkije in een zuidelijke tak (via Griekenland, de voormalige Joegoslavische Republiek Macedonië, Albanië, een deel van Italië, Servië, Montenegro en Bosnië-Herzegovina) en een noordelijke tak (via Bulgarije, Roemenië, Hongarije en Oostenrijk). Het INCB (2005) meldt dat de noordelijke tak via de Balkan zich in 2003 tot de belangrijkste handelsroute voor heroïne heeft ontwikkeld. Sinds het midden van de jaren negentig vindt de heroïnesmokkel ook steeds vaker via de “zijderoute” plaats, dat wil zeggen via Centraal-Azië, de Kaspische Zee en de Russische Federatie, Wit-Rusland of Oekraïne (nationale Reitox-verslagen, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Hoewel dit de belangrijkste routes zijn, hebben er in 2003 ook elders incidentele vangsten plaatsgevonden van voor Europa bestemde heroïne, bijvoorbeeld in een aantal Oost- en West-Afrikaanse landen en in Amerika (CND, 2005; INCB, 2005).
Heroin spotřebovávaný v EU se převážně vyrábí v Afghánistánu (stále více) nebo podél obchodních tras pro opium, zejména v Turecku (UNODC, 2003a; INCB, 2005), a do Evropy vstupuje dvěma hlavními obchodními trasami. Historicky důležitá balkánská trasa nadále hraje rozhodující úlohu při pašování heroinu. Po průchodu Pákistánem, Íránem a Tureckem se rozděluje na jižní větev (přes Řecko, Bývalou jugoslávskou republiku Makedonii, Albánii, část Itálie, Srbsko, Černou horu a Bosnu) a Hercegovinu a na severní větev (přes Bulharsko, Rumunsko, Maďarsko a Rakousko). INCB (2005) uvádí, že v roce 2003 se severní větev balkánské trasy stala pro nezákonný obchod s heroinem dominantní. Od poloviny 90. let 20. století se heroin stále více pašoval do Evropy po „Hedvábné cestě“ přes střední Asii, Kaspické moře a Ruskou federaci, Bělorusko nebo Ukrajinu (národní zprávy zemí zapojených do sítě Reitox, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Ačkoli jsou tyto trasy nejdůležitější, několik zemí ve východní a západní Africe a v Severní a Jižní Americe zachytilo v roce 2003 heroin určený pro Evropu (CND, 2005; INCB, 2005).
Den heroin, der forbruges i EU, er primært produceret i Afghanistan (i stigende grad) eller langs opiumruterne, især i Tyrkiet (UNODC, 2003a; INCB, 2005), og føres ind i Europa ad to større smuglerruter. Den traditionelt meget vigtige Balkan-rute spiller fortsat en afgørende rolle inden for heroinsmugling. Ruten, der løber igennem Pakistan, Iran og Tyrkiet, deler sig i en sydlig gren gennem Grækenland, Den Tidligere Jugoslaviske Republik Makedonien (FYROM), Albanien, en del af Italien, Serbien, Montenegro og Bosnien-Herzegovina og en nordlig gren gennem Bulgarien, Rumænien, Ungarn og Østrig. Ifølge INCB (2005) blev den nordlige gren af Balkan-ruten i 2003 den dominerende gren med hensyn til heroinsmugling. Siden midten af 1990'erne bliver heroin stadig oftere smuglet til Europa via 'Silkeruten' gennem Centralasien, Det Kaspiske Hav og Den Russiske Føderation, Belarus eller Ukraine (nationale Reitox-rapporter, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Selv om disse ruter er de vigtigste, foretog en række lande i Øst- og Vestafrika samt Nord-, Mellem- og Sydamerika i 2003 beslaglæggelser af heroin, der var bestemt til Europa (CND, 2005; INCB, 2005).
Rahvusvaheline Narkootikumide KontrollinõukoguEuroopa Liidus tarbitav heroiin toodetakse valdavalt Afganistanis (kasvutendents) või oopiumi kaubateedel, eelkõige Türgis (UNODC, 2003a; INCB, 2005), ning tuuakse Euroopasse kaht peamist kaubateed kasutades. Ajalooliselt tähtsal Balkani marsruudil on jätkuvalt otsustav roll heroiini salakaubaveos. Pärast transiitvedu läbi Pakistani, Iraani ja Türgi marsruut hargneb, kulgedes mööda lõunapoolset haru läbi Kreeka, endise Jugoslaavia Makedoonia Vabariigi, Albaania, osa Itaaliast, Serbia, Montenegro ja Bosnia-Hertsegoviina ning mööda põhjapoolset haru läbi Bulgaaria, Rumeenia, Ungari ja Austria. (INCB, 2005) teatab, et 2003. aastal sai Balkani marsruudi põhjaharust peamine heroiini kaubatee. Alates 1990ndate aastate keskpaigast on heroiini salakaubana Euroopasse toimetatud üha sagedamini mööda „Siiditeed” Kesk-Aasia, Kaspia mere ja Vene Föderatsiooni, Valgevene või Ukraina kaudu (Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruanded, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Kõnealused marsruudid on kõige tähtsamad, kuid 2003. aastal on Euroopasse saadetavat heroiini konfiskeeritud ka mitmes Ida- ja Lääne-Aafrika ning Lõuna- ja Põhja-Ameerika riigis (CND, 2005; INCB, 2005).
EU:ssa käytettävä heroiini tuotetaan pääasiallisesti (yhä enenevässä määrin) Afganistanissa tai oopiumin salakuljetusreittien varrella, varsinkin Turkissa (UNODC, 2003a; INCB, 2005), ja se saapuu Eurooppaan kahta merkittävää salakuljetusreittiä pitkin. Historiallisesti tärkeällä Balkanin reitillä on edelleen keskeinen merkitys heroiinin salakuljetuksessa. Reitti kulkee Pakistanin, Iranin ja Turkin kautta ja jakautuu sitten eteläiseen haaraan, joka kulkee Kreikan, entisen Jugoslavian tasavallan Makedonian (EJTM), Albanian, osittain Italian, Serbia ja Montenegron sekä Bosnia ja Hertsegovinan kautta, sekä pohjoiseen haaraan, joka kulkee Bulgarian, Romanian, Unkarin ja Itävallan kautta. INCB (2005) raportoi, että Balkanin reitin pohjoisesta haarasta tuli vuonna 2003 heroiinin salakuljetuksen tärkein reitti. Heroiinia on 1990-luvun puolivälistä lähtien salakuljetettu Eurooppaan yhä enemmän ns. "silkkitietä" pitkin Keski-Aasian, Kaspianmeren ja Venäjän, Valko-Venäjän tai Ukrainan kautta (Reitoxin kansalliset raportit, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Nämä ovat tärkeimmät reitit, mutta Eurooppaan tarkoitettua heroiinia takavarikoitiin vuonna 2003 myös useissa eteläisen ja läntisen Afrikan sekä Amerikan maissa (CND, 2005; INCB, 2005).
Az Európai Unióban fogyasztott heroin termelése elsősorban (növekvő mértékben) Afganisztánban történik, illetve az ópium kereskedelmi útvonalai mentén, konkrétan Törökországban (UNODC, 2003a; INCB, 2005), és két fő kereskedelmi útvonalon éri el Európát. A történetileg fontos balkáni útvonal változatlanul kulcsszerepet tölt be a heroincsempészetben. A Pakisztánon, Iránon és Törökországon való átszállítást követően az útvonal elágazik egy déli ágra Görögországon, a Macedónia volt Jugoszláv Köztársaságon, Albánián, Olaszország egy részén, Szerbián, Montenegrón és Bosznia-Hercegovinán keresztül, valamint egy északi ágra Bulgárián, Románián, Magyarországon és Ausztrián át. Az INCB (2005) jelentése szerint 2003-ban a balkáni útvonal északi ága vált a heroinkereskedelem fő útvonalává. Az 1990-es évek közepe óta a heroint egyre inkább a „Selyemúton” csempészik be Európába Közép-Ázsián, a Kaszpi-tengeren és az Orosz Föderáción, Fehéroroszországon vagy Ukrajnán keresztül (Reitox országjelentések, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Bár ezek az útvonalak a legfontosabbak, 2003-ban Kelet- és Nyugat-Afrika, illetve az amerikai kontinens több országából is jelentették Európába szánt heroinszállítmányok lefoglalását (CND, 2005; INCB, 2005).
Heroinen som brukes i EU er overveiende produsert i Afghanistan eller langs smuglerrutene, dvs. framfor alt i Tyrkia (UNODC, 2003a; INCB, 2005), og den føres inn i Europa langs to hovedruter. Den historisk viktige Balkan-ruten spiller fortsatt en avgjørende rolle i heroinsmuglingen. Etter sin vei gjennom Pakistan, Iran og Tyrkia deler ruten seg i en sørlig rute gjennom Hellas, Den tidligere jugoslaviske republikken Makedonia (FYROM), Albania, deler av Italia, Serbia, Montenegro og Bosnia-Hercegovina, og en nordlig rute gjennom Bulgaria, Romania, Ungarn og Østerrike. INCB (2005) oppgir at den nordlige grenen av Balkan-ruten i 2003 ble dominerende i heroinsmuglingen. Siden midten av 1990-tallet har smuglingen av heroin til Europa i økende grad fulgt Silkeveien via Sentral-Asia, Kaspihavet og Den russiske føderasjon, Hvite-Russland eller Ukraina (nasjonale Reitox-rapporter, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Selv om disse rutene er de viktigste, er det flere land i Øst- og Vest-Afrika og Nord- og Sør-Amerika som har gjort beslag av heroin som skulle til Europa i 2003 (CND, 2005; INCB, 2005).
Heroina spożywana w UE produkowana jest głównie w Afganistanie (w coraz większym stopniu) lub wzdłuż szlaków handlowych opium, zwłaszcza w Turcji (UNODC, 2003a; INCB, 2005), a wprowadzana jest do Europy dwoma głównymi szlakami handlowymi. Tradycyjnie ważny szlak bałkański w dalszym ciągu odgrywa kluczową rolę w przemycie heroiny. Po przejściu przez Pakistan, Iran oraz Turcję, szlak ten rozdziela się następnie na odnogę południową przechodzącą przez Grecję, byłą Jugosłowiańską Republikę Macedonii (FYROM), Albanię, część Włoch, Serbię, Czarnogórę oraz Bośnię i Hercegowinę, oraz na odnogę północną przebiegającą przez Bułgarię, Rumunię, Węgry oraz Austrię. INCB (2005) donosi, że w 2003 roku odnoga północna szlaku bałkańskiego zyskała dominację w przemycie heroiny. Od połowy lat 90-tych heroina w coraz większej ilości przemycana jest do Europy „jedwabnym szlakiem” przez Azję Środkową, Morze Kaspijskie oraz Federację Rosyjską, Białoruś lub Ukrainę (Sprawozdania krajowe Reitox, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Mimo że szlaki te należą do najważniejszych, w 2003 roku w kilku państwach na wschodzie i zachodzie Afryki oraz w obu Amerykach dokonano konfiskat heroiny przeznaczonej na rynek europejski (CND, 2005; INCB, 2005).
Heroina consumată în Uniunea Europeană este produsă predominant în Afganistan (din ce în ce mai mult) sau de-a lungul rutelor de trafic cu opiu, mai ales în Turcia (UNODC, 2003a; INCB, 2005), şi pătrunde în Europa pe două rute principale de trafic. Ruta tradiţională balcanică continuă să joace un rol crucial în contrabanda cu heroină. După tranzitul prin Pakistan, Iran şi Turcia, ruta se desparte într-un braţ sudic, prin Grecia, fosta Republică Iugoslavă a Macedoniei, Albania, o parte din Italia, Serbia, Muntenegru şi Bosnia–Herţegovina, şi un braţ nordic, prin Bulgaria, România, Ungaria şi Austria. INCB (2005) arată că, în 2003, braţul nordic al rutei balcanice a devenit cel dominant în traficul cu heroină. De la mijlocul anilor 1990, contrabanda cu heroină în Europa sa realizat tot mai mult pe „drumul mătăsii”, prin Asia Centrală, Marea Caspică şi Federaţia Rusă, Belarus sau Ucraina (rapoartele naţionale Reitox, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Deşi aceste rute sunt cele mai importante, în mai multe ţări din Africa de est şi de vest şi de pe continentele americane s-au realizat capturi de heroină destinate Europei în 2003 (CND, 2005; INCB, 2005).
Heroín konzumovaný v EÚ sa (stále vo väčšej miere) vyrába väčšinou v Afganistane alebo pozdĺž trás obchodu s ópiom, najmä v Turecku (UNODC 2003a; INCB 2005) a do Európy vstupuje dvoma hlavnými obchodnými cestami. Historicky dôležitá balkánska cesta naďalej hrá pri pašovaní heroínu rozhodujúcu úlohu. Po prechode cez Pakistan, Irán a Turecko sa potom trasa rozdelí na južnú vetvu prechádzajúcu Gréckom, Bývalou juhoslovanskou republikou Macedónskom, Albánskom, časťou Talianska, Srbskom, Čiernou Horou a Bosnou a Hercegovinu a na severnú vetvu cez Bulharsko, Rumunsko, Maďarsko a Rakúsko. INCB (2005) uvádza, že v roku 2003 bola severná vetva balkánskej cesty hlavnou cestou obchodu s heroínom. Od polovice deväťdesiatych rokov minulého storočia sa heroín v čoraz väčšom rozsahu pašuje do Európy po „Hodvábnej ceste“ cez Strednú Áziu, Kaspické more a Ruskú federáciu, Bielorusko alebo Ukrajinu (národné správy Reitox 2004; UNODC 2003; CND 2005; INCB 2005). Hoci tieto trasy sú najdôležitejšie, heroín určený do Európy zachytili v roku 2003 vo viacerých krajinách východnej a západnej Afriky a oboch Amerík (CND 2005; INCB 2005).
Större delen av det heroin som konsumeras i EU framställs i Afghanistan (och detta blir allt vanligare) eller längs handelsvägarna för opium, framför allt i Turkiet (UNODC, 2003a; INCB, 2005), och kommer sedan in i Europa längs två huvudsakliga handelsvägar. Den sedan länge betydelsefulla Balkanrutten spelar fortfarande en ytterst viktig roll för heroinsmugglingen. Efter att ha passerat genom Pakistan, Iran och Turkiet delar sig denna rutt i en sydlig gren, som går genom Grekland, före detta jugoslaviska republiken Makedonien, Albanien, delar av Italien, Serbien och Montenegro och Bosnien och Hercegovina, och en nordlig gren, som går genom Bulgarien, Rumänien, Ungern och Österrike. INCB (2005) rapporterar att den nordliga grenen av Balkanrutten blev den vanligaste för heroinhandeln år 2003. Sedan mitten av 1990-talet har allt mer heroin smugglats till Europa längs ”silkesvägen” via Centralasien, Kaspiska havet, Ryssland, Vitryssland och Ukraina (Nationella Reitox-rapporter, 2004; UNODC, 2003a; CND, 2005; INCB, 2005). Även om dessa rutter är de viktigaste gjorde flera länder i östra och västra Afrika samt Nord- och Sydamerika år 2003 heroinbeslag som var avsedda för Europa (CND, 2005; INCB, 2005).
  Polje 9  
Izraz "nizkopražni" opisuje izvedbeno podlago, katere namen je olajšati uživalcem drog dostop do socialnih in zdravstvenih služb. Da bi znižali njihov prag dostopa, so agencije nameščene na posebnih krajih in imajo uradne ure prilagojene potrebam svojih strank, delajo tudi pozno zvečer ali ponoči.
The term ‘low-threshold’ describes an implementation setting that aims to make it easier for drug users to get access to social and health services. To lower their threshold of access, agencies are placed in specific locations and have opening hours that are adapted to their clients’ needs, including late evening or night-time opening. Low-threshold agencies often also deliver their services through outreach workers. The use of the agencies’ services requires little bureaucracy and often no payment and is not linked to an obligation on the clients’ part to be or to become drug-free. Such agencies target current users who have never been in contact with other drugs and health services and those who have lost this contact. Their services are targeted towards the ‘hard-to-reach’ groups and specific high-risk groups of users and also experimental users (for example, through delivering their services in clubs and discos or other party settings). The low-threshold setting can apply to street agencies, drop-in day centres and field healthcare stations and also to emergency shelters. Within a comprehensive system of care, these agencies, because of their easy accessibility, have an important role in reaching out to the more ‘hidden’ or ‘difficult-to-reach’ populations of drug users. Besides motivating users to seek treatment and making referrals, they often deliver ‘survival-oriented’ services, including food, clothes, shelter, sterile injecting equipment and medical care. They are core settings for disseminating health promotion messages and increasing knowledge and skills regarding safe use among those who use drugs either experimentally or in a dependent or problematic way. Increasingly, they deliver treatment services too.
L'expression «de première ligne» (ou « de bas seuil») décrit un organisme qui tend à faciliter l'accès aux services sociaux et sanitaires pour les usagers de drogue. Afin d'abaisser leur seuil d'accès, ces structures sont situées dans des lieux spécifiques et ont des heures d'ouverture adaptées aux besoins de leurs patients, comme en fin de soirée ou durant la nuit. Les structures de première ligne proposent également souvent leurs services par l'intermédiaire de travailleurs de proximité. Le recours à ces centres nécessite peu de bureaucratie et, souvent, aucun paiement n'est demandé. Par ailleurs, il n'y a pas d'obligation pour les patients de ne pas ou de ne plus se droguer. Ces structures visent les usagers actuels qui n'ont jamais eu de contact avec d'autres services de santé et d'aide aux usagers de drogue et ceux qui ont perdu le contact. Leurs services s'adressent essentiellement aux groupes «difficiles à atteindre» et à des groupes d'usagers particulièrement à risque ainsi qu'aux usagers expérimentaux (par exemple, en proposant leurs services dans des clubs , des discothèques et d'autres lieux de divertissement). Le concept de «structures de première ligne» peut s'appliquer aux boutiques, aux centres d'accueil et aux antennes médicales, ainsi qu'aux foyers d'accueil. Dans le cadre d'un système exhaustif de soin, ces structures, en raison de leur accès aisé, jouent un rôle important dans le contact avec les groupes d'usagers de drogue les plus «cachés» ou «difficiles à atteindre». En plus d'inciter les usagers à suivre un traitement et de les adresser vers les services spécialisés, ils offrent souvent des services «de survie», comme de la nourriture, des vêtements, un abri, du matériel d'injection stérile et des soins médicaux. Ils sont essentiels à la diffusion de messages de promotion de la santé et des connaissances et compétences concernant un usage sans risque aux personnes qui prennent de la drogue de manière expérimentale ou problématique ou en situation de dépendance. De plus en plus, ces structures proposent également des services de traitement.
Der Begriff „niedrigschwellig“ beschreibt Einrichtungen, die den Drogenkonsumenten den Zugang zu Sozial- und Gesundheitsdiensten erleichtern sollen. Um die Zugangsschwelle zu senken, werden die Dienste an speziellen Standorten angeboten. Ihre Öffnungszeiten sind an die Bedürfnisse ihrer Klientel angepasst, so dass diese Dienste auch am späten Abend oder nachts erreichbar sind. Niedrigschwellige Dienste bieten ihre Hilfe häufig auch durch aufsuchende Sozialarbeiter an. Die Inanspruchnahme der Leistungen dieser Dienste erfordert nur wenig bürokratischen Aufwand und ist häufig kostenlos. Darüber hinaus ist sie nicht mit einer Verpflichtung für die Betroffenen verbunden, drogenfrei zu sein oder zu werden. Zielgruppe solcher Dienste sind aktuelle Konsumenten, die niemals Kontakt zu anderen Drogen- und Gesundheitsdiensten hatten oder diesen verloren haben. Die Leistungen dieser Dienste sind auf „schwer erreichbare“ Gruppen und bestimmte stark gefährdete Gruppen von Konsumenten, aber auch auf experimentierende Konsumenten zugeschnitten (indem sie beispielsweise in Klubs oder Diskotheken oder anderen Einrichtungen der Partyszene angeboten werden). Die niedrigschwelligen Einrichtungen können ambulante Beratungs- und Behandlungsstellen, Kontaktläden, mobile Gesundheitsdienste und auch Notunterkünfte umfassen. In einem umfassenden Gesundheitssystem spielen diese Einrichtungen eine wichtige Rolle, da sie einfach zugänglich sind und somit die „versteckteren“ oder „schwerer erreichbaren“ Gruppen von Drogenkonsumenten erreichen. Sie motivieren die Drogenkonsumenten, sich in Behandlung zu begeben, überweisen sie in andere Einrichtungen und bieten darüber hinaus häufig „überlebenswichtige“ Leistungen an wie Lebensmittel, Kleidung, Unterkunft, sterile Spritzbestecke und medizinische Versorgung. Diese Einrichtungen sind von unschätzbarem Wert, um Informationen im Rahmen der Gesundheitsförderung zu verbreiten und experimentellen, abhängigen oder problematischen Drogenkonsumenten die notwendigen Kenntnisse und Fähigkeiten für einen sichereren Konsum zu vermitteln. In zunehmendem Maße bieten sie auch Behandlungsdienste an.
El término «bajo umbral» describe un marco de aplicación que pretende facilitar a los consumidores de drogas el acceso a los servicios sociales y sanitarios. Para eliminar trabas, los centros se sitúan en localizaciones específicas y tienen unos horarios de apertura que se adaptan a las necesidades de sus pacientes, incluyendo la apertura a última hora de la tarde o por la noche. Los centros de bajo umbral suelen ofrecer sus servicios mediante trabajadores a pie de calle. La utilización de los servicios de los centros requiere poca burocracia y con frecuencia es gratis, además de que no obliga a los pacientes a estar desintoxicados o a desintoxicarse. Este tipo de centros se orienta a los consumidores que nunca han estado en contacto con otros servicios de salud y drogodependencias o a los que han perdido el contacto. Sus servicios van dirigidos a los grupos a los que es difícil llegar y a los grupos específicos de consumidores de alto riesgo, así como a los consumidores experimentales (por ejemplo, prestando sus servicios en clubes y discotecas u otros entornos recreativos). El entorno de bajo umbral puede aplicarse a los centros de calle, centros de día sin cita previa y unidades de cuidados sanitarios sobre el terreno, así como a los refugios de urgencia. Dentro de un sistema de atención global, estos centros, debido a su fácil accesibilidad, desempeñan una importante labor llegando a las poblaciones de consumidores más «ocultas» o «difíciles de alcanzar». Además de motivar a los consumidores a que soliciten tratamiento y de derivar a los pacientes a los servicios adecuados, con frecuencia prestan servicios «de supervivencia», como alimentos, ropa, refugio, equipos de inyección estériles o atención médica. Son de fundamental importancia para la difusión de mensajes de promoción de la salud y el aumento de los conocimientos y capacidades relativas al consumo seguro entre las personas que consumen drogas de forma experimental, de forma independiente o de forma problemática. Cada vez más, facilitan también servicios de tratamiento.
Il termine “a bassa soglia” descrive un contesto che mira a facilitare l’accesso per i tossicodipendenti ai servizi socio-sanitari. A tal fine sono istituiti appositi centri in località specifiche, con orari di apertura correlati alle esigenze dei pazienti, ivi compreso un orario serale o notturno. Per l’erogazione dei propri servizi, gli enti a bassa soglia spesso si avvalgono di operatori di prima assistenza. Il ricorso a questi enti comporta minore burocrazia, sovente i servizi sono gratuiti e non grava sui pazienti l’obbligo dell’astinenza, durante o dopo la prestazione del servizio. Questi enti si rivolgono tanto ai consumatori attuali che non sono mai venuti in contatto con servizi sanitari e per tossicodipendenti quanto a coloro che, invece, hanno perso tale contatto. I loro servizi si rivolgono a gruppi “difficili da raggiungere”, a gruppi di utenti specifici, ad alto rischio, nonché ai consumatori sperimentali (per es., il servizio viene fornito nei club o nelle discoteche o durante una festa). Questa forma di servizio è adatta alle organizzazioni di strada, ai centri di accoglienza terapeutica diurni e ai centri sanitari sul campo nonché ai rifugi di emergenza. Nell’ambito di un sistema di assistenza generale questi enti, grazie alla loro facile accessibilità, svolgono un ruolo importante perché raggiungono i gruppi di tossicodipendenti più “nascosti” o “difficili da raggiungere”. Oltre a motivare questi consumatori a richiedere il trattamento e a fare segnalazioni, spesso questi enti forniscono servizi “di sopravvivenza”, mettendo cioè a disposizione cibo, indumenti, strumentazione sterile per l’assunzione della droga, assistenza medica e asilo. Si tratta di ambienti di fondamentale importanza per la divulgazione di messaggi di promozione sanitaria e per il miglioramento delle conoscenze e delle competenze su un consumo sicuro tra coloro che fanno uso di droga in via sperimentale o tra i tossicodipendenti e i consumatori problematici. Sempre più questi centri mettono a disposizione anche servizi terapeutici.
O termo “porta aberta” descreve um contexto de implementação que visa facilitar o acesso dos consumidores de droga aos serviços sociais e de saúde. Para baixarem os seus limiares de acesso, as agências situam-se em locais específicos e têm horários de abertura adaptados às necessidades dos seus utentes, incluindo as primeiras horas da noite ou horários nocturnos. As agências de porta aberta também prestam frequentemente os seus serviços através de trabalhadores de proximidade. A utilização dos serviços das agências exige poucas burocracias e é frequentemente gratuita, para além de não estar associada a qualquer obrigação de não consumo ou de abandono do consumo de droga por parte dos utentes. Essas agências destinam-se aos consumidores actuais que nunca estiveram em contacto com outros serviços de saúde e de tratamento da toxicodependência e àqueles que perderam tal contacto. Os seus serviços são orientados para os grupos “difíceis de atingir” e para grupos de utentes específicos de alto risco, bem como para os consumidores experimentais (por exemplo, prestando os seus serviços em clubes e discotecas ou noutros locais de diversão). O contexto de porta aberta pode aplicar-se às agências de rua, aos centros de atendimento de dia e aos postos de saúde no terreno, bem como aos abrigos de emergência. Dentro de um sistema de cuidados globais, estas agências, devido à sua fácil acessibilidade, desempenham um papel importante no contacto com as populações de consumidores de droga mais “ocultas” ou “difíceis de atingir”. Para além de motivarem os consumidores a procurar tratamento e fazerem encaminhamentos, também prestam frequentemente serviços “de sobrevivência”, incluindo a distribuição de alimentos, roupas e equipamento de injecção esterilizado, bem como o fornecimento de abrigo e cuidados médicos. Estes locais são fundamentais para divulgar mensagens de promoção da saúde e aumentar os conhecimentos e competências em termos de consumo seguro entre as pessoas que consomem drogas quer experimentalmente quer de forma dependente ou problemática. Além disso, prestam cada vez mais serviços de tratamento.
Η «άμεση πρόσβαση» αναφέρεται σε συνθήκες που καθιστούν ευκολότερη την πρόσβαση των χρηστών ναρκωτικών σε κοινωνικές και υγειονομικές υπηρεσίες. Για τη διευκόλυνση της πρόσβασης, οι υπηρεσίες εγκαθίστανται σε συγκεκριμένες τοποθεσίες και έχουν ωράρια λειτουργίας προσαρμοσμένα στις ανάγκες των ενδιαφερομένων, δηλαδή λειτουργούν επίσης αργά το απόγευμα ή τη νύχτα. Οι υπηρεσίες άμεσης πρόσβασης παρέχονται επίσης συχνά από υπαλλήλους που εργάζονται εκτός δομών. Η χρήση των υπηρεσιών είναι ελάχιστα γραφειοκρατική και συχνά παρέχεται δωρεάν, ενώ δεν συνδέεται με υποχρέωση του ενδιαφερόμενου να μην κάνει ή να πάψει να κάνει χρήση ναρκωτικών. Οι υπηρεσίες αυτές στοχεύουν τους τρέχοντες χρήστες που δεν είχαν ποτέ επαφή με άλλες υγειονομικές υπηρεσίες και υπηρεσίες καταπολέμησης των ναρκωτικών καθώς και άτομα που έχασαν την επαφή αυτή. Στοχεύουν τις ομάδες που είναι δύσκολο να προσεγγισθούν και ειδικές ομάδες χρηστών υψηλού κινδύνου καθώς και τα άτομα που κάνουν πειραματική χρήση (για παράδειγμα, παρέχοντας τις υπηρεσίες τους σε κλαμπ και ντίσκο ή άλλους χώρους διασκέδασης). Η άμεση πρόσβαση αφορά υπηρεσίες σε επίπεδο κοινότητας, ξενώνες και μονάδες επιτόπιας παροχής υγειονομικής περίθαλψης καθώς και άσυλα έκτακτης ανάγκης. Στο πλαίσιο ενός συνολικού συστήματος περίθαλψης, οι υπηρεσίες αυτές, λόγω της εύκολης πρόσβασης που παρέχουν, μπορούν να διαδραματίσουν σημαντικό ρόλο στην προσέγγιση των περισσότερο «κρυφών» ή «δύσκολων να προσεγγισθούν» πληθυσμών χρηστών ναρκωτικών. Εκτός από την παρακίνηση των χρηστών ναρκωτικών να ζητήσουν θεραπεία και την παραπομπή χρηστών σε θεραπεία, παρέχουν συχνά υπηρεσίες «επιβίωσης», καθώς και φαγητό, ρούχα, στέγη, αποστειρωμένα σύνεργα ενέσιμης χρήσης και ιατρική περίθαλψη. Πρόκειται για σημαντικούς χώρους διάδοσης μηνυμάτων προαγωγής της υγείας και αύξησης των γνώσεων και των δεξιοτήτων όσον αφορά την ασφαλή χρήση ναρκωτικών στα άτομα που πειραματίζονται με τη χρήση ναρκωτικών ή είναι εξαρτημένοι ή προβληματικοί χρήστες. Ολοένα και περισσότερο παρέχουν επίσης θεραπευτικές υπηρεσίες.
De term “laagdrempelige hulpverlening” verwijst naar voorzieningen die bedoeld zijn om drugsgebruikers eerder en gemakkelijker in contact te brengen met maatschappelijke diensten en de gezondheidszorg. Om die drempel te verlagen worden de zorgfaciliteiten op specifieke locaties gevestigd en worden openingstijden gehanteerd die vaak aangepast zijn aan de behoeften van hun cliënten, dat wil zeggen dat deze voorzieningen ook ’s avonds laat en ’s nachts toegankelijk zijn. Bij de laagdrempelige hulpverlening wordt vaak ook gebruik gemaakt van straathoekwerkers. Het gebruik van deze vorm van hulpverlening vergt weinig bureaucratie en is meestal gratis, terwijl er op de cliënten geen verplichting rust om drugsvrij te zijn dan wel af te kicken. De doelgroep van de laagdrempelige hulpverlening zijn de actuele drugsgebruikers die nog nooit contact hebben gehad met de drugshulpverlening of reguliere gezondheidszorg of die dat contact zijn kwijtgeraakt. De hulpverlening is gericht op de groepen die “moeilijk te bereiken” zijn, op gebruikersgroepen die een verhoogd risico lopen en op experimentele gebruikers (door deze bijvoorbeeld actief te benaderen in clubs, disco’s en andere partysettings). Laagdrempelige hulpverlening kan aangeboden worden via centra voor straathoekwerk, inloophuizen, ambulante centra voor gezondheidszorg en noodopvangvoorzieningen. Vanwege hun lage toegangsdrempel spelen deze instanties binnen het totale zorgsysteem een belangrijke rol bij het in contact komen met de meer “verborgen” of “moeilijk te bereiken” drugsgebruikers. In het kader van de laagdrempelige hulpverlening wordt niet alleen getracht gebruikers te motiveren om in behandeling te gaan, maar vinden ook doorverwijzingen plaats en worden “op overleving gerichte diensten aangeboden” in de vorm van voedsel, kleding, opvang, steriel injectiemateriaal en medische zorg. De faciliteiten voor laagdrempelige drugshulpverlening zijn van cruciaal belang voor het geven van voorlichting over een betere gezondheid en voor het vergroten van de kennis en vaardigheden met betrekking tot veilig drugsgebruik gericht op personen die experimenteel drugs gebruiken, op verslaafden en op problematische drugsgebruikers. In toenemende mate worden via de laagdrempelige hulpverlening ook behandelvoorzieningen aangeboden.
Termín „nízkoprahový“ popisuje provozní zařízení, jehož cílem je usnadnit uživatelům drog přístup k sociálním a zdravotnickým službám. Aby byl snížen „práh“ přístupu, jsou tyto instituce umísťovány v konkrétních lokalitách, mají pracovní dobu, která je přizpůsobena potřebám klientů, a jsou otevřeny i pozdě večer a v noci. Nízkoprahové instituce často poskytují služby prostřednictvím terénních pracovníků. Použití služeb těchto institucí vyžaduje minimální byrokracii, často bývá bezplatné a ze strany klientů není vázáno na abstinenci nebo budoucí abstinenci. Tyto instituce se zaměřují na stávající uživatele drog, kteří nikdy nebyli v kontaktu s jinými protidrogovými a zdravotnickými službami, a na ty, kteří tento kontakt ztratili. Jejich služby jsou zaměřeny na „těžko dostupné“ skupiny, skupiny uživatelů ohrožené konkrétním rizikem a též na experimentující uživatele (například prostřednictvím poskytování služeb v klubech a na diskotékách nebo v jiných místech, kde se konají párty). Termín nízkoprahové zařízení lze použít pro terénní instituce, denní kontaktní centra a terénní centra zdravotní péče, ale i pro azylová zařízení. V rámci komplexního systému péče mají tyto instituce díky své snadné dostupnosti důležitou úlohu při zajištění kontaktu se „skrytější“ nebo „obtížněji dosažitelnou“ populací uživatelů drog. Kromě toho, že motivují uživatele drog, aby vyhledali léčbu a doporučují je k ní, často poskytují služby „zaměřené na přežití“, včetně jídla, oblečení, přístřeší, sterilních injekčních potřeb a lékařské péče. Tato zařízení hrají stěžejní roli při šíření zdravotní osvěty a zvyšování znalostí a dovedností bezpečného užívání mezi těmi, kdo užívají drogy buď experimentálně, nebo problematickým či závislým způsobem. Stále více též poskytují služby ve formě léčby.
Udtrykket 'lavtærskel' beskriver en gennemførelsesramme, som tager sigte på at gøre det lettere for stofbrugere at få adgang til sociale tjenester og sundhedstjenester. For at sænke adgangstærsklen placeres tjenesterne på specifikke steder og har åbningstider, som er tilpasset klienternes behov, herunder sent om aftenen eller om natten. Lavtærskeltjenesterne er ofte også i form at opsøgende arbejde. Brugen af tjenesterne er forbundet med meget lidt bureaukrati, sker ofte uden betaling, og der er ingen forpligtelse for klienterne til at være eller blive stoffrie. Sådanne tjenester er målrettet mod aktuelle brugere, som aldrig har været i kontakt med andre narkotika- og sundhedstjenester, og personer, som har mistet denne kontakt. Tjenesterne er rettet mod grupper, der er vanskelige at nå, og specifikke højrisikogrupper af brugere og også eksperimenterende brugere (f.eks. gennem opsøgende arbejde i klubber, diskoteker eller andre festmiljøer). Lavtærskeltilbuddene kan omfatte gadeprojekter, væresteder og feltsundhedsstationer og også nødherberger. Inden for et omfattende omsorgssystem spiller disse tjenester, på grund af den lette adgang til dem, en vigtig rolle med hensyn til at nå ud til de grupper af stofbrugere, der er mere 'skjulte' eller vanskelige at nå. Foruden at motivere brugerne til at søge behandling og foretage henvisninger udfører de ofte 'overlevelsesorienterede' tjenester i form af bl.a. mad, tøj, husly, sterilt sprøjteudstyr og lægebehandling. De udgør et centralt udgangspunkt for at formidle sundhedsbudskaber og øge kendskabet og færdighederne med hensyn til sikker brug blandt personer, som enten har et eksperimenterende brug, er afhængige eller har et problematisk stofbrug. I stigende grad tilbyder de også behandlingstjenester.
Mõiste „madal lävi” viitab rakendusasutusele, mille eesmärk on lihtsustada uimastitarvitajate juurdepääsu sotsiaal- ja tervishoiuteenustele. Juurdepääsu lihtsustamiseks luuakse asutused konkreetsetesse kohtadesse ja nende lahtiolekuajad kohandatakse vastavalt klientide vajadustele, sealhulgas võivad need olla avatud hilja õhtul või öösel. Madala läve keskused pakuvad sageli oma abi ka tugiteenuseid pakkuvate isikute kaudu. Selliste keskuste teenuste kasutamine ei nõua bürokraatlikku asjaajamist, on sageli tasuta ning ja ei ole seotud kliendipoolse kohustusega tulla keskusesse uimastivabalt või loobuda uimastite tarbimisest. Sellised keskused suunavad tähelepanu praegustele uimastitarbijatele, kes ei ole kunagi kasutanud teisi uimasti- või terviseteenuseid, ja nendele, kellel ei ole selliste teenustega pikka aega kokkupuudet olnud. Keskuste teenused on suunatud raskesti ligipääsetavatele rühmadele, konkreetsetele riskirühmadele ja ka katsetajatest tarvitajatele (näiteks teenuste pakkumise kaudu klubides, diskodel ja teistes meelelahutuspaikades). Madala läve teenuseid võib pakkuda tugikeskustes, päevakeskustes, tervishoiukeskustes ja ka varjupaikades. Terviklikus hooldussüsteemis on sellistel asutustel kerge ligipääsetavuse tõttu tähtis roll varjatumate ja raskemini ligipääsetavate uimastitarvitajateni jõudmisel. Lisaks uimastitarvitajate motiveerimisele ravilemineku osas ja nende suunamisele pakuvad keskused sageli ellujäämisele suunatud teenuseid, sealhulgas toitu, riideid, varjupaika, steriilseid süstimisvahendeid ja arstiabi. Need on peamised asutused tervisealase teabe levitamisel ja nende inimeste turvalise tarbimise alaste teadmiste ja oskuste tõstmisel, kes tarbivad uimasteid proovimiseks, sõltlasena või probleemsel viisil. Sellised asutused pakuvad järjest enam ka raviteenuseid.
Termillä "matala kynnys" tarkoitetaan ympäristöä, joka helpottaa huumeidenkäyttäjien mahdollisuutta käyttää sosiaali- ja terveydenhuoltopalveluja. Palvelujen käytön kynnyksen madaltamiseksi keskuksia perustetaan erityisiin paikkoihin ja niiden aukioloajat mukautetaan asiakkaiden tarpeisiin siten, että ne ovat auki myös myöhään illalla tai yöllä. Matalan kynnyksen keskukset tarjoavat usein palvelujaan myös kenttätyöntekijöiden välityksellä. Keskusten palvelujen käyttö edellyttää vain vähän byrokratiaa, se on usein maksutonta, eikä asiakkailta vaadita päihteettömyyttä tai päihteiden käytön lopettamista. Keskusten kohderyhmänä ovat nykyiset käyttäjät, jotka eivät ole koskaan olleet yhteydessä muihin huume- tai terveydenhuoltopalveluihin tai jotka ovat lakanneet olemasta yhteydessä niihin. Palvelujen kohteena ovat huumeidenkäyttäjien "vaikeasti tavoitettavat" ryhmät ja erityiset riskiryhmät mutta myös kokeilukäyttäjät (joille voidaan tarjota palveluja esimerkiksi yökerhoissa, diskoissa tai muissa juhlaympäristöissä). Matalan kynnyksen palveluja voidaan tarjota keskuksissa, palvelupisteissä ja kentällä liikkuvilla terveysasemilla sekä yömajoissa. Näillä keskuksilla on helpon lähestyttävyytensä takia tärkeä rooli kattavassa hoitojärjestelmässä, sillä ne tavoittavat huumeidenkäyttäjien "näkymättömiä" tai "vaikeasti tavoitettavia" ryhmiä. Sen lisäksi että ne kannustavat huumeidenkäyttäjiä hakeutumaan hoitoon ja ohjaavat heitä hoitoon, ne tarjoavat usein "selviytymispalveluja", kuten ruokaa, vaatteita, yösijan, steriilejä injektiovälineitä ja lääkintäapua. Ne ovat keskeisiä terveyttä edistävän tiedon sekä turvallista käyttöä koskevan tiedon ja taidon levittämisessä huumeiden kokeilukäyttäjille sekä huumeista riippuvaisille tai huumeiden ongelmakäyttäjille. Ne tarjoavat myös yhä useammin hoitopalveluja.
Az „alacsony küszöbű” kifejezés olyan megvalósítási körülményeket jellemez, amelyek a kábítószer-használó számára megkönnyítik a hozzáférést a szociális és egészségügyi szolgáltatásokhoz. Ahhoz, hogy a hozzáférési küszöböt csökkentsék, az ilyen szervezeteknek megfelelő helyszínekre kell települniük, a pácienseik szükségleteihez igazított nyitvatartási időkkel, a késő esti vagy éjszakai nyitva tartást is beleértve. Az alacsony küszöbű szervezetek gyakran a terepre kihelyezett szociális munkásokon keresztül nyújtják szolgáltatásaikat. A szervezetek szolgáltatásainak igénybevétele kevés adminisztrációval jár, gyakran ingyenes, és nem szabja feltételül a drogoktól való mentességet a páciens részéről. Az ilyen szervezetek azokat a jelenlegi kábítószer-használókat is célozhatják, akik korábban semmilyen egészségügyi vagy szociális szolgálattal nem álltak kapcsolatban, illetve elveszítették ezekkel a kapcsolatot. Szolgáltatásaik a használók „nehezen elérhető” csoportjait és a kifejezetten magas kockázatú csoportokat, illetve a kísérleti használókat veszik célba (például azáltal, hogy a klubokban, diszkókban és más „parti” körülmények között kínálják a szolgáltatásokat). Az alacsony küszöbű szolgáltatási forma az utcai szervezetekben, nyitott nappali segítőközpontokban és a terepen működő egészségügyi ellátóállomásokon, illetve a sürgősségi menedékhelyeken is alkalmazható. A könnyű hozzáférhetőségnek köszönhetően az ellátás átfogó rendszerén belül ezek a szervezetek fontos szerepet játszanak a kábítószer-használók „rejtettebb” vagy „nehezen elérhető” csoportjainak elérésében. Amellett, hogy a használókat megpróbálják rávenni, illetve beutalni a megfelelő gyógykezelésekre, sokszor „túlélés központú” szolgáltatásokat is nyújtanak, ideértve az élelmiszert, ruházatot, menedéket, steril injekciós felszerelést és orvosi ellátást. Alapvető fontosságú helyszínt jelentenek az egészség megőrzését célzó üzenetek, illetve a biztonságos használathoz szükséges ismeretek és készségek terjesztéséhez azok körében, akik kísérleti jelleggel, függőként vagy problematikus módon drogokat használnak. Emellett egyre gyakrabban gyógykezelési szolgáltatásokat is nyújtanak.
Begrepet “lavterskel” beskriver et praktiserende miljø som har som mål å gjøre det lettere for narkotikabrukerne å få tilgang til sosial- og helsetjenester. For å senke terskelen for tilgang legges disse rusmiddeltjenestene til bestemte steder, med åpningstider som er tilpasset klientenes behov, dvs. at de også er åpne sent om kvelden eller om natten. Lavterskeltjenestene yter ofte sine tjenester via feltarbeidere. Bruken av disse krever lite byråkrati og er ofte gratis, og det forventes ikke at klientene skal være eller bli rusfrie. Disse tjenestene er rettet mot aktuelle brukere som aldri har vært i kontakt med andre rusmiddel- og helsetjenester, eller som har mistet denne kontakten. Tjenestene er rettet mot de gruppene som er vanskelige å nå, bestemte grupper av høyrisikobrukere samt eksperimentbrukere (f.eks. ved at tjenestene tilbys i klubber og på diskoteker eller i andre festmiljøer). Lavterskel-betegnelsen kan bety at det er snakk om f.eks. rusmiddeltjenester på gatenivå, dropp-inn-sentre, feltpleiestasjoner og hospitser. Ettersom tjenestene er lett tilgjengelige, spiller de en viktig rolle når man i et omfattende pleie- og omsorgsystem ønsker å nå ut til de mer ”skjulte” populasjonene av narkotikabrukere som er vanskelige å nå. Ved siden av å motivere brukerne til å søke behandling og foreta henvisninger, tilbyr de ofte ”overlevelsesorienterte” tjenester, dvs. mat, klær, husrom, sterilt sprøyteutstyr og medisinsk behandling. Disse miljøene danner selve kjernen i arbeidet med å spre helseopplysninger og øke kunnskapene om og ferdigheter i sikker bruk hos narkotikabrukerne, enten de eksperimenterer, er avhengige eller har et problematisk misbruk. De leverer i økende grad også behandlingstjenester.
Termin „niskoprogowy” odnosi się do wdrożenia programu, którego celem jest ułatwienie dostępu do usług opieki społecznej i medycznej dla osób zażywających narkotyki. Aby obniżyć dla nich próg dostępu, organizuje się jednostki w specyficznych lokalizacjach i oferuje pomoc w godzinach przystosowanych do potrzeb pacjentów, łącznie z otwieraniem ośrodków w późnych godzinach wieczornych i nocą. Jednostki niskoprogowe często świadczą swoje usługi przez pracowników niosącym pomoc potrzebującym. Skorzystanie z usług takich jednostek nie wiąże się z koniecznością wypełniania wielu dokumentów, często jest bezpłatne i nie łączy się z zobowiązaniem ze strony pacjenta, by być lub stać się wolnym od narkotyków. Jednostki tego rodzaju biorą sobie za cel narkomanów, którzy nigdy jeszcze nie kontaktowali się z innymi służbami antynarkotykowymi czy zdrowotnymi oraz tych, którzy stracili z tymi instytucjami kontakt. Ich usługi skierowane są do grup „trudno dostępnych” oraz do konkretnych grup osób uzależnionych wysokiego ryzyka, a także do osób zażywających eksperymentalnie (np. przez świadczenie usług w klubach i dyskotekach czy innych obiektach organizujących imprezy). Program niskoprogowy może znaleźć zastosowanie w jednostkach ulicznych, centrach jednodniowych oraz terenowych stacjach ochrony zdrowia i schroniskach dla nagłych przypadków. W ramach rozległego systemu opieki jednostki, ze względu na łatwą dostępność mają one do odegrania ważną rolę w docieraniu do bardziej „ukrytych” lub „trudno dostępnych” populacji osób zażywających narkotyki. Oprócz motywowania osób uzależnionych do zgłoszenia się na leczenie i kierowania na nie, jednostki te często przekazują usługi „skierowane na przetrwanie”, w tym żywność, odzież, schronienie, sterylny sprzęt do iniekcji i opiekę medyczną. To one propagują informacje o zdrowiu oraz zwiększają wiedzę i umiejętności bezpiecznego zażywania wśród osób zażywających narkotyki eksperymentalnie, problemowo lub jako uzależnieni. W coraz większym stopniu jednostki te świadczą także usługi leczenia.
Termenul „acces necondiţionat” defineşte cadrul de punere în aplicare cu scopul de a facilita accesul consumatorilor de droguri la servicii de asistenţă socială şi medicală. Pentru a-şi coborî pragul de acces, agenţiile sunt amplasate în locaţii specifice şi au un orar de lucru adaptat la nevoile clienţilor lor, fiind deschise chiar şi seara târziu sau pe timpul nopţii. Agenţiile cu acces necondiţionat îşi oferă adeseori serviciile şi prin intermediul asistenţilor sociali de proximitate. Utilizarea serviciilor agenţiilor implică un grad redus de birocraţie şi adeseori nici un fel de taxă şi nu le impune clienţilor obligaţia de a nu consuma droguri sau de a înceta consumul de droguri. Astfel de agenţii au drept grup ţintă consumatorii actuali care nu au fost niciodată în contact cu alte servicii pentru probleme legate de droguri sau de sănătate, precum şi consumatorii care au pierdut contactul cu astfel de servicii. Serviciile acestor agenţii urmăresc grupurile „dificil de contactat experimentali” şi grupurile specifice de consumatori cu risc înalt, precum şi consumatorii (de exemplu, prin furnizarea serviciilor în cluburi şi discoteci sau în alte locaţii de petreceri). Accesul necondiţionat se poate aplica agenţiilor de pe stradă, centrelor de zi fără programare şi punctelor de asistenţă medicală de teren, precum şi adăposturilor de urgenţă. În cadrul unui sistem cuprinzător de asistenţă, datorită accesibilităţii lor, aceste agenţii joacă un rol important în stabilirea contactului cu populaţiile „ascunse” sau „dificil de contactat” de consumatori de droguri. Pe lângă faptul că îi motivează pe consumatori să se înscrie la tratament şi că fac trimiteri, aceste agenţii asigură frecvent servicii „de supravieţuire”, inclusiv alimente, îmbrăcăminte, echipament de injectare şi îngrijiri medicale. Ele constituie cadre esenţiale pentru diseminarea mesajelor care urmăresc promovarea sănătăţii şi îmbogăţirea cunoştinţelor şi a competenţelor privind consumul în condiţii de siguranţă în rândul celor care consumă droguri fie experimental, fie în condiţii de dependenţă şi în mod problematic. Aceste agenţii au început să ofere şi servicii de tratament din ce în ce mai mult.
Pojem „nízkoprahovosť“ označuje vytvorenie prostredia, ktoré uľahčuje užívateľom drog prístup k sociálnym a zdravotníckym službám. Na zníženie svojho prístupového prahu sú agentúry umiestnené na určitých miestach a majú pracovný čas prispôsobený potrebám svojich klientov, vrátane neskorých večerných alebo nočných hodín. Nízkoprahové agentúry často poskytujú svoje služby aj prostredníctvom pracovníkov v teréne. Využívanie služieb agentúr si vyžaduje málo byrokracie, často je bezplatné a nespája sa so záväzkom klienta neužívať alebo prestať užívať drogy. Tieto agentúry sa zameriavajú na súčasných užívateľov, ktorí nikdy neboli v styku s inými protidrogovými a zdravotníckymi službami alebo ktorí takýto styk prerušili. Ich služby sú zamerané na „ťažko dosiahnuteľné“ skupiny užívateľov, skupiny obzvlášť rizikové a tiež na experimentálnych užívateľov (napr. poskytovaním svojich služieb v kluboch a na diskotékach alebo v inom prostredí zábavy). Nízkoprahové prostredie môže byť v pouličných agentúrach, ambulantných denných centrách a terénnych staniciach zdravotníckej starostlivosti a tiež v núdzových prístreškoch. V rámci komplexného systému starostlivosti zohrávajú tieto agentúry, vzhľadom na svoju ľahkú prístupnosť, dôležitú úlohu v pôsobení na „skrytejšie“ alebo „ťažšie dosiahnuteľné“ spoločenstvá užívateľov drog. Popri motivovaní užívateľov, aby vyhľadali liečbu a vydávaní odporúčaní, často poskytujú služby „orientované na prežitie“, vrátane stravy, oblečenia, prístrešia, sterilných injekčných pomôcok a lekárskej starostlivosti. Sú hlavným prostredím šírenia správ zdravotníckej osvety a zvyšovania znalostí a zručností týkajúcich sa bezpečného užívania medzi osobami, ktoré buď užívajú drogy experimentálne, alebo závislým, alebo problematickým spôsobom. Stále častejšie poskytujú aj liečebnú starostlivosť.
Termen ”lågtröskel” beskriver en miljö vars syfte är att göra det lättare för narkotikamissbrukare att få tillgång till socialtjänst och sjukvård. För att förenkla tillgången placeras myndigheterna på specifika platser och får öppettider som anpassas till deras klienters behov, inklusive sena kvällar eller nätter. Myndigheter som erbjuder lågtröskelvård erbjuder ofta även sina tjänster via uppsökande verksamhet. Myndigheternas tjänster, som ofta är kostnadsfria, är inte byråkratiska och det ställs inga krav på att klienten blir drogfri. Myndigheterna riktar sig till användare som aldrig tidigare har varit i kontakt med annan missbruksvård och sådana som har förlorat kontakten med vården. Tjänsterna riktar sig till de grupper som är svåra att nå och specifika högriskgrupper av missbrukare och de som experimenterar med narkotika (exempelvis genom att myndigheterna erbjuder sina tjänster på klubbar, diskotek och andra partymiljöer). Lågtröskelvård kan erbjudas på fältet, vid dagcenter med drop in-mottagning samt på akuthärbärgen. Tack vare att de är så enkla att nå kan dessa myndigheter få en viktig roll inom ett heltäckande vårdsystem när det gäller att nå de grupper av narkotikamissbrukare som är dolda eller svåra att nå. Förutom att motivera missbrukare att söka behandling och remittera erbjuder de ofta överlevnadsinriktad vård, inklusive mat, kläder, husrum, steril injektionsutrustning och sjukvård. De är centrala när det gäller att sprida hälsofrämjande åtgärder och öka kunskapen om säker användning bland dem som antingen experimenterar med narkotika, är beroende eller problemmissbrukare. I allt högre utsträckning erbjuder de även behandling.
Termins „laba pieejamība” apraksta īstenošanas apstākļus, kuru mērķis ir nodrošināt narkotiku lietotājiem vieglāku pieeju sociālajiem un veselības aprūpes pakalpojumiem. Lai samazinātu pieejas barjeras, aģentūras tiek izvietotas specifiskās vietās un to darba laiks tiek piemērots pacientu vajadzībām, ieskaitot vēlas vakara stundas un naktis. Labas pieejamības aģentūras bieži piedāvā savus pakalpojumus, nodarbinot ārštata darbiniekus. Aģentūras pakalpojumu izmantošanai ir nepieciešama ļoti neliela birokrātija, un bieži tie ir bez maksas un nav saistīti ar pacientu pienākumu atbrīvoties no narkotikām. Šādu aģentūru mērķauditorija ir pašreizējie lietotāji, kas iepriekš nekad nav kontaktējušies ar citiem narkotiku un veselības aprūpes dienestiem, kā arī tie, kuri šo kontaktu ir zaudējuši. Viņu pakalpojumi ir orientēti uz „grūti aizsniedzamajām" grupām un specifiskajām augsta riska grupām, kā arī eksperimentālajiem lietotājiem (piemēram, piedāvājot savus pakalpojumus klubos un diskotēkās un citos izklaides apstākļos). Zemu barjeru apstākļi var attiekties uz ielu aģentūrām, dienas centriem un izbraukuma veselības aprūpes punktiem, kā arī patversmēm. Visaptverošajā aprūpes sistēmā šīm aģentūrām, pateicoties to augstajai pieejamībai, ir svarīga loma, lai sasniegtu „slēptās” un „grūti aizsniedzamās" narkotiku lietotāju grupas. Papildu motivācijas sniegšanai lietotājiem meklēt ārstēšanās iespējas un vērsties attiecīgajos centros, šīs aģentūra bieži piedāvā „uz izdzīvošanu orientētus” pakalpojumus, ieskaitot pārtiku, apģērbu, pajumti, sterilu injekciju aprīkojumu un medicīnisko aprūpi. Tie ir galvenie centri, kas izplata veselības veicināšanas informāciju un palielina zināšanas un prasmes attiecībā uz drošu lietošanu starp tiem, kas lieto narkotikas vai nu eksperimentāli, vai arī ir atkarīgi, vai kas ir saskārušies ar problēmām. Arvien vairāk šīs aģentūras sniedz arī ārstēšanas pakalpojumus.
  Podatki o povpraÅ¡evanj...  
(116) Glej tabelo TDI-18 (del i) v Statističnem biltenu 2005. Samo Nemčija poroča, da 70 % na novo zdravljenih oseb opiate uživa občasno ali jih ni užilo v zadnjem mesecu.
(116) See Table TDI-18 (part i) in the 2005 statistical bulletin. Only Germany reports 70 % of new clients using opiates occasionally or not having used them in the last month.
(116)  Voir tableau TDI-18 (partie i) du bulletin statistique 2005. Seule l'Allemagne recense 70 % de nouveaux patients consommateurs occasionnels d'opiacés ou n'en ayant pas pris au cours du dernier mois.
(116) Siehe Tabelle TDI-18 (Teil i) im Statistical Bulletin 2005. Lediglich Deutschland berichtet, dass 70 % der Erstpatienten Opiate gelegentlich konsumieren oder während des letzten Monats keine Opiate eingenommen haben.
(116) Véase el cuadro TDI-18 (parte i) del boletín estadístico de 2005. Alemania es el único país que registra un porcentaje del 70 % de nuevos pacientes que consumen opiáceos de forma ocasional o que no los han consumido en el último mes.
(116) Cfr. la tabella TDI-18 (parte i) nel bollettino statistico 2005. Solo la Germania riferisce un 70% di pazienti per la prima volta in terapia che fa uso occasionale di droga o che si è astenuto dal consumo nell’ultimo mese.
(116) Ver quadro TDI-18 (parte i) no Boletim Estatístico de 2005. A Alemanha é o único país que refere que 70% dos novos utentes consome opiáceos ocasionalmente ou não os consumiu no último mês.
(116) Βλέπε Πίνακα TDI-18 (μέρος i) στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005. Μόνον η Γερμανία αναφέρει ότι 70 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία για πρώτη φορά κάνει περιστασιακή χρήση οπιούχων ή δεν έκανε χρήση οπιούχων κατά τον τελευταίο μήνα.
(116) Zie tabel TDI-18 (deel i) in het Statistical Bulletin 2005. Alleen Duitsland geeft aan dat 70% van de nieuwe cliënten opiaten slechts incidenteel gebruikt of dat zij in de laatste maand geen opiaten hebben gebruikt.
(116) Viz tabulka TDI-18 (část i) ve Statistickém věstníku 2005. Pouze Německo uvádí 70 % nových klientů užívajících příležitostně opiáty nebo neužívajících opiáty v posledním měsíci.
(116) Se tabel TDI-18 (del i) i Statistical bulletin 2005. Kun Tyskland melder om, at 70 % af nye klienter bruger opiater lejlighedsvist eller ikke har brugt dem inden for den seneste måned.
(116) Vaata tabelit TDI-18 (i osa) 2005. aasta statistikabülletäänis. Ainult Saksamaa teatab, et 70% uutest klientidest tarbib opiaate juhuslikult või ei ole viimase kuu jooksul neid tarbinud.
(116) Ks. taulukko TDI-18 (osa i) vuoden 2005 Tilastotiedotteessa. Ainoastaan Saksa ilmoittaa, että 70 prosenttia uusista asiakkaista on käyttänyt opiaatteja satunnaisesti tai ei ole käyttänyt niitä viimeisen kuukauden aikana.
(116) Ld. a TDI-18 (i. rész) táblázatot a 2005. évi statisztikai értesítőben. Csak Németország számolt be arról, hogy az új páciensek 70 %-a csak alkalmilag használ, illetve az előző hónapban egyáltalán nem használt opiátokat.
(116) Se tabell TDI-18 (del i) i Statistiske opplysninger 2005. Bare Tyskland rapporterer at 70 % av alle nye klienter bruker opiater sporadisk eller ikke har brukt opiater siste måned.
(116) Patrz Tabela TDI-18 (część i) w Biuletynie Statystycznym na rok 2005. Jedynie Niemcy przekazują informację, że 70% nowych pacjentów zażywających opiaty zażywa narkotyki sporadycznie lub nie zażywało narkotyków w ciągu ostatniego miesiąca.
(116) Vezi tabelul TDI-18 (partea i) din Buletinul statistic 2005. Numai Germania raportează că 70 % din noii clienţi consumă opiacee ocazional sau nu au consumat opiacee în ultima lună.
(116) Pozri tabuľku TDI-18 (part i) v štatistickej ročenke 2005. Iba v Nemecku uvádzajú 70 % nových klientov, ktorí užívajú opiáty príležitostne alebo ich neužívali minulý mesiac.
(116) Se tabell TDI-18 (del i) i statistikbulletinen för 2005. Det är bara i Tyskland som 70 % av de nya klienterna uppger att de använder opiater sporadiskt eller att de inte har använt dem under den senaste månaden.
(116) Skatīt tabulu TDI-18 (daļa i) 2005. gada statistikas biļetenā. Tikai Vācija ziņo par 70% jaunu pacientu, kas lieto opiātus reizēm vai arī nav tos lietojuši pēdējā mēneša laikā.
  Polje 3  
razširjenost popivanja v zadnjih 30 dneh (opredeljeno kot zaporedno pitje petih pijač ali več) se med državami zelo razlikuje.
The 30-day prevalence of binge drinking (defined as consuming at least five drinks in a row) varies considerably between countries.
la prévalence du «binge drinking» au cours des trente derniers jours (définie comme la consommation d'au moins cinq boissons d'affilée) varie considérablement selon les pays.
Hinsichtlich der 30-Tage-Prävalenz für das „Binge-Drinking“ (definiert als der Konsum von mindestens fünf alkoholischen Getränken nacheinander) sind erhebliche Unterschiede zwischen den Ländern zu verzeichnen.
La prevalencia del consumo excesivo de alcohol en 30 días (definido como el consumo mínimo de cinco bebidas alcohólicas seguidas) varía de forma considerable entre países.
A prevalência nos últimos 30 dias do consumo excessivo de álcool (definido como o consumo de pelo menos cinco bebidas seguidas) varia consideravelmente entre países.
Η επικράτηση «binge drinking» κατά τις τελευταίες 30 ημέρες (οριζόμενη ως κατανάλωση τουλάχιστον πέντε ποτών στη σειρά) διαφέρει σημαντικά από χώρα σε χώρα.
de “laatste maand”-prevalentie van “binge drinking” (gedefinieerd als de consumptie van minimaal vijf opeenvolgende alcoholische drankjes) loopt aanzienlijk uiteen tussen landen.
Prevalence nárazového pití (definovaného jako konzumace nejméně pěti skleniček alkoholu po sobě) za posledních 30 dnů se v jednotlivých zemích výrazně liší.
Prævalensen for 'binge drinking' (defineret som indtagelse af fem eller flere genstand ved en enkelt lejlighed) inden for de seneste 30 dage varierer meget fra land til land.
Purjujoomine 30 päeva jooksul on riigiti väga erinev (seda määratletakse kui vähemalt viie joogi tarbimist üksteise järel).
niiden koululaisten osuus, jotka ovat juoneet humalahakuisesti (vähintään viisi alkoholiannosta putkeen) viimeisten 30 päivän aikana, vaihtelee voimakkaasti maiden välillä.
A lerészegedés (meghatározása egymás után öt vagy több ital elfogyasztása) 30 napos prevalenciája jelentős eltéréseket mutat az országok között.
30-dagersprevalensen for overstadig drikking (definert som inntak av minst fem alkoholenheter ved samme anledning) varierer betraktelig landene imellom.
Rozpowszechnienie ciągu picia (zdefiniowanego jako wypicie co najmniej pięciu drinków jeden za drugim) w ciągu ostatnich 30 dni różni się znacznie pomiędzy poszczególnymi krajami.
Prevalenţa pe 30 de zile a alcoolismului periodic (definit ca fiind consumul a mai puţin de cinci băuturi una după alta) variază considerabil de la o ţară la alta.
Tridsaťdňová prevalencia opitosti (definovanej vypitím aspoň piatich pohárov alkoholu po sebe) je v jednotlivých krajinách veľmi rozdielna.
Omfattningen av berusningsdrickande under 30 dagar (vilket definieras som att dricka minst fem drinkar i rad) varierar avsevärt mellan olika länder.
  Trendi pri uživanju ko...  
: Nacionalna poročila Reitox (2004), pridobljena iz raziskav prebivalstva, poročil ali znanstvenih člankov. Glej tudi tabelo GPS-0 v Statističnem biltenu 2005.
: Reitox national reports (2004), taken from population surveys, reports or scientific articles. See also Table GPS-0 in the 2005 statistical bulletin.
: Rapports nationaux Reitox (2004), extraits d'enquêtes de population, de rapports ou d'articles scientifiques. Voir également le tableau GPS-0 dans le bulletin statistique 2005.
: Nationale Reitox-Berichte (2004), auf der Grundlage von demografischen Erhebungen, Berichten oder wissenschaftlichen Artikeln. Siehe auch Tabelle GPS-0 im Statistical Bulletin 2005.
: Informes nacionales de la red Reitox (2004), extraídos de encuestas de población, informes o artículos científicos. Véase el cuadro GPS-0 del boletín estadístico de 2005.
: Relatórios Nacionais Reitox (2004), obtidos a partir de inquéritos à população, relatórios ou artigos científicos. Ver também Quadro GPS-0, Boletim Estatístico de 2005.
: Εθνικές εκθέσεις δικτύου Reitox (2004), από έρευνες πληθυσμού, εκθέσεις ή επιστημονικά άρθρα. Βλέπε επίσης πίνακα GPS-0 στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005.
Bronnen: Nationale Reitox-verslagen 2004, gebaseerd op onderzoeksverslagen of wetenschappelijke artikelen. Zie ook tabel GPS-0 in het Statistical Bulletin 2005.
: Národní zprávy zemí zapojených do sítě Reitox (2004), převzato z průzkumů obyvatelstva, zpráv nebo vědeckých článků. Viz též tabulka GPS-0 ve Statistickém věstníku 2005.
: Nationale Reitox-rapporter (2004) – oplysninger hentet i befolkningsundersøgelser, rapporter eller videnskabelige artikler. Se tillige tabel GPS-0 i Statistical bulletin 2005.
: Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruanded (2004), andmed saadud rahvastiku-uuringutest, aruannetest või teadusartiklitest. Vaata ka tabelit GPS-0 2005. aasta statistikabülletäänis.
: Reitoxin kansalliset raportit (2004), tiedot on saatu väestötutkimuksista, raporteista tai tieteellisistä artikkeleista. Ks. myös taulukko GPS-0 vuoden 2005 Tilastotiedotteessa.
: Reitox országjelentések (2004), amelyek lakossági felmérésekre, jelentésekre vagy tudományos cikkekre épülnek. Ld. még a GPS-0 táblázatot a 2005. évi statisztikai értesítőben.
: Nasjonale Reitox-rapporter (2004), hentet fra befolkningsundersøkelser, rapporter eller vitenskapelige artikler. Se også tabell GPS-0 i Statistiske opplysninger 2005.
: Sprawozdania krajowe Reitox (2004), informacje zebrane z badań sondażowych populacji, sprawozdań lub artykułów naukowych. Patrz także Tabela GPS-0 w Biuletynie Statystycznym na rok 2005.
: Rapoartele naţionale Reitox (2004), preluate din anchete asupra populaţiei, rapoarte sau articole ştiinţifice. Vezi şi Tabelul GPS-0 din buletinul statistic pe 2005.
: Národné správy Reitox (2004), prevzaté z prieskumov obyvateľstva, zo správ alebo z vedeckých článkov. Pozri tiež tabuľku GPS-0 v štatistickej ročenke 2005.
: Nationella Reitox-rapporter (2004), hämtat från befolkningsundersökningar, rapporter eller vetenskapliga artiklar. Se även tabell GPS-0 i statistikbulletinen för 2005.
: Reitox nacionālie ziņojumi (2004), iedzīvotāju aptaujas, ziņojumi un zinātniskie raksti, skatīt arī tabulu GPS-0 2005. gada statistikas biļetenā.
  Prikaz 21  
: Nacionalna poročila Reitox (2004), pridobljena iz nacionalnih registrov o smrtnosti ali posebnih registrov (forenzičnih ali policijskih), na podlagi nacionalnih opredelitev, kot so predstavljene v tabeli DRD-6 v Statističnem biltenu 2005.
: Reitox national reports (2004), taken from general mortality registries or special registries (forensic or police), based on national definitions as presented in Table DRD-6 in the 2005 statistical bulletin.
: Rapports nationaux Reitox (2004), extraits de registres généraux de mortalité ou de registres spéciaux (médecine légale ou police), sur la base des définitions nationales telles que présentées dans le tableau DRD-6 du bulletin statistique 2005.
: Nationale Reitox-Berichte (2004), auf der Grundlage von allgemeinen Todesursachenregistern oder (gerichtsmedizinischen bzw. polizeilichen) Spezialregistern. Es wurden die in Tabelle DRD-6 im Statistical Bulletin 2005 dargestellten nationalen Definitionen zugrunde gelegt.
: Informes nacionales de la red Reitox (2004), tomados de los registros de mortalidad general o de registros especiales (forenses o policiales), basados en definiciones nacionales tal como se presentan en el cuadro DRD-6 del boletín estadístico de 2005.
: Relatórios Nacionais Reitox (2004), dados obtidos a partir dos registos nacionais de óbitos ou de registos especiais (da medicina legal ou da polícia), baseados nas definições nacionais apresentadas no Quadro DRD-6, Boletim Estatístico de 2005.
: Εθνικές εκθέσεις δικτύου Reitox (2004), από γενικά αρχεία θνησιμότητας ή ειδικά αρχεία (ιατροδικαστικά ή αστυνομικά), με βάση τους εθνικούς ορισμούς όπως παρατίθενται στον πίνακα DRD-6 στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005.
: Nationale Reitox-verslagen (2004). De gegevens zijn ontleend aan nationale overlijdensregisters of speciale registers (forensische of politieregisters) en zijn gebaseerd op de nationale definities zoals weergegeven in tabel DRD-6 in het Statistical Bulletin.
: Národní zprávy zemí zapojených do sítě Reitox (2004), převzato z evidencí celkové úmrtnosti nebo specializovaných evidencí (soudních nebo policejních) na základě národních definic tak, jak jsou uvedeny v tabulce DRD-6 ve Statistickém věstníku 2005.
: Nationale Reitox-rapporter (2004) – oplysninger hentet i generelle dødelighedsregistre eller særlige registre (retsmedicinske registre eller politiregistre), baseret på nationale definitioner som fremstillet i tabel DRD-6 i Statistical bulletin 2005.
: Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruanded (2004), andmed saadud üldistest surmaregistritest või (kohtu või politsei) eriregistritest, põhinevad siseriiklikel määratlustel, mis on esitatud 2005. aasta statistikabülletäänis tabelis DRD-6.
: Reitoxin kansalliset raportit (2004). Tiedot on saatu kansallisista kuolleisuusrekistereistä tai erikoisrekistereistä (oikeuslääketieteellisistä tai poliisin rekistereistä), ja ne perustuvat kansallisiin määritelmiin, jotka esitetään vuoden 2005 Tilastotiedotteen taulukossa DRD-6.
: Reitox országjelentések (2004), az adatok az országos halotti nyilvántartásokból vagy speciális (igazságügyi orvostani vagy rendőrségi) nyilvántartásokból származnak, a 2005. évi statisztikai értesítőben a DRD-6 táblázatban megadott nemzeti definíciók alapján.
: Nasjonale Reitox-rapporter (2004), hentet fra generelle dødelighetsregistre eller spesialregistre (rettsmedisinske eller politiregistre), basert på nasjonale definisjoner presentert i tabell DRD-6 i Statistiske opplysninger 2005.
: Sprawozdania krajowe Reitox (2004), informacje zebrane z krajowych rejestrów zgonów lub rejestrów specjalnych (medycyny sądowej lub policji), w oparciu o definicje krajowe przedstawione w Tabeli DRD-6 w Biuletynie Statystycznym na rok 2005.
: Rapoartele naţionale Reitox (2004), preluate din registrele naţionale de decese sau din registre speciale (de prosectură sau ale poliţiei), pe baza definiţiilor naţionale indicate în Tabelul DRD-6 din Buletinul statistic 2005.
: Národné správy Reitox (2004), prevzaté zo všeobecných registrov evidencie úmrtnosti alebo z osobitných registrov (súdnych alebo policajných), na základe národných definícií uvedených v tabuľke DRD-6 v štatistickej ročenke 2005.
: Nationella Reitox-rapporter (2004), hämtat från nationella dödsorsaksregister eller specialregister (rättsmedicinska register eller polisregister), som bygger på de nationella definitioner som presenteras i tabell DRD-6 i statistikbulletinen för 2005.
: Reitox nacionālie ziņojumi (2004. g.), vispārējie mirstības reģistri un speciālajie reģistri (tiesu medicīnas vai policijas), vadoties pēc nacionālajām definīcijām, kas sniegtas tabulā DRD-6 2005. gada statistikas biļetenā.
  Poglavje 4: Stimulansi ...  
Splošna razširjenost uživanja teh snovi med prebivalstvom je običajno nizka, vendar pa so stopnje razširjenosti med mlajšimi starostnimi skupinami precej višje, uživanje teh drog pa je še posebej razširjeno v nekaterih socialnih okoljih in/ali med nekaterimi subkulturnimi skupinami.
In terms of prevalence of use, in almost all countries some form of synthetic drug is the second most commonly reported substance used. Overall rates of use of these substances in the general population are typically low, but prevalence rates among younger age groups are significantly higher, and the use of these drugs may be particularly high in some social settings and/or among some subcultural groups.
En ce qui concerne la prévalence de l'usage, dans presque tous les pays, une forme ou l'autre de drogue synthétique est la deuxième substance consommée la plus couramment citée. Les pourcentage globaux de consommation de ces substances dans la population en général sont bas, mais les taux de prévalence parmi les groupes d'âge plus jeunes sont sensiblement supérieurs et l'usage de ces drogues peut être particulièrement important dans certaines classes sociales et/ou parmi certains sous-groupes culturels.
Hinsichtlich der Prävalenz des Konsums steht in fast allen Ländern eine synthetische Droge an zweiter Stelle der am häufigsten konsumierten Drogen. Die Gesamtprävalenzraten des Konsums dieser Substanzen in der Allgemeinbevölkerung sind in der Regel gering, jedoch ist die Prävalenz unter Jugendlichen wesentlich höher, und auch in bestimmten sozialen Milieus und/oder in einigen Gruppen der Subkultur kann der Konsum dieser Drogen besonders hoch sein.
En términos de prevalencia de consumo, la segunda sustancia más consumida en casi todos los países es algún tipo de droga sintética. Los índices generales de consumo de estas sustancias en el conjunto de la población suelen ser reducidos, pero los índices de prevalencia entre los más jóvenes son significativamente elevados, y el consumo de estas drogas puede ser especialmente importante en algunos entornos sociales o grupos subculturales.
In termini di prevalenza d’uso, in quasi tutti i paesi viene riferito il consumo di una qualche forma di droga sintetica come seconda sostanza usata più di frequente. Nel complesso la prevalenza del consumo di queste sostanze nella popolazione generale è bassa, ma la prevalenza tra i gruppi più giovani è molto superiore e, anzi, il consumo di queste sostanze stupefacenti può essere particolarmente elevato in alcuni ambienti sociali e/o in alcune subculture.
Entre as drogas sintéticas consumidas na Europa figuram as substâncias estimulantes e as substâncias alucinogénicas. Destas últimas, o ácido lisérgico dietilamida (LSD) é, de longe, o mais conhecido, mas os seus níveis de consumo globais há muito tempo que se mantêm baixos e bastante estáveis. Estão a surgir indícios de um interesse crescente pelos alucinogénios naturais, tema abordado noutra secção do presente relatório.
Από την άποψη της επικράτησης της χρήσης, σε όλες σχεδόν τις χώρες κάποιο είδος συνθετικού ναρκωτικού αναφέρεται ως η δεύτερη συχνότερα χρησιμοποιούμενη ουσία. Τα συνολικά ποσοστά χρήσης των ουσιών αυτών στον γενικό πληθυσμό είναι συνήθως χαμηλά, αλλά η επικράτηση χρήσης στις ομάδες ατόμων νεαρότερης ηλικίας είναι σημαντικά υψηλότερη, και η χρήση των ναρκωτικών αυτών ενδέχεται να είναι ιδιαίτερα υψηλή σε ορισμένα κοινωνικά περιβάλλοντα ή/και σε ορισμένες ομάδες υποκουλτούρας.
In vrijwel alle landen wordt gerapporteerd dat een of andere vorm van synthetische drugs qua prevalentie de op één na meest gebruikte drug is. De totale percentages voor het gebruik van deze middelen onder de algemene bevolking zijn doorgaans laag, maar de prevalentie onder jongere leeftijdsgroepen is significant hoger. De drugs worden met name in bepaalde sociale settings en/of in sommige subcultuurgroepen vaak gebruikt.
Pokud jde o prevalenci užívání, téměř ve všech zemích je nějaká forma syntetické drogy druhou nejběžněji uváděnou užívanou látkou. Celková míra užívání těchto látek je u běžné populace obvykle nízká, ale míry prevalence užívání mezi mladšími věkovými skupinami jsou významně vyšší a v některých společenských prostředích nebo u některých subkulturních skupin může být užívání těchto drog obzvlášť vysoké.
Med hensyn til udbredelse af brug er en eller anden form for syntetisk stof i næsten alle lande det næsthyppigst brugte stof. Generelt er brugen af disse stoffer ikke udbredt i den almindelige befolkning, mens udbredelsen blandt yngre aldersklasser er betydeligt større, især i visse sociale sammenhænge og/eller subkulturer.
-rühma kuuluvate uimastite kohta. Amfetamiinid on üldnimetus, mida kasutatakse mitmete keemiliselt sarnaste narkootikumide kohta, mis stimuleerivad kesknärvisüsteemi; kaks kõige olulisemat neist Euroopa illegaalsete narkootikumide turul on amfetamiin ja metamfetamiin. Amfetamiin on kõige kergemini kättesaadav, kuigi ülemaailmses plaanis on metamfetamiini tarbimise tase tõusmas. Praegu näib, et metamfetamiini märkimisväärne tarbimine Euroopas piirdub Tšehhi Vabariigiga, kuigi aeg-ajalt muudest piirkondadest saabuvad teated rõhutavad seire teostamise vajadust, sest teadaolevalt seostatakse seda uimastit mitmete tõsiste terviseprobleemidega.
Käytön levinneisyyttä tarkasteltaessa toiseksi käytetyin huumausaine on lähes kaikissa maissa jokin synteettinen huume. Näiden aineiden käyttö on kokonaisväestössä tyypillisesti vähäistä, mutta niiden levinneisyys nuorten ikäryhmien keskuudessa on huomattavasti korkeampi, ja se voi olla erityisen korkea tietyissä sosiaalisissa ympäristöissä ja/tai alakulttuuriryhmissä.
A használat előfordulását tekintve szinte minden országban valamilyen szintetikus kábítószer áll a második helyen a jelentések szerint a legáltalánosabban használt kábítószerek között. Ezen anyagok teljes használati arányai a népesség egészében jellemzően alacsonyak, a fiatalabb korcsoportokban viszont jóval magasabb előfordulási arányokat találunk, amelyek bizonyos társadalmi körülmények között és/vagy egyes szubkulturális csoportok körében különösen magasak lehetnek.
Når det gjelder utbredelse av bruk, oppgir de aller fleste landene en eller annen form for syntetiske rusmidler som det nest vanligste stoffet. Bruken av disse stoffene i befolkningen generelt er typisk lav, mens utbredelsen i yngre aldersgrupper er betydelig høyere og kan være spesielt høy i enkelte sosiale sammenhenger og/eller visse subkulturer.
W prawie wszystkich państwach różnego typu narkotyki syntetyczne ujmowane są pod względem rozpowszechnienia stosowania jako drugie co do częstości zażywania. Całościowe wskaźniki zażywania tych substancji przez populację ogólną są zazwyczaj niskie, jednak wskaźniki rozpowszechnienia w młodszych grupach wiekowych są znacząco wyższe, a poziom zażywania takich narkotyków może być szczególnie wysoki w pewnych grupach społecznych i/lub wśród pewnych subkultur.
În ceea ce priveşte prevalenţa consumului, în aproape majoritatea ţărilor, a doua substanţă cel mai des consumată este un drog sintetic. Ratele generale de consum pentru aceste substanţe sunt de obicei scăzute la nivelul populaţiei generale, dar ratele de prevalenţă la grupul de vârstă al tinerilor sunt considerabil mai mari, consumul acestor droguri fiind deosebit de mare în anumite împrejurări sociale şi/sau în anumite grupuri subculturale.
Ak ide o prevalenciu užívania, takmer vo všetkých krajinách uvádzajú ako druhú najčastejšie užívanú látku niektorú formu syntetickej drogy. Celková prevalencia užívania týchto látok vo všeobecnej populácii je obvykle nízka, ale hodnoty prevalencie medzi mladšími vekovými skupinami sú podstatne vyššie, pričom užívanie týchto drog môže byť zvlášť vysoké v niektorých sociálnych prostrediach alebo subkultúrnych skupinách.
I fråga om prevalens är någon form av syntetisk drog den näst vanligast drogen i nästan alla länder. Användningen av dessa droger inom befolkningen som helhet är normalt liten, men prevalensen betydligt högre i yngre åldersgrupper och inom vissa sociala miljöer och/eller subkulturer.
Attiecībā uz lietošanas apmēru gandrīz visās valstīs kāda no sintētiskajām narkotikām ir otra visizplatītākā narkotika. Vispārējais šo vielu lietošanas apmērs sabiedrībā kopumā parasti ir zems, taču izplatības līmenis jaunākā vecuma grupās ir ievērojami augstāks, un šo narkotiku lietošanas apmēri var būt īpaši augsti atsevišķos sociālajos slāņos un atsevišķās kultūras grupās.
  Podatki o povpraÅ¡evanj...  
V večini držav od 60 % do 90 % oseb, ki se zdravijo zaradi odvisnosti od opiatov, drogo uživa vsak dan, medtem ko nekatere osebe opiatov niso zaužile v zadnjem mesecu ali jih uživajo samo priložnostno; to lahko verjetno pojasnimo z osebami, ki so drogo prenehale uživati, preden so začele zdravljenje (116).
In most countries, between 60 % and 90 % of opiate clients use the drug daily, whereas some clients have not used opiates in the last month or used them only occasionally; this is probably explained by clients stopping use of the drug before entering treatment (116).
Dans la plupart des pays, entre 60 et 90 % des patients consommateurs d'opiacés en prennent quotidiennement, tandis que certains patients n'ont pas pris d'opiacés au cours du dernier mois ou n'en ont consommé qu'occasionnellement. Ceci s'explique probablement par le fait que les patients cessent de prendre de la drogue avant d'entamer un traitement (116).
In den meisten Ländern konsumieren 60 % bis 90 % der Opiatpatienten die Droge täglich, während einige Patienten während des letzten Monats keine Opiate konsumiert haben oder die Droge nur gelegentlich einnehmen. Dies ist wahrscheinlich darauf zurückzuführen, dass diese Patienten den Drogenkonsum einstellen, bevor sie sich in Behandlung begeben (116).
En la mayoría de países, entre el 60 % y el 90 % de los pacientes de opiáceos consume la droga diariamente, mientras que algunos pacientes no han consumido opiáceos en el último mes o sólo de forma ocasional; esto se explica probablemente por los pacientes que abandonan el consumo de la droga antes de iniciar el tratamiento (116).
Nella maggior parte dei paesi una percentuale di pazienti consumatori di oppiacei compresa tra il 60% e il 90% fa uso della droga quotidianamente, mentre alcuni pazienti riferiscono di non aver usato la droga nell’ultimo mese o di averla usata soltanto occasionalmente; ciò si spiega probabilmente con il fatto che i pazienti interrompono il consumo di droga prima di entrare in terapia (116).
Na maior parte dos países, entre 60% e 90% dos utentes consumidores de opiáceos consomem a droga diariamente, ao passo que alguns utentes não consumiram opiáceos no último mês ou consumiram-nos apenas ocasionalmente; este facto é provavelmente explicado por os utentes terem suspendido o consumo de droga antes de iniciarem o tratamento (116).
Στις περισσότερες χώρες, ποσοστό από 60 % έως 90 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα κάνουν καθημερινή χρήση της ουσίας, ενώ ορισμένα από τα άτομα που ζητούν θεραπεία δεν έκαναν χρήση οπιούχων κατά τον τελευταίο μήνα ή κάνουν περιστασιακή μόνο χρήση της ουσίας· αυτό εξηγείται πιθανώς από το γεγονός ότι ορισμένα άτομα σταματούν τη χρήση ουσιών προτού ξεκινήσουν θεραπεία (116).
In de meeste landen gebruikt 60 tot 90% van de opiatengebruikers deze drug dagelijks, hoewel door sommige cliënten in de laatste maand geen opiaten of slechts incidenteel opiaten zijn gebruikt; dat wordt waarschijnlijk veroorzaakt doordat cliënten stoppen met drugsgebruik voordat zij in behandeling gaan (116).
Ve většině zemí užívá 60 % až 90 % opiátových klientů drogu denně, zatímco někteří klienti v minulém měsíci opiáty nebrali nebo je užívali jen příležitostně; tuto skutečnost pravděpodobně vysvětlují klienti přestávající užívat drogu před nástupem na léčení (116).
I de fleste lande bruger mellem 60 % og 90 % af opiatklienterne stoffet dagligt, mens nogle klienter ikke har brugt opiater inden for den seneste måned eller kun lejlighedsvist; dette forklares formentlig ved klienter, der ophører med at bruge stoffet, inden de kommer i behandling (116).
Enamikus riikides tarbib 60–90% opiaadikliente seda narkootikumi iga päev, kuid mõned kliendid ei ole tarbinud opiaate viimase kuu jooksul või on tarbinud üksnes juhuslikult; mida selgitab ilmselt asjaolu, et kliendid lõpetavad narkootikumi tarbimise enne ravile pöördumist (116).
Useimmissa maissa 60–90 prosenttia opiaattiasiakkaista käyttää opiaatteja päivittäin, kun taas osa asiakkaista ei ole käyttänyt opiaatteja viimeisen kuukauden aikana tai on käyttänyt niitä vain satunnaisesti. Tämä selittyy todennäköisesti sillä, että asiakkaat ovat lopettaneet huumeen käytön ennen hoidon aloittamista (116).
A legtöbb országban az opiát miatt kezelt páciensek 60–90%-a naponta fogyasztja a kábítószert, néhányan viszont az előző hónapban nem használták, illetve csak alkalmilag használták; ennek az lehet a magyarázata, hogy egyes páciensek a gyógykezelés megkezdése előtt felhagynak a kábítószer-használattal(116).
I de fleste landene bruker mellom 60 % og 90 % av opiatklientene stoffet daglig, mens enkelte klienter har ikke brukt opiater siste måned eller bare sporadisk. Dette kan sannsynligvis forklares ved at en del klienter slutter å bruke stoffet før de påbegynner behandling (116).
W większości państw od 60% do 90% osób uzależnionych od opiatów zażywa narkotyk codziennie, gdy tymczasem niektóre osoby uzależnione nie stosowały opiatów w ciągu ostatniego miesiąca lub stosowały je jedynie okazyjnie. Wytłumaczeniem są tu prawdopodobnie pacjenci przerywający zażywanie narkotyku przed rozpoczęciem leczenia (116).
În majoritatea ţărilor, 60 % - 90 % din clienţi consumă drogul zilnic, în timp ce unii clienţi nu au mai consumat opiacee în ultima lună sau le-au consumat doar ocazional; explicaţia constă probabil în faptul că clienţii nu mai consumă drogul înainte de a începe tratamentul (116).
Vo väčšine krajín 60 až 90 % opiátových klientov užíva drogy denne, zatiaľ čo niektorí klienti neužívali opiáty v uplynulom mesiaci alebo ich užívali len príležitostne; to pravdepodobne vysvetľujú klienti, ktorí prestali užívať drogu pred nástupom na liečenie (116).
I de flesta länder använder mellan 60 % och 90 % av opiatklienterna drogerna dagligen, medan vissa klienter inte har använt opiater under den senaste månaden eller endast använt dem sporadiskt, vilket förmodligen beror på att de slutade använda drogerna innan de påbörjade behandlingen(116).
Lielākajā daļā valstu no 60% līdz 90% no opiātu lietotājiem lieto šo narkotiku ikdienā, taču daži pacienti nav lietojuši opiātus pēdējā mēneša laikā vai arī lieto tos tikai reizēm; šo tendenci, iespējams, izskaidro tas, ka pacienti pārstāj lietošanu pirms ārstēšanās uzsākšanas (116).
  Prikaz 21  
: Nacionalna poročila Reitox (2004), pridobljena iz nacionalnih registrov o smrtnosti ali posebnih registrov (forenzičnih ali policijskih), na podlagi nacionalnih opredelitev, kot so predstavljene v tabeli DRD-6 v Statističnem biltenu 2005.
: Reitox national reports (2004), taken from general mortality registries or special registries (forensic or police), based on national definitions as presented in Table DRD-6 in the 2005 statistical bulletin.
: Rapports nationaux Reitox (2004), extraits de registres généraux de mortalité ou de registres spéciaux (médecine légale ou police), sur la base des définitions nationales telles que présentées dans le tableau DRD-6 du bulletin statistique 2005.
: Nationale Reitox-Berichte (2004), auf der Grundlage von allgemeinen Todesursachenregistern oder (gerichtsmedizinischen bzw. polizeilichen) Spezialregistern. Es wurden die in Tabelle DRD-6 im Statistical Bulletin 2005 dargestellten nationalen Definitionen zugrunde gelegt.
: Informes nacionales de la red Reitox (2004), tomados de los registros de mortalidad general o de registros especiales (forenses o policiales), basados en definiciones nacionales tal como se presentan en el cuadro DRD-6 del boletín estadístico de 2005.
: Relatórios Nacionais Reitox (2004), dados obtidos a partir dos registos nacionais de óbitos ou de registos especiais (da medicina legal ou da polícia), baseados nas definições nacionais apresentadas no Quadro DRD-6, Boletim Estatístico de 2005.
: Εθνικές εκθέσεις δικτύου Reitox (2004), από γενικά αρχεία θνησιμότητας ή ειδικά αρχεία (ιατροδικαστικά ή αστυνομικά), με βάση τους εθνικούς ορισμούς όπως παρατίθενται στον πίνακα DRD-6 στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005.
: Nationale Reitox-verslagen (2004). De gegevens zijn ontleend aan nationale overlijdensregisters of speciale registers (forensische of politieregisters) en zijn gebaseerd op de nationale definities zoals weergegeven in tabel DRD-6 in het Statistical Bulletin.
: Národní zprávy zemí zapojených do sítě Reitox (2004), převzato z evidencí celkové úmrtnosti nebo specializovaných evidencí (soudních nebo policejních) na základě národních definic tak, jak jsou uvedeny v tabulce DRD-6 ve Statistickém věstníku 2005.
: Nationale Reitox-rapporter (2004) – oplysninger hentet i generelle dødelighedsregistre eller særlige registre (retsmedicinske registre eller politiregistre), baseret på nationale definitioner som fremstillet i tabel DRD-6 i Statistical bulletin 2005.
: Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruanded (2004), andmed saadud üldistest surmaregistritest või (kohtu või politsei) eriregistritest, põhinevad siseriiklikel määratlustel, mis on esitatud 2005. aasta statistikabülletäänis tabelis DRD-6.
: Reitoxin kansalliset raportit (2004). Tiedot on saatu kansallisista kuolleisuusrekistereistä tai erikoisrekistereistä (oikeuslääketieteellisistä tai poliisin rekistereistä), ja ne perustuvat kansallisiin määritelmiin, jotka esitetään vuoden 2005 Tilastotiedotteen taulukossa DRD-6.
: Reitox országjelentések (2004), az adatok az országos halotti nyilvántartásokból vagy speciális (igazságügyi orvostani vagy rendőrségi) nyilvántartásokból származnak, a 2005. évi statisztikai értesítőben a DRD-6 táblázatban megadott nemzeti definíciók alapján.
: Nasjonale Reitox-rapporter (2004), hentet fra generelle dødelighetsregistre eller spesialregistre (rettsmedisinske eller politiregistre), basert på nasjonale definisjoner presentert i tabell DRD-6 i Statistiske opplysninger 2005.
: Sprawozdania krajowe Reitox (2004), informacje zebrane z krajowych rejestrów zgonów lub rejestrów specjalnych (medycyny sądowej lub policji), w oparciu o definicje krajowe przedstawione w Tabeli DRD-6 w Biuletynie Statystycznym na rok 2005.
: Rapoartele naţionale Reitox (2004), preluate din registrele naţionale de decese sau din registre speciale (de prosectură sau ale poliţiei), pe baza definiţiilor naţionale indicate în Tabelul DRD-6 din Buletinul statistic 2005.
: Národné správy Reitox (2004), prevzaté zo všeobecných registrov evidencie úmrtnosti alebo z osobitných registrov (súdnych alebo policajných), na základe národných definícií uvedených v tabuľke DRD-6 v štatistickej ročenke 2005.
: Nationella Reitox-rapporter (2004), hämtat från nationella dödsorsaksregister eller specialregister (rättsmedicinska register eller polisregister), som bygger på de nationella definitioner som presenteras i tabell DRD-6 i statistikbulletinen för 2005.
: Reitox nacionālie ziņojumi (2004. g.), vispārējie mirstības reģistri un speciālajie reģistri (tiesu medicīnas vai policijas), vadoties pēc nacionālajām definīcijām, kas sniegtas tabulā DRD-6 2005. gada statistikas biļetenā.
  Poglavje 5: Kokain in c...  
V nedavni raziskavi, v katero je bilo vključenih več mest, je velika večina (95 %) ljudi, ki so opredeljeni kot uživalci, vključeni v družbo (zbrani v diskotekah, klubih ali zasebnih prostorih), kokain njuhala; samo majhen delež ga je kadil ali si ga vbrizgaval (Prinzleve et al., 2004).
In a recent multicity study, the vast majority (95 %) of what were defined as socially integrated users (recruited in discos, clubs or private contacts) snorted cocaine; only a small fraction had ever smoked or injected the substance (Prinzleve et al., 2004).
Dans une récente étude portant sur plusieurs villes, la grande majorité (95 %) des personnes définies comme des usagers socialement intégrés (recrutés dans des discothèques, des clubs ou des contacts privés) ont sniffé de la cocaïne et seule une petite partie avait fumé ou s'était injecté la substance (prévalence au cours de la dernière année) (Prinzleve et al., 2004).
In einer vor kurzem in mehreren Städten durchgeführten Studie wurde festgestellt, dass die große Mehrheit (95 %) der als sozial integriert geltenden Konsumenten (die in Diskotheken, Klubs oder über private Kontakte den Einstieg in den Drogenkonsum gefunden haben) Kokain geschnupft hat; nur ein geringer Bruchteil hat jemals Kokain geraucht oder injiziert (Prinzleve et al., 2004).
En un reciente estudio realizado en varias ciudades, la gran mayoría (95 %) de consumidores definidos como socialmente integrados ("enganchados" en discotecas, clubes o por contacto privado) esnifaban cocaína; solamente una pequeña parte había fumado o se había inyectado la sustancia en alguna ocasión (Prinzleve y cols., 2004).
In uno studio recente condotto in più città la stragrande maggioranza (95%) di coloro che sono stati definiti consumatori socialmente integrati (reclutati in discoteche, club o tramite contatti privati) hanno ammesso di fare assunzione di cocaina; solo una piccola percentuale ha dichiarato di aver fumato o di essersi iniettato la sostanza (Prinzleve e altri, 2004).
Num estudo recente realizado em várias cidades, a grande maioria (95%) dos denominados consumidores bem integrados socialmente (recrutados em discotecas, clubes ou contactos privados) cheirava cocaína; só uma ínfima parte já tinha fumado ou injectado esta substância (Prinzleve et al., 2004).
Σύμφωνα με πρόσφατη έρευνα που διενεργήθηκε σε αρκετές πόλεις, η μεγάλη πλειονότητα (95 %) των ερωτηθέντων, που προσδιορίσθηκαν ως ενταγμένοι στην κοινωνία χρήστες (και βρέθηκαν σε ντίσκο, σε κλαμπ ή από προσωπικές επαφές), έκαναν χρήση κοκαΐνης με εισπνοή από τη μύτη· μόνον ένα μικρό ποσοστό δήλωσε ότι κάπνισε ή έκανε ποτέ ενέσιμη χρήση της ουσίας (Prinzleve κ.ά., 2004).
Uit een recent onderzoek in meerdere steden is naar voren gekomen dat de overgrote meerderheid (95%) van de groep die als sociaal geïntegreerde gebruikers wordt gedefinieerd (degenen die met ecstasy zijn begonnen in disco’s, clubs of via persoonlijke contacten), cocaïne snuift; slechts een klein percentage heeft ooit cocaïne gerookt of gespoten (Prinzleve et al., 2004).
V nedávné studii zahrnující více měst velká většina (95 %) osob, které byly definované jako sociálně integrovaní uživatelé (kteří začali užívat drogy na diskotékách, v klubech nebo v rámci soukromých kontaktů), kokain šňupala. Jen malý zlomek látku někdy předtím kouřil nebo ji užíval nitrožilně (Prinzleve a kol., 2004).
Det fremgik af en nyere undersøgelse af en række byer, at langt hovedparten (95 %) af de personer, som blev defineret som socialt integrerede brugere (rekrutteret på diskoteker, i klubber eller via private kontakter), sniffede kokain; kun en meget lille del havde nogensinde røget eller injiceret stoffet (Prinzleve m.fl., 2004).
Hiljutise mitmeid linnu hõlmanud uuringu põhjal tõmbas suurem osa (95%) sotsiaalselt integreeritud tarbijatena määratletutest (st värvatud diskodel, klubides või isiklike kontaktide kaudu) kokaiini ninna, ainult väga väike osa on ainet kunagi suitsetanud või süstinud (Prinzleve et al., 2004).
Useassa kaupungissa hiljattain tehdyssä tutkimuksessa ilmeni, että valtaenemmistö (95 %) yhteiskuntaan sopeutuneiksi määritellyistä käyttäjistä (jotka tavoitettiin diskoista, yökerhoista tai henkilökohtaisten yhteyksien kautta) nuuskasi kokaiinia, ja vain murto-osa oli joskus polttanut sitä tai käyttänyt sitä suonensisäisesti (Prinzleve et al., 2004).
Egy nemrégiben több város részvételével elvégzett vizsgálat kimutatta, hogy a társadalmilag integráltnak nevezhető fogyasztók (diszkókban, klubokban vagy magánkapcsolatok segítségével toborzott) túlnyomó többsége (95%) szippantotta a kokaint; csak töredékük próbálta elszívni vagy fecskendezni az anyagot (Prinzleve és mások, 2004).
En nyere studie som ble gjennomført parallelt i flere byer, viser at det store flertallet (95 %) av de som ble definert som sosialt integrerte brukere (rekruttert på diskoteker, i klubber eller gjennom private kontakter), sniffet kokain, og bare en liten andel hadde noen gang røykt eller injisert stoffet (Prinzleve et al., 2004).
Według przeprowadzonego ostatnio w kilku miastach badania, znaczna większość (95%) zażywających, określonych jako pozyskanych społecznie (zwerbowanych w dyskotekach, klubach lub przez kontakty prywatne), wciągała kokainę przez nos, jedynie mała grupa kiedykolwiek paliła lub wstrzykiwała substancję (Prinzleve et al., 2004).
În cadrul unui studiu recent realizat în mai multe oraşe, vasta majoritate (95 %) a persoanelor definite ca fiind consumatori integraţi social (recrutaţi în discoteci, cluburi sau prin contacte personale) prizau cocaina; numai o mică parte fumaseră sau îşi injectaseră vreodată substanţa (Prinzleve et al., 2004).
V nedávnej štúdii z viacerých veľkomiest, obrovská väčšina (95 %) opýtaných definovaná ako sociálne integrovaní užívatelia (z prostredia diskoték, klubov alebo zo súkromného styku) kokaín šnupala; iba malý zlomok z nich látku v živote fajčil alebo si vstrekoval (Prinzleve a kol. 2004).
I en nyare undersökning av flera städer sniffade majoriteten (95 %) av dem som definierades som socialt integrerade användare (som rekryterats på diskon, klubbar eller genom privata kontakter) kokain. Bara en bråkdel av dem hade någonsin rökt eller injicerat drogen (Prinzleve m.fl., 2004).
Nesenā pētījumā, kuras dalībnieku lielākais skaits (95%), kas bija noteikts kā sociāli integrētie lietotāji (atrasti diskotēkās, klubos vai izmantojot privātos kontaktus), šņauca kokaīnu; tikai neliela daļa no viņiem bija šo vielu jebkad smēķējuši vai injicējuši (Prinzleve et al., 2004).
  Poglavje 5: Kokain in c...  
V nedavni raziskavi, v katero je bilo vključenih več mest, je velika večina (95 %) ljudi, ki so opredeljeni kot uživalci, vključeni v družbo (zbrani v diskotekah, klubih ali zasebnih prostorih), kokain njuhala; samo majhen delež ga je kadil ali si ga vbrizgaval (Prinzleve et al., 2004).
In a recent multicity study, the vast majority (95 %) of what were defined as socially integrated users (recruited in discos, clubs or private contacts) snorted cocaine; only a small fraction had ever smoked or injected the substance (Prinzleve et al., 2004).
Dans une récente étude portant sur plusieurs villes, la grande majorité (95 %) des personnes définies comme des usagers socialement intégrés (recrutés dans des discothèques, des clubs ou des contacts privés) ont sniffé de la cocaïne et seule une petite partie avait fumé ou s'était injecté la substance (prévalence au cours de la dernière année) (Prinzleve et al., 2004).
In einer vor kurzem in mehreren Städten durchgeführten Studie wurde festgestellt, dass die große Mehrheit (95 %) der als sozial integriert geltenden Konsumenten (die in Diskotheken, Klubs oder über private Kontakte den Einstieg in den Drogenkonsum gefunden haben) Kokain geschnupft hat; nur ein geringer Bruchteil hat jemals Kokain geraucht oder injiziert (Prinzleve et al., 2004).
En un reciente estudio realizado en varias ciudades, la gran mayoría (95 %) de consumidores definidos como socialmente integrados ("enganchados" en discotecas, clubes o por contacto privado) esnifaban cocaína; solamente una pequeña parte había fumado o se había inyectado la sustancia en alguna ocasión (Prinzleve y cols., 2004).
In uno studio recente condotto in più città la stragrande maggioranza (95%) di coloro che sono stati definiti consumatori socialmente integrati (reclutati in discoteche, club o tramite contatti privati) hanno ammesso di fare assunzione di cocaina; solo una piccola percentuale ha dichiarato di aver fumato o di essersi iniettato la sostanza (Prinzleve e altri, 2004).
Num estudo recente realizado em várias cidades, a grande maioria (95%) dos denominados consumidores bem integrados socialmente (recrutados em discotecas, clubes ou contactos privados) cheirava cocaína; só uma ínfima parte já tinha fumado ou injectado esta substância (Prinzleve et al., 2004).
Σύμφωνα με πρόσφατη έρευνα που διενεργήθηκε σε αρκετές πόλεις, η μεγάλη πλειονότητα (95 %) των ερωτηθέντων, που προσδιορίσθηκαν ως ενταγμένοι στην κοινωνία χρήστες (και βρέθηκαν σε ντίσκο, σε κλαμπ ή από προσωπικές επαφές), έκαναν χρήση κοκαΐνης με εισπνοή από τη μύτη· μόνον ένα μικρό ποσοστό δήλωσε ότι κάπνισε ή έκανε ποτέ ενέσιμη χρήση της ουσίας (Prinzleve κ.ά., 2004).
Uit een recent onderzoek in meerdere steden is naar voren gekomen dat de overgrote meerderheid (95%) van de groep die als sociaal geïntegreerde gebruikers wordt gedefinieerd (degenen die met ecstasy zijn begonnen in disco’s, clubs of via persoonlijke contacten), cocaïne snuift; slechts een klein percentage heeft ooit cocaïne gerookt of gespoten (Prinzleve et al., 2004).
V nedávné studii zahrnující více měst velká většina (95 %) osob, které byly definované jako sociálně integrovaní uživatelé (kteří začali užívat drogy na diskotékách, v klubech nebo v rámci soukromých kontaktů), kokain šňupala. Jen malý zlomek látku někdy předtím kouřil nebo ji užíval nitrožilně (Prinzleve a kol., 2004).
Det fremgik af en nyere undersøgelse af en række byer, at langt hovedparten (95 %) af de personer, som blev defineret som socialt integrerede brugere (rekrutteret på diskoteker, i klubber eller via private kontakter), sniffede kokain; kun en meget lille del havde nogensinde røget eller injiceret stoffet (Prinzleve m.fl., 2004).
Hiljutise mitmeid linnu hõlmanud uuringu põhjal tõmbas suurem osa (95%) sotsiaalselt integreeritud tarbijatena määratletutest (st värvatud diskodel, klubides või isiklike kontaktide kaudu) kokaiini ninna, ainult väga väike osa on ainet kunagi suitsetanud või süstinud (Prinzleve et al., 2004).
Useassa kaupungissa hiljattain tehdyssä tutkimuksessa ilmeni, että valtaenemmistö (95 %) yhteiskuntaan sopeutuneiksi määritellyistä käyttäjistä (jotka tavoitettiin diskoista, yökerhoista tai henkilökohtaisten yhteyksien kautta) nuuskasi kokaiinia, ja vain murto-osa oli joskus polttanut sitä tai käyttänyt sitä suonensisäisesti (Prinzleve et al., 2004).
Egy nemrégiben több város részvételével elvégzett vizsgálat kimutatta, hogy a társadalmilag integráltnak nevezhető fogyasztók (diszkókban, klubokban vagy magánkapcsolatok segítségével toborzott) túlnyomó többsége (95%) szippantotta a kokaint; csak töredékük próbálta elszívni vagy fecskendezni az anyagot (Prinzleve és mások, 2004).
En nyere studie som ble gjennomført parallelt i flere byer, viser at det store flertallet (95 %) av de som ble definert som sosialt integrerte brukere (rekruttert på diskoteker, i klubber eller gjennom private kontakter), sniffet kokain, og bare en liten andel hadde noen gang røykt eller injisert stoffet (Prinzleve et al., 2004).
Według przeprowadzonego ostatnio w kilku miastach badania, znaczna większość (95%) zażywających, określonych jako pozyskanych społecznie (zwerbowanych w dyskotekach, klubach lub przez kontakty prywatne), wciągała kokainę przez nos, jedynie mała grupa kiedykolwiek paliła lub wstrzykiwała substancję (Prinzleve et al., 2004).
În cadrul unui studiu recent realizat în mai multe oraşe, vasta majoritate (95 %) a persoanelor definite ca fiind consumatori integraţi social (recrutaţi în discoteci, cluburi sau prin contacte personale) prizau cocaina; numai o mică parte fumaseră sau îşi injectaseră vreodată substanţa (Prinzleve et al., 2004).
V nedávnej štúdii z viacerých veľkomiest, obrovská väčšina (95 %) opýtaných definovaná ako sociálne integrovaní užívatelia (z prostredia diskoték, klubov alebo zo súkromného styku) kokaín šnupala; iba malý zlomok z nich látku v živote fajčil alebo si vstrekoval (Prinzleve a kol. 2004).
I en nyare undersökning av flera städer sniffade majoriteten (95 %) av dem som definierades som socialt integrerade användare (som rekryterats på diskon, klubbar eller genom privata kontakter) kokain. Bara en bråkdel av dem hade någonsin rökt eller injicerat drogen (Prinzleve m.fl., 2004).
Nesenā pētījumā, kuras dalībnieku lielākais skaits (95%), kas bija noteikts kā sociāli integrētie lietotāji (atrasti diskotēkās, klubos vai izmantojot privātos kontaktus), šņauca kokaīnu; tikai neliela daļa no viņiem bija šo vielu jebkad smēķējuši vai injicējuši (Prinzleve et al., 2004).
  Sporočila za javnost  
Kot pravi agencija, je glede na sedemkratni porast v zadnjem desetletju, vsaj 530.000 oseb v 28 državah (EU-25, Norveška, Bolgarija, Romunija) v programih nadomestnega zdravljenja, bodisi v specializianih centrih za zdravljenje ali pri splošnem zdravniku.
Following a seven-fold increase over the last decade, says the agency, at least 530,000 clients now receive substitution treatment across 28 countries (EU-25, Norway, Bulgaria and Romania), whether through specialist treatment centres or general practitioners. And it is estimated that somewhere between one-quarter and a half of those with opiate problems in Europe may now be receiving treatment of this kind.
D’après l’OEDT, le nombre de patients recevant actuellement un traitement de substitution a été multiplié par sept durant la dernière décennie, pour atteindre au moins 530 000 patients dans 28 pays (UE-25, la Norvège, la Bulgarie et la Roumanie), que ce soit par l’intermédiaire de centres de traitement spécialisés ou de médecins généralistes. Il semblerait en outre que le quart, voire la moitié des personnes présentant des problèmes liés aux opiacés en Europe reçoive actuellement un traitement de ce genre.
Nach einem Anstieg um das Siebenfache im vergangenen Jahrzehnt erhalten nach Angaben der Agentur nun mindestens 530 000 Patienten in 28 Ländern (EU-25, Norwegen, Bulgarien und Rumänien) eine Substitutionstherapie, der sie sich in spezialisierten Therapiezentren oder bei Allgemeinmedizinern unterziehen. Schätzungen zufolge bekommen zwischen einem Viertel und der Hälfte der Personen die in Europa Opiatprobleme haben eine derartige Behandlung.
Aproximadamente unas 530.000 personas (la cifra se ha multiplicado por siete en una década) se someten en la actualidad a terapias de sustitución en 28 países (UE-25, Noruega, Bulgaria y Rumanía), bien sea en centros especializados, bien bajo la supervisión de médicos generalistas. Se calcula que hoy en día entre un 25 y un 50% de los europeos que tienen problemas con los opiáceos pueden estar recibiendo este tipo de tratamiento.
In seguito all’aumento registrato nell’ultimo decennio nei 28 paesi (EU-25, Norvegia, Bulgaria e Romania) – gli utenti sono aumentatati di sette volte – prosegue l’agenzia, attualmente sono almeno 530 000 i pazienti che beneficiano di una terapia di sostituzione, attraverso i centri terapeutici specializzati o i medici generici. Secondo le stime, inoltre in Europa, tra un quarto e la metà delle persone dipendenti da oppiacei avrebbero attualmente la possibilità di accedere a tale tipo di terapia.
Segundo a Agência, o número de utentes aumentou sete vezes na última década, sendo, neste momento, 530 000, pelo menos, os que recebem tratamento de substituição em 28 países (UE-25, Noruega, Bulgária e Roménia) quer em unidades especializadas quer através de médicos de clínica geral. E estima-se que entre um quarto e metade dos consumidores problemáticos de opiáceos poderão estar a receber este tipo de tratamento.
Ο αριθμός των ατόμων που υποβάλλονται σε θεραπεία υποκατάστασης επταπλασιάστηκε την τελευταία δεκαετία, δηλώνει ο Οργανισμός. Σήμερα, τουλάχιστον 530.000 άτομα υποβάλλονται σε θεραπεία υποκατάστασης σε 28 χώρες (τις 25 χώρες της ΕΕ, τη Νορβηγία, τη Βουλγαρία και τη Ρουμανία), είτε σε εξειδικευμένα κέντρα είτε σε γενικούς ιατρούς. Εκτιμάται ότι ένας αριθμός μεταξύ του ενός τετάρτου και του μισού των ατόμων με προβλήματα οπιούχων στην Ευρώπη μπορεί πλέον να υποβάλλεται σε αυτού του είδους τη θεραπεία.
Na een verzevenvoudiging in de afgelopen tien jaar, krijgen tegenwoordig minstens 530 000 cliënten in 28 landen substitutiemiddelen (EU-25, Noorwegen, Bulgarije en Roemenië), via gespecialiseerde centra of de huisarts. Geschat wordt dat een kwart tot de helft van de opiaatverslaafden in Europa momenteel een dergelijke behandeling ondergaat.
Agentura uvádí, že využívání substituční léčby v posledním desetiletí sedminásobně vzrostlo – v současnosti se jí podrobuje přinejmenším 530 000 klientů ve 28 zemích (v 25 členských státech EU, v Norsku, Bulharsku a Rumunsku), a to ve specializovaných léčebných centrech nebo prostřednictvím praktických lékařů. Odhaduje se, že tato léčba je nyní v Evropě poskytována čtvrtině až polovině osob závislých na opiátech.
Efter en syvdobbelt stigning i løbet af de sidste 10 år, siger agenturet, at mindst 530 000 klienter nu modtager substitutionsbehandling i 28 lande (EU-25, Norge, Bulgarien og Rumænien), enten gennem specialiserede behandlingscentre eller alment praktiserende læger. Og det anslås, at et sted mellem en fjerdedel og halvdelen af dem med opiatproblemer i Europa nu kan modtage denne form for behandling.
Läbides viimase kümne aasta jooksul seitsmekordse kasvu, saavad agentuuri andmetel 530 000 klienti 28 riigis (EL 25 riiki, Norra, Bulgaaria ja Rumeenia) asendusravi kas eriarsti ravikeskustes või üldarstide juures. Hinnanguliselt saab umbes veerandi ja poole vahel Euroopa opiaadisõltlastest asendusravi.
Viraston mukaan korvaushoidossa olevien määrä on viime vuosikymmenen aikana kasvanut seitsenkertaisesti. Ainakin 530 000 asiakasta 28 maassa (EU:n 25 jäsenvaltiota, Norja, Bulgaria ja Romania) saa korvaushoitoa joko erikoistuneissa hoitoyksiköissä tai yleislääkärin hoidossa. Euroopan opiaattiongelmaisista ainakin neljäsosa, ehkä jopa puolet on arvioiden mukaan tällaisessa hoidossa.
A Központ szerint az utóbbi évtizedben bekövetkezett hétszeres növekedést követően Európa 28 országában (EU-25, valamint Norvégia, Bulgária és Románia) jelenleg legalább 530 000 kliens vesz részt – szakosodott kezelőhelyeken vagy az alapellátáson belül – helyettesítő kezelésben. Úgy becsülik, hogy Európában az opiát-problémákkal küzdők egynegyede – fele részesül manapság ilyen jellegű kezelésben.
Etter en syvdobling i løpet av det siste tiåret mottar nå minst 530 000 klienter substitusjonsbehandling i 28 land (EU-25, Norge, Bulgaria og Romania), enten gjennom spesialiserte behandlingsinstitusjoner eller allmenleger. Og det er anslått at et sted mellom en firedel og halvparten av alle med opiatproblemer i Europa nå mottar denne formen for behandling.
W ostatniej dekadzie liczba uzależnionych wzrosła siedmiokrotnie (dane Agencji), a co najmniej 530 tys. pacjentów poddanych jest obecnie leczeniu w 28 krajach (UE-25, Norwegia, Bułgaria i Rumunia) w specjalistycznych ośrodkach leczenia lub pod kierunkiem lekarzy ogólnych. Szacuje się, że od jednej czwartej do jednej drugiej osób uzależnionych od opiatów w Europie może być obecnie poddana tego typu leczeniu.
Agenţia declară că după o creştere de şapte ori în ultimii 10 ani, cel puţin 530.000 de clienţi beneficiază acum de tratament de substituţie în 28 de ţări diferite (cele 25 de ţări membre UE, Norvegia, Bulgaria şi România), atât în centrele specializate de tratament cât prin intermediul medicilor generalişti. Se estimează că mai mult de un sfert până la jumătate dintre persoanele dependente de opiaceele în Europa beneficiază în prezent de acest tip de tratament.
V 28 krajinách (EÚ-25, Nórsku, Bulharsku a Rumunsku) sa podľa agentúry v dôsledku sedemnásobného zvýšenia za posledné desaťročie nachádza minimálne 530 000 klientov v substitučnej liečbe, a to buď v špecializovaných liečebných centrách alebo pod dozorom všeobecných lekárov. Odhaduje sa, že približne štvrtina až polovica ľudí v Európe, ktorí majú problém s opiátmi, dostáva tento druh liečby.
Efter en sjufaldig ökning under det senaste årtiondet får nu minst 530 000 klienter i 28 länder (EU-25, Norge, Bulgarien och Rumänien) substitutionsbehandling, antingen vid specialiserade behandlingscentrer eller hos allmänpraktiserande läkare, uppger narkotikacentrumet. Man uppskattar även att mellan en fjärdedel och hälften av alla med opiatproblem i Europa nu kan få denna typ av behandling.
  Podatki o povpraÅ¡evanj...  
Relativni prispevek zdravljenja odvisnosti od opiatov k številu ljudi, ki so na novo vključeni v zdravljenje, se je opazneje zmanjšal, predvsem zaradi zmanjšanja števila ljudi, ki so poročali, da imajo predvsem probleme z drugimi drogami.
The relative contribution of opiate treatment to the size of the new-to-treatment population has decreased more markedly, owing to an increase in the number of reported clients with problems primarily related to other drugs. This, in turn, may be due to a switch from heroin to cocaine use by some opiate clients (Ouwehand et al., 2004), differentiation of the treatment system, which has become more accessible for other problematic drug users, or the reduced recruitment of new problem users (Dutch national report).
La part relative des traitements pour usage d'opiacés par rapport à la taille de la population des nouveaux patients a enregistré un recul plus marqué en raison de l'augmentation du nombre de patients déclarés ayant des problèmes essentiellement liés à d'autres drogues. Ceci pourrait être la conséquence du passage de l'héroïne à la cocaïne chez certains patients consommateurs d'opiacés (Ouwehand et al., 2004), d'une différenciation du système de traitement, qui est devenu plus accessible pour d'autres usagers de drogue à problème, ou de la baisse du recrutement de nouveaux usagers de drogue à problème (rapport national néerlandais).
Der relative Anteil der Opiatpatienten an den Erstpatienten ist noch stärker gesunken, da die Zahl der gemeldeten Patienten, die andere Drogen als Primärdroge angaben, gestiegen ist. Dies wiederum könnte zum einen darauf zurückzuführen sein, dass manche Opiatpatienten von Heroin auf Kokain umgestiegen sind (Ouwehand et al., 2004), zum anderen aber auch auf eine Differenzierung des Behandlungssystems, das für andere problematische Drogenkonsumenten leichter zugänglich geworden ist, oder auf die verringerte Inzidenz des problematischen Drogenkonsums (Nationaler Bericht der Niederlande).
La contribución relativa del tratamiento por consumo de opiáceos al total de la nueva población que inicia tratamiento ha disminuido de forma más marcada, debido a un aumento del número de pacientes con problemas relacionados principalmente con otras drogas. Esto, a su vez, puede deberse a la sustitución del consumo de heroína por el consumo de cocaína por parte de algunos pacientes de opiáceos (Ouwehand y cols., 2004), a la diferenciación del sistema de tratamiento, que se ha vuelto más accesible para otros consumidores de drogas problemáticos, o a la reducción del número de nuevos consumidores problemáticos (Informe nacional neerlandés).
Il contributo relativo del trattamento per oppiacei rispetto alla popolazione complessiva appena entrata in terapia è sceso in maniera più marcata, a causa di un aumento del numero di pazienti con problemi collegati soprattutto ad altre droghe. Ciò può essere dovuto a un passaggio dal consumo di eroina a quello di cocaina da parte di alcuni pazienti in terapia per oppiacei (Ouwehand e altri, 2004), alla differenziazione del sistema terapeutico, che è più accessibile per altri consumatori problematici di stupefacenti, o alla ridotta percentuale di nuovi consumatori problematici (relazione nazionale olandese).
O contributo relativo do tratamento por consumo de opiáceos para a dimensão da população de novos utentes que iniciam tratamento diminuiu de forma mais acentuada, devido ao aumento do número de doentes notificados com problemas principalmente relacionados com outras drogas. Esta situação pode dever-se, por sua vez, à substituição do consumo de heroína pelo consumo de cocaína por parte de alguns utentes consumidores de opiáceos (Ouwehand et al., 2004), à diferenciação do sistema de tratamento, que se tornou mais acessível a outros consumidores problemáticos de droga, ou ao recrutamento reduzido de novos consumidores problemáticos de droga (relatório nacional dos Países Baixos).
Το σχετικό μερίδιο της θεραπείας απεξάρτησης από τα οπιούχα στον συνολικό αριθμό των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία μειώθηκε περισσότερο, λόγω της αύξησης του αναφερόμενου αριθμού ατόμων που ζητούν θεραπεία για προβλήματα που συνδέονται πρωτίστως με άλλες ουσίες. Το γεγονός αυτό, με τη σειρά του, ενδέχεται να οφείλεται σε μετατόπιση από τη χρήση ηρωίνης στη χρήση κοκαΐνης από ορισμένα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα (Ouwehand κ.ά., 2004), στη διαφοροποίηση του συστήματος θεραπείας, που έγινε πιο προσιτό για προβληματικούς χρήστες άλλων ουσιών, ή στη μειωμένη καταγραφή νέων προβληματικών χρηστών (εθνική έκθεση Κάτω Χωρών).
De relatieve bijdrage van opiatenbehandelingen aan de totale omvang van de populatie nieuwe cliënten in behandeling is kleiner geworden als gevolg van een stijging van het aantal gerapporteerde cliënten die voornamelijk vanwege andere drugs in behandeling gaan. Dit kan weer veroorzaakt worden doordat sommige opiatengebruikers van heroïne op cocaïne overstappen (Ouwehand et al., 2004), door een differentiatie van de behandelsystemen (die toegankelijker zijn geworden voor andere problematische drugsgebruikers) of door een afname van het aantal nieuwe problematische gebruikers (Nederlands nationaal verslag).
Relativní podíl léčby závislosti na opiátech na velikosti nově léčené populace se značně snížil, protože vzrostl počet klientů, u nichž se uváděly problémy primárně související s jinými drogami. Na druhé straně to může být důsledek přechodu některých opiátových klientů z heroinu na kokain (Ouwehand a kol., 2004), diferencováním systému léčby, který se stal dostupnějším pro jiné problematické uživatele drog nebo snížením počtu nových problémových uživatelů (holandská národní zpráva).
Opiatbehandlingens relative bidrag til størrelsen af den gruppe, der først lige er kommet i behandling, er faldet mere markant på grund af en stigning i antallet af indberettede klienter med problemer, der primært har forbindelse med andre stoffer. Dette kan på sin side være en følge af et skift fra heroin til kokain blandt visse opiatklienter (Ouwehand m.fl., 2004), en differentiering af behandlingssystemet, som er blevet mere tilgængeligt for andre problematiske stofbrugere, eller faldet i rekrutteringen af nye problematiske brugere (Nederlandenes nationale rapport).
Opiaatide tõttu ravi saavate klientide suhtelise osakaalu vähenemine uute ravi saavate klientide hulgas on olnud märgatavam, seda sellepärast, et klientide arv, kelle puhul teatatakse probleemide esmase põhjusena muudest narkootikumidest, on suurenenud. See võib omakorda tuleneda asjaolust, et mõned opiaaditarbijad on läinud heroiinilt üle kokaiinile (Ouwehand et al., 2004), ravisüsteemi diferentseerimisest, mis on seetõttu paremini juurdepääsetav muude narkootikumide probleemsetele tarbijatele või uute probleemsete tarbijate kaasamise vähenemisest (Madalmaade riiklik aruanne).
Opiaattien takia hoitoon hakeutuvien osuus uusista asiakkaista on vähentynyt selvästi, mikä johtuu siitä, että pääasiallisesti muiden huumeiden aiheuttamista ongelmista kärsivien asiakkaiden määrä on kasvanut. Tämä puolestaan saattaa johtua siitä, että jotkut opiaattiasiakkaat ovat siirtyneet heroiinista kokaiiniin (Ouwehand et al., 2004), että hoitojärjestelmän eriyttäminen on tehnyt hoitoon hakeutumisesta helpompaa muiden huumeiden ongelmakäyttäjille tai että uusia ongelmakäyttäjiä on ilmaantunut entistä vähemmän (Alankomaiden kansallinen raportti).
Határozottabban csökkent az opiátkezelés relatív hozzájárulása az újonnan kezelést kérő populációhoz, aminek oka az elsősorban más drogokkal kapcsolatos problémák miatt kezelésre jelentkező páciensek számának növekedésében keresendő. Ez viszont visszavezethető például arra, hogy egyes opiáthasználók heroinról kokainra váltanak (Ouwehand és mások, 2004), a gyógykezelési rendszerek nagyobb differenciáltságára, ami által más problematikus kábítószer-használók számára is hozzáférhetővé váltak, vagy arra, hogy kevesebb használóból lesz új problematikus használó (holland országjelentés).
Opiatbehandlingens relative andel av alle nye klienter er betydelig redusert, noe som skyldes en økning i antallet klienter hvis problemer primært er relatert til andre rusmidler. Dette kan igjen skyldes at enkelte opiatklienter går over fra heroin til kokain (Ouwehand et al., 2004), en differensiering av behandlingsapparatet, som er blitt mer tilgjengelig for andre problematiske narkotikabrukere, eller redusert rekruttering av nye problematiske narkotikabrukere (Nederlands nasjonale rapport).
Względny udział leczenia z uzależnienia od opiatów względem populacji rozpoczynającej leczenie po raz pierwszy zmniejsza się wyraźnie, a to ze względu na wzrost liczby pacjentów, których główne problemy związane są z innymi narkotykami. To z kolei może być spowodowane przejściem pewnej liczby pacjentów uzależnionych od opiatów z heroiny na kokainę (Ouwehand et al., 2004), zróżnicowaniem systemu leczenia, który stał się bardziej dostępny dla pozostałych osób problemowo zażywających narkotyki lub spadkiem zgłoszeń nowych osób zażywających problemowo (Sprawozdanie krajowe Holandii).
Contribuţia relativă a clienţilor tratamentului pentru dependenţa de opiacee la numărul noilor clienţi care încep tratamentul a scăzut mai accentuat, ceea ce se explică prin creşterea numărului de clienţi înregistraţi cu probleme legate în principal de alte droguri. În schimb, această evoluţie s-ar putea datora unei treceri de la consumul de heroină la cel de cocaină în cazul unor clienţi ai tratamentului pentru dependenţă de opiacee (Ouwehand et al., 2004), diferenţierii sistemului de tratament, care a devenit mai accesibil pentru alţi consumatori problematici de droguri, sau recrutării reduse de noi consumatori problematici de droguri (raportul naţional al Ţărilor de Jos).
Relatívny príspevok liečby kvôli opiátom k veľkosti novo liečenej populácie výraznejšie klesol, pretože vzrástol počet klientov, pri ktorých sa uvádzali problémy primárne súvisiace s inými drogami. Na druhej strane to môže byť dôsledok prechodu niektorých užívateľov opiátov z heroínu na kokaín (Ouwehand a kol. 2004), diferencovania liečebného systému, ktorý sa stal prístupnejší pre iných problematických užívateľov drog alebo nižšieho prijímania nových problémových užívateľov (holandská národná správa).
Den relativa andelen av antalet förstagångsklienter som söker behandling mot opiatmissbruk har minskat mer markant på grund av att antalet klienter vars problem i första hand är relaterade till andra droger har ökat. Detta kan i sin tur bero på att vissa opiatklienter har övergått från heroin till kokain (Ouwehand m.fl., 2004). Det kan dock också bero på differentieringen i behandlingssystemen, som har inneburit att dessa har blivit mer tillgängliga för andra problemmissbrukare, eller på den minskade nyrekryteringen av problemmissbrukare (Nederländernas nationella rapport).
Relatīvā opiātu atkarības ārstēšanas daļa visā jauno ārstēšanās pacientu kopumā ir samazinājusies diezgan ievērojami, sakarā ar to pacientu skaita pieaugumu, kuru problēmas ir saistītas galvenokārt ar citām narkotikām. Tam, savukārt, iemesls varētu būt atsevišķu opiātu pacientu pāreja no heroīna uz kokaīna lietošanu (Ouwehand et al., 2004), ārstēšanās sistēmas diferenciācija, kas ir kļuvusi pieejamāka citiem problemātiskajiem narkotiku lietotājiem, vai arī samazināta jaunu problemātisko lietotāju iesaistīšana ārstēšanā (Nīderlandes nacionālais ziņojums).
  Podatki o povpraÅ¡evanj...  
Veliko na novo zdravljenih oseb uživa opiate ter drugo drogo, pogosto konopljo (47 %) ali alkohol (24 %). Vendar lahko med državami opazimo občutne razlike: na Češkem in Slovaškem skoraj polovica oseb uživa opiate skupaj z drugimi stimulansi, z izjemo kokaina; v Grčiji in na Malti 18 % oziroma 29 % oseb opiate uživa s kokainom kot sekundarno drogo; na Finskem 37 % uživalcev opiatov (zlasti uživalcev buprenorfina) 37 % poroča o uporabi hipnotikov in sedativov (zlasti benzodiazepinov) kot sekundarnih drog (119).
Many new clients use opiates as well as another drug, often cannabis (47 %) or alcohol (24 %). However, marked differences are found between countries: in the Czech Republic and Slovakia, almost half the clients use opiates together with stimulants other than cocaine; in Greece and Malta, 18 % and 29 % of clients, respectively, use opiates, with cocaine as a secondary drug; in Finland, among opiate users (mainly users of buprenorphine) 37 % report the use of hypnotics and sedatives (mainly benzodiazepines) as secondary drugs (119).
De nombreux nouveaux patients consomment des opiacés en association avec une autre drogue, souvent du cannabis (47 %) ou de l'alcool (24 %). On observe toutefois des différences importantes entre les pays. Ainsi, en République tchèque et en Slovaquie, près de la moitié des patients consomment des opiacés et des stimulants autres que de la cocaïne, tandis qu'en Grèce et à Malte, respectivement 18 % et 29 % des patients prennent des opiacés avec de la cocaïne comme drogue secondaire. En Finlande, parmi les usagers d'opiacés (essentiellement des consommateurs de buprénorphine), 37 % déclarent consommer des hypnotiques et des sédatifs (essentiellement des benzodiazépines) comme drogues secondaires (119).
Viele Erstpatienten konsumieren neben den Opiaten noch andere Drogen, häufig Cannabis (47 %) oder Alkohol (24 %). Dabei wurden jedoch erhebliche Unterschiede zwischen den einzelnen Ländern festgestellt: In der Tschechischen Republik und der Slowakei konsumiert nahezu die Hälfte der Patienten Opiate in Kombination mit anderen Stimulanzien als Kokain; in Griechenland und Malta konsumieren 18 % bzw. 29 % der Patienten Opiate in Verbindung mit Kokain als Sekundärdroge; in Finnland geben 37 % der Opiatkonsumenten (vor allem Konsumenten von Buprenorphin) als Sekundärdrogen Hypnotika und Sedativa (in erster Linie Benzodiazepine) an (119).
Muchos de los nuevos pacientes consumen opiáceos además de otras drogas, con frecuencia cannabis (47 %) o alcohol (24 %). No obstante, se observan marcadas diferencias entre países: en la República Checa y Eslovaquia, casi la mitad de los pacientes consumen opiáceos junto con otros estimulantes distintos a la cocaína; en Grecia y Malta, el 18 % y el 29 % de los pacientes, respectivamente, consume opiáceos, con la cocaína como droga secundaria; en Finlandia, el 37 % de los consumidores de opiáceos (principalmente de buprenorfina) declaran consumir sustancias hipnóticas y sedantes (principalmente benzodiacepinas) como drogas secundarias (119).
Molti nuovi pazienti consumano oppiacei in associazione a un’altra sostanza, spesso la cannabis (47%) o l’alcol (24%). Si riscontrano tuttavia differenze notevoli da paese a paese: nella Repubblica ceca e in Slovacchia quasi la metà dei pazienti fa uso di oppiacei in associazione a stimolanti diversi dalla cocaina; in Grecia e a Malta rispettivamente il 18% e il 29% dei pazienti fa uso di oppiacei e, come droga secondaria, di cocaina; in Finlandia tra i consumatori di oppiacei (perlopiù consumatori di buprenorpfina) il 37% ammette anche l’uso di ipnotici e sedativi (prevalentemente benzodiazepine) come droghe secondarie (119).
(47%) ou álcool (24%). Verificam-se, todavia, diferenças acentuadas entre países: na República Checa e na Eslováquia, quase metade dos utentes consome opiáceos juntamente com outros estimulantes que não a cocaína; na Grécia e em Malta, 18% e 29% dos utentes, respectivamente, consomem opiáceos, com a cocaína como droga secundária; na Finlândia, entre os consumidores de opiáceos (sobretudo buprenorfina) 37% referem o consumo de hipnóticos e sedativos (sobretudo benzodiazepinas) como drogas secundárias (119).
Πολλά άτομα που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία κάνουν χρήση οπιούχων καθώς και κάποιας άλλης ουσίας, συχνά κάνναβης (47 %) ή αλκοόλ (24 %). Ωστόσο, παρατηρούνται έντονες διαφορές μεταξύ των χωρών: στην Τσεχική Δημοκρατία και τη Σλοβακία, σχεδόν το ήμισυ των ατόμων υπό θεραπεία κάνει χρήση οπιούχων μαζί με διεγερτικές ουσίες εκτός κοκαΐνης· στην Ελλάδα και στη Μάλτα, 18 % και 29 % των ατόμων υπό θεραπεία, αντίστοιχα, κάνει χρήση οπιούχων, με την κοκαΐνη να δηλώνεται ως δευτερεύουσα ουσία· στη Φινλανδία, 37 % των χρηστών οπιούχων (κυρίως χρήστες βουπρενορφίνης) αναφέρει τη χρήση υπνωτικών και κατασταλτικών (κυρίως βενζοδιαζεπίνες) ως δευτερευουσών ουσιών (119).
Veel nieuwe cliënten gebruiken naast opiaten ook andere drugs, vaak cannabis (47%) of alcohol (24%). Er bestaan op dit gebied echter opvallende verschillen tussen landen: in Tsjechië gebruikt bijna de helft van de cliënten opiaten in combinatie met andere stimulerende middelen dan cocaïne. In Griekenland en op Malta gebruikt respectievelijk 18 en 29% van de cliënten opiaten met cocaïne als secundaire drug; in Finland geeft 37% van de opiatengebruikers (voornamelijk gebruikers van buprenorfine) aan hypnotica en sedativa (meestal benzodiazepinen) als secundaire drugs te gebruiken (119).
Mnozí noví klienti užívají opiáty a rovněž další drogu, často konopí (47 %) nebo alkohol (24 %). Mezi zeměmi jsou však značné rozdíly: v České republice a na Slovensku téměř polovina klientů užívá opiáty spolu se stimulanty jinými než kokain; v Řecku 18 % a na Maltě 29 % klientů užívá opiáty s kokainem jako sekundární drogou; ve Finsku 37 % uživatelů opiátů (zejména buprenorfinu) uvádí užívání hypnotik a sedativ (hlavně benzodiazepinů) jako sekundárních drog (119).
Mange nye klienter bruger opiater såvel som et andet stof, ofte cannabis (47 %) eller alkohol (24 %). Der er imidlertid markante forskelle mellem landene: i Tjekkiet og Slovakiet bruger næsten halvdelen af klienterne opiater sammen med andre stimulanser end kokain; i Grækenland og Malta bruger henholdsvis 18 % og 29 % af klienterne opiater, med kokain som sekundært stof; i Finland angiver 37 % af opiatbrugerne (hovedsagelig brugere af buprenorphin) brug af sovemidler og beroligende midler (hovedsagelig benzodiazepiner) som sekundære stoffer (119).
Paljud uued kliendid tarbivad opiaate koos mõne muu narkootikumiga, sageli koos kanepi (47%) või alkoholiga (24%). Selles osas on siiski riigiti erinevusi: Tšehhi Vabariigis ja Slovakkias tarbivad peaaegu pooled kliendid opiaate koos muude stimulantidega peale kokaiini; Kreekas ja Maltal tarbib vastavalt 18% ja 29% klientidest opiaate koos kokaiini kui teisese narkootikumiga; Soomes teatab 37% opiaatide (peamiselt buprenorfiini) tarbijatest uinutite ja rahustite (peamiselt bensodiasepiinide) tarbimisest teisese narkootikumina (119).
Monet uusista asiakkaista käyttävät opiaattien lisäksi muutakin huumausainetta, yleensä kannabista (47 %) tai alkoholia (24 %). Maiden välillä on kuitenkin selviä eroja: Tšekissä ja Slovakiassa lähes puolet asiakkaista käyttää opiaattien lisäksi muita piristeitä kuin kokaiinia, Kreikassa 18 prosenttia ja Maltalla 29 prosenttia asiakkaista käyttää opiaattien lisäksi heroiinia, Suomessa 37 prosenttia opiaattien (lähinnä buprenorfiinin) käyttäjistä ilmoittaa käyttävänsä toissijaisesti hypnoottisia ja rauhoittavia aineita (lähinnä bentsodiatsepiineja) (119).
Az új páciensek közül sokan az opiátok mellett más drogot is használnak, gyakran kannabiszt (47%) vagy alkoholt (24%). Ezen a téren is határozott országonkénti különbségek vannak: Csehországban és Szlovákiában a páciensek közel fele az opiátokat a kokaintól eltérő serkentőszerekkel együtt használja; Görögországban és Máltán a páciensek 18%-a, illetve 29%-a az opiátok mellett másodlagos kábítószerként kokaint használ; Finnországban az opiáthasználók (főleg buprenorfinhasználók) közül 37% számolt be másodlagos kábítószerként hipnotikumok és nyugtatók (főként benzodiazepinek) használatáról(119).
Mange nye klienter bruker opiater i tillegg til andre rusmidler, ofte cannabis (47 %) eller alkohol (24 %). Her er det imidlertid et tydelig skille mellom landene: i Den tsjekkiske republikk og Slovakia bruker nesten halvparten av klientene opiater sammen med andre sentralstimulerende midler enn kokain; i Hellas og på Malta bruker hhv. 18 % og 29 % av klientene opiater med kokain som sekundærrusmiddel; i Finland oppgir 37 % av opiatbrukerne (hovedsakelig brukere av buprenorfin) bruk av hypnotika og sedativa (hovedsakelig benzodiazepiner) som sekundærrusmidler (119).
Wielu nowych pacjentów zażywa opiaty razem z innym narkotykiem, często pochodnymi konopi indyjskich (47%) lub alkoholem (24%). Między poszczególnymi państwami występują jednak znaczne różnice. W Republice Czeskiej i na Słowacji prawie połowa pacjentów zażywa opiaty razem ze środkami pobudzającymi innymi niż kokaina, w Grecji i na Malcie odpowiednio 18% i 29% pacjentów zażywa opiaty oraz kokainę jako narkotyk drugorzędny, w Finlandii w grupie osób zażywających opiaty (głównie buprenorfinę) 37% zgłasza zażywanie środków nasennych i uspokajających (głównie benzodiazepin) jako narkotyków drugorzędnych (119).
Mulţi clienţi noi consumă opiacee, precum şi un alt drog, adeseori canabis (47 %) sau alcool (24 %). Cu toate acestea, există diferenţe semnificative de la o ţară la alta: în Republica Cehă şi Slovacia, aproximativ jumătate din clienţi consumă opiaceele împreună cu stimulente diferite de cocaină; în Grecia şi Malta, 18 % şi, respectiv, 29 % din clienţi consumă cocaina ca drog secundar; în Finlanda, dintre consumatorii de opiacee (mai ales consumatorii de buprenorfină) 37 % declară că consumă hipnotice şi sedative (mai ales benzodiazepine) ca droguri secundare (119).
Mnoho nových klientov užíva opiáty spolu s inou drogou, často s kanabisom (47 %) alebo alkoholom (24 %). Medzi jednotlivými krajinami sú však značné rozdiely: v Českej republike a na Slovensku užíva takmer polovica klientov opiáty spolu s inými stimulanciami než s kokaínom; v Grécku 18 % a na Malte 29 % klientov užíva opiáty s kokaínom ako sekundárnou drogou; vo Fínsku 37 % užívateľov opiátov (hlavne buprenorfínu) uviedlo užívanie hypnotík a sedatív (hlavne benzodiazepínov) ako sekundárnych drog (119).
Många nya klienter använder både opiater och andra droger, ofta cannabis (47 %) eller alkohol (24 %). Det finns dock markanta skillnader mellan länderna: I Tjeckien och Slovakien använder nästan hälften av klienterna opiater tillsammans med annan stimulantia än kokain, i Grekland och Malta använder 18 respektive 29 % av klienterna opiater med kokain som sekundärdrog, i Finland uppger 37 % av opiatmissbrukarna (främst de som använder buprenorfin) att de använder sömnmedel och lugnande medel (främst bensodiazepiner) som sekundärdrog(119).
Daudzi jaunie pacienti lieto opiātus, kā arī kādu citu narkotiku, kas bieži ir kaņepes (47 %) vai alkohols (24 %). Taču valstu starpā pastāv būtiskas atšķirības: Čehijas Republikā un Slovākijā gandrīz puse no pacientiem lieto opiātus kopā ar stimulantiem, izņemot kokaīnu; Grieķijā un Maltā attiecīgi 8% un 29% pacientu lieto opiātus kopā ar kokaīnu kā sekundāro narkotiku; Somijā opiātu lietotāju vidū (galvenokārt buprenorfīns) 37 % atzīst arī hipnotisko vielu un sedatīvu (galvenokārt benzodiazepīns) lietošanu kā sekundārās narkotikas (119).
  Psilocin in psilocibin ...  
Vendar se pravni status čudežnih gob ter tudi obseg, v katerem se uveljavljajo katere koli pravne omejitve za njihovo rast in porabo, med državami članicami razlikujeta, to pomeni, da so gobe lahko nadzorovane, nenadzorovane ali nadzorovane pri "predelavi", kar pa s pravnega vidika ni popolnoma jasen status.
Psilocin and psilocybin, the psychoactive ingredients of so-called ‘magic mushrooms’, are included in Schedule 1 of the 1971 UN Convention and thus are controlled in all Member States. However, the legal status of magic mushrooms, as well the extent to which any legal restrictions on their growth and consumption are enforced, varies between Member States, i.e. mushrooms may be controlled, uncontrolled or controlled if ‘processed’, a status that is not entirely legally clear.
La psilocine et la psilocybine, les principes psychoactifs des champignons dits «hallucinogènes», sont classées à l'annexe 1 de la convention des Nations unies de 1971 et font donc l'objet de contrôles dans tous les États membres. Cependant, le statut juridique des champignons hallucinogènes, ainsi que la mesure dans laquelle des contraintes légales sont imposées à leur culture et à leur consommation, varie selon les États membres. En d'autres termes, ces champignons peuvent faire ou non l'objet de contrôles ou être contrôlés s'ils sont «transformés», un statut qui n'est pas entièrement clair au plan juridique.
Psilocin und Psilocybin, die psychoaktiven Inhaltsstoffe der so genannten „Magic Mushrooms“, sind in Anhang 1 des Übereinkommens der Vereinten Nationen von 1971 über psychotrope Stoffe enthalten und werden somit in allen Mitgliedstaaten kontrolliert. Zwischen den Mitgliedstaaten bestehen jedoch Unterschiede hinsichtlich des Rechtsstatus der „Magic Mushrooms“ sowie des Grades der Durchsetzung rechtlicher Beschränkungen für deren Anbau und Konsum: Die Pilze werden teilweise kontrolliert und teilweise nicht bzw. nur dann kontrolliert, wenn sie „verarbeitet“ werden, so dass der Rechtsstatus nicht eindeutig geklärt ist.
La psilocina y la psilocibina —los principios psicoactivos de los denominados «hongos mágicos»— están incluidas en el Anexo 1 de la Convención de las Naciones Unidas de 1971 y por ello se controlan en todos los Estados miembros. No obstante, la situación jurídica de los hongos alucinógenos así como el alcance de las restricciones legales a su cultivo y su consumo, varía según los Estados miembros; es decir, los hongos pueden estar controlados o no, o sólo si son «transformados», un estado que no está del todo claro desde el punto de vista jurídico.
La psilocina e la psilocibina, ingredienti psicoattivi dei cosiddetti “funghi magici”, sono presenti nell’Allegato 1 della Convenzione delle Nazioni Unite del 1971 e, pertanto, sono controllate in tutti gli Stati membri. Tuttavia, lo status legale dei funghi magici nonché l’entità dell’applicazione delle restrizioni di legge sulla crescita e il consumo degli stessi, varia da Stato membro a Stato membro: i funghi magici, cioè, possono essere controllati, non controllati o controllati se “trattati”, uno status questo che non è del tutto chiaro sotto il profilo giuridico.
A psilocina e a psilocibina, ingredientes psicoactivos dos denominados “cogumelos mágicos”, figuram na Lista 1 da Convenção das Nações Unidas de 1971, sendo por isso controladas em todos os Estados-Membros. No entanto, o estatuto jurídico dos cogumelos mágicos, bem como a medida em que as eventuais restrições jurídicas à sua cultura e consumo são aplicadas, variam consoante os Estados-Membros, isto é, os cogumelos podem ser controlados, não controlados ou unicamente controlados se forem “processados”, situação que não é inteiramente clara do ponto de vista jurídico.
Η ψιλοκίνη και η ψιλοκυβίνη, τα ψυχοδραστικά συστατικά των αποκαλούμενων «μαγικών μανιταριών», περιλαμβάνονται στο Παράρτημα 1 της Σύμβασης των Ηνωμένων Εθνών του 1971 και επομένως τελούν υπό έλεγχο σε όλα τα κράτη μέλη. Ωστόσο, το νομικό καθεστώς των μαγικών μανιταριών καθώς και ο βαθμός στον οποίο επιβάλλονται νομικοί περιορισμοί στην καλλιέργεια και την κατανάλωσή τους διαφέρουν μεταξύ των κρατών μελών, δηλαδή τα μανιτάρια ενδέχεται να ελέγχονται, να μην ελέγχονται ή να ελέγχονται εφόσον υφίστανται «επεξεργασία», καθεστώς το οποίο δεν είναι απολύτως σαφές από νομική άποψη.
Psilocine en psilocybine, de psychoactieve bestanddelen van de zogeheten paddo’s (ook wel magic mushrooms genoemd) zijn opgenomen in lijst I van het VN-Verdrag van 1971 en zijn dus aan wet- en regelgeving in de lidstaten onderhevig. De wettelijke status van paddo’s en de mate waarin de juridische beperkingen op de groei en consumptie ervan wordt gehandhaafd, verschilt echter tussen de lidstaten. Dat wil zeggen dat er soms wel en soms geen toezicht op paddo’s wordt uitgeoefend of alleen maar indien de paddo’s “verwerkt” zijn, een status die juridisch nog niet helemaal duidelijk is.
Psilocin a psilocybin, psychoaktivní složky tak zvaných „magických hub“, jsou součástí seznamu Úmluvy OSN o psychotropních látkách z roku 1971, a jsou tedy ve všech členských státech monitorovány. Právní status magických hub a rozsah vymáhání právních omezení jejich pěstování a konzumace se však v jednotlivých členských státech liší, tj. houby mohou být kontrolovány, nekontrolovány nebo kontrolovány v případě, že jsou „zpracovány“. Jedná se tedy o status, který není z právního hlediska zcela jasný.
Psilocin og psilocybin, de psykoaktive stoffer i såkaldte 'magiske svampe', er opført på liste I i FN-konventionen fra 1971 og således underlagt kontrolforanstaltninger i alle medlemsstater. Magiske svampes retlige status såvel som det omfang, hvori eventuelle retlige begrænsninger for dyrkning og forbrug heraf håndhæves, varierer mellem medlemsstaterne, dvs. svampe kan være underlagt kontrol, ikke være underlagt kontrol eller underlagt kontrol, hvis de er 'bearbejdet', en status, som ikke er helt juridisk klar.
Psilotsiin ja psilotsübiin, hallutsinogeense toimega seente psühhoaktiivsed toimeained, on kantud ÜRO 1971. aasta konventsiooni I nimekirja ning seega kohaldatakse nende suhtes kontrollimeetmeid kõikides liikmesriikides. Siiski on hallutsinogeense toimega seente õiguslik seisund ning ka nende kasvatamise ja tarbimise suhtes rakendatavate õiguslike piirangute ulatus liikmesriigiti erinev, st seente suhtes võidakse kontrollimeetmeid kohaldada, mitte kohaldada või kohaldada juhul, kui neid „töödeldakse”, mis tähendab, et nende õiguslik seisund ei ole päris selge.
Psilosiini ja psilosybiini, niin sanottujen huumesienien psykoaktiiviset ainesosat, sisältyvät Yhdistyneiden Kansakuntien vuoden 1971 yleissopimuksen luetteloon 1, ja ne ovat siten säädeltyjä kaikissa jäsenvaltioissa. Huumesienien oikeudellinen asema samoin kuin niiden viljelyä ja käyttöä koskevien lainsäädännöllisten rajoitusten valvonta vaihtelee kuitenkin eri jäsenvaltioissa, eli sienet saattavat olla säänneltyjä, sääntelemättömiä tai säänneltyjä "jalostettuina", joka on lainsäädännöllisesti epäselvä käsite.
Az úgynevezett „varázsgomba” pszichoaktív összetevői, a pszilocin és a pszilocibin szerepelnek az 1971. évi ENSZ-egyezmény 1. jegyzékében, ezáltal valamennyi tagállamban ellenőrzés alá tartoznak. A varázsgomba jogi státusa, illetve a termesztésére és fogyasztására vonatkozó jogi korlátozások végrehajtásának mértéke azonban tagállamonként változik, azaz a gomba lehet ellenőrzött, nem ellenőrzött vagy ellenőrzött, ha „feldolgozott állapotban” van, ami jogilag nem egészen egyértelmű.
Psilocin og psilocybin, de psykoaktive virkestoffene i såkalte ”magic mushrooms”, står oppført i Vedlegg 1 til FN-konvensjonen av 1971 og er derfor underlagt kontroll i alle medlemsstater. Dere stilling i forhold til loven og i hvilken grad restriksjonene med hensyn til dyrking og konsum håndheves, varierer imidlertid fra medlemsstat til medlemsstat, dvs. at soppen kan være klassifisert som såkalt kontrollert stoff, ikke-kontrollert stoff eller kontrollert i “bearbeidet form”, en kategori som rettslig sett ikke er helt klar.
Psylocyn i psylocybin, tj. psychoaktywne składniki tzw. „magicznych grzybków”, są ujęte w Wykazie 1 Konwencji ONZ z 1971 roku i w związku z tym podlegają kontroli we wszystkich Państwach Członkowskich. Wśród poszczególnych Państw Członkowskich występują jednak różnice w odniesieniu do statusu prawnego magicznych grzybków, jak również w odniesieniu do zakresu egzekwowania ograniczeń prawnych dotyczących ich uprawy i spożycia. Przykładowo, grzybki mogą podlegać kontroli, nie być kontrolowane lub być kontrolowane, gdy występują w formie „przetworzonej” - jest to status nie do końca zrozumiały od strony prawnej.
Psilocina şi psilocibina, ingredientele psihoactive ale aşa-numitelor „ciuperci halucinogene”, sunt incluse în Tabelul 1 din Convenţia Naţiunilor Unite din 1971, fiind astfel controlate în toate statele membre. Totuşi, statutul legal al ciupercilor halucinogene şi gradul de aplicare a restricţiilor legale privind cultivarea şi consumul lor variază de la un stat membru la altul, de exemplu este posibil ca ciupercile că fie controlate, să nu fie controlate sau să fie controlate dacă sunt „prelucrate”, acest ultim statut nefiind clarificat în totalitate din punct de vedere legal.
Psilocín a psilocybín, psychoaktívne zložky tzv. „magických húb“ sú uvedené v zozname 1 k dohovoru OSN z roku 1971 a ako také sa kontrolujú vo všetkých členských štátoch. Právne postavenie magických húb a rozsah, v akom sa uplatňujú akékoľvek právne obmedzenia na ich pestovanie a spotrebu, sa však v členských štátoch líšia, t.j. huby sa kontrolujú, nekontrolujú alebo kontrolujú, ak sú „spracované“, teda ich stav nie je právne úplne jasný.
Psilocin och psilocybin, som är de psykoaktiva ingredienserna i s.k. ”magiska svampar”, är upptagna i förteckning 1 i FN-konventionen från 1971 och är därmed narkotikaklassade i alla medlemsstater. Magiska svampars rättsliga status skiftar dock mellan medlemsstaterna, liksom även i vilken utsträckning eventuella rättsliga restriktioner för odling och konsumtion av svamparna upprätthålls. Det innebär att svamparna kan vara narkotikaklassade, icke narkotikaklassade eller narkotikaklassade om de är ”bearbetade”, ett tillstånd som inte är helt juridiskt klarlagt.
  Podatki o povpraÅ¡evanj...  
Štirideset odstotkov oseb, ki se zdravijo, si drogo vbrizgava, preostalih 40 % pa jo kadi ali vdihava. Stare in nove države članice poročajo o razlikah v načinu uživanja (117) (prikaz 14), saj je v novih državah članicah delež ljudi, ki si vbrizgavajo opiate, višji od 60 % in v starih državah članicah nižji od 60 % (razen Finske, v kateri je delež oseb, ki si opiate vbrizgava med zdravljenimi osebami, 78,4 %).
Forty per cent of clients inject the drug and another 40 % smoke or inhale it. Differences in the method of use are reported between old and new Member States (117) (Figure 14), with the proportion of opiate injectors being higher than 60 % in the new Member States and lower than 60 % in the old Member States (with the exception of Finland, where the proportion of opiate injectors among clients is 78.4 %). The proportion of injectors among opiate clients is lowest in the Netherlands (8.3 %) (118).
Quarante pour cent des patients s'injectent la drogue et quarante autres pour cent la fument ou l'inhalent. Le mode de consommation varie entre les anciens et les nouveaux États membres (117) (graphique 14), la proportion d'usagers d'opiacés par injection étant supérieure à 60 % dans les nouveaux États membres et inférieure à ce pourcentage dans les anciens États membres (à l'exception de la Finlande, où la proportion d'usagers d'opiacés par voie intraveineuse parmi les patients s'élève à 78,4 %). La proportion d'usagers d'opiacés par voie intraveineuse est la plus basse aux Pays-Bas (8,3 %) (118).
40 % der Patienten injizieren, weitere 40 % rauchen oder inhalieren die Droge. Hinsichtlich der Art des Konsums gibt es den Berichten zufolge Unterschiede zwischen den alten und den neuen Mitgliedstaaten (117) (Abbildung 14): Der Anteil der injizierenden Opiatkonsumenten lag in den neuen Mitgliedstaaten bei über 60 % und in den alten Mitgliedstaaten unter 60 % (mit Ausnahme Finnlands, wo der Anteil der injizierenden Opiatkonsumenten unter den Patienten 78,4 % beträgt). Der niedrigste Anteil der injizierenden Opiatpatienten wird aus den Niederlanden gemeldet (8.3 %) (118).
El 40 % de los pacientes se inyecta la droga, y otro 40 % la fuma o la inhala. Se observan diferencias en la forma de consumo entre los antiguos y los nuevos Estados miembros (117) (gráfico 14), de modo que el porcentaje de consumidores de opiáceos por vía parenteral es superior al 60 % en los nuevos Estados miembros e inferior al 60 % en los antiguos (con la excepción de Finlandia, donde el porcentaje de consumidores de opiáceos por esta vía asciende al 78,4 % de los pacientes). El porcentaje más bajo de consumidores por vía parenteral entre los pacientes de opiáceos se registra en los Países Bajos (8,3 %) (118).
Il 40% dei clienti si inietta la droga e il 40% la fuma o la inala. Sono riferite differenze nel modo di consumo tra i vecchi e i nuovi Stati membri dell’UE (117) (Grafico 14): la percentuale dei consumatori di oppiacei per via parenterale è superiore al 60% nei nuovi Stati membri e inferiore al 60% nei vecchi Stati membri (a eccezione della Finlandia, dove la percentuale di questi consumatori tra i pazienti è del 78,4%). La percentuale più bassa di consumatori di oppiacei per via parenterale tra i pazienti si registra nei Paesi Bassi (8,3%) (118).
Quarenta por cento dos utentes injectam a droga e outros 40% fumam-na ou inalam‑na. Os antigos e os novos Estados-Membros referem diferenças quanto ao método de consumo  (117) (Figura 14), sendo a percentagem de consumidores de opiáceos por via endovenosa superior a 60% nos novos Estados-Membros e inferior a 60% nos antigos (à excepção da Finlândia, onde a percentagem de utentes consumidores de opiáceos por via endovenosa é de 78,4%). A percentagem mais baixa de consumidores de opiáceos por injecção é a dos Países Baixos (8,3%) (118).
Από τα άτομα που ζητούν θεραπεία 40 % κάνει ενέσιμη χρήση της ουσίας και 40 % την καπνίζει ή την εισπνέει. Διαφορές στον τρόπο χρήσης αναφέρονται μεταξύ παλαιών και νέων κρατών μελών (117) (διάγραμμα 14), με το ποσοστό των ατόμων που κάνουν ενέσιμη χρήση οπιούχων να είναι υψηλότερο από 60 % στα νέα κράτη μέλη και χαμηλότερο από 60 % στα παλαιά κράτη μέλη (με εξαίρεση τη Φινλανδία, όπου το ποσοστό των ατόμων που κάνει ενέσιμη χρήση οπιούχων ανέρχεται σε 78,4 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία). Το χαμηλότερο ποσοστό ατόμων που κάνει ενέσιμη χρήση οπιούχων στα άτομα υπό θεραπεία για απεξάρτηση από τη χρήση οπιούχων καταγράφεται στις Κάτω Χώρες (8,3 %) (118).
Veertig procent van de cliënten injecteert de drug en eveneens 40% rookt of inhaleert de opiaten. Er zijn ook verschillen tussen de oude en de nieuwe lidstaten geconstateerd in de manieren waarop opiaten worden gebruikt (117) (figuur 14), waarbij het aantal opiatenspuiters meer dan 60% bedraagt in de nieuwe lidstaten en minder dan 60% in de oude lidstaten (met uitzondering van Finland waar 78,4% van de cliënten opiaten injecteert). Het percentage injecterende gebruikers onder opiatencliënten is het laagst in Nederland (8,3%) (118).
Čtyřicet procent klientů užívá drogu nitrožilně a dalších 40 % ji kouří nebo inhaluje. Rozdíly v metodě užívání uvádějí staré i nové členské státy (117) (obr. 14) s tím, že podíl osob, které opiáty užívají nitrožilně, je vyšší než 60 % v nových členských státech a nižší než 60 % ve starých členských státech (s výjimkou Finska, kde je mezi klienty až 78,4 % injekčních uživatelů opiátů). Podíl osob užívajících opiáty nitrožilně mezi klienty je nejnižší v Nizozemsku (8,3 %) (118).
40 % af klienterne injicerer stoffet, og andre 40 % ryger eller inhalerer det. Der er forskelle mellem de 'gamle' og de nye medlemsstater, hvad angår indtagelsesmåderne (117) (figur 14), idet andelen af intravenøse opiatbrugere er højere end 60 % i de nye medlemsstater og lavere end 60 % i de 'gamle' medlemsstater (bortset fra Finland, hvor andelen af intravenøse opiatbrugere blandt klienterne udgør 78,4 %). Andelen af intravenøse brugere blandt opiatklienter er lavest i Nederlandene (8,3 %) (118).
40% klientidest süstib ja teine 40% suitsetab või hingab sisse. Täheldatud on erinevust tarbimise meetodis vanades ja uutes liikmesriikides (117) (joonis 14), kusjuures opiaatide süstijate osakaal on üle 60% uutes liikmesriikides ja alla 60% vanades liikmesriikides (erandiks on Soome, kus opiaatide süstijate osakaal klientide hulgas on 78,4%). Süstivate narkomaanide osakaal opiaadiklientide hulgas on kõige madalam Madalmaades (8,3%) (118).
Asiakkaista 40 prosenttia käyttää huumetta suonensisäisesti ja 40 prosenttia polttaa tai nuuskaa sitä. Käyttötavoissa on eroja vanhoissa ja uusissa jäsenvaltioissa (117) (kaavio 14) siten, että opiaattien injektiokäyttäjien osuus on yli 60 prosenttia uusissa jäsenvaltioissa ja alle 60 prosenttia vanhoissa jäsenvaltioissa (paitsi Suomessa, jossa opiaattien injektiokäyttäjien osuus asiakkaista on 78,4 prosenttia). Injektiokäyttäjien osuus opiaattiasiakkaista on alhaisin Alankomaissa (8,3 %) (118).
A páciensek negyven százaléka injekcióban adja be a kábítószert, másik 40%-a elszívja vagy belélegzi. A használati módok terén különbségek vannak a régi és az új tagállamok között(117) (Figure 14): az új tagállamokban 60%-nál nagyobb arányban fordulnak elő az injekciós opiáthasználók, míg a régiekben ez az arány 60% alatt marad (Finnország kivételével, ahol a páciensek között 78,4% az injekciós opiáthasználók aránya). Az opiáthasználók között az injekciós fogyasztók aránya Hollandiában a legalacsonyabb (8,3%)(118).
40 % prosent av klientene injiserer stoffet og like mange røyker eller inhalerer det. Gamle og nye medlemsstater rapporterer om forskjellige bruksmåter (117) (figur 14) – i de nye medlemsstatene bruker over 60 % sprøyte mot under 60 % i de gamle medlemsstatene (med unntak av Finland, der andelen klienter som injiserer opiater er 78,4 %). Andelen sprøytebrukere blant opiatklienter er lavest i Nederland (8,3 %) (118).
Czterdzieści procent pacjentów wstrzykuje narkotyk, a kolejne 40% pali lub wciąga go przez nos. Między starymi a nowymi Państwami Członkowskimi występują różnice co do metod przyjmowania narkotyku (117) (Wykres 14). Odsetek osób wstrzykujących opiaty wyższy niż 60% występuje w nowych Państwach Członkowskich, a niższy niż 60% w starych Państwach Członkowskich (z wyjątkiem Finlandii, gdzie odsetek osób wstrzykujących opiaty wśród pacjentów wynosi 78,4%). Odsetek osób przyjmujących opiaty dożylnie w grupie pacjentów uzależnionych od opiatów jest najniższy w Holandii (8,3%) (118).
Patruzeci la sută dintre clienţi îşi injectează drogul, iar alţi 40 % îl fumează sau îl inhalează. S-au înregistrat diferenţe în ceea ce priveşte modalitatea de consum între vechile şi noile state membre (117) (Figura 14), în noile state membre procentul de consumatori care îşi injectează opiaceele fiind peste 60 %, iar în vechile state membre sub 60 % (cu excepţia Finlandei, unde procentul de consumatori care îşi injectează opiaceele dintre clienţi este de 78,4 %). Cea mai scăzută proporţie de consumatori care îşi injectează drogurile dintre clienţii tratamentului pentru dependenţă de opiacee se înregistrează în Ţările de Jos (8,3 %) (118).
Štyridsať percent klientov si drogu vstrekuje a ďalších 40 % ju fajčí alebo inhaluje. Uvádzajú sa rozdiely v spôsobe užívania v starých a nových členských štátoch (117) (obrázok 14), pričom podiel injekčných užívateľov opiátov je vyšší ako 60 % v nových členských štátoch a nižší ako 60 % v starých členských štátoch (s výnimkou Fínska, kde je medzi klientmi až 78,4 % injekčných užívateľov opiátov). Najnižší podiel injekčných užívateľov (8,3 %) medzi opiátovými klientmi je v Holandsku (118).
40 % av klienterna injicerar drogen och 40 % röker eller inhalerar den. När det gäller användningsmetod råder det skillnader mellan gamla och nya medlemsstater(117) (figur 14). I de nya medlemsstaterna är andelen opiatmissbrukare som injicerar drogen högre än 60 % och i de gamla medlemsstaterna är andelen lägre än 60 % (med undantag för Finland där andelen opiatmissbrukare som injicerar är 78,4 %). Andelen injektionsmissbrukare bland opiatklienter är lägst i Nederländerna (8,3 %)(118).
Četrdesmit procenti pacientu narkotiku injicē un vēl 40% to smēķē vai ieelpo. Vecās un jaunās valstis savos ziņojumos norāda atšķirīgas lietošanas metodes (117) (14. attēls), un to narkotiku lietotāju, ka opiātus injicē, skaits ir augstāks par 60% jaunajās dalībvalstīs un zemāks par 60 % vecajās dalībvalstīs (izņēmums šajā ziņā ir Somija, kur pacientu vidū to lietotāju skaits, kas opiātus injicē, sasniedz 78,4 %). To opiātu lietotāju proporcionālais daudzums, kas narkotikas injicē, ir zemākais Nīderlandē (8,3 %) (118).
  Droge na delovnem mestu  
Kot zahteva eno poglavje zakona, morajo zaposleni zagotoviti, da med delom niso toliko pod vplivom nobenih prepovedanih sredstev za omamljanje, da bi bila ogrožena njihova varnost, zdravje ali dobro počutje na delovnem mestu ali varnost, zdravje in dobro počutje katere koli druge osebe.
In Ireland, the Safety, Health and Welfare at Work Bill was published in June 2004. One section requires that employees ensure that they are not under the influence of any intoxicant(s) while at work to the extent that they would endanger their own safety, health or welfare at work, or that of any other person. It also requires employees, if reasonably required by their employer, to submit to any appropriate, reasonable and proportionate tests by a competent person.
En Irlande, la proposition de loi sur la sécurité, la santé et le bien-être au travail a été publiée en juin 2004. L'un des articles impose aux travailleurs de veiller à ce qu'ils ne soient pas sous l'influence d'une substance intoxicante au travail dans la mesure où ils mettraient en danger leur propre sécurité, santé ou bien-être au travail ou ceux de toute autre personne. Elle impose également aux travailleurs, si leur employeur leur en fait raisonnablement la demande, de se soumettre à tout test approprié, raisonnable et proportionné réalisé par une personne compétente.
[Gesetzesentwurf über Sicherheit, Gesundheit und Wohlbefinden am Arbeitsplatz] veröffentlicht. Den Bestimmungen dieses Gesetzesentwurfs zufolge haben Arbeitnehmer dafür Sorge zu tragen, dass sie am Arbeitsplatz nicht unter dem Einfluss von Rauschmitteln stehen, sofern sie dadurch für sich selbst oder andere eine Gefahr für Sicherheit, Gesundheit oder Wohlbefinden darstellen würden. Ferner sind die Arbeitnehmer verpflichtet, sich im Falle einer berechtigten Aufforderung des Arbeitgebers jedem angemessenen, zumutbaren und verhältnismäßigen Test durch eine hierfür befähigte Person zu unterziehen.
. Uno de sus apartados exige a los empleados que se abstengan de trabajar bajo los efectos de sustancias tóxicas que puedan poner en peligro su propia seguridad, salud o bienestar en el trabajo, o de otras personas. También exige que los empleados, previa petición razonable por parte del empresario, presenten un análisis adecuado, razonable y proporcionado realizado por una persona competente.
Nel giugno 2004 è stata pubblicata in Irlanda la proposta di legge sulla sicurezza, la salute e il benessere sul lavoro. Una sezione di questa proposta impone ai dipendenti di garantire di non fare uso di sostanze inebrianti durante l’orario di lavoro se tali sostanze possono mettere a repentaglio la loro sicurezza, salute o il loro benessere sul lavoro o quello di qualsiasi altra persona. Impone inoltre ai dipendenti, dietro ragionevole richiesta del datore di lavoro, di presentare test adeguati, ragionevoli e proporzionati effettuati da persona competente.
Na Irlanda, o projecto de lei relativo à segurança, saúde e bem-estar no trabalho foi publicado em Junho de 2004. Uma das suas secções exige que os trabalhadores garantam não estar sob a influência de qualquer narcótico no trabalho, na medida em que possam pôr em risco a segurança, saúde ou bem-estar no trabalho deles próprios ou de terceiros. Exige igualmente que os trabalhadores, se tal lhes for solicitado com razoabilidade pela entidade patronal, se submetam a análises adequadas, aceitáveis e proporcionais efectuadas por um técnico competente.
Στην Ιρλανδία, το σχέδιο νόμου για την ασφάλεια, την υγεία και την ευημερία στην εργασία δημοσιεύθηκε τον Ιούνιο του 2004. Ένα άρθρο του απαιτεί από τους εργαζομένους να διασφαλίζουν ότι δεν είναι υπό την επήρεια οποιασδήποτε εθιστικής ουσίας ενόσω εργάζονται, στον βαθμό που θα μπορούσαν να θέσουν σε κίνδυνο την ασφάλεια, την υγεία και την ευημερία στην εργασία των ιδίων ή οποιουδήποτε άλλου προσώπου. Απαιτεί επίσης από τους εργαζομένους, εφόσον αυτό ζητείται εύλογα από τον εργοδότη τους, να υποβάλλονται στις κατάλληλες, εύλογες και ανάλογες εξετάσεις από αρμόδιο πρόσωπο.
In Ierland is in juni 2004 de wet veiligheid, gezondheid en welzijn op het werk gepubliceerd. In een van de artikelen wordt bepaald dat werknemers ervoor moeten zorgen op hun werk niet onder een zodanige invloed van een bedwelmend middel te verkeren dat de veiligheid, gezondheid of het welzijn van henzelf of van anderen hierdoor in gevaar wordt gebracht. Indien een werkgever in redelijkheid daarom vraagt, zijn werknemers ook verplicht een relevante, redelijke en proportionele test door een bevoegd persoon te laten afnemen.
V Irsku byl v červnu roku 2004 vydán „Safety, Health and Welfare at Work Bill“ [návrh zákona o bezpečnosti práce a pracovním zdraví]. Jedna jeho část vyžaduje, aby zaměstnanci zajistili, že na pracovišti nebudou pod vlivem jakéhokoli omamného prostředku v míře, která by ohrozila jejich vlastní bezpečnost, zdraví nebo blaho na pracovišti nebo zdraví a bezpečnost třetích osob. Zákon rovněž vyžaduje, aby zaměstnanci na základě přiměřeného požadavku svého zaměstnavatele podstoupili jakékoli vhodné, odpovídající a přiměřené testy provedené kompetentní osobou.
I Irland blev lovforslaget om sikkerhed, sundhed og velfærd på arbejdspladsen offentliggjort i juni 2004. Ifølge en af paragrafferne skal arbejdstagere sørge for, at de under arbejdet ikke er under indflydelse af noget rusmiddel i en sådan grad, at de vil være til fare for deres egen eller enhver anden persons sikkerhed, sundhed eller velfærd. Arbejdstagere skal også, hvis det med rimelighed kræves af arbejdsgiveren, underkaste sig enhver passende, rimelig og forholdsmæssig test foretaget af en kompetent person.
Iirimaal avaldati 2004. aasta juunis seadus ohutuse, tervise ja heaolu kohta töökohal. Selle ühes paragrahvis nõutakse töötajailt selle tagamist, et nad ei ole töö juures mis tahes joovastava(te) aine(te) mõju all sellisel määral, mis ohustaks nende või teiste inimeste turvalisust, tervist või heaolu töökohal. Samuti nõutakse töötajate testimist mis tahes sobivate, mõistlike ja asjakohaste testidega pädeva isiku poolt, kui tööandjal on selleks mõistlik põhjendus.
Irlannissa annettiin kesäkuussa 2004 työterveyttä, -turvallisuutta ja -hyvinvointia koskeva lakiehdotus. Sen erään pykälän mukaan työntekijöiden on varmistettava, etteivät he ole työssä siinä määrin päihteiden vaikutuksen alaisena, että he vaarantavat itsensä tai toisen työturvallisuuden, -terveyden tai -hyvinvoinnin. Lisäksi työntekijöiden on käytävä pätevän henkilön suorittamissa asianmukaisissa, kohtuullisissa ja oikeasuhteisissa testeissä, jos työnantaja sitä kohtuudella vaatii.
Írországban a munkahelyi biztonságról, egészségről és jólétről szóló törvénytervezetet 2004 júniusában hirdették ki. Ennek egyik szakasza előírja, hogy az alkalmazottaknak biztosítaniuk kell, hogy a munkavégzés idején nem állnak semmilyen bódulatkeltő anyag hatása alatt olyan mértékben, ami veszélyeztetné saját vagy bárki más biztonságát, egészségét vagy jólétét a munkahelyen. A tervezet előírja azt is, hogy ha a munkaadó ezt ésszerű okokból megköveteli, az alkalmazott köteles alávetni magát bármilyen megfelelő, indokolt és arányos vizsgálatnak, amelyet illetékes személy végez el.
I Irland ble Lov om sikkerhet, helse og velferd i arbeidslivet (Safety, Health and Welfare at Work Bill) offentliggjort i juni 2004. Én paragraf krever at ansatte skal forsikre at de ikke er så påvirket av rusmidler i arbeidstiden, at de setter egen eller andres sikkerhet, helse eller velferd i fare. Loven krever også at ansatte, hvis arbeidsgiver har saklig grunn for å kreve det, underkaster seg relevante, rimelige og forholdsmessige tester som skal gjennomføres av kompetent personell.
W Irlandii w czerwcu 2004 roku przedstawiono projekt ustawy o bezpieczeństwie, zdrowiu i dobrobycie w pracy. Jeden z jego ustępów wymaga, by pracownicy zapewnili, że w czasie pracy nie są pod wpływem jakiegokolwiek środka odurzającego (lub kilku z nich) w stopniu zagrażającym własnwmu bezpieczeństwu, zdrowiu i dobrobytowi w pracy lub innych osób. Wymaga on też, by pracownicy, jeśli istnieje uzasadnione wymaganie ze strony pracodawcy, poddali się odpowiednim, uzasadnionym i proporcjonalnym testom przeprowadzonym przez kompetentną osobę.
În Irlanda, Legea privind sănătatea, securitatea şi bunăstarea la locul de muncă a fost publicată în iunie 2004. Una dintre secţiuni prevede că lucrătorii au responsabilitatea de a nu se afla sub influenţa nici unei/unor substanţe toxice când se află la locul de muncă într-o măsură în care să îşi pună în pericol propria siguranţă, sănătate sau bunăstare şi pe a celorlalţi. De asemenea, angajaţii au obligaţia de a prezenta, la solicitarea rezonabilă a angajatorului, orice teste adecvate efectuate de o persoană competentă, în limite rezonabile şi păstrând proporţiile.
). V jednom paragrafe sa vyžaduje od zamestnancov zabezpečiť, že v práci nebudú pod vplyvom žiadnej toxickej látky v takej miere, aby pri práci mohli ohroziť bezpečnosť, zdravie a duševnú pohodu seba alebo inej osoby. Od zamestnancov sa tiež vyžaduje, aby sa podrobili akémukoľvek vhodnému, odôvodnenému a primeranému testovaniu príslušnej osoby, ak to zamestnávateľ odôvodnene požaduje.
I Irland offentliggjordes i juni 2004 lagen om säkerhet, hälsa och välfärd i arbetslivet. Enligt en paragraf i denna lag måste arbetstagare garantera att de vid utförandet av sina arbetsuppgifter inte är påverkade av berusningsmedel i en sådan grad att de äventyrar sin egen eller andras säkerhet, hälsa eller välfärd i arbetslivet. Enligt lagen är arbetstagare också skyldiga att uppfylla skäliga krav från arbetsgivarens sida om uppvisande av ett lämpligt, skäligt och proportionerligt test utfört av en behörig person.
Īrijā Likums par drošību, veselību un labklājību darbā tika publicēts 2004. gada jūnijā. Viena no tā sadaļām nosaka prasību darbiniekiem nodrošināt, lai viņi neatrastos toksisko vielu ietekmē darbā tādā mērā, cik tas varētu apdraudēt viņu pašu un citu personu drošību, veselību un labklājību darbā. Tajā ir arī prasība darbiniekiem, ja darba devējs to pamatoti pieprasa, iesniegt piemērotu, pamatotu un proporcionālu testu, ko veikusi kompetenta persona, rezultātus.
  Podatki o povpraÅ¡evanj...  
Na te podatke verjetno vpliva majhen, vendar vedno bolj pereč problem uživanja crack kokaina (kokainske baze, ki se lahko kadi), saj so o tem pojavu poročali iz Nizozemske in Združenega kraljestva, kjer se je število uporabnikov crack kokaina v zadnjih letih povečalo.
These data are probably influenced by a small but growing crack cocaine (smokable cocaine base) problem, of which there have been indications from both the Netherlands and the United Kingdom, where the number of crack cocaine clients has increased in recent years. Although the numbers of problematic users are low, they tend to be concentrated in a few major urban areas and therefore are most visible in reports from city-based monitoring.
Ces données sont probablement influencées par un problème de crack (cocaïne base à fumer) de faible ampleur, mais qui se développe. Ce phénomène a été mentionné par les Pays-Bas et le Royaume-Uni, où le nombre de patients consommateurs de crack a augmenté ces dernières années. Bien que le nombre d'usagers de drogue à problème soit faible, ils tendent à se concentrer dans quelques grandes zones urbaines et sont donc plus apparents dans les rapports fondés sur la surveillance des villes.
Diese Daten spiegeln wahrscheinlich ein kleines, aber zunehmendes Problem im Zusammenhang mit Crack (rauchbares Kokain) wider. Hinweise auf ein solches Problem wurden sowohl aus den Niederlanden als auch aus dem Vereinigten Königreich gemeldet, wo die Zahl der Crack-Patienten in den letzten Jahren zugenommen hat. Die Zahl der problematischen Konsumenten ist zwar niedrig, da sich diese jedoch vorrangig in einigen wenigen größeren städtischen Gebieten aufhalten, werden sie am häufigsten in Berichten aus städtischen Überwachungen erfasst.
Es probable que estos datos se vean influenciados por el problema, todavía menor pero que va cada vez a más, del crack (base de cocaína fumable), del cual se han detectado indicios tanto en los Países Bajos como en el Reino Unido, donde el número de pacientes de crack ha aumentado en los últimos años. Aunque la cantidad de consumidores problemáticos es baja, éstos tienden a concentrarse en zonas urbanas concretas, por lo que resultan más notorios en los informes facilitados por los sistemas de vigilancia en las ciudades.
Questi dati sono probabilmente influenzati dal problema – ancora di dimensioni ridotte, sebbene in crescita – della cocaina crack (una base di cocaina da fumare), segnalato sia dai Paesi Bassi che dal Regno Unito, dove il numero di consumatori di cocaina crack è aumentato negli ultimi anni. Per quanto la percentuale dei consumatori problematici sia bassa, essi tendono tuttavia a concentrarsi nelle principali zone urbane e, quindi, risultano più visibili nelle relazioni prodotte dal monitoraggio urbano.
Τα στοιχεία αυτά είναι πιθανώς επηρεασμένα από το περιορισμένο αλλά διογκούμενο πρόβλημα της κοκαΐνης κρακ (βάση κοκαΐνης που καπνίζεται), για το οποίο υπάρχουν ενδείξεις στις Κάτω Χώρες και στο Ηνωμένο Βασίλειο, όπου τα τελευταία χρόνια αυξήθηκε ο αριθμός των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ. Παρότι ο αριθμός των προβληματικών χρηστών είναι μικρός, αυτοί είναι συνήθως συγκεντρωμένοι σε μερικές μεγάλες αστικές περιοχές και επομένως ξεχωρίζουν στις αναφορές που προέρχονται από παρακολούθηση βασισμένη σε πόλεις.
Deze gegevens worden waarschijnlijk beïnvloed door een klein, maar groeiend crack- cocaïneprobleem (crack is een rookbare cocaïnebase). Aanwijzingen hiervoor zijn afkomstig uit Nederland en het Verenigd Koninkrijk, waar het aantal cliënten vanwege crack-cocaïne de afgelopen jaren is toegenomen. Hoewel het aantal problematische gebruikers klein is, verzamelen zij zich meestal in een paar grote stedelijke gebieden waardoor zij ook het meest “zichtbaar” zijn in evaluatierapporten over de stand van de drugsproblematiek in de steden.
Tyto údaje jsou pravděpodobně ovlivněny malým, ale rostoucím problémem cracku (kokainová báze vhodná ke kouření), o kterém byly signály jak z Nizozemska, tak ze Spojeného království, kde se počet klientů konzumujících crack v posledních letech zvýšil. Ačkoli jsou počty problematických uživatelů nízké, mají tendenci koncentrovat se v několika hlavních městských oblastech, a proto jsou hodně viditelní ve zprávách o monitorování ve velkých městech.
Disse data er formentlig påvirket af et lille, men voksende problem med crackkokain (kokainbase, der kan ryges), som der har været tegn på i både Nederlandene og Det Forenede Kongerige, hvor antallet af crackkokainklienter er steget i de senere år. Selv om der er forholdsvis få problematiske brugere, er der en tendens til, at de er koncentreret i nogle få større byområder og derfor er mere synlige i indberetninger fra overvågninger i byer.
Tietoihin vaikuttaa todennäköisesti crack-kokaiinin (poltettavan kokaiinin) pieni mutta kasvava ongelma, josta on näkynyt merkkejä sekä Alankomaissa että Yhdistyneessä kuningaskunnassa, jossa crack-kokaiiniasiakkaiden määrä on kasvanut viime vuosina. Vaikka ongelmakäyttäjien määrä ei ole suuri, he keskittyvät usein muutamaan suureen kaupunkiin, ja siksi he näkyvät parhaiten kaupungeissa tehdyn seurannan raporteissa.
Ezeket az adatokat valószínűleg befolyásolja a krekk kokain (szívható kokain bázis) egyelőre kicsi, de növekvő problémája, amelyről Hollandiából és az Egyesült Királyságból egyaránt érkeztek jelzések, mivel ezekben az országokban a krekk kokain páciensek számának növekedését észlelték az elmúlt évek során. Bár a problematikus használók száma alacsony, a fogyasztók láthatólag néhány nagyobb városi területen koncentrálódnak, így legjobban a városi alapú megfigyelési jelentésekből tűnnek ki.
Disse dataene er sannsynligvis påvirket av et lite men økende problem med crack, eller crack-kokain (røykbar kokainbase), noe det foreligger indikasjoner på både i Nederland og Storbritannia, hvor antallet crack-klienter har gått opp i de senere år. Selv om antallet problematiske narkotikabrukere er lavt, har de tendens til å konsentreres i noen få storbyområder, og de vil derfor også være lettest synlig i kartleggingsrapporter for byer.
Na kształt tych danych najprawdopodobniej wpływ miał także niewielki, ale ciągle rosnący problem kraku (zasada kokainy nadająca się do palenia), o którym informowały Holandia i Wielka Brytania. W państwach tych liczba pacjentów uzależnionych od kraku wzrosła w ostatnich latach. Choć liczby osób zażywających problemowo są niskie, koncentrują się one w kilku większych obszarach miejskich, zatem są najbardziej widoczne w sprawozdaniach z monitorowania sytuacji w miastach.
Aceste date sunt probabil influenţate de o problemă încă de importanţă redusă, dar care se intensifică, adică de cocaina crack (bază de cocaină care poate fi fumată), care a fost semnalată atât în Ţările de Jos cât şi în Regatul Unit, unde numărul clienţilor tratamentului pentru dependenţă de cocaină crack a crescut în ultimii ani. Deşi numărul consumatorilor problematici este mic, tendinţa lor este de a se concentra în câteva zone urbane principale, şi de aceea sunt extrem de vizibili în rapoartele elaborate pe baza monitorizării din oraşe.
Tieto údaje sú pravdepodobne ovplyvnené malým, ale rastúcim problémom kraku (pôvodne písané „crack“) (fajčiteľným derivátom kokaínu), na ktorý upozornili tak Holandsko, ako aj Spojené kráľovstvo, kde sa počet klientov kokaínového kraku v ostatných rokoch zvýšil. Hoci sú počty problematických užívateľov nízke, majú tendenciu sústreďovať sa v niekoľkých najväčších mestských oblastiach, a preto sú najlepšie viditeľné v správach o monitoringu podľa jednotlivých veľkých miest.
Dessa uppgifter påverkas förmodligen av ett litet men växande problem med crack-kokain (rökbar kokainbas) som har börjat framträda i både Nederländerna och Storbritannien, där antalet klienter som använder crack-kokain har ökat de senaste åren. Även om antalet problematiska missbrukare är lågt tenderar de att vara koncentrerade till några få större städer och är därför synliga i rapporter som bygger på övervakning i städer.
Šos datus, iespējams, ietekmē nelielā, taču augošā kreka (smēķējams kokaīns) problēma, par kuru ir norādes gan Nīderlandē, gan arī Apvienotajā Karalistē, kur kreka lietotāju skaits pēdējo gadu laikā ir pieaudzis. Lai arī problemātisko lietotāju skaits ir neliels, tiem ir tendence koncentrēties dažās galvenajās pilsētas zonās, un tāpēc tie visvairāk parādās monitoringa datos, kas balstīti uz pilsētās gūtajiem rādītājiem.
  Poglavje 3: Konoplja  
V Letnem poročilu 2004 (EMCDDA, 2004a) so podatki o pogostosti uživanja konoplje v zadnjih 30 dneh pokazali, da je približno ena četrtina (19–33 %) tistih, ki so konopljo užili v zadnjem mesecu, to drogo uživalo vsak dan ali skoraj vsak dan (39), večina od njih pa je bila mlajših moških.
In the 2004 Annual Report (EMCDDA, 2004a), data presented on frequency of cannabis use in the last 30 days suggested that approximately one-quarter (19–33 %) of those who had used cannabis in the last month were doing so on a daily or almost daily basis (39), most of them young males. It was estimated that among 15- to 34-year-old Europeans, 0.9–3.7 % were daily cannabis users, and that roughly 3 million people in Europe could be using the substance daily or almost daily.
Dans le rapport annuel 2004 (OEDT, 2004a), les données relatives à la fréquence de l'usage de cannabis au cours des 30 derniers jours indiquaient que près d'un quart (19 à 33 %) des personnes qui avaient consommé du cannabis au cours du dernier mois en consommaient quotidiennement ou presque quotidiennement (39), la majorité d'entre elles étant de jeunes hommes. Selon les estimations, parmi les Européens âgés de 15 à 34 ans, entre 0,9 et 3,7 % sont des consommateurs quotidiens de cannabis, avec près de 3 millions de personnes pouvant consommer cette substance tous les jours ou presque en Europe.
Den im Jahresbericht 2004 (EBDD, 2004a) vorgelegten Daten zur Häufigkeit des Cannabiskonsums in den vergangenen 30 Tagen zufolge nahm ungefähr ein Viertel (19 % bis 33 %) derer, die Cannabis während des vergangenen Monats konsumiert hatten, die Droge täglich oder fast täglich (39). Dabei handelte es sich größtenteils um junge Männer. Es wurde geschätzt, dass 0,9 % bis 3,7 % der 15- bis 34-jährigen Europäer tägliche Cannabiskonsumenten waren und wahrscheinlich etwa drei Millionen Menschen in Europa die Substanz täglich oder fast täglich konsumierten.
En el Informe anual de 2004 (OEDT, 2004a), los datos de frecuencia del consumo de cannabis en los últimos 30 días indican que alrededor de una cuarta parte (del 19 % al 33 %) de la población que había consumido cannabis en el último mes lo hacía a diario o casi a diario (39), siendo la mayoría de consumidores hombres jóvenes. Se estima que entre el 0,9 % y el 3,7 % de los europeos de 15 a 34 años son consumidores diarios y alrededor de 3 millones de personas podrían consumir la sustancia a diario o casi a diario en toda Europa.
I dati contenuti nella relazione annuale 2004 (EMCDDA, 2004a) e riferiti alla frequenza dell’uso di cannabis negli ultimi 30 giorni suggeriscono che circa un quarto (19-33%) dei soggetti che ha consumato cannabis negli ultimi mesi fa uso di questa sostanza con frequenza quotidiana o quasi quotidiana (39); tra questi prevalgono i giovani di sesso maschile. Si calcola che tra i giovani europei di età compresa tra i 15 e i 34 anni lo 0,9-3,7% consumi cannabis quotidianamente, e che circa 3 milioni di persone in Europa potrebbero utilizzare questa sostanza ogni giorno o quasi ogni giorno.
Στην ετήσια έκθεση του 2004 (ΕΚΠΝΤ, 2004α), τα αναφερόμενα στοιχεία σχετικά με τη συχνότητα της χρήσης κάνναβης κατά τις τελευταίες 30 ημέρες υποδηλώνουν ότι περίπου ένα τέταρτο (19 έως 33 %) εκείνων που έκαναν χρήση κάνναβης κατά τον τελευταίο μήνα κάνει καθημερινή ή σχεδόν καθημερινή χρήση της ουσίας (39), και οι περισσότεροι εξ αυτών είναι νεαροί άνδρες. Εκτιμάται ότι στους Ευρωπαίους ηλικίας 15 έως 34 ετών, ποσοστό 0,9–3,7 % κάνει καθημερινά χρήση κάνναβης, και ότι περίπου 3 εκατομμύρια άτομα στην Ευρώπη ενδέχεται να κάνουν χρήση της ουσίας καθημερινά ή σχεδόν καθημερινά.
In het jaarverslag 2004 (EWDD, 2004a) zijn gegevens opgenomen over de frequentie van het cannabisgebruik gedurende de laatste 30 dagen. Hieruit blijkt dat ongeveer een kwart (19-33%) van degenen die in de laatste maand cannabis hebben gebruikt, dit ook (vrijwel) elke dag doet (39); het betreft hierbij voornamelijk jonge mannen. Naar schatting gebruikt 0,9-3,7% van de 15- tot 34-jarige Europeanen dagelijks cannabis en zo’n 3 miljoen Europeanen deze stof mogelijk (vrijwel) elke dag.
Údaje o četnosti užívání konopí během posledních 30 dnů uvedené ve výroční zprávě za rok 2004 (EMCDDA, 2004a) svědčily o tom, že přibližně jedna čtvrtina (19–33 %) těch, kdo užívali konopí v minulém měsíci, tak činila téměř každodenně (39). Většina z nich byli mladí muži. Bylo odhadnuto, že 0,9–3,7 % Evropanů ve věku 15–34 let denně užívá konopí a že by tuto látku mohly v Evropě denně nebo téměř denně užívat zhruba 3 miliony lidí.
I årsberetningen for 2004 (EONN, 2004a) fremgik det af data om hyppigheden af cannabisbrug inden for de seneste 30 dage, at ca. en fjerdedel (19–33 %) af dem, der havde brugt cannabis inden for den seneste måned, havde et dagligt eller næsten dagligt forbrug (39), de fleste af dem unge mænd. Det blev anslået, at blandt de 15–34-årige europæere var 0,9–3,7 % daglige brugere af cannabis, og at ca. 3 millioner personer i Europa således kan være daglige eller næsten daglige brugere af stoffet.
Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskuse 2004. aasta aruandes (EMCDDA, 2004a) sisalduvad viimase 30 päeva jooksul kanepi tarbimise sageduse kohta esitatud andmed näitasid, et ligikaudu veerand (19–33%) inimestest, kes tarbisid kanepit viimase kuu jooksul, tegid seda iga päev või peaaegu iga päev (39), enamik neist noored mehed. Hinnanguliselt 0,9–3,7% 15–34aastastest eurooplastest tarbis kanepit iga päev, laias laastus võib öelda, et 3 miljonit inimest Euroopas tarbib kõnealust ainet iga päev või peaaegu iga päev.
Vuoden 2004 vuosiraportissa (EMCDDA, 2004a) kannabiksen käytöstä viimeisten 30 päivänä aikana esitetyt tiedot viittasivat siihen, että noin neljäsosa (19–33 %) kannabista viimeisen kuukauden aikana käyttäneistä käytti sitä päivittäin tai lähes päivittäin (39) ja useimmat heistä olivat nuoria miehiä. Vuosiraportissa arvioitiin, että 0,9–3,7 prosenttia 15–34-vuotiaista eurooppalaisista käyttää kannabista päivittäin ja että noin kolme miljoonaa ihmistä Euroopassa saattaa käyttää tätä ainetta päivittäin tai lähes päivittäin.
A 2004-es éves jelentésben (EMCDDA, 2004a) az előző 30 napi kannabiszhasználat gyakoriságáról közölt adatok arra utaltak, hogy az előző hónapban kannabiszt használóknak, többségében a fiatal férfiak, körülbelül egynegyede (19–33%-a) napi vagy majdnem napi gyakorisággal használta(39). Becslések szerint a 15–34 éves európaiak között 0,9–3,7% a napi kannabiszhasználók aránya, ami azt jelenti, hogy Európában nagyjából 3 millió fő használja mindennap vagy majdnem mindennap az anyagot.
I årsrapporten for 2004 (EONN, 2004a) framkom det at frekvensen av cannabisbruk siste 30 dager tilsa at om lag en firedel (19-33 %) av de som hadde brukt cannabis siste måned, gjorde det på daglig eller nesten daglig basis (39), flesteparten unge menn. Det ble anslått at av alle 15-34-åringer i Europa brukte 0,9-3,7 % cannabis daglig, og at grovt regnet 3 millioner mennesker i Europa bruker stoffet daglig eller nesten daglig.
W sprawozdaniu rocznym 2004 (EMCDDA, 2004a), dane o częstotliwości zażywania pochodnych konopi w ciągu ostatnich 30 dni sugerują, że około jedna czwarta (19-33%) osób, które zażyły pochodne konopi w ciągu ostatniego miesiąca, robiła to codziennie lub prawie codziennie (39). Większość z nich stanowili młodzi mężczyźni. Oszacowano, że od 0,9% do 3,7% Europejczyków w wieku od 15 do 34 lat zażywało pochodne konopi indyjskich codziennie oraz że około 3 miliony ludzi w Europie mogło zażywać je codziennie lub prawie codziennie.
În raportul anual 2004 (OEDT, 2004a), datele privind frecvenţa consumului de canabis în ultimele 30 de zile sugerează că aproximativ un sfert (19–33 %) dintre cei care au consumat canabis în ultima lună au consumat zilnic sau aproape zilnic (39), majoritatea fiind bărbaţi tineri. S-a estimat că dintre europenii cu vârste cuprinse între 15 şi 34 de ani, 0,9–3,7 % erau consumatori zilnici de canabis, şi că este posibil ca aproximativ 3 milioane de persoane din Europa să consume substanţa zilnic sau aproape zilnic.
Údaje uvedené vo výročnej správe 2004 (EMCDDA 2004a) o frekvencii užívania kanabisu za uplynulých 30 dní hovoria, že približne štvrtina (19 až 33 %) opýtaných, väčšinou mladých mužov, ktorí užívali kanabis minulý mesiac, užívali ho denne alebo takmer denne (39). Podľa odhadu bolo medzi 15- až 34-ročnými mladými Európanmi 0,9 až 3,7 % denných užívateľov kanabisu a zhruba 3 milióny ľudí v Európe mohlo užívať túto látku denne alebo takmer denne.
I årsrapporten 2004 (ECNN, 2004a) visade uppgifterna om hur ofta cannabis hade använts de senaste 30 dagarna att ungefär en fjärdedel (19–33 %) av dem som hade använt cannabis den senaste månaden hade gjort det dagligen eller nästan dagligen(39) och att merparten var unga män. Det uppskattades att 0,9–3,7 % av Europas invånare i åldern 15–34 år använde cannabis dagligen och att ungefär 3 miljoner människor i Europa använder denna drog dagligen eller nästan dagligen.
2004. gada pārskatā (EMCDDA, 2004a) sniegtie dati par kaņepju lietošanas biežumu pēdējo 30 dienu laikā norādīja, ka aptuveni viena ceturtā daļa (19–33%) no tiem, kas ir jebkad lietojuši marihuānu pēdējā mēneša laikā, ir darījuši to katru dienu vai gandrīz katru dienu (39), un lielākā daļa no šiem lietotājiem bija gados jauni vīrieši. Tika aprēķināts, ka 15 līdz 34 gadus veco eiropiešu vidū 0,9 - 3,7% ir ikdienas kaņepju lietotāji, un aptuveni 3 miljoni cilvēku Eiropā, iespējams, lieto šo vielu katru dienu vai gandrīz katru dienu.
  Poglavje 3: Konoplja  
Dejstvo, da je število ljudi, ki konopljo redno uživajo ali so jo zaužili v zadnjih 12 mesecih, občutno višje od števila ljudi, ki so jo v življenju že kdaj poskusili, kaže, da se konoplja ponavadi uživa občasno ali se njeno uživanje čez nekaj časa prekine.
The fact that rates of recent use and current use are substantially lower than lifetime experience rates indicates that cannabis use tends to be occasional, or to be discontinued after some time. In most EU countries, 20–40 % of those adults who have ever tried cannabis report having used it during the previous 12 months, and about 10–20 % report having used it during the last 30 days (‘continuation rates’).
Le fait que les pourcentages relatifs à l'usage récent et à l'usage actuel soient largement inférieurs à ceux de l'expérimentation au cours de la vie indique que la consommation de cannabis tend à être occasionnelle ou interrompue après un certain temps. Dans la plupart des pays de l'UE, entre 20 et 40 % des adultes qui ont essayé du cannabis déclarent en avoir consommé au cours des 12 derniers mois et de 10 à 20 % au cours des 30 derniers jours («taux de poursuite»).
Die Tatsache, dass die Raten für den jüngsten und den aktuellen Konsum erheblich unter den Lebenszeitprävalenzraten liegen, belegt, dass der Cannabiskonsum eher gelegentlich stattfindet oder nach einiger Zeit wieder eingestellt wird. In den meisten EU-Ländern berichteten 20 % bis 40 % aller Erwachsenen, die mindestens einmal im Leben Cannabis probiert haben, Cannabis während der vergangenen 12 Monate konsumiert zu haben, und 10 % bis 20 % gaben an, die Droge in den letzten 30 Tagen eingenommen zu haben („Fortsetzungsraten“).
El hecho de que las tasas correspondientes al consumo reciente y al consumo actual sean notablemente inferiores a las tasas de consumo a lo largo de la vida indica que el consumo de cannabis tiende a ser ocasional, o a interrumpirse después de un cierto tiempo. En la mayoría de los países de la UE, del 20 % al 40 % de la población adulta que ha tenido alguna experiencia con el cannabis afirma haberlo consumido en los 12 meses anteriores y entre el 10 % y el 20 % admite haberlo consumido en los últimos 30 días («tasas de continuación»).
Il fatto che le percentuali riferite all’uso recente e all’uso attuale siano massicciamente più basse rispetto alla percentuale dell’esperienza una tantum indica che il consumo di cannabis tende a essere occasionale o che prima o poi venga interrotto. Nella maggioranza dei paesi UE, una percentuale compresa tra il 20% e il 40% di tutti gli adulti che hanno provato la cannabis almeno una volta nella vita segnala di averne fatto uso nel corso degli ultimi 12 mesi, e una percentuale compresa tra il 10% e il 20% ammette di averne fatto uso nel corso degli ultimi 30 giorni (“percentuali di continuità”).
Το γεγονός ότι τα ποσοστά πρόσφατης χρήσης και τρέχουσας χρήσης είναι σημαντικά χαμηλότερα από τα ποσοστά δοκιμής τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή δείχνει ότι η χρήση της κάνναβης τείνει να είναι περιστασιακή ή να διακόπτεται ύστερα από κάποιο χρονικό διάστημα. Στις περισσότερες χώρες της ΕΕ, 20–40 % των ενηλίκων που έχουν δοκιμάσει κάνναβη τουλάχιστον μία φορά αναφέρει ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το προηγούμενο δωδεκάμηνο και 10–20 % αναφέρει ότι έκανε χρήση κατά τις τελευταίες 30 ημέρες («ποσοστά συνεχούς χρήσης»).
Uit het feit dat de percentages voor recent en actueel gebruik aanzienlijk lager zijn dan die voor het “ooit”-gebruik, kan afgeleid worden dat het gebruik van cannabis incidenteel is of dat er na enige tijd weer mee wordt gestopt. In de meeste landen van de EU geeft 20-40% van de volwassenen die ooit cannabis heeft geprobeerd, aan dat zij dit ook gedurende de laatste 12 maanden hebben gedaan en 10-20% meldt in de laatste 30 dagen cannabis te hebben gebruikt (“continueringspercentages”).
Skutečnost, že míra užívání v poslední době a míra užívání v současné době je významně nižší než míra celoživotní zkušenosti, naznačuje, že užívání konopí bývá příležitostné nebo že od něj uživatelé po určité době upustí. Ve většině zemí EU 20–40 % dospělých, kteří někdy v životě vyzkoušeli konopí, uvádí užívání konopí během posledních 12 měsíců a asi 10–20 % těchto dospělých uvádí užívání konopí během minulých 30 dnů (podíl těch, kteří s užíváním drog pokračují).
Det forhold, at tallene for nylig brug og aktuel brug er væsentligt lavere end for langtidserfaring viser, at brugen af cannabis har en tendens til at være lejlighedsvis eller blive afbrudt efter nogen tid. I de fleste EU-lande beretter 20–40 % af de voksne, som nogensinde har prøvet cannabis, at de har brugt stoffet inden for de seneste 12 måneder, mens ca. 10–20 % angiver at have brugt cannabis inden for de seneste 30 dage ('fortsættelsesfrekvenser').
Asjaolu, et hiljutise tarbimise ja praeguse tarbimise määr on oluliselt madalam kui tarbimiskogemuse määr elu jooksul, näitab, et kanepi tarbimine on sageli juhuslik või katkeb teatud aja pärast. Enamikus ELi riikides teatab kunagi kanepit proovinud täiskasvanutest 20–40%, et on tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul ja umbes 10–20%, et on tarbinud seda viimase 30 päeva jooksul („kestva tarbimise määr”).
Se, että hiljattaista käyttöä ja nykyistä käyttöä kuvaavat luvut ovat huomattavasti alhaisempia kuin ainakin kerran käyttäneiden osuutta kuvaavat luvut, viittaa siihen, että kannabiksen käyttö on usein satunnaista tai se lopetetaan tietyn ajan jälkeen. Useimmissa EU-maissa 20–40 prosenttia kannabista ainakin kerran käyttäneistä aikuisista ilmoittaa käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana ja noin 10–20 prosenttia ilmoittaa käyttäneensä sitä viimeisten 30 päivänä aikana (käytön jatkamisaste).
A tény, hogy a közelmúltbeli használat, illetve a jelenlegi használat értékei lényegesen alacsonyabbak az életprevalencia-aránynál, azt jelzi, hogy a kannabiszhasználat inkább alkalmi, vagy egy idő után abbamarad. A legtöbb EU-országban a kannabiszt valaha kipróbáló felnőttek 20–40%-a nyilatkozott úgy, hogy az előző 12 hónapban, és körülbelül 10–20%-uk az előző 30 napban használta („folytatási arány”).
Det faktum at tallene for nyere og aktuell bruk er vesentlig lavere enn tallene for bruk noen gang, tyder på at bruken av cannabis vil være mer sporadisk eller avsluttes etter en tid. I de fleste EU-landene rapporterer 20-40 % av alle voksne som noen gang har prøvd cannabis, at de har brukt stoffet i løpet av de siste 12 månedene, og om lag 10-20 % rapporterer å ha brukt det løpet av de siste 30 dagene (”fortsettelsesrate”).
Zjawisko znacznie niższych poziomów wskaźników zażywania niedawnego i bieżącego w porównaniu ze wskaźnikiem przynajmniej jednokrotnego zażycia wykazuje, że pochodne konopi indyjskich spożywane są raczej sporadycznie lub ich spożycie jest porzucane po pewnym czasie. W większości państw UE od 20 do 40% osób dorosłych, które choć raz zażyły pochodne konopi, zrobiło to w ciągu ostatnich 12 miesięcy, a około 10-20% w ciągu ostatnich 30 dni („wskaźniki kontynuacji”).
Faptul că ratele de consum actual şi recent sunt considerabil mai scăzute decât ratele consumului pe parcursul vieţii sugerează tendinţa consumului de canabis de a fi unul ocazional, sau care este abandonat după o vreme. În majoritatea ţărilor Uniunii Europene, 20–40 % dintre adulţii care au consumat cel puţin o dată canabis declară că au consumat substanţa în ultimele 12 luni, iar aproximativ 10–20 % declară că au consumat pe parcursul ultimelor 30 zile („rate de continuare”).
Skutočnosť, že údaje o nedávnom a súčasnom užívaní sú podstatne nižšie, ako údaje o celoživotnej skúsenosti, naznačuje sklon k príležitostnému užívaniu kanabisu alebo k prerušeniu jeho užívania po určitom čase. Vo väčšine krajín EÚ priznáva 20 až 40 % dospelých, ktorí niekedy kanabis vyskúšali, že ho užili v predchádzajúcich 12 mesiacoch a okolo 10 – 20 % priznáva jeho užitie v posledných 30 dňoch („pokračujúci výskyt“).
Det faktum att andelarna när det gäller användning de senaste tolv månaderna och användning den senaste månaden är avsevärt lägre än livstidsprevalensen visar att cannabisanvändning tenderar att vara tillfällig eller avbrytas efter en viss tid. I de flesta EU-länderna rapporterar 20–40 % av vuxna som någon gång har använt cannabis att de har använt drogen de senaste tolv månaderna, och ungefär 10–20 % att de har använt cannabis de senaste 30 dagarna.
Tas fakts, ka nesenās un pašreizējās lietošanas izplatības rādītāji ir ievērojami zemāki par ilgtermiņa pieredzes rādītājiem, norāda, ka kaņepju lietošana ir gadījuma rakstura, vai arī to pārtrauc pēc zināma laika. Lielākajā daļā ES valstu 20 līdz 40% no tiem pieaugušajiem, kas kaut reizi ir mēģinājuši marihuānu, atzīst ,ka ir lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā, un aptuveni 20% atzīst, ka ir lietojušo to pēdējo 30 dienu laikā ("turpināšanas rādītāji").
  Poglavje 3: Konoplja  
Dejstvo, da je število ljudi, ki konopljo redno uživajo ali so jo zaužili v zadnjih 12 mesecih, občutno višje od števila ljudi, ki so jo v življenju že kdaj poskusili, kaže, da se konoplja ponavadi uživa občasno ali se njeno uživanje čez nekaj časa prekine.
The fact that rates of recent use and current use are substantially lower than lifetime experience rates indicates that cannabis use tends to be occasional, or to be discontinued after some time. In most EU countries, 20–40 % of those adults who have ever tried cannabis report having used it during the previous 12 months, and about 10–20 % report having used it during the last 30 days (‘continuation rates’).
Le fait que les pourcentages relatifs à l'usage récent et à l'usage actuel soient largement inférieurs à ceux de l'expérimentation au cours de la vie indique que la consommation de cannabis tend à être occasionnelle ou interrompue après un certain temps. Dans la plupart des pays de l'UE, entre 20 et 40 % des adultes qui ont essayé du cannabis déclarent en avoir consommé au cours des 12 derniers mois et de 10 à 20 % au cours des 30 derniers jours («taux de poursuite»).
Die Tatsache, dass die Raten für den jüngsten und den aktuellen Konsum erheblich unter den Lebenszeitprävalenzraten liegen, belegt, dass der Cannabiskonsum eher gelegentlich stattfindet oder nach einiger Zeit wieder eingestellt wird. In den meisten EU-Ländern berichteten 20 % bis 40 % aller Erwachsenen, die mindestens einmal im Leben Cannabis probiert haben, Cannabis während der vergangenen 12 Monate konsumiert zu haben, und 10 % bis 20 % gaben an, die Droge in den letzten 30 Tagen eingenommen zu haben („Fortsetzungsraten“).
El hecho de que las tasas correspondientes al consumo reciente y al consumo actual sean notablemente inferiores a las tasas de consumo a lo largo de la vida indica que el consumo de cannabis tiende a ser ocasional, o a interrumpirse después de un cierto tiempo. En la mayoría de los países de la UE, del 20 % al 40 % de la población adulta que ha tenido alguna experiencia con el cannabis afirma haberlo consumido en los 12 meses anteriores y entre el 10 % y el 20 % admite haberlo consumido en los últimos 30 días («tasas de continuación»).
Il fatto che le percentuali riferite all’uso recente e all’uso attuale siano massicciamente più basse rispetto alla percentuale dell’esperienza una tantum indica che il consumo di cannabis tende a essere occasionale o che prima o poi venga interrotto. Nella maggioranza dei paesi UE, una percentuale compresa tra il 20% e il 40% di tutti gli adulti che hanno provato la cannabis almeno una volta nella vita segnala di averne fatto uso nel corso degli ultimi 12 mesi, e una percentuale compresa tra il 10% e il 20% ammette di averne fatto uso nel corso degli ultimi 30 giorni (“percentuali di continuità”).
Το γεγονός ότι τα ποσοστά πρόσφατης χρήσης και τρέχουσας χρήσης είναι σημαντικά χαμηλότερα από τα ποσοστά δοκιμής τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή δείχνει ότι η χρήση της κάνναβης τείνει να είναι περιστασιακή ή να διακόπτεται ύστερα από κάποιο χρονικό διάστημα. Στις περισσότερες χώρες της ΕΕ, 20–40 % των ενηλίκων που έχουν δοκιμάσει κάνναβη τουλάχιστον μία φορά αναφέρει ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το προηγούμενο δωδεκάμηνο και 10–20 % αναφέρει ότι έκανε χρήση κατά τις τελευταίες 30 ημέρες («ποσοστά συνεχούς χρήσης»).
Uit het feit dat de percentages voor recent en actueel gebruik aanzienlijk lager zijn dan die voor het “ooit”-gebruik, kan afgeleid worden dat het gebruik van cannabis incidenteel is of dat er na enige tijd weer mee wordt gestopt. In de meeste landen van de EU geeft 20-40% van de volwassenen die ooit cannabis heeft geprobeerd, aan dat zij dit ook gedurende de laatste 12 maanden hebben gedaan en 10-20% meldt in de laatste 30 dagen cannabis te hebben gebruikt (“continueringspercentages”).
Skutečnost, že míra užívání v poslední době a míra užívání v současné době je významně nižší než míra celoživotní zkušenosti, naznačuje, že užívání konopí bývá příležitostné nebo že od něj uživatelé po určité době upustí. Ve většině zemí EU 20–40 % dospělých, kteří někdy v životě vyzkoušeli konopí, uvádí užívání konopí během posledních 12 měsíců a asi 10–20 % těchto dospělých uvádí užívání konopí během minulých 30 dnů (podíl těch, kteří s užíváním drog pokračují).
Det forhold, at tallene for nylig brug og aktuel brug er væsentligt lavere end for langtidserfaring viser, at brugen af cannabis har en tendens til at være lejlighedsvis eller blive afbrudt efter nogen tid. I de fleste EU-lande beretter 20–40 % af de voksne, som nogensinde har prøvet cannabis, at de har brugt stoffet inden for de seneste 12 måneder, mens ca. 10–20 % angiver at have brugt cannabis inden for de seneste 30 dage ('fortsættelsesfrekvenser').
Asjaolu, et hiljutise tarbimise ja praeguse tarbimise määr on oluliselt madalam kui tarbimiskogemuse määr elu jooksul, näitab, et kanepi tarbimine on sageli juhuslik või katkeb teatud aja pärast. Enamikus ELi riikides teatab kunagi kanepit proovinud täiskasvanutest 20–40%, et on tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul ja umbes 10–20%, et on tarbinud seda viimase 30 päeva jooksul („kestva tarbimise määr”).
Se, että hiljattaista käyttöä ja nykyistä käyttöä kuvaavat luvut ovat huomattavasti alhaisempia kuin ainakin kerran käyttäneiden osuutta kuvaavat luvut, viittaa siihen, että kannabiksen käyttö on usein satunnaista tai se lopetetaan tietyn ajan jälkeen. Useimmissa EU-maissa 20–40 prosenttia kannabista ainakin kerran käyttäneistä aikuisista ilmoittaa käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana ja noin 10–20 prosenttia ilmoittaa käyttäneensä sitä viimeisten 30 päivänä aikana (käytön jatkamisaste).
A tény, hogy a közelmúltbeli használat, illetve a jelenlegi használat értékei lényegesen alacsonyabbak az életprevalencia-aránynál, azt jelzi, hogy a kannabiszhasználat inkább alkalmi, vagy egy idő után abbamarad. A legtöbb EU-országban a kannabiszt valaha kipróbáló felnőttek 20–40%-a nyilatkozott úgy, hogy az előző 12 hónapban, és körülbelül 10–20%-uk az előző 30 napban használta („folytatási arány”).
Det faktum at tallene for nyere og aktuell bruk er vesentlig lavere enn tallene for bruk noen gang, tyder på at bruken av cannabis vil være mer sporadisk eller avsluttes etter en tid. I de fleste EU-landene rapporterer 20-40 % av alle voksne som noen gang har prøvd cannabis, at de har brukt stoffet i løpet av de siste 12 månedene, og om lag 10-20 % rapporterer å ha brukt det løpet av de siste 30 dagene (”fortsettelsesrate”).
Zjawisko znacznie niższych poziomów wskaźników zażywania niedawnego i bieżącego w porównaniu ze wskaźnikiem przynajmniej jednokrotnego zażycia wykazuje, że pochodne konopi indyjskich spożywane są raczej sporadycznie lub ich spożycie jest porzucane po pewnym czasie. W większości państw UE od 20 do 40% osób dorosłych, które choć raz zażyły pochodne konopi, zrobiło to w ciągu ostatnich 12 miesięcy, a około 10-20% w ciągu ostatnich 30 dni („wskaźniki kontynuacji”).
Faptul că ratele de consum actual şi recent sunt considerabil mai scăzute decât ratele consumului pe parcursul vieţii sugerează tendinţa consumului de canabis de a fi unul ocazional, sau care este abandonat după o vreme. În majoritatea ţărilor Uniunii Europene, 20–40 % dintre adulţii care au consumat cel puţin o dată canabis declară că au consumat substanţa în ultimele 12 luni, iar aproximativ 10–20 % declară că au consumat pe parcursul ultimelor 30 zile („rate de continuare”).
Skutočnosť, že údaje o nedávnom a súčasnom užívaní sú podstatne nižšie, ako údaje o celoživotnej skúsenosti, naznačuje sklon k príležitostnému užívaniu kanabisu alebo k prerušeniu jeho užívania po určitom čase. Vo väčšine krajín EÚ priznáva 20 až 40 % dospelých, ktorí niekedy kanabis vyskúšali, že ho užili v predchádzajúcich 12 mesiacoch a okolo 10 – 20 % priznáva jeho užitie v posledných 30 dňoch („pokračujúci výskyt“).
Det faktum att andelarna när det gäller användning de senaste tolv månaderna och användning den senaste månaden är avsevärt lägre än livstidsprevalensen visar att cannabisanvändning tenderar att vara tillfällig eller avbrytas efter en viss tid. I de flesta EU-länderna rapporterar 20–40 % av vuxna som någon gång har använt cannabis att de har använt drogen de senaste tolv månaderna, och ungefär 10–20 % att de har använt cannabis de senaste 30 dagarna.
Tas fakts, ka nesenās un pašreizējās lietošanas izplatības rādītāji ir ievērojami zemāki par ilgtermiņa pieredzes rādītājiem, norāda, ka kaņepju lietošana ir gadījuma rakstura, vai arī to pārtrauc pēc zināma laika. Lielākajā daļā ES valstu 20 līdz 40% no tiem pieaugušajiem, kas kaut reizi ir mēģinājuši marihuānu, atzīst ,ka ir lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā, un aptuveni 20% atzīst, ka ir lietojušo to pēdējo 30 dienu laikā ("turpināšanas rādītāji").
  Poglavje 3: Konoplja  
V Letnem poročilu 2004 (EMCDDA, 2004a) so podatki o pogostosti uživanja konoplje v zadnjih 30 dneh pokazali, da je približno ena četrtina (19–33 %) tistih, ki so konopljo užili v zadnjem mesecu, to drogo uživalo vsak dan ali skoraj vsak dan (39), večina od njih pa je bila mlajših moških.
In the 2004 Annual Report (EMCDDA, 2004a), data presented on frequency of cannabis use in the last 30 days suggested that approximately one-quarter (19–33 %) of those who had used cannabis in the last month were doing so on a daily or almost daily basis (39), most of them young males. It was estimated that among 15- to 34-year-old Europeans, 0.9–3.7 % were daily cannabis users, and that roughly 3 million people in Europe could be using the substance daily or almost daily.
Dans le rapport annuel 2004 (OEDT, 2004a), les données relatives à la fréquence de l'usage de cannabis au cours des 30 derniers jours indiquaient que près d'un quart (19 à 33 %) des personnes qui avaient consommé du cannabis au cours du dernier mois en consommaient quotidiennement ou presque quotidiennement (39), la majorité d'entre elles étant de jeunes hommes. Selon les estimations, parmi les Européens âgés de 15 à 34 ans, entre 0,9 et 3,7 % sont des consommateurs quotidiens de cannabis, avec près de 3 millions de personnes pouvant consommer cette substance tous les jours ou presque en Europe.
Den im Jahresbericht 2004 (EBDD, 2004a) vorgelegten Daten zur Häufigkeit des Cannabiskonsums in den vergangenen 30 Tagen zufolge nahm ungefähr ein Viertel (19 % bis 33 %) derer, die Cannabis während des vergangenen Monats konsumiert hatten, die Droge täglich oder fast täglich (39). Dabei handelte es sich größtenteils um junge Männer. Es wurde geschätzt, dass 0,9 % bis 3,7 % der 15- bis 34-jährigen Europäer tägliche Cannabiskonsumenten waren und wahrscheinlich etwa drei Millionen Menschen in Europa die Substanz täglich oder fast täglich konsumierten.
En el Informe anual de 2004 (OEDT, 2004a), los datos de frecuencia del consumo de cannabis en los últimos 30 días indican que alrededor de una cuarta parte (del 19 % al 33 %) de la población que había consumido cannabis en el último mes lo hacía a diario o casi a diario (39), siendo la mayoría de consumidores hombres jóvenes. Se estima que entre el 0,9 % y el 3,7 % de los europeos de 15 a 34 años son consumidores diarios y alrededor de 3 millones de personas podrían consumir la sustancia a diario o casi a diario en toda Europa.
I dati contenuti nella relazione annuale 2004 (EMCDDA, 2004a) e riferiti alla frequenza dell’uso di cannabis negli ultimi 30 giorni suggeriscono che circa un quarto (19-33%) dei soggetti che ha consumato cannabis negli ultimi mesi fa uso di questa sostanza con frequenza quotidiana o quasi quotidiana (39); tra questi prevalgono i giovani di sesso maschile. Si calcola che tra i giovani europei di età compresa tra i 15 e i 34 anni lo 0,9-3,7% consumi cannabis quotidianamente, e che circa 3 milioni di persone in Europa potrebbero utilizzare questa sostanza ogni giorno o quasi ogni giorno.
Στην ετήσια έκθεση του 2004 (ΕΚΠΝΤ, 2004α), τα αναφερόμενα στοιχεία σχετικά με τη συχνότητα της χρήσης κάνναβης κατά τις τελευταίες 30 ημέρες υποδηλώνουν ότι περίπου ένα τέταρτο (19 έως 33 %) εκείνων που έκαναν χρήση κάνναβης κατά τον τελευταίο μήνα κάνει καθημερινή ή σχεδόν καθημερινή χρήση της ουσίας (39), και οι περισσότεροι εξ αυτών είναι νεαροί άνδρες. Εκτιμάται ότι στους Ευρωπαίους ηλικίας 15 έως 34 ετών, ποσοστό 0,9–3,7 % κάνει καθημερινά χρήση κάνναβης, και ότι περίπου 3 εκατομμύρια άτομα στην Ευρώπη ενδέχεται να κάνουν χρήση της ουσίας καθημερινά ή σχεδόν καθημερινά.
In het jaarverslag 2004 (EWDD, 2004a) zijn gegevens opgenomen over de frequentie van het cannabisgebruik gedurende de laatste 30 dagen. Hieruit blijkt dat ongeveer een kwart (19-33%) van degenen die in de laatste maand cannabis hebben gebruikt, dit ook (vrijwel) elke dag doet (39); het betreft hierbij voornamelijk jonge mannen. Naar schatting gebruikt 0,9-3,7% van de 15- tot 34-jarige Europeanen dagelijks cannabis en zo’n 3 miljoen Europeanen deze stof mogelijk (vrijwel) elke dag.
Údaje o četnosti užívání konopí během posledních 30 dnů uvedené ve výroční zprávě za rok 2004 (EMCDDA, 2004a) svědčily o tom, že přibližně jedna čtvrtina (19–33 %) těch, kdo užívali konopí v minulém měsíci, tak činila téměř každodenně (39). Většina z nich byli mladí muži. Bylo odhadnuto, že 0,9–3,7 % Evropanů ve věku 15–34 let denně užívá konopí a že by tuto látku mohly v Evropě denně nebo téměř denně užívat zhruba 3 miliony lidí.
I årsberetningen for 2004 (EONN, 2004a) fremgik det af data om hyppigheden af cannabisbrug inden for de seneste 30 dage, at ca. en fjerdedel (19–33 %) af dem, der havde brugt cannabis inden for den seneste måned, havde et dagligt eller næsten dagligt forbrug (39), de fleste af dem unge mænd. Det blev anslået, at blandt de 15–34-årige europæere var 0,9–3,7 % daglige brugere af cannabis, og at ca. 3 millioner personer i Europa således kan være daglige eller næsten daglige brugere af stoffet.
Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskuse 2004. aasta aruandes (EMCDDA, 2004a) sisalduvad viimase 30 päeva jooksul kanepi tarbimise sageduse kohta esitatud andmed näitasid, et ligikaudu veerand (19–33%) inimestest, kes tarbisid kanepit viimase kuu jooksul, tegid seda iga päev või peaaegu iga päev (39), enamik neist noored mehed. Hinnanguliselt 0,9–3,7% 15–34aastastest eurooplastest tarbis kanepit iga päev, laias laastus võib öelda, et 3 miljonit inimest Euroopas tarbib kõnealust ainet iga päev või peaaegu iga päev.
Vuoden 2004 vuosiraportissa (EMCDDA, 2004a) kannabiksen käytöstä viimeisten 30 päivänä aikana esitetyt tiedot viittasivat siihen, että noin neljäsosa (19–33 %) kannabista viimeisen kuukauden aikana käyttäneistä käytti sitä päivittäin tai lähes päivittäin (39) ja useimmat heistä olivat nuoria miehiä. Vuosiraportissa arvioitiin, että 0,9–3,7 prosenttia 15–34-vuotiaista eurooppalaisista käyttää kannabista päivittäin ja että noin kolme miljoonaa ihmistä Euroopassa saattaa käyttää tätä ainetta päivittäin tai lähes päivittäin.
A 2004-es éves jelentésben (EMCDDA, 2004a) az előző 30 napi kannabiszhasználat gyakoriságáról közölt adatok arra utaltak, hogy az előző hónapban kannabiszt használóknak, többségében a fiatal férfiak, körülbelül egynegyede (19–33%-a) napi vagy majdnem napi gyakorisággal használta(39). Becslések szerint a 15–34 éves európaiak között 0,9–3,7% a napi kannabiszhasználók aránya, ami azt jelenti, hogy Európában nagyjából 3 millió fő használja mindennap vagy majdnem mindennap az anyagot.
I årsrapporten for 2004 (EONN, 2004a) framkom det at frekvensen av cannabisbruk siste 30 dager tilsa at om lag en firedel (19-33 %) av de som hadde brukt cannabis siste måned, gjorde det på daglig eller nesten daglig basis (39), flesteparten unge menn. Det ble anslått at av alle 15-34-åringer i Europa brukte 0,9-3,7 % cannabis daglig, og at grovt regnet 3 millioner mennesker i Europa bruker stoffet daglig eller nesten daglig.
W sprawozdaniu rocznym 2004 (EMCDDA, 2004a), dane o częstotliwości zażywania pochodnych konopi w ciągu ostatnich 30 dni sugerują, że około jedna czwarta (19-33%) osób, które zażyły pochodne konopi w ciągu ostatniego miesiąca, robiła to codziennie lub prawie codziennie (39). Większość z nich stanowili młodzi mężczyźni. Oszacowano, że od 0,9% do 3,7% Europejczyków w wieku od 15 do 34 lat zażywało pochodne konopi indyjskich codziennie oraz że około 3 miliony ludzi w Europie mogło zażywać je codziennie lub prawie codziennie.
În raportul anual 2004 (OEDT, 2004a), datele privind frecvenţa consumului de canabis în ultimele 30 de zile sugerează că aproximativ un sfert (19–33 %) dintre cei care au consumat canabis în ultima lună au consumat zilnic sau aproape zilnic (39), majoritatea fiind bărbaţi tineri. S-a estimat că dintre europenii cu vârste cuprinse între 15 şi 34 de ani, 0,9–3,7 % erau consumatori zilnici de canabis, şi că este posibil ca aproximativ 3 milioane de persoane din Europa să consume substanţa zilnic sau aproape zilnic.
Údaje uvedené vo výročnej správe 2004 (EMCDDA 2004a) o frekvencii užívania kanabisu za uplynulých 30 dní hovoria, že približne štvrtina (19 až 33 %) opýtaných, väčšinou mladých mužov, ktorí užívali kanabis minulý mesiac, užívali ho denne alebo takmer denne (39). Podľa odhadu bolo medzi 15- až 34-ročnými mladými Európanmi 0,9 až 3,7 % denných užívateľov kanabisu a zhruba 3 milióny ľudí v Európe mohlo užívať túto látku denne alebo takmer denne.
I årsrapporten 2004 (ECNN, 2004a) visade uppgifterna om hur ofta cannabis hade använts de senaste 30 dagarna att ungefär en fjärdedel (19–33 %) av dem som hade använt cannabis den senaste månaden hade gjort det dagligen eller nästan dagligen(39) och att merparten var unga män. Det uppskattades att 0,9–3,7 % av Europas invånare i åldern 15–34 år använde cannabis dagligen och att ungefär 3 miljoner människor i Europa använder denna drog dagligen eller nästan dagligen.
2004. gada pārskatā (EMCDDA, 2004a) sniegtie dati par kaņepju lietošanas biežumu pēdējo 30 dienu laikā norādīja, ka aptuveni viena ceturtā daļa (19–33%) no tiem, kas ir jebkad lietojuši marihuānu pēdējā mēneša laikā, ir darījuši to katru dienu vai gandrīz katru dienu (39), un lielākā daļa no šiem lietotājiem bija gados jauni vīrieši. Tika aprēķināts, ka 15 līdz 34 gadus veco eiropiešu vidū 0,9 - 3,7% ir ikdienas kaņepju lietotāji, un aptuveni 3 miljoni cilvēku Eiropā, iespējams, lieto šo vielu katru dienu vai gandrīz katru dienu.
  Poglavje 3: Konoplja  
Razmerje med moškimi in ženskami, ki so konopljo v življenju kdaj zaužili, znaša od 1,25 : 1 do 4 : 1 (od 1,25 do 4 moške na vsako žensko) ter med tistimi, ki drogo redno uživajo od približno 2 : 1 do 6 : 1. Raziskave tudi kažejo, da je uživanje konoplje bolj običajno v mestnih območjih ali območjih z visoko gostoto prebivalstva.
As with other illicit drugs, rates of cannabis use are notably higher among males than among females, although the extent of this difference varies between countries. The male–female ratio for lifetime experience varies from 1.25:1 to 4:1 (1.25 to 4 men for each woman) and for current use from approximately 2:1 to 6:1. Surveys also indicate that cannabis use is more common in urban areas or in areas with high population density. Thus, national differences noted might, in part, reflect differences in levels of urbanisation, although it has been suggested that recreational drug use is spreading from urban areas towards rural areas.
À l'instar d'autres drogues illicites, les pourcentages relatifs à la consommation de cannabis sont sensiblement plus élevés chez les hommes que chez les femmes, bien que l'écart varie selon les pays. Le ratio homme-femme pour l'expérimentation au cours de la vie varie de 1,25 pour 1 à 4 pour 1 (1,25 à 4 hommes pour une femme) et pour la consommation courante, il est compris entre 2 pour 1 et 6 pour 1. Des enquêtes montrent également que la consommation de cannabis est plus répandue dans les zones urbaines ou dans les zones à forte densité de population. Ainsi, les différences nationales observées pourraient, en partie, refléter des différences du degré d'urbanisation, bien qu'il ait été avancé que la consommation récréative de drogue gagne du terrain des zones urbaines vers les zones rurales.
Wie bei anderen illegalen Drogen sind auch die Raten des Cannabiskonsums bei Männern erheblich höher als bei Frauen, wobei jedoch die Unterschiede von Land zu Land variieren. Das Verhältnis Männer/Frauen liegt bei der Lebenszeitprävalenz zwischen 1,25:1 und 4:1 (1,25 bis 4 Männer je Frau) und beim aktuellen Konsum zwischen rund 2:1 und 6:1. Erhebungen zufolge ist darüber hinaus der Cannabiskonsum in städtischen Gebieten oder Gebieten mit einer hohen Bevölkerungsdichte stärker verbreitet. Somit könnten die ermittelten Differenzen zwischen den Ländern zum Teil auch auf einen unterschiedlichen Urbanisierungsgrad zurückzuführen sein, obwohl festgestellt wurde, dass der Drogenkonsum in der Freizeit von städtischen auf ländliche Gebiete übergreift.
Al igual que ocurre con otras drogas ilícitas, las tasas de consumo de cannabis son notablemente más elevadas en los hombres que en las mujeres, aunque la magnitud de esta diferencia varía según los países. La relación hombre-mujer en referencia al consumo a lo largo de la vida oscila entre 1,25:1 y 4:1 (de 1,25 a 4 hombres por cada mujer) y en referencia al consumo actual entre 2:1 y 6:1. Las encuestas también indican que el consumo de cannabis es más frecuente en zonas urbanas o en zonas con una elevada densidad de población. Por ello, las diferencias nacionales registradas podrían reflejar, en parte, diferencias en los niveles de urbanización, aunque se apunta que el consumo recreativo de drogas se está extendiendo desde las zonas urbanas hacia las zonas rurales.
Come per le altre droghe illecite, le percentuali riferite all’uso della cannabis sono nettamente più alte tra gli uomini rispetto alle donne, benché il grado di differenza sia variabile da paese a paese. Il rapporto uomo-donna per l’esperienza una tantum va da 1,25:1 a 4:1 (da 1,25 a 4 uomini per ogni donna), quello per l’uso attuale da circa 2:1 a 6:1. Le indagini evidenziano inoltre che l’uso della cannabis è più diffuso nelle zone urbane o nelle aree ad alta densità di popolazione. Pertanto, le differenze notate a livello nazionale potrebbero in parte riflettere le differenze nel grado di urbanizzazione, sebbene si suggerisca che l’uso di droga a scopo ricreativo stia dilagando dalle zone urbane a quelle rurali.
Όπως συμβαίνει και με άλλα παράνομα ναρκωτικά, τα ποσοστά χρήσης κάνναβης είναι αξιοσημείωτα πιο υψηλά στους άνδρες από ό,τι στις γυναίκες, μολονότι η διαφορά αυτή ποικίλλει από χώρα σε χώρα. Η αναλογία ανδρών–γυναικών όσον αφορά τη δοκιμή τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή κυμαίνεται μεταξύ 1,25:1 και 4:1 (1,25 έως 4 άνδρες για κάθε γυναίκα) και όσον αφορά την τρέχουσα χρήση μεταξύ περίπου 2:1 και 6:1. Οι έρευνες υποδεικνύουν επίσης ότι η χρήση κάνναβης είναι πιο συνηθισμένη στις αστικές περιοχές ή σε περιοχές με υψηλή πυκνότητα πληθυσμού. Επομένως, οι εθνικές διαφορές που παρατηρούνται ενδέχεται να απηχούν, εν μέρει, διαφορές σε επίπεδα αστικοποίησης, μολονότι υπάρχουν στοιχεία που υποδηλώνουν ότι η χρήση για ψυχαγωγικούς σκοπούς επεκτείνεται από τις αστικές στις αγροτικές περιοχές.
Net als bij andere illegale drugs is het cannabisgebruik onder mannen aanzienlijk hoger dan onder vrouwen, hoewel dit verschil tussen de landen wel varieert. De verhouding tussen mannen en vrouwen voor het “ooit”-gebruik varieert van 1,25:1 tot 4:1 (dat wil zeggen 1,25 tot 4 mannen tegenover elke vrouw) en voor het recent gebruik van ongeveer 2:1 tot 6:1. Uit enquêtes blijkt ook dat het cannabisgebruik vaker voorkomt in stedelijke gebieden en in gebieden met een hoge bevolkingsdichtheid. De geconstateerde nationale verschillen zouden dus deels veroorzaakt kunnen worden door verschillen in urbanisatieniveaus, hoewel ook wordt gemeld dat het recreatieve drugsgebruik zich vanuit de stedelijke gebieden naar het platteland verspreidt.
Stejně jako u dalších nelegálních drog je míra užívání podstatně vyšší u mužů než u žen, i když velikost tohoto rozdílu se v jednotlivých zemích liší. Poměr muži – ženy u celoživotní zkušenosti se pohybuje od 1,25:1 do 4:1 (1,25 až 4 muži na jednu ženu) a v případě užívání v současné době se tento poměr pohybuje od 2:1 do 6:1. Průzkumy rovněž naznačují, že užívání konopí je běžnější v městských oblastech nebo v oblastech s vysokou hustotou obyvatelstva. Zaznamenané národní rozdíly tedy mohou být částečně způsobeny rozdíly v úrovni urbanizace, i když bylo naznačeno, že se rekreační užívání drog rozšiřuje z městských oblastí do oblastí venkova.
Som med andre illegale stoffer er andelen af cannabisbrugere betydeligt højere blandt mænd end blandt kvinder, selv om størrelsen af denne forskel varierer fra land til land. Forholdet mellem mænds og kvinders langtidserfaring varierer fra 1,25:1 til 4:1 (mellem 1,25 og 4 mænd for hver kvinde) og for aktuel brug fra ca. 2:1 til 6:1. Det fremgår endvidere af undersøgelser, at cannabisbrug er mere udbredt i byområder eller i områder med høj befolkningstæthed. Nogle af de nationale forskelle kan derfor til dels afspejle forskelle i urbaniseringsgraden, selv om det ser ud til, at fritidsstofbruget er ved at sprede sig fra byområder til landdistrikter.
Nagu muudegi keelatud uimastite puhul on meeste kanepitarbimise määr märkimisväärselt kõrgem kui naiste oma, kuigi erinevus varieerub riigiti. Meeste–naiste kanepitarbimise kogemuse suhe elu jooksul on vahemikus 1,25:1 kuni 4:1 (1,25–4 meest iga naise kohta) ning praeguse tarbimise puhul on see suhe ligikaudu 2:1 kuni 6:1. Uuringud näitavad ka seda, et kanepi tarbimine on sagedasem linnades või suure rahvastikutihedusega piirkondades. Seepärast võivad esiletoodud erinevused riikide vahel osaliselt kajastada erinevusi linnastumise tasemes, kuigi on väidetud, et uimastitarbimine meelelahutuslikul eesmärgil on levimas linnadest maapiirkondadesse.
Kannabiksen, kuten muidenkin laittomien huumausaineiden, käyttö on huomattavasti yleisempää miesten kuin naisten keskuudessa, joskin eron suuruus vaihtelee maittain. Miesten ja naisten välinen suhde vaihtelee kannabista ainakin kerran käyttäneiden joukossa suhdeluvusta 1,25/1 suhdelukuun 4/1 (1,25–4 miestä jokaista naista kohden) ja kannabista nykyisin käyttävien joukossa noin suhdeluvusta 2/1 suhdelukuun 6/1. Tutkimusten mukaan kannabiksen käyttö on myös yleisempää kaupungeissa tai tiheään asutuilla alueilla. Maiden väliset erot saattavat siis osittain heijastaa eroja kaupungistumisasteessa, mutta huumeiden viihdekäytön on esitetty olevan leviämässä kaupungeista maaseutualueille.
Más tiltott drogokhoz hasonlóan a kannabiszhasználat aránya is jelentősen magasabb a férfiaknál, mint a nőknél, bár a különbség mértéke országonként változik. Az életprevalencia-érték tekintetében a férfiak–nők aránya 1,25:1 és 4:1 között van (1 nőhöz képest 1,25–4 férfi próbálta ki), a jelenlegi használat aránya pedig körülbelül 2:1 és 6:1 között változik. A felmérésekből az is kitűnik, hogy a kannabiszhasználat gyakoribb a városi, illetve a sűrűn lakott területeken. Az említett országok közötti különbségek tehát részben az urbanizáció eltérő szintjeit is tükrözhetik, bár vannak arra utaló jelek, hogy a rekreációs drogfogyasztás a városokból kezd átterjedni a vidéki területekre.
I likhet med andre illegale rusmidler er cannabisbruk klart mer utbredt blant menn enn blant kvinner, selv om denne forskjellen varierer mellom landene. Forholdet mann:kvinne når det gjelder livstidserfaring varierer fra 1,25:1 til 4:1 (1,25-4 menn pr. kvinne) og for aktuell bruk fra om lag 2:1 til 6:1. Undersøkelser tyder også på at cannabis er vanligere i urbane områder og i områder med høy befolkningstetthet. Dermed kan de registrerte nasjonale forskjellene delvis gjenspeile ulik urbaniseringsgrad, selv om det er tegn som tyder på at rekreasjonsbruk sprer seg fra urbane områder til distriktene.
Podobnie jak w przypadku innych nielegalnych narkotyków, wskaźniki zażywania pochodnych konopi indyjskich są wyraźnie wyższe wśród mężczyzn niż wśród kobiet, choć różnica ta wygląda inaczej w każdym z państw. Stosunek mężczyzn do kobiet dla wskaźnika przynajmniej jednokrotnego zażycia waha się od 1,25:1 do 4:1 (od 1,25 do 4 mężczyzn na każdą kobietę), a dla wskaźnika bieżącego zażywania od około 2:1 do 6:1. Badania wskazują też, że spożycie pochodnych konopi indyjskich jest bardziej powszechne na obszarach miejskich lub na obszarach o wysokim zagęszczeniu ludności. Zatem różnice zaobserwowane między poszczególnymi krajami mogą częściowo odzwierciedlać różnice w poziomie urbanizacji, choć sugeruje się również, że rekreacyjne zażywanie narkotyków przenosi się z obszarów miejskich na wiejskie.
Ca şi în cazul celorlalte droguri ilicite, ratele consumului de canabis sunt considerabil mai mari în rândul bărbaţilor decât al femeilor, deşi această diferenţă variază de la o ţară la alta. Raportul bărbaţi–femei privind experimentarea consumului pe parcursul vieţii variază de la 1,25:1 la 4:1 (1,25 până la 4 bărbaţi pentru o femeie), iar în ceea ce priveşte consumul actual de la 2:1 la 6:1. Sondajele au indicat de asemenea că în zonele urbane şi în zonele cu o densitate ridicată a populaţiei consumul de canabis este mai comun. Astfel, diferenţele naţionale observate ar putea reflecta în parte diferenţe între nivelurile de urbanizare, deşi s-a sugerat că se înregistrează o extindere a consumului de droguri în scopuri de recreare din zonele urbane spre zonele rurale.
Rovnako ako pri iných nelegálnych drogách je výskyt užívania kanabisu medzi mužmi podstatne vyšší, ako medzi ženami, aj keď veľkosť rozdielov je v jednotlivých krajinách rôzna. Pomer celoživotnej skúsenosti mužov a žien kolíše od 1,25 : 1 do 4 : 1 (1,25 až 4 muži na jednu ženu) a pri súčasnom užívaní je to približne od 2 : 1 do 6 : 1. Prieskumy tiež ukazujú, že kanabis sa častejšie užíva v mestských oblastiach alebo v oblastiach s vysokou hustotou obyvateľstva. Zaznamenané vnútroštátne rozdiely tak čiastočne môžu odzrkadľovať rozdiely v úrovni urbanizácie i keď sa hovorí, že rekreačné užívanie drog sa šíri z mestských oblastí smerom na vidiek.
Precis som i fråga om andra olagliga droger var cannabisanvändning betydligt vanligare bland män än bland kvinnor, även om denna skillnad varierar i storlek mellan länderna. När det gäller livstidsprevalens är förhållandet män-kvinnor allt ifrån 1,25:1 till 4:1 (1,25 till 4 män för varje kvinna) och när det gäller användning den senaste månaden allt ifrån ca 2:1 till 6:1. Undersökningar visar också att cannabisanvändning är vanligare i städer och tätbefolkade områden. De nationella skillnaderna kan därför delvis bero på skillnader i graden av urbanisering, även om det har gjorts gällande att rekreationell droganvändning håller på att spridas från städer till landsbygdsområden.
Līdzīgi kā ar citām nelikumīgajām narkotikām kaņepju lietošanas izplatības rādītāji ir ievērojami augstāki starp vīriešiem nekā starp sievietēm, lai arī šīs atšķirības apmēri atšķiras valstu starpā. Vīriešu – sieviešu attiecība, runājot par lietošanu ilgtermiņā, svārstās no 1,25:1 līdz 4:1 (1,25 līdz 4 vīrieši uz katru sievieti), un runājot par neseno lietošanu, aptuveni no 2:1 līdz 6:1. Aptaujas tāpat arī norāda, ka kaņepju lietošana ir izplatītāka pilsētās un zonās ar lielu apdzīvotības blīvumu. Tādējādi atzīmētās nacionālās atšķirības var daļēji atspoguļot atšķirības urbanizācijas līmeņos, lai gan ir norādes, kas liecina, ka narkotiku lietošana izklaides nolūkā izplatās no pilsētu zonām un lauku rajoniem.
  Poglavje 5: Kokain in c...  
Pri prebivalstvu na splošno je bilo uživanje kokaina prekinjeno po določenem obdobju eksperimentiranja na začetku odrasle dobe ali pa je občasno, predvsem ob koncih tedna in v rekreativnih okoljih (bari in diskoteke).
Among the general population, cocaine use either is discontinued after a period of experimentation during young adulthood or is occasional, occurring mainly at weekends and in recreational settings (bars and discos). But, in some countries, some forms of regular use may be not negligible. Current use (in the last 30 days) is reported by 1.5–4 % of young males (15–34 years old) in Spain, Italy, the Netherlands and the United Kingdom. In urban areas, rates of cocaine use are likely to be substantially higher.
Parmi la population générale, la consommation de cocaïne est soit interrompue après une période d'expérimentation au début de l'âge adulte, soit occasionnelle, se produisant principalement le week-end et dans les lieux de divertissement (bars et discothèques). Toutefois, dans certains pays, certains modes de consommation régulière ne sont pas négligeables. L'usage actuel (durant les 30 derniers jours) est reconnu par 1,5 à 4 % des jeunes hommes (15 à 34 ans) en Espagne, en Italie, aux Pays-Bas et au Royaume-Uni. Dans les zones urbaines, le niveau de consommation de cocaïne est probablement beaucoup plus élevé.
In der Allgemeinbevölkerung wird der Kokainkonsum entweder nach einer Phase des Experimentierens im jungen Erwachsenenalter eingestellt oder gelegentlich – hauptsächlich an Wochenenden und in Freizeitsettings (Bars und Diskotheken) – fortgesetzt. In einigen Ländern wurden jedoch nicht zu vernachlässigende Formen des regelmäßigen Konsums festgestellt. Über aktuellen Konsum (während der letzten 30 Tage) berichten 1,5 % bis 4 % der jungen Männer (im Alter von 15 bis 34 Jahren) in Spanien, Italien, den Niederlanden und dem Vereinigten Königreich. In städtischen Gebieten dürften die Raten des Kokainkonsums erheblich höher sein.
En el conjunto de la población, el consumo de cocaína se abandona tras un período de experimentación durante los primeros años de la etapa juvenil adulta o bien se produce de forma ocasional durante los fines de semana y en entornos recreativos (bares y discotecas). Pero, en algunos países, pueden darse algunas formas de consumo regular no desdeñables. Del 1,5 % al 4 % de los hombres jóvenes (de 15 a 34 años) de España, Italia, Países Bajos y Reino Unido declaran consumir cocaína actualmente (en los últimos 30 días). En las zonas urbanas, es probable que las tasas de consumo de cocaína sean bastante superiores.
Tra la popolazione generale, il consumo di cocaina di solito si interrompe dopo un periodo di sperimentazione nella fase di vita adulta giovane oppure riveste un carattere occasionale, in quanto avviene principalmente durante i fine settimana e in ambienti ricreativi (bar e discoteche). In alcuni paesi, tuttavia, alcune forme di consumo regolare non devono essere trascurate. Il consumo attuale (negli ultimi 30 giorni) è riferito dall’1,5-4% dei giovani uomini (15-34 anni) in Spagna, Italia, Paesi Bassi e Regno Unito. Nelle zone urbane il consumo di cocaina è probabilmente molto più elevato.
Entre a população em geral, o consumo de cocaína ou é descontinuado após um período de experimentação durante a juventude adulta ou é ocasional, ocorrendo sobretudo aos fins-de-semana e em contextos recreativos (bares e discotecas). Porém, em alguns países, existem formas de consumo regular que podem não ser desprezáveis. O consumo actual (nos últimos 30 dias) é comunicado por 1,5–4% dos jovens do sexo masculino (15–34 anos) em Espanha, Itália, Países Baixos e Reino Unido. É provável que nas zonas urbanas os índices de consumo de cocaína sejam substancialmente mais elevados.
Στον γενικό πληθυσμό, η χρήση κοκαΐνης είτε σταματά ύστερα από ένα διάστημα πειραματισμού από τους νεαρούς ενηλίκους είτε είναι περιστασιακή και συμβαίνει κυρίως τα σαββατοκύριακα και σε χώρους ψυχαγωγίας (μπαρ και ντίσκο). Σε μερικές χώρες, όμως, ορισμένες μορφές τακτικής χρήσης ενδέχεται να μην είναι αμελητέες. Τρέχουσα χρήση (κατά τις τελευταίες 30 ημέρες) αναφέρει ποσοστό 1,5–4 % των νεαρών ανδρών (15–34 ετών) στην Ισπανία, την Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και το Ηνωμένο Βασίλειο. Στις αστικές περιοχές, τα ποσοστά χρήσης κοκαΐνης είναι πιθανό να είναι σημαντικά υψηλότερα.
Onder de algemene bevolking wordt na een experimenteerperiode tijdens de jongvolwassenheid weer met het cocaïnegebruik gestopt of wordt cocaïne slechts incidenteel gebruikt, vooral tijdens het weekend en in recreatieve settings (cafés en disco’s). In sommige landen moeten bepaalde vormen van regelmatig gebruik echter zeker in de gaten worden gehouden. In Spanje, Italië, Nederland en het Verenigd Koninkrijk bedraagt het gerapporteerde recent gebruik (in de laatste maand) onder jonge mannen (15-34 jaar) 1,5-4%. In stedelijke gebieden liggen de percentages voor cocaïnegebruik waarschijnlijk aanzienlijk hoger.
U běžné populace je užívání kokainu buď přerušeno po období experimentování v mladším dospělém věku, nebo je příležitostné a dochází k němu zejména o víkendech a v zařízeních pro trávení volného času (bary a diskotéky). V některých zemích však nemusejí být některé formy pravidelného užívání zanedbatelné. Užívání v současné době (během posledních 30 dnů) uvádí 1,5–4 % mladých mužů (ve věku 15–34 let) ve Španělsku, v Itálii, Nizozemsku a Spojeném království. V městských oblastech budou údaje o užívání kokainu pravděpodobně podstatně vyšší.
I befolkningen i almindelighed afbrydes kokainbrug efter en forsøgsperiode i starten af voksenlivet, eller kokainbrugen er lejlighedsvis og især begrænset til weekender og fritidsmiljøer (barer og diskoteker). Men i nogle lande kan visse former for regelmæssig brug være ikke ubetydelig. Aktuel brug (inden for de seneste 30 dage) er angivet af 1,5–4 % unge mænd (15–34 år) i Spanien, Italien, Nederlandene og Det Forenede Kongerige. Det er sandsynligt, at brugen af kokain er væsentligt mere udbredt i byområder.
Kogu elanikkonna hulgas kokaiini tarbimine kas katkestatakse pärast proovimist nooremas täiskasvanueas või on see episoodiline ning esineb peamiselt nädalalõppudel ja meelelahutuspaikades (baarid ja diskod). Kuid mõnedes riikides ei saa tähelepanuta jätta ka teatavaid regulaarse tarbimise vorme. Praegusest kasutusest (viimase 30 päeva jooksul) teatavad 1,5–4% noortest meestest (15–34aastased) Hispaanias, Itaalias, Madalmaades ja Ühendkuningriigis. Linnades on kokaiini tarbimise määrad tõenäoliselt oluliselt kõrgemad.
Yleensä kokaiinin käyttö joko loppuu kokeilujakson jälkeen nuorena aikuisena, tai käyttö on satunnaista ja keskittyy viikonloppuihin ja viihdeympäristöihin (baareihin ja diskoihin). Joissakin maissa esiintyy kuitenkin huomionarvoista säännöllistä käyttöä. Espanjassa, Italiassa, Alankomaissa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa 1,5–4 prosenttia nuorista miehistä ilmoittaa käyttävänsä kokaiinia nykyään (viimeisten 30 päivän aikana). Kokaiinin käyttö on todennäköisesti huomattavasti yleisempää kaupungeissa.
A népességben a kokain használata a fiatal felnőttkori kísérleti időszakot követően vagy megszakad, vagy alkalomszerűen, azaz főleg hétvégeken és kikapcsolódási körülmények között (bárokban és diszkókban) fordul elő. Néhány országban azonban a rendszeres használat bizonyos formái sem elhanyagolhatóak. Spanyolországban, Olaszországban, Hollandiában és az Egyesült Királyságban a fiatal férfiak (15–34 évesek) 1,5–4%-a számolt be jelenlegi használatról (előző 30 nap). A városi területeken a kokainhasználat aránya valószínűleg lényegesen magasabb.
I befolkningen generelt avsluttes kokainbruken enten etter en periode med eksperimentering som ung voksen eller forekommer sporadisk, hovedsakelig i helger og i fritidssammenheng (barer og diskoteker). Enkelte land kan likevel ha visse former for regelmessig bruk som ikke er uvesentlig. Aktuell bruk (siste 30 dager) oppgis av 1,5-4 % av unge menn (15-34 år) i Spania, Italia, Nederland og Storbritannia. I urbane områder kan kokainbruken ha et betydelig større omfang.
W przypadku populacji ogólnej, zażywanie kokainy jest przerywane po okresie eksperymentów z czasów młodzieńczych lub jest sporadyczne i występuje głównie w czasie weekendów oraz w obiektach rekreacyjnych (bary i dyskoteki). Jednakże w przypadku kilku państw nie bez znaczenia są pewne formy zażywania regularnego. Zażywanie bieżące (w ciągu ostatnich 30 dni) jest zgłaszane przez 1,5-4% młodych mężczyzn (od 15 do 34 lat) w Hiszpanii, we Włoszech, w Holandii i Wielkiej Brytanii. Wskaźniki zażywania kokainy są też istotnie wyższe dla obszarów miejskich.
La nivelul populaţiei generale, consumul de cocaină este fie abandonat după o perioadă de experimentare ca adult tânăr, fie rămâne unul ocazional, şi se produce în principal la sfârşit de săptămână şi în locuri de recreare (baruri şi discoteci). Totuşi, în unele ţări nu pot fi neglijate anumite forme de consum regulat. Consumul actual (în ultimele 30 de zile) este raportat de 1,5–4 % dintre bărbaţii tineri (15–34 ani) din Spania, Italia, Ţările de Jos şi din Regatul Unit. Este posibil ca în zonele urbane rata consumului de cocaină să fie considerabil mai mare.
Vo všeobecnej populácii sa užívanie kokaínu po období experimentovania v mladšom dospelom veku buď zastavilo, alebo je len príležitostné a dochádza k nemu najmä cez víkendy a v rekreačných prostrediach (barov a diskoték). Ale v daktorých krajinách nemusia byť niektoré formy pravidelného užívania zanedbateľné. Súčasné užívanie (za posledných 30 dní) uviedlo 1,5 až 4 % mladých mužov (15- až 34-ročných) v Španielsku, Taliansku, Holandsku a Spojenom kráľovstve. V mestských oblastiach budú údaje o užívaní kokaínu pravdepodobne podstatne vyššie.
I den allmänna populationen brukar användning av kokain antingen upphöra efter en tids experimenterande i början av vuxenlivet eller ske vid enstaka tillfällen, främst på helger och i nöjesmiljöer (på barer och diskotek). Men i en del länder är det möjligt att det förekommer ett inte obetydligt regelbundet bruk. Bland unga män i åldern 15–34 år säger sig 1,5–4 % av de unga männen i Spanien, Italien, Nederländerna och Storbritannien ha använt kokain de senaste 30 dagarna. I städer är användningen av kokain förmodligen betydligt mer utbredd.
Iedzīvotāju vidū kopumā kokaīna lietošana vai nu tiek izbeigta pēc eksperimentēšanas perioda agrā jaunībā, vai arī tā ir gadījuma rakstura, kas notiek galvenokārt nedēļas nogalēs izklaides vidē (bāros, diskotēkās). Taču dažās valstīs atsevišķas regulāras lietošanas formas tomēr ir vērā ņemamas. Par pašreizējo lietošanu (pēdējo 30 dienu laikā) ziņo 1,5–4% gados jauno vīriešu (15 līdz 34 gadus veci) Spānijā, Itālijā, Nīderlandē un Apvienotajā Karalistē. Pilsētu rajonos kokaīna lietošanas rādītāji ir ievērojami augstāki.
  Podatki o povpraÅ¡evanj...  
Relativni prispevek zdravljenja odvisnosti od opiatov k številu ljudi, ki so na novo vključeni v zdravljenje, se je opazneje zmanjšal, predvsem zaradi zmanjšanja števila ljudi, ki so poročali, da imajo predvsem probleme z drugimi drogami.
The relative contribution of opiate treatment to the size of the new-to-treatment population has decreased more markedly, owing to an increase in the number of reported clients with problems primarily related to other drugs. This, in turn, may be due to a switch from heroin to cocaine use by some opiate clients (Ouwehand et al., 2004), differentiation of the treatment system, which has become more accessible for other problematic drug users, or the reduced recruitment of new problem users (Dutch national report).
La part relative des traitements pour usage d'opiacés par rapport à la taille de la population des nouveaux patients a enregistré un recul plus marqué en raison de l'augmentation du nombre de patients déclarés ayant des problèmes essentiellement liés à d'autres drogues. Ceci pourrait être la conséquence du passage de l'héroïne à la cocaïne chez certains patients consommateurs d'opiacés (Ouwehand et al., 2004), d'une différenciation du système de traitement, qui est devenu plus accessible pour d'autres usagers de drogue à problème, ou de la baisse du recrutement de nouveaux usagers de drogue à problème (rapport national néerlandais).
Der relative Anteil der Opiatpatienten an den Erstpatienten ist noch stärker gesunken, da die Zahl der gemeldeten Patienten, die andere Drogen als Primärdroge angaben, gestiegen ist. Dies wiederum könnte zum einen darauf zurückzuführen sein, dass manche Opiatpatienten von Heroin auf Kokain umgestiegen sind (Ouwehand et al., 2004), zum anderen aber auch auf eine Differenzierung des Behandlungssystems, das für andere problematische Drogenkonsumenten leichter zugänglich geworden ist, oder auf die verringerte Inzidenz des problematischen Drogenkonsums (Nationaler Bericht der Niederlande).
La contribución relativa del tratamiento por consumo de opiáceos al total de la nueva población que inicia tratamiento ha disminuido de forma más marcada, debido a un aumento del número de pacientes con problemas relacionados principalmente con otras drogas. Esto, a su vez, puede deberse a la sustitución del consumo de heroína por el consumo de cocaína por parte de algunos pacientes de opiáceos (Ouwehand y cols., 2004), a la diferenciación del sistema de tratamiento, que se ha vuelto más accesible para otros consumidores de drogas problemáticos, o a la reducción del número de nuevos consumidores problemáticos (Informe nacional neerlandés).
Il contributo relativo del trattamento per oppiacei rispetto alla popolazione complessiva appena entrata in terapia è sceso in maniera più marcata, a causa di un aumento del numero di pazienti con problemi collegati soprattutto ad altre droghe. Ciò può essere dovuto a un passaggio dal consumo di eroina a quello di cocaina da parte di alcuni pazienti in terapia per oppiacei (Ouwehand e altri, 2004), alla differenziazione del sistema terapeutico, che è più accessibile per altri consumatori problematici di stupefacenti, o alla ridotta percentuale di nuovi consumatori problematici (relazione nazionale olandese).
O contributo relativo do tratamento por consumo de opiáceos para a dimensão da população de novos utentes que iniciam tratamento diminuiu de forma mais acentuada, devido ao aumento do número de doentes notificados com problemas principalmente relacionados com outras drogas. Esta situação pode dever-se, por sua vez, à substituição do consumo de heroína pelo consumo de cocaína por parte de alguns utentes consumidores de opiáceos (Ouwehand et al., 2004), à diferenciação do sistema de tratamento, que se tornou mais acessível a outros consumidores problemáticos de droga, ou ao recrutamento reduzido de novos consumidores problemáticos de droga (relatório nacional dos Países Baixos).
Το σχετικό μερίδιο της θεραπείας απεξάρτησης από τα οπιούχα στον συνολικό αριθμό των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία μειώθηκε περισσότερο, λόγω της αύξησης του αναφερόμενου αριθμού ατόμων που ζητούν θεραπεία για προβλήματα που συνδέονται πρωτίστως με άλλες ουσίες. Το γεγονός αυτό, με τη σειρά του, ενδέχεται να οφείλεται σε μετατόπιση από τη χρήση ηρωίνης στη χρήση κοκαΐνης από ορισμένα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα (Ouwehand κ.ά., 2004), στη διαφοροποίηση του συστήματος θεραπείας, που έγινε πιο προσιτό για προβληματικούς χρήστες άλλων ουσιών, ή στη μειωμένη καταγραφή νέων προβληματικών χρηστών (εθνική έκθεση Κάτω Χωρών).
De relatieve bijdrage van opiatenbehandelingen aan de totale omvang van de populatie nieuwe cliënten in behandeling is kleiner geworden als gevolg van een stijging van het aantal gerapporteerde cliënten die voornamelijk vanwege andere drugs in behandeling gaan. Dit kan weer veroorzaakt worden doordat sommige opiatengebruikers van heroïne op cocaïne overstappen (Ouwehand et al., 2004), door een differentiatie van de behandelsystemen (die toegankelijker zijn geworden voor andere problematische drugsgebruikers) of door een afname van het aantal nieuwe problematische gebruikers (Nederlands nationaal verslag).
Relativní podíl léčby závislosti na opiátech na velikosti nově léčené populace se značně snížil, protože vzrostl počet klientů, u nichž se uváděly problémy primárně související s jinými drogami. Na druhé straně to může být důsledek přechodu některých opiátových klientů z heroinu na kokain (Ouwehand a kol., 2004), diferencováním systému léčby, který se stal dostupnějším pro jiné problematické uživatele drog nebo snížením počtu nových problémových uživatelů (holandská národní zpráva).
Opiatbehandlingens relative bidrag til størrelsen af den gruppe, der først lige er kommet i behandling, er faldet mere markant på grund af en stigning i antallet af indberettede klienter med problemer, der primært har forbindelse med andre stoffer. Dette kan på sin side være en følge af et skift fra heroin til kokain blandt visse opiatklienter (Ouwehand m.fl., 2004), en differentiering af behandlingssystemet, som er blevet mere tilgængeligt for andre problematiske stofbrugere, eller faldet i rekrutteringen af nye problematiske brugere (Nederlandenes nationale rapport).
Opiaatide tõttu ravi saavate klientide suhtelise osakaalu vähenemine uute ravi saavate klientide hulgas on olnud märgatavam, seda sellepärast, et klientide arv, kelle puhul teatatakse probleemide esmase põhjusena muudest narkootikumidest, on suurenenud. See võib omakorda tuleneda asjaolust, et mõned opiaaditarbijad on läinud heroiinilt üle kokaiinile (Ouwehand et al., 2004), ravisüsteemi diferentseerimisest, mis on seetõttu paremini juurdepääsetav muude narkootikumide probleemsetele tarbijatele või uute probleemsete tarbijate kaasamise vähenemisest (Madalmaade riiklik aruanne).
Opiaattien takia hoitoon hakeutuvien osuus uusista asiakkaista on vähentynyt selvästi, mikä johtuu siitä, että pääasiallisesti muiden huumeiden aiheuttamista ongelmista kärsivien asiakkaiden määrä on kasvanut. Tämä puolestaan saattaa johtua siitä, että jotkut opiaattiasiakkaat ovat siirtyneet heroiinista kokaiiniin (Ouwehand et al., 2004), että hoitojärjestelmän eriyttäminen on tehnyt hoitoon hakeutumisesta helpompaa muiden huumeiden ongelmakäyttäjille tai että uusia ongelmakäyttäjiä on ilmaantunut entistä vähemmän (Alankomaiden kansallinen raportti).
Határozottabban csökkent az opiátkezelés relatív hozzájárulása az újonnan kezelést kérő populációhoz, aminek oka az elsősorban más drogokkal kapcsolatos problémák miatt kezelésre jelentkező páciensek számának növekedésében keresendő. Ez viszont visszavezethető például arra, hogy egyes opiáthasználók heroinról kokainra váltanak (Ouwehand és mások, 2004), a gyógykezelési rendszerek nagyobb differenciáltságára, ami által más problematikus kábítószer-használók számára is hozzáférhetővé váltak, vagy arra, hogy kevesebb használóból lesz új problematikus használó (holland országjelentés).
Opiatbehandlingens relative andel av alle nye klienter er betydelig redusert, noe som skyldes en økning i antallet klienter hvis problemer primært er relatert til andre rusmidler. Dette kan igjen skyldes at enkelte opiatklienter går over fra heroin til kokain (Ouwehand et al., 2004), en differensiering av behandlingsapparatet, som er blitt mer tilgjengelig for andre problematiske narkotikabrukere, eller redusert rekruttering av nye problematiske narkotikabrukere (Nederlands nasjonale rapport).
Względny udział leczenia z uzależnienia od opiatów względem populacji rozpoczynającej leczenie po raz pierwszy zmniejsza się wyraźnie, a to ze względu na wzrost liczby pacjentów, których główne problemy związane są z innymi narkotykami. To z kolei może być spowodowane przejściem pewnej liczby pacjentów uzależnionych od opiatów z heroiny na kokainę (Ouwehand et al., 2004), zróżnicowaniem systemu leczenia, który stał się bardziej dostępny dla pozostałych osób problemowo zażywających narkotyki lub spadkiem zgłoszeń nowych osób zażywających problemowo (Sprawozdanie krajowe Holandii).
Contribuţia relativă a clienţilor tratamentului pentru dependenţa de opiacee la numărul noilor clienţi care încep tratamentul a scăzut mai accentuat, ceea ce se explică prin creşterea numărului de clienţi înregistraţi cu probleme legate în principal de alte droguri. În schimb, această evoluţie s-ar putea datora unei treceri de la consumul de heroină la cel de cocaină în cazul unor clienţi ai tratamentului pentru dependenţă de opiacee (Ouwehand et al., 2004), diferenţierii sistemului de tratament, care a devenit mai accesibil pentru alţi consumatori problematici de droguri, sau recrutării reduse de noi consumatori problematici de droguri (raportul naţional al Ţărilor de Jos).
Relatívny príspevok liečby kvôli opiátom k veľkosti novo liečenej populácie výraznejšie klesol, pretože vzrástol počet klientov, pri ktorých sa uvádzali problémy primárne súvisiace s inými drogami. Na druhej strane to môže byť dôsledok prechodu niektorých užívateľov opiátov z heroínu na kokaín (Ouwehand a kol. 2004), diferencovania liečebného systému, ktorý sa stal prístupnejší pre iných problematických užívateľov drog alebo nižšieho prijímania nových problémových užívateľov (holandská národná správa).
Den relativa andelen av antalet förstagångsklienter som söker behandling mot opiatmissbruk har minskat mer markant på grund av att antalet klienter vars problem i första hand är relaterade till andra droger har ökat. Detta kan i sin tur bero på att vissa opiatklienter har övergått från heroin till kokain (Ouwehand m.fl., 2004). Det kan dock också bero på differentieringen i behandlingssystemen, som har inneburit att dessa har blivit mer tillgängliga för andra problemmissbrukare, eller på den minskade nyrekryteringen av problemmissbrukare (Nederländernas nationella rapport).
Relatīvā opiātu atkarības ārstēšanas daļa visā jauno ārstēšanās pacientu kopumā ir samazinājusies diezgan ievērojami, sakarā ar to pacientu skaita pieaugumu, kuru problēmas ir saistītas galvenokārt ar citām narkotikām. Tam, savukārt, iemesls varētu būt atsevišķu opiātu pacientu pāreja no heroīna uz kokaīna lietošanu (Ouwehand et al., 2004), ārstēšanās sistēmas diferenciācija, kas ir kļuvusi pieejamāka citiem problemātiskajiem narkotiku lietotājiem, vai arī samazināta jaunu problemātisko lietotāju iesaistīšana ārstēšanā (Nīderlandes nacionālais ziņojums).
  Poglavje 3: Konoplja  
Iz razpoložljivih nacionalnih ocen lahko dobimo oceno o skupnem številu odraslih ljudi (15–64 let), ki uživajo konopljo v vsej EU. To namiguje, da je okoli 20 % vsega prebivalstva ali več kot 62 milijonov ljudi vsaj enkrat poskusilo konopljo.
An estimate of the total number of adults (15–64 years) using cannabis in the EU as a whole can be constructed from the available national estimates. This exercise suggests that around 20 % of the total population, or over 62 million people, have ever tried cannabis. This figure falls to around 6 % of adults, or in excess of 20 million people, when the more recent use of cannabis is considered (last year prevalence). For comparison, in the 2003 United States national survey on drug use and health (SAMHSA, 2003), 40.6 % of adults (defined as 12 years and older) reported having tried cannabis or marijuana at least once and 10.6 % reported having used it during the previous 12 months. Among 18- to 25-year-olds, the figures were 53.9 % (lifetime), 28.5 % (last 12 months) and 17 % (last month) (37).
Les estimations nationales moyennes disponibles permettent d'estimer le nombre total d'adultes (15 à 64 ans) consommant du cannabis dans l'ensemble de l'UE. Ce calcul fait apparaître que près de 20 % de la population totale, soit plus de 62 millions de personnes, ont déjà goûté au cannabis. Ce chiffre tombe à quelque 6 % des adultes, soit plus de 20 millions de personnes, lorsque l'on prend en considération la consommation récente de cannabis (prévalence au cours de la dernière année). À titre de comparaison, une enquête nationale menée aux États-Unis en 2003 sur la consommation de drogue et la santé (SAMHSA, 2003) fait apparaître que 40,6 % des adultes (définis comme les personnes âgées de douze ans et plus) ont déclaré avoir essayé du cannabis ou de la marijuana au moins une fois et 10,6 % ont déclaré en avoir consommé au cours des douze mois précédents. Parmi les jeunes adultes de 18 à 25 ans, les chiffres étaient de 53,9 % (au cours de la vie), 28,5 % (douze derniers mois) et 17 % (dernier mois) (37).
A partir de las estimaciones nacionales disponibles, puede realizarse un cálculo de la cifra total de adultos (de 15 a 64 años) que consumen cannabis en la UE. Este ejercicio indica que alrededor del 20 % de la población total (más de 62 millones de personas) ha probado el cannabis alguna vez. Esta cifra baja hasta el 6 % de la población adulta (más de 20 millones de personas) si se tiene en cuenta el consumo de cannabis más reciente (prevalencia del último año). A modo de comparación, cabe señalar que, en la encuesta nacional sobre el consumo de drogas y salud realizada en Estados Unidos en 2003 (SAMHSA, 2003), un 40,6 % de los adultos encuestados (a partir de 12 años) afirma haber probado el cannabis o la marihuana por lo menos en una ocasión, y un 10,6 % declara haber consumido esta sustancia en los últimos 12 meses. El grupo de personas de 18 a 25 años de edad registra cifras del 53,9 % (a lo largo de la vida), 28,5 % (últimos 12 meses) y 17 % (último mes) (37).
Una stima del numero complessivo di adulti (15-64 anni) che fanno uso di cannabis in tutta l’Unione europea si può evincere dalle stime nazionali disponibili. Si calcola cioè che il 20% circa della popolazione totale, pari a più di 62 milioni di persone, ha provato la cannabis almeno una volta nella vita. Questa cifra precipita al 6% degli adulti (più di 20 milioni di persone) se si considera l’uso più recente (prevalenza nell’ultimo anno). A titolo di confronto, da un’indagine condotta nel 2003 a livello nazionale sul rapporto tra consumo di droga e salute (SAMSHA, 2003) emerge che il 40,6% degli adulti (definiti come soggetti di almeno 12 anni d’età) ha segnalato di aver provato la cannabis o la marijuana almeno una volta, mentre il 10,6% ha ammesso di averne fatto uso negli ultimi 12 mesi. Nella fascia d’età compresa tra i 18 e i 25 anni le percentuali erano di 53,9% (una tantum), 28,5% (ultimi 12 mesi) e 17% (ultimo mese) (37).
Ο συνολικός αριθμός των ενηλίκων (15–64 ετών) που κάνουν χρήση κάνναβης στο σύνολο της ΕΕ μπορεί να εκτιμηθεί από τις διαθέσιμες εθνικές εκτιμήσεις. Σύμφωνα με την εκτίμηση αυτή, περίπου 20 % του συνολικού πληθυσμού, ήτοι περισσότερα από 62 εκατομμύρια άτομα, έχει κάνει χρήση κάνναβης τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του. Το ποσοστό αυτό μειώνεται σε περίπου 6 % των ενηλίκων, ήτοι περισσότερα από 20 εκατομμύρια άτομα, εάν ληφθεί υπόψη η πιο πρόσφατη χρήση κάνναβης (επικράτηση κατά το τελευταίο έτος). Συγκριτικά, σύμφωνα με την εθνική έρευνα των Ηνωμένων Πολιτειών σχετικά με τη χρήση ναρκωτικών και την υγεία για το 2003 (SAMHSA, 2003), 40,6 % των ενηλίκων (οι οποίοι ορίζονται ως άτομα ηλικίας 12 ετών και άνω) ανέφερε ότι έκανε χρήση κάνναβης ή μαριχουάνας τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του και 10,6 % ανάφερε ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το τελευταίο δωδεκάμηνο. Στα άτομα ηλικίας 18 έως 25 ετών, τα ποσοστά ήταν 53,9 % (δοκιμή τουλάχιστον μία φορά), 28,5 % (τελευταίο δωδεκάμηνο) και 17 % (τελευταίος μήνας) (37).
Op basis van de beschikbare nationale cijfers kan een schatting worden gemaakt van het totale aantal volwassenen (15-64 jaar) in de EU dat cannabis gebruikt. Het lijkt erop dat naar schatting 20% van de totale populatie, dat wil zeggen meer dan 62 miljoen mensen, ooit cannabis heeft geprobeerd. Wanneer gekeken wordt naar het recent gebruik van cannabis (de laatste 12 maanden) daalt dit cijfer naar ongeveer 6% van de volwassenen (dat is meer dan 20 miljoen mensen). Ter vergelijking: in de Amerikaanse enquête onder gezinnen over drugsgebruik (SAMHSA, 2003) wordt gemeld dat 40,6% van de volwassenen (12 jaar en ouder) minstens één keer cannabis of marihuana heeft gebruikt, terwijl 10,6% aangeeft een van deze drugs gedurende de afgelopen 12 maanden te hebben gebruikt. Onder de 18- tot 25-jarigen zijn deze percentages respectievelijk 53,9% (“ooit”-gebruik), 28,5% (laatste 12 maanden) en 17% (laatste maand) (37).
Z dostupných národních odhadů lze získat přibližný odhad celkového počtu dospělých (ve věku 15–64 let) užívajících konopí v EU. Uvedený postup naznačuje, že zhruba 20 % celkové populace, neboli více než 62 milionů lidí konopí někdy v životě vyzkoušelo. Je-li posuzováno užívání konopí v bližším časovém úseku (prevalence v posledním roce), jedná se asi o 6 % dospělých, neboli více než 20 milionů lidí. Pro srovnání: v celonárodním průzkumu užívání drog a zdraví provedeném v roce 2003 ve Spojených státech (SAMHSA, 2003) 40,6 % dospělých (definovaných jako dvanáctiletí a starší) uvedlo, že konopí nebo marihuanu vyzkoušelo alespoň jednou a 10,6 % uvedlo jejich užití během posledních 12 měsíců. Výsledky ve věkové skupině 18–25 let byly 53,9 % (celoživotní), 28,5 % (posledních 12 měsíců) a 17 % (minulý měsíc) (37).
Der kan dannes et skøn over det samlede antal voksne (15–64 år) cannabisbrugere i EU som helhed på grundlag af de foreliggende nationale skøn. Det fremgår heraf, at ca. 20 % af den samlede befolkning, eller over 62 millioner personer, har nogensinde prøvet cannabis. Dette tal falder til ca. 6 % af de voksne, eller mere end 20 millioner personer, når den nylige brug af cannabis tages i betragtning (sidste års prævalens). Dette skal sammenholdes med resultaterne af den amerikanske nationale undersøgelse om narkotikabrug og sundhed fra 2003 (SAMHSA, 2003), hvoraf det fremgår, at 40,6 % af de voksne (defineret som 12 år og derover) havde prøvet cannabis eller marihuana mindst én gang, mens 10,6 % havde brugt disse stoffer inden for de seneste 12 måneder. Blandt de 18–25-årige var tallene 53,9 % (nogensinde), 28,5 % (de seneste 12 måneder) og 17 % (seneste måned) (37).
Olemasolevate siseriiklike määrade järgi on võimalik hinnata kanepit tarbivate täistkasvanute (15–64aastased) koguarvu ELis. See arvutus näitab, et umbes 20% kogu rahvastikust, ehk rohkem kui 62 miljonit inimest, on kunagi kanepit proovinud. Hiljutise kanepitarbimise puhul (levimus viimase aasta jooksul) on see arv umbes 6% täiskasvanutest, ehk 20 miljonit inimest. Võrdluseks olgu öeldud, et Ameerika Ühendriikides teatas uimastitarbimise ja tervise 2003. aasta riiklikus uuringus (SAMHSA, 2003) 40,6% täiskasvanutest (12aastased ja vanemad), et on proovinud kanepit või marihuaanat vähemalt ühe korra ja 10,6% teatas, et tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul. 18–25aastaste hulgas olid need näitajad 53,9% (elu jooksul), 28,5% (viimase 12 kuu jooksul) ja 17% (viimase kuu jooksul) (37).
Saatavilla olevien kansallisten arvioiden perusteella voidaan laskea kannabista käyttävien aikuisten (15–64-vuotiaat) osuus koko EU:ssa. Näin laskettuna noin 20 prosenttia koko väestöstä, eli yli 62 miljoonaa henkilöä, on joskus kokeillut kannabista. Luku laskee noin 6 prosenttiin aikuisista, eli yli 20 miljoonaan henkilöön, kun tarkastellaan kannabiksen hiljattaista käyttöä (käyttö viimeisen vuoden aikana). Vertailun vuoksi voidaan mainita, että huumeidenkäytöstä ja terveydestä Yhdysvalloissa vuonna 2003 tehdyssä kansallisessa kyselyssä (SAMHSA, 2003) 40,6 prosenttia aikuisista (12 vuotta täyttäneet) ilmoitti kokeilleensa kannabista tai marihuanaa ainakin kerran ja 10,6 prosenttia ilmoitti käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana. Luvut olivat 18–25-vuotiaiden ryhmässä 53,9 prosenttia (ainakin kerran), 28,5 prosenttia (viimeisten 12 kuukauden aikana) ja 17 prosenttia (viimeisen kuukauden aikana) (37).
Az EU egészén belül a kannabiszt használó felnőttek (15–64 évesek) összlétszámát a rendelkezésre álló országos becslésekből számíthatjuk ki. Ennek gyakorlata arra utal, hogy az EU összlakosságának körülbelül 20%-a, azaz összesen több mint 62 millió ember már kipróbálta a kannabiszt. Ez a szám a felnőttek kb. 6%-a vagy több mint 20 millió, ha a közelmúltbeli kannabiszhasználatot vesszük figyelembe (előző évi prevalencia). Összehasonlításképpen: az Egyesült Államok 2003-as országos kábítószer-használati és az egészségügyi felmérése (SAMHSA, 2003) azt mutatta, hogy a felnőttek (meghatározása a 12 évesek és idősebbek) 40,6%-a már legalább egyszer kipróbálta a kannabiszt vagy a marihuánát, 10,6% pedig elmondása szerint az előző 12 hónapban is használta. A 18–25 év közöttieknél ez az adat 53,9% (életprevalencia), 28,5% (előző 12 hónap), illetve 17% volt (előző hónap)(37).
Et anslag over det totale antallet voksne (15-64 år) som bruker cannabis i EU sett under ett, kan utledes av tilgjengelige nasjonale anslag. På grunnlag av dette har anslagsvis om lag 20 % av hele EUs befolking, eller mer enn 62 millioner mennesker, forsøkt cannabis noen gang. Tallet faller til rundt 6 % for voksne, eller i overkant av 20 millioner mennesker, når det gjelder nyere bruk av cannabis (bruk siste år). I den nasjonale undersøkelsen av narkotikabruk og helse gjennomført i USA i 2003 (United States national survey on drugs and health – SAMHSA, 2003) oppga til sammenligning 40,6 % av alle voksne (12 år og opp) at de hadde prøvd cannabis eller marihuana minst én gang, og 10,6 % at de hadde brukt et av stoffene i løpet av de siste 12 månedene. Blant 18-25-åringer var tallet 53,9 % (livstidsprevalens), 28,5 % (siste 12 måneder) og 17 % (siste måned) (37).
Dane szacunkowe co do ogólnej liczby osób dorosłych (od 15 do 64 lat) zażywających pochodne konopi indyjskich w UE jako całości można uzyskać, wykorzystując dostępne krajowe dane szacunkowe. Takie rozwiązanie sugeruje, że około 20% populacji ogólnej - ponad 62 miliony osób - spróbowało pochodnych konopi w trakcie swojego życia. Wartość ta zmniejsza się do około 6%, czyli ponad 20 milionów osób dorosłych, gdy analizuje się niedawne spożycie (rozpowszechnienie w ciągu ostatniego roku). Dla porównania, w roku 2003 w ogólnokrajowym badaniu dotyczącym zażywania narkotyków i zdrowia przeprowadzonym w Stanach Zjednoczonych (SAMHSA, 2003) 40,6% osób dorosłych (w wieku od 12 lat wzwyż) przyznało się do zażycia konopi lub marihuany przynajmniej raz w życiu, a 10,6% zażyło narkotyk w ciągu ostatnich 12 miesięcy. W grupie ludzi od 18 do 25 lat dane były następujące: 53,9% (przynajmniej jednokrotne zażycie), 28,5% (ostatnie 12 miesięcy) i 17% (ostatni miesiąc) (37).
Pe baza estimărilor naţionale existente se poate realiza o estimare a numărului total de adulţi (15–64 ani) din Uniunea Europeană care consumă canabis. Calculul sugerează că aproximativ 20 % din totalul populaţiei, adică peste 62 milioane de persoane, au consumat cel puţin o dată canabis. Cifra scade la 6 % la adulţi, adică peste 20 milioane de persoane, pentru consumul recent de canabis (prevalenţa în ultimul an). Pentru comparaţie, în cadrul studiului naţional din 2003 din Statele Unite privind consumul de droguri şi sănătatea (SAMHSA, 2003), 40,6 % dintre adulţi (definiţi ca având cel puţin 12 ani) au declarat că au consumat canabis sau marijuana cel puţin o dată, iar 10,6 % au declarat că au consumat aceste substanţe pe parcursul ultimelor 12 luni. În rândul persoanelor cu vârste între 18 şi 25 de ani, cifrele au fost de 53,9 % (pe parcursul vieţii), 28,5 % (în ultimele 12 luni) şi 17 % (în ultima lună) (37).
Odhad celkového počtu dospelých (15- až 64-ročných) užívajúcich kanabis v EÚ ako celku možno zostaviť z dostupných vnútroštátnych odhadov. Vyplynie z neho, že okolo 20 % všetkého obyvateľstva alebo vyše 62 miliónov ľudí dakedy okúsilo kanabis. Toto číslo sa vzťahuje na približne 6 % dospelých alebo na viac ako 20 miliónov ľudí, keď sa vezme do úvahy nedávne užívanie kanabisu (výskyt v poslednom roku). Na porovnanie – v národnom prieskume užívania drog a zdravia v roku 2003 v Spojených štátoch (SAMHSA, 2003) – 40,6 % dospelých (12-ročných a starších) priznalo, že aspoň raz vyskúšalo kanabis alebo marihuanu a 10,6 % uviedlo jej užitie počas predchádzajúcich 12 mesiacov. Medzi 18- až 25-ročnými to bolo 53,9 % (celoživotne), 28,5 % (za posledných 12 mesiacov) a 17 % (minulý mesiac) (37).
En uppskattning av det totala antalet vuxna (15–64 år) som använder cannabis i EU som helhet kan göras utifrån tillgängliga nationella uppskattningar. Uppskattningen tyder på att ca 20 % av invånarna totalt, eller mer än 62 miljoner människor, någon gång har testat cannabis. Siffran sjunker till ca 6 % av de vuxna, eller över 20 miljoner människor, när det gäller användning av cannabis de senaste tolv månaderna. Som jämförelse kan nämnas att i USA:s nationella undersökning om droger (SAMHSA, 2003) 2003 uppgav 40,6 % av de vuxna (12 år och äldre) att de minst en gång hade testat cannabis eller marijuana, och 10,6 % sade sig ha använt drogen under de senaste tolv månaderna. Bland invånarna i åldern 18–25 år var motsvarande siffror 53,9 % (använt någon gång), 28,5 % (använt de senaste tolv månaderna) och 17 % (använt den senaste månaden)(37).
Aprēķinu par kopējo pieaugušo (15 - 64 gadi) skaitu, kuri lieto marihuānu ES kopumā var veikt, balstoties uz pieejamajiem valstu aprēķiniem. Tādā veidā iegūstam, ka aptuveni 20% no iedzīvotājiem vai vairāk kā 62 miljoni cilvēku ir vismaz reizi lietojuši kaņepes. Šis skaitlis samazinās līdz aptuveni 6% pieaugušo jeb vairāk par 20 miljoniem cilvēku, ja tiek apskatīta nesena kaņepju lietošana (izplatība pēdējā gada laikā). Salīdzinājumam var minēt, ka 2003. gadā Savienoto Valstu nacionālā aptauja par narkotiku lietošanu un veselību (SAMHSA, 2003. g.) tika atklāts, ka 40,6 % no pieaugušajiem (definēt kā 12 gadus veci un vecāki) ir izmēģinājuši marihuānu vismaz vienu reizi, un 10,6% bija lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā. 18 līdz 25 gadus veco respondentu vidū šie rādītāji bija 53,9% (ilgtermiņa), 28,5% (pēdējo12 mēnešu laikā) un 17% (pēdējā mēneša laikā) (37).
  Vbrizgavanje droge  
Čeprav je vbrizgavanje pomembno za javno zdravje, zelo malo držav zagotavlja nacionalne ali lokalne ocene o uživanju drog z vbrizgavanjem. Razpoložljive ocene uživanja drog z vbrizgavanjem na nacionalni ravni se gibljejo med enim in šestimi primeri na 1000 prebivalcev v starosti od 15–64 let (107).
Despite its importance for public health, few countries provide national or local estimates of injecting drug use. Available national-level estimates range between one and six cases per 1 000 population aged 15–64, suggesting important differences between countries in the prevalence of IDU (107). Luxembourg reports the highest national estimates of IDU, with rates of about six cases per 1 000 population aged 15–64, whereas Greece reports the lowest IDU estimate, with just over one case per 1 000. Although prevalence estimates for injecting drug use are scarce, there is evidence of increasing prevalence after 1999 in Norway, while in Portugal different estimation methods suggest different trends (108).
En dépit de son importance pour la santé publique, seuls quelques pays fournissent des estimations nationales ou locales sur l'usage de drogue par injection. Les estimations nationales disponibles varient entre un et six cas par 1 000 habitants âgés de 15 à 64 ans, ce qui suggère des différences importantes entre les pays en termes de prévalence de l'usage de drogue par voie intraveineuse (107). Le Luxembourg enregistre les estimations nationales les plus élevées d'usage de drogue par voie intraveineuse, avec environ six cas par millier d'habitants âgés de 15 à 64 ans, tandis que la Grèce rapporte l'estimation la plus basse, avec un peu plus d'un cas par millier d'habitants. Bien que les estimations de prévalence de l'usage de drogue par injection soient rares, certains signes font apparaître une progression de la prévalence en Norvège depuis 1999, tandis qu'au Portugal, des méthodes d'estimation différentes montrent des tendances différentes (108).
Trotz seiner großen Bedeutung für die öffentliche Gesundheit stellen nur wenige Länder nationale oder lokale Schätzungen für den injizierenden Drogenkonsum zur Verfügung. Verfügbaren Schätzungen auf nationaler Ebene zufolge liegen die Prävalenzraten zwischen einem und sechs Fällen je 1 000 Erwachsene im Alter zwischen 15 und 64 Jahren, wobei zwischen den Ländern hinsichtlich der Prävalenz des injizierenden Drogenkonsums große Unterschiede bestehen (107). Luxemburg meldet mit etwa sechs Fällen je 1 000 Erwachsene im Alter zwischen 15 und 64 Jahren die höchsten nationalen Schätzungen für den injizierenden Drogenkonsum, während Griechenland mit nur einem Fall je 1 000 Erwachsene die niedrigste Schätzung vorgelegt hat. Es liegen zwar nur sehr wenige Prävalenzschätzungen für den injizierenden Drogenkonsum vor, dennoch gibt es Hinweise darauf, dass die Prävalenz in Norwegen seit 1999 steigt, während in Portugal durch unterschiedliche Schätzmethoden verschiedene Tendenzen ermittelt wurden (108).
A pesar de su importancia para la salud pública, pocos países disponen de estimaciones a nivel local o nacional sobre el consumo de drogas por vía parenteral. Las estimaciones disponibles a nivel nacional oscilan entre uno y seis casos por cada 1.000 habitantes de 15 a 64 años, apuntándose diferencias importantes entre países en cuanto a la prevalencia de este tipo de consumo (107).Luxemburgo presenta las tasas más elevadas de consumo de drogas por vía parenteral, aproximadamente seis casos por cada 1.000 habitantes de 15 a 64 años de edad, mientras que Grecia presenta las tasas más bajas, con apenas un caso por cada 1.000 habitantes. Aunque las estimaciones de prevalencia del consumo de drogas por vía parenteral son escasas, existen indicios de un incremento en Noruega a partir de 1999, mientras que en Portugal otros métodos de cálculo distintos apuntan tendencias diferentes (108).
Nonostante l’importanza per la salute pubblica di questo fenomeno, pochi paesi forniscono stime nazionali o locali sul consumo di stupefacenti per via parenterale. Le stime disponibili a livello nazionale vanno da 1-6 casi per 1 000 abitanti di età compresa nella fascia 15-64 anni, suggerendo rilevanti differenze da paese a paese nella prevalenza di questo tipo di consumo di stupefacenti (107). Il Lussemburgo riporta i dati più alti di consumo di stupefacenti per via parenterale, con circa 6 casi ogni 1 000 abitanti di 15-64 anni, mentre la Grecia segnala il dato più basso, con un solo caso o poco più ogni 1 000 abitanti. Nonostante la scarsità di dati sulla prevalenza del consumo di stupefacenti per via parenterale, vi sono segnali che indicano un aumento a partire dal 1999 in Norvegia, mentre in Portogallo metodi di previsione diversi fanno pensare ad andamenti diversi (108).
Apesar da sua importância em termos de saúde pública, poucos países fornecem estimativas nacionais ou locais sobre o consumo de droga injectada. As estimativas disponíveis a nível nacional variam entre um e seis casos por cada 1 000 habitantes com idades compreendidas entre 15 e 64 anos, o que indica a existência de diferenças importantes entre os países na prevalência do consumo de droga injectada (107). O Luxemburgo é o Estado-Membro da UE que apresenta as estimativas nacionais mais elevadas de consumidores de droga injectada, com taxas de cerca de seis casos por cada 1 000 habitantes entre os 15 e os 64 anos de idade, ao passo que a Grécia comunica a estimativa mais baixa, com pouco mais de um caso por 1 000 habitantes. Embora as estimativas da prevalência do consumo de droga injectada sejam escassas, há indícios de uma prevalência crescente a partir de 1999 na Noruega, enquanto em Portugal diferentes métodos de cálculo sugerem tendências diferentes (108).
Παρά τη σημασία του φαινομένου για τη δημόσια υγεία, λιγοστές χώρες παρέχουν εθνικές ή τοπικές εκτιμήσεις για την ενέσιμη χρήση ναρκωτικών. Οι διαθέσιμες εκτιμήσεις σε εθνικό επίπεδο κυμαίνονται μεταξύ μίας και έξι περιπτώσεων ανά 1 000 κατοίκους ηλικίας 15–64 ετών, γεγονός που υποδηλώνει μεγάλες διαφορές μεταξύ των χωρών στην επικράτηση της ενέσιμης χρήσης ναρκωτικών (107). Το Λουξεμβούργο αναφέρει την υψηλότερη εθνική εκτίμηση ενέσιμης χρήσης ναρκωτικών, με έξι περίπου περιπτώσεις ανά 1 000 κατοίκους ηλικίας 15–64 ετών, ενώ η Ελλάδα αναφέρει τη χαμηλότερη εκτίμηση ενέσιμης χρήσης ναρκωτικών, με λίγο περισσότερο από μία περίπτωση ανά 1 000 κατοίκους. Μολονότι οι εκτιμήσεις για την επικράτηση της ενέσιμης χρήσης ναρκωτικών είναι σπάνιες, υπάρχουν στοιχεία που δείχνουν αύξηση της επικράτησης από το 1999 στη Νορβηγία, ενώ στην Πορτογαλία διαφορετικές μέθοδοι εκτίμησης υποδηλώνουν διαφορετικές τάσεις (108).
Ondanks het belang voor de volksgezondheid kunnen maar weinig landen nationale of lokale schattingen verstrekken over drugsgebruik via injecties. De beschikbare schattingen op nationaal niveau variëren van één tot zes gevallen per 1 000 personen in de leeftijdsgroep van 15 tot 64 jaar, hetgeen op grote verschillen tussen landen wijst wat de prevalentie van injecterende drugsgebruikers (ID’s) betreft (107). Luxemburg meldt de hoogste nationale schattingen voor ID’s met ongeveer zes gevallen per 1 000 personen tussen de 15 en 64 jaar, terwijl Griekenland met 1 geval per 1 000 personen de laagste ID-schatting rapporteert. Hoewel er weinig prevalentieschattingen voor injecterend drugsgebruik beschikbaar zijn, bestaan er in Noorwegen aanwijzingen voor een stijgende prevalentie na 1999, terwijl uit de verschillende schattingsmethoden die in Portugal worden gehanteerd, verschillende trends naar voren komen (108).
Navzdory důležitosti pro veřejné zdraví jen málo států poskytuje celostátní nebo místní odhady o injekčním užívání drog. Dostupné odhady na celostátní úrovni se pohybují mezi jedním až šesti případy na 1 000 obyvatel ve věku 15–64 let a naznačují důležité rozdíly mezi zeměmi v prevalenci injekčních uživatelů drog (107). Lucembursko uvádí nejvyšší národní odhady injekčních uživatelů drog s hodnotami zhruba šest případů na 1 000 obyvatel ve věku 15–64 let, zatímco Řecko hlásí nejnižší odhad injekčních uživatelů drog, jen o něco málo vyšší než jeden případ na 1 000 obyvatel. Ačkoli jsou odhady prevalence pro injekční užívání drog nedostatečné, je zvyšující se prevalence po roce 1999 prokázána v Norsku, zatímco v Portugalsku naznačují různé metody pro stanovení odhadů odlišné trendy (108).
Trods betydningen for folkesundheden er det kun få lande, der stiller nationale eller lokale skøn over intravenøs stofbrug til rådighed. Tilgængelige nationale skøn varierer mellem én og seks tilfælde pr. 1 000 indbyggere i alderen 15–64 år, hvilket tyder på, at udbredelsen af intravenøs stofbrug er meget forskellig fra land til land (107). Luxembourg har angivet de højeste nationale skøn over intravenøs stofbrug med tal på ca. seks tilfælde pr. 1 000 indbyggere i alderen 15–64 år, mens Grækenland har angivet det laveste skøn med godt ét tilfælde pr. 1 000 indbyggere. Selv om der ikke foreligger mange skøn over udbredelsen af intravenøs stofbrug, er der tegn på en øget udbredelse efter 1999 i Norge, mens forskellige estimeringsmetoder i Portugal viser forskellige tendenser (108).
Vähesed riigid esitavad siseriiklikke või kohalikke näitajaid narkootikumide süstimise kohta, kuigi see on rahvatervise seisukohast väga oluline. Olemasolevad siseriiklikud näitajad ulatuvad ühest kuni kuue juhuni 1000 15–64aastase elaniku kohta, mis näitab, et uimastisüstimise levimus on riigiti väga erinev (107). Luksemburg teatab kõige kõrgematest siseriiklikest uimastisüstimise näitajatest, mis on umbes kuus juhtu 1000 15–64aastase elaniku kohta, samal ajal kui Kreeka teatab kõige madalamatest näitajatest, mis on vaid pisut rohkem kui üks juht 1000 kohta. Kuigi uimastisüstimise levimuse näitajaid on esitatud vähe, on olemas tõendeid levimuse suurenemise kohta Norras alates 1999. aastast, Portugalis aga viitavad teistsugused hindamismeetodid teistsugustele suundumustele (108).
Vain muutamat maat tarjoavat kansallisia tai paikallisia arvioita huumeiden injektiokäytöstä niiden kansanterveydellisestä tärkeydestä huolimatta. Saatavilla olevat kansalliset arviot vaihtelevat yhdestä kuuteen tapaukseen tuhatta 15–64‑vuotiasta kohti, ja huumeiden injektiokäytön levinneisyydessä on suuria eroja maiden välillä (107). Luxemburg ilmoittaa korkeimman kansallisen arvion huumeiden injektiokäytöstä, joka on noin kuusi tapausta tuhatta 15–64‑vuotiasta kohti, ja Kreikka ilmoittaa alhaisimman arvion, joka on vain vähän yli yksi tapaus tuhatta kohti. Vaikka huumeiden injektiokäytön levinneisyyttä koskevia arvioita on vähän, sen on osoitettu kasvaneen Norjassa vuoden 1999 jälkeen, kun taas Portugalissa erilaiset arviointimenetelmät tuovat esiin erilaisia suuntauksia (108).
Közegészségügyi jelentősége ellenére az injekciós kábítószer-használókról csak néhány ország közöl országos vagy helyi becsléseket. A rendelkezésre álló országos becslések a 15–64 éves népesség 1000 egyedére vonatkoztatva egy és hat közé tehető, ami arra mutat, hogy az országok között jelentős különbségek vannak az injekciós kábítószer-használat előfordulása tekintetében(107). Az injekciós kábítószer-használatról a legmagasabb országos becslést Luxemburg közölte, a 15–64 éves lakosság 1 000 egyedére hat főt, a legalacsonyabbat pedig Görögország, ahol 1 000 főre mindössze egy eset jut. Bár az injekciós kábítószer-használat előfordulása a becslések szerint ritka, 1999 után Norvégiából bizonyos jelek alapján növekedéséről számoltak be, míg Portugáliában a különböző becslési módszerek eltérő tendenciákat jeleznek(108).
Til tross for sprøytebrukens innvirkning på folkehelsen er det få land som legger fram nasjonale eller lokale estimater over sprøytebruk. Tilgjengelige estimater på nasjonalt plan varierer mellom ett og seks tilfeller pr. tusen innbyggere i aldersgruppen 15-64, noe som tilsier at det er store forskjeller landene imellom når det gjelder utbredelsen av sprøytebruk (107). Luxembourg oppgir de høyeste nasjonale estimatene for sprøytebruk, med ca. seks tilfeller pr. tusen innbyggere i aldersgruppen 15-64, mens Hellas oppgir det laveste estimatet, med i overkant av ett tilfelle pr. tusen. Selv om det foreligger få prevalensestimater for sprøytebruk, finnes det tegn på at utbredelsen har økt i Norge etter 1999. I Portugal gir forskjellige beregningsmetoder ulike trender (108).
Pomimo wagi problemu dla stanu zdrowia publicznego, niewiele państw przygotowuje krajowe czy lokalne dane szacunkowe na temat zażywania narkotyków dożylnie. Dostępne dane szacunkowe ze szczebla krajowego wynoszą od jednego do sześciu przypadków na 1 000 osób populacji w wieku od 15 do 64 lat, sugerując znaczne różnice między poszczególnymi państwami w kwestii rozpowszechnienia osób wstrzykujących narkotyki (107). Najwyższy poziom krajowych danych szacunkowych dotyczących osób zażywających narkotyki dożylnie odnotowuje Luksemburg, wynosi on w tym kraju ok. sześć przypadków na 1 000 osób populacji w wieku od 15 do 64 lat, gdy tymczasem Grecja przedstawia najniższy poziom wskaźnika, tj. niewiele ponad jeden przypadek na 1 000 osób. Chociaż dane szacunkowe o rozpowszechnieniu przyjmowania narkotyków drogą iniekcji są rzadkie, istnieją dowody na wzrost rozpowszechnienia po 1999 roku w Norwegii, a różne metody szacowania w Portugalii sugerują różne trendy (108).
Deşi consumul de droguri injectabile are un impact important asupra sănătăţii publice, doar puţine ţări furnizează estimări în această privinţă. Estimările disponibile de la nivel naţional indică valori între unu şi şase cazuri la 1 000 de locuitori cu vârste cuprinse între 15 şi 64 de ani, ceea ce sugerează faptul că există diferenţe semnificative de la o ţară la alta în ceea ce priveşte prevalenţa CDI(107). Luxemburgul raportează cele mai ridicate estimări privind CDI, cu rate de peste şase cazuri la 1 000 de locuitori cu vârste cuprinse între 15 şi 64 de ani, în timp ce Grecia raportează cea mai scăzută estimare pentru CDI, cu doar puţin peste un caz la 1 000 de locuitori. Deşi nu există multe estimări privind prevalenţa consumului de droguri injectabile, există dovezi care confirmă creşterea prevalenţei după 1999 în Norvegia, în timp ce în Portugalia fiecare metodă distinctă de estimare sugerează o tendinţă diferită (108).
Napriek dôležitosti pre verejné zdravie, málo krajín poskytuje celoštátne alebo miestne odhady injekčného užívania drog. Podľa dostupných odhadov na národnej úrovni pripadá jeden až šesť prípadov na 1 000 obyvateľov vo veku 15 – 64 rokov, čo svedčí o podstatných rozdieloch v prevalencii IDU medzi krajinami (107). Najvyššie celoštátne odhady IDU uvádza Luxembursko s hodnotami okolo šiestich prípadov na 1 000 obyvateľov vo veku 15 – 64 rokov, kým Grécko uvádza najnižší odhad IDU s čosi viac ako jedným prípadom na 1 000. Hoci sú odhady prevalencie injekčného užívania drog nedostatočné, preukazujú po roku1999 v Nórsku stúpajúcu prevalenciu, zatiaľ čo v Portugalsku odlišné metódy odhadu svedčia o odlišných trendoch (108).
Trots injektionsmissbrukets inverkan på folkhälsan är det få länder som lämnar nationella eller lokala skattningar av det. De tillgängliga skattningarna på nationell nivå ligger i intervallet 1–6 fall per 1 000 invånare i åldern 15–64, vilket tyder på att det finns stora skillnader mellan länderna när det gäller injektionsmissbrukets omfattning(107). Luxemburg redovisar de högsta nationella skattningarna av injektionsmissbruk, med ca sex fall per 1 000 invånare i åldern 15–64, och Grekland redovisar de lägsta skattningarna av injektionsmissbruk, med endast ett fall per 1 000 invånare. Även om skattningarna av injektionsmissbrukets prevalens är få finns det tecken som tyder på ökad prevalens efter 1999 i Norge, medan olika skattningsmetoder i Portugal tyder på olika trender(108).
Neskatoties uz sabiedrības veselības nozīmīgumu, tikai dažas valstis sniedz nacionālos vai vietējos aprēķinus par injicējamo narkotiku lietošanu. Pieejamie aprēķini nacionālajā līmenī norāda uz vienu līdz sešiem gadījumiem uz 1000 iedzīvotājiem vecumā no 15 līdz 64 gadiem, un parādās būtiskas atšķirības valstu starpā attiecībā un injicējamo narkotiku lietošanu (107). Luksemburga savā ziņojumā ziņo par augstākajiem nacionālajiem aprēķiniem attiecībā uz injicējamo narkotiku lietošanu, sasniedzot aptuveni sešus gadījumus uz 1000 iedzīvotājiem vecumā no 15 līdz 64 gadiem, un tajā pat laikā Grieķija ziņo par zemākajiem aprēķiniem attiecībā uz injicējamo narkotiku lietošanu ar tikai vienu gadījumu uz 1000 iedzīvotājiem. Lai arī ir pieejami tikai nedaudzi aprēķini par injicējamo narkotiku lietošanu, ir pierādījumu par izplatības pieaugumu pēc 1999. gada Norvēģijā, taču tajā pat laikā Portugālē izmantotās atšķirīgās aprēķina metodes liecina par atšķirīgām tendencēm (108).
  Psilocin in psilocibin ...  
Raziskava ESPAD je o uživanju "čudežnih gob" prvič poročala leta 2003. Ocene o razširjenosti uživanja "čudežnih gob" med 15- in 16-letnimi dijaki so v večini sodelujočih držav v raziskavi presegle ocene za LSD ali druge halucinogene droge ali so bile enake (31).
The ESPAD survey reported on the use of ‘magic mushrooms’ for the first time in 2003. Prevalence estimates for use of ‘magic mushrooms’ among 15- to 16-year-old school students exceeded or equalled those for LSD or other hallucinogenic drugs in most of the countries that participated (31). In addition, compared with lifetime experience of ecstasy use, lifetime prevalence of magic mushrooms use was higher in Belgium, Germany and France and the same in the Czech Republic, Denmark, Italy, the Netherlands and Poland. Lifetime prevalence of magic mushrooms use was zero in Cyprus, Finland and Romania, rising to 4 % in Germany, Ireland and the United Kingdom, and to 5 % in Belgium, France and the Netherlands. Prevalence is highest in the Czech Republic (8 %). Trend data for the use of magic mushrooms are not available.
L'enquête ESPAD a fait état de la consommation de champignons hallucinogènes pour la première fois en 2003. Les estimations de prévalence de la consommation de champignons hallucinogènes chez les élèves de 15 et 16 ans étaient supérieures ou égales à celles du LSD et d'autres substances hallucinogènes dans la plupart des pays participants (31). En outre, par rapport à la prévalence au cours de la vie de l'usage d'ecstasy, celle des champignons hallucinogènes était plus élevée en Belgique, en Allemagne et en France et identique en République tchèque, au Danemark, en Italie, aux Pays-Bas et en Pologne. La prévalence au cours de la vie des champignons hallucinogènes était nulle à Chypre, en Finlande et en Roumanie, grimpait à 4 % en Allemagne, en Irlande et au Royaume-Uni pour atteindre 5 % en Belgique, en France et aux Pays-Bas. La prévalence la plus élevée a été enregistrée en République tchèque (8 %). Les données sur la tendance de la consommation de champignons hallucinogènes ne sont pas disponibles.
In der ESPAD-Umfrage wurden 2003 erstmals „Magic Mushrooms“ erfasst. Die Prävalenzschätzungen für den Konsum von „Magic Mushrooms“ unter 15- bis 16‑jährigen Schülern lagen in den meisten teilnehmenden Ländern höher als die Schätzungen für LSD oder andere halluzinogene Drogen (31) oder entsprachen diesen. Darüber hinaus war die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ in Belgien, Deutschland und Frankreich höher als die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum, während sie in der Tschechischen Republik, Dänemark, Italien, den Niederlanden und Polen genauso hoch war wie die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum. Die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ lag in Zypern, Finnland, und Rumänien bei null, während sie in Deutschland, Irland und im Vereinigten Königreich 4 % und in Belgien, Frankreich und den Niederlanden 5 % betrug. In der Tschechischen Republik wurde die höchste Prävalenz (8 %) festgestellt. Trenddaten für den Konsum von „Magic Mushrooms“ sind nicht verfügbar.
La encuesta ESPAD detectó por primera vez el consumo de «hongos mágicos» en 2003. Las estimaciones de prevalencia del consumo de estas sustancias entre estudiantes de 15 y 16 años fueron iguales o superiores a las del consumo de LSD u otras sustancias alucinógenas en la mayoría de países participantes en el estudio (31). Además, si se compara con la experiencia del consumo de éxtasis a lo largo de la vida, la prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue superior en Bélgica, Alemania y Francia e igual en la República Checa, Dinamarca, Italia, los Países Bajos y Polonia. La prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue cero en Chipre, Finlandia y Rumanía, del 4 % en Alemania, Irlanda y el Reino Unido, y del 5 % en Bélgica, Francia y los Países Bajos. La prevalencia más elevada se observa en la República Checa (8 %). No se dispone de datos sobre tendencias del consumo de hongos mágicos.
L’indagine ESPAD riferisce l’uso dei “funghi magici” per la prima volta nel 2003. Le stime sulla prevalenza del consumo dei “funghi magici” tra gli studenti di 15-16 anni superano o sono pari alle cifre riferite al consumo di LSD o di altre droghe allucinogene nella maggior parte dei paesi che hanno partecipato all’indagine (31). Inoltre, rispetto all’esperienza una tantum del consumo di ecstasy, la prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è maggiore in Belgio, Germania e Francia, mentre fa registrare le stesse percentuali nella Repubblica ceca, in Danimarca, Italia, Paesi Bassi e Polonia. La prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è nulla a Cipro, in Finlandia e in Romania, per salire al 4% in Germania, Irlanda e Regno Unito, e al 5% in Belgio, Francia e Paesi Bassi. La prevalenza maggiore è stata rinvenuta nella Repubblica ceca (8%). Non sono disponibili dati di tendenza per l’uso dei funghi magici.
, a prevalência ao longo da vida do consumo de cogumelos mágicos era mais elevada na Bélgica, Alemanha e França e igual na República Checa, Dinamarca, Itália e Polónia. Esta prevalência era igual a zero em Chipre, na Finlândia e na Roménia, aumentando para 4% na Alemanha, Irlanda e Reino Unido, e para 5% na Bélgica, França e Países Baixos. A prevalência mais elevada regista-se na República Checa (8%). Não existem dados disponíveis sobre as tendências em matéria de consumo de cogumelos mágicos.
Η έρευνα του ESPAD αναφέρθηκε στη χρήση «μαγικών μανιταριών» για πρώτη φορά το 2003. Οι εκτιμήσεις για την επικράτηση της χρήσης «μαγικών μανιταριών» στους 15χρονους και 16χρονους μαθητές είναι υψηλότερες ή ίσες με εκείνες που αφορούν τη χρήση LSD ή άλλων παραισθησιογόνων ναρκωτικών στις περισσότερες από τις χώρες που συμμετείχαν στην έρευνα (31). Επιπλέον, σε σύγκριση με τη δοκιμή έκστασης τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή, η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι υψηλότερη στο Βέλγιο, τη Γερμανία και τη Γαλλία και ίδια στην Τσεχική Δημοκρατία, τη Δανία, την Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και την Πολωνία. Η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι μηδενική στην Κύπρο, τη Φινλανδία και τη Ρουμανία, και αυξάνει σε 4 % στη Γερμανία, την Ιρλανδία και το Ηνωμένο Βασίλειο και σε 5 % στο Βέλγιο, τη Γαλλία και τις Κάτω Χώρες. Το υψηλότερο ποσοστό επικράτησης της χρήσης παρατηρείται στην Τσεχική Δημοκρατία (8 %). Στοιχεία σχετικά με τις τάσεις της χρήσης μαγικών μανιταριών δεν είναι διαθέσιμα.
In 2003 werd in het kader van de ESPAD-enquête voor de eerste keer melding gemaakt van het gebruik van paddo’s. In de meeste deelnemende landen zijn de prevalentieschattingen voor het gebruik van paddo’s onder 15- en 16-jarige scholieren hoger dan of gelijk aan die van LSD of andere hallucinogenen (31). In vergelijking met het “ooit”-gebruik van ecstasy is het “ooit” -gebruik van paddo’s bovendien hoger in België, Duitsland en Frankrijk en gelijk in Tsjechië, Denemarken, Italië, Nederland en Polen. Het “ooit”-gebruik van paddo’s is nihil in Cyprus, Finland en Roemenië en loopt op tot 4% in Duitsland, Ierland en het Verenigd Koninkrijk en tot 5% in België, Frankrijk en Nederland. De prevalentie is het hoogst in Tsjechië (8%). Er zijn geen trendmatige gegevens beschikbaar over het gebruik van paddo’s.
Průzkum ESPAD zmiňuje užívání „magických hub“ poprvé v roce 2003. Odhady prevalence užívání „magických hub“ studenty ve věku 15–16 let jsou ve většině zemí, jež se průzkumu zúčastnily, vyšší nebo stejně vysoké jako odhady prevalence užívání LSD nebo jiných halucinogenních drog (31). Kromě toho ve srovnání s celoživotní zkušeností užívání extáze byla celoživotní prevalence užívání magických hub vyšší v Belgii, Německu a Francii a stejná v České republice, Dánsku, Itálii, Nizozemsku a Polsku. Celoživotní prevalence užívání magických hub byla nulová na Kypru, ve Finsku a Rumunsku, vzrostla na 4 % v Německu, Irsku a ve Spojeném království a na 5 % v Belgii, Francii a Nizozemsku. Prevalence je nejvyšší v České republice (8 %). Údaje o trendu v užívání magických hub nejsou k dispozici.
I ESPAD-undersøgelsen blev der meldt om brug af 'magiske svampe' for første gang i 2003. Skønnene over udbredelsen af brugen af 'magiske svampe' blandt 15–16-årige skoleelever oversteg eller var på niveau med skønnene for lsd eller andre hallucinogener i de fleste af de lande, der deltog (31). I forhold til langtidserfaringen med ecstasybrug var langtidsprævalensen for brug af magiske svampe desuden højere i Belgien, Tyskland og Frankrig og den samme i Tjekkiet, Danmark, Italien, Nederlandene og Polen. Langtidsprævalensen for brug af magiske svampe var nul i Cypern, Finland og Rumænien, stigende til 4 % i Tyskland, Irland og Det Forenede Kongerige og til 5 % i Belgien, Frankrig og Nederlandene. Udbredelsen er størst i Tjekkiet (8 %). Der foreligger ikke tendensdata for brugen af magiske svampe.
tarbimise kogemusega suurem Belgias, Saksamaal ja Prantsusmaal ning sama suur Tšehhi Vabariigis, Taanis, Itaalias, Madalmaades ja Poolas. Elu jooksul hallutsinogeense toimega seente tarbimise levimus oli null Küprosel, Soomes ja Rumeenias, tõusis 4 protsendini Saksamaal, Iirimaal ja Ühendkuningriigis ning 5 protsendini Belgias, Prantsusmaal ja Madalmaades. Levimus on kõige suurem Tšehhi Vabariigis (8%). Andmed hallutsinogeense toimega seente tarbimise suundumuste kohta puuduvad.
ESPAD-kyselyssä raportoitiin huumesienien käytöstä ensimmäisen kerran vuonna 2003. Useimmissa kyselyyn osallistuneista maista arvioidaan, että huumesienien käyttö on 15- ja 16-vuotiaiden keskuudessa yleisempää tai yhtä yleistä kuin LSD:n ja muiden hallusinogeenien käyttö (31). Lisäksi huumesieniä ainakin kerran käyttäneiden osuus oli korkeampi kuin ekstaasia ainakin kerran käyttäneiden osuus Belgiassa, Saksassa ja Ranskassa ja yhtä suuri Tšekissä, Tanskassa, Italiassa, Alankomaissa ja Puolassa. Huumesieniä ainakin kerran käyttäneitä ei ollut lainkaan Kyproksella, Suomessa ja Romaniassa. Heidän osuutensa kasvoi Saksassa, Irlannissa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa 4 prosenttiin ja Belgiassa, Ranskassa ja Alankomaissa 5 prosenttiin. Levinneisyys on korkein Tšekissä (8 %). Huumesienien käytön suuntauksista ei ole saatavilla tietoa.
Az ESPAD felmérés először 2003-ban számolt be a varázsgomba fogyasztásáról. A varázsgomba használatának becsült prevalenciája a 15–16 éves diákok körében a résztvevő országok többségében meghaladta az LSD vagy más hallucinogén drogok értékét vagy megegyezett azok előfordulásával(31). Ezen túlmenően az extasy-használattal szembeállítva a varázsgomba életprevalenciája magasabb volt Belgiumban, Németországban és Franciaországban, és ugyanazon a szinten állt Csehországban, Dániában, Olaszországban, Hollandiában és Lengyelországban. A varázsgomba használatának életprevalenciája Cipruson, Finnországban és Romániában nulla volt, Németországban, Írországban és az Egyesült Királyságban elérte a 4%-ot, Belgiumban, Franciaországban és Hollandiában pedig az 5%-ot is. A legmagasabb prevalenciát Csehországban mérték (8%). A varázsgomba tekintetében a tendenciák megállapításához szükséges adatok nem állnak rendelkezésre.
ESPAD-undersøkelsen rapporterte første gang om bruk av “magic mushrooms” i 2003. Prevalensanslagene for bruk av “magic mushrooms” blant 15-16-åringer oversteg eller var lik anslagene for LSD eller andre hallusinogene stoffer i de fleste land som deltok (31). I tillegg var livstidsprevalensen av bruk av “magic mushrooms” sammenlignet med livstidserfaring med ecstasybruk, høyere i Belgia, Tyskland og Frankrike og lik i Den tsjekkiske republikk, Danmark, Italia, Nederland og Polen. Livstidsprevalensen for bruk av “magic mushrooms” var null på Kypros, i Finland og Romania, 4 % i Tyskland, Irland og Storbritannia og 5 % i Belgia, Frankrike og Nederland. Prevalensen er høyest i Den tsjekkiske republikk (8 %). Data om trender for bruk av “magic mushrooms” finnes ikke.
Po raz pierwszy badanie ESPAD przedstawiło sprawozdanie o zażywaniu „magicznych grzybków” w roku 2003. Dane szacunkowe dotyczące rozpowszechnienia używania „magicznych grzybków” przez 15- i 16-letnią młodzież szkolną przewyższyły lub były równe danym szacunkowym dla LSD lub innych narkotyków halucynogennych w większości z państw biorących udział w badaniu (31). Dodatkowo, w porównaniu ze wskaźnikiem przynajmniej jednokrotnego zażycia ekstazy, wskaźnik dla magicznych grzybków był wyższy w Belgii, Niemczech i Francji, a taki sam w Republice Czeskiej, Danii, we Włoszech, w Holandii i Polsce. Wskaźnik przynajmniej jednokrotnego zażycia magicznych grzybków wynosił zero na Cyprze, w Finlandii i Rumunii, wzrastając do poziomu 4% w Niemczech, Irlandii i Wielkiej Brytanii, i do 5% w Belgii, Francji i Holandii. Najwyższy poziom rozpowszechnienia występuje w Republice Czeskiej (8%). Dane dotyczące trendu spożywania magicznych grzybków nie są dostępne.
Studiul ESPAD a semnalat pentru prima dată consumul de „ciuperci halucinogene” în 2003. Prevalenţa estimată a consumului de „ciuperci halucinogene” la elevii cu vârste de 15 şi 16 ani a fost egală sau mai mare decât cea pentru LSD sau pentru alte droguri halucinogene în majoritatea ţărilor care au participat la sondaj (31). În plus, în comparaţie cu consumul de Ecstasy pe parcursul vieţii, prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost mai mare în Belgia, Germania şi Franţa şi de valori egale în Republica Cehă, Danemarca, Italia, Ţările de Jos şi Polonia. Prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost zero în Cipru, Finlanda şi România, s-a ridicat la 4 % în Germania, Irlanda şi Regatul Unit, şi la 5 % în Belgia, Franţa şi în Ţările de Jos. Cea mai ridicată prevalenţă este cea din Republica Cehă (8 %). Nu există date privind tendinţele consumului de ciuperci halucinogene.
Po prvýkrát sa uvádzalo užívanie „magických húb“ v prieskume ESPAD v roku 2003. Odhady prevalencie užívania „magických húb“ medzi 15- až 16-ročnými školákmi prevýšili odhady pri LSD alebo iných halucinogénnych drogách vo väčšine zúčastnených krajín, alebo sú rovnaké (31). Navyše, v porovnaní s celoživotnou skúsenosťou užívania extázy bola celoživotná prevalencia užívania magických húb vyššia v Belgicku, Nemecku a vo Francúzsku a rovnaká v Českej republike, Dánsku, Taliansku, Holandsku a Poľsku. Celoživotná prevalencia užívania magických húb bola nulová na Cypre, vo Fínsku a v Rumunsku, stúpajúca na 4 % v Nemecku, Írsku a Spojenom kráľovstve a na 5 % v Belgicku, vo Francúzsku a v Holandsku. Najvyššia prevalencia je v Českej republike (8 %). Údaje o trende užívania magických húb nie sú k dispozícii.
ESPAD-undersökningen rapporterade om användning av ”magiska svampar” första gången 2003. Andelen skolelever i åldern 15–16 år som hade använt ”magiska svampar” var större eller lika stor som andelarna som hade använt LSD eller andra hallucinogena droger i de flesta länder som deltog(31). Jämfört med andelen skolelever som någon gång har använt ecstasy var livstidsprevalensen för magiska svampar högre i Belgien, Tyskland och Frankrike och lika stor i Tjeckien, Danmark, Italien, Nederländerna och Polen. Livstidsprevalensen för magiska svampar var noll i Cypern, Finland, Rumänien, 4 % i Tyskland, Irland och Storbritannien och 5 % i Belgien, Frankrike och Nederländerna. Prevalensen är högst i Tjeckien (8 %). Det finns inga trenduppgifter tillgängliga för användningen av magiska svampar.
aptaujā ir atklājušās ziņas par "maģisko sēņu" pirmo lietošanu 2003. gadā. Izplatības aprēķini attiecībā uz "maģisko sēņu” lietošanu 15 līdz 16 gadus veco skolēnu vidū skolēnu vidū norāda uz lielāku vai vienādu izplatību salīdzinājumā ar LSD un citu halucinogēno narkotisko vielu lietošanu lielākajā daļā valstu, kas piedalījās aptaujā (31). Papildus tam, salīdzinājumā ar ilgtermiņa ekstazī lietošanas pieredzi, ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija augstāka Beļģijā, Vācijā un Francijā, un vienāda Čehijas Republikā, Dānijā, Itālijā, Nīderlandē un Polijā. Ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija vienāda ar nulli Kiprā, Somijā un Rumānijā, paaugstinoties līdz 4% Vācijā, Īrijā un Apvienotajā Karalistē, un līdz 5 % Beļģijā, Francijā un Nīderlandē. Izplatība ir augstākā Čehijas Republikā (8%). Dati par tendencēm attiecībā uz maģisko sēņu lietošanu nav pieejami.
  Poglavje 3: Konoplja  
Iz razpoložljivih nacionalnih ocen lahko dobimo oceno o skupnem številu odraslih ljudi (15–64 let), ki uživajo konopljo v vsej EU. To namiguje, da je okoli 20 % vsega prebivalstva ali več kot 62 milijonov ljudi vsaj enkrat poskusilo konopljo.
An estimate of the total number of adults (15–64 years) using cannabis in the EU as a whole can be constructed from the available national estimates. This exercise suggests that around 20 % of the total population, or over 62 million people, have ever tried cannabis. This figure falls to around 6 % of adults, or in excess of 20 million people, when the more recent use of cannabis is considered (last year prevalence). For comparison, in the 2003 United States national survey on drug use and health (SAMHSA, 2003), 40.6 % of adults (defined as 12 years and older) reported having tried cannabis or marijuana at least once and 10.6 % reported having used it during the previous 12 months. Among 18- to 25-year-olds, the figures were 53.9 % (lifetime), 28.5 % (last 12 months) and 17 % (last month) (37).
Les estimations nationales moyennes disponibles permettent d'estimer le nombre total d'adultes (15 à 64 ans) consommant du cannabis dans l'ensemble de l'UE. Ce calcul fait apparaître que près de 20 % de la population totale, soit plus de 62 millions de personnes, ont déjà goûté au cannabis. Ce chiffre tombe à quelque 6 % des adultes, soit plus de 20 millions de personnes, lorsque l'on prend en considération la consommation récente de cannabis (prévalence au cours de la dernière année). À titre de comparaison, une enquête nationale menée aux États-Unis en 2003 sur la consommation de drogue et la santé (SAMHSA, 2003) fait apparaître que 40,6 % des adultes (définis comme les personnes âgées de douze ans et plus) ont déclaré avoir essayé du cannabis ou de la marijuana au moins une fois et 10,6 % ont déclaré en avoir consommé au cours des douze mois précédents. Parmi les jeunes adultes de 18 à 25 ans, les chiffres étaient de 53,9 % (au cours de la vie), 28,5 % (douze derniers mois) et 17 % (dernier mois) (37).
A partir de las estimaciones nacionales disponibles, puede realizarse un cálculo de la cifra total de adultos (de 15 a 64 años) que consumen cannabis en la UE. Este ejercicio indica que alrededor del 20 % de la población total (más de 62 millones de personas) ha probado el cannabis alguna vez. Esta cifra baja hasta el 6 % de la población adulta (más de 20 millones de personas) si se tiene en cuenta el consumo de cannabis más reciente (prevalencia del último año). A modo de comparación, cabe señalar que, en la encuesta nacional sobre el consumo de drogas y salud realizada en Estados Unidos en 2003 (SAMHSA, 2003), un 40,6 % de los adultos encuestados (a partir de 12 años) afirma haber probado el cannabis o la marihuana por lo menos en una ocasión, y un 10,6 % declara haber consumido esta sustancia en los últimos 12 meses. El grupo de personas de 18 a 25 años de edad registra cifras del 53,9 % (a lo largo de la vida), 28,5 % (últimos 12 meses) y 17 % (último mes) (37).
Una stima del numero complessivo di adulti (15-64 anni) che fanno uso di cannabis in tutta l’Unione europea si può evincere dalle stime nazionali disponibili. Si calcola cioè che il 20% circa della popolazione totale, pari a più di 62 milioni di persone, ha provato la cannabis almeno una volta nella vita. Questa cifra precipita al 6% degli adulti (più di 20 milioni di persone) se si considera l’uso più recente (prevalenza nell’ultimo anno). A titolo di confronto, da un’indagine condotta nel 2003 a livello nazionale sul rapporto tra consumo di droga e salute (SAMSHA, 2003) emerge che il 40,6% degli adulti (definiti come soggetti di almeno 12 anni d’età) ha segnalato di aver provato la cannabis o la marijuana almeno una volta, mentre il 10,6% ha ammesso di averne fatto uso negli ultimi 12 mesi. Nella fascia d’età compresa tra i 18 e i 25 anni le percentuali erano di 53,9% (una tantum), 28,5% (ultimi 12 mesi) e 17% (ultimo mese) (37).
Ο συνολικός αριθμός των ενηλίκων (15–64 ετών) που κάνουν χρήση κάνναβης στο σύνολο της ΕΕ μπορεί να εκτιμηθεί από τις διαθέσιμες εθνικές εκτιμήσεις. Σύμφωνα με την εκτίμηση αυτή, περίπου 20 % του συνολικού πληθυσμού, ήτοι περισσότερα από 62 εκατομμύρια άτομα, έχει κάνει χρήση κάνναβης τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του. Το ποσοστό αυτό μειώνεται σε περίπου 6 % των ενηλίκων, ήτοι περισσότερα από 20 εκατομμύρια άτομα, εάν ληφθεί υπόψη η πιο πρόσφατη χρήση κάνναβης (επικράτηση κατά το τελευταίο έτος). Συγκριτικά, σύμφωνα με την εθνική έρευνα των Ηνωμένων Πολιτειών σχετικά με τη χρήση ναρκωτικών και την υγεία για το 2003 (SAMHSA, 2003), 40,6 % των ενηλίκων (οι οποίοι ορίζονται ως άτομα ηλικίας 12 ετών και άνω) ανέφερε ότι έκανε χρήση κάνναβης ή μαριχουάνας τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του και 10,6 % ανάφερε ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το τελευταίο δωδεκάμηνο. Στα άτομα ηλικίας 18 έως 25 ετών, τα ποσοστά ήταν 53,9 % (δοκιμή τουλάχιστον μία φορά), 28,5 % (τελευταίο δωδεκάμηνο) και 17 % (τελευταίος μήνας) (37).
Op basis van de beschikbare nationale cijfers kan een schatting worden gemaakt van het totale aantal volwassenen (15-64 jaar) in de EU dat cannabis gebruikt. Het lijkt erop dat naar schatting 20% van de totale populatie, dat wil zeggen meer dan 62 miljoen mensen, ooit cannabis heeft geprobeerd. Wanneer gekeken wordt naar het recent gebruik van cannabis (de laatste 12 maanden) daalt dit cijfer naar ongeveer 6% van de volwassenen (dat is meer dan 20 miljoen mensen). Ter vergelijking: in de Amerikaanse enquête onder gezinnen over drugsgebruik (SAMHSA, 2003) wordt gemeld dat 40,6% van de volwassenen (12 jaar en ouder) minstens één keer cannabis of marihuana heeft gebruikt, terwijl 10,6% aangeeft een van deze drugs gedurende de afgelopen 12 maanden te hebben gebruikt. Onder de 18- tot 25-jarigen zijn deze percentages respectievelijk 53,9% (“ooit”-gebruik), 28,5% (laatste 12 maanden) en 17% (laatste maand) (37).
Z dostupných národních odhadů lze získat přibližný odhad celkového počtu dospělých (ve věku 15–64 let) užívajících konopí v EU. Uvedený postup naznačuje, že zhruba 20 % celkové populace, neboli více než 62 milionů lidí konopí někdy v životě vyzkoušelo. Je-li posuzováno užívání konopí v bližším časovém úseku (prevalence v posledním roce), jedná se asi o 6 % dospělých, neboli více než 20 milionů lidí. Pro srovnání: v celonárodním průzkumu užívání drog a zdraví provedeném v roce 2003 ve Spojených státech (SAMHSA, 2003) 40,6 % dospělých (definovaných jako dvanáctiletí a starší) uvedlo, že konopí nebo marihuanu vyzkoušelo alespoň jednou a 10,6 % uvedlo jejich užití během posledních 12 měsíců. Výsledky ve věkové skupině 18–25 let byly 53,9 % (celoživotní), 28,5 % (posledních 12 měsíců) a 17 % (minulý měsíc) (37).
Der kan dannes et skøn over det samlede antal voksne (15–64 år) cannabisbrugere i EU som helhed på grundlag af de foreliggende nationale skøn. Det fremgår heraf, at ca. 20 % af den samlede befolkning, eller over 62 millioner personer, har nogensinde prøvet cannabis. Dette tal falder til ca. 6 % af de voksne, eller mere end 20 millioner personer, når den nylige brug af cannabis tages i betragtning (sidste års prævalens). Dette skal sammenholdes med resultaterne af den amerikanske nationale undersøgelse om narkotikabrug og sundhed fra 2003 (SAMHSA, 2003), hvoraf det fremgår, at 40,6 % af de voksne (defineret som 12 år og derover) havde prøvet cannabis eller marihuana mindst én gang, mens 10,6 % havde brugt disse stoffer inden for de seneste 12 måneder. Blandt de 18–25-årige var tallene 53,9 % (nogensinde), 28,5 % (de seneste 12 måneder) og 17 % (seneste måned) (37).
Olemasolevate siseriiklike määrade järgi on võimalik hinnata kanepit tarbivate täistkasvanute (15–64aastased) koguarvu ELis. See arvutus näitab, et umbes 20% kogu rahvastikust, ehk rohkem kui 62 miljonit inimest, on kunagi kanepit proovinud. Hiljutise kanepitarbimise puhul (levimus viimase aasta jooksul) on see arv umbes 6% täiskasvanutest, ehk 20 miljonit inimest. Võrdluseks olgu öeldud, et Ameerika Ühendriikides teatas uimastitarbimise ja tervise 2003. aasta riiklikus uuringus (SAMHSA, 2003) 40,6% täiskasvanutest (12aastased ja vanemad), et on proovinud kanepit või marihuaanat vähemalt ühe korra ja 10,6% teatas, et tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul. 18–25aastaste hulgas olid need näitajad 53,9% (elu jooksul), 28,5% (viimase 12 kuu jooksul) ja 17% (viimase kuu jooksul) (37).
Saatavilla olevien kansallisten arvioiden perusteella voidaan laskea kannabista käyttävien aikuisten (15–64-vuotiaat) osuus koko EU:ssa. Näin laskettuna noin 20 prosenttia koko väestöstä, eli yli 62 miljoonaa henkilöä, on joskus kokeillut kannabista. Luku laskee noin 6 prosenttiin aikuisista, eli yli 20 miljoonaan henkilöön, kun tarkastellaan kannabiksen hiljattaista käyttöä (käyttö viimeisen vuoden aikana). Vertailun vuoksi voidaan mainita, että huumeidenkäytöstä ja terveydestä Yhdysvalloissa vuonna 2003 tehdyssä kansallisessa kyselyssä (SAMHSA, 2003) 40,6 prosenttia aikuisista (12 vuotta täyttäneet) ilmoitti kokeilleensa kannabista tai marihuanaa ainakin kerran ja 10,6 prosenttia ilmoitti käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana. Luvut olivat 18–25-vuotiaiden ryhmässä 53,9 prosenttia (ainakin kerran), 28,5 prosenttia (viimeisten 12 kuukauden aikana) ja 17 prosenttia (viimeisen kuukauden aikana) (37).
Az EU egészén belül a kannabiszt használó felnőttek (15–64 évesek) összlétszámát a rendelkezésre álló országos becslésekből számíthatjuk ki. Ennek gyakorlata arra utal, hogy az EU összlakosságának körülbelül 20%-a, azaz összesen több mint 62 millió ember már kipróbálta a kannabiszt. Ez a szám a felnőttek kb. 6%-a vagy több mint 20 millió, ha a közelmúltbeli kannabiszhasználatot vesszük figyelembe (előző évi prevalencia). Összehasonlításképpen: az Egyesült Államok 2003-as országos kábítószer-használati és az egészségügyi felmérése (SAMHSA, 2003) azt mutatta, hogy a felnőttek (meghatározása a 12 évesek és idősebbek) 40,6%-a már legalább egyszer kipróbálta a kannabiszt vagy a marihuánát, 10,6% pedig elmondása szerint az előző 12 hónapban is használta. A 18–25 év közöttieknél ez az adat 53,9% (életprevalencia), 28,5% (előző 12 hónap), illetve 17% volt (előző hónap)(37).
Et anslag over det totale antallet voksne (15-64 år) som bruker cannabis i EU sett under ett, kan utledes av tilgjengelige nasjonale anslag. På grunnlag av dette har anslagsvis om lag 20 % av hele EUs befolking, eller mer enn 62 millioner mennesker, forsøkt cannabis noen gang. Tallet faller til rundt 6 % for voksne, eller i overkant av 20 millioner mennesker, når det gjelder nyere bruk av cannabis (bruk siste år). I den nasjonale undersøkelsen av narkotikabruk og helse gjennomført i USA i 2003 (United States national survey on drugs and health – SAMHSA, 2003) oppga til sammenligning 40,6 % av alle voksne (12 år og opp) at de hadde prøvd cannabis eller marihuana minst én gang, og 10,6 % at de hadde brukt et av stoffene i løpet av de siste 12 månedene. Blant 18-25-åringer var tallet 53,9 % (livstidsprevalens), 28,5 % (siste 12 måneder) og 17 % (siste måned) (37).
Dane szacunkowe co do ogólnej liczby osób dorosłych (od 15 do 64 lat) zażywających pochodne konopi indyjskich w UE jako całości można uzyskać, wykorzystując dostępne krajowe dane szacunkowe. Takie rozwiązanie sugeruje, że około 20% populacji ogólnej - ponad 62 miliony osób - spróbowało pochodnych konopi w trakcie swojego życia. Wartość ta zmniejsza się do około 6%, czyli ponad 20 milionów osób dorosłych, gdy analizuje się niedawne spożycie (rozpowszechnienie w ciągu ostatniego roku). Dla porównania, w roku 2003 w ogólnokrajowym badaniu dotyczącym zażywania narkotyków i zdrowia przeprowadzonym w Stanach Zjednoczonych (SAMHSA, 2003) 40,6% osób dorosłych (w wieku od 12 lat wzwyż) przyznało się do zażycia konopi lub marihuany przynajmniej raz w życiu, a 10,6% zażyło narkotyk w ciągu ostatnich 12 miesięcy. W grupie ludzi od 18 do 25 lat dane były następujące: 53,9% (przynajmniej jednokrotne zażycie), 28,5% (ostatnie 12 miesięcy) i 17% (ostatni miesiąc) (37).
Pe baza estimărilor naţionale existente se poate realiza o estimare a numărului total de adulţi (15–64 ani) din Uniunea Europeană care consumă canabis. Calculul sugerează că aproximativ 20 % din totalul populaţiei, adică peste 62 milioane de persoane, au consumat cel puţin o dată canabis. Cifra scade la 6 % la adulţi, adică peste 20 milioane de persoane, pentru consumul recent de canabis (prevalenţa în ultimul an). Pentru comparaţie, în cadrul studiului naţional din 2003 din Statele Unite privind consumul de droguri şi sănătatea (SAMHSA, 2003), 40,6 % dintre adulţi (definiţi ca având cel puţin 12 ani) au declarat că au consumat canabis sau marijuana cel puţin o dată, iar 10,6 % au declarat că au consumat aceste substanţe pe parcursul ultimelor 12 luni. În rândul persoanelor cu vârste între 18 şi 25 de ani, cifrele au fost de 53,9 % (pe parcursul vieţii), 28,5 % (în ultimele 12 luni) şi 17 % (în ultima lună) (37).
Odhad celkového počtu dospelých (15- až 64-ročných) užívajúcich kanabis v EÚ ako celku možno zostaviť z dostupných vnútroštátnych odhadov. Vyplynie z neho, že okolo 20 % všetkého obyvateľstva alebo vyše 62 miliónov ľudí dakedy okúsilo kanabis. Toto číslo sa vzťahuje na približne 6 % dospelých alebo na viac ako 20 miliónov ľudí, keď sa vezme do úvahy nedávne užívanie kanabisu (výskyt v poslednom roku). Na porovnanie – v národnom prieskume užívania drog a zdravia v roku 2003 v Spojených štátoch (SAMHSA, 2003) – 40,6 % dospelých (12-ročných a starších) priznalo, že aspoň raz vyskúšalo kanabis alebo marihuanu a 10,6 % uviedlo jej užitie počas predchádzajúcich 12 mesiacov. Medzi 18- až 25-ročnými to bolo 53,9 % (celoživotne), 28,5 % (za posledných 12 mesiacov) a 17 % (minulý mesiac) (37).
En uppskattning av det totala antalet vuxna (15–64 år) som använder cannabis i EU som helhet kan göras utifrån tillgängliga nationella uppskattningar. Uppskattningen tyder på att ca 20 % av invånarna totalt, eller mer än 62 miljoner människor, någon gång har testat cannabis. Siffran sjunker till ca 6 % av de vuxna, eller över 20 miljoner människor, när det gäller användning av cannabis de senaste tolv månaderna. Som jämförelse kan nämnas att i USA:s nationella undersökning om droger (SAMHSA, 2003) 2003 uppgav 40,6 % av de vuxna (12 år och äldre) att de minst en gång hade testat cannabis eller marijuana, och 10,6 % sade sig ha använt drogen under de senaste tolv månaderna. Bland invånarna i åldern 18–25 år var motsvarande siffror 53,9 % (använt någon gång), 28,5 % (använt de senaste tolv månaderna) och 17 % (använt den senaste månaden)(37).
Aprēķinu par kopējo pieaugušo (15 - 64 gadi) skaitu, kuri lieto marihuānu ES kopumā var veikt, balstoties uz pieejamajiem valstu aprēķiniem. Tādā veidā iegūstam, ka aptuveni 20% no iedzīvotājiem vai vairāk kā 62 miljoni cilvēku ir vismaz reizi lietojuši kaņepes. Šis skaitlis samazinās līdz aptuveni 6% pieaugušo jeb vairāk par 20 miljoniem cilvēku, ja tiek apskatīta nesena kaņepju lietošana (izplatība pēdējā gada laikā). Salīdzinājumam var minēt, ka 2003. gadā Savienoto Valstu nacionālā aptauja par narkotiku lietošanu un veselību (SAMHSA, 2003. g.) tika atklāts, ka 40,6 % no pieaugušajiem (definēt kā 12 gadus veci un vecāki) ir izmēģinājuši marihuānu vismaz vienu reizi, un 10,6% bija lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā. 18 līdz 25 gadus veco respondentu vidū šie rādītāji bija 53,9% (ilgtermiņa), 28,5% (pēdējo12 mēnešu laikā) un 17% (pēdējā mēneša laikā) (37).
  Trendi pri akutnih, z d...  
Na splošno so se z drogo povezani smrtni primeri med osebami, mlajšimi od 25 let, od leta 1996 sorazmerno enakomerno zmanjševali, kar nakazuje na možen upad števila mladih ljudi, ki si drogo vbrizgavajo (prikaza 19 in 20), kar je rezultat padajočega ali stabilnega trenda v večini držav članic EU-15, razen v Franciji, na Švedskem in Norveškem.
Overall, drug-related deaths among people younger than 25 years old have been decreasing relatively steadily since 1996, indicating a possible decrease in the number of young injectors (Figures 19 and 20), the result of a decreasing or stable trend in most of the EU-15 Member States, except France, Sweden and Norway. However, in several new Member States, a clear increase in the proportion of victims younger than 25 years was observed between the mid-1990s and 2000–02, suggesting increasing recruitment of young users (155). In addition, the decrease observed at EU-15 level since 2000 has taken place mainly among men (a 21.9 % decrease). Women have exhibited a much smaller decrease (14.5 %), and in 2003, in contrast to men, the decreasing trend among women appears to have been reversed (156).
Dans l'ensemble, les décès liés à la drogue chez les jeunes de moins de 25 ans diminuent de manière relativement constante depuis 1996, ce qui indique une baisse possible du nombre de jeunes UDVI (graphiques 19 et 20) résultant d'une tendance à la baisse ou à la stabilisation dans la plupart des États membres de l'UE-15, à l'exception de la France, de la Suède et de la Norvège. Toutefois, dans plusieurs nouveaux États membres, une hausse manifeste du nombre des victimes de moins de 25 ans a été observée entre le milieu des années 1990 et la période 2000-2002, ce qui indiquerait un recrutement accru de jeunes usagers de drogue (155). Par ailleurs, la baisse observée au niveau de l'UE-15 depuis 2000 concernait essentiellement les hommes (recul de 21,9 %). Le nombre des victimes féminines a nettement moins baissé (14,5 %) et, en 2003, à l'inverse des hommes, la tendance à la baisse chez les femmes semble s'être inversée (156).
Insgesamt ist die Zahl der drogenbedingten Todesfälle unter jungen Menschen im Alter von unter 25 Jahren seit 1996 weitgehend kontinuierlich gesunken. Dies könnte auf einen möglichen Rückgang der Zahl junger injizierender Drogenkonsumenten (Abbildung 19 und 20) infolge der rückläufigen oder stabilen Tendenz hinweisen, die in den meisten EU-15-Mitgliedstaaten mit Ausnahme Frankreichs, Schwedens und Norwegens zu beobachten ist. In mehreren neuen Mitgliedstaaten wurde jedoch seit Mitte der 90er Jahre bis zum Zeitraum 2000 bis 2002 eine eindeutige Erhöhung des Anteils der Opfer im Alter von unter 25 Jahren festgestellt, die auf den zunehmenden Einstieg junger Drogenkonsumenten schließen lässt (155). Darüber hinaus betraf der in EU-15 seit 2000 beobachtete Rückgang in erster Linie Männer (ein Rückgang von 21,9 %). Unter den Frauen war der Rückgang wesentlich schwächer (14,5 %), und 2003 scheint sich im Gegensatz zu der bei Männern beobachteten Entwicklung die sinkende Tendenz bei Frauen umgekehrt zu haben (156).
En general, las muertes relacionadas con las drogas entre jóvenes de menos de 25 años han ido disminuyendo de forma progresiva desde 1996, lo cual indica un posible descenso del número de jóvenes que se inyectan (gráficos 19 y 20), consecuencia de una tendencia decreciente o estable en la mayoría de los Quince, salvo Francia, Suecia y Noruega. Sin embargo, en varios de los nuevos Estados miembros se observa un claro incremento del porcentaje de víctimas menores de 25 años entre mediados de la década de 1990 y el período 2000-2002, lo que hace pensar en un aumento de los nuevos consumidores jóvenes (155). Además, el descenso observado en los Quince desde 2000 ha tenido lugar principalmente entre los hombres (un descenso del 21,9 %). Entre las mujeres, el descenso ha sido mucho menor (14,5 %), y en 2003, al contrario que en los hombres, parece haberse invertido la tendencia a la baja entre las mujeres (156).
In generale i decessi correlati al consumo di stupefacenti tra soggetti di età inferiore ai 25 anni sono diminuiti a un ritmo relativamente costante dal 1996, il che indica un possibile decremento anche del numero dei giovani che si iniettano la droga (Grafici 19 e 20), frutto di una tendenza decrescente o stabile nella maggior parte degli Stati dell’UE a 15 a eccezione di Francia, Svezia e Norvegia. Tuttavia, in alcuni nuovi Stati membri, si è osservato nel periodo metà anni Novanta e 2000-2002 un netto incremento della percentuale di vittime di età inferiore ai 25 anni, cosa che fa pensare a un aumento del numero di giovani consumatori di droga (155). Inoltre, il calo osservato nell’ambito dell’UE a 15 dal 2000 si è ravvisato perlopiù tra gli uomini (diminuzione del 21,9%) mentre è rimasto di molto inferiore quello registrato tra le donne (14,5%); nel 2003, a differenza degli uomini, la tendenza decrescente tra le donne sembra addirittura invertita (156).
Globalmente, as mortes relacionadas com o consumo de droga entre os jovens com menos de 25 anos de idade têm vindo a diminuir com relativa regularidade desde 1996, o que indica uma possível diminuição do número de jovens consumidores de droga injectada (Figuras 19 e 20), resultante de uma tendência decrescente ou estável na maioria dos Estados-Membros da UE-15, excepto em França, na Suécia e na Noruega. No entanto, em vários novos Estados-Membros, observou-se um nítido aumento da percentagem de vítimas com menos de 25 anos de idade, entre meados da década de 1990 e os anos de 2000–2002, o que sugere um recrutamento crescente de jovens consumidores (155). Além disso, o decréscimo observado ao nível da UE-15 desde 2000 teve lugar principalmente entre os homens (uma diminuição de 21,9%). As mulheres revelaram uma diminuição muito mais pequena (14,5%) e, em 2003, ao contrário dos homens, a tendência decrescente entre as mulheres parece ter-se invertido (156).
Συνολικά, οι συνδεόμενοι με τα ναρκωτικά θάνατοι ατόμων ηλικίας κάτω των 25 ετών εμφανίζουν σχετικά σταθερή μείωση από το 1996, υποδηλώνοντας πιθανή μείωση του αριθμού των νεαρών ΧΕΝ (διαγράμματα 19 και 20), ως αποτέλεσμα της τάσης μείωσης ή σταθεροποίησης στα περισσότερα από τα κράτη μέλη της ΕΕ των 15, με εξαίρεση τη Γαλλία, τη Σουηδία και τη Νορβηγία. Ωστόσο, σε αρκετά νέα κράτη μέλη, παρατηρήθηκε σαφής αύξηση στο ποσοστό των θυμάτων ηλικίας κάτω των 25 ετών από τα μέσα της δεκαετίας του 1990 έως το 2000–02, γεγονός που δηλώνει αύξηση των νέων νεαρών χρηστών (155). Επιπλέον, η μείωση που παρατηρήθηκε στο επίπεδο της ΕΕ των 15 από το 2000 αφορούσε κυρίως τους άνδρες (μείωση 21,9 %). Η μείωση στις γυναίκες υπήρξε πολύ μικρότερη (14,5 %), και το 2003, σε αντίθεση με ό,τι ισχύει για τους άνδρες, η καθοδική τάση στις γυναίκες φαίνεται να αντιστράφηκε (156).
In het algemeen is de drugsgerelateerde sterfte onder mensen jonger dan 25 jaar sinds 1996 gestaag afgenomen, wat op een mogelijke daling van het aantal jonge drugsspuiters zou kunnen duiden (figuren 19 en 20). Dit is met name het gevolg van een neerwaartse dan wel stabiele trend in de meeste van de vijftien oude lidstaten (met uitzondering van Frankrijk, Zweden en Noorwegen). In een aantal nieuwe lidstaten is er tussen het midden van de jaren negentig en 2000-2002 echter sprake van een duidelijke toename van het percentage slachtoffers onder de 25 jaar, wat zou kunnen betekenen dat het aantal nieuwe, jonge drugsgebruikers in die landen is gestegen (155). Daarnaast heeft de daling die zich in de oude lidstaten sinds 2000 heeft voorgedaan, voornamelijk onder mannen plaatsgevonden (een afname met 21,9%). De daling onder vrouwen is veel kleiner (14,5%) en in tegenstelling tot bij de mannen lijkt het alsof de neerwaartse trend onder vrouwen in 2003 naar een opwaartse trend is omgebogen (156).
Celkově úmrtí související s drogami mezi lidmi mladšími 25 let od roku 1996 poměrně vytrvale klesají, a naznačují tak možný pokles počtu mladých osob užívajících drogy nitrožilně (obr. 19 a 20), což je výsledek klesajícího nebo stabilního trendu ve většině členských států evropské patnáctky, s výjimkou Francie, Švédska a Norska. V několika nových členských státech však byl mezi polovinou 90. let 20. století a léty 2000–2002 pozorován jasný vzestup podílu obětí mladších než 25 let svědčící o zvyšujícím se počtu mladých uživatelů drog (155). Kromě toho pokles pozorovaný na úrovni evropské patnáctky od roku 2000 se týkal hlavně mužů (pokles o 21,9 %). Ženy vykazovaly mnohem menší pokles (14,5 %) a pro rok 2003 se na rozdíl od mužů zdá, že se klesající trend u žen obrátil (156).
Generelt har antallet af narkotikarelaterede dødsfald blandt unge under 25 år været forholdsvis stødt faldende siden 1996, hvilket indikerer et muligt fald i antallet af unge intravenøse stofbrugere (figur 19 og 20), resultatet af en faldende eller stabil tendens i de fleste af EU-15-medlemsstaterne, undtagen Frankrig, Sverige og Norge. I flere nye medlemsstater blev der imidlertid registreret en klar stigning i andelen af ofre under 25 år mellem midten af 1990'erne og 2000–2002, hvilket tyder på en stigende rekruttering af unge brugere (155). Endvidere har det fald, der er registreret blandt EU-15-medlemsstaterne siden 2000, hovedsagelig fundet sted blandt mænd (et fald på 21,9 %). Blandt kvinder har der været tale om et meget mindre fald (14,5 %), og i 2003 synes den faldende tendens blandt kvinder, i modsætning til mænd, at have vendt sig (156).
Üldiselt on uimastitega seotud surmad alla 25aastaste inimeste hulgas alates 1996. aastast suhteliselt stabiilselt vähenenud, mis osutab noorte süstijate arvu võimalikule vähenemisele (joonised 19 ja 20) ja on enamikus EL-15 liikmesriikides, Prantsusmaa, Rootsi ja Norra välja arvatud, valitseva vähenemise või stabiliseerumissuundumuse tulemus. Siiski täheldati mitmes uues liikmesriigis alla 25aastaste ohvrite osakaalu selget kasvu ajavahemikul 1990ndate keskpaigast kuni aastateni 2000–2002, mis osutab noorte narkomaanide arvu suurenemisele (155). Lisaks leidis alates 2000. aastast EL-15 tasandil täheldatud vähenemine aset peamiselt meeste hulgas (21,9% vähenemine). Naiste puhul oli see vähenemine palju väiksem (14,5%) ning erinevalt meestest näis 2003. aastal vähenemissuundumus naiste hulgas vastupidiseks pöörduvat (156).
Alle 25‑vuotiaiden huumekuolemat ovat yleisesti ottaen vähentyneet melko tasaisesti vuodesta 1996 lähtien, mikä saattaa viitata nuorten injektiokäyttäjien määrän vähenemiseen (kaaviot 19 ja 20), ja suuntaus on ollut laskeva tai vakaa useimmissa EU:n 15 vanhasta jäsenvaltiosta, paitsi Ranskassa ja Ruotsissa sekä Norjassa. Monessa uudessa jäsenvaltiossa alle 25‑vuotiaiden uhrien osuus on kuitenkin kasvanut selvästi 1990‑luvun puolivälin ja vuosien 2000–2002 välisenä aikana, mikä viittaa nuorten käyttäjien määrän lisääntymiseen (155). Lisäksi EU:n 15 vanhassa jäsenvaltiossa vuodesta 2000 lähtien havaittu lasku koskee pääasiallisesti miehiä (21,9 %:n lasku). Naisten kohdalla lasku on ollut vähäisempää (14,5 %), ja vuonna 2003 laskusuuntaus vaikuttaa naisten kohdalla kääntyneen nousuun toisin kuin miehillä (156).
A 25 évesnél fiatalabbaknál a kábítószerrel összefüggő halálesetek száma 1996 óta viszonylag folyamatosan csökkent, ami a fiatal injekciós kábítószer-használók számának csökkenésére utalhat (19. és 20. ábra), Franciaország, Svédország és Norvégia kivételével az EU-15 legtöbb tagállamában tapasztalható csökkenő vagy stabil tendencia eredményeként. Számos új tagállamban viszont a 25 évesnél fiatalabb áldozatok arányának egyértelmű növekedését figyelték meg az 1990-es évek közepétől 2000–02-ig, ami a fiatal használók toborzásának fokozódására utal(155). Ezenkívül az EU-15 szintjén 2000 óta megfigyelt csökkenés elsősorban a férfiaknál ment végbe (21,9%-os csökkenés). A nők esetében ennél sokkal visszafogottabb csökkenést tapasztaltak (14,5%), 2003-ban pedig, a férfiakkal ellentétben, a nőknél a tendencia feltehetően megfordult(156).
Generelt har antallet narkotikarelaterte dødsfall blant personer under 25 år gått relativt jevnt ned siden 1996, noe som tyder på en mulig nedgang i antallet unge sprøytebrukere (figur 19 og 20), som er et ledd i en nedadgående eller stabil trend i de fleste EU-15-landene, unntatt Frankrike, Sverige og Norge. Imidlertid ble det observert en klar økning i andelen ofre under 25 år i flere av de nye medlemsstatene fra midten av 1990-tallet til 2000-2002, noe som tyder på økt rekruttering av unge brukere (155). I tillegg har en nedgang observert på EU-15-nivå etter 2000 funnet sted hovedsakelig blant menn (21,9 % nedgang). Blant kvinner har nedgangen vært mye mindre (14,5 %), og i motsetning til hva som er tilfellet for menn synes den nedadgående trenden blant kvinner å være reversert i 2003.(156).
Generalnie liczba zgonów związanych z zażywaniem narkotyków wśród osób poniżej 25 roku życia zmniejsza się, stosunkowo równomiernie, od roku 1996, wskazując na ewentualny spadek liczby młodych osób przyjmujących narkotyki dożylnie (Wykresy 19 i 20), wynikający z obniżających się lub stabilnych trendów w większości z 15 starych Państw Członkowskich UE, oprócz Francji, Szwecji i Norwegii. W przypadku niektórych nowych Państw Członkowskich odnotowano jednak wyraźny wzrost odsetka ofiar poniżej 25 roku życia od połowy lat 90-tych do okresu 2000-2002. Sugeruje to rosnącą liczbę nowych młodych narkomanów (155). Dodatkowo spadek zaobserwowany na poziomie 15 starych państw UE od roku 2000 dotyczy głównie mężczyzn (spadek o 21,9%). W przypadku kobiet odnotowano znacznie niższy spadek (14,5%), a w roku 2003, w odróżnieniu od sytuacji wśród mężczyzn, malejący trend wśród kobiet najprawdopodobniej się odwrócił (156).
Pe ansambru, numărul deceselor legate de consumul de droguri în rândul persoanelor sub 25 de ani a scăzut relativ constant din 1996, indicând o posibilă scădere a numărului de tineri consumatori prin injectare (Figurile 19 şi 20), ca rezultat al unei tendinţe în scădere sau stabile în majoritatea statelor membre ale Europei celor 15, cu excepţia Franţei, Suediei şi Norvegiei. Cu toate acestea, în câteva din noile state membre, la mijlocul anilor 1990 şi în 2000–2002 s-a constatat o creştere evidentă a proporţiei victimelor sub 25 de ani, ceea ce sugerează recrutarea unui număr tot mai mare de consumatori tineri (155). În plus, scăderea observată la nivelul Europei celor 15 începând din 2000 s-a înregistrat mai ales în rândul bărbaţilor (o scădere de 21,9 %). Femeile au prezentat o scădere mult mai redusă (14,5 %), iar în 2003, spre deosebire de bărbaţi, se pare că tendinţa de scădere în rândul femeilor s-a inversat (156).
Úmrtia mladých ľudí do 25 rokov veku súvisiace s drogami celkovo klesajú relatívne plynulo od roku 1996, naznačujúc možný pokles počtu mladých injekčných užívateľov (obrázky 19 a 20) v dôsledku klesajúceho alebo stabilizovaného trendu vo väčšine z členských štátov EÚ-15 okrem Francúzska, Švédska a Nórska. V niekoľkých nových členských štátoch však od polovice deväťdesiatych rokov do roku 2000 – 2002 pozorovali zreteľný rast podielu obetí mladších ako 25 ročných, ktorý svedčí o rastúcom získavaní mladých užívateľov (155). Navyše, k poklesu pozorovanému na úrovni EÚ-15 od roku 2000 došlo iba medzi mužmi (pokles o 21,9 %). Pri ženách bol pokles oveľa menší (14,5 %) a zdá sa, že na rozdiel od mužov, sa pri ženách trend v roku 2003 obracia (156).
Totalt sett har antalet narkotikarelaterade dödsfall hos personer som är yngre än 25 minskat relativt stadigt sedan 1996, vilket tyder på en möjlig minskning av antalet unga injektionsmissbrukare (figurerna 19 och 20), som i sin tur beror på en minskande eller stabil trend i de flesta av EU 15-medlemsstaterna, med undantag för Frankrike, Sverige och Norge. I flera av de nya medlemsstaterna skedde det emellertid en markant ökning av andelen offer som är yngre än 25 från mitten av 1990-talet och fram till 2000–2002, vilket tyder på att det skett en nyrekrytering av unga missbrukare(155). Den minskning som har skett på EU 15-nivå sedan år 2000 har dessutom främst skett bland män (en minskning med 21,9 %). Kvinnorna står för en betydligt mindre minskning (14,5 %) och under 2003 har den nedåtgående trenden förefallit att vända, till skillnad från när det gäller männen(156).
Kopumā ar narkotikām saistīto nāves gadījumu skaits par 25 gadiem jaunāku cilvēku vidū ir stabili samazinājies kopš 1996. gada, norādot uz iespējamu gados jauno injicējamo narkotiku lietotāju skaita samazināšanos (19. un 20. attēls), kas ir samazināšanās vai stabilitātes tendences rezultāts ES -15 dalībvalstīs, izņemot Franciju, Zviedriju un Norvēģiju. Taču vairākās jaunajās dalībvalstīs tika novērots par 25 gadiem jaunāku upuru proporcionālā skaita pieaugums deviņdesmito gadu vidū un laikā no 2000. līdz 2002. gadam, norādot uz pieaugošu jauno lietotāju iesaistīšanu (155). Papildus tam, samazinājums, kas novērots ES - 15 dalībvalstīs kopš 2000. gada, ir bijis galvenokārt vīriešu vidū (21,9 % samazinājums). Sieviešu vidū samazinājums ir bijis daudz mazāks (14,5%), un 2003. gadā pretēji vīriešiem samazināšanās tendence sieviešu vidū ir pagriezusies pretējā virzienā (156).
  Z drogo povezane nalezl...  
Vendar so primerjave na ravni EU nepopolne, saj podatki o poročanju primerov HIV še vedno niso na voljo (Španija in Italija) ali pa se šele pripravljajo (Francija) za nekatere države, ki so najbolj okužene z aidsom.
In the EU-15 countries, rates of newly diagnosed HIV cases have remained low in recent years, with the exception of Portugal. However, comparisons at the EU level are incomplete as HIV case reporting data remain unavailable (Spain and Italy) or are only starting to become available (France) for some of the countries most affected by AIDS. Portugal showed a very high rate of 88 per million in 2003, but also a large decrease since 2000 (when the rate was 245 per million). This decrease has to be interpreted with caution as European data reporting was only implemented in Portugal in 2000.
Dans l'UE‑15, le nombre de cas de VIH nouvellement diagnostiqués est resté faible ces dernières années, hormis au Portugal. Cependant, les comparaisons à l'échelle de l'UE sont incomplètes étant donné que les données relatives aux déclarations de cas de VIH ne sont toujours pas disponibles (Espagne et Italie) ou commencent seulement à l'être (France) pour certains des pays les plus touchés par le SIDA. Le Portugal a enregistré un taux très élevé de cas par million d'habitants en 2003, mais également une chute sensible depuis 2000 (où le chiffre était de 245 cas par million d'habitants). Ce recul doit être interprété avec prudence étant donné que la transmission de données européennes n'a été introduite qu'en 2000 au Portugal.
In den EU-15-Ländern sind die Raten der neu diagnostizierten HIV-Fälle in den letzten Jahren niedrig geblieben. Die einzige Ausnahme bildet Portugal. Die Vergleiche auf EU-Ebene sind jedoch unvollständig, da die Berichtsdaten über HIV-Fälle in einigen der am stärksten von AIDS betroffenen Ländern entweder nach wie vor nicht verfügbar sind (Spanien und Italien) oder erst seit kurzem bereitgestellt werden (Frankreich). Portugal verzeichnete zwar 2003 mit 88 Fällen je eine Million Einwohner eine sehr hohe Inzidenzrate, jedoch auch einen starken Rückgang seit 2000 (als die Rate bei 245 Fällen je eine Million Einwohner lag). Dieser Rückgang ist mit Vorsicht zu interpretieren, da Portugal erst seit dem Jahr 2000 an der Übermittlung von Daten auf europäischer Ebene teilnimmt.
En los países de la Europa de los Quince, las tasas de nuevos casos diagnosticados de VIH se han mantenido bajas en los últimos años, a excepción de Portugal. Sin embargo, las comparaciones realizadas a nivel de la UE son incompletas, ya que en algunos de los países más afectados por el SIDA se carece de información sobre los casos de VIH (España e Italia) o apenas se comienza a disponer de ella (Francia). En 2003, Portugal registró una tasa muy elevada de 88 casos por millón, aunque también un fuerte descenso a partir de 2000 (cuando la tasa era de 245 casos por millón). Este descenso debe interpretarse con precaución, ya que el registro de datos europeos no se aplicó en Portugal hasta el año 2000.
Nell’UE a 15 il numero di casi di HIV diagnosticati di recente è rimasto basso negli ultimi anni, a eccezione del Portogallo. Tuttavia non è possibile una comparazione esaustiva a livello comunitario, dal momento che taluni fra i paesi più colpiti dall’AIDS non dispongono dei dati sulla registrazione dei casi di HIV (Spagna e Italia) o tali informazioni cominciano a essere reperibili soltanto adesso (Francia). Il Portogallo segnala una percentuale estremamente alta di 88 ogni milione di abitanti nel 2003, ma anche un forte calo a partire dal 2000 (quando la percentuale era di 245 ogni milione). Questa riduzione va interpretata con cautela, dal momento che il sistema europeo di registrazione dei dati è stato messo in atto in Portogallo soltanto nel 2000.
Nos Estados-Membros da UE-15, os índices de casos de VIH recentemente diagnosticados mantiveram-se baixos nos últimos anos, com excepção de Portugal. No entanto, as comparações ao nível da União Europeia são incompletas pois continua a não haver dados disponíveis sobre a notificação de casos de VIH (Espanha e Itália) ou só agora começam a estar disponíveis (França) em alguns dos países mais afectados pela SIDA. Portugal revelou um índice muito elevado de 88 casos por milhão de habitantes em 2003, mas também uma grande diminuição desde o ano 2000 (em que o índice foi de 245 por milhão). Esta diminuição deve ser interpretada com cuidado pois a comunicação de dados a nível europeu só foi implementada em Portugal no ano 2000.
Στις χώρες της ΕΕ των 15, οι αριθμοί νεοδιαγνωσθεισών περιπτώσεων HIV παρέμειναν χαμηλοί τα τελευταία χρόνια, με εξαίρεση την Πορτογαλία. Ωστόσο, οι συγκρίσεις σε επίπεδο ΕΕ είναι ελλιπείς, καθώς τα στοιχεία που συνδέονται με την αναφορά περιπτώσεων HIV παραμένουν μη διαθέσιμα (Ισπανία και Ιταλία) ή αρχίζουν μόλις να είναι διαθέσιμα (Γαλλία) σε ορισμένες από τις χώρες που πλήττονται περισσότερο από το AIDS. Η Πορτογαλία εμφάνισε έναν πολύ υψηλό αριθμό 88 περιπτώσεων ανά εκατομμύριο κατοίκους το 2003, αλλά και μια σημαντική μείωση από το 2000 (όταν η αναλογία ήταν 245 περιπτώσεις ανά εκατομμύριο κατοίκους). Η μείωση αυτή πρέπει να ερμηνεύεται με προσοχή, καθώς η ευρωπαϊκή αναφορά στοιχείων εφαρμόσθηκε στην Πορτογαλία μόλις το 2000.
In de oude vijftien EU-landen is het percentage nieuw gediagnosticeerde HIV-gevallen de afgelopen jaren laag gebleven, met uitzondering van Portugal. Er kunnen echter geen volledige vergelijkingen op communautair niveau worden gemaakt aangezien er voor een aantal landen met de hoogste aids-incidentie geen gegevens over HIV-gevallen beschikbaar zijn (Spanje en Italië) of pas sinds kort gegevens verstrekt worden (Frankrijk). In 2003 was er in Portugal weliswaar sprake van een zeer hoge incidentie (88 gevallen per miljoen), maar tegelijkertijd is er ook een scherpe daling geconstateerd van het aantal HIV-gevallen sinds 2000 (destijds 245 gevallen per miljoen). Deze daling dient met het nodige voorbehoud geïnterpreteerd te worden, aangezien Portugal pas sinds 2000 in Europees verband gegevens rapporteert.
V zemích evropské patnáctky, s výjimkou Portugalska, zůstala míra nově diagnostikovaných případů HIV v posledních letech nízká. Srovnání na úrovni EU však nejsou úplná, protože údaje o ohlašovaných případech HIV zůstávají pro některé ze zemí nejvíce postiženými AIDS nedostupné (Španělsko a Itálie) nebo se teprve dostupnými stávají (Francie). Portugalsko vykázalo v roce 2003 velmi vysokou míru výskytu – 88 případů na milion obyvatel, ale také prudký pokles od roku 2000 (kdy bylo zjištěno 245 případů na milion obyvatel). Tento pokles je nutné interpretovat s obezřetností, protože hlášení údajů na evropské úrovni bylo v Portugalsku zavedeno teprve v roce 2000.
I EU-15-landene er antallet af nydiagnosticerede hiv-tilfælde forblevet lavt i de senere år, bortset fra Portugal. Sammenligninger på EU-plan er imidlertid ufuldstændige, da case-rapporter vedrørende hiv fortsat ikke er tilgængelige (Spanien og Italien) eller først er ved at blive tilgængelige (Frankrig) for nogle af de lande, hvor aids er mest udbredt. Portugal havde et meget højt niveau på 88 tilfælde pr. én million indbyggere i 2003, men har også haft et stort fald siden 2000 (hvor tallet var 245 tilfælde pr. én million indbyggere). Dette fald må fortolkes med forsigtighed, da den europæiske dataindberetning først blev gennemført i Portugal i 2000.
EL-15 riikides on uute diagnoositud HIV juhtude arv viimastel aastatel madal püsinud, välja arvatud Portugalis. Võrdlused ELi tasandil on siiski ebatäielikud, sest mõnede riikide kohta, kus AIDS on kõige rohkem levinud, ei ole andmed HIV juhtude kohta kättesaadavad (Hispaania ja Itaalia) või alles hakkavad kättesaadavaks muutuma (Prantsusmaa). Portugalis oli see arv 2003. aastal väga kõrge, 88 juhtu miljoni elaniku kohta, kuid on siiski olulisel määral langenud alates 2000. aastast (mil see ulatus 245 juhuni miljoni elaniku kohta). Seda langust tuleb tõlgendada ettevaatusega, sest üleeuroopaline andmete edastamise süsteem võeti Portugalis kasutusele alles 2000. aastal.
Uusien diagnosoitujen hiv-tapausten määrä on pysynyt viime vuosina alhaisena EU:n 15 vanhassa jäsenvaltiossa, paitsi Portugalissa. EU:n tasolla tehtävät vertailut ovat kuitenkin puutteellisia, koska joistakin maista, joissa aids-luvut ovat korkeat, ei ole vielä saatu hiv-tapauksia koskevia tietoja (Espanja ja Italia) tai niitä alkaa tulla vasta nyt (Ranska). Hiv-tapausten määrä oli Portugalissa hyvin korkea vuonna 2003, jolloin niitä oli 88 tapausta miljoonaa asukasta kohti, mutta määrä on kuitenkin laskenut vuodesta 2000 (jolloin tapauksia oli 245 miljoonaa asukasta kohti). Laskua on tulkittava varoen, sillä Portugali alkoi ilmoittaa tietoja vasta vuonna 2000.
A 15 tagú Európai Unió országaiban az újonnan diagnosztizált HIV-esetek száma az elmúlt években viszonylag alacsony maradt, Portugália kivételével. Az összehasonlítás azonban az EU szintjén nem teljes, mivel az AIDS által leginkább érintett egyes országokról a HIV-esetekről beszámoló adatok továbbra sem állnak rendelkezésre (Spanyolország és Olaszország), illetve csak most kezdenek elérhetővé válni (Franciaország). Portugáliában nagyon magas arányt, egymillió főre 88 esetet mutattak ki, de ez erős csökkenésnek számít 2000 óta (akkor az arány 245/1 millió fő volt). A csökkenés ilyen mértékét fenntartásokkal kell értelmezni, mivel Portugáliában csak 2000-ben vezették be az európai adatbejelentési rendszert.
I EU-15-landene har antallet nye diagnostiserte HIV-tilfeller holdt seg lavt de senere år, bortsett fra i Portugal. Imidlertid er ikke sammenligningene på EU-plan fullstendige, da HIV-data enten ikke er innrapportert (Spania og Italia) eller først nå blir tilgjengelig (Frankrike) for noen av landene som er mest berørt av AIDS. Portugal hadde hele 88 HIV-tilfeller pr. million innbyggere i 2003, men dette er likevel en kraftig økning etter 2000 (da tallet var 245 pr. million) Denne nedgangen må tolkes med varsomhet, ettersom Portugal først begynte å innrapportere europeiske data i 2000.
W 15 starych państwach UE wskaźniki nowo zdiagnozowanych przypadków zakażenia HIV pozostają w ostatnich latach na niskim poziomie, z wyjątkiem Portugalii. Jednak porównania dokonywane na szczeblu UE nie są kompletne, gdyż w przypadku kilku państw najbardziej dotkniętym problemem AIDS dane zgłoszeniowe o przypadkach zakażenia wirusem HIV nadal nie są dostępne (Hiszpania i Włochy) lub właśnie zaczęły być dostępne (Francja). Portugalia donosi o bardzo wysokim poziomie wskaźnika w roku 2003 wynoszącym 88 na milion osób, ale również o dużym jego spadku od 2000 roku (kiedy to wskaźnik wynosił 245 na milion). Spadek ten należy interpretować ostrożnie, gdyż europejskie sprawozdawanie danych wprowadzono w Portugalii dopiero w roku 2000.
În statele membre ale Europei celor 15, numărul noilor cazuri de infecţie cu HIV diagnosticate a rămas scăzut în ultimii ani, cu excepţia Portugaliei. Cu toate acestea, comparaţiile la nivelul Uniunii Europene sunt incomplete deoarece unele date privind cazurile de infecţie cu HIV raportate lipsesc în continuare (Spania şi Italia) sau abia încep să devină accesibile (Franţa) pentru unele dintre ţările afectate cel mai mult de SIDA. Portugalia a înregistrat o rată foarte înaltă de 88 de cazuri la un milion de locuitori în 2003, dar şi o scădere accentuată faţă de anul 2000 (când rata a fost de 245 de cazuri la un milion de locuitori). Această scădere trebuie interpretată cu precauţie având în vedere faptul că sistemul european de raportare a datelor a fost pus în aplicare în Portugalia numai în anul 2000.
V 15 krajinách EÚ, s výnimkou Portugalska, ostáva v ostatných rokoch výskyt novo diagnostikovaných prípadov HIV nízky. Porovnania na úrovni EÚ sú však neúplné, pretože údaje o prípadoch nákazy HIV sa nezverejňujú (Španielsko a Taliansko) alebo v niektorých krajinách, najviac postihnutých AIDS, sa s ich zverejňovaním iba začína (Francúzsko). V roku 2003 vykázalo Portugalsko veľmi vysoký výskyt 88 prípadov na milión obyvateľov, ale aj prudký pokles od roku 2000 (keď bol výskyt 245 prípadov na milión). Tento pokles treba vykladať opatrne, keďže oznamovanie európskych údajov sa v Portugalsku v roku 2000 iba zaviedlo.
I EU 15-länderna har antalet nydiagnostiserade hiv-fall fortsatt att vara lågt under senare år, med undantag för Portugal. Jämförelserna på EU-nivå är dock ofullständiga eftersom uppgifter om anmälda hiv-fall fortfarande inte är tillgängliga (Spanien och Italien) eller just börjat bli tillgängliga (Frankrike) för några av de länder som är hårdast drabbade av aids. Portugal redovisade en mycket hög siffra, 88 fall per en miljon invånare år 2003, men även en kraftig minskning sedan år 2000 (då siffran var 245 fall per en miljon invånare). Minskningen måste tolkas försiktigt eftersom rapporteringen av europeiska uppgifter inte genomfördes förrän år 2000 i Portugal.
  Zdravljenje problematiÄ...  
Uživalcem kokaina se lahko včasih predpišejo zdravila za sistematično olajšanje, vendar imajo običajno kratkotrajne učinke in so namenjena zmanjšanju problemov, povezanih z uživanjem kokaina, na primer tesnobnosti ali motenj spanja.
There is no well-established and widespread pharmacological treatment available for users with cocaine problems as there is for those suffering from opiate drug problems. Medicines for systematic relief may sometimes be prescribed to cocaine users, but they are usually short-lived and targeted at reducing problems related to cocaine use, for example anxiety or sleep disturbances. Longer-term treatment options for cocaine users are generally carried out within generic drug services. However, overall treatment options for those with cocaine problems appear to be poorly developed (Haasen, 2003). This may be starting to change as some countries begin to develop new treatment responses targeting those with cocaine problems, an example being the development of specific services for crack cocaine use being developed in England (NTA, 2003).
Il n'existe pas de traitement pharmacologique bien établi pour la consommation problématique de cocaïne, comme il y en a pour les personnes souffrant de problèmes avec les opiacés. Des médicaments destinés à un soulagement systématique peuvent parfois être prescrits aux consommateurs de cocaïne, mais ils produisent généralement des effets de courte durée et tendent à réduire les problèmes liés à l'usage de cocaïne, comme l'anxiété ou les troubles du sommeil. Les options de traitement à plus long terme pour les cocaïnomanes sont généralement proposées dans le cadre de services utilisant des médicaments génériques. Toutefois, dans l'ensemble, les options de traitement pour les cocaïnomanes à problème semblent peu développées (Haasen, 2003). Les choses pourraient commencer à changer étant donné que certains pays mettent au point de nouveaux traitements ciblant les cocaïnomanes, comme en témoigne la création de services spécifiques pour les consommateurs de crack en Angleterre (NTA, 2003).
Anders als für problematische Opiatkonsumenten gibt es für Konsumenten mit Kokainproblemen keine etablierte und allgemein anerkannte pharmakologische Behandlungsmethode. Manchmal werden Kokainkonsumenten Arzneimittel für eine gezielte Behandlung verschrieben. Diese werden jedoch im Allgemeinen nur kurzzeitig eingesetzt und sollen die mit dem Kokainmissbrauch einhergehenden Probleme wie beispielsweise Angstzustände oder Schlafstörungen lindern. Langfristigere Therapieformen für Kokainkonsumenten werden in der Regel in allgemeinen Drogendiensten durchgeführt. Insgesamt sind die Behandlungsmöglichkeiten für Patienten mit Kokainproblemen jedoch offensichtlich unzureichend (Haasen, 2003). Dies könnte sich nun ändern, da einige Länder mit der Entwicklung neuer Behandlungsverfahren für problematische Kokainkonsumenten beginnen. So werden beispielsweise derzeit in England spezielle Dienste für Crack-Konsumenten entwickelt (NTA, 2003).
No existe ningún tratamiento farmacológico consolidado y extendido para los consumidores problemáticos de cocaína, como sí lo hay para quienes padecen drogodependencia de los opiáceos. A veces se recetan por sistema medicamentos paliativos a los consumidores de cocaína, pero normalmente actúan durante poco tiempo y su finalidad es reducir los problemas derivados del consumo de cocaína, como la ansiedad o las alteraciones del sueño. Las opciones de tratamiento a largo plazo para los consumidores de cocaína se ofrecen normalmente en los servicios de asistencia genérica a las drogodependencias. No obstante, las opciones de tratamiento general para los consumidores problemáticos de cocaína parecen estar poco desarrolladas (Haasen, 2003). Esta situación puede estar empezando a cambiar, ya que algunos países comienzan a desarrollar nuevas respuestas de tratamiento dirigidas a las personas que tienen problemas con la cocaína, entre las que cabría citar, a modo de ejemplo, el desarrollo de servicios específicos para los consumidores de crack que se lleva a cabo en Inglaterra (NTA, 2003).
Non esiste per i consumatori di cocaina una terapia farmacologica consolidata e diffusa come nel caso dei pazienti che riferiscono problemi associati agli oppiacei. Si possono prescrivere ai consumatori di cocaina farmaci che alleviano in maniera sistematica i disturbi, ma si tratta solitamente di farmaci a vita breve e mirati a ridurre i problemi correlati al consumo di cocaina tra cui, per esempio, l’ansia o i disturbi del sonno. Le opzioni terapeutiche a più lungo termine vengono in genere somministrate nell’ambito dei servizi generali per tossicodipendenti. Tuttavia, le opzioni terapeutiche generali per chi ha problemi con la cocaina sembrano ancora poco sviluppate (Haasen, 2003). Questa situazione potrebbe cambiare dal momento alcuni paesi hanno cominciato a elaborare nuove risposte terapeutiche per questi soggetti; ne è un esempio lo sviluppo di servizi specifici per il consumo di cocaina crack in corso di elaborazione in Inghilterra (NTA, 2003).
Não existe um tratamento farmacológico consagrado e generalizado disponível para os consumidores com problemas devido ao consumo de cocaína como os que existem para os que sofrem de problemas causados pelo consumo de opiáceos. Por vezes podem ser-lhes prescritos medicamentos que aliviam os sintomas de forma sistemática, mas normalmente são de curta duração e visam apenas reduzir os problemas relacionados com o consumo de cocaína, por exemplo a ansiedade ou as perturbações do sono. As opções de tratamento a mais longo prazo para os consumidores de cocaína inserem-se normalmente no âmbito dos serviços genéricos de tratamento da toxicodependência. Contudo, as opções globais de tratamento para as pessoas com problemas causados pelo consumo de cocaína parecem estar pouco desenvolvidas (Haasen, 2003). É possível que esta situação esteja a começar a mudar uma vez que alguns países procuram desenvolver novas respostas de tratamento direccionadas para as pessoas com esses problemas, sendo disto exemplo a criação de serviços específicos para o consumo de cocaína
Δεν υπάρχει παγιωμένη και διαδεδομένη φαρμακευτική θεραπεία για την προβληματική χρήση κοκαΐνης όπως υπάρχει για τους προβληματικούς χρήστες οπιούχων. Ορισμένες φορές μπορεί να χορηγούνται φάρμακα για συστηματική ανακούφιση στους χρήστες κοκαΐνης, αλλά συνήθως αυτά έχουν βραχυπρόθεσμο αντίκτυπο και στοχεύουν στη μείωση των προβλημάτων που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης, για παράδειγμα άγχος ή διαταραχές του ύπνου. Οι πιο μακροπρόθεσμες θεραπευτικές επιλογές για τους χρήστες κοκαΐνης υλοποιούνται συνήθως στο πλαίσιο των γενικών υπηρεσιών θεραπείας. Ωστόσο, οι συνολικές θεραπευτικές επιλογές για τους προβληματικούς χρήστες κοκαΐνης φαίνεται να είναι ελάχιστα αναπτυγμένες (Haasen, 2003). Η κατάσταση αυτή ίσως αρχίζει να αλλάζει, καθώς ορισμένες χώρες αρχίζουν να αναπτύσσουν νέες θεραπείες που στοχεύουν τους προβληματικούς χρήστες κοκαΐνης· παράδειγμα αποτελεί η ανάπτυξη ειδικών υπηρεσιών για τη χρήση κρακ στην Αγγλία (NTA, 2003).
Er bestaat geen algemeen erkende en breed toegepaste farmacologische behandeling voor gebruikers met cocaïneproblemen zoals die wel voor problematische opiatengebruikers voorhanden is. Soms krijgen cocaïnegebruikers als tijdelijke ondersteuning geneesmiddelen voorgeschreven, maar dat is meestal van korte duur en gericht op het verminderen van problemen die verband houden met dat cocaïnegebruik, zoals angsten en slaapstoornissen. Langetermijnbehandelingen voor cocaïnegebruikers worden meestal in het kader van de algemene drugshulpverlening uitgevoerd. Het aanbod aan behandelmogelijkheden voor mensen met cocaïneproblemen lijkt vooralsnog slecht ontwikkeld (Haasen, 2003). Hierin zou verandering kunnen komen nu sommige landen met het opzetten van nieuwe therapiemogelijkheden zijn begonnen die specifiek voor cocaïneproblemen zijn bedoeld, zoals de behandelfaciliteiten voor gebruikers van crack-cocaïne die op dit moment in Engeland worden ontwikkeld (NTA, 2003).
Na rozdíl od osob trpících problémy s opiátovými drogami neexistuje pro uživatele s kokainovými problémy zavedené a rozšířené farmakologické léčení. Uživatelům kokainu je sice někdy možné předepsat léky pro systematickou úlevu. Tyto léky však obvykle působí krátkodobě a jsou cílené na zmírnění problémů souvisejících s užíváním kokainu, např. úzkosti nebo poruch spánku. Dlouhodobější možnosti léčby uživatelů kokainu obvykle poskytují všeobecná protidrogová zařízení. Zdá se však, že možnosti celkové léčby pro osoby s kokainovými problémy jsou špatně rozvinuté (Haasen, 2003). Pravděpodobně právě dochází ke změně, protože některé země začínají vyvíjet nová léčebná opatření zaměřená na osoby s kokainovými problémy; příkladem je vývoj zvláštních služeb orientovaných na uživatele cracku v Anglii (NTA, 2003).
Der findes ingen gennemprøvet og almindelig udbredt farmakologisk behandling for brugere med kokainproblemer som for personer med problemer forårsaget af opiater. Undertiden kan kokainbrugere få ordineret medicin til systematisk lindring, men den er normalt af kort varighed og målrettet mod at mindske problemerne i forbindelse med kokainbrugen, f.eks. angst- eller søvnforstyrrelser. Mere langsigtede behandlingstilbud til kokainbrugere findes normalt inden for generelle narkotikatjenester. Der synes imidlertid generelt ikke at være særlig mange behandlingsmuligheder for personer med kokainproblemer (Haasen, 2003). Dette er måske ved at ændre sig, efterhånden som nogle lande begynder at udvikle nye behandlingstilbud til personer med kokainproblemer; et eksempel herpå er de specifikke tjenester for crackkokainbrug, der er ved at blive udviklet i England (NTA, 2003).
Kokaiiniongelmaisten hoitoon ei ole mitään vakiintunutta ja yleistä farmakologista hoitoa, toisin kuin opiaattiongelmaisten hoitoon. Kokaiinin käyttäjille määrätään toisinaan lääkkeitä oireiden systemaattiseen lievitykseen, mutta ne auttavat usein vain vähän aikaa ja niillä pyritään vähentämään kokaiinin käyttöön liittyviä ongelmia, kuten ahdistusta tai unihäiriöitä. Kokaiinin käyttäjien pitkän aikavälin hoitovaihtoehtoja tarjotaan yleensä yleisten huumepalvelujen puitteissa. Kokaiiniongelmaisten hoitovaihtoehtoja ei ole kuitenkaan kehitetty paljoakaan (Haasen, 2003). Tilanne saattaa olla muuttumassa, sillä jotkin maat ovat alkaneet kehittää uusia hoitomuotoja kokaiiniongelmaisille, esimerkiksi Englannissa kehitetään parhaillaan erityisiä palveluja crack-kokaiinin käyttäjille (NTA, 2003).
A problematikus kokainhasználók gyógykezelésére – az opiáthasználat miatt szenvedőkkel ellentétben – nincs általánosan elfogadott és elterjedt farmakológiai kezelés. A tünetek szisztematikus enyhítését szolgáló gyógyszereket olykor felírhatnak a kokainhasználók részére, de ezek általában rövid távúak és csak a kokainhasználattal összefüggő problémák, például a feszültség vagy az alvászavar csökkentésére irányulnak. Hosszabb távú gyógykezelésre a kokainhasználóknak rendszerint az általános kábítószer-kezelőszolgálatok keretében nyílik lehetőségük. Összességében azonban a kokainproblémákkal küzdő fogyasztók gyógykezelési lehetőségei fejletlennek tűnnek (Haasen, 2003). Ez talán kezd megváltozni, mivel néhány országban új gyógykezelési módokat dolgoznak ki a kokainproblémával küzdő páciensek célzott gyógykezelésére; erre példa az Angliában jelenleg fejlesztés alatt álló, kifejezetten a krekk kokain használatára specializálódott szolgálatok létrehozása (NTA, 2003).
Det finnes ingen veletablert, anerkjent farmakologisk behandling for personer med et kokainproblem som det gjør for opiatproblemer. Noen ganger kan kokainbrukere få forskrevet legemidler for systematisk lindring, men disse virker oftest bare en kort tid og tar sikte på å lindre problemene relatert til kokainbruk, f.eks. angst og søvnforstyrrelser. Mer langsiktige former for behandling av kokainbrukere gis vanligvis innenfor de generelle rusmiddeltjenestene. Imidlertid synes de generelle behandlingsmulighetene for personer med kokainproblemer å være dårlig utbygget (Haasen, 2003). Dette kan være i ferd med å endres ettersom enkelte land nå har begynt å bygge ut nye behandlingstiltak for personer med et kokainproblem. For eksempel er England nå i ferd med å få på plass et tilbud spesifikt rettet mot crack-brukere (NTA, 2003).
Nie istnieje dobrze opracowana i rozpowszechniona metoda leczenia farmakologicznego osób uzależnionych od kokainy, porównywalna z metodą dostępną dla osób cierpiących na problemy związane z opiatami. Leki systematycznej ulgi są czasami przepisywane osobom uzależnionym od kokainy, ale ich działanie jest zazwyczaj krótkotrwałe i skierowane na ograniczenie problemów wynikających z zażywania kokainy, np. lęków czy zaburzeń snu. Długotrwałe leczenie osób uzależnionych od kokainy jest generalnie przeprowadzane w ramach ogólnych usług leczenia z uzależnień od narkotyków. Ogólnie jednak możliwości leczenia oferowane osobom z uzależnieniem od kokainy zdają się być słabo rozwinięte (Haasen, 2003). Taka sytuacja być może zmieni się, gdyż kilka państw podejmuje się przygotowania nowych reakcji leczenia skierowanych na osoby uzależnione od kokainy. Dobrym przykładem jest stworzenie w Anglii specjalnych służb zajmujących się problemami zażywania kraku (NTA, 2003).
Nu există un tratament farmacologic consacrat şi răspândit pe scară largă disponibil pentru consumatorii cu probleme legate de cocaină, aşa cum există pentru cei care suferă de probleme legate de consumul de opiacee. Uneori consumatorilor de cocaină li se prescriu medicamente pentru calmare sistemică, dar de obicei acestea au efect pe termen scurt şi au ca scop reducerea problemelor legate de consumul de cocaină, de exemplu, anxietate sau tulburări de somn. Opţiunile de tratament pe termen lung pentru consumatorii de cocaină sunt în general oferite în cadrul serviciilor care folosesc medicamente generice. În orice caz, se pare că opţiunile de tratament disponibile pentru cei care au probleme cu cocaina sunt slab dezvoltate (Haasen, 2003). Este însă posibil ca situaţia să se schimbe, deoarece unele ţări au început să dezvolte noi tratamente destinate în mod specific persoanelor care au probleme cu cocaina, un exemplu în acest sens fiind dezvoltarea unor servicii specifice pentru consumul de cocaină crack în Anglia (NTA, 2003).
Neexistuje zavedená a všeobecne rozšírená farmakologická liečba dostupná pre problémových užívateľov kokaínu, akú majú osoby trpiace problémami s opiátovými drogami. Na systematické uľahčenie možno niekedy predpísať užívateľom kokaínu lieky, ktoré ale zvyčajne pôsobia krátkodobo a cielene na zmiernenie problémov súvisiacich s užívaním kokaínu, napr. proti úzkosti alebo poruchám spánku. Dlhodobejšie možnosti liečby užívateľov kokaínu obvykle poskytujú všeobecné protidrogové zariadenia. Možnosti celkovej liečby osôb s problémami s kokaínom sa však javia ako nedostatočne rozvinuté (Haasen 2003). Pravdepodobne práve dochádza k zmene, lebo niektoré krajiny začínajú vyvíjať nové liečebné opatrenia zamerané na osoby s kokaínovými problémami; príkladom je vývoj osobitných služieb orientovaných na užívanie kraku v Anglicku (NTA 2003).
Det saknas väletablerade och utbredda farmakologiska behandlingar för kokainmissbrukare av det slag som finns för opiatmissbrukare. Systematiskt lindrande läkemedel kan ibland skrivas ut till kokainmissbrukare, men det sker oftast för en kort tid och för att lindra problem till följd av kokainmissbruket, såsom oro eller sömnstörningar. Mer långsiktiga behandlingar av kokainmissbrukare sker oftast på allmänna behandlingshem. Behandlingsalternativen för personer med kokainproblem verkar dock vara dåligt utvecklade (Haasen, 2003). Detta kan vara på väg att förändras i takt med att en del länder börjar utveckla nya behandlingar inriktade på personer med kokainproblem, där ett exempel är utvecklingen av särskilda behandlingshem för missbrukare av crack-kokain i England (NTA, 2003).
Nav izstrādātas un plaši izplatītas farmakoloģiskās ārstēšanas, kas būtu pieejama lietotājiem ar kokaīna lietošanas problēmām, kā tas, piemēram, ir attiecībā uz tiem lietotājiem, kam ir opiātu lietošanas problēmas. Kokaīna lietotājiem atsevišķos gadījumos var indicēt zāles sistemātiskai simptomu atvieglošanai, taču tās parasti ir īstermiņa, un to mērķis ir samazināt ar kokaīna lietošanu saistītās problēmas, piemēram, uzbudinājumu vai miega traucējumus. Ilgtermiņa ārstēšanu kokaīna lietotājiem parasti veic saskaņā ar standarta narkotiku atkarības ārstēšanu. Taču vispārējās ārstēšanās iespējas tiem, kam ir kokaīna problēmas, ir vāji attīstītas (Haasen, 2003). Šī situācija sāk mainīties, jo dažas valstis sāk izstrādāt jaunas ārstēšanās iespējas cilvekiem ar kokaīna lietošanas problēmas, un kā piemērs būtu minama īpašu pakalpojumu izstrāde kreka lietotājiem, kuru izstrādā Anglijā (NTA, 2003).
  Uživalci drog in zapor  
Po poročilih se delež zapornikov, ki so kdaj v življenju že zaužili drogo z vbrizgavanjem, giblje med 15 % do 50 %, nekatere študije pa poročajo celo o nižjih (1 %) ali višjih vrednostih (69 %). Kjer so na voljo primerljivi podatki (Avstrija za leto 1999, Anglija in Wales za leti 1997–98), ti kažejo, da so mlajši prestopniki manj nagnjeni k vbrizgavanju kot starejši in da so med zaporniki ženske bolj nagnjene k vbrizgavanju kot moški (187).
Lifetime prevalence of injecting drug use among prisoners is generally reported to be between 15 % and 50 %; however, some studies have reported values as low as 1 % or as high as 69 %. Where comparable data are available (Austria 1999, England and Wales 1997–98), they show that young offenders are less likely to inject than adults and that, among the prison population, women are more likely to inject than men (187). Based on several studies in the EU, Bird and Rotily (2002) have shown that around one-third of adult male prisoners are drug injectors. Data provided by the Reitox focal points show that between 0.2 % and 34 % of inmates (188) have injected drugs while in prison. This raises issues of access to sterile injection equipment and hygienic sharing practices among the prison population and the potential spread of infectious diseases.
La prévalence au cours de la vie de l'usage de drogue par voie intraveineuse chez les détenus est généralement comprise entre 15 et 50 %; cependant, certaines études ont conclu à des taux aussi faibles que 1 % ou aussi élevés que 69 %. Lorsque des données comparables sont disponibles (Autriche pour 1999, Angleterre et Pays de Galles pour 1997-1998), elles indiquent que la probabilité que les jeunes délinquants prennent de la drogue par voie intraveineuse est moins grande que chez les adultes et que, au sein de la population carcérale, les femmes sont plus susceptibles de se piquer que les hommes (187). En se fondant sur plusieurs études réalisées dans l'UE, Bird et Rotily (2002) ont montré qu'environ un tiers des hommes détenus sont des usagers de drogue par voie intraveineuse. Selon les données transmises par les points focaux Reitox, entre 0,2 et 34 % des détenus (188) ont consommé de la drogue par injection en prison. Ceci soulève des interrogations sur l'accès à du matériel d'injection stérile et sur l'hygiène des pratiques de partage au sein de la population carcérale ainsi que sur le risque de propagation de maladies infectieuses.
Die Lebenszeitprävalenz des injizierenden Drogenkonsums unter Haftinsassen wird im Allgemeinen mit 15 % bis 50 % angegeben, aus einigen Studien gehen jedoch auch so niedrige Werte wie 1 % oder so hohe Raten wie 69 % hervor. Wo vergleichbare Daten vorhanden sind (Österreich 1999, England und Wales 1997/1998), ist ersichtlich, dass jugendliche Straftäter seltener injizieren als Erwachsene und bei den Haftinsassen Frauen eher zum Injizieren neigen als Männer (187). Anhand einiger in der EU durchgeführter Studien konnten Bird und Rotily (2002) nachweisen, dass etwa ein Drittel der erwachsenen männlichen Haftinsassen injizierende Drogenkonsumenten sind. Aus den Daten der Reitox-Knotenpunkte geht hervor, dass zwischen 0,2 % und 34 % der Haftinsassen (188) während der Inhaftierung Drogen injiziert haben. Dies wirft die Frage nach sterilem Spritzenbesteck und hygienischen Verfahren des Nadelaustausches unter Haftinsassen auf und macht auf die Gefahr der Verbreitung von Infektionskrankheiten aufmerksam.
Entre el 15 % y el 50 % de los presos afirma haber consumido drogas por vía parenteral en algún momento de su vida; no obstante, en algunos estudios aparecen porcentajes de tan sólo el 1 % o de hasta el 69 %. Cuando existen datos comparables (Austria 1999, Inglaterra y Gales 1997-98), se observa que los delincuentes jóvenes son menos proclives que los adultos a consumir drogas por vía parenteral y, entre la población reclusa, las mujeres los son más que los hombres (187). Basándose en varios estudios realizados en la UE, Bird y Rotily, 2002 han demostrado que aproximadamente una tercera parte de los presos adultos de sexo masculino consumen drogas por vía parenteral. Según los datos ofrecidos por los puntos focales Reitox, entre el 0,2 % y el 34 % de la población penitenciaria (188) ha consumido drogas por vía parenteral durante su estancia en prisión. Todo esto lleva a plantearse cuestiones como el acceso a materiales de inyección estériles o el fomento de prácticas higiénicas entre la población penitenciaria, así como la posible propagación de enfermedades infecciosas.
In generale, la prevalenza una tantum del consumo di stupefacenti per via parenterale tra i detenuti risulta compresa tra il 15% e il 50%; tuttavia, alcuni studi hanno segnalato un campo di variazione più ampio, dall’1% al 69%. Laddove sono disponibili (Austria 1999, Inghilterra e Galles 1997-1998) dati comparabili sui soggetti criminali, risulta che i giovani sono meno inclini ad assumere droghe per via parenterale degli adulti e che tra la popolazione carceraria le donne sono più inclini a questo tipo di assunzione degli uomini (187). Sulla base di svariati studi nell’UE, Bird e Rotily (2002) hanno mostrato come circa un terzo dei detenuti adulti maschi faccia uso di droghe per via parenterale. I dati disponibili forniti dai punti focali Reitox dimostrano che una percentuale compresa tra lo 0,2% e il 34% dei detenuti (188) ha fatto uso di droghe per via parenterale durante la detenzione. Questo fenomeno solleva il problema della reperibilità di attrezzature sterili per le iniezioni e quello dell’abitudine a condividerle tipica della popolazione carceraria, senza considerare la diffusione potenziale di malattie infettive.
É geralmente aceite que a prevalência ao longo da vida do consumo de droga injectada entre os reclusos varia entre 15% e 50%; no entanto, alguns estudos têm dado a conhecer valores tão baixos como 1% ou tão elevados como 69%. Sempre que existem dados comparáveis (Áustria 1999, Inglaterra e País de Gales 1997–1998), estes mostram que os jovens infractores têm uma menor probabilidade de consumir droga por via endovenosa do que os adultos e que as mulheres reclusas têm maior probabilidade de consumir droga por via endovenosa do que os homens (187). Com base em diversos estudos realizados na UE, Bird e Rotily (2002) revelaram que cerca de um terço dos reclusos adultos do sexo masculino são consumidores de droga injectada. Os dados fornecidos pelos pontos focais Reitox revelam que entre 0,2% e 34% dos reclusos (188) consumiram droga por via endovenosa nos estabelecimentos prisionais durante o cumprimento da pena. Esta realidade levanta questões relacionadas com o acesso a equipamento de injecção esterilizado, a higiene das práticas de partilha de seringas entre a população reclusa e a potencial propagação de doenças infecto-contagiosas.
Η επικράτηση της ενέσιμης χρήσης ναρκωτικών σε όλη τη ζωή των κρατουμένων κυμαίνεται σύμφωνα με τα αναφερόμενα στοιχεία μεταξύ 15 % και 50 %· ωστόσο, ορισμένες μελέτες αναφέρουν ποσοστά που ξεκινούν από 1 % και φθάνουν έως και 69 %. Στις περιπτώσεις που υπάρχουν συγκρίσιμα στοιχεία (Αυστρία 1999, Αγγλία και Ουαλία 1997–98), προκύπτει ότι οι νεαροί παραβάτες είναι λιγότερο πιθανό να κάνουν ενέσιμη χρήση σε σχέση με τους ενήλικες και ότι στον πληθυσμό των κρατουμένων οι γυναίκες είναι περισσότερο πιθανό να κάνουν ενέσιμη χρήση σε σχέση με τους άνδρες (187). Βάσει διαφόρων μελετών που πραγματοποιήθηκαν στην ΕΕ, οι Bird και Rotily (2002) απέδειξαν ότι περίπου το ένα τρίτο των ενήλικων ανδρών κρατουμένων κάνει ενέσιμη χρήση ναρκωτικών. Σύμφωνα με στοιχεία που παρείχαν τα εστιακά σημεία του δικτύου Reitox, ποσοστό 0,2 % έως 34 % των κρατουμένων (188) κάνει ενέσιμη χρήση ναρκωτικών κατά τη διάρκεια της κράτησής του. Δημιουργούνται ερωτήματα σχετικά με τη δυνατότητα πρόσβασης σε αποστειρωμένα σύνεργα ενέσιμης χρήσης και με τα προβλήματα υγιεινής που δημιουργεί η πρακτική της κοινής χρήσης των συνέργων από τους κρατούμενους καθώς και σχετικά με το ενδεχόμενο της διάδοσης λοιμωδών νοσημάτων.
Het percentage gevangenen dat ooit drugs via injectie heeft gebruikt, ligt tussen de 15 en 50%. In sommige onderzoeken wordt echter melding gemaakt van heel lage percentages (slechts 1%) of juist van heel hoge percentages (69%). Uit vergelijkbare gegevens (Oostenrijk 1999, Engeland en Wales 1997-1998) blijkt dat jonge gedetineerden minder vaak injecteren dan volwassenen en dat er onder vrouwelijke gedetineerden procentueel meer drugsspuiters voorkomen dan onder mannelijke gedetineerden (187). Op basis van een aantal studies in de EU constateren Bird en Rotily (2002) dat ongeveer een derde van de mannelijke gevangenen drugs injecteert. Uit de verstrekte gegevens van de focal points van het Reitox-netwerk blijkt dat tussen de 0,2 en 34% van de gedetineerden (188) tijdens hun verblijf in de gevangenis drugs heeft geïnjecteerd. Om een eventuele verspreiding van infectieziekten te voorkomen, zal er dan ook aandacht besteed moeten worden aan de beschikbaarheid van steriel injectiemateriaal en aan het op hygiënische wijze delen van spuiten onder de gevangenispopulatie.
Uváděná celoživotní prevalence nitrožilního užívání drog mezi vězni se obecně pohybuje v rozsahu 15–50 %. Některé studie však uvádějí i minimální (1 %) nebo naopak maximální hodnoty (69 %). Tam, kde jsou k dispozici srovnatelné údaje (Rakousko 1999, Anglie a Wales 1997–1998), data dokládají, že u mladých pachatelů trestných činů je nižší pravděpodobnost nitrožilní aplikace drog než u dospělých, a že mezi vězeňskou populací je pravděpodobnost nitrožilní aplikace u žen vyšší než u mužů (187). Na základě několika studií provedených v EU Bird a Rotily (2002) bylo zjištěno, že asi třetina dospělých vězněných mužů si aplikuje drogy nitrožilně. Podle údajů kontaktních míst sítě Reitox činil podíl vězňů, kteří si během pobytu ve vězení aplikovali drogy nitrožilně, 0,2–34 % (188). V této souvislosti se naskýtá otázka přístupu ke sterilním potřebám pro nitrožilní aplikaci drog, hygienických postupů pro jejich sdílení vězeňskou populací a možnosti šíření infekčních nemocí.
Langtidsprævalensen for stofbrug blandt indsatte angives normalt som liggende mellem 15 % og 50 %, men visse undersøgelser viser større udsving, nemlig fra 1 % til 69 %. Når der foreligger sammenlignelige data (Østrig 1999, England og Wales 1997–1998), viser det sig, at unge lovovertrædere er mindre tilbøjelige til at bruge sprøjter end voksne, og at kvindelige indsatte er mere tilbøjelige til at bruge sprøjter end mænd (187). Ud fra en række EU-undersøgelser har Bird og Rotily (2002) vist, at ca. en tredjedel af de voksne mandlige indsatte er intravenøse stofbrugere. Ifølge data fremlagt af Reitox-knudepunkterne har mellem 0,2 % og 34 % af alle indsatte (188) brugt stoffer intravenøst, mens de har været i fængsel. Dette rejser spørgsmål om adgang til sterilt sprøjteudstyr og hygiejnisk delingspraksis blandt de indsatte og den potentielle spredning af smitsomme sygdomme.
Aruannete kohaselt on vangide osakaal, kes on oma elu jooksul süstitavaid uimasteid tarvitanud, üldiselt 15–50%; samas on mõned uuringud andnud tulemuseks ka nii madalaid näitajaid kui 1% või nii kõrgeid kui 69%. Võrdlusandmed, kus need on kättesaadavad (Austria 1999, Inglismaa ja Wales 1997–1998), näitavad, et süstitavate uimastite tarvitamise tõenäosus on noorte õigusrikkujate puhul väiksem kui täisealistel ning vanglas viibivate naiste puhul suurem kui meestel (187). Mitme ELis läbiviidud uuringu põhjal on Bird ja Rotily (2002) tõestanud, et umbes üks kolmandik täisealistest meesvangidest süstib uimasteid. Vastavalt Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste poolt esitatud andmetele on 0,2–34% vangidest (188) süstinud uimasteid vanglasoleku ajal. See tõstatab küsimuse steriilse süstimisvarustuse kättesaadavuse ja hügieeniliste jagamisharjumuste kohta vangide seas ning potentsiaalse nakkushaiguste leviku kohta.
Yleensä 15–50 prosenttia vangeista on käyttänyt huumeita suonensisäisesti ainakin kerran. Tutkimuksissa luku kuitenkin vaihtelee vain 1 prosentista peräti 69 prosenttiin. Saatavilla olevien vertailukelpoisten tietojen (Itävalta 1999, Englanti ja Wales 1997–1998) mukaan injektiokäyttö on nuorilla rikoksentekijöillä harvinaisempaa kuin aikuisilla ja vangeista naisilla yleisempää kuin miehillä (187). Bird ja Rotily (2002) ovat todenneet usean EU:ssa tehdyn tutkimuksen perusteella, että noin kolmasosa aikuisista miesvangeista käyttää huumeita suonensisäisesti. Reitoxin seurantakeskusten tietojen mukaan 0,2–34 prosenttia vangeista (188) on käyttänyt huumeita suonensisäisesti vankeusaikana. Tämä herättää kysymyksen steriilien injektiovälineiden saatavuudesta ja hygieenisestä yhteiskäytöstä vankiloissa sekä tartuntatautien mahdollisesta leviämisestä.
A elítélteknél az injekciós kábítószer-használat általánosan 15% és 50% között mozog; azonban néhány tanulmány 1%-os, mások pedig 69%-os értékekről is beszámolnak. Ahol összehasonlítható adatok állnak rendelkezésre (Ausztria 1999, Anglia és Wales 1997–98), azok azt mutatják, hogy a fiatal bűnözők kisebb valószínűséggel használnak injekciós módszereket, mint a felnőttek, az elítéltek közül a nők pedig nagyobb valószínűséggel, mint a férfiak(187). Az Európai Unióban készült több tanulmány alapján Bird és Rotily (2002) kimutatta, hogy a felnőtt férfi elítéltek körülbelül egyharmada kábítószer-injekciózó. A Reitox fókuszpontok által szolgáltatott adatok tanúsága szerint az elítéltek 0,2–34%-a(188) injektált kábítószert a börtönbüntetés ideje alatt. Ez felveti a steril injekcióhoz való hozzáférés és a higiénikus megosztási gyakorlatok kérdéskörét az elítéltekkel kapcsolatban, valamint a fertőző betegségek potenciális terjedésének problémáját.
Livstidsprevalensen for injeksjonsbruk av narkotika blant innsatte rapporteres generelt til å ligge mellom 15 % og 50 %, men noen studier rapporterer om tall så lave som 1 % eller så høye som 69 %. Der sammenlignbare data er tilgjengelig (Østerrike 1999, England og Wales 1997-98), viser de at unge lovbrytere har mindre sannsynlighet for å begynne med sprøyter enn voksne, og at det i fengselspopulasjonen er mer sannsynlig at kvinner bruker sprøyter enn menn (187). Basert på flere studier i EU har Bird og Rotily (2002) vist at omkring en tredel av alle voksne mannlige innsatte er sprøytebrukere. Data fra kontaktpunktene i Reitox-nettet viser at mellom 0,2 % og 34 % av de innsatte (188) har injisert narkotika i løpet av fengselsoppholdet. Dette reiser spørsmål om fengselspopulasjonens tilgang til sterilt sprøyteutstyr, hygienisk praksis for sprøytedeling og potensialet for spredning av smittsomme sykdommer.
Wskaźnik przynajmniej jednokrotnego przyjęcia narkotyków dożylnie wśród więźniów jest generalnie określany na poziomie od 15% do 50%, choć niektóre badania donoszą o poziomie tak niskim jak 1% czy tak wysokim jak 69%. Dostępne dane porównawcze (Austria 1999, Anglia i Walia 1997-1998) wskazują, że w przypadku młodych przestępców mniej prawdopodobne jest przyjmowanie narkotyków dożylnie niż wśród dorosłych, oraz że w populacji więźniów większe prawdopodobieństwo wstrzykiwania występuje wśród kobiet niż wśród mężczyzn (187). W oparciu o kilka badań przeprowadzonych w UE Bird i Rotily (2002) wykazali, że około jedna trzecia dorosłych mężczyzn osadzonych w więzieniach wstrzykuje narkotyki. Dane przekazane przez punkty kontaktowe sieci Reitox pokazują, że od 0,2% do 34% więźniów (188) przyjmuje narkotyki podczas pobytu w więzieniu. Te dane skłaniają do przemyślenia kwestii dostępu do sterylnego sprzętu do iniekcji i praktyk dzielenia się nim w sposób higieniczny wśród populacji więziennej oraz kwestii potencjalnego rozprzestrzeniania się chorób zakaźnych.
Se arată că prevalenţa consumului de droguri injectabile pe parcursul vieţii în rândul deţinuţilor se situează între 15 % şi 50 %; cu toate acestea, unele studii au indicat valori de 1 % sau de până la 69 %. În cazurile în care există date comparabile (Austria 1999, Anglia şi Ţara Galilor 1997–1998), acestea arată că există o probabilitate mai mică ca tinerii delincvenţi să îşi injecteze droguri faţă de adulţi şi că, în cadrul populaţiei de deţinuţi, există o probabilitate mai mare ca femeile să îşi injecteze droguri decât bărbaţii (187). Pe baza mai multor studii desfăşurate în Uniunea Europeană, Bird and Rotily (2002) au arătat că aproximativ o treime din deţinuţii bărbaţi adulţi sunt consumatori de droguri injectabile. Datele furnizate de punctele naţionale de convergenţă Reitox arată că între 0,2 % şi 34 % din deţinuţi (188) şi-au injectat droguri pe durata detenţiei. Acest aspect ridică problema accesului la echipament steril de injectare şi a practicilor de folosire în comun a echipamentului în condiţii igienice în cadrul populaţiei de deţinuţi, precum şi a posibilei răspândiri a bolilor infecţioase.
Celoživotná prevalencia injekčného užívania drog medzi väzňami sa všeobecne uvádza v rozmedzí 15 % až 50 %; niektoré štúdie však uvádzajú hodnoty od 1 % do 69 %. Dostupné porovnateľné údaje (Rakúsko 1999, Anglicko a Wales 1997 – 98) svedčia, že mladí páchatelia sú injekčnými užívateľmi s menšou pravdepodobnosťou, než dospelí a že vo väzenskej populácii užívajú injekčne drogy skôr ženy než muži (187). Na základe viacerých štúdií realizovaných v EÚ Bird a Rotily (2002) zistili, že asi tretinu dospelých väzňov mužského pohlavia tvoria injekční užívatelia drog. Z údajov kontaktných miest siete Reitox vyplýva, že 0,2 % až 34 % väzňov (188) si vo väzení drogy vstrekuje. Táto skutočnosť otvára otázku prístupu väzenskej populácie k sterilným injekčným pomôckam a spoločným hygienickým postupom a otázku možného šírenia infekčných chorôb.
Andelen av internerna som någon gång har injicerat narkotika uppges i allmänhet ligga mellan 15 % och 50 %, även om vissa studier har konstaterat så låga värden som 1 % eller så höga värden som 69 %. De jämförbara uppgifter som finns (Österrike 1999, England och Wales 1997–1998) visar att unga brottslingar är mindre benägna att injicera än vuxna och att det bland internerna är kvinnorna som är mer benägna att injicera än män(187). Utifrån ett flertal studier inom EU har Bird & Rotily (2002) visat att omkring en tredjedel av de vuxna manliga internerna är injektionsmissbrukare. Uppgifter från Reitox-kontaktpunkterna visar att mellan 0,2 % och 34 % av internerna(188) har injicerat droger medan de har suttit i fängelse. Detta aktualiserar frågor om tillgången till steril injektionsutrustning och om hygienvanorna när internerna delar på sådan utrustning, och det inger oro för spridning av infektionssjukdomar.
  Psilocin in psilocibin ...  
Raziskava ESPAD je o uživanju "čudežnih gob" prvič poročala leta 2003. Ocene o razširjenosti uživanja "čudežnih gob" med 15- in 16-letnimi dijaki so v večini sodelujočih držav v raziskavi presegle ocene za LSD ali druge halucinogene droge ali so bile enake (31).
The ESPAD survey reported on the use of ‘magic mushrooms’ for the first time in 2003. Prevalence estimates for use of ‘magic mushrooms’ among 15- to 16-year-old school students exceeded or equalled those for LSD or other hallucinogenic drugs in most of the countries that participated (31). In addition, compared with lifetime experience of ecstasy use, lifetime prevalence of magic mushrooms use was higher in Belgium, Germany and France and the same in the Czech Republic, Denmark, Italy, the Netherlands and Poland. Lifetime prevalence of magic mushrooms use was zero in Cyprus, Finland and Romania, rising to 4 % in Germany, Ireland and the United Kingdom, and to 5 % in Belgium, France and the Netherlands. Prevalence is highest in the Czech Republic (8 %). Trend data for the use of magic mushrooms are not available.
L'enquête ESPAD a fait état de la consommation de champignons hallucinogènes pour la première fois en 2003. Les estimations de prévalence de la consommation de champignons hallucinogènes chez les élèves de 15 et 16 ans étaient supérieures ou égales à celles du LSD et d'autres substances hallucinogènes dans la plupart des pays participants (31). En outre, par rapport à la prévalence au cours de la vie de l'usage d'ecstasy, celle des champignons hallucinogènes était plus élevée en Belgique, en Allemagne et en France et identique en République tchèque, au Danemark, en Italie, aux Pays-Bas et en Pologne. La prévalence au cours de la vie des champignons hallucinogènes était nulle à Chypre, en Finlande et en Roumanie, grimpait à 4 % en Allemagne, en Irlande et au Royaume-Uni pour atteindre 5 % en Belgique, en France et aux Pays-Bas. La prévalence la plus élevée a été enregistrée en République tchèque (8 %). Les données sur la tendance de la consommation de champignons hallucinogènes ne sont pas disponibles.
In der ESPAD-Umfrage wurden 2003 erstmals „Magic Mushrooms“ erfasst. Die Prävalenzschätzungen für den Konsum von „Magic Mushrooms“ unter 15- bis 16‑jährigen Schülern lagen in den meisten teilnehmenden Ländern höher als die Schätzungen für LSD oder andere halluzinogene Drogen (31) oder entsprachen diesen. Darüber hinaus war die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ in Belgien, Deutschland und Frankreich höher als die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum, während sie in der Tschechischen Republik, Dänemark, Italien, den Niederlanden und Polen genauso hoch war wie die Lebenszeiterfahrung mit Ecstasy-Konsum. Die Lebenszeitprävalenz des Konsums von „Magic Mushrooms“ lag in Zypern, Finnland, und Rumänien bei null, während sie in Deutschland, Irland und im Vereinigten Königreich 4 % und in Belgien, Frankreich und den Niederlanden 5 % betrug. In der Tschechischen Republik wurde die höchste Prävalenz (8 %) festgestellt. Trenddaten für den Konsum von „Magic Mushrooms“ sind nicht verfügbar.
La encuesta ESPAD detectó por primera vez el consumo de «hongos mágicos» en 2003. Las estimaciones de prevalencia del consumo de estas sustancias entre estudiantes de 15 y 16 años fueron iguales o superiores a las del consumo de LSD u otras sustancias alucinógenas en la mayoría de países participantes en el estudio (31). Además, si se compara con la experiencia del consumo de éxtasis a lo largo de la vida, la prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue superior en Bélgica, Alemania y Francia e igual en la República Checa, Dinamarca, Italia, los Países Bajos y Polonia. La prevalencia de vida del consumo de hongos mágicos fue cero en Chipre, Finlandia y Rumanía, del 4 % en Alemania, Irlanda y el Reino Unido, y del 5 % en Bélgica, Francia y los Países Bajos. La prevalencia más elevada se observa en la República Checa (8 %). No se dispone de datos sobre tendencias del consumo de hongos mágicos.
L’indagine ESPAD riferisce l’uso dei “funghi magici” per la prima volta nel 2003. Le stime sulla prevalenza del consumo dei “funghi magici” tra gli studenti di 15-16 anni superano o sono pari alle cifre riferite al consumo di LSD o di altre droghe allucinogene nella maggior parte dei paesi che hanno partecipato all’indagine (31). Inoltre, rispetto all’esperienza una tantum del consumo di ecstasy, la prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è maggiore in Belgio, Germania e Francia, mentre fa registrare le stesse percentuali nella Repubblica ceca, in Danimarca, Italia, Paesi Bassi e Polonia. La prevalenza una tantum del consumo di funghi magici è nulla a Cipro, in Finlandia e in Romania, per salire al 4% in Germania, Irlanda e Regno Unito, e al 5% in Belgio, Francia e Paesi Bassi. La prevalenza maggiore è stata rinvenuta nella Repubblica ceca (8%). Non sono disponibili dati di tendenza per l’uso dei funghi magici.
, a prevalência ao longo da vida do consumo de cogumelos mágicos era mais elevada na Bélgica, Alemanha e França e igual na República Checa, Dinamarca, Itália e Polónia. Esta prevalência era igual a zero em Chipre, na Finlândia e na Roménia, aumentando para 4% na Alemanha, Irlanda e Reino Unido, e para 5% na Bélgica, França e Países Baixos. A prevalência mais elevada regista-se na República Checa (8%). Não existem dados disponíveis sobre as tendências em matéria de consumo de cogumelos mágicos.
Η έρευνα του ESPAD αναφέρθηκε στη χρήση «μαγικών μανιταριών» για πρώτη φορά το 2003. Οι εκτιμήσεις για την επικράτηση της χρήσης «μαγικών μανιταριών» στους 15χρονους και 16χρονους μαθητές είναι υψηλότερες ή ίσες με εκείνες που αφορούν τη χρήση LSD ή άλλων παραισθησιογόνων ναρκωτικών στις περισσότερες από τις χώρες που συμμετείχαν στην έρευνα (31). Επιπλέον, σε σύγκριση με τη δοκιμή έκστασης τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή, η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι υψηλότερη στο Βέλγιο, τη Γερμανία και τη Γαλλία και ίδια στην Τσεχική Δημοκρατία, τη Δανία, την Ιταλία, τις Κάτω Χώρες και την Πολωνία. Η επικράτηση της χρήσης μαγικών μανιταριών σε όλη τη ζωή είναι μηδενική στην Κύπρο, τη Φινλανδία και τη Ρουμανία, και αυξάνει σε 4 % στη Γερμανία, την Ιρλανδία και το Ηνωμένο Βασίλειο και σε 5 % στο Βέλγιο, τη Γαλλία και τις Κάτω Χώρες. Το υψηλότερο ποσοστό επικράτησης της χρήσης παρατηρείται στην Τσεχική Δημοκρατία (8 %). Στοιχεία σχετικά με τις τάσεις της χρήσης μαγικών μανιταριών δεν είναι διαθέσιμα.
In 2003 werd in het kader van de ESPAD-enquête voor de eerste keer melding gemaakt van het gebruik van paddo’s. In de meeste deelnemende landen zijn de prevalentieschattingen voor het gebruik van paddo’s onder 15- en 16-jarige scholieren hoger dan of gelijk aan die van LSD of andere hallucinogenen (31). In vergelijking met het “ooit”-gebruik van ecstasy is het “ooit” -gebruik van paddo’s bovendien hoger in België, Duitsland en Frankrijk en gelijk in Tsjechië, Denemarken, Italië, Nederland en Polen. Het “ooit”-gebruik van paddo’s is nihil in Cyprus, Finland en Roemenië en loopt op tot 4% in Duitsland, Ierland en het Verenigd Koninkrijk en tot 5% in België, Frankrijk en Nederland. De prevalentie is het hoogst in Tsjechië (8%). Er zijn geen trendmatige gegevens beschikbaar over het gebruik van paddo’s.
Průzkum ESPAD zmiňuje užívání „magických hub“ poprvé v roce 2003. Odhady prevalence užívání „magických hub“ studenty ve věku 15–16 let jsou ve většině zemí, jež se průzkumu zúčastnily, vyšší nebo stejně vysoké jako odhady prevalence užívání LSD nebo jiných halucinogenních drog (31). Kromě toho ve srovnání s celoživotní zkušeností užívání extáze byla celoživotní prevalence užívání magických hub vyšší v Belgii, Německu a Francii a stejná v České republice, Dánsku, Itálii, Nizozemsku a Polsku. Celoživotní prevalence užívání magických hub byla nulová na Kypru, ve Finsku a Rumunsku, vzrostla na 4 % v Německu, Irsku a ve Spojeném království a na 5 % v Belgii, Francii a Nizozemsku. Prevalence je nejvyšší v České republice (8 %). Údaje o trendu v užívání magických hub nejsou k dispozici.
I ESPAD-undersøgelsen blev der meldt om brug af 'magiske svampe' for første gang i 2003. Skønnene over udbredelsen af brugen af 'magiske svampe' blandt 15–16-årige skoleelever oversteg eller var på niveau med skønnene for lsd eller andre hallucinogener i de fleste af de lande, der deltog (31). I forhold til langtidserfaringen med ecstasybrug var langtidsprævalensen for brug af magiske svampe desuden højere i Belgien, Tyskland og Frankrig og den samme i Tjekkiet, Danmark, Italien, Nederlandene og Polen. Langtidsprævalensen for brug af magiske svampe var nul i Cypern, Finland og Rumænien, stigende til 4 % i Tyskland, Irland og Det Forenede Kongerige og til 5 % i Belgien, Frankrig og Nederlandene. Udbredelsen er størst i Tjekkiet (8 %). Der foreligger ikke tendensdata for brugen af magiske svampe.
tarbimise kogemusega suurem Belgias, Saksamaal ja Prantsusmaal ning sama suur Tšehhi Vabariigis, Taanis, Itaalias, Madalmaades ja Poolas. Elu jooksul hallutsinogeense toimega seente tarbimise levimus oli null Küprosel, Soomes ja Rumeenias, tõusis 4 protsendini Saksamaal, Iirimaal ja Ühendkuningriigis ning 5 protsendini Belgias, Prantsusmaal ja Madalmaades. Levimus on kõige suurem Tšehhi Vabariigis (8%). Andmed hallutsinogeense toimega seente tarbimise suundumuste kohta puuduvad.
ESPAD-kyselyssä raportoitiin huumesienien käytöstä ensimmäisen kerran vuonna 2003. Useimmissa kyselyyn osallistuneista maista arvioidaan, että huumesienien käyttö on 15- ja 16-vuotiaiden keskuudessa yleisempää tai yhtä yleistä kuin LSD:n ja muiden hallusinogeenien käyttö (31). Lisäksi huumesieniä ainakin kerran käyttäneiden osuus oli korkeampi kuin ekstaasia ainakin kerran käyttäneiden osuus Belgiassa, Saksassa ja Ranskassa ja yhtä suuri Tšekissä, Tanskassa, Italiassa, Alankomaissa ja Puolassa. Huumesieniä ainakin kerran käyttäneitä ei ollut lainkaan Kyproksella, Suomessa ja Romaniassa. Heidän osuutensa kasvoi Saksassa, Irlannissa ja Yhdistyneessä kuningaskunnassa 4 prosenttiin ja Belgiassa, Ranskassa ja Alankomaissa 5 prosenttiin. Levinneisyys on korkein Tšekissä (8 %). Huumesienien käytön suuntauksista ei ole saatavilla tietoa.
Az ESPAD felmérés először 2003-ban számolt be a varázsgomba fogyasztásáról. A varázsgomba használatának becsült prevalenciája a 15–16 éves diákok körében a résztvevő országok többségében meghaladta az LSD vagy más hallucinogén drogok értékét vagy megegyezett azok előfordulásával(31). Ezen túlmenően az extasy-használattal szembeállítva a varázsgomba életprevalenciája magasabb volt Belgiumban, Németországban és Franciaországban, és ugyanazon a szinten állt Csehországban, Dániában, Olaszországban, Hollandiában és Lengyelországban. A varázsgomba használatának életprevalenciája Cipruson, Finnországban és Romániában nulla volt, Németországban, Írországban és az Egyesült Királyságban elérte a 4%-ot, Belgiumban, Franciaországban és Hollandiában pedig az 5%-ot is. A legmagasabb prevalenciát Csehországban mérték (8%). A varázsgomba tekintetében a tendenciák megállapításához szükséges adatok nem állnak rendelkezésre.
ESPAD-undersøkelsen rapporterte første gang om bruk av “magic mushrooms” i 2003. Prevalensanslagene for bruk av “magic mushrooms” blant 15-16-åringer oversteg eller var lik anslagene for LSD eller andre hallusinogene stoffer i de fleste land som deltok (31). I tillegg var livstidsprevalensen av bruk av “magic mushrooms” sammenlignet med livstidserfaring med ecstasybruk, høyere i Belgia, Tyskland og Frankrike og lik i Den tsjekkiske republikk, Danmark, Italia, Nederland og Polen. Livstidsprevalensen for bruk av “magic mushrooms” var null på Kypros, i Finland og Romania, 4 % i Tyskland, Irland og Storbritannia og 5 % i Belgia, Frankrike og Nederland. Prevalensen er høyest i Den tsjekkiske republikk (8 %). Data om trender for bruk av “magic mushrooms” finnes ikke.
Po raz pierwszy badanie ESPAD przedstawiło sprawozdanie o zażywaniu „magicznych grzybków” w roku 2003. Dane szacunkowe dotyczące rozpowszechnienia używania „magicznych grzybków” przez 15- i 16-letnią młodzież szkolną przewyższyły lub były równe danym szacunkowym dla LSD lub innych narkotyków halucynogennych w większości z państw biorących udział w badaniu (31). Dodatkowo, w porównaniu ze wskaźnikiem przynajmniej jednokrotnego zażycia ekstazy, wskaźnik dla magicznych grzybków był wyższy w Belgii, Niemczech i Francji, a taki sam w Republice Czeskiej, Danii, we Włoszech, w Holandii i Polsce. Wskaźnik przynajmniej jednokrotnego zażycia magicznych grzybków wynosił zero na Cyprze, w Finlandii i Rumunii, wzrastając do poziomu 4% w Niemczech, Irlandii i Wielkiej Brytanii, i do 5% w Belgii, Francji i Holandii. Najwyższy poziom rozpowszechnienia występuje w Republice Czeskiej (8%). Dane dotyczące trendu spożywania magicznych grzybków nie są dostępne.
Studiul ESPAD a semnalat pentru prima dată consumul de „ciuperci halucinogene” în 2003. Prevalenţa estimată a consumului de „ciuperci halucinogene” la elevii cu vârste de 15 şi 16 ani a fost egală sau mai mare decât cea pentru LSD sau pentru alte droguri halucinogene în majoritatea ţărilor care au participat la sondaj (31). În plus, în comparaţie cu consumul de Ecstasy pe parcursul vieţii, prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost mai mare în Belgia, Germania şi Franţa şi de valori egale în Republica Cehă, Danemarca, Italia, Ţările de Jos şi Polonia. Prevalenţa consumului de ciuperci halucinogene pe parcursul vieţii a fost zero în Cipru, Finlanda şi România, s-a ridicat la 4 % în Germania, Irlanda şi Regatul Unit, şi la 5 % în Belgia, Franţa şi în Ţările de Jos. Cea mai ridicată prevalenţă este cea din Republica Cehă (8 %). Nu există date privind tendinţele consumului de ciuperci halucinogene.
Po prvýkrát sa uvádzalo užívanie „magických húb“ v prieskume ESPAD v roku 2003. Odhady prevalencie užívania „magických húb“ medzi 15- až 16-ročnými školákmi prevýšili odhady pri LSD alebo iných halucinogénnych drogách vo väčšine zúčastnených krajín, alebo sú rovnaké (31). Navyše, v porovnaní s celoživotnou skúsenosťou užívania extázy bola celoživotná prevalencia užívania magických húb vyššia v Belgicku, Nemecku a vo Francúzsku a rovnaká v Českej republike, Dánsku, Taliansku, Holandsku a Poľsku. Celoživotná prevalencia užívania magických húb bola nulová na Cypre, vo Fínsku a v Rumunsku, stúpajúca na 4 % v Nemecku, Írsku a Spojenom kráľovstve a na 5 % v Belgicku, vo Francúzsku a v Holandsku. Najvyššia prevalencia je v Českej republike (8 %). Údaje o trende užívania magických húb nie sú k dispozícii.
ESPAD-undersökningen rapporterade om användning av ”magiska svampar” första gången 2003. Andelen skolelever i åldern 15–16 år som hade använt ”magiska svampar” var större eller lika stor som andelarna som hade använt LSD eller andra hallucinogena droger i de flesta länder som deltog(31). Jämfört med andelen skolelever som någon gång har använt ecstasy var livstidsprevalensen för magiska svampar högre i Belgien, Tyskland och Frankrike och lika stor i Tjeckien, Danmark, Italien, Nederländerna och Polen. Livstidsprevalensen för magiska svampar var noll i Cypern, Finland, Rumänien, 4 % i Tyskland, Irland och Storbritannien och 5 % i Belgien, Frankrike och Nederländerna. Prevalensen är högst i Tjeckien (8 %). Det finns inga trenduppgifter tillgängliga för användningen av magiska svampar.
aptaujā ir atklājušās ziņas par "maģisko sēņu" pirmo lietošanu 2003. gadā. Izplatības aprēķini attiecībā uz "maģisko sēņu” lietošanu 15 līdz 16 gadus veco skolēnu vidū skolēnu vidū norāda uz lielāku vai vienādu izplatību salīdzinājumā ar LSD un citu halucinogēno narkotisko vielu lietošanu lielākajā daļā valstu, kas piedalījās aptaujā (31). Papildus tam, salīdzinājumā ar ilgtermiņa ekstazī lietošanas pieredzi, ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija augstāka Beļģijā, Vācijā un Francijā, un vienāda Čehijas Republikā, Dānijā, Itālijā, Nīderlandē un Polijā. Ilgtermiņa maģisko sēņu lietošanas izplatība bija vienāda ar nulli Kiprā, Somijā un Rumānijā, paaugstinoties līdz 4% Vācijā, Īrijā un Apvienotajā Karalistē, un līdz 5 % Beļģijā, Francijā un Nīderlandē. Izplatība ir augstākā Čehijas Republikā (8%). Dati par tendencēm attiecībā uz maģisko sēņu lietošanu nav pieejami.
  Droge na delovnem mestu  
Dve državi sta poročali o prizadevanju za sprejetje zakonov na področju drog na delovnem mestu. Na Finskem si Zakon o varstvu zasebnosti v delovnem življenju (759/2004) prizadeva urediti in okrepiti zasebnost zaposlenih v zvezi s preizkušanjem drog v delovnem življenju.
Two countries reported moves to legislate on drugs in the workplace. In Finland, the Act on Protection of Privacy in Working Life (759/2004) aims at regulating and enhancing the privacy of the employee in relation to drug testing in working life. The Act states that the employer and personnel must draw up an anti-drug programme for the workplace, including prevention plans and treatment options and listing those jobs that require a drug test certificate. During the recruitment process, an employer can ask only the successful candidate for a drug test certificate. The employer has the right to use the information on the certificate if the job calls for precision, reliability, independent consideration or alertness, and if performance under the influence of, or dependent on, drugs could endanger life or health or result in considerable damage. During employment, the employee must provide a certificate only if there is just cause to suspect that he or she is addicted to or working under the influence of drugs.
Deux pays ont fait état de leur intention de légiférer sur la drogue au travail. En Finlande, la loi sur la protection de la vie privée au travail (79/2004) tend à réglementer et à renforcer la vie privée du travailleur en ce qui concerne les tests de dépistage de drogues dans la vie professionnelle. La loi dispose que l'employeur et le personnel doivent mettre en place un programme antidrogue sur le lieu de travail, comprenant des plans de prévention et des possibilités de traitement et l’établissement de la liste des emplois qui nécessitent un test de dépistage de drogues. Durant la procédure de recrutement, un employeur peut uniquement demander au candidat retenu de fournir un certificat de test de dépistage de drogues. L'employeur a le droit d'utiliser les informations figurant sur le certificat si l'emploi concerné demande de la précision, de la fiabilité, une capacité d'analyse indépendante ou de la vigilance et si l'accomplissement du travail sous l'influence ou la dépendance de drogues peut mettre en danger la vie ou la santé ou entraîner des risques considérables. En cours d'emploi, le travailleur ne doit fournir un certificat que s'il existe un motif légitime de soupçonner qu'il est dépendant ou qu'il travaille sous l'influence de drogues.
Dos países han dado pasos para legislar los aspectos relativos a las drogas en el trabajo. En Finlandia, la Ley sobre protección de la privacidad en el trabajo (759/2004) pretende regular y mejorar la privacidad del empleado en relación con los análisis de detección de consumo de drogas en la vida laboral. Esta ley establece que el empresario y el personal deben diseñar un programa antidroga para el lugar de trabajo que incluya planes de prevención y opciones de tratamiento y elaborar un listado de aquellos trabajos que requieran un certificado de haber pasado un análisis para detectar el consumo drogas. Durante el proceso de selección, el empresario solamente podrá solicitar un certificado de análisis de detección del consumo de drogas del candidato seleccionado. El empresario tiene derecho a utilizar la información facilitada en el certificado si el trabajo requiere precisión, fiabilidad, juicio independiente o máxima atención, y si su desempeño bajo influencia o dependencia de las drogas pudiera amenazar la vida o la salud o provocar un daño considerable. Durante el período de duración del empleo, el empleado sólo deberá facilitar un certificado si existe causa para sospechar que es adicto a las drogas o que trabaja bajo su influencia.
Due paesi hanno riferito iniziative per legiferare in materia di droga sul posto di lavoro. In Finlandia la legge sulla protezione della privacy nella vita lavorativa (legge 759/2004) mira a regolamentare e valorizzare la privacy dei dipendenti in termini di test sulle droghe nella vita lavorativa. La legge sancisce che il datore di lavoro e i dipendenti devono stilare un programma antidroga per il posto di lavoro, ivi compresi piani di prevenzione e opzioni terapeutiche, in cui siano elencati quei lavori che richiedono un certificato attestante l’avvenuta esecuzione del test sulla droga. Durante il processo di assunzione un datore di lavoro può soltanto chiedere al candidato questo tipo di certificato. Il datore di lavoro ha il diritto di utilizzare le informazioni presenti nel certificato se il posto vacante richiede caratteristiche quali precisione, affidabilità, senso critico o stato di vigilanza, e se il rendimento del soggetto sotto l’influsso di stupefacenti o tossicodipendente può mettere a rischio la vita o la salute o può provocare danni ingenti. Dopo l’assunzione il dipendente deve fornire un certificato soltanto se vi sono motivi di sospettare una sua tossicodipendenza o il consumo da parte sua di droghe durante lo svolgimento dell’attività lavorativa.
Dois países mencionaram iniciativas legislativas referentes à droga no local de trabalho. Na Finlândia, a Lei de Protecção da Privacidade na Vida Profissional (759/2004) visa regulamentar e reforçar a privacidade do trabalhador em relação à realização de análises de despistagem do consumo de drogas na vida profissional. A Lei determina que a entidade patronal e os trabalhadores devem elaborar um programa de luta contra a droga no local de trabalho, que inclua planos de prevenção e opções de tratamento e enumere as actividades que exigem um certificado de análise relativo às drogas. No processo de recrutamento, a entidade patronal apenas pode pedir um certificado desse tipo ao candidato seleccionado. A entidade patronal tem o direito de utilizar as informações constantes do certificado se o posto de trabalho exigir precisão, fiabilidade, ponderação ou vigilância individuais e se o desempenho sob a influência ou a dependência de drogas puder pôr em risco a vida e a saúde ou causar danos consideráveis. No emprego, o trabalhador só é obrigado a apresentar um certificado se existirem suspeitas fundamentadas de ser toxicodependente ou trabalhar sob a influência de drogas.
Δύο χώρες ανέφεραν πρωτοβουλίες σχετικές με την ψήφιση νομοθεσίας για τα ναρκωτικά στον χώρο εργασίας. Στη Φινλανδία, ο νόμος για την προστασία της ιδιωτικής ζωής στην εργασία (759/2004) στοχεύει στη ρύθμιση και στην ενίσχυση της προστασίας της ιδιωτικής ζωής του εργαζομένου όσον αφορά τις εξετάσεις για τη χρήση ναρκωτικών στην εργασία. Ο νόμος ορίζει ότι ο εργοδότης και το προσωπικό πρέπει να καταρτίσουν ένα πρόγραμμα κατά των ναρκωτικών στον χώρο εργασίας, το οποίο θα περιλαμβάνει προγράμματα πρόληψης και θεραπευτικές επιλογές και θα απαριθμεί τις θέσεις εργασίας για τις οποίες απαιτείται πιστοποιητικό εξέτασης για χρήση ναρκωτικών. Κατά τη διάρκεια της διαδικασία πρόσληψης, ο εργοδότης μπορεί να ζητήσει μόνον από τον επιτυχόντα υποψήφιο να υποβληθεί σε εξετάσεις για χρήση ναρκωτικών. Ο εργοδότης έχει το δικαίωμα να χρησιμοποιήσει τις πληροφορίες που περιέχονται στο πιστοποιητικό, εάν η θέση εργασίας απαιτεί ακρίβεια, αξιοπιστία, ανεξάρτητη κρίση ή ετοιμότητα, και αν η εκτέλεση της εργασίας υπό την επήρεια ναρκωτικών ή σε κατάσταση εξάρτησης από τα ναρκωτικά μπορεί να θέσει σε κίνδυνο την ανθρώπινη ζωή και υγεία ή να έχει ως αποτέλεσμα σημαντικές ζημίες. Κατά τη διάρκεια της απασχόλησης, ο εργαζόμενος υποχρεούται να προσκομίσει πιστοποιητικό μόνον εάν εύλογα υπάρχουν υπόνοιες ότι είναι τοξικομανής ή ότι εργάζεται υπό την επήρεια ναρκωτικών.
Twee landen maken melding van initiatieven voor wetgeving met betrekking tot drugs op de werkplek. De Finse wet bescherming persoonsgegevens in de arbeidsomgeving (759/2004) is bedoeld om de privacy van werknemers te verbeteren in verband met het testen op drugs in de arbeidsomgeving.In de wet is vastgelegd dat werkgevers en werknemers een antidrugsprogramma voor de werkplek dienen op te stellen, inclusief preventieplannen en behandelmogelijkheden. Ook dient er een overzicht gemaakt te worden van functies waarvoor een drugstestcertificaat vereist is. Tijdens een sollicitatieprocedure mag de werkgever een dergelijk certificaat uitsluitend verlangen van de persoon die een baan krijgt aangeboden. De werkgever heeft het recht de informatie op het certificaat te gebruiken indien de functie nauwkeurigheid, betrouwbaarheid, onafhankelijke beoordelingen of alertheid vereist en indien het uitoefenen van de functie onder invloed van drugs of als gevolg van de drugsverslaving levens- of gezondheidsbedreigend is dan wel tot aanzienlijke schade kan leiden. Gedurende hun dienstverband hoeven werknemers uitsluitend een certificaat te overleggen als er een gerechtvaardigde verdenking bestaat dat zij verslaafd zijn aan drugs of dat de werkzaamheden onder invloed van drugs worden uitgeoefend.
Dvě země oznámily, že vydají právní předpisy upravující drogy na pracovišti. Ve Finsku se jedná o zákon o ochraně soukromí v pracovním životě (759/2004), jehož cílem je regulace a zvýšení soukromí zaměstnance v souvislosti s testováním drog v pracovním životě. Zákon stanoví, že zaměstnavatel a zaměstnanci musejí vytvořit pro pracoviště protidrogový program, a to včetně plánů prevence a možností léčby, a musejí vypracovat seznam těch prací, které vyžadují osvědčení o drogovém testu. Během procesu přijímání do pracovního poměru si může zaměstnavatel vyžádat osvědčení o drogovém testu pouze u úspěšného kandidáta. Zaměstnavatel má právo použít informace z osvědčení, pokud práce vyžaduje přesnost, spolehlivost, nezávislý úsudek nebo bdělost a pokud by práce pod vlivem drog nebo při závislosti na drogách mohla ohrozit život či zdraví nebo mít za následek závažné škody. Během zaměstnaneckého poměru musí zaměstnanec předložit osvědčení pouze, pokud existuje oprávněný důvod domnívat se, že je závislý na drogách nebo pracuje pod jejich vlivem.
To lande meldte om skridt til at lovgive om narkotika på arbejdspladsen. I Finland har lov om beskyttelse af privatlivets fred i arbejdslivet (759/2004) til formål at regulere og forbedre privatlivets fred for arbejdstageren med hensyn til narkotikatestning i arbejdslivet. Ifølge loven skal arbejdsgiveren og de ansatte udarbejde et narkotikabekæmpelsesprogram til arbejdspladsen, herunder forebyggelsesplaner og behandlingsmuligheder og en oversigt over de job, der kræver en attest for narkotikatestning. Under ansættelsesproceduren kan en arbejdsgiver kun anmode den valgte ansøger om en attest for narkotikatestning. Arbejdsgiveren har ret til at anvende oplysningerne på attesten, hvis jobbet kræver præcision, pålidelighed, selvstændig dømmekraft eller god reaktionsevne, og hvis udførelsen under indflydelse eller afhængighed af narkotika kan være til fare for liv eller sundhed eller resultere i betydelige skader. Under ansættelsen er arbejdstageren kun forpligtet til at fremvise en attest, såfremt der er en begrundet anledning til at mistænke den pågældende for at være afhængig af narkotika eller arbejde under indflydelse af narkotika.
Kaks riiki teavitasid töö juures uimastite tarvitamist puudutavast seadusloomest. Soomes on töökoha privaatsuse kaitse akti (759/2004) eesmärk reguleerida ja suurendada töötaja privaatsust seoses uimastitestidega töökohal. Õigusaktis sätestatakse, et tööandja ja töötajad peavad koostama asutuse uimastivastase tegevuse programmi, mis sisaldab ennetuskava ja ravivõimalusi, ning loetletakse ametikohad, mille puhul nõutakse uimastitesti tõendit. Töölevõtmisel võib tööandja küsida uimastitesti tõendit vaid edukalt kandidaadilt. Tööandjal on õigus kasutada tõendil olevat teavet, kui töö nõuab täpsust, usaldusväärsust, iseseisvat analüüsivõimet või erksust ja kui töötamine uimasti mõju all või sõltuvus uimastitest võib seada ohtu elu või tervise või tuua kaasa märkimisväärse kahju. Tööle võetuna peab töötaja esitama tõendi vaid siis, kui on õigustatud alus kahtlustada, et ta on uimastitest sõltuvuses või töötab uimastite mõju all.
Kahdessa maassa annettiin lainsäädäntöä huumausaineista työpaikalla. Suomessa lailla yksityisyyden suojasta työelämässä (759/2004) pyritään sääntelemään ja lisäämään työntekijän yksityisyyden suojaa työelämässä huumausainetestien osalta. Laissa säädetään, että työnantajan ja työntekijöiden on laadittava työpaikalle päihdeohjelma, joka sisältää päihteiden käytön ehkäisemisen ja hoitovaihtoehtoja ja jossa luetellaan huumausainetestiä koskevaa todistusta edellyttävät työtehtävät. Työnantaja voi työhön otettaessa pyytää huumausainetestiä koskevaa todistusta vain tehtävään valitulta henkilöltä. Työnantajalla on oikeus käyttää todistuksen tietoja, jos työtehtävä edellyttää tarkkuutta, luotettavuutta, itsenäistä harkintakykyä tai hyvää reagointikykyä ja jos sen suorittaminen huumeiden vaikutuksen alaisena tai huumeista riippuvaisena voi vaarantaa henkeä tai terveyttä tai aiheuttaa huomattavaa vahinkoa. Työntekijän on työsuhteen aikana esitettävä todistus vain, jos on perusteltua aihetta epäillä, että työntekijä on huumausaineiden vaikutuksen alaisena työssä tai että työntekijällä on riippuvuus huumeista.
Két ország számolt be a kábítószerek munkahelyi előfordulásával kapcsolatos jogszabályi intézkedésekről. Finnországban a személyes adatok munkahelyi védelméről szóló törvény (759/2004) célja, hogy szabályozza és fokozza az alkalmazottak személyes adatai védelmének jogát a munkahelyi drogteszt vonatkozásában. A törvény kötelezi a munkáltatót és az alkalmazottakat egy kábítószer-ellenes program összeállítására, amelyben felsorolják megelőzési terveket, a gyógykezelési lehetőségeket és a kábítószertesztet igénylő munkaköröket. A felvételi eljárás során a drogtesztről szóló igazolást a munkaadó csak a sikeres jelölttől kérheti. A munkaadónak akkor van joga felhasználni az igazoláson szereplő információt, ha a munkakör pontosságot, megbízhatóságot, önálló döntést vagy éberséget követel, és ha a munkavégzés kábítószerek hatása alatt, illetve a kábítószer-függőség veszélyt jelenthet az emberi életre vagy egészségre, vagy jelentős kárt okozhat. A munkaviszony során az alkalmazottnak csak akkor kell ilyen igazolást bemutatnia, ha alapos gyanú merül fel, hogy kábítószerfüggő, illetve munkáját kábítószerek hatása alatt végzi.
To land rapporterte at de arbeider med å vedta en lov om rusmidler på arbeidsplassen. I Finland har ”Lagen om integritetsskydd i arbetslivet” (759/2004) som målsetting å regulere og styrke arbeidstakernes personvern med hensyn til rusmiddeltesting på arbeidsplassen. I henhold til loven skal arbeidsgiver og ansatte utarbeide et program for bekjempelse av rusmiddelbruk på arbeidsplassen som omfatter planer for forebyggende arbeid og behandlingsalternativer samt en liste over de jobbene som krever attest på negativ rusmiddeltest. I ansettelsesprosessen kan arbeidsgiveren bare kreve umiddelbar attest av den søkeren som blir ansatt. Arbeidsgiveren har rett til å bruke informasjonen på attesten dersom jobben krever nøyaktighet, pålitelighet, selvstendig vurderingsevne og årvåkenhet, og dersom arbeid under påvirkning eller avhengighet av rus- eller legemidler kan sette liv eller helse i fare eller føre til betydelig skade. Under ansettelsesforholdet er arbeidstakeren pålagt å framlegge attest bare dersom det er saklig grunn for å mistenke at han eller hun er avhengig av eller påvirket av rusmidler i arbeidstiden.
Dwa państwa zgłosiły kroki ustanowienia prawa w kwestii narkotyków w miejscu pracy. W Finlandii ustawa o ochronie prywatności w pracy (759/2004) ma na celu uregulowanie i zwiększenie poczucia prywatności pracownika w odniesieniu do testów narkotykowych wykonywanych w trakcie okresu zatrudnienia. Ustawa określa, że pracodawca i personel muszą stworzyć program antynarkotykowy dla miejsca pracy zawierający plany zapobiegania, opcje leczenia i listę stanowisk, na których wymagane jest posiadanie zaświadczenia o poddaniu się testowi narkotykowemu. W trakcie procesu rekrutacyjnego pracodawca może zadać pytanie o zaświadczenie poddania się testowi jedynie kandydatowi wybranemu do podjęcia pracy. Pracodawca ma prawo wykorzystać informacje zawarte w zaświadczeniu, jeśli dane stanowisko wymaga precyzji, wiarygodności, niezależnej oceny i bacznej uwagi oraz jeśli działanie pod wpływem lub w uzależnieniu od narkotyków może zagrozić życiu lub zdrowiu lub spowodować znaczną szkodę. W trakcie okresu zatrudnienia pracownik musi przedstawić zaświadczenie jedynie, jeśli istnieje uzasadnione podejrzenie, że jest on lub ona uzależniony/a lub pracuje pod wypływem narkotyków.
Două ţări au raportat evoluţii privind legiferarea în privinţa drogurilor la locul de muncă. În Finlanda, Legea privind protecţia vieţii private la locul de muncă (759/2004) are ca scop reglementarea şi îmbunătăţirea aspectelor din viaţa privată a angajaţilor în ceea ce priveşte testele antidrog impuse în viaţa profesională. Legea prevede că angajatorul şi personalul trebuie să elaboreze un program antidrog la locul de muncă, incluzând planuri de prevenire şi posibilităţi de tratament şi să elaboreze o listă a posturilor pentru care este necesar un certificat de test antidrog. În cadrul procesului de recrutare angajatorul nu îi poate solicita un certificat de test antidrog decât candidatului admis. Angajatorul are dreptul să folosească informaţiile din certificat dacă pentru ocuparea postului în cauză este nevoie de precizie, siguranţă, evaluări independente sau de promptitudine mentală, şi dacă prestaţia sub influenţa sau în condiţii de dependenţă de droguri ar putea reprezenta o ameninţare la adresa vieţii şi a sănătăţii sau ar putea provoca daune considerabile. Pe parcursul perioadei de angajare, angajatul trebuie să furnizeze un certificat numai dacă există motive întemeiate de suspiciune că persoana în cauză este dependentă de droguri sau lucrează sub influenţa drogurilor.
Dve krajiny informovali o snahách legislatívne upraviť drogy na pracovisku. Cieľom zákona o ochrane súkromia v pracovnom živote (759/2004) vo Fínsku je regulácia a zvyšovanie súkromia zamestnanca v súvislosti s testovaním zneužívania drog v pracovnom živote. Zákon ustanovuje, že zamestnávateľ a pracovníci musia vypracovať protidrogový program vrátane plánov prevencie a možností liečby pre pracovisko a zoznam pracovných miest, na ktorých sa vyžaduje osvedčenie o drogovom teste. V priebehu prijímacieho konania môže zamestnávateľ vyžadovať osvedčenie o absolvovaní drogového testu len od úspešného kandidáta. Zamestnávateľ má právo využiť informácie z osvedčenia, ak si pracovné miesto vyžaduje presnosť, spoľahlivosť, samostatné uvažovanie alebo zvýšenú pozornosť a ak by výkon funkcie pod vplyvom drog alebo v závislosti od drog mohol ohroziť život alebo zdravie, alebo zapríčiniť významné škody. Počas pracovného pomeru musí zamestnanec predložiť osvedčenie len v prípade dôvodného podozrenia, že je závislý od drog alebo že pracuje pod ich vplyvom.
Två länder rapporterade om åtgärder för att lagstifta om narkotika på arbetsplatser. I Finland skall lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004) reglera och stärka integritetsskyddet för anställda i samband med narkotikatester i arbetslivet. Enligt lagen måste arbetsgivaren och personalavdelningen upprätta ett antidrogprogram för arbetsplatsen, däribland planer för förebyggande åtgärder och behandlingsalternativ, samt fastställa för vilka befattningar det krävs ett drogtest. Under anställningsförfaranden får en arbetsgivare bara kräva att den arbetssökande som erbjuds anställning skall uppvisa ett intyg om drogtest. Arbetsgivaren har rätt att använda informationen i detta intyg om befattningen förutsätter noggrannhet, tillförlitlighet, självständig omdömesförmåga eller god reaktionsförmåga och utförandet av arbetsuppgifterna under påverkan av narkotika eller beroende av narkotika kan äventyra arbetstagarens eller andras liv och hälsa eller medföra betydande skador. Medan ett arbetsavtalsförhållande pågår kan arbetstagaren bara bli skyldig att visa upp ett intyg om arbetsgivaren har grundad anledning att misstänka att arbetstagaren är narkotikapåverkad i arbetet eller är beroende av narkotika.
Divas valstis ir ziņojušas par darbībām ar mērķi pieņemt likumu par narkotikām darba vietā. Somijā Likuma par privātās dzīves aizsardzību darba laikā (759/2004) mērķis ir regulēt un paaugstināt darbinieka privātumu saistībā ar narkotiku lietošanu darbā. Likumā ir noteikts, ka darba devējam un personālam ir jāizstrādā pret narkotikām vērsta programma darba vietai, ietverot preventīvo pasākumu plānus un ārstēšanās iespējas, kā arī uzskaitot tos darbus, kuru veikšanai ir nepieciešama narkotiku testa apliecība. Darbā pieņemšanas laikā darba devējs var pieprasīt narkotiku testa sertifikātu tikai sekmīgajam kandidātam. Darba devējam ir tiesības izmantot apliecībā norādīto informāciju, ja darba izpilde prasa precizitāti, drošumu, neatkarīgu lēmumu pieņemšanu un modrību, un ja šī darba izpilde narkotiku reibumā vai atkarībā var apdraudēt dzīvību un veselību vai arī izraisīt nopietnus zaudējumus. Jau strādājot darbiniekam ir jāiesniedz apliecība tikai tādā gadījumā, ja ir iemesli, kas rada aizdomas par šīs personas iespējamo atkarību, vai arī persona atrodas darbā narkotiku reibumā.
  Poglavje 3: Konoplja  
Iz razpoložljivih nacionalnih ocen lahko dobimo oceno o skupnem številu odraslih ljudi (15–64 let), ki uživajo konopljo v vsej EU. To namiguje, da je okoli 20 % vsega prebivalstva ali več kot 62 milijonov ljudi vsaj enkrat poskusilo konopljo.
An estimate of the total number of adults (15–64 years) using cannabis in the EU as a whole can be constructed from the available national estimates. This exercise suggests that around 20 % of the total population, or over 62 million people, have ever tried cannabis. This figure falls to around 6 % of adults, or in excess of 20 million people, when the more recent use of cannabis is considered (last year prevalence). For comparison, in the 2003 United States national survey on drug use and health (SAMHSA, 2003), 40.6 % of adults (defined as 12 years and older) reported having tried cannabis or marijuana at least once and 10.6 % reported having used it during the previous 12 months. Among 18- to 25-year-olds, the figures were 53.9 % (lifetime), 28.5 % (last 12 months) and 17 % (last month) (37).
Les estimations nationales moyennes disponibles permettent d'estimer le nombre total d'adultes (15 à 64 ans) consommant du cannabis dans l'ensemble de l'UE. Ce calcul fait apparaître que près de 20 % de la population totale, soit plus de 62 millions de personnes, ont déjà goûté au cannabis. Ce chiffre tombe à quelque 6 % des adultes, soit plus de 20 millions de personnes, lorsque l'on prend en considération la consommation récente de cannabis (prévalence au cours de la dernière année). À titre de comparaison, une enquête nationale menée aux États-Unis en 2003 sur la consommation de drogue et la santé (SAMHSA, 2003) fait apparaître que 40,6 % des adultes (définis comme les personnes âgées de douze ans et plus) ont déclaré avoir essayé du cannabis ou de la marijuana au moins une fois et 10,6 % ont déclaré en avoir consommé au cours des douze mois précédents. Parmi les jeunes adultes de 18 à 25 ans, les chiffres étaient de 53,9 % (au cours de la vie), 28,5 % (douze derniers mois) et 17 % (dernier mois) (37).
A partir de las estimaciones nacionales disponibles, puede realizarse un cálculo de la cifra total de adultos (de 15 a 64 años) que consumen cannabis en la UE. Este ejercicio indica que alrededor del 20 % de la población total (más de 62 millones de personas) ha probado el cannabis alguna vez. Esta cifra baja hasta el 6 % de la población adulta (más de 20 millones de personas) si se tiene en cuenta el consumo de cannabis más reciente (prevalencia del último año). A modo de comparación, cabe señalar que, en la encuesta nacional sobre el consumo de drogas y salud realizada en Estados Unidos en 2003 (SAMHSA, 2003), un 40,6 % de los adultos encuestados (a partir de 12 años) afirma haber probado el cannabis o la marihuana por lo menos en una ocasión, y un 10,6 % declara haber consumido esta sustancia en los últimos 12 meses. El grupo de personas de 18 a 25 años de edad registra cifras del 53,9 % (a lo largo de la vida), 28,5 % (últimos 12 meses) y 17 % (último mes) (37).
Una stima del numero complessivo di adulti (15-64 anni) che fanno uso di cannabis in tutta l’Unione europea si può evincere dalle stime nazionali disponibili. Si calcola cioè che il 20% circa della popolazione totale, pari a più di 62 milioni di persone, ha provato la cannabis almeno una volta nella vita. Questa cifra precipita al 6% degli adulti (più di 20 milioni di persone) se si considera l’uso più recente (prevalenza nell’ultimo anno). A titolo di confronto, da un’indagine condotta nel 2003 a livello nazionale sul rapporto tra consumo di droga e salute (SAMSHA, 2003) emerge che il 40,6% degli adulti (definiti come soggetti di almeno 12 anni d’età) ha segnalato di aver provato la cannabis o la marijuana almeno una volta, mentre il 10,6% ha ammesso di averne fatto uso negli ultimi 12 mesi. Nella fascia d’età compresa tra i 18 e i 25 anni le percentuali erano di 53,9% (una tantum), 28,5% (ultimi 12 mesi) e 17% (ultimo mese) (37).
Ο συνολικός αριθμός των ενηλίκων (15–64 ετών) που κάνουν χρήση κάνναβης στο σύνολο της ΕΕ μπορεί να εκτιμηθεί από τις διαθέσιμες εθνικές εκτιμήσεις. Σύμφωνα με την εκτίμηση αυτή, περίπου 20 % του συνολικού πληθυσμού, ήτοι περισσότερα από 62 εκατομμύρια άτομα, έχει κάνει χρήση κάνναβης τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του. Το ποσοστό αυτό μειώνεται σε περίπου 6 % των ενηλίκων, ήτοι περισσότερα από 20 εκατομμύρια άτομα, εάν ληφθεί υπόψη η πιο πρόσφατη χρήση κάνναβης (επικράτηση κατά το τελευταίο έτος). Συγκριτικά, σύμφωνα με την εθνική έρευνα των Ηνωμένων Πολιτειών σχετικά με τη χρήση ναρκωτικών και την υγεία για το 2003 (SAMHSA, 2003), 40,6 % των ενηλίκων (οι οποίοι ορίζονται ως άτομα ηλικίας 12 ετών και άνω) ανέφερε ότι έκανε χρήση κάνναβης ή μαριχουάνας τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του και 10,6 % ανάφερε ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το τελευταίο δωδεκάμηνο. Στα άτομα ηλικίας 18 έως 25 ετών, τα ποσοστά ήταν 53,9 % (δοκιμή τουλάχιστον μία φορά), 28,5 % (τελευταίο δωδεκάμηνο) και 17 % (τελευταίος μήνας) (37).
Op basis van de beschikbare nationale cijfers kan een schatting worden gemaakt van het totale aantal volwassenen (15-64 jaar) in de EU dat cannabis gebruikt. Het lijkt erop dat naar schatting 20% van de totale populatie, dat wil zeggen meer dan 62 miljoen mensen, ooit cannabis heeft geprobeerd. Wanneer gekeken wordt naar het recent gebruik van cannabis (de laatste 12 maanden) daalt dit cijfer naar ongeveer 6% van de volwassenen (dat is meer dan 20 miljoen mensen). Ter vergelijking: in de Amerikaanse enquête onder gezinnen over drugsgebruik (SAMHSA, 2003) wordt gemeld dat 40,6% van de volwassenen (12 jaar en ouder) minstens één keer cannabis of marihuana heeft gebruikt, terwijl 10,6% aangeeft een van deze drugs gedurende de afgelopen 12 maanden te hebben gebruikt. Onder de 18- tot 25-jarigen zijn deze percentages respectievelijk 53,9% (“ooit”-gebruik), 28,5% (laatste 12 maanden) en 17% (laatste maand) (37).
Z dostupných národních odhadů lze získat přibližný odhad celkového počtu dospělých (ve věku 15–64 let) užívajících konopí v EU. Uvedený postup naznačuje, že zhruba 20 % celkové populace, neboli více než 62 milionů lidí konopí někdy v životě vyzkoušelo. Je-li posuzováno užívání konopí v bližším časovém úseku (prevalence v posledním roce), jedná se asi o 6 % dospělých, neboli více než 20 milionů lidí. Pro srovnání: v celonárodním průzkumu užívání drog a zdraví provedeném v roce 2003 ve Spojených státech (SAMHSA, 2003) 40,6 % dospělých (definovaných jako dvanáctiletí a starší) uvedlo, že konopí nebo marihuanu vyzkoušelo alespoň jednou a 10,6 % uvedlo jejich užití během posledních 12 měsíců. Výsledky ve věkové skupině 18–25 let byly 53,9 % (celoživotní), 28,5 % (posledních 12 měsíců) a 17 % (minulý měsíc) (37).
Der kan dannes et skøn over det samlede antal voksne (15–64 år) cannabisbrugere i EU som helhed på grundlag af de foreliggende nationale skøn. Det fremgår heraf, at ca. 20 % af den samlede befolkning, eller over 62 millioner personer, har nogensinde prøvet cannabis. Dette tal falder til ca. 6 % af de voksne, eller mere end 20 millioner personer, når den nylige brug af cannabis tages i betragtning (sidste års prævalens). Dette skal sammenholdes med resultaterne af den amerikanske nationale undersøgelse om narkotikabrug og sundhed fra 2003 (SAMHSA, 2003), hvoraf det fremgår, at 40,6 % af de voksne (defineret som 12 år og derover) havde prøvet cannabis eller marihuana mindst én gang, mens 10,6 % havde brugt disse stoffer inden for de seneste 12 måneder. Blandt de 18–25-årige var tallene 53,9 % (nogensinde), 28,5 % (de seneste 12 måneder) og 17 % (seneste måned) (37).
Olemasolevate siseriiklike määrade järgi on võimalik hinnata kanepit tarbivate täistkasvanute (15–64aastased) koguarvu ELis. See arvutus näitab, et umbes 20% kogu rahvastikust, ehk rohkem kui 62 miljonit inimest, on kunagi kanepit proovinud. Hiljutise kanepitarbimise puhul (levimus viimase aasta jooksul) on see arv umbes 6% täiskasvanutest, ehk 20 miljonit inimest. Võrdluseks olgu öeldud, et Ameerika Ühendriikides teatas uimastitarbimise ja tervise 2003. aasta riiklikus uuringus (SAMHSA, 2003) 40,6% täiskasvanutest (12aastased ja vanemad), et on proovinud kanepit või marihuaanat vähemalt ühe korra ja 10,6% teatas, et tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul. 18–25aastaste hulgas olid need näitajad 53,9% (elu jooksul), 28,5% (viimase 12 kuu jooksul) ja 17% (viimase kuu jooksul) (37).
Saatavilla olevien kansallisten arvioiden perusteella voidaan laskea kannabista käyttävien aikuisten (15–64-vuotiaat) osuus koko EU:ssa. Näin laskettuna noin 20 prosenttia koko väestöstä, eli yli 62 miljoonaa henkilöä, on joskus kokeillut kannabista. Luku laskee noin 6 prosenttiin aikuisista, eli yli 20 miljoonaan henkilöön, kun tarkastellaan kannabiksen hiljattaista käyttöä (käyttö viimeisen vuoden aikana). Vertailun vuoksi voidaan mainita, että huumeidenkäytöstä ja terveydestä Yhdysvalloissa vuonna 2003 tehdyssä kansallisessa kyselyssä (SAMHSA, 2003) 40,6 prosenttia aikuisista (12 vuotta täyttäneet) ilmoitti kokeilleensa kannabista tai marihuanaa ainakin kerran ja 10,6 prosenttia ilmoitti käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana. Luvut olivat 18–25-vuotiaiden ryhmässä 53,9 prosenttia (ainakin kerran), 28,5 prosenttia (viimeisten 12 kuukauden aikana) ja 17 prosenttia (viimeisen kuukauden aikana) (37).
Az EU egészén belül a kannabiszt használó felnőttek (15–64 évesek) összlétszámát a rendelkezésre álló országos becslésekből számíthatjuk ki. Ennek gyakorlata arra utal, hogy az EU összlakosságának körülbelül 20%-a, azaz összesen több mint 62 millió ember már kipróbálta a kannabiszt. Ez a szám a felnőttek kb. 6%-a vagy több mint 20 millió, ha a közelmúltbeli kannabiszhasználatot vesszük figyelembe (előző évi prevalencia). Összehasonlításképpen: az Egyesült Államok 2003-as országos kábítószer-használati és az egészségügyi felmérése (SAMHSA, 2003) azt mutatta, hogy a felnőttek (meghatározása a 12 évesek és idősebbek) 40,6%-a már legalább egyszer kipróbálta a kannabiszt vagy a marihuánát, 10,6% pedig elmondása szerint az előző 12 hónapban is használta. A 18–25 év közöttieknél ez az adat 53,9% (életprevalencia), 28,5% (előző 12 hónap), illetve 17% volt (előző hónap)(37).
Et anslag over det totale antallet voksne (15-64 år) som bruker cannabis i EU sett under ett, kan utledes av tilgjengelige nasjonale anslag. På grunnlag av dette har anslagsvis om lag 20 % av hele EUs befolking, eller mer enn 62 millioner mennesker, forsøkt cannabis noen gang. Tallet faller til rundt 6 % for voksne, eller i overkant av 20 millioner mennesker, når det gjelder nyere bruk av cannabis (bruk siste år). I den nasjonale undersøkelsen av narkotikabruk og helse gjennomført i USA i 2003 (United States national survey on drugs and health – SAMHSA, 2003) oppga til sammenligning 40,6 % av alle voksne (12 år og opp) at de hadde prøvd cannabis eller marihuana minst én gang, og 10,6 % at de hadde brukt et av stoffene i løpet av de siste 12 månedene. Blant 18-25-åringer var tallet 53,9 % (livstidsprevalens), 28,5 % (siste 12 måneder) og 17 % (siste måned) (37).
Dane szacunkowe co do ogólnej liczby osób dorosłych (od 15 do 64 lat) zażywających pochodne konopi indyjskich w UE jako całości można uzyskać, wykorzystując dostępne krajowe dane szacunkowe. Takie rozwiązanie sugeruje, że około 20% populacji ogólnej - ponad 62 miliony osób - spróbowało pochodnych konopi w trakcie swojego życia. Wartość ta zmniejsza się do około 6%, czyli ponad 20 milionów osób dorosłych, gdy analizuje się niedawne spożycie (rozpowszechnienie w ciągu ostatniego roku). Dla porównania, w roku 2003 w ogólnokrajowym badaniu dotyczącym zażywania narkotyków i zdrowia przeprowadzonym w Stanach Zjednoczonych (SAMHSA, 2003) 40,6% osób dorosłych (w wieku od 12 lat wzwyż) przyznało się do zażycia konopi lub marihuany przynajmniej raz w życiu, a 10,6% zażyło narkotyk w ciągu ostatnich 12 miesięcy. W grupie ludzi od 18 do 25 lat dane były następujące: 53,9% (przynajmniej jednokrotne zażycie), 28,5% (ostatnie 12 miesięcy) i 17% (ostatni miesiąc) (37).
Pe baza estimărilor naţionale existente se poate realiza o estimare a numărului total de adulţi (15–64 ani) din Uniunea Europeană care consumă canabis. Calculul sugerează că aproximativ 20 % din totalul populaţiei, adică peste 62 milioane de persoane, au consumat cel puţin o dată canabis. Cifra scade la 6 % la adulţi, adică peste 20 milioane de persoane, pentru consumul recent de canabis (prevalenţa în ultimul an). Pentru comparaţie, în cadrul studiului naţional din 2003 din Statele Unite privind consumul de droguri şi sănătatea (SAMHSA, 2003), 40,6 % dintre adulţi (definiţi ca având cel puţin 12 ani) au declarat că au consumat canabis sau marijuana cel puţin o dată, iar 10,6 % au declarat că au consumat aceste substanţe pe parcursul ultimelor 12 luni. În rândul persoanelor cu vârste între 18 şi 25 de ani, cifrele au fost de 53,9 % (pe parcursul vieţii), 28,5 % (în ultimele 12 luni) şi 17 % (în ultima lună) (37).
Odhad celkového počtu dospelých (15- až 64-ročných) užívajúcich kanabis v EÚ ako celku možno zostaviť z dostupných vnútroštátnych odhadov. Vyplynie z neho, že okolo 20 % všetkého obyvateľstva alebo vyše 62 miliónov ľudí dakedy okúsilo kanabis. Toto číslo sa vzťahuje na približne 6 % dospelých alebo na viac ako 20 miliónov ľudí, keď sa vezme do úvahy nedávne užívanie kanabisu (výskyt v poslednom roku). Na porovnanie – v národnom prieskume užívania drog a zdravia v roku 2003 v Spojených štátoch (SAMHSA, 2003) – 40,6 % dospelých (12-ročných a starších) priznalo, že aspoň raz vyskúšalo kanabis alebo marihuanu a 10,6 % uviedlo jej užitie počas predchádzajúcich 12 mesiacov. Medzi 18- až 25-ročnými to bolo 53,9 % (celoživotne), 28,5 % (za posledných 12 mesiacov) a 17 % (minulý mesiac) (37).
En uppskattning av det totala antalet vuxna (15–64 år) som använder cannabis i EU som helhet kan göras utifrån tillgängliga nationella uppskattningar. Uppskattningen tyder på att ca 20 % av invånarna totalt, eller mer än 62 miljoner människor, någon gång har testat cannabis. Siffran sjunker till ca 6 % av de vuxna, eller över 20 miljoner människor, när det gäller användning av cannabis de senaste tolv månaderna. Som jämförelse kan nämnas att i USA:s nationella undersökning om droger (SAMHSA, 2003) 2003 uppgav 40,6 % av de vuxna (12 år och äldre) att de minst en gång hade testat cannabis eller marijuana, och 10,6 % sade sig ha använt drogen under de senaste tolv månaderna. Bland invånarna i åldern 18–25 år var motsvarande siffror 53,9 % (använt någon gång), 28,5 % (använt de senaste tolv månaderna) och 17 % (använt den senaste månaden)(37).
Aprēķinu par kopējo pieaugušo (15 - 64 gadi) skaitu, kuri lieto marihuānu ES kopumā var veikt, balstoties uz pieejamajiem valstu aprēķiniem. Tādā veidā iegūstam, ka aptuveni 20% no iedzīvotājiem vai vairāk kā 62 miljoni cilvēku ir vismaz reizi lietojuši kaņepes. Šis skaitlis samazinās līdz aptuveni 6% pieaugušo jeb vairāk par 20 miljoniem cilvēku, ja tiek apskatīta nesena kaņepju lietošana (izplatība pēdējā gada laikā). Salīdzinājumam var minēt, ka 2003. gadā Savienoto Valstu nacionālā aptauja par narkotiku lietošanu un veselību (SAMHSA, 2003. g.) tika atklāts, ka 40,6 % no pieaugušajiem (definēt kā 12 gadus veci un vecāki) ir izmēģinājuši marihuānu vismaz vienu reizi, un 10,6% bija lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā. 18 līdz 25 gadus veco respondentu vidū šie rādītāji bija 53,9% (ilgtermiņa), 28,5% (pēdējo12 mēnešu laikā) un 17% (pēdējā mēneša laikā) (37).
  Predgovor  
Želeli smo pritegniti pozornost na pojavljajoče se probleme, s katerimi se srečujemo sedaj, kot sta npr. vedno večja uporaba stimulativnih drog v posameznih delih Evrope, zlasti kokaina, ali stalen porast števila mladih Evropejcev, ki eksperimentirajo z drogami.
Our annual report highlights many important areas of concern about the way drug use is impacting on both citizens and the communities in which they live. We draw attention to emerging problems with which we are now confronted, such as the rising use in parts of Europe of stimulant drugs, and cocaine in particular, or the continued growth in the number of young Europeans who are experimenting with drugs. Clearly, there is still much to be done to improve the response to drug use in Europe. Nevertheless, in this report we are also able to point to a number of positive developments, not least the overall expansion of services for those with drug problems and signs of stabilisation or even a decline in some of the more damaging aspects of this phenomenon. Thus, this report not only highlights some of the key problems that we are facing, but also sheds light on what is likely to be the way forward in effectively addressing drug problems in Europe.
Notre rapport annuel cerne un grand nombre de préoccupations importantes concernant les effets de la consommation de drogues sur les citoyens pris individuellement et sur les communautés dans lesquelles ils vivent. Nous attirons l’attention sur les nouveaux problèmes auxquels nous sommes confrontés, comme la consommation croissante, dans certaines régions d’Europe, de drogues stimulantes, en particulier de cocaïne, et l’accroissement incessant du nombre de jeunes Européens qui goûtent aux drogues. Il est clair qu’il reste beaucoup à faire pour améliorer les mesures d’endiguement de la consommation de drogues en Europe. Nous pouvons néanmoins faire état dans le présent rapport d’un certain nombre d’évolutions positives, notamment le développement général des services d’accueil pour les personnes confrontées à des problèmes de toxicomanie, ainsi que d’indices d’une stabilisation, voire d’une régression de certains des aspects les plus néfastes de ce phénomène. Le présent rapport met donc en lumière certains des problèmes essentiels auxquels nous sommes confrontés et dévoile les stratégies qui seront probablement mises en œuvre afin de lutter de manière efficace contre les drogues en Europe.
Unser Jahresbericht beleuchtet viele wichtige Bereiche, in denen die Auswirkungen des Drogenkonsums sowohl auf die Bürger als auch auf die Gemeinschaften, in denen sie leben, Anlass zu Besorgnis bieten. Wir lenken die Aufmerksamkeit auf neu aufkommende Probleme, denen wir uns jetzt stellen müssen, wie z. B. den zunehmenden Konsum von Stimulanzien und insbesondere von Kokain in einigen Teilen von Europa und den weiter steigenden experimentellen Drogenkonsum unter jungen Europäern. Es ist offensichtlich, dass noch viel zu tun bleibt, um die europäische Antwort auf Drogengebrauch wirksamer zu gestalten. Nichtsdestoweniger können wir im vorliegenden Bericht auch auf positive Entwicklungen verweisen, und dazu zählen nicht zuletzt das insgesamt größere Drogenhilfeangebot sowie Anzeichen für eine Stabilisierung bzw. sogar einen Rückgang in Bezug auf einige der Aspekte dieses Phänomens, die die schlimmsten Schäden verursachen. Somit beleuchtet der Bericht nicht nur einige Schlüsselprobleme, mit denen wir konfrontiert sind, sondern weist auch den Weg, den wir wohl beschreiten müssen, wenn wir wirksame Abhilfe für die Drogenproblematik in Europa schaffen wollen.
Nuestro informe anual destaca una preocupación generalizada sobre la forma en que la droga afecta a los ciudadanos y a las comunidades en las que viven. Queremos llamar la atención sobre nuevos problemas a los que estamos enfrentándonos, como el consumo cada vez mayor en algunas partes de Europa de drogas estimulantes -especialmente la cocaína-, o el imparable aumento del número de jóvenes europeos que prueban las drogas por curiosidad. Evidentemente, mucho queda por hacer para mejorar las formas de solucionar los problemas ligados al consumo de droga en Europa. No obstante, en este informe podemos apuntar ya algunos avances positivos, como lo son sin duda el florecimiento de los servicios de atención a los consumidores de drogas, o los signos de estabilización e incluso declive de algunos de los aspectos más nocivos de este fenómeno. Así pues, este informe no sólo subraya los principales problemas a que nos enfrentamos, sino que arroja luz sobre la vía que se perfila como más idónea para abordar en Europa los problemas ligados a las drogas.
La nostra relazione annuale evidenzia dei settori di preoccupazione, numerosi e importanti, sul modo in cui l’uso della droga esercita un impatto tanto sui cittadini quanto sulle comunità nelle quali vivono. Attiriamo l’attenzione sulle problematiche emergenti con le quali siamo attualmente confrontati, quali l’uso crescente in alcune parti dell’Europa di analettici nonché, in particolare, la cocaina o il numero sempre più crescente di giovani europei che entrano nel mondo della droga. In Europa, c’è ovviamente ancora molto da fare per migliorare la risposta all’uso di droga. Nella presente relazione siamo tuttavia in grado di rilevare un determinato numero di sviluppi positivi, non da ultimi l’espansione generale dei servizi destinati a quanti hanno problemi di droga e i segni di stabilizzazione, se non di declino, per quanto concerne alcuni degli aspetti più distruttivi di tale fenomeno. La relazione pertanto non evidenzia solo alcuni dei principali problemi cui dobbiamo far fronte, ma mette anche a fuoco quella che dovrebbe essere la futura via per rispondere efficacemente ai problemi di droga in Europa.
O nosso relatório anual coloca em destaque muitas áreas de interesse especial sobre o impacto que o consumo da droga exerce tanto sobre os cidadãos como sobre as comunidades em que estes vivem. Chamamos a atenção para problemas emergentes com que nos deparamos actualmente, tais como o crescente consumo de drogas estimulantes, e da cocaína em particular, em certas partes da Europa ou o aumento contínuo do número de jovens a experimentar drogas na Europa. Nitidamente, há ainda muito por fazer para melhorar a resposta ao consumo de drogas na Europa. Não obstante, apontamos igualmente no presente relatório para uma série de evoluções positivas, nomeadamente a expansão global de serviços para todos aqueles com problemas de toxicodependência e sinais de estabilização ou mesmo de declínio em alguns dos aspectos mais nocivos deste fenómeno. Além disso, este relatório não só destaca alguns dos principais problemas que enfrentamos, mas traz também luz àquele que será provavelmente o futuro caminho no combate eficaz aos problemas de droga na Europa.
Η ετήσια έκθεση του ΕΚΠΝΤ προβάλλει πολλούς σημαντικούς τομείς ενδιαφέροντος σχετικά με τον τρόπο με τον οποίο η χρήση ναρκωτικών επηρεάζει τους πολίτες και τις κοινωνίες στις οποίες ζουν. Εφιστούμε την προσοχή στα νέα προβλήματα που αντιμετωπίζουμε σήμερα, όπως είναι η αυξανόμενη χρήση διεγερτικών ναρκωτικών, και ειδικότερα της κοκαΐνης, σε ορισμένα μέρη της Ευρώπης, ή η συνεχής αύξηση του αριθμού των νεαρών Ευρωπαίων που δοκιμάζουν ναρκωτικά. Είναι σαφές ότι πρέπει να γίνουν ακόμη πολλά για τη βελτίωση των μέτρων αντιμετώπισης της χρήσης ναρκωτικών στην Ευρώπη. Ωστόσο, στην παρούσα έκθεση είμαστε επίσης σε θέση να καταδείξουμε διάφορες θετικές εξελίξεις, ειδικότερα τη γενική επέκταση των υπηρεσιών για όσους αντιμετωπίζουν προβλήματα ναρκωτικών καθώς και τα σημάδια σταθεροποίησης ή ακόμη και ύφεσης ορισμένων από τις πιο καταστροφικές πτυχές αυτού του φαινομένου. Ως εκ τούτου, η παρούσα έκθεση προβάλλει ορισμένα βασικά προβλήματα που αντιμετωπίζουμε και ταυτόχρονα αποκαλύπτει τις κατάλληλες στρατηγικές με στόχο την αποτελεσματική αντιμετώπιση του προβλήματος των ναρκωτικών στην Ευρώπη.
Ons jaarverslag belicht tal van belangrijke punten van ongerustheid over de invloed van drugsgebruik op de personen zelf en op de gemeenschap waarin zij leven. Wij vestigen de aandacht op nieuwe problemen waarmee wij nu te maken krijgen, zoals het toenemend gebruik van stimulerende middelen, in het bijzonder cocaïne, in bepaalde delen van Europa of het nog altijd stijgend aantal jonge Europeanen die met drugs experimenteren. Het is duidelijk dat de respons op het drugsgebruik in Europa nog veel verbetering behoeft. Niettemin kunnen we in dit verslag ook een aantal positieve ontwikkelingen melden, met name de uitbreiding van diensten voor mensen met drugsproblemen in het algemeen en tekenen van stabilisatie of zelfs afname van enkele aspecten die meer schade berokkenen. Kortom, dit verslag belicht enkele zeer belangrijke problemen waarmee wij te kampen hebben, maar werpt ook een licht op de weg die we waarschijnlijk moeten blijven volgen om de drugsproblematiek in Europa doeltreffend aan te pakken.
Výroční zpráva se zaměřuje na mnoho důležitých otázek týkajících se dopadu užívání drog jak na občany, tak na komunity, ve kterých žijí. Zpráva upozorňuje na vyvstávající problémy, jimž nyní čelíme, např. na nárůst užívání stimulujících drog, zejména kokainu, v některých částech Evropy či na neustálé zvyšování počtu mladých Evropanů, kteří s drogami experimentují. Je zřejmé, že na cestě ke zlepšení opatření přijímaných v souvislosti s užíváním drog v Evropě před námi stojí ještě mnoho úkolů. Tato zpráva však poukazuje i na řadu pozitivních trendů, jakým je celkové rozšíření služeb pro osoby s drogovými problémy, ale i stabilizace či dokonce zmírnění některých negativních aspektů souvisejících s drogovou problematikou. Zpráva tedy nejenom upozorňuje na klíčové problémy, před nimiž stojíme, ale naznačuje i kroky, které by mohly vést k efektivnímu řešení problémů souvisejících s drogami na evropské úrovni.
Årsberetningen fokuserer på mange vigtige områder, som giver anledning til bekymring med hensyn til den måde, hvorpå narkotikabrugen påvirker både borgerne og de samfund, de lever i. Den henleder opmærksomheden på de nye problemer, som vi nu står overfor, blandt andet den stigende brug i visse dele af Europa af stimulerende stoffer, navnlig kokain, eller det stadig stigende antal unge europæere, som eksperimenterer med stoffer. Det står helt klart, at der stadig skal gøres en stor indsats for, at foranstaltningerne mod narkotikabrug i Europa bliver mere effektive. Ikke desto mindre kan vi i denne beretning fremhæve en række positive udviklingstendenser, ikke mindst udbygningen af tjenester for personer med narkotikaproblemer, og tegnene på stabilisering eller endda tilbagegang inden for nogle af de mere skadelige aspekter af narkotikafænomenet. Denne beretning belyser således ikke bare de værste problemer, vi står over for, men viser også hvilke foranstaltninger, der skal træffes for at løse narkotikaproblemerne i Europa på en effektiv måde.
Meie aastaaruanne tõstab esile palju murettekitavaid valdkondi narkootikumide tarvitamise mõjust nii kodanikele kui ka ühiskonnale, kus nad elavad. Me pöörame tähelepanu praegu meie ees seisvatele kasvavatele probleemidele, nagu näiteks stimulantide, eriti kokaiini kasutamise suurenemine Euroopa mõnes piirkonnas, samuti narkootikume proovivate noorte eurooplaste jätkuv kasv. Euroopas on narkootikumide tarvitamisele reageerimisel veel päris palju vaja ära teha. Siiski saame käesolevas aruandes osutada mitmele positiivsele arengule, näiteks narkootikumide probleemidega isikutele suunatud teenuste üldine kasv ja nimetatud nähtuse mõnede kõige hävitavamate aspektide stabiliseerumise või isegi vähenemise tendents. Käesolev aruanne tõstab seega esile mõnesid meie ees seisvaid põhiprobleeme ja samas heidab valgust ka sellele, kuidas võiks Euroopas edaspidi tõhusamalt käsitleda narkootikumide probleemi.
Vuosiraporttimme tuo esiin monia tärkeitä huolenaiheita, jotka liittyvät huumeidenkäytön vaikutuksiin sekä kansalaisiin että heidän asuinyhteisöihinsä. Kiinnitämme huomiota uusiin ongelmiin, kuten piristeiden, varsinkin kokaiinin, käytön lisääntymiseen joissakin Euroopan osissa tai huumeita kokeilevien nuorten eurooppalaisten määrän jatkuvaan kasvuun. On selvästikin vielä paljon tehtävää huumeidenkäytön vastaisten toimenpiteiden parantamiseksi Euroopassa. Tässä raportissa voimme kuitenkin tuoda esiin myös joitakin myönteisiä kehityskulkuja. Näitä ovat esimerkiksi huumeongelmaisille tarkoitettujen palvelujen yleinen laajeneminen sekä merkit huumeongelman joidenkin haitallisimpien puolien kasvun pysähtymisestä tai jopa vähenemisestä. Vuosiraportissa esitetään siis joitakin pääongelmia mutta tuodaan myös esiin se, miten ilmeisesti kannattaa edetä Euroopan huumeongelmien tehokkaassa käsittelyssä.
Éves jelentésünk számos, fontos kérdésre hívja fel a figyelmet, melyek azzal kapcsolatosak, hogy a kábítószer-használat milyen hatással van a polgárokra és azokra a közösségekre, amelyekben a polgárok élnek. Olyan, újonnan megjelent problémákat taglalunk, mint a serkentőszerek - különösen a kokain - Európa egyes részeiben tapasztalt növekvő mértékű használata, vagy a kábítószereket kipróbáló európai fiatalok folyamatosan növekvő száma. Nyilvánvaló, hogy az európai kábítószer-használat problémájára adott válasz még korántsem kielégítő. Ugyanakkor jelentésünkben néhány pozitív fejleményre is rámutathatunk; ezek közé sorolhatjuk a kábítószer-problémával küzdők számára létrehozott szolgálatok általános bővülését, és a kábítószer-jelenség néhány legkárosabb aspektusa tekintetében észlelt stabilizálódásra, sőt csökkenő tendenciára utaló jeleket is. Ily módon e jelentés amellett, hogy felhívja a figyelmet néhány megoldásra váró, kulcsfontosságú problémára, egyben arra is némi fényt vet, miként lehetne előre lépni az európai kábítószer-probléma hatékony kezelése terén.
Årsrapporten setter søkelyset på alle bekymringene som er knyttet til narkotikabrukens innvirkning både på borgerne og på samfunnene de lever i. Vi henleder oppmerksomheten mot problemer vi ser er i ferd med å gripe om seg, som den økte bruken i deler av Europa av sentralstimulerende midler, og særlig kokain, eller det stadig økende antallet unge europeere som eksperimenterer med narkotika. Selvfølgelig er det mye som gjenstår for at kampen mot narkotika i Europa skal være effektiv. Men heldigvis kan vi også peke på en rekke positive utviklinger, ikke minst den generelle utbyggingen av tjenester for personer med rusproblemer og tegnene til stabilisering eller til og med tilbakegang når det gjelder en del av de mer skadelige aspektene ved fenomenet. Rapporten fokuserer altså ikke bare på de verste problemene vi står overfor, men gir også informasjon om hvordan narkotikaproblemene i Europa sannsynligvis bør håndteres for at kampen skal være effektiv.
Nasze roczne sprawozdanie kładzie nacisk na niepokojące zjawisko wpływu zażywania narkotyków zarówno na obywateli jak i społeczności, w których żyją. Zwracamy uwagę na pojawiające się problemy, z którymi musimy sobie radzić, takie jak wzrost zażywania narkotyków stymulujących, w szczególności kokainy lub ciągły wzrost liczby młodych Europejczyków eksperymentujących z narkotykami. Oczywiście, pozostaje jeszcze wiele do zrobienia, aby poprawić odzew na problem zażywania narkotyków w Europie. Mimo to, w niniejszym sprawozdaniu jesteśmy w stanie wskazać kilka pozytywnych osiągnięć, choćby dla przykładu ogólne rozszerzenie usług dla osób z problemami narkotykowymi lub oznakami stabilizacji albo nawet zanik niektórych bardziej szkodliwych aspektów tego zjawiska. Tak więc w niniejszym sprawozdaniu nie tylko podkreślono niektóre kluczowe problemy, które mamy przed sobą, lecz również wskazano kierunek, w którym musimy dążyć w celu skutecznej walki z problemem narkotykowym w Europie.
În raportul nostru anual sunt evidenţiate multe domenii importante în privinţa cărora există preocupări legate de modul în care consumul de droguri produce un impact atât asupra cetăţenilor cât şi asupra comunităţilor în care trăiesc aceştia. Atragem atenţia asupra problemelor nou apărute cu care ne confruntăm în prezent, cum sunt creşterea consumului de droguri stimulatoare, în special de cocaină, în unele părţi ale Europei, sau creşterea continuă a numărului de tineri europeni care experimentează drogurile. În mod evident, mai sunt încă multe de făcut pentru a îmbunătăţi reacţia la consumul de droguri în Europa. Cu toate acestea, putem prezenta în raportul nostru mai multe evoluţii pozitive, nu în ultimul rând extinderea serviciilor pentru persoanele cu probleme legate de droguri, precum şi semne de stabilizare şi chiar de diminuare a gravităţii situaţiei celor mai nocive aspecte ale acestui fenomen. Astfel, acest raport nu se opreşte la prezentarea câtorva dintre problemele de importanţă cheie cu care ne confruntăm, ci pune în lumină ceea ce ar putea reprezenta drumul înainte în domeniul abordării eficiente a problemei drogurilor în Europa.
Výročná správa upozorňuje na závažné problémy a nato, ako užívanie drog vplýva na občanov a komunity, v ktorých žijú. Pozornosť sme upriamili na vznikajúce problémy, s ktorými sme v súčasnosti konfrontovaní, ako je napríklad nárast užívania stimulujúcich drog, najmä kokaínu, v niektorých častiach Európy alebo zvyšujúci sa počet mladých ľudí experimentujúcich s drogami. Inými slovami, ešte stále nás čaká veľa práce pri zlepšovaní opatrení týkajúcich sa užívania drog v Európe. V tejto správe však poukazujeme aj na množstvo pozitívnych trendov ako je celkové rozšírenie služieb pre ľudí, ktorí majú problém s drogami a stabilizácia, ba dokonca zmiernenie niektorých negatívnych aspektov súvisiacich s touto problematikou. Správa nepoukazuje len na kľúčové problémy, ktorým sme vystavení ale načrtáva aj cestu, ktorou by sme sa mali vydať, aby sme dokázali efektívne riešiť problémy s drogami v Európe.
Vår årsrapport belyser många viktiga problemområden om hur drogmissbruk påverkar både medborgare och de samhällen de lever i. Vi fäster uppmärksamheten på de nya problem vi nu möter, exempelvis den ökande användningen av stimulantia, särskilt av kokain, i vissa delar av Europa eller den fortsatta ökning av antalet unga européer som experimenterar med narkotika. Helt klart återstår mycket att göra för att förbättra motåtgärderna mot narkotikamissbruk i Europa. I rapporten kan vi trots detta peka på en positiv utveckling på ett antal områden, inte minst den övergripande expansionen av tjänster för de med narkotikaproblem och tecken på stabilisering eller till och med minskning av de skadligare aspekterna av detta fenomen. Rapporten belyser alltså inte endast huvudproblemen som vi står inför utan kastar också ljus över vad som troligen kan vara vägen mot att effektivt ta itu med narkotikaproblemen i Europa.
Mūsu gada pārskats liek uzsvaru uz vairākām nopietnām rūpju jomām par veidu, kādā narkotiku lietošana ietekmē gan pilsoņus, gan sabiedrības, kurās viņi dzīvo. Mēs vēršam uzmanību uz nesen apzinātām, mūs pašreiz skarošām problēmām, kā piemēram, pieaugošā stimulantu lietošana Eiropā, un jo īpaši kokaīna lietošana vai nepārtrauktais to jauno eiropiešu skaita pieaugums, kas narkotikas izmēģina. Ir skaidrs, lai uzlabotu atbildes reakciju uz narkotiku lietošanu Eiropā, vēl ir daudz darāmā. Tomēr šajā pārskatā mēs varam norādīt uz vairākiem pozitīviem sasniegumiem, kas ietver ne tikai problemātiskajiem narkotiku lietotājiem paredzēto pakalpojumu vispārēju paplašināšanu un šī fenomena kaitīgo aspektu rādītāju nostabilizēšanos vai pat mazināšanos. Tāpēc šis pārskats ne tikai uzsver mūs skarošās pamatproblēmas, bet paver skatījumu arī uz to, kāds varētu būt risinājuma ceļš, efektīvi pievēršoties narkomānijas problēmām Eiropā.
  Predgovor  
Želeli smo pritegniti pozornost na pojavljajoče se probleme, s katerimi se srečujemo sedaj, kot sta npr. vedno večja uporaba stimulativnih drog v posameznih delih Evrope, zlasti kokaina, ali stalen porast števila mladih Evropejcev, ki eksperimentirajo z drogami.
Our annual report highlights many important areas of concern about the way drug use is impacting on both citizens and the communities in which they live. We draw attention to emerging problems with which we are now confronted, such as the rising use in parts of Europe of stimulant drugs, and cocaine in particular, or the continued growth in the number of young Europeans who are experimenting with drugs. Clearly, there is still much to be done to improve the response to drug use in Europe. Nevertheless, in this report we are also able to point to a number of positive developments, not least the overall expansion of services for those with drug problems and signs of stabilisation or even a decline in some of the more damaging aspects of this phenomenon. Thus, this report not only highlights some of the key problems that we are facing, but also sheds light on what is likely to be the way forward in effectively addressing drug problems in Europe.
Notre rapport annuel cerne un grand nombre de préoccupations importantes concernant les effets de la consommation de drogues sur les citoyens pris individuellement et sur les communautés dans lesquelles ils vivent. Nous attirons l’attention sur les nouveaux problèmes auxquels nous sommes confrontés, comme la consommation croissante, dans certaines régions d’Europe, de drogues stimulantes, en particulier de cocaïne, et l’accroissement incessant du nombre de jeunes Européens qui goûtent aux drogues. Il est clair qu’il reste beaucoup à faire pour améliorer les mesures d’endiguement de la consommation de drogues en Europe. Nous pouvons néanmoins faire état dans le présent rapport d’un certain nombre d’évolutions positives, notamment le développement général des services d’accueil pour les personnes confrontées à des problèmes de toxicomanie, ainsi que d’indices d’une stabilisation, voire d’une régression de certains des aspects les plus néfastes de ce phénomène. Le présent rapport met donc en lumière certains des problèmes essentiels auxquels nous sommes confrontés et dévoile les stratégies qui seront probablement mises en œuvre afin de lutter de manière efficace contre les drogues en Europe.
Unser Jahresbericht beleuchtet viele wichtige Bereiche, in denen die Auswirkungen des Drogenkonsums sowohl auf die Bürger als auch auf die Gemeinschaften, in denen sie leben, Anlass zu Besorgnis bieten. Wir lenken die Aufmerksamkeit auf neu aufkommende Probleme, denen wir uns jetzt stellen müssen, wie z. B. den zunehmenden Konsum von Stimulanzien und insbesondere von Kokain in einigen Teilen von Europa und den weiter steigenden experimentellen Drogenkonsum unter jungen Europäern. Es ist offensichtlich, dass noch viel zu tun bleibt, um die europäische Antwort auf Drogengebrauch wirksamer zu gestalten. Nichtsdestoweniger können wir im vorliegenden Bericht auch auf positive Entwicklungen verweisen, und dazu zählen nicht zuletzt das insgesamt größere Drogenhilfeangebot sowie Anzeichen für eine Stabilisierung bzw. sogar einen Rückgang in Bezug auf einige der Aspekte dieses Phänomens, die die schlimmsten Schäden verursachen. Somit beleuchtet der Bericht nicht nur einige Schlüsselprobleme, mit denen wir konfrontiert sind, sondern weist auch den Weg, den wir wohl beschreiten müssen, wenn wir wirksame Abhilfe für die Drogenproblematik in Europa schaffen wollen.
Nuestro informe anual destaca una preocupación generalizada sobre la forma en que la droga afecta a los ciudadanos y a las comunidades en las que viven. Queremos llamar la atención sobre nuevos problemas a los que estamos enfrentándonos, como el consumo cada vez mayor en algunas partes de Europa de drogas estimulantes -especialmente la cocaína-, o el imparable aumento del número de jóvenes europeos que prueban las drogas por curiosidad. Evidentemente, mucho queda por hacer para mejorar las formas de solucionar los problemas ligados al consumo de droga en Europa. No obstante, en este informe podemos apuntar ya algunos avances positivos, como lo son sin duda el florecimiento de los servicios de atención a los consumidores de drogas, o los signos de estabilización e incluso declive de algunos de los aspectos más nocivos de este fenómeno. Así pues, este informe no sólo subraya los principales problemas a que nos enfrentamos, sino que arroja luz sobre la vía que se perfila como más idónea para abordar en Europa los problemas ligados a las drogas.
La nostra relazione annuale evidenzia dei settori di preoccupazione, numerosi e importanti, sul modo in cui l’uso della droga esercita un impatto tanto sui cittadini quanto sulle comunità nelle quali vivono. Attiriamo l’attenzione sulle problematiche emergenti con le quali siamo attualmente confrontati, quali l’uso crescente in alcune parti dell’Europa di analettici nonché, in particolare, la cocaina o il numero sempre più crescente di giovani europei che entrano nel mondo della droga. In Europa, c’è ovviamente ancora molto da fare per migliorare la risposta all’uso di droga. Nella presente relazione siamo tuttavia in grado di rilevare un determinato numero di sviluppi positivi, non da ultimi l’espansione generale dei servizi destinati a quanti hanno problemi di droga e i segni di stabilizzazione, se non di declino, per quanto concerne alcuni degli aspetti più distruttivi di tale fenomeno. La relazione pertanto non evidenzia solo alcuni dei principali problemi cui dobbiamo far fronte, ma mette anche a fuoco quella che dovrebbe essere la futura via per rispondere efficacemente ai problemi di droga in Europa.
O nosso relatório anual coloca em destaque muitas áreas de interesse especial sobre o impacto que o consumo da droga exerce tanto sobre os cidadãos como sobre as comunidades em que estes vivem. Chamamos a atenção para problemas emergentes com que nos deparamos actualmente, tais como o crescente consumo de drogas estimulantes, e da cocaína em particular, em certas partes da Europa ou o aumento contínuo do número de jovens a experimentar drogas na Europa. Nitidamente, há ainda muito por fazer para melhorar a resposta ao consumo de drogas na Europa. Não obstante, apontamos igualmente no presente relatório para uma série de evoluções positivas, nomeadamente a expansão global de serviços para todos aqueles com problemas de toxicodependência e sinais de estabilização ou mesmo de declínio em alguns dos aspectos mais nocivos deste fenómeno. Além disso, este relatório não só destaca alguns dos principais problemas que enfrentamos, mas traz também luz àquele que será provavelmente o futuro caminho no combate eficaz aos problemas de droga na Europa.
Η ετήσια έκθεση του ΕΚΠΝΤ προβάλλει πολλούς σημαντικούς τομείς ενδιαφέροντος σχετικά με τον τρόπο με τον οποίο η χρήση ναρκωτικών επηρεάζει τους πολίτες και τις κοινωνίες στις οποίες ζουν. Εφιστούμε την προσοχή στα νέα προβλήματα που αντιμετωπίζουμε σήμερα, όπως είναι η αυξανόμενη χρήση διεγερτικών ναρκωτικών, και ειδικότερα της κοκαΐνης, σε ορισμένα μέρη της Ευρώπης, ή η συνεχής αύξηση του αριθμού των νεαρών Ευρωπαίων που δοκιμάζουν ναρκωτικά. Είναι σαφές ότι πρέπει να γίνουν ακόμη πολλά για τη βελτίωση των μέτρων αντιμετώπισης της χρήσης ναρκωτικών στην Ευρώπη. Ωστόσο, στην παρούσα έκθεση είμαστε επίσης σε θέση να καταδείξουμε διάφορες θετικές εξελίξεις, ειδικότερα τη γενική επέκταση των υπηρεσιών για όσους αντιμετωπίζουν προβλήματα ναρκωτικών καθώς και τα σημάδια σταθεροποίησης ή ακόμη και ύφεσης ορισμένων από τις πιο καταστροφικές πτυχές αυτού του φαινομένου. Ως εκ τούτου, η παρούσα έκθεση προβάλλει ορισμένα βασικά προβλήματα που αντιμετωπίζουμε και ταυτόχρονα αποκαλύπτει τις κατάλληλες στρατηγικές με στόχο την αποτελεσματική αντιμετώπιση του προβλήματος των ναρκωτικών στην Ευρώπη.
Ons jaarverslag belicht tal van belangrijke punten van ongerustheid over de invloed van drugsgebruik op de personen zelf en op de gemeenschap waarin zij leven. Wij vestigen de aandacht op nieuwe problemen waarmee wij nu te maken krijgen, zoals het toenemend gebruik van stimulerende middelen, in het bijzonder cocaïne, in bepaalde delen van Europa of het nog altijd stijgend aantal jonge Europeanen die met drugs experimenteren. Het is duidelijk dat de respons op het drugsgebruik in Europa nog veel verbetering behoeft. Niettemin kunnen we in dit verslag ook een aantal positieve ontwikkelingen melden, met name de uitbreiding van diensten voor mensen met drugsproblemen in het algemeen en tekenen van stabilisatie of zelfs afname van enkele aspecten die meer schade berokkenen. Kortom, dit verslag belicht enkele zeer belangrijke problemen waarmee wij te kampen hebben, maar werpt ook een licht op de weg die we waarschijnlijk moeten blijven volgen om de drugsproblematiek in Europa doeltreffend aan te pakken.
Výroční zpráva se zaměřuje na mnoho důležitých otázek týkajících se dopadu užívání drog jak na občany, tak na komunity, ve kterých žijí. Zpráva upozorňuje na vyvstávající problémy, jimž nyní čelíme, např. na nárůst užívání stimulujících drog, zejména kokainu, v některých částech Evropy či na neustálé zvyšování počtu mladých Evropanů, kteří s drogami experimentují. Je zřejmé, že na cestě ke zlepšení opatření přijímaných v souvislosti s užíváním drog v Evropě před námi stojí ještě mnoho úkolů. Tato zpráva však poukazuje i na řadu pozitivních trendů, jakým je celkové rozšíření služeb pro osoby s drogovými problémy, ale i stabilizace či dokonce zmírnění některých negativních aspektů souvisejících s drogovou problematikou. Zpráva tedy nejenom upozorňuje na klíčové problémy, před nimiž stojíme, ale naznačuje i kroky, které by mohly vést k efektivnímu řešení problémů souvisejících s drogami na evropské úrovni.
Årsberetningen fokuserer på mange vigtige områder, som giver anledning til bekymring med hensyn til den måde, hvorpå narkotikabrugen påvirker både borgerne og de samfund, de lever i. Den henleder opmærksomheden på de nye problemer, som vi nu står overfor, blandt andet den stigende brug i visse dele af Europa af stimulerende stoffer, navnlig kokain, eller det stadig stigende antal unge europæere, som eksperimenterer med stoffer. Det står helt klart, at der stadig skal gøres en stor indsats for, at foranstaltningerne mod narkotikabrug i Europa bliver mere effektive. Ikke desto mindre kan vi i denne beretning fremhæve en række positive udviklingstendenser, ikke mindst udbygningen af tjenester for personer med narkotikaproblemer, og tegnene på stabilisering eller endda tilbagegang inden for nogle af de mere skadelige aspekter af narkotikafænomenet. Denne beretning belyser således ikke bare de værste problemer, vi står over for, men viser også hvilke foranstaltninger, der skal træffes for at løse narkotikaproblemerne i Europa på en effektiv måde.
Meie aastaaruanne tõstab esile palju murettekitavaid valdkondi narkootikumide tarvitamise mõjust nii kodanikele kui ka ühiskonnale, kus nad elavad. Me pöörame tähelepanu praegu meie ees seisvatele kasvavatele probleemidele, nagu näiteks stimulantide, eriti kokaiini kasutamise suurenemine Euroopa mõnes piirkonnas, samuti narkootikume proovivate noorte eurooplaste jätkuv kasv. Euroopas on narkootikumide tarvitamisele reageerimisel veel päris palju vaja ära teha. Siiski saame käesolevas aruandes osutada mitmele positiivsele arengule, näiteks narkootikumide probleemidega isikutele suunatud teenuste üldine kasv ja nimetatud nähtuse mõnede kõige hävitavamate aspektide stabiliseerumise või isegi vähenemise tendents. Käesolev aruanne tõstab seega esile mõnesid meie ees seisvaid põhiprobleeme ja samas heidab valgust ka sellele, kuidas võiks Euroopas edaspidi tõhusamalt käsitleda narkootikumide probleemi.
Vuosiraporttimme tuo esiin monia tärkeitä huolenaiheita, jotka liittyvät huumeidenkäytön vaikutuksiin sekä kansalaisiin että heidän asuinyhteisöihinsä. Kiinnitämme huomiota uusiin ongelmiin, kuten piristeiden, varsinkin kokaiinin, käytön lisääntymiseen joissakin Euroopan osissa tai huumeita kokeilevien nuorten eurooppalaisten määrän jatkuvaan kasvuun. On selvästikin vielä paljon tehtävää huumeidenkäytön vastaisten toimenpiteiden parantamiseksi Euroopassa. Tässä raportissa voimme kuitenkin tuoda esiin myös joitakin myönteisiä kehityskulkuja. Näitä ovat esimerkiksi huumeongelmaisille tarkoitettujen palvelujen yleinen laajeneminen sekä merkit huumeongelman joidenkin haitallisimpien puolien kasvun pysähtymisestä tai jopa vähenemisestä. Vuosiraportissa esitetään siis joitakin pääongelmia mutta tuodaan myös esiin se, miten ilmeisesti kannattaa edetä Euroopan huumeongelmien tehokkaassa käsittelyssä.
Éves jelentésünk számos, fontos kérdésre hívja fel a figyelmet, melyek azzal kapcsolatosak, hogy a kábítószer-használat milyen hatással van a polgárokra és azokra a közösségekre, amelyekben a polgárok élnek. Olyan, újonnan megjelent problémákat taglalunk, mint a serkentőszerek - különösen a kokain - Európa egyes részeiben tapasztalt növekvő mértékű használata, vagy a kábítószereket kipróbáló európai fiatalok folyamatosan növekvő száma. Nyilvánvaló, hogy az európai kábítószer-használat problémájára adott válasz még korántsem kielégítő. Ugyanakkor jelentésünkben néhány pozitív fejleményre is rámutathatunk; ezek közé sorolhatjuk a kábítószer-problémával küzdők számára létrehozott szolgálatok általános bővülését, és a kábítószer-jelenség néhány legkárosabb aspektusa tekintetében észlelt stabilizálódásra, sőt csökkenő tendenciára utaló jeleket is. Ily módon e jelentés amellett, hogy felhívja a figyelmet néhány megoldásra váró, kulcsfontosságú problémára, egyben arra is némi fényt vet, miként lehetne előre lépni az európai kábítószer-probléma hatékony kezelése terén.
Årsrapporten setter søkelyset på alle bekymringene som er knyttet til narkotikabrukens innvirkning både på borgerne og på samfunnene de lever i. Vi henleder oppmerksomheten mot problemer vi ser er i ferd med å gripe om seg, som den økte bruken i deler av Europa av sentralstimulerende midler, og særlig kokain, eller det stadig økende antallet unge europeere som eksperimenterer med narkotika. Selvfølgelig er det mye som gjenstår for at kampen mot narkotika i Europa skal være effektiv. Men heldigvis kan vi også peke på en rekke positive utviklinger, ikke minst den generelle utbyggingen av tjenester for personer med rusproblemer og tegnene til stabilisering eller til og med tilbakegang når det gjelder en del av de mer skadelige aspektene ved fenomenet. Rapporten fokuserer altså ikke bare på de verste problemene vi står overfor, men gir også informasjon om hvordan narkotikaproblemene i Europa sannsynligvis bør håndteres for at kampen skal være effektiv.
Nasze roczne sprawozdanie kładzie nacisk na niepokojące zjawisko wpływu zażywania narkotyków zarówno na obywateli jak i społeczności, w których żyją. Zwracamy uwagę na pojawiające się problemy, z którymi musimy sobie radzić, takie jak wzrost zażywania narkotyków stymulujących, w szczególności kokainy lub ciągły wzrost liczby młodych Europejczyków eksperymentujących z narkotykami. Oczywiście, pozostaje jeszcze wiele do zrobienia, aby poprawić odzew na problem zażywania narkotyków w Europie. Mimo to, w niniejszym sprawozdaniu jesteśmy w stanie wskazać kilka pozytywnych osiągnięć, choćby dla przykładu ogólne rozszerzenie usług dla osób z problemami narkotykowymi lub oznakami stabilizacji albo nawet zanik niektórych bardziej szkodliwych aspektów tego zjawiska. Tak więc w niniejszym sprawozdaniu nie tylko podkreślono niektóre kluczowe problemy, które mamy przed sobą, lecz również wskazano kierunek, w którym musimy dążyć w celu skutecznej walki z problemem narkotykowym w Europie.
În raportul nostru anual sunt evidenţiate multe domenii importante în privinţa cărora există preocupări legate de modul în care consumul de droguri produce un impact atât asupra cetăţenilor cât şi asupra comunităţilor în care trăiesc aceştia. Atragem atenţia asupra problemelor nou apărute cu care ne confruntăm în prezent, cum sunt creşterea consumului de droguri stimulatoare, în special de cocaină, în unele părţi ale Europei, sau creşterea continuă a numărului de tineri europeni care experimentează drogurile. În mod evident, mai sunt încă multe de făcut pentru a îmbunătăţi reacţia la consumul de droguri în Europa. Cu toate acestea, putem prezenta în raportul nostru mai multe evoluţii pozitive, nu în ultimul rând extinderea serviciilor pentru persoanele cu probleme legate de droguri, precum şi semne de stabilizare şi chiar de diminuare a gravităţii situaţiei celor mai nocive aspecte ale acestui fenomen. Astfel, acest raport nu se opreşte la prezentarea câtorva dintre problemele de importanţă cheie cu care ne confruntăm, ci pune în lumină ceea ce ar putea reprezenta drumul înainte în domeniul abordării eficiente a problemei drogurilor în Europa.
Výročná správa upozorňuje na závažné problémy a nato, ako užívanie drog vplýva na občanov a komunity, v ktorých žijú. Pozornosť sme upriamili na vznikajúce problémy, s ktorými sme v súčasnosti konfrontovaní, ako je napríklad nárast užívania stimulujúcich drog, najmä kokaínu, v niektorých častiach Európy alebo zvyšujúci sa počet mladých ľudí experimentujúcich s drogami. Inými slovami, ešte stále nás čaká veľa práce pri zlepšovaní opatrení týkajúcich sa užívania drog v Európe. V tejto správe však poukazujeme aj na množstvo pozitívnych trendov ako je celkové rozšírenie služieb pre ľudí, ktorí majú problém s drogami a stabilizácia, ba dokonca zmiernenie niektorých negatívnych aspektov súvisiacich s touto problematikou. Správa nepoukazuje len na kľúčové problémy, ktorým sme vystavení ale načrtáva aj cestu, ktorou by sme sa mali vydať, aby sme dokázali efektívne riešiť problémy s drogami v Európe.
Vår årsrapport belyser många viktiga problemområden om hur drogmissbruk påverkar både medborgare och de samhällen de lever i. Vi fäster uppmärksamheten på de nya problem vi nu möter, exempelvis den ökande användningen av stimulantia, särskilt av kokain, i vissa delar av Europa eller den fortsatta ökning av antalet unga européer som experimenterar med narkotika. Helt klart återstår mycket att göra för att förbättra motåtgärderna mot narkotikamissbruk i Europa. I rapporten kan vi trots detta peka på en positiv utveckling på ett antal områden, inte minst den övergripande expansionen av tjänster för de med narkotikaproblem och tecken på stabilisering eller till och med minskning av de skadligare aspekterna av detta fenomen. Rapporten belyser alltså inte endast huvudproblemen som vi står inför utan kastar också ljus över vad som troligen kan vara vägen mot att effektivt ta itu med narkotikaproblemen i Europa.
Mūsu gada pārskats liek uzsvaru uz vairākām nopietnām rūpju jomām par veidu, kādā narkotiku lietošana ietekmē gan pilsoņus, gan sabiedrības, kurās viņi dzīvo. Mēs vēršam uzmanību uz nesen apzinātām, mūs pašreiz skarošām problēmām, kā piemēram, pieaugošā stimulantu lietošana Eiropā, un jo īpaši kokaīna lietošana vai nepārtrauktais to jauno eiropiešu skaita pieaugums, kas narkotikas izmēģina. Ir skaidrs, lai uzlabotu atbildes reakciju uz narkotiku lietošanu Eiropā, vēl ir daudz darāmā. Tomēr šajā pārskatā mēs varam norādīt uz vairākiem pozitīviem sasniegumiem, kas ietver ne tikai problemātiskajiem narkotiku lietotājiem paredzēto pakalpojumu vispārēju paplašināšanu un šī fenomena kaitīgo aspektu rādītāju nostabilizēšanos vai pat mazināšanos. Tāpēc šis pārskats ne tikai uzsver mūs skarošās pamatproblēmas, bet paver skatījumu arī uz to, kāds varētu būt risinājuma ceļš, efektīvi pievēršoties narkomānijas problēmām Eiropā.
  Poglavje 3: Konoplja  
Iz razpoložljivih nacionalnih ocen lahko dobimo oceno o skupnem številu odraslih ljudi (15–64 let), ki uživajo konopljo v vsej EU. To namiguje, da je okoli 20 % vsega prebivalstva ali več kot 62 milijonov ljudi vsaj enkrat poskusilo konopljo.
An estimate of the total number of adults (15–64 years) using cannabis in the EU as a whole can be constructed from the available national estimates. This exercise suggests that around 20 % of the total population, or over 62 million people, have ever tried cannabis. This figure falls to around 6 % of adults, or in excess of 20 million people, when the more recent use of cannabis is considered (last year prevalence). For comparison, in the 2003 United States national survey on drug use and health (SAMHSA, 2003), 40.6 % of adults (defined as 12 years and older) reported having tried cannabis or marijuana at least once and 10.6 % reported having used it during the previous 12 months. Among 18- to 25-year-olds, the figures were 53.9 % (lifetime), 28.5 % (last 12 months) and 17 % (last month) (37).
Les estimations nationales moyennes disponibles permettent d'estimer le nombre total d'adultes (15 à 64 ans) consommant du cannabis dans l'ensemble de l'UE. Ce calcul fait apparaître que près de 20 % de la population totale, soit plus de 62 millions de personnes, ont déjà goûté au cannabis. Ce chiffre tombe à quelque 6 % des adultes, soit plus de 20 millions de personnes, lorsque l'on prend en considération la consommation récente de cannabis (prévalence au cours de la dernière année). À titre de comparaison, une enquête nationale menée aux États-Unis en 2003 sur la consommation de drogue et la santé (SAMHSA, 2003) fait apparaître que 40,6 % des adultes (définis comme les personnes âgées de douze ans et plus) ont déclaré avoir essayé du cannabis ou de la marijuana au moins une fois et 10,6 % ont déclaré en avoir consommé au cours des douze mois précédents. Parmi les jeunes adultes de 18 à 25 ans, les chiffres étaient de 53,9 % (au cours de la vie), 28,5 % (douze derniers mois) et 17 % (dernier mois) (37).
A partir de las estimaciones nacionales disponibles, puede realizarse un cálculo de la cifra total de adultos (de 15 a 64 años) que consumen cannabis en la UE. Este ejercicio indica que alrededor del 20 % de la población total (más de 62 millones de personas) ha probado el cannabis alguna vez. Esta cifra baja hasta el 6 % de la población adulta (más de 20 millones de personas) si se tiene en cuenta el consumo de cannabis más reciente (prevalencia del último año). A modo de comparación, cabe señalar que, en la encuesta nacional sobre el consumo de drogas y salud realizada en Estados Unidos en 2003 (SAMHSA, 2003), un 40,6 % de los adultos encuestados (a partir de 12 años) afirma haber probado el cannabis o la marihuana por lo menos en una ocasión, y un 10,6 % declara haber consumido esta sustancia en los últimos 12 meses. El grupo de personas de 18 a 25 años de edad registra cifras del 53,9 % (a lo largo de la vida), 28,5 % (últimos 12 meses) y 17 % (último mes) (37).
Una stima del numero complessivo di adulti (15-64 anni) che fanno uso di cannabis in tutta l’Unione europea si può evincere dalle stime nazionali disponibili. Si calcola cioè che il 20% circa della popolazione totale, pari a più di 62 milioni di persone, ha provato la cannabis almeno una volta nella vita. Questa cifra precipita al 6% degli adulti (più di 20 milioni di persone) se si considera l’uso più recente (prevalenza nell’ultimo anno). A titolo di confronto, da un’indagine condotta nel 2003 a livello nazionale sul rapporto tra consumo di droga e salute (SAMSHA, 2003) emerge che il 40,6% degli adulti (definiti come soggetti di almeno 12 anni d’età) ha segnalato di aver provato la cannabis o la marijuana almeno una volta, mentre il 10,6% ha ammesso di averne fatto uso negli ultimi 12 mesi. Nella fascia d’età compresa tra i 18 e i 25 anni le percentuali erano di 53,9% (una tantum), 28,5% (ultimi 12 mesi) e 17% (ultimo mese) (37).
Ο συνολικός αριθμός των ενηλίκων (15–64 ετών) που κάνουν χρήση κάνναβης στο σύνολο της ΕΕ μπορεί να εκτιμηθεί από τις διαθέσιμες εθνικές εκτιμήσεις. Σύμφωνα με την εκτίμηση αυτή, περίπου 20 % του συνολικού πληθυσμού, ήτοι περισσότερα από 62 εκατομμύρια άτομα, έχει κάνει χρήση κάνναβης τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του. Το ποσοστό αυτό μειώνεται σε περίπου 6 % των ενηλίκων, ήτοι περισσότερα από 20 εκατομμύρια άτομα, εάν ληφθεί υπόψη η πιο πρόσφατη χρήση κάνναβης (επικράτηση κατά το τελευταίο έτος). Συγκριτικά, σύμφωνα με την εθνική έρευνα των Ηνωμένων Πολιτειών σχετικά με τη χρήση ναρκωτικών και την υγεία για το 2003 (SAMHSA, 2003), 40,6 % των ενηλίκων (οι οποίοι ορίζονται ως άτομα ηλικίας 12 ετών και άνω) ανέφερε ότι έκανε χρήση κάνναβης ή μαριχουάνας τουλάχιστον μία φορά στη ζωή του και 10,6 % ανάφερε ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το τελευταίο δωδεκάμηνο. Στα άτομα ηλικίας 18 έως 25 ετών, τα ποσοστά ήταν 53,9 % (δοκιμή τουλάχιστον μία φορά), 28,5 % (τελευταίο δωδεκάμηνο) και 17 % (τελευταίος μήνας) (37).
Op basis van de beschikbare nationale cijfers kan een schatting worden gemaakt van het totale aantal volwassenen (15-64 jaar) in de EU dat cannabis gebruikt. Het lijkt erop dat naar schatting 20% van de totale populatie, dat wil zeggen meer dan 62 miljoen mensen, ooit cannabis heeft geprobeerd. Wanneer gekeken wordt naar het recent gebruik van cannabis (de laatste 12 maanden) daalt dit cijfer naar ongeveer 6% van de volwassenen (dat is meer dan 20 miljoen mensen). Ter vergelijking: in de Amerikaanse enquête onder gezinnen over drugsgebruik (SAMHSA, 2003) wordt gemeld dat 40,6% van de volwassenen (12 jaar en ouder) minstens één keer cannabis of marihuana heeft gebruikt, terwijl 10,6% aangeeft een van deze drugs gedurende de afgelopen 12 maanden te hebben gebruikt. Onder de 18- tot 25-jarigen zijn deze percentages respectievelijk 53,9% (“ooit”-gebruik), 28,5% (laatste 12 maanden) en 17% (laatste maand) (37).
Z dostupných národních odhadů lze získat přibližný odhad celkového počtu dospělých (ve věku 15–64 let) užívajících konopí v EU. Uvedený postup naznačuje, že zhruba 20 % celkové populace, neboli více než 62 milionů lidí konopí někdy v životě vyzkoušelo. Je-li posuzováno užívání konopí v bližším časovém úseku (prevalence v posledním roce), jedná se asi o 6 % dospělých, neboli více než 20 milionů lidí. Pro srovnání: v celonárodním průzkumu užívání drog a zdraví provedeném v roce 2003 ve Spojených státech (SAMHSA, 2003) 40,6 % dospělých (definovaných jako dvanáctiletí a starší) uvedlo, že konopí nebo marihuanu vyzkoušelo alespoň jednou a 10,6 % uvedlo jejich užití během posledních 12 měsíců. Výsledky ve věkové skupině 18–25 let byly 53,9 % (celoživotní), 28,5 % (posledních 12 měsíců) a 17 % (minulý měsíc) (37).
Der kan dannes et skøn over det samlede antal voksne (15–64 år) cannabisbrugere i EU som helhed på grundlag af de foreliggende nationale skøn. Det fremgår heraf, at ca. 20 % af den samlede befolkning, eller over 62 millioner personer, har nogensinde prøvet cannabis. Dette tal falder til ca. 6 % af de voksne, eller mere end 20 millioner personer, når den nylige brug af cannabis tages i betragtning (sidste års prævalens). Dette skal sammenholdes med resultaterne af den amerikanske nationale undersøgelse om narkotikabrug og sundhed fra 2003 (SAMHSA, 2003), hvoraf det fremgår, at 40,6 % af de voksne (defineret som 12 år og derover) havde prøvet cannabis eller marihuana mindst én gang, mens 10,6 % havde brugt disse stoffer inden for de seneste 12 måneder. Blandt de 18–25-årige var tallene 53,9 % (nogensinde), 28,5 % (de seneste 12 måneder) og 17 % (seneste måned) (37).
Olemasolevate siseriiklike määrade järgi on võimalik hinnata kanepit tarbivate täistkasvanute (15–64aastased) koguarvu ELis. See arvutus näitab, et umbes 20% kogu rahvastikust, ehk rohkem kui 62 miljonit inimest, on kunagi kanepit proovinud. Hiljutise kanepitarbimise puhul (levimus viimase aasta jooksul) on see arv umbes 6% täiskasvanutest, ehk 20 miljonit inimest. Võrdluseks olgu öeldud, et Ameerika Ühendriikides teatas uimastitarbimise ja tervise 2003. aasta riiklikus uuringus (SAMHSA, 2003) 40,6% täiskasvanutest (12aastased ja vanemad), et on proovinud kanepit või marihuaanat vähemalt ühe korra ja 10,6% teatas, et tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul. 18–25aastaste hulgas olid need näitajad 53,9% (elu jooksul), 28,5% (viimase 12 kuu jooksul) ja 17% (viimase kuu jooksul) (37).
Saatavilla olevien kansallisten arvioiden perusteella voidaan laskea kannabista käyttävien aikuisten (15–64-vuotiaat) osuus koko EU:ssa. Näin laskettuna noin 20 prosenttia koko väestöstä, eli yli 62 miljoonaa henkilöä, on joskus kokeillut kannabista. Luku laskee noin 6 prosenttiin aikuisista, eli yli 20 miljoonaan henkilöön, kun tarkastellaan kannabiksen hiljattaista käyttöä (käyttö viimeisen vuoden aikana). Vertailun vuoksi voidaan mainita, että huumeidenkäytöstä ja terveydestä Yhdysvalloissa vuonna 2003 tehdyssä kansallisessa kyselyssä (SAMHSA, 2003) 40,6 prosenttia aikuisista (12 vuotta täyttäneet) ilmoitti kokeilleensa kannabista tai marihuanaa ainakin kerran ja 10,6 prosenttia ilmoitti käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana. Luvut olivat 18–25-vuotiaiden ryhmässä 53,9 prosenttia (ainakin kerran), 28,5 prosenttia (viimeisten 12 kuukauden aikana) ja 17 prosenttia (viimeisen kuukauden aikana) (37).
Az EU egészén belül a kannabiszt használó felnőttek (15–64 évesek) összlétszámát a rendelkezésre álló országos becslésekből számíthatjuk ki. Ennek gyakorlata arra utal, hogy az EU összlakosságának körülbelül 20%-a, azaz összesen több mint 62 millió ember már kipróbálta a kannabiszt. Ez a szám a felnőttek kb. 6%-a vagy több mint 20 millió, ha a közelmúltbeli kannabiszhasználatot vesszük figyelembe (előző évi prevalencia). Összehasonlításképpen: az Egyesült Államok 2003-as országos kábítószer-használati és az egészségügyi felmérése (SAMHSA, 2003) azt mutatta, hogy a felnőttek (meghatározása a 12 évesek és idősebbek) 40,6%-a már legalább egyszer kipróbálta a kannabiszt vagy a marihuánát, 10,6% pedig elmondása szerint az előző 12 hónapban is használta. A 18–25 év közöttieknél ez az adat 53,9% (életprevalencia), 28,5% (előző 12 hónap), illetve 17% volt (előző hónap)(37).
Et anslag over det totale antallet voksne (15-64 år) som bruker cannabis i EU sett under ett, kan utledes av tilgjengelige nasjonale anslag. På grunnlag av dette har anslagsvis om lag 20 % av hele EUs befolking, eller mer enn 62 millioner mennesker, forsøkt cannabis noen gang. Tallet faller til rundt 6 % for voksne, eller i overkant av 20 millioner mennesker, når det gjelder nyere bruk av cannabis (bruk siste år). I den nasjonale undersøkelsen av narkotikabruk og helse gjennomført i USA i 2003 (United States national survey on drugs and health – SAMHSA, 2003) oppga til sammenligning 40,6 % av alle voksne (12 år og opp) at de hadde prøvd cannabis eller marihuana minst én gang, og 10,6 % at de hadde brukt et av stoffene i løpet av de siste 12 månedene. Blant 18-25-åringer var tallet 53,9 % (livstidsprevalens), 28,5 % (siste 12 måneder) og 17 % (siste måned) (37).
Dane szacunkowe co do ogólnej liczby osób dorosłych (od 15 do 64 lat) zażywających pochodne konopi indyjskich w UE jako całości można uzyskać, wykorzystując dostępne krajowe dane szacunkowe. Takie rozwiązanie sugeruje, że około 20% populacji ogólnej - ponad 62 miliony osób - spróbowało pochodnych konopi w trakcie swojego życia. Wartość ta zmniejsza się do około 6%, czyli ponad 20 milionów osób dorosłych, gdy analizuje się niedawne spożycie (rozpowszechnienie w ciągu ostatniego roku). Dla porównania, w roku 2003 w ogólnokrajowym badaniu dotyczącym zażywania narkotyków i zdrowia przeprowadzonym w Stanach Zjednoczonych (SAMHSA, 2003) 40,6% osób dorosłych (w wieku od 12 lat wzwyż) przyznało się do zażycia konopi lub marihuany przynajmniej raz w życiu, a 10,6% zażyło narkotyk w ciągu ostatnich 12 miesięcy. W grupie ludzi od 18 do 25 lat dane były następujące: 53,9% (przynajmniej jednokrotne zażycie), 28,5% (ostatnie 12 miesięcy) i 17% (ostatni miesiąc) (37).
Pe baza estimărilor naţionale existente se poate realiza o estimare a numărului total de adulţi (15–64 ani) din Uniunea Europeană care consumă canabis. Calculul sugerează că aproximativ 20 % din totalul populaţiei, adică peste 62 milioane de persoane, au consumat cel puţin o dată canabis. Cifra scade la 6 % la adulţi, adică peste 20 milioane de persoane, pentru consumul recent de canabis (prevalenţa în ultimul an). Pentru comparaţie, în cadrul studiului naţional din 2003 din Statele Unite privind consumul de droguri şi sănătatea (SAMHSA, 2003), 40,6 % dintre adulţi (definiţi ca având cel puţin 12 ani) au declarat că au consumat canabis sau marijuana cel puţin o dată, iar 10,6 % au declarat că au consumat aceste substanţe pe parcursul ultimelor 12 luni. În rândul persoanelor cu vârste între 18 şi 25 de ani, cifrele au fost de 53,9 % (pe parcursul vieţii), 28,5 % (în ultimele 12 luni) şi 17 % (în ultima lună) (37).
Odhad celkového počtu dospelých (15- až 64-ročných) užívajúcich kanabis v EÚ ako celku možno zostaviť z dostupných vnútroštátnych odhadov. Vyplynie z neho, že okolo 20 % všetkého obyvateľstva alebo vyše 62 miliónov ľudí dakedy okúsilo kanabis. Toto číslo sa vzťahuje na približne 6 % dospelých alebo na viac ako 20 miliónov ľudí, keď sa vezme do úvahy nedávne užívanie kanabisu (výskyt v poslednom roku). Na porovnanie – v národnom prieskume užívania drog a zdravia v roku 2003 v Spojených štátoch (SAMHSA, 2003) – 40,6 % dospelých (12-ročných a starších) priznalo, že aspoň raz vyskúšalo kanabis alebo marihuanu a 10,6 % uviedlo jej užitie počas predchádzajúcich 12 mesiacov. Medzi 18- až 25-ročnými to bolo 53,9 % (celoživotne), 28,5 % (za posledných 12 mesiacov) a 17 % (minulý mesiac) (37).
En uppskattning av det totala antalet vuxna (15–64 år) som använder cannabis i EU som helhet kan göras utifrån tillgängliga nationella uppskattningar. Uppskattningen tyder på att ca 20 % av invånarna totalt, eller mer än 62 miljoner människor, någon gång har testat cannabis. Siffran sjunker till ca 6 % av de vuxna, eller över 20 miljoner människor, när det gäller användning av cannabis de senaste tolv månaderna. Som jämförelse kan nämnas att i USA:s nationella undersökning om droger (SAMHSA, 2003) 2003 uppgav 40,6 % av de vuxna (12 år och äldre) att de minst en gång hade testat cannabis eller marijuana, och 10,6 % sade sig ha använt drogen under de senaste tolv månaderna. Bland invånarna i åldern 18–25 år var motsvarande siffror 53,9 % (använt någon gång), 28,5 % (använt de senaste tolv månaderna) och 17 % (använt den senaste månaden)(37).
Aprēķinu par kopējo pieaugušo (15 - 64 gadi) skaitu, kuri lieto marihuānu ES kopumā var veikt, balstoties uz pieejamajiem valstu aprēķiniem. Tādā veidā iegūstam, ka aptuveni 20% no iedzīvotājiem vai vairāk kā 62 miljoni cilvēku ir vismaz reizi lietojuši kaņepes. Šis skaitlis samazinās līdz aptuveni 6% pieaugušo jeb vairāk par 20 miljoniem cilvēku, ja tiek apskatīta nesena kaņepju lietošana (izplatība pēdējā gada laikā). Salīdzinājumam var minēt, ka 2003. gadā Savienoto Valstu nacionālā aptauja par narkotiku lietošanu un veselību (SAMHSA, 2003. g.) tika atklāts, ka 40,6 % no pieaugušajiem (definēt kā 12 gadus veci un vecāki) ir izmēģinājuši marihuānu vismaz vienu reizi, un 10,6% bija lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā. 18 līdz 25 gadus veco respondentu vidū šie rādītāji bija 53,9% (ilgtermiņa), 28,5% (pēdējo12 mēnešu laikā) un 17% (pēdējā mēneša laikā) (37).
  Poglavje 2: Å ole, mlad...  
razširjenost popivanja v zadnjih 30 dneh (opredeljeno kot zaporedno pitje petih pijač ali več) se med državami zelo razlikuje.
The 30-day prevalence of binge drinking (defined as consuming at least five drinks in a row) varies considerably between countries.
la prévalence du «binge drinking» au cours des trente derniers jours (définie comme la consommation d'au moins cinq boissons d'affilée) varie considérablement selon les pays.
Hinsichtlich der 30-Tage-Prävalenz für das „Binge-Drinking“ (definiert als der Konsum von mindestens fünf alkoholischen Getränken nacheinander) sind erhebliche Unterschiede zwischen den Ländern zu verzeichnen.
La prevalencia del consumo excesivo de alcohol en 30 días (definido como el consumo mínimo de cinco bebidas alcohólicas seguidas) varía de forma considerable entre países.
(definito come il consumo di almeno cinque bevande alcoliche consecutivamente) varia notevolmente da paese a paese.
A prevalência nos últimos 30 dias do consumo excessivo de álcool (definido como o consumo de pelo menos cinco bebidas seguidas) varia consideravelmente entre países.
Η επικράτηση «binge drinking» κατά τις τελευταίες 30 ημέρες (οριζόμενη ως κατανάλωση τουλάχιστον πέντε ποτών στη σειρά) διαφέρει σημαντικά από χώρα σε χώρα.
de “laatste maand”-prevalentie van “binge drinking” (gedefinieerd als de consumptie van minimaal vijf opeenvolgende alcoholische drankjes) loopt aanzienlijk uiteen tussen landen.
Prevalence nárazového pití (definovaného jako konzumace nejméně pěti skleniček alkoholu po sobě) za posledních 30 dnů se v jednotlivých zemích výrazně liší.
Prævalensen for 'binge drinking' (defineret som indtagelse af fem eller flere genstand ved en enkelt lejlighed) inden for de seneste 30 dage varierer meget fra land til land.
Purjujoomine 30 päeva jooksul on riigiti väga erinev (seda määratletakse kui vähemalt viie joogi tarbimist üksteise järel).
niiden koululaisten osuus, jotka ovat juoneet humalahakuisesti (vähintään viisi alkoholiannosta putkeen) viimeisten 30 päivän aikana, vaihtelee voimakkaasti maiden välillä.
A lerészegedés (meghatározása egymás után öt vagy több ital elfogyasztása) 30 napos prevalenciája jelentős eltéréseket mutat az országok között.
30-dagersprevalensen for overstadig drikking (definert som inntak av minst fem alkoholenheter ved samme anledning) varierer betraktelig landene imellom.
Rozpowszechnienie ciągu picia (zdefiniowanego jako wypicie co najmniej pięciu drinków jeden za drugim) w ciągu ostatnich 30 dni różni się znacznie pomiędzy poszczególnymi krajami.
Prevalenţa pe 30 de zile a alcoolismului periodic (definit ca fiind consumul a mai puţin de cinci băuturi una după alta) variază considerabil de la o ţară la alta.
Tridsaťdňová prevalencia opitosti (definovanej vypitím aspoň piatich pohárov alkoholu po sebe) je v jednotlivých krajinách veľmi rozdielna.
Omfattningen av berusningsdrickande under 30 dagar (vilket definieras som att dricka minst fem drinkar i rad) varierar avsevärt mellan olika länder.
  Smrtni primeri zaradi u...  
Smrtni primeri zaradi uživanja ekstazija so precej redki v primerjavi s smrtnimi primeri zaradi uživanja drugih opiatov, vendar pa jih v nekaterih državah ne smemo zanemariti, izboljšali pa bi lahko tudi njihovo spremljanje.
Compared with opiate-related deaths, deaths involving ecstasy are relatively unusual but, in some countries, not negligible, and monitoring of these deaths could be improved. The description ‘ecstasy-related death’ could mean that ecstasy was mentioned on the death certificate or that it was found in the toxicological analysis (often along with other drugs) (67).
Les décès liés à l'ecstasy sont relativement rares en comparaison de ceux dus aux opiacés, mais non négligeables dans certains pays, et le suivi de ces décès pourrait être amélioré. On pourrait définir les «décès liés à l'ecstasy» comme ceux pour lesquels le certificat de décès mentionne que cette substance a été décelée dans l'analyse toxicologique (souvent en association avec d'autres drogues) (67).
Im Vergleich zu opiatbedingten Todesfällen sind Todesfälle im Zusammenhang mit Ecstasy relativ selten. In einigen Ländern ist ihre Zahl jedoch nicht zu vernachlässigen, und die Überwachung dieser Todesfälle ist verbesserungswürdig. Die Beschreibung „ecstasybedingte Todesfälle“ kann bedeuten, dass Ecstasy im Totenschein erwähnt oder in der toxikologischen Analyse nachgewiesen wurde (oft in Verbindung mit anderen Drogen) (67).
En comparación con las muertes relacionadas con opiáceos, las muertes por éxtasis son relativamente inusuales, aunque en algunos países la cifra no es desdeñable, y podría mejorarse su control. La calificación de «muerte relacionada con el éxtasis» puede deberse a la mención de la palabra «éxtasis» en el certificado de defunción o a la detección de la sustancia en los análisis toxicológicos (con frecuencia junto a otras drogas) (67).
Rispetto ai decessi dovuti agli oppiacei i decessi per ecstasy sono relativamente infrequenti, sia pur non trascurabili in taluni paesi; il monitoraggio di questo fenomeno andrebbe pertanto migliorato. La dizione “decesso correlato all’ecstasy” potrebbe significare che la sostanza è menzionata nel certificato di morte oppure che le analisi tossicologiche l’hanno evidenziata (spesso in combinazione con altre droghe) (67).
Οι θάνατοι που οφείλονται στην έκσταση είναι σχετικά λιγοστοί σε σύγκριση με τους θανάτους που οφείλονται στα οπιούχα, αλλά, σε ορισμένες χώρες, ο αριθμός τους δεν είναι αμελητέος και η παρακολούθηση των θανάτων αυτών χρήζει βελτίωσης. Η φράση «θάνατοι που συνδέονται με την έκσταση» μπορεί να σημαίνει ότι η ουσία αναφέρεται στο πιστοποιητικό θανάτου ή ότι εντοπίσθηκε στην τοξικολογική ανάλυση (συχνά σε συνδυασμό με άλλα ναρκωτικά) (67).
In vergelijking met de sterfgevallen als gevolg van opiatengebruik, is het aantal dodelijke slachtoffers in verband met ecstasy relatief zeldzaam. In sommige landen is dat aantal echter niet te verwaarlozen, en het monitoren van dergelijke sterfgevallen behoeft verbetering. De term “sterfte ten gevolge van ecstasygebruik” is nog niet eenduidig gedefinieerd en kan op dit moment worden gebruikt als ecstasy in de overlijdensakte wordt genoemd, maar ook als ecstasy tijdens een toxicologische analyse is aangetroffen (vaak in combinatie met andere drugs) (67).
Ve srovnání s úmrtími v souvislosti s opiáty jsou úmrtí zahrnující extázi relativně neobvyklá, avšak v některých zemích nikoli zanedbatelná, a sledování těchto úmrtí by se mohlo zlepšit. Označení „úmrtí související s extází“ by mohlo znamenat, že extáze byla uvedena na úmrtním listu nebo byla zjištěna v toxikologické analýze (často spolu s dalšími drogami) (67).
Sammenlignet med opiatrelaterede dødsfald er dødsfald, hvor ecstasy er involveret, forholdsvis ualmindelige, men i nogle lande ikke ubetydelige, og overvågningen af disse dødsfald kan forbedres. Udtrykket 'ecstasyrelateret dødsfald' kan forstås således, at ecstasy er nævnt i dødsattesten eller er blevet fundet ved den toksikologiske analyse (ofte sammen med andre stoffer) (67).
Ekstaasikuolemat ovat opiaattikuolemiin verrattuna melko harvinaisia, mutta niitä tapahtuu joissakin maissa merkittävä määrä, ja niiden seurantaa voitaisiin parantaa. Termi "ekstaasikuolema" voi tarkoittaa, että ekstaasi mainitaan kuolintodistuksessa tai että sitä löydetään toksikologisessa analyysissa (usein yhdessä muiden huumeiden kanssa) (67).
Az opiátokkal összefüggő halálesetekkel összehasonlítva az extasyhoz köthető halálesetek viszonylag ritkák, de néhány országban nem elhanyagolható számban fordulnak elő, ellenőrzésükön pedig még lehet fejleszteni. Az „extasyval összefüggő haláleset” megnevezés jelentheti azt, hogy az extasy szerepelt a halotti bizonyítványon, illetve hogy a toxikológiai vizsgálat kimutatta a jelenlétét (sok esetben más kábítószerekkel együtt)(67).
Sammenlignet med opiatrelaterte dødsfall forekommer ecstasyrelaterte dødsfall forholdsvis sjelden, selv om antallet i enkelte land likevel ikke er ubetydelig og kartleggingen kunne vært bedre. Beskrivelsen ”ecstasyrelatert dødsfall” kan innebære at ecstasy er nevnt på dødsattesten eller ble funnet i den toksikologiske analysen (ofte sammen med andre rusmidler) (67).
W porównaniu ze zgonami powodowanymi przez opiaty, zgony spowodowane przez ekstazy występują stosunkowo rzadko, jednak w przypadku niektórych państw nie można ich uznać na nieistotne, a monitoring takich przypadków śmiertelnych mógłby ulec poprawie. Termin „zgon spowodowany przez ekstazy” może oznaczać, że substancja ekstazy wymieniona została w akcie zgonu lub wykryto ją w trakcie badania toksykologicznego (często razem z innymi narkotykami) (67).
În comparaţie cu decesele legate de consumul de opiacee, decesele legate de consumul de Ecstasy sunt relativ neobişnuite dar, în unele ţări nu sunt neglijabile, iar monitorizarea lor ar putea fi ameliorată. Descrierea „deces legat de consumul de Ecstasy” poate însemna că Ecstasy-ul este menţionat în certificatul de deces sau că a fost identificat în cadrul analizei toxicologice (adesea împreună cu alte droguri) (67).
Pri porovnaní s úmrtiami súvisiacimi s opiátmi sú úmrtia v spojení s extázou relatívne neobvyklé, ale v niektorých krajinách nie sú zanedbateľné a sledovanie tejto úmrtnosti by sa mohlo zlepšiť. Označenie „smrť v súvislosti s extázou“ by mohlo znamenať, že extáza bola uvedená v úmrtnom liste alebo že bola zistená toxikologickou analýzou (často spolu s inými drogami) (67).
Jämfört med opiatrelaterade dödsfall är de ecstasyrelaterade dödsfallen relativt sällsynta, men i en del länder samtidigt inte försumbara och övervakningen av dessa dödsfall kan bli bättre. Termen ”ecstasyrelaterade dödsfall” kan betyda att ecstasy nämndes i dödsattesten eller påträffades vid den toxikologiska analysen (ofta tillsammans med andra droger)(67).
Salīdzinājumā ar nāves gadījumiem, kas saistīti ar opiātu lietošanu, nāves gadījumi, kas saistīti ar ekstazī lietošanu, ir relatīvi maz izplatīti, taču dažās valstīs, un to skaits nav neievērojams, būtu nepieciešams uzlabot šādu nāves gadījumu uzraudzību. Apraksts „ar ekstazī lietošanu saistīta nāve” varētu nozīmēt, ka ekstazī ir minēts miršanas apliecībā, vai arī šī viela ir tikusi atrasta toksikoloģijas analīzēs (bieži vien kopā ar citām narkotikām) (67).
  Z drogo povezani smrtni...  
V tem razdelku se izraz "z drogo povezani smrtni primeri" uporablja za smrtne primere, ki neposredno nastanejo zaradi zaužitja ene ali več drog ter se na splošno pojavijo kmalu po zaužitju ene ali več snovi.
In this section, the term ‘drug-related deaths’ is used to refer to deaths caused directly by the consumption of one or more drugs and generally occurring shortly after the consumption of the substance or substances. These deaths are known as ‘overdoses’, ‘poisonings’ or ‘drug-induced deaths’ (146).
Dans cette section, l'expression «décès liés à la drogue» fait référence aux décès directement provoqués par la consommation d'une ou plusieurs drogues et généralement survenus peu après la prise de la ou des substances. Ces décès sont aussi appelés «surdoses», «empoisonnements» ou «décès provoqués par la drogue» (146).
In diesem Abschnitt bezeichnet der Begriff „drogenbedingte Todesfälle“ jene Fälle, in denen der Tod unmittelbar durch den Konsum einer oder mehrerer Drogen verursacht wurde und in der Regel kurz nach der Einnahme der Substanz bzw. Substanzen eingetreten ist. Diese Fälle werden auch als „Überdosis“, „Vergiftung“ oder „drogeninduzierte Todesfälle“ bezeichnet (146).
En esta sección, el término «muertes relacionadas con las drogas» se utiliza para referirse a las muertes causadas directamente por el consumo de una o más drogas y que, por regla general, se producen poco tiempo después de consumir la sustancia o sustancias. Estas muertes se conocen como «sobredosis», «envenenamientos» o «muertes inducidas por drogas» (146).
In questa sezione l’espressione “decessi correlati al consumo di stupefacenti” viene usata in riferimento ai decessi direttamente provocati dal consumo di una o più sostanze stupefacenti e, in genere, occorsi poco dopo il consumo della sostanza o delle sostanze. Questi decessi sono noti come “overdose”, “avvelenamento” o "decesso indotto da stupefacenti” (146).
Na presente secção, o termo “mortes relacionadas com o consumo de droga” é utilizado para denominar as mortes directamente causadas pelo consumo de uma ou mais drogas e que se verificam pouco depois do consumo da(s) substância(s). Estas mortes são denominadas “overdoses”, “envenenamento”, ou “mortes induzidas pela droga” (146).
Στην ενότητα αυτή, ο όρος «συνδεόμενοι με τα ναρκωτικά θάνατοι» αναφέρεται σε θανάτους που οφείλονται άμεσα στην κατανάλωση μίας ή περισσότερων ουσιών και που συνήθως συμβαίνουν λίγο μετά την κατανάλωση της ουσίας ή των ουσιών. Οι θάνατοι αυτοί είναι γνωστοί ως «θάνατοι λόγω υπερβολικής δόσης», «τοξικώσεις» ή «θάνατοι οφειλόμενοι σε ναρκωτικά» (146).
In dit gedeelte worden de termen ”sterfte ten gevolge van drugsgebruik” en “drugsgerelateerde sterfte” gebruikt als verwijzing naar sterfgevallen die direct veroorzaakt zijn door de consumptie van een of meer drugs en waarbij de dood in het algemeen kort na de consumptie van die stof(fen) intreedt. Dergelijke sterfgevallen staan bekend als “overdoses”, “vergiftigingen of intoxicaties” of “door drugs geïnduceerde sterfgevallen” (146).
V tomto článku se termín „úmrtí související s drogami“ používá ve vztahu k úmrtím přímo způsobeným konzumací jedné nebo více drog, ke kterým obecně dochází v krátké době po požití dané látky nebo látek. Tato úmrtí jsou známá jako „předávkování“, „otravy“ nebo „úmrtí vyvolaná drogou“ (146).
I dette afsnit forstås begrebet 'narkotikarelaterede dødsfald' som dødsfald, der er forårsaget direkte af brugen af et eller flere stoffer, og som generelt indtræder kort tid efter indtagelsen af stoffet eller stofferne. Disse dødsfald kaldes 'overdoser', 'kroniske forgiftninger' eller 'narkotikaforårsagede dødsfald' (146).
Aruande selles osas kasutatakse mõistet „uimastitega seotud surmad” surmajuhtumite kohta, mille otseseks põhjuseks on ühe või enama narkootikumi tarbimine ja mis üldiselt leiavad aset varsti pärast asjaomase aine või ainete tarbimist. Selliste surmade kohta öeldakse ka „üledoosid”, „mürgitused” või “narkootikumidest põhjustatud surmad” (146).
Huumekuolemilla tarkoitetaan tässä kohdassa kuolemia, jotka johtuvat suoraan yhden tai usean huumeen käytöstä ja jotka tapahtuvat yleensä pian aineen tai aineiden käytön jälkeen. Näistä kuolemista käytetään nimityksiä "yliannostus", "myrkytys" tai huumeen aiheuttama kuolema" (146).
Ebben a szakaszban a „kábítószerrel összefüggő halálesetek” kifejezés azokat a haláleseteket jelenti, amelyeket közvetlenül egy vagy több kábítószer fogyasztása okoz, és általában röviddel az anyag vagy anyagok fogyasztása után következnek be. Ezeket a haláleseteket „túladagolásnak”, „mérgezésnek” vagy „kábítószer okozta halálesetnek” nevezik(146).
I denne delen brukes begrepet ”narkotikarelatert dødsfall” om dødsfall som direkte skyldes inntak av ett eller flere narkotiske stoffer og som generelt inntreffer kort tid etter at stoffet eller stoffene ble inntatt. Disse dødsfallene omtales som ”overdoser”, ”forgiftninger” eller ”narkotikainduserte dødsfall” (146).
W niniejszej części termin „zgony związane z zażywaniem narkotyków” odnosi się do zgonów spowodowanych bezpośrednio przyjęciem jednego lub więcej narkotyków i następujących krótko po zażyciu jednej lub kilku substancji. Przypadki śmiertelne tego typu znane są jako „przedawkowania”, „zatrucia” lub „zgony spowodowane przez narkotyki” (146).
În prezenta secţiune, termenul „decese legate de consumul de droguri” se foloseşte pentru a desemna decesele provocate direct de consumul de unul sau mai multe droguri şi care survin, în general, la scurt timp după consumul substanţei sau al substanţelor. Astfel de decese sunt cunoscute ca „supradoze”, „intoxicaţii” sau „decese induse de droguri” (146).
Pojem „úmrtia súvisiace s drogami“ sa v tejto časti používa na označenie úmrtí zapríčinených priamo konzumáciou jednej alebo viacerých drog, ktoré nastali krátko po užití látky alebo látok. Tieto úmrtia sú známe ako „predávkovanie“, „otrava“ alebo „drogová smrť“ (146).
I det här avsnittet avser termen ”narkotikarelaterade dödsfall” dödsfall som orsakas av konsumtion av en eller flera droger och som vanligen inträffar kort tid efter det att narkotikan konsumerats. Dessa dödsfall kallas ”överdoser”, ”förgiftningar” eller ”droginducerade dödsfall”(146).
Šajā sadaļā termins „ar narkotiku lietošanu saistītie nāves gadījumi" ir izmantots, lai apzīmētu nāves gadījumus, kurus ir tieši izraisījusi vienas vai vairāku narkotiku lietošana, un kuri ir iestājušies īsā laika periodā pēc attiecīgās vielas lietošanas. Šie nāves gadījumi ir zināmi kā „pārdozēšana”, „saindēšanās” vai „narkotiku izraisītie nāves gadījumi” (146).
  Smrtni primeri zaradi u...  
Smrtni primeri zaradi uživanja ekstazija so precej redki v primerjavi s smrtnimi primeri zaradi uživanja drugih opiatov, vendar pa jih v nekaterih državah ne smemo zanemariti, izboljšali pa bi lahko tudi njihovo spremljanje.
Compared with opiate-related deaths, deaths involving ecstasy are relatively unusual but, in some countries, not negligible, and monitoring of these deaths could be improved. The description ‘ecstasy-related death’ could mean that ecstasy was mentioned on the death certificate or that it was found in the toxicological analysis (often along with other drugs) (67).
Les décès liés à l'ecstasy sont relativement rares en comparaison de ceux dus aux opiacés, mais non négligeables dans certains pays, et le suivi de ces décès pourrait être amélioré. On pourrait définir les «décès liés à l'ecstasy» comme ceux pour lesquels le certificat de décès mentionne que cette substance a été décelée dans l'analyse toxicologique (souvent en association avec d'autres drogues) (67).
Im Vergleich zu opiatbedingten Todesfällen sind Todesfälle im Zusammenhang mit Ecstasy relativ selten. In einigen Ländern ist ihre Zahl jedoch nicht zu vernachlässigen, und die Überwachung dieser Todesfälle ist verbesserungswürdig. Die Beschreibung „ecstasybedingte Todesfälle“ kann bedeuten, dass Ecstasy im Totenschein erwähnt oder in der toxikologischen Analyse nachgewiesen wurde (oft in Verbindung mit anderen Drogen) (67).
En comparación con las muertes relacionadas con opiáceos, las muertes por éxtasis son relativamente inusuales, aunque en algunos países la cifra no es desdeñable, y podría mejorarse su control. La calificación de «muerte relacionada con el éxtasis» puede deberse a la mención de la palabra «éxtasis» en el certificado de defunción o a la detección de la sustancia en los análisis toxicológicos (con frecuencia junto a otras drogas) (67).
Rispetto ai decessi dovuti agli oppiacei i decessi per ecstasy sono relativamente infrequenti, sia pur non trascurabili in taluni paesi; il monitoraggio di questo fenomeno andrebbe pertanto migliorato. La dizione “decesso correlato all’ecstasy” potrebbe significare che la sostanza è menzionata nel certificato di morte oppure che le analisi tossicologiche l’hanno evidenziata (spesso in combinazione con altre droghe) (67).
Οι θάνατοι που οφείλονται στην έκσταση είναι σχετικά λιγοστοί σε σύγκριση με τους θανάτους που οφείλονται στα οπιούχα, αλλά, σε ορισμένες χώρες, ο αριθμός τους δεν είναι αμελητέος και η παρακολούθηση των θανάτων αυτών χρήζει βελτίωσης. Η φράση «θάνατοι που συνδέονται με την έκσταση» μπορεί να σημαίνει ότι η ουσία αναφέρεται στο πιστοποιητικό θανάτου ή ότι εντοπίσθηκε στην τοξικολογική ανάλυση (συχνά σε συνδυασμό με άλλα ναρκωτικά) (67).
In vergelijking met de sterfgevallen als gevolg van opiatengebruik, is het aantal dodelijke slachtoffers in verband met ecstasy relatief zeldzaam. In sommige landen is dat aantal echter niet te verwaarlozen, en het monitoren van dergelijke sterfgevallen behoeft verbetering. De term “sterfte ten gevolge van ecstasygebruik” is nog niet eenduidig gedefinieerd en kan op dit moment worden gebruikt als ecstasy in de overlijdensakte wordt genoemd, maar ook als ecstasy tijdens een toxicologische analyse is aangetroffen (vaak in combinatie met andere drugs) (67).
Ve srovnání s úmrtími v souvislosti s opiáty jsou úmrtí zahrnující extázi relativně neobvyklá, avšak v některých zemích nikoli zanedbatelná, a sledování těchto úmrtí by se mohlo zlepšit. Označení „úmrtí související s extází“ by mohlo znamenat, že extáze byla uvedena na úmrtním listu nebo byla zjištěna v toxikologické analýze (často spolu s dalšími drogami) (67).
Sammenlignet med opiatrelaterede dødsfald er dødsfald, hvor ecstasy er involveret, forholdsvis ualmindelige, men i nogle lande ikke ubetydelige, og overvågningen af disse dødsfald kan forbedres. Udtrykket 'ecstasyrelateret dødsfald' kan forstås således, at ecstasy er nævnt i dødsattesten eller er blevet fundet ved den toksikologiske analyse (ofte sammen med andre stoffer) (67).
Ekstaasikuolemat ovat opiaattikuolemiin verrattuna melko harvinaisia, mutta niitä tapahtuu joissakin maissa merkittävä määrä, ja niiden seurantaa voitaisiin parantaa. Termi "ekstaasikuolema" voi tarkoittaa, että ekstaasi mainitaan kuolintodistuksessa tai että sitä löydetään toksikologisessa analyysissa (usein yhdessä muiden huumeiden kanssa) (67).
Az opiátokkal összefüggő halálesetekkel összehasonlítva az extasyhoz köthető halálesetek viszonylag ritkák, de néhány országban nem elhanyagolható számban fordulnak elő, ellenőrzésükön pedig még lehet fejleszteni. Az „extasyval összefüggő haláleset” megnevezés jelentheti azt, hogy az extasy szerepelt a halotti bizonyítványon, illetve hogy a toxikológiai vizsgálat kimutatta a jelenlétét (sok esetben más kábítószerekkel együtt)(67).
Sammenlignet med opiatrelaterte dødsfall forekommer ecstasyrelaterte dødsfall forholdsvis sjelden, selv om antallet i enkelte land likevel ikke er ubetydelig og kartleggingen kunne vært bedre. Beskrivelsen ”ecstasyrelatert dødsfall” kan innebære at ecstasy er nevnt på dødsattesten eller ble funnet i den toksikologiske analysen (ofte sammen med andre rusmidler) (67).
W porównaniu ze zgonami powodowanymi przez opiaty, zgony spowodowane przez ekstazy występują stosunkowo rzadko, jednak w przypadku niektórych państw nie można ich uznać na nieistotne, a monitoring takich przypadków śmiertelnych mógłby ulec poprawie. Termin „zgon spowodowany przez ekstazy” może oznaczać, że substancja ekstazy wymieniona została w akcie zgonu lub wykryto ją w trakcie badania toksykologicznego (często razem z innymi narkotykami) (67).
În comparaţie cu decesele legate de consumul de opiacee, decesele legate de consumul de Ecstasy sunt relativ neobişnuite dar, în unele ţări nu sunt neglijabile, iar monitorizarea lor ar putea fi ameliorată. Descrierea „deces legat de consumul de Ecstasy” poate însemna că Ecstasy-ul este menţionat în certificatul de deces sau că a fost identificat în cadrul analizei toxicologice (adesea împreună cu alte droguri) (67).
Pri porovnaní s úmrtiami súvisiacimi s opiátmi sú úmrtia v spojení s extázou relatívne neobvyklé, ale v niektorých krajinách nie sú zanedbateľné a sledovanie tejto úmrtnosti by sa mohlo zlepšiť. Označenie „smrť v súvislosti s extázou“ by mohlo znamenať, že extáza bola uvedená v úmrtnom liste alebo že bola zistená toxikologickou analýzou (často spolu s inými drogami) (67).
Jämfört med opiatrelaterade dödsfall är de ecstasyrelaterade dödsfallen relativt sällsynta, men i en del länder samtidigt inte försumbara och övervakningen av dessa dödsfall kan bli bättre. Termen ”ecstasyrelaterade dödsfall” kan betyda att ecstasy nämndes i dödsattesten eller påträffades vid den toxikologiska analysen (ofta tillsammans med andra droger)(67).
Salīdzinājumā ar nāves gadījumiem, kas saistīti ar opiātu lietošanu, nāves gadījumi, kas saistīti ar ekstazī lietošanu, ir relatīvi maz izplatīti, taču dažās valstīs, un to skaits nav neievērojams, būtu nepieciešams uzlabot šādu nāves gadījumu uzraudzību. Apraksts „ar ekstazī lietošanu saistīta nāve” varētu nozīmēt, ka ekstazī ir minēts miršanas apliecībā, vai arī šī viela ir tikusi atrasta toksikoloģijas analīzēs (bieži vien kopā ar citām narkotikām) (67).
  Z drogo povezani smrtni...  
V tem razdelku se izraz "z drogo povezani smrtni primeri" uporablja za smrtne primere, ki neposredno nastanejo zaradi zaužitja ene ali več drog ter se na splošno pojavijo kmalu po zaužitju ene ali več snovi.
In this section, the term ‘drug-related deaths’ is used to refer to deaths caused directly by the consumption of one or more drugs and generally occurring shortly after the consumption of the substance or substances. These deaths are known as ‘overdoses’, ‘poisonings’ or ‘drug-induced deaths’ (146).
Dans cette section, l'expression «décès liés à la drogue» fait référence aux décès directement provoqués par la consommation d'une ou plusieurs drogues et généralement survenus peu après la prise de la ou des substances. Ces décès sont aussi appelés «surdoses», «empoisonnements» ou «décès provoqués par la drogue» (146).
In diesem Abschnitt bezeichnet der Begriff „drogenbedingte Todesfälle“ jene Fälle, in denen der Tod unmittelbar durch den Konsum einer oder mehrerer Drogen verursacht wurde und in der Regel kurz nach der Einnahme der Substanz bzw. Substanzen eingetreten ist. Diese Fälle werden auch als „Überdosis“, „Vergiftung“ oder „drogeninduzierte Todesfälle“ bezeichnet (146).
En esta sección, el término «muertes relacionadas con las drogas» se utiliza para referirse a las muertes causadas directamente por el consumo de una o más drogas y que, por regla general, se producen poco tiempo después de consumir la sustancia o sustancias. Estas muertes se conocen como «sobredosis», «envenenamientos» o «muertes inducidas por drogas» (146).
In questa sezione l’espressione “decessi correlati al consumo di stupefacenti” viene usata in riferimento ai decessi direttamente provocati dal consumo di una o più sostanze stupefacenti e, in genere, occorsi poco dopo il consumo della sostanza o delle sostanze. Questi decessi sono noti come “overdose”, “avvelenamento” o "decesso indotto da stupefacenti” (146).
Na presente secção, o termo “mortes relacionadas com o consumo de droga” é utilizado para denominar as mortes directamente causadas pelo consumo de uma ou mais drogas e que se verificam pouco depois do consumo da(s) substância(s). Estas mortes são denominadas “overdoses”, “envenenamento”, ou “mortes induzidas pela droga” (146).
Στην ενότητα αυτή, ο όρος «συνδεόμενοι με τα ναρκωτικά θάνατοι» αναφέρεται σε θανάτους που οφείλονται άμεσα στην κατανάλωση μίας ή περισσότερων ουσιών και που συνήθως συμβαίνουν λίγο μετά την κατανάλωση της ουσίας ή των ουσιών. Οι θάνατοι αυτοί είναι γνωστοί ως «θάνατοι λόγω υπερβολικής δόσης», «τοξικώσεις» ή «θάνατοι οφειλόμενοι σε ναρκωτικά» (146).
In dit gedeelte worden de termen ”sterfte ten gevolge van drugsgebruik” en “drugsgerelateerde sterfte” gebruikt als verwijzing naar sterfgevallen die direct veroorzaakt zijn door de consumptie van een of meer drugs en waarbij de dood in het algemeen kort na de consumptie van die stof(fen) intreedt. Dergelijke sterfgevallen staan bekend als “overdoses”, “vergiftigingen of intoxicaties” of “door drugs geïnduceerde sterfgevallen” (146).
V tomto článku se termín „úmrtí související s drogami“ používá ve vztahu k úmrtím přímo způsobeným konzumací jedné nebo více drog, ke kterým obecně dochází v krátké době po požití dané látky nebo látek. Tato úmrtí jsou známá jako „předávkování“, „otravy“ nebo „úmrtí vyvolaná drogou“ (146).
I dette afsnit forstås begrebet 'narkotikarelaterede dødsfald' som dødsfald, der er forårsaget direkte af brugen af et eller flere stoffer, og som generelt indtræder kort tid efter indtagelsen af stoffet eller stofferne. Disse dødsfald kaldes 'overdoser', 'kroniske forgiftninger' eller 'narkotikaforårsagede dødsfald' (146).
Aruande selles osas kasutatakse mõistet „uimastitega seotud surmad” surmajuhtumite kohta, mille otseseks põhjuseks on ühe või enama narkootikumi tarbimine ja mis üldiselt leiavad aset varsti pärast asjaomase aine või ainete tarbimist. Selliste surmade kohta öeldakse ka „üledoosid”, „mürgitused” või “narkootikumidest põhjustatud surmad” (146).
Huumekuolemilla tarkoitetaan tässä kohdassa kuolemia, jotka johtuvat suoraan yhden tai usean huumeen käytöstä ja jotka tapahtuvat yleensä pian aineen tai aineiden käytön jälkeen. Näistä kuolemista käytetään nimityksiä "yliannostus", "myrkytys" tai huumeen aiheuttama kuolema" (146).
Ebben a szakaszban a „kábítószerrel összefüggő halálesetek” kifejezés azokat a haláleseteket jelenti, amelyeket közvetlenül egy vagy több kábítószer fogyasztása okoz, és általában röviddel az anyag vagy anyagok fogyasztása után következnek be. Ezeket a haláleseteket „túladagolásnak”, „mérgezésnek” vagy „kábítószer okozta halálesetnek” nevezik(146).
I denne delen brukes begrepet ”narkotikarelatert dødsfall” om dødsfall som direkte skyldes inntak av ett eller flere narkotiske stoffer og som generelt inntreffer kort tid etter at stoffet eller stoffene ble inntatt. Disse dødsfallene omtales som ”overdoser”, ”forgiftninger” eller ”narkotikainduserte dødsfall” (146).
W niniejszej części termin „zgony związane z zażywaniem narkotyków” odnosi się do zgonów spowodowanych bezpośrednio przyjęciem jednego lub więcej narkotyków i następujących krótko po zażyciu jednej lub kilku substancji. Przypadki śmiertelne tego typu znane są jako „przedawkowania”, „zatrucia” lub „zgony spowodowane przez narkotyki” (146).
În prezenta secţiune, termenul „decese legate de consumul de droguri” se foloseşte pentru a desemna decesele provocate direct de consumul de unul sau mai multe droguri şi care survin, în general, la scurt timp după consumul substanţei sau al substanţelor. Astfel de decese sunt cunoscute ca „supradoze”, „intoxicaţii” sau „decese induse de droguri” (146).
Pojem „úmrtia súvisiace s drogami“ sa v tejto časti používa na označenie úmrtí zapríčinených priamo konzumáciou jednej alebo viacerých drog, ktoré nastali krátko po užití látky alebo látok. Tieto úmrtia sú známe ako „predávkovanie“, „otrava“ alebo „drogová smrť“ (146).
I det här avsnittet avser termen ”narkotikarelaterade dödsfall” dödsfall som orsakas av konsumtion av en eller flera droger och som vanligen inträffar kort tid efter det att narkotikan konsumerats. Dessa dödsfall kallas ”överdoser”, ”förgiftningar” eller ”droginducerade dödsfall”(146).
Šajā sadaļā termins „ar narkotiku lietošanu saistītie nāves gadījumi" ir izmantots, lai apzīmētu nāves gadījumus, kurus ir tieši izraisījusi vienas vai vairāku narkotiku lietošana, un kuri ir iestājušies īsā laika periodā pēc attiecīgās vielas lietošanas. Šie nāves gadījumi ir zināmi kā „pārdozēšana”, „saindēšanās” vai „narkotiku izraisītie nāves gadījumi” (146).
  Razprave v nacionalnih ...  
V poročevalnem obdobju so poleg podatkov o parlamentarnih razpravah, navedenih v nacionalnih poročilih Reitox, najbolj poročali o "zmanjševanju škode" ali intervencijah, ki sodijo v to kategorijo, "uživanju konoplje" ter "z drogo povezanem kriminalu in spremljajočih spremembah zakonodaje na področju drog".
Societal concerns about the drug phenomenon are reflected both in the media and in parliamentary debates. During the reporting period, among the data on parliamentary debates provided in the Reitox national reports, the most reported subjects were ‘harm reduction’ or interventions that fall under this category, ‘cannabis use’ and ‘drug-related crime and related modifications of drugs laws’.
Les préoccupations sociétales concernant le phénomène de la drogue se reflètent à la fois dans les médias et dans les débats parlementaires. Au cours de la période couverte par le rapport, parmi les données sur les débats parlementaires fournies dans les rapports nationaux Reitox, les sujets les plus fréquents ont été «la réduction des risques» ou les interventions relevant de cette catégorie, la «consommation de cannabis» et la «criminalité liée à la drogue et les modifications connexes de la législation antidrogue».
Die sozialen Fragen im Zusammenhang mit der Drogenproblematik werden sowohl in den Medien als auch in Parlamentsdebatten erörtert. Was die Parlamentsdebatten betrifft, so waren die im Berichtszeitraum am häufigsten in den Nationalen Reitox-Berichten erwähnten Themen die „Schadensminimierung“ oder Maßnahmen in diesem Zusammenhang, „Cannabiskonsum“ sowie „drogenbedingte Kriminalität und damit verbundene Änderungen der Betäubungsmittelgesetze“.
La preocupación social por el fenómeno de la droga se refleja tanto en los debates parlamentarios como en los debates en los medios de comunicación. Durante el período de realización del informe, los temas más tratados en los debates parlamentarios recogidos en los informes nacionales de la red Reitox fueron la «reducción de daños» o intervenciones que entran en esta categoría, el «consumo de cannabis», y el «delito relacionado con la droga y modificaciones de las leyes sobre drogas».
Le preoccupazioni che il fenomeno della droga suscita nella società civile si riflettono nei dibattiti che si sviluppano nelle aule parlamentari e tra gli specialisti dell’informazione. Nel periodo di riferimento della presente relazione, tra i dati relativi ai dibattiti parlamentari contenuti nelle relazioni nazionali Reitox, gli argomenti più frequenti sono stati la “riduzione dei danni” o gli interventi che comunque rientrano in questa categoria, l’“uso della cannabis” e i “reati correlati agli stupefacenti e le relative modifiche della legislazione sugli stupefacenti”.
Ο προβληματισμός της κοινωνίας σχετικά με το φαινόμενο των ναρκωτικών αντικατοπτρίζεται τόσο στα μέσα ενημέρωσης όσο και στον κοινοβουλευτικό διάλογο. Κατά τη διάρκεια της υπό εξέταση περιόδου, από τα στοιχεία σχετικά με τον κοινοβουλευτικό διάλογο που περιέχονται στις εθνικές εκθέσεις του δικτύου Reitox προκύπτει ότι τα συχνότερα αναφερόμενα θέματα ήταν «η μείωση των επιβλαβών συνεπειών» ή οι παρεμβάσεις που εμπίπτουν στην κατηγορία αυτή, «η χρήση της κάνναβης» και «η εγκληματικότητα που συνδέεται με τα ναρκωτικά και οι συναφείς τροποποιήσεις της νομοθεσίας για τα ναρκωτικά».
De maatschappelijke onrust over het drugsverschijnsel komt zowel in de media als in de parlementaire debatten tot uiting. Uit de gegevens in de nationale Reitox-verslagen kan worden afgeleid dat de volgende problemen tijdens de verslagperiode het vaakst als onderwerp van parlementaire debatten zijn gerapporteerd: “schadebeperking” (of interventies die onder deze categorie vallen), “cannabisgebruik” en “drugscriminaliteit en daarmee verband houdende wijzigingen van de drugswetgeving”.
Obavy společnosti z drogového fenoménu se odrážejí ve sdělovacích prostředcích a parlamentních debatách. Během období, které tato zpráva pokrývá, byla mezi údaji o parlamentních debatách obsažených v národních zprávách zemí zapojených do sítě Reitox nejčastěji uváděna témata „snižování škodlivých účinků drog“ nebo intervence, které spadají do této kategorie, „užívání konopí“ a „drogová kriminalita a s ní související úpravy protidrogových zákonů“.
Den omstændighed, at narkotikaspørgsmålet giver anledning til samfundsmæssig bekymring, afspejles både i medierne og i parlamentsdebatter. I indberetningsperioden var ifølge de oplysninger, der blev givet i de nationale Reitox-rapporter, de hyppigst forekommende emner i forbindelse med parlamentsdebatter 'skadesreduktion' eller 'tiltag, der falder ind under denne kategori', 'cannabisbrug' og 'narkotikarelateret kriminalitet og hermed forbundne ændringer af narkotikalovgivningen'.
Elanikkonna muret uimastiprobleemide üle kajastavad nii meedia kui ka parlamendiarutelud. Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruannetest saadud info põhjal on aruandlusperioodil parlamendiarutelude hulgas kõige enam käsitletud teemad „kahjude vähendamine” või sellesse kategooriasse kuuluvad sekkumised, „kanepi tarvitamine” ning „uimastitega seotud kuriteod ja sellega seotud muudatused uimastialases seadusandluses”.
Yhteiskunnan huoli huumeilmiöstä näkyy sekä tiedotusvälineissä että parlamentin keskusteluissa. Tarkastelujakson aikana Reitoxin kansallisten raporttien tietojen mukaan parlamentin keskusteluissa tuotiin useimmiten esille "haittojen vähentäminen" tai siihen liittyvät toimet, "kannabiksen käyttö" ja "huumerikokset ja siihen liittyvät huumelainsäädännön muutokset".
A kábítószer-jelenséggel kapcsolatos társadalmi aggályokat a média, illetve parlamenti viták is híven tükrözik. A tárgyalt időszak során a parlamenti vitákra vonatkozóan a Reitox országjelentésekben szereplő adatok tárgya leggyakrabban az „ártalomcsökkentés”, illetve más, ebbe a kategóriába sorolható intézkedések, a „kannabiszhasználat” és a „kábítószerrel összefüggő bűnözés és a drogtörvények kapcsolódó módosításai” voltak.
Bekymringen for hvilke konsekvenser narkotikafenomenet får for samfunnet, kommer til uttrykk i debatten både i media og nasjonalforsamlingene. Ifølge dataene om parlamentariske debatter i de nasjonale Reitox-rapportene er de hyppigst rapporterte temaene “skadereduksjon” eller intervensjoner som faller inn under denne kategorien, “cannabisbruk” og “narkotikarelatert kriminalitet og tilhørende endringer i narkotikalovgivningen”.
Obawy społeczne dotyczące zjawiska narkotyków odzwierciedlone są zarówno w debatach w mediach, jak i w parlamentach. Podczas okresu sprawozdawczego, wśród danych na temat debat parlamentarnych dostarczonych przez sprawozdania krajowe Reitox, tematy, które poruszano najczęściej dotyczyły „redukcji szkód” lub interwencji należących do kategorii „stosowania pochodnych konopi indyjskich” i „przestępstw związanych z narkotykami oraz odnoszących się do nich zmian w ustawodawstwie dotyczącym narkotyków”.
Preocupările societăţii cu privire la fenomenul drogurilor se reflectă atât în mass-media cât şi în dezbaterile parlamentare. Pe parcursul perioadei de raportare, printre datele privind dezbaterile parlamentare cuprinse în Rapoartele naţionale Reitox, subiectele cel mai frecvent menţionate au fost „reducerea consecinţelor negative ale consumului de droguri” sau intervenţiile care sunt cuprinse în această categorie, „consumul de canabis” şi „infracţionalitatea legată de droguri şi modificările aferente ale legislaţiei privind drogurile”.
Samhällets oro över narkotikaproblemet märks i både massmedier och parlamentariska debatter. Enligt de nationella Reitox-rapporterna var de frågor som diskuterades mest under rapporteringsperioden ”minskning av skadeverkningar” eller insatser som faller under denna kategori, ”cannabisbruk” och ”narkotikarelaterad brottslighet och ändringar av narkotikalagstiftningen till följd av sådan brottslighet”.
Sabiedrībā valdošās bažas par narkomāniju kā parādību ir atspoguļotas gan medijos, gan parlamentārajās debatēs. Atskaites periodā informācijā par parlamentārajām debatēm, kas sniegta Reitox nacionālajos ziņojumos, visbiežāk iekļautās tēmas bija „kaitējuma samazināšana” vai darbības, kas pieder pie šīs kategorijas, „kaņepju lietošana” un „ar narkotikām saistītie noziegumi un saistītās izmaiņas likumos par narkotikām”.
  Razprave v nacionalnih ...  
V poročevalnem obdobju so poleg podatkov o parlamentarnih razpravah, navedenih v nacionalnih poročilih Reitox, najbolj poročali o "zmanjševanju škode" ali intervencijah, ki sodijo v to kategorijo, "uživanju konoplje" ter "z drogo povezanem kriminalu in spremljajočih spremembah zakonodaje na področju drog".
Societal concerns about the drug phenomenon are reflected both in the media and in parliamentary debates. During the reporting period, among the data on parliamentary debates provided in the Reitox national reports, the most reported subjects were ‘harm reduction’ or interventions that fall under this category, ‘cannabis use’ and ‘drug-related crime and related modifications of drugs laws’.
Les préoccupations sociétales concernant le phénomène de la drogue se reflètent à la fois dans les médias et dans les débats parlementaires. Au cours de la période couverte par le rapport, parmi les données sur les débats parlementaires fournies dans les rapports nationaux Reitox, les sujets les plus fréquents ont été «la réduction des risques» ou les interventions relevant de cette catégorie, la «consommation de cannabis» et la «criminalité liée à la drogue et les modifications connexes de la législation antidrogue».
Die sozialen Fragen im Zusammenhang mit der Drogenproblematik werden sowohl in den Medien als auch in Parlamentsdebatten erörtert. Was die Parlamentsdebatten betrifft, so waren die im Berichtszeitraum am häufigsten in den Nationalen Reitox-Berichten erwähnten Themen die „Schadensminimierung“ oder Maßnahmen in diesem Zusammenhang, „Cannabiskonsum“ sowie „drogenbedingte Kriminalität und damit verbundene Änderungen der Betäubungsmittelgesetze“.
La preocupación social por el fenómeno de la droga se refleja tanto en los debates parlamentarios como en los debates en los medios de comunicación. Durante el período de realización del informe, los temas más tratados en los debates parlamentarios recogidos en los informes nacionales de la red Reitox fueron la «reducción de daños» o intervenciones que entran en esta categoría, el «consumo de cannabis», y el «delito relacionado con la droga y modificaciones de las leyes sobre drogas».
Le preoccupazioni che il fenomeno della droga suscita nella società civile si riflettono nei dibattiti che si sviluppano nelle aule parlamentari e tra gli specialisti dell’informazione. Nel periodo di riferimento della presente relazione, tra i dati relativi ai dibattiti parlamentari contenuti nelle relazioni nazionali Reitox, gli argomenti più frequenti sono stati la “riduzione dei danni” o gli interventi che comunque rientrano in questa categoria, l’“uso della cannabis” e i “reati correlati agli stupefacenti e le relative modifiche della legislazione sugli stupefacenti”.
Ο προβληματισμός της κοινωνίας σχετικά με το φαινόμενο των ναρκωτικών αντικατοπτρίζεται τόσο στα μέσα ενημέρωσης όσο και στον κοινοβουλευτικό διάλογο. Κατά τη διάρκεια της υπό εξέταση περιόδου, από τα στοιχεία σχετικά με τον κοινοβουλευτικό διάλογο που περιέχονται στις εθνικές εκθέσεις του δικτύου Reitox προκύπτει ότι τα συχνότερα αναφερόμενα θέματα ήταν «η μείωση των επιβλαβών συνεπειών» ή οι παρεμβάσεις που εμπίπτουν στην κατηγορία αυτή, «η χρήση της κάνναβης» και «η εγκληματικότητα που συνδέεται με τα ναρκωτικά και οι συναφείς τροποποιήσεις της νομοθεσίας για τα ναρκωτικά».
De maatschappelijke onrust over het drugsverschijnsel komt zowel in de media als in de parlementaire debatten tot uiting. Uit de gegevens in de nationale Reitox-verslagen kan worden afgeleid dat de volgende problemen tijdens de verslagperiode het vaakst als onderwerp van parlementaire debatten zijn gerapporteerd: “schadebeperking” (of interventies die onder deze categorie vallen), “cannabisgebruik” en “drugscriminaliteit en daarmee verband houdende wijzigingen van de drugswetgeving”.
Obavy společnosti z drogového fenoménu se odrážejí ve sdělovacích prostředcích a parlamentních debatách. Během období, které tato zpráva pokrývá, byla mezi údaji o parlamentních debatách obsažených v národních zprávách zemí zapojených do sítě Reitox nejčastěji uváděna témata „snižování škodlivých účinků drog“ nebo intervence, které spadají do této kategorie, „užívání konopí“ a „drogová kriminalita a s ní související úpravy protidrogových zákonů“.
Den omstændighed, at narkotikaspørgsmålet giver anledning til samfundsmæssig bekymring, afspejles både i medierne og i parlamentsdebatter. I indberetningsperioden var ifølge de oplysninger, der blev givet i de nationale Reitox-rapporter, de hyppigst forekommende emner i forbindelse med parlamentsdebatter 'skadesreduktion' eller 'tiltag, der falder ind under denne kategori', 'cannabisbrug' og 'narkotikarelateret kriminalitet og hermed forbundne ændringer af narkotikalovgivningen'.
Elanikkonna muret uimastiprobleemide üle kajastavad nii meedia kui ka parlamendiarutelud. Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa teabevõrgu riikide teabekeskuste aruannetest saadud info põhjal on aruandlusperioodil parlamendiarutelude hulgas kõige enam käsitletud teemad „kahjude vähendamine” või sellesse kategooriasse kuuluvad sekkumised, „kanepi tarvitamine” ning „uimastitega seotud kuriteod ja sellega seotud muudatused uimastialases seadusandluses”.
Yhteiskunnan huoli huumeilmiöstä näkyy sekä tiedotusvälineissä että parlamentin keskusteluissa. Tarkastelujakson aikana Reitoxin kansallisten raporttien tietojen mukaan parlamentin keskusteluissa tuotiin useimmiten esille "haittojen vähentäminen" tai siihen liittyvät toimet, "kannabiksen käyttö" ja "huumerikokset ja siihen liittyvät huumelainsäädännön muutokset".
A kábítószer-jelenséggel kapcsolatos társadalmi aggályokat a média, illetve parlamenti viták is híven tükrözik. A tárgyalt időszak során a parlamenti vitákra vonatkozóan a Reitox országjelentésekben szereplő adatok tárgya leggyakrabban az „ártalomcsökkentés”, illetve más, ebbe a kategóriába sorolható intézkedések, a „kannabiszhasználat” és a „kábítószerrel összefüggő bűnözés és a drogtörvények kapcsolódó módosításai” voltak.
Bekymringen for hvilke konsekvenser narkotikafenomenet får for samfunnet, kommer til uttrykk i debatten både i media og nasjonalforsamlingene. Ifølge dataene om parlamentariske debatter i de nasjonale Reitox-rapportene er de hyppigst rapporterte temaene “skadereduksjon” eller intervensjoner som faller inn under denne kategorien, “cannabisbruk” og “narkotikarelatert kriminalitet og tilhørende endringer i narkotikalovgivningen”.
Obawy społeczne dotyczące zjawiska narkotyków odzwierciedlone są zarówno w debatach w mediach, jak i w parlamentach. Podczas okresu sprawozdawczego, wśród danych na temat debat parlamentarnych dostarczonych przez sprawozdania krajowe Reitox, tematy, które poruszano najczęściej dotyczyły „redukcji szkód” lub interwencji należących do kategorii „stosowania pochodnych konopi indyjskich” i „przestępstw związanych z narkotykami oraz odnoszących się do nich zmian w ustawodawstwie dotyczącym narkotyków”.
Preocupările societăţii cu privire la fenomenul drogurilor se reflectă atât în mass-media cât şi în dezbaterile parlamentare. Pe parcursul perioadei de raportare, printre datele privind dezbaterile parlamentare cuprinse în Rapoartele naţionale Reitox, subiectele cel mai frecvent menţionate au fost „reducerea consecinţelor negative ale consumului de droguri” sau intervenţiile care sunt cuprinse în această categorie, „consumul de canabis” şi „infracţionalitatea legată de droguri şi modificările aferente ale legislaţiei privind drogurile”.
Samhällets oro över narkotikaproblemet märks i både massmedier och parlamentariska debatter. Enligt de nationella Reitox-rapporterna var de frågor som diskuterades mest under rapporteringsperioden ”minskning av skadeverkningar” eller insatser som faller under denna kategori, ”cannabisbruk” och ”narkotikarelaterad brottslighet och ändringar av narkotikalagstiftningen till följd av sådan brottslighet”.
Sabiedrībā valdošās bažas par narkomāniju kā parādību ir atspoguļotas gan medijos, gan parlamentārajās debatēs. Atskaites periodā informācijā par parlamentārajām debatēm, kas sniegta Reitox nacionālajos ziņojumos, visbiežāk iekļautās tēmas bija „kaitējuma samazināšana” vai darbības, kas pieder pie šīs kategorijas, „kaņepju lietošana” un „ar narkotikām saistītie noziegumi un saistītās izmaiņas likumos par narkotikām”.
  Poglavje 7: VpraÅ¡anja ...  
V Latviji so rutinski podatki ministrstva za notranje zadeve pokazali, da je leta 2003 2,8 % (3,1 % leta 2002) vseh kaznivih dejanj storjenih, ko so bili storilci pod vplivom narkotičnih ali psihotropnih snovi (latvijsko nacionalno poročilo).
In Latvia, routine data from the Ministry of Interior showed that 2.8 % of all detected crimes in 2003 (3.1 % in 2002) were committed by offenders who were under the influence of narcotic substances (Latvian national report).
En Lettonie, les données génériques émanant du ministère de l'intérieur font apparaître que 2,8 % de tous les crimes et délits recensés en 2003 (3,1 % en 2002) ont été commis par des délinquants qui étaient sous l'influence de stupéfiants (rapport national letton).
In Lettland wurden routinemäßig erhobenen Daten des Innenministeriums zufolge 2,8 % aller im Jahr 2003 aufgedeckten Straftaten (3,1 % im Jahr 2002) unter dem Einfluss von Suchtmitteln begangen (Nationaler Bericht Lettlands).
En Letonia, los datos rutinarios del Ministerio de Interior revelan que el 2,8 % de los delitos detectados en 2003 (el 3,1 % en 2002) fueron cometidos por delincuentes que se encontraban bajo la influencia de sustancias narcóticas (informe nacional letón).
In Lettonia i dati routinari forniti dal ministero degli Interni mostrano che il 2,8% di tutti i reati rilevati nel 2003 (3,1% nel 2002) sono stati perpetrati da soggetti sotto l’influsso di sostanze stupefacenti (relazione nazionale lettone).
Στη Λεττονία, συστηματικά στοιχεία του Υπουργείου Εσωτερικών έδειξαν ότι 2,8 % του συνόλου των εγκλημάτων που διερευνήθηκαν το 2003 (3,1 % το 2002) διαπράχθηκαν από δράστες υπό την επήρεια ναρκωτικών ουσιών (εθνική έκθεση Λεττονίας).
Uit standaardgegevens van het ministerie van Binnenlandse Zaken in Letland blijkt dat 2,8% van alle geconstateerde misdaden onder invloed van verdovende middelen is gepleegd (3,1% in 2003) (Lets nationaal verslag).
V Lotyšsku běžné údaje z Ministerstva vnitra doložily, že 2,8 % všech trestných činů zjištěných v roce 2003 (3,1 % v roce 2002) bylo spácháno pachateli, kteří byli pod vlivem narkotických látek (lotyšská národní zpráva).
I Letland viste rutinemæssige data fra Indenrigsministeriet, at 2,8 % af alle afslørede forbrydelser i 2003 (3,1 % i 2002) blev begået af lovovertrædere, som var under indflydelse af narkotiske stoffer (Letlands nationale rapport).
Ajavahemikus 1998–2003 kasvas „aruannete“ arv uimastialaste seaduste rikkumise kohta enamikus ELi riikides. Kasv oli eriti märkimisväärne (kaks korda või rohkem) Eestis ja Poolas. Samas vähenes „aruannete” arv 2003. aastal Belgias, Hispaanias, Itaalias (alates 2001. aastast), Ungaris, Maltal, Austrias ja Sloveenias (alates 2002. aastast) (172).
Latviassa sisäministeriön rutiininomaisesti keräämistä tiedoista ilmenee, että 2,8 prosenttia kaikista vuonna 2003 havaituista rikoksista (3,1 % vuonna 2002) oli tehty huumeiden vaikutuksen alaisena (Latvian kansallinen raportti).
Lettországban a Belügyminisztériumtól származó rutinadatokból kitűnt, hogy 2003-ban az összes felderített bűncselekmény 2,8%-át (2002-ben 3,1%-át) követték el narkotikumok befolyása alatt álló személyek (Lettország országjelentése).
I Latvia viste rutinedata fra innenriksdepartementet at 2,8 % av alle etterforskede lovbrudd i 2003 (3,1 % i 2002) ble begått av personer som var påvirket av narkotiske stoffer (Latvias nasjonale rapport).
Na Łotwie dane rutynowe pochodzące z Ministerstwa Spraw Wewnętrznych wykazały, że 2,8% wszystkich wykrytych w roku 2003 przestępstw (3,1% w roku 2002) popełnione było przez przestępców pod wpływem substancji odurzających (Sprawozdanie krajowe Łotwy).
În Letonia, datele de rutină furnizate de Ministerul de interne au arătat că 2,8 % din totalul infracţiunilor identificate în 2003 (3,1 % în 2002) au fost comise sub influenţa stupefiantelor (raportul naţional al Letoniei).
V Lotyšsku rutinné údaje ministerstva vnútra ukázali, že 2,8 % všetkých zistených trestných činov v roku 2003 (3,1 % v roku 2002) bolo spáchaných páchateľmi pod vplyvom omamných látok (lotyšská národná správa).
I Lettland visar rutindata från inrikesministeriet att 2,8 % av alla brott som upptäcktes år 2003 (3,1 % år 2002) begicks av brottslingar som var påverkade av narkotika (Lettlands nationella rapport).
Latvijā regulārie Iekšlietu ministrijas dati atklāj, ka 2,8% no visiem atklātajiem noziegumiem 2003. gadā (3,1 % 2002. gadā) ir izdarījuši pārkāpēji, kas atradušies narkotisko vielu ietekmē (Latvijas nacionālais ziņojums).
  Preprečevanje hepatitisa  
Čeprav je zdravljenje hepatitisa C na voljo v vseh državah, uživalci drog v praksi do njega težko pridejo. Smernice zdravljenja so pomembno orodje za zagotavljanje zdravljenja hepatitisa C, zato je Center leta 2003/2004 opravil analizo smernic za zdravljenje (145).
Hepatitis B immunisation campaigns are often combined with hepatitis A vaccinations and hepatitis C virus counselling, testing and referral. Even though hepatitis C treatment is offered in all countries, access can in practice be difficult for drug users. As official medical guidelines are considered an important tool in steering the provision of hepatitis C treatment, in 2003–04 they were the subject of an analysis by the EMCDDA (145). Most guidelines recommend that drug users are treated after they have come off drugs or have been stable on an oral substitution treatment for a period of time that can vary from three months to two years. The more recent the guidance documents are, the more likely they are to take into account research showing the benefits for drug users of a multidisciplinary approach to treatment by teams of hepatologists and drug use specialists. The recent increase in national guidance is likely to improve treatment options and enhance outcomes for drug users.
Les campagnes de vaccination contre l'hépatite B sont souvent combinées avec celles de l'hépatite A et avec des campagnes de conseil, de dépistage et de traitement du virus de l'hépatite C. Même si un traitement pour l'hépatite C est proposé dans tous les pays, dans la pratique, l'accès au traitement peut être difficile pour les usagers de drogue. Étant donné que les lignes directrices médicales officielles sont considérées comme un outil important d'orientation de la fourniture du traitement de l'hépatite C, elles ont fait l'objet d'une analyse par l'OEDT en 2003-2004 (145). La plupart des lignes directrices recommandent que les usagers de drogue soient traités après une cure de désintoxication ou après avoir suivi régulièrement un traitement de substitution orale pendant une période pouvant aller de trois mois à deux ans. Plus les documents d'orientation sont récents, plus il est probable qu'ils prennent en compte les recherches mettant en évidence les avantages d'une approche pluridisciplinaire du traitement des usagers de drogue par des équipes d'hépatologues et de spécialistes en addiction. La multiplication récente des lignes directrices nationales devrait améliorer les options de traitement et les résultats de ces traitements pour les usagers de drogue.
Hepatitis-B-Immunisierungskampagnen werden häufig mit Hepatitis-A-Impfungen und Beratungen, Untersuchungen sowie Überweisungen im Zusammenhang mit dem Hepatitis-C-Virus kombiniert. Eine Behandlung von Hepatitis C wird zwar in allen Ländern angeboten, der Zugang für Drogenkonsumenten ist jedoch unter Umständen in der Praxis schwierig. Da offizielle medizinische Leitlinien als wichtiges Instrument im Hinblick auf die Steuerung der Bereitstellung von Hepatitis-C-Behandlungen angesehen werden, führte die EBDD im Zeitraum 2003/2004 eine Analyse dieser Leitlinien durch (145). In den meisten Leitlinien wird empfohlen, dass Drogenkonsumenten erst behandelt werden sollten, wenn sie drogenfrei sind oder über einen bestimmten Zeitraum, der zwischen drei Monaten und zwei Jahren variieren kann, ohne Zwischenfall an einer oralen Substitutionstherapie teilgenommen haben. Jüngere Leitliniendokumente berücksichtigen in zunehmendem Maße Forschungen, die belegen, welche Vorteile für Drogenkonsumenten ein multidisziplinäres Behandlungskonzept bietet, in das Teams aus Hepatologen und Drogenexperten eingebunden sind. Die in jüngster Zeit in zunehmendem Maße veröffentlichten nationalen Leitlinien werden wahrscheinlich zu einer Verbesserung der Behandlungsmöglichkeiten und der Ergebnisse für Drogenkonsumenten führen.
Le campagne vaccinali contro l’epatite B sono spesso associate a vaccinazioni per l’epatite A nonché a consulenza, test e segnalazioni sul virus dell'epatite C. Benché in tutti i paesi venga offerto un trattamento per l’epatite C, l’accesso alla terapia può – nella pratica – essere difficoltoso per i consumatori di droga. Dal momento che le linee guida mediche ufficiali sono considerate uno strumento importante per orientare la fornitura della terapia dell’epatite C, nel 2003-2004 queste linee guida sono state oggetto di analisi da parte dell’OEDT (145). La maggior parte delle linee guida suggeriscono, nel caso dei consumatori di droga, di avviare la terapia soltanto dopo la disintossicazione o dopo un periodo di stabilizzazione con una terapia orale sostitutiva per un periodo di tempo che può andare da tre mesi a due anni. Più recenti sono i documenti orientativi, più è probabile che essi tengano conto degli studi che dimostrano i benefici per i consumatori di droga di un approccio terapeutico pluridisciplinare da parte di équipe di epatologi e specialisti dell’uso di droga. Il recente aumento degli orientamenti a livello nazionale può migliorare sia le opzioni terapeutiche sia i risultati per i tossicodipendenti.
As campanhas de vacinação contra a hepatite B são frequentemente combinadas com a vacinação contra a hepatite A e o aconselhamento, análises e encaminhamento no que se refere ao vírus da hepatite C. Apesar do tratamento da hepatite C ser oferecido em todos os países, o acesso pode ser, na prática, difícil para os consumidores de droga. Dado que as directrizes médicas oficiais são consideradas um instrumento importante na orientação para o tratamento da hepatite C, o OEDT sujeitou-as a uma análise em 2003–2004 (145). A maior parte das directrizes recomenda que os consumidores de droga sejam tratados após terem deixado de consumir ou depois de terem estabilizado com um tratamento de substituição oral por um período que pode variar entre três meses e dois anos. Quanto mais recentes são as directrizes, mais provável é que tenham em conta estudos que demonstram os benefícios para os consumidores de uma abordagem multidisciplinar ao tratamento efectuada através de equipas de hepatologistas e especialistas em toxicodependência. O recente aumento das directrizes nacionais poderá melhorar as opções de tratamento e os seus resultados para os consumidores de droga.
Οι εκστρατείες ανοσοποίησης κατά της ηπατίτιδας B συνδυάζονται συχνά με εμβολιασμούς κατά της ηπατίτιδας A και με την παροχή συμβουλών, τη διενέργεια εξετάσεων και την παραπομπή σε θεραπεία για τον ιό της ηπατίτιδας C. Μολονότι θεραπεία για την ηπατίτιδα C παρέχεται σε όλες τις χώρες, η πρόσβαση σε αυτή μπορεί να είναι δύσκολη στην πράξη για τους χρήστες ναρκωτικών. Καθώς οι επίσημες ιατρικές κατευθυντήριες γραμμές θεωρούνται σημαντικό μέσο για τον συντονισμό της παροχής θεραπείας για την ηπατίτιδα C, το 2003–04 οι κατευθυντήριες αυτές γραμμές αποτέλεσαν αντικείμενο ανάλυσης από το ΕΚΠΝΤ (145). Οι περισσότερες κατευθυντήριες γραμμές συνιστούν να υποβάλλονται οι χρήστες ναρκωτικών σε θεραπεία αφού σταματήσουν τη χρήση ουσιών ή αφού σταθεροποιηθούν σε μια θεραπεία υποκατάστασης διά του στόματος για ένα διάστημα που μπορεί να κυμαίνεται από τρεις μήνες έως δύο χρόνια. Όσο πιο πρόσφατα είναι τα καθοδηγητικά έγγραφα τόσο πιο πιθανό είναι να λαμβάνουν υπόψη τις έρευνες που δείχνουν τα οφέλη που παρέχει στους χρήστες ναρκωτικών η πολυεπιστημονική προσέγγιση της θεραπείας από ομάδες ηπατολόγων και ειδικών σε θέματα τοξικομανίας. Η πρόσφατη αύξηση εθνικών κατευθυντήριων γραμμών είναι πιθανό να βελτιώσει τις θεραπευτικές επιλογές και τα αποτελέσματα για τους χρήστες ναρκωτικών.
Campagnes voor een HBV-immunisatie worden vaak gecombineerd met hepatitis-A-vaccinaties en met voorlichting, tests en verwijzingen met betrekking tot hepatitis C. Hoewel er in alle landen HCV-behandelingen worden aangeboden, kunnen deze in de praktijk moeilijk toegankelijk zijn voor drugsgebruikers. Aangezien officiële medische richtsnoeren als een belangrijk instrument worden beschouwd voor het aansturen van het aanbod aan HCV-behandelingen, heeft het EWDD de situatie op dit gebied in 2003-2004 aan een analyse onderworpen (145). In de meeste richtsnoeren wordt aanbevolen met de behandeling van drugsgebruikers te beginnen als zij drugsvrij zijn of gedurende een bepaalde periode (variërend van drie maanden tot twee jaar) stabiel op een substitutiebehandeling reageren. Naarmate de documenten van recenter datum zijn, wordt er ook meer rekening gehouden met onderzoeken die aantonen dat drugsgebruikers profijt hebben van een multidisciplinaire behandelaanpak door teams bestaande uit internisten/leverspecialisten en gespecialiseerde drugshulpverleners. Waarschijnlijk zal de recente toename van nationale richtsnoerdocumenten de behandelmogelijkheden voor drugsgebruikers vergroten en tot betere behandelresultaten leiden.
Kampaně zaměřené na imunizaci proti hepatitidě typu B se často kombinují s vakcinací proti hepatitidě typu A a s poradenstvím o viru hepatitidy typu C, testováním a doporučením k vyšetření. Ačkoli léčbu hepatitidy typu C nabízejí všechny země, pro uživatele drog může být obtížně dostupná. Vzhledem k tomu, že jsou oficiální zdravotnické směrnice považovány za důležitý nástroj v řízení poskytování léčby hepatitidy typu C, byly v letech 2003–2004 předmětem rozboru prováděného ze strany EMCDDA (145). Většina pokynů doporučuje, aby byli uživatelé drog v léčení poté, co přestanou drogy brát nebo až budou stabilní na orálním substitučním léčení po dobu, která se může pohybovat od tří měsíců až do dvou let. Čím budou pokyny novější, tím bude pravděpodobnější, že přihlédnou k výsledkům výzkumu dokazujícím, jak je při léčení pro uživatele drog přínosný multidisciplinární přístup zajišťovaný týmem hepatologů a specialistů na užívání drog. Nedávný rozvoj poradenské činnosti na vnitrostátní úrovni pravděpodobně zlepší možnosti léčby a výsledky pro uživatele drog.
Hepatitis B-immuniseringskampagner kombineres ofte med hepatitis A-vaccinationer og hepatitis C virus-rådgivning, -testning og -henvisning. Selv om hepatitis C-behandling tilbydes i alle lande, kan det i praksis være vanskeligt for stofbrugere at få adgang hertil. Eftersom officielle retningslinjer for behandlingen anses som et vigtigt styringsredskab for tilbud om hepatitis C-behandling, gennemførte EONN i 2003–2004 en analyse heraf (145). De fleste retningslinjer anbefaler, at stofbrugere behandles, efter at de er blevet afvænnet eller har været i stabil oral substitutionsbehandling i en periode, som kan variere fra tre måneder til to år. Jo nyere retningslinjerne er, desto mere sandsynligt er det, at de tager hensyn til forskning, der dokumenterer, hvilken nytteværdi en tværfaglig behandlingstilgang, der udføres af et team af hepatologer og narkotikaeksperter, har for stofbrugere. Den nylige forøgelse af nationale retningslinjer vil formentlig forbedre behandlingsmulighederne og resultaterne for stofbrugerne.
B-hepatiidi vastase immuniseerimise kampaaniad on sageli ühendatud A-hepatiidi vastu vaktsineerimise ja C-hepatiidiga seotud nõustamise, testimise ja ravile saatmisega. Kuigi C-hepatiidi ravi pakutakse kõikides riikides, võib juurdepääs ravile tegelikus elus narkomaanide jaoks keeruline olla. Kuna ametlikke meditsiinilisi suuniseid peetakse oluliseks vahendiks C-hepatiidi ravi pakkumise korraldamisel, siis viis Narkootikumide ja Narkomaania Euroopa Järelevalvekeskus aastatel 2003–2004 läbi nende suuniste analüüsi (145). Enamikus suunistes soovitatakse ravida narkomaane pärast seda, kui nad on uimastitarbimise lõpetanud või on stabiilselt võtnud suukaudseid asendusaineid ravi eesmärgil ajavahemiku jooksul, mis võib ulatuda kolmest kuust kahe aastani. Mida uuemad need suunavad dokumendid on, seda tõenäolisemalt võetakse neis arvesse uurimusi, mis kirjeldavad hepatolooge ja narkolooge kaasavate multidistsiplinaarsete raviviiside kasutegureid narkomaanide jaoks. Hiljutine siseriiklike suuniste täiendamine parandab tõenäoliselt ravivõimalusi ja suurendab tulemuslikkust narkomaanide jaoks.
B-hepatiitin rokotuskampanjat yhdistetään usein A-hepatiitin rokotukseen ja C-hepatiittia koskevaan neuvontaan, testaukseen ja hoitoon ohjaukseen. Vaikka C-hepatiitin hoitoa onkin tarjolla kaikissa maissa, huumeidenkäyttäjien saattaa olla käytännössä vaikea saada sitä. Viralliset lääketieteelliset ohjeet ovat tärkeä apuväline C-hepatiitin hoidon tarjonnan ohjaamisessa, ja EMCDDA analysoi niitä vuonna 2003–2004 (145). Useimmissa ohjeissa suositellaan, että huumeidenkäyttäjiä hoidettaisiin sen jälkeen, kun he ovat lopettaneet huumeidenkäytön, tai kun he ovat olleet suun kautta nautittavien lääkkeiden muodossa annettavassa korvaushoidossa kolmesta kuukaudesta kahteen vuoteen. Mitä uudemmat ohjeet ovat, sitä todennäköisemmin niissä otetaan huomioon tutkimukset, joissa on tuotu esiin huumeidenkäyttäjien saama hyöty, jos hoitoa tarjoavat hepatologien ja huumeidenkäyttöä tutkivien asiantuntijoiden monitieteelliset ryhmät. Kansallisten ohjeiden viimeaikainen kehittyminen tulee todennäköisesti lisäämään hoitovaihtoehtoja ja parantamaan tuloksia huumeidenkäyttäjien kannalta.
A hepatitis B immunizációs kampányokat gyakran összekötik a hepatitis A elleni oltás és a hepatitis C tanácsadással, vizsgálattal és gyógykezelésre utalással. Noha hepatitis C kezelést valamennyi országban nyújtanak, a gyakorlatban a hozzáférés a kábítószer-használók számára nehézségeket okozhat. Mivel a hepatitis C gyógykezelés biztosításának irányításában fontos eszköznek tekintik a hivatalos orvosi iránymutatásokat, az EMCDDA ezeket 2003–04-ben elemzésnek vetette alá(145). A legtöbb iránymutatás akkor javasolja a kábítószer-használók gyógykezelését, ha már leszoktak a drogról, illetve egy ideje szilárdan átálltak az orális helyettesítő kezelésre, ami három hónap és két év között lehet. Minél frissebb útmutatókról van szó, annál valószínűbb, hogy figyelembe veszik azokat a kutatásokat is, amelyek kimutatták a hepatológusokból és kábítószer-használati szakértőkből álló csoportok általi multidiszciplináris gyógykezelési módszer előnyeit a kábítószer-használók szempontjából. A nemzeti útmutatók közelmúltbeli bővülése várhatóan javítani fogja a gyógykezelési lehetőségeket és fokozza azok eredményességét a kábítószer-használók számára.
Vaksinasjonskampanjer mot hepatitt B blir ofte kombinert med vaksinasjon mot hepatitt A og rådgivning, testing og henvisning i forbindelse med hepatitt C-viruset. Selv om alle land tilbyr behandling av hepatitt C, kan det i praksis være vanskelig for narkotikabrukere å få tilgang til behandlingen. Ettersom offisielle medisinske retningslinjer betraktes som et viktig verktøy for å styre behandlingstilbudet når det gjelder hepatitt C, ble disse analysert av EONN i 2003-04 (145). I henhold til de fleste retningslinjer bør narkotikabrukere få behandling først etter at de er sluttet med narkotika eller har vært stabile på peroral substitusjonsbehandling i en periode som kan variere fra tre måneder til to år. Jo nyere retningslinjene er, jo større er sjansen for at de tar hensyn til forskning som har påvist fordelene for narkotikabrukere ved en tverrfaglig tilnærming til behandling av team med hepatologer og rusmiddelspesialister. Flere nasjonale retningslinjer er kommet til den senere tid, og dette vil sannsynligvis forbedre behandlingen og resultatet for narkotikabrukerne.
Kampanie szczepień przeciwko wirusowemu zapaleniu wątroby typu B są często połączone ze szczepieniami przeciw wirusowemu zapaleniu wątroby typu A oraz doradztwem, badaniami i skierowaniami na leczenie względem wirusowego zapalenia wątroby typu C. Choć wszystkie państwa oferują leczenie wirusowego zapalenia wątroby typu C, dostęp do nich dla narkomanów może być w praktyce trudny. Ponieważ oficjalne wytyczne medyczne uważane są za ważne narzędzie sterowania dostępem do leczenia wirusowego zapalenia wątroby typu C, w latach 2003-2004 były one przedmiotem analizy EMCDDA (145). Większość wytycznych zaleca, by narkomani przechodzili leczenie po odstawieniu narkotyków lub gdy podlegają stałemu doustnemu leczeniu zastępczemu, przez określony okres trwający od trzech miesięcy do dwóch lat. Im bardziej aktualne są dokumenty zawierające wytyczne, tym częściej uwzględniają one badania wykazujące korzyści dla narkomanów wynikające z multidyscyplinarnego podejścia do leczenia ze strony lekarzy hepatologów i specjalistów ds. narkomanii. Najnowszy wzrost poziomu poradnictwa krajowego prawdopodobnie pozwoli na polepszenie możliwości leczenia i wzmocni jego wyniki dla osób zażywających narkotyki.
Campaniile de imunizare împotriva hepatitei B sunt frecvent combinate cu vaccinarea împotriva hepatitei A şi cu serviciile de consiliere, testare şi trimitere în ceea ce priveşte hepatita C. Deşi terapia pentru hepatită C se asigură în toate aceste state, în practică consumatorii de droguri se pot confrunta cu dificultăţi în ceea ce priveşte accesul la acest tratament. Având în vedere faptul că ghidurile oficiale de practică medicală sunt considerate un instrument important în orientarea modalităţilor de asigurare a tratamentului pentru hepatita C , în 2003–2004 aceste ghiduri au făcut obiectul unei analize realizate de OEDT (145). Majoritatea ghidurilor recomandă tratarea consumatorilor de droguri după ce au renunţat la droguri sau după ce au fost deja stabilizaţi cu terapie orală de substituţie de o perioadă care poate varia între trei luni şi doi ani. Cu cât aceste ghiduri sunt mai recente, cu atât au tendinţa mai mare de a lua în considerare rezultatele cercetării care subliniază beneficiile pentru consumatorii de droguri determinate de o abordare multidisciplinară a tratamentului de echipe formate din hepatologi şi specialişti în consumul de droguri. Creşterea recentă a nivelului de armonizare a ghidurilor la nivel naţional poate ameliora opţiunile de tratament şi poate îmbunătăţi rezultatele pentru consumatorii de droguri.
Kampane imunizácie proti hepatitíde B sa často kombinujú s vakcináciou proti hepatitíde A a poradenstvom, testovaním a odporúčaním opatrení týkajúcich sa vírusu hepatitídy C. Napriek tomu, že liečbu hepatitídy C poskytujú vo všetkých krajinách, prístup užívateľov drog k nej je v praxi ťažký. Pretože sa úradné lekárske usmernenia považujú za dôležitý nástroj v riadení liečebných opatrení pri hepatitíde C, boli v rokoch 2003 – 04 predmetom analýzy EMCDDA (145). Väčšina usmernení odporúčala liečiť užívateľov drog až po vyliečení z drogovej závislosti alebo po stabilizovaní orálnou substitučnou liečbou počas obdobia, ktoré môže trvať od troch mesiacov do dvoch rokov. Čím sú usmerňujúce dokumenty novšie, s tým väčšou pravdepodobnosťou sa v nich prihliada na výskum preukazujúci prospešnosť multidisciplinárneho prístupu tímov hepatológov a špecialistov v oblasti užívania drog pre užívateľov drog. Pribúdanie rád v ostatnom čase na národnej úrovni pravdepodobne rozšíri možnosti liečby a zlepší výsledky v prospech užívateľov drog.
Kampanjerna för hepatit B-vaccination kombineras ofta med hepatit A-vaccination samt med hepatit C-rådgivning, testning och remittering. Även om hepatit C-behandling erbjuds i alla länder kan det i praktiken vara svårt för narkotikamissbrukare att få tillgång till den. Eftersom officiella medicinska riktlinjer betraktas som ett viktigt verktyg när det gäller att styra tillhandahållandet av hepatit C-behandling analyserades dessa under år 2003–2004 av ECNN(145). De flesta riktlinjer rekommenderar att narkotikamissbrukare behandlas efter att de har genomgått drogavvänjning eller oral substitutionsbehandling under mellan tre månader och två år. Ju nyare riktlinjerna är, desto mer sannolikt är det att de tar hänsyn till forskningen som visar fördelarna för narkotikamissbrukare som behandlas med en flerdisciplinär behandlingsmetod av hepatologer och missbruksspecialister. Ökningen av nationella riktlinjer på senare tid kommer sannolikt att förbättra behandlingsalternativen och resultaten för narkotikamissbrukare.
veica to analīzi (145). Lielākajā daļā no norādījumiem ir ieteikts nodrošināt ārstēšanu narkotiku lietotājiem pēc tam, kad viņi ir atteikušies no narkotiku lietošanas, vai arī stabili ievēro perorālās aizvietošanas terapiju laika periodā, kas var svārstīties no trim mēnešiem līdz diviem gadiem. Jo jaunāki ir norādījumu dokumenti, jo lielāka ir iespēja, ka tajos ir ņemti vērā pētījumi, kas liecina, ka narkotiku lietotāji gūst vislielāko ieguvumu no vairāku disciplīnu ārstēšanas, kurā iesaistās gan hepatologi, gan arī narkotiku lietošanas speciālisti. Jaunākais nacionālo norādījumu pieaugums varētu uzlabot ārstēšanās iespējas un uzlabot rezultātus attiecībā uz narkotiku lietotājiem.
  Z drogo povezani smrtni...  
V tem razdelku se izraz "z drogo povezani smrtni primeri" uporablja za smrtne primere, ki neposredno nastanejo zaradi zaužitja ene ali več drog ter se na splošno pojavijo kmalu po zaužitju ene ali več snovi.
In this section, the term ‘drug-related deaths’ is used to refer to deaths caused directly by the consumption of one or more drugs and generally occurring shortly after the consumption of the substance or substances. These deaths are known as ‘overdoses’, ‘poisonings’ or ‘drug-induced deaths’ (146).
Dans cette section, l'expression «décès liés à la drogue» fait référence aux décès directement provoqués par la consommation d'une ou plusieurs drogues et généralement survenus peu après la prise de la ou des substances. Ces décès sont aussi appelés «surdoses», «empoisonnements» ou «décès provoqués par la drogue» (146).
In diesem Abschnitt bezeichnet der Begriff „drogenbedingte Todesfälle“ jene Fälle, in denen der Tod unmittelbar durch den Konsum einer oder mehrerer Drogen verursacht wurde und in der Regel kurz nach der Einnahme der Substanz bzw. Substanzen eingetreten ist. Diese Fälle werden auch als „Überdosis“, „Vergiftung“ oder „drogeninduzierte Todesfälle“ bezeichnet (146).
En esta sección, el término «muertes relacionadas con las drogas» se utiliza para referirse a las muertes causadas directamente por el consumo de una o más drogas y que, por regla general, se producen poco tiempo después de consumir la sustancia o sustancias. Estas muertes se conocen como «sobredosis», «envenenamientos» o «muertes inducidas por drogas» (146).
In questa sezione l’espressione “decessi correlati al consumo di stupefacenti” viene usata in riferimento ai decessi direttamente provocati dal consumo di una o più sostanze stupefacenti e, in genere, occorsi poco dopo il consumo della sostanza o delle sostanze. Questi decessi sono noti come “overdose”, “avvelenamento” o "decesso indotto da stupefacenti” (146).
Na presente secção, o termo “mortes relacionadas com o consumo de droga” é utilizado para denominar as mortes directamente causadas pelo consumo de uma ou mais drogas e que se verificam pouco depois do consumo da(s) substância(s). Estas mortes são denominadas “overdoses”, “envenenamento”, ou “mortes induzidas pela droga” (146).
Στην ενότητα αυτή, ο όρος «συνδεόμενοι με τα ναρκωτικά θάνατοι» αναφέρεται σε θανάτους που οφείλονται άμεσα στην κατανάλωση μίας ή περισσότερων ουσιών και που συνήθως συμβαίνουν λίγο μετά την κατανάλωση της ουσίας ή των ουσιών. Οι θάνατοι αυτοί είναι γνωστοί ως «θάνατοι λόγω υπερβολικής δόσης», «τοξικώσεις» ή «θάνατοι οφειλόμενοι σε ναρκωτικά» (146).
In dit gedeelte worden de termen ”sterfte ten gevolge van drugsgebruik” en “drugsgerelateerde sterfte” gebruikt als verwijzing naar sterfgevallen die direct veroorzaakt zijn door de consumptie van een of meer drugs en waarbij de dood in het algemeen kort na de consumptie van die stof(fen) intreedt. Dergelijke sterfgevallen staan bekend als “overdoses”, “vergiftigingen of intoxicaties” of “door drugs geïnduceerde sterfgevallen” (146).
V tomto článku se termín „úmrtí související s drogami“ používá ve vztahu k úmrtím přímo způsobeným konzumací jedné nebo více drog, ke kterým obecně dochází v krátké době po požití dané látky nebo látek. Tato úmrtí jsou známá jako „předávkování“, „otravy“ nebo „úmrtí vyvolaná drogou“ (146).
I dette afsnit forstås begrebet 'narkotikarelaterede dødsfald' som dødsfald, der er forårsaget direkte af brugen af et eller flere stoffer, og som generelt indtræder kort tid efter indtagelsen af stoffet eller stofferne. Disse dødsfald kaldes 'overdoser', 'kroniske forgiftninger' eller 'narkotikaforårsagede dødsfald' (146).
Aruande selles osas kasutatakse mõistet „uimastitega seotud surmad” surmajuhtumite kohta, mille otseseks põhjuseks on ühe või enama narkootikumi tarbimine ja mis üldiselt leiavad aset varsti pärast asjaomase aine või ainete tarbimist. Selliste surmade kohta öeldakse ka „üledoosid”, „mürgitused” või “narkootikumidest põhjustatud surmad” (146).
Huumekuolemilla tarkoitetaan tässä kohdassa kuolemia, jotka johtuvat suoraan yhden tai usean huumeen käytöstä ja jotka tapahtuvat yleensä pian aineen tai aineiden käytön jälkeen. Näistä kuolemista käytetään nimityksiä "yliannostus", "myrkytys" tai huumeen aiheuttama kuolema" (146).
Ebben a szakaszban a „kábítószerrel összefüggő halálesetek” kifejezés azokat a haláleseteket jelenti, amelyeket közvetlenül egy vagy több kábítószer fogyasztása okoz, és általában röviddel az anyag vagy anyagok fogyasztása után következnek be. Ezeket a haláleseteket „túladagolásnak”, „mérgezésnek” vagy „kábítószer okozta halálesetnek” nevezik(146).
I denne delen brukes begrepet ”narkotikarelatert dødsfall” om dødsfall som direkte skyldes inntak av ett eller flere narkotiske stoffer og som generelt inntreffer kort tid etter at stoffet eller stoffene ble inntatt. Disse dødsfallene omtales som ”overdoser”, ”forgiftninger” eller ”narkotikainduserte dødsfall” (146).
W niniejszej części termin „zgony związane z zażywaniem narkotyków” odnosi się do zgonów spowodowanych bezpośrednio przyjęciem jednego lub więcej narkotyków i następujących krótko po zażyciu jednej lub kilku substancji. Przypadki śmiertelne tego typu znane są jako „przedawkowania”, „zatrucia” lub „zgony spowodowane przez narkotyki” (146).
În prezenta secţiune, termenul „decese legate de consumul de droguri” se foloseşte pentru a desemna decesele provocate direct de consumul de unul sau mai multe droguri şi care survin, în general, la scurt timp după consumul substanţei sau al substanţelor. Astfel de decese sunt cunoscute ca „supradoze”, „intoxicaţii” sau „decese induse de droguri” (146).
Pojem „úmrtia súvisiace s drogami“ sa v tejto časti používa na označenie úmrtí zapríčinených priamo konzumáciou jednej alebo viacerých drog, ktoré nastali krátko po užití látky alebo látok. Tieto úmrtia sú známe ako „predávkovanie“, „otrava“ alebo „drogová smrť“ (146).
I det här avsnittet avser termen ”narkotikarelaterade dödsfall” dödsfall som orsakas av konsumtion av en eller flera droger och som vanligen inträffar kort tid efter det att narkotikan konsumerats. Dessa dödsfall kallas ”överdoser”, ”förgiftningar” eller ”droginducerade dödsfall”(146).
Šajā sadaļā termins „ar narkotiku lietošanu saistītie nāves gadījumi" ir izmantots, lai apzīmētu nāves gadījumus, kurus ir tieši izraisījusi vienas vai vairāku narkotiku lietošana, un kuri ir iestājušies īsā laika periodā pēc attiecīgās vielas lietošanas. Šie nāves gadījumi ir zināmi kā „pārdozēšana”, „saindēšanās” vai „narkotiku izraisītie nāves gadījumi” (146).
  Droge na delovnem mestu  
Dve državi sta poročali o prizadevanju za sprejetje zakonov na področju drog na delovnem mestu. Na Finskem si Zakon o varstvu zasebnosti v delovnem življenju (759/2004) prizadeva urediti in okrepiti zasebnost zaposlenih v zvezi s preizkušanjem drog v delovnem življenju.
Two countries reported moves to legislate on drugs in the workplace. In Finland, the Act on Protection of Privacy in Working Life (759/2004) aims at regulating and enhancing the privacy of the employee in relation to drug testing in working life. The Act states that the employer and personnel must draw up an anti-drug programme for the workplace, including prevention plans and treatment options and listing those jobs that require a drug test certificate. During the recruitment process, an employer can ask only the successful candidate for a drug test certificate. The employer has the right to use the information on the certificate if the job calls for precision, reliability, independent consideration or alertness, and if performance under the influence of, or dependent on, drugs could endanger life or health or result in considerable damage. During employment, the employee must provide a certificate only if there is just cause to suspect that he or she is addicted to or working under the influence of drugs.
Deux pays ont fait état de leur intention de légiférer sur la drogue au travail. En Finlande, la loi sur la protection de la vie privée au travail (79/2004) tend à réglementer et à renforcer la vie privée du travailleur en ce qui concerne les tests de dépistage de drogues dans la vie professionnelle. La loi dispose que l'employeur et le personnel doivent mettre en place un programme antidrogue sur le lieu de travail, comprenant des plans de prévention et des possibilités de traitement et l’établissement de la liste des emplois qui nécessitent un test de dépistage de drogues. Durant la procédure de recrutement, un employeur peut uniquement demander au candidat retenu de fournir un certificat de test de dépistage de drogues. L'employeur a le droit d'utiliser les informations figurant sur le certificat si l'emploi concerné demande de la précision, de la fiabilité, une capacité d'analyse indépendante ou de la vigilance et si l'accomplissement du travail sous l'influence ou la dépendance de drogues peut mettre en danger la vie ou la santé ou entraîner des risques considérables. En cours d'emploi, le travailleur ne doit fournir un certificat que s'il existe un motif légitime de soupçonner qu'il est dépendant ou qu'il travaille sous l'influence de drogues.
Dos países han dado pasos para legislar los aspectos relativos a las drogas en el trabajo. En Finlandia, la Ley sobre protección de la privacidad en el trabajo (759/2004) pretende regular y mejorar la privacidad del empleado en relación con los análisis de detección de consumo de drogas en la vida laboral. Esta ley establece que el empresario y el personal deben diseñar un programa antidroga para el lugar de trabajo que incluya planes de prevención y opciones de tratamiento y elaborar un listado de aquellos trabajos que requieran un certificado de haber pasado un análisis para detectar el consumo drogas. Durante el proceso de selección, el empresario solamente podrá solicitar un certificado de análisis de detección del consumo de drogas del candidato seleccionado. El empresario tiene derecho a utilizar la información facilitada en el certificado si el trabajo requiere precisión, fiabilidad, juicio independiente o máxima atención, y si su desempeño bajo influencia o dependencia de las drogas pudiera amenazar la vida o la salud o provocar un daño considerable. Durante el período de duración del empleo, el empleado sólo deberá facilitar un certificado si existe causa para sospechar que es adicto a las drogas o que trabaja bajo su influencia.
Due paesi hanno riferito iniziative per legiferare in materia di droga sul posto di lavoro. In Finlandia la legge sulla protezione della privacy nella vita lavorativa (legge 759/2004) mira a regolamentare e valorizzare la privacy dei dipendenti in termini di test sulle droghe nella vita lavorativa. La legge sancisce che il datore di lavoro e i dipendenti devono stilare un programma antidroga per il posto di lavoro, ivi compresi piani di prevenzione e opzioni terapeutiche, in cui siano elencati quei lavori che richiedono un certificato attestante l’avvenuta esecuzione del test sulla droga. Durante il processo di assunzione un datore di lavoro può soltanto chiedere al candidato questo tipo di certificato. Il datore di lavoro ha il diritto di utilizzare le informazioni presenti nel certificato se il posto vacante richiede caratteristiche quali precisione, affidabilità, senso critico o stato di vigilanza, e se il rendimento del soggetto sotto l’influsso di stupefacenti o tossicodipendente può mettere a rischio la vita o la salute o può provocare danni ingenti. Dopo l’assunzione il dipendente deve fornire un certificato soltanto se vi sono motivi di sospettare una sua tossicodipendenza o il consumo da parte sua di droghe durante lo svolgimento dell’attività lavorativa.
Dois países mencionaram iniciativas legislativas referentes à droga no local de trabalho. Na Finlândia, a Lei de Protecção da Privacidade na Vida Profissional (759/2004) visa regulamentar e reforçar a privacidade do trabalhador em relação à realização de análises de despistagem do consumo de drogas na vida profissional. A Lei determina que a entidade patronal e os trabalhadores devem elaborar um programa de luta contra a droga no local de trabalho, que inclua planos de prevenção e opções de tratamento e enumere as actividades que exigem um certificado de análise relativo às drogas. No processo de recrutamento, a entidade patronal apenas pode pedir um certificado desse tipo ao candidato seleccionado. A entidade patronal tem o direito de utilizar as informações constantes do certificado se o posto de trabalho exigir precisão, fiabilidade, ponderação ou vigilância individuais e se o desempenho sob a influência ou a dependência de drogas puder pôr em risco a vida e a saúde ou causar danos consideráveis. No emprego, o trabalhador só é obrigado a apresentar um certificado se existirem suspeitas fundamentadas de ser toxicodependente ou trabalhar sob a influência de drogas.
Δύο χώρες ανέφεραν πρωτοβουλίες σχετικές με την ψήφιση νομοθεσίας για τα ναρκωτικά στον χώρο εργασίας. Στη Φινλανδία, ο νόμος για την προστασία της ιδιωτικής ζωής στην εργασία (759/2004) στοχεύει στη ρύθμιση και στην ενίσχυση της προστασίας της ιδιωτικής ζωής του εργαζομένου όσον αφορά τις εξετάσεις για τη χρήση ναρκωτικών στην εργασία. Ο νόμος ορίζει ότι ο εργοδότης και το προσωπικό πρέπει να καταρτίσουν ένα πρόγραμμα κατά των ναρκωτικών στον χώρο εργασίας, το οποίο θα περιλαμβάνει προγράμματα πρόληψης και θεραπευτικές επιλογές και θα απαριθμεί τις θέσεις εργασίας για τις οποίες απαιτείται πιστοποιητικό εξέτασης για χρήση ναρκωτικών. Κατά τη διάρκεια της διαδικασία πρόσληψης, ο εργοδότης μπορεί να ζητήσει μόνον από τον επιτυχόντα υποψήφιο να υποβληθεί σε εξετάσεις για χρήση ναρκωτικών. Ο εργοδότης έχει το δικαίωμα να χρησιμοποιήσει τις πληροφορίες που περιέχονται στο πιστοποιητικό, εάν η θέση εργασίας απαιτεί ακρίβεια, αξιοπιστία, ανεξάρτητη κρίση ή ετοιμότητα, και αν η εκτέλεση της εργασίας υπό την επήρεια ναρκωτικών ή σε κατάσταση εξάρτησης από τα ναρκωτικά μπορεί να θέσει σε κίνδυνο την ανθρώπινη ζωή και υγεία ή να έχει ως αποτέλεσμα σημαντικές ζημίες. Κατά τη διάρκεια της απασχόλησης, ο εργαζόμενος υποχρεούται να προσκομίσει πιστοποιητικό μόνον εάν εύλογα υπάρχουν υπόνοιες ότι είναι τοξικομανής ή ότι εργάζεται υπό την επήρεια ναρκωτικών.
Twee landen maken melding van initiatieven voor wetgeving met betrekking tot drugs op de werkplek. De Finse wet bescherming persoonsgegevens in de arbeidsomgeving (759/2004) is bedoeld om de privacy van werknemers te verbeteren in verband met het testen op drugs in de arbeidsomgeving.In de wet is vastgelegd dat werkgevers en werknemers een antidrugsprogramma voor de werkplek dienen op te stellen, inclusief preventieplannen en behandelmogelijkheden. Ook dient er een overzicht gemaakt te worden van functies waarvoor een drugstestcertificaat vereist is. Tijdens een sollicitatieprocedure mag de werkgever een dergelijk certificaat uitsluitend verlangen van de persoon die een baan krijgt aangeboden. De werkgever heeft het recht de informatie op het certificaat te gebruiken indien de functie nauwkeurigheid, betrouwbaarheid, onafhankelijke beoordelingen of alertheid vereist en indien het uitoefenen van de functie onder invloed van drugs of als gevolg van de drugsverslaving levens- of gezondheidsbedreigend is dan wel tot aanzienlijke schade kan leiden. Gedurende hun dienstverband hoeven werknemers uitsluitend een certificaat te overleggen als er een gerechtvaardigde verdenking bestaat dat zij verslaafd zijn aan drugs of dat de werkzaamheden onder invloed van drugs worden uitgeoefend.
Dvě země oznámily, že vydají právní předpisy upravující drogy na pracovišti. Ve Finsku se jedná o zákon o ochraně soukromí v pracovním životě (759/2004), jehož cílem je regulace a zvýšení soukromí zaměstnance v souvislosti s testováním drog v pracovním životě. Zákon stanoví, že zaměstnavatel a zaměstnanci musejí vytvořit pro pracoviště protidrogový program, a to včetně plánů prevence a možností léčby, a musejí vypracovat seznam těch prací, které vyžadují osvědčení o drogovém testu. Během procesu přijímání do pracovního poměru si může zaměstnavatel vyžádat osvědčení o drogovém testu pouze u úspěšného kandidáta. Zaměstnavatel má právo použít informace z osvědčení, pokud práce vyžaduje přesnost, spolehlivost, nezávislý úsudek nebo bdělost a pokud by práce pod vlivem drog nebo při závislosti na drogách mohla ohrozit život či zdraví nebo mít za následek závažné škody. Během zaměstnaneckého poměru musí zaměstnanec předložit osvědčení pouze, pokud existuje oprávněný důvod domnívat se, že je závislý na drogách nebo pracuje pod jejich vlivem.
To lande meldte om skridt til at lovgive om narkotika på arbejdspladsen. I Finland har lov om beskyttelse af privatlivets fred i arbejdslivet (759/2004) til formål at regulere og forbedre privatlivets fred for arbejdstageren med hensyn til narkotikatestning i arbejdslivet. Ifølge loven skal arbejdsgiveren og de ansatte udarbejde et narkotikabekæmpelsesprogram til arbejdspladsen, herunder forebyggelsesplaner og behandlingsmuligheder og en oversigt over de job, der kræver en attest for narkotikatestning. Under ansættelsesproceduren kan en arbejdsgiver kun anmode den valgte ansøger om en attest for narkotikatestning. Arbejdsgiveren har ret til at anvende oplysningerne på attesten, hvis jobbet kræver præcision, pålidelighed, selvstændig dømmekraft eller god reaktionsevne, og hvis udførelsen under indflydelse eller afhængighed af narkotika kan være til fare for liv eller sundhed eller resultere i betydelige skader. Under ansættelsen er arbejdstageren kun forpligtet til at fremvise en attest, såfremt der er en begrundet anledning til at mistænke den pågældende for at være afhængig af narkotika eller arbejde under indflydelse af narkotika.
Kaks riiki teavitasid töö juures uimastite tarvitamist puudutavast seadusloomest. Soomes on töökoha privaatsuse kaitse akti (759/2004) eesmärk reguleerida ja suurendada töötaja privaatsust seoses uimastitestidega töökohal. Õigusaktis sätestatakse, et tööandja ja töötajad peavad koostama asutuse uimastivastase tegevuse programmi, mis sisaldab ennetuskava ja ravivõimalusi, ning loetletakse ametikohad, mille puhul nõutakse uimastitesti tõendit. Töölevõtmisel võib tööandja küsida uimastitesti tõendit vaid edukalt kandidaadilt. Tööandjal on õigus kasutada tõendil olevat teavet, kui töö nõuab täpsust, usaldusväärsust, iseseisvat analüüsivõimet või erksust ja kui töötamine uimasti mõju all või sõltuvus uimastitest võib seada ohtu elu või tervise või tuua kaasa märkimisväärse kahju. Tööle võetuna peab töötaja esitama tõendi vaid siis, kui on õigustatud alus kahtlustada, et ta on uimastitest sõltuvuses või töötab uimastite mõju all.
Kahdessa maassa annettiin lainsäädäntöä huumausaineista työpaikalla. Suomessa lailla yksityisyyden suojasta työelämässä (759/2004) pyritään sääntelemään ja lisäämään työntekijän yksityisyyden suojaa työelämässä huumausainetestien osalta. Laissa säädetään, että työnantajan ja työntekijöiden on laadittava työpaikalle päihdeohjelma, joka sisältää päihteiden käytön ehkäisemisen ja hoitovaihtoehtoja ja jossa luetellaan huumausainetestiä koskevaa todistusta edellyttävät työtehtävät. Työnantaja voi työhön otettaessa pyytää huumausainetestiä koskevaa todistusta vain tehtävään valitulta henkilöltä. Työnantajalla on oikeus käyttää todistuksen tietoja, jos työtehtävä edellyttää tarkkuutta, luotettavuutta, itsenäistä harkintakykyä tai hyvää reagointikykyä ja jos sen suorittaminen huumeiden vaikutuksen alaisena tai huumeista riippuvaisena voi vaarantaa henkeä tai terveyttä tai aiheuttaa huomattavaa vahinkoa. Työntekijän on työsuhteen aikana esitettävä todistus vain, jos on perusteltua aihetta epäillä, että työntekijä on huumausaineiden vaikutuksen alaisena työssä tai että työntekijällä on riippuvuus huumeista.
Két ország számolt be a kábítószerek munkahelyi előfordulásával kapcsolatos jogszabályi intézkedésekről. Finnországban a személyes adatok munkahelyi védelméről szóló törvény (759/2004) célja, hogy szabályozza és fokozza az alkalmazottak személyes adatai védelmének jogát a munkahelyi drogteszt vonatkozásában. A törvény kötelezi a munkáltatót és az alkalmazottakat egy kábítószer-ellenes program összeállítására, amelyben felsorolják megelőzési terveket, a gyógykezelési lehetőségeket és a kábítószertesztet igénylő munkaköröket. A felvételi eljárás során a drogtesztről szóló igazolást a munkaadó csak a sikeres jelölttől kérheti. A munkaadónak akkor van joga felhasználni az igazoláson szereplő információt, ha a munkakör pontosságot, megbízhatóságot, önálló döntést vagy éberséget követel, és ha a munkavégzés kábítószerek hatása alatt, illetve a kábítószer-függőség veszélyt jelenthet az emberi életre vagy egészségre, vagy jelentős kárt okozhat. A munkaviszony során az alkalmazottnak csak akkor kell ilyen igazolást bemutatnia, ha alapos gyanú merül fel, hogy kábítószerfüggő, illetve munkáját kábítószerek hatása alatt végzi.
To land rapporterte at de arbeider med å vedta en lov om rusmidler på arbeidsplassen. I Finland har ”Lagen om integritetsskydd i arbetslivet” (759/2004) som målsetting å regulere og styrke arbeidstakernes personvern med hensyn til rusmiddeltesting på arbeidsplassen. I henhold til loven skal arbeidsgiver og ansatte utarbeide et program for bekjempelse av rusmiddelbruk på arbeidsplassen som omfatter planer for forebyggende arbeid og behandlingsalternativer samt en liste over de jobbene som krever attest på negativ rusmiddeltest. I ansettelsesprosessen kan arbeidsgiveren bare kreve umiddelbar attest av den søkeren som blir ansatt. Arbeidsgiveren har rett til å bruke informasjonen på attesten dersom jobben krever nøyaktighet, pålitelighet, selvstendig vurderingsevne og årvåkenhet, og dersom arbeid under påvirkning eller avhengighet av rus- eller legemidler kan sette liv eller helse i fare eller føre til betydelig skade. Under ansettelsesforholdet er arbeidstakeren pålagt å framlegge attest bare dersom det er saklig grunn for å mistenke at han eller hun er avhengig av eller påvirket av rusmidler i arbeidstiden.
Dwa państwa zgłosiły kroki ustanowienia prawa w kwestii narkotyków w miejscu pracy. W Finlandii ustawa o ochronie prywatności w pracy (759/2004) ma na celu uregulowanie i zwiększenie poczucia prywatności pracownika w odniesieniu do testów narkotykowych wykonywanych w trakcie okresu zatrudnienia. Ustawa określa, że pracodawca i personel muszą stworzyć program antynarkotykowy dla miejsca pracy zawierający plany zapobiegania, opcje leczenia i listę stanowisk, na których wymagane jest posiadanie zaświadczenia o poddaniu się testowi narkotykowemu. W trakcie procesu rekrutacyjnego pracodawca może zadać pytanie o zaświadczenie poddania się testowi jedynie kandydatowi wybranemu do podjęcia pracy. Pracodawca ma prawo wykorzystać informacje zawarte w zaświadczeniu, jeśli dane stanowisko wymaga precyzji, wiarygodności, niezależnej oceny i bacznej uwagi oraz jeśli działanie pod wpływem lub w uzależnieniu od narkotyków może zagrozić życiu lub zdrowiu lub spowodować znaczną szkodę. W trakcie okresu zatrudnienia pracownik musi przedstawić zaświadczenie jedynie, jeśli istnieje uzasadnione podejrzenie, że jest on lub ona uzależniony/a lub pracuje pod wypływem narkotyków.
Două ţări au raportat evoluţii privind legiferarea în privinţa drogurilor la locul de muncă. În Finlanda, Legea privind protecţia vieţii private la locul de muncă (759/2004) are ca scop reglementarea şi îmbunătăţirea aspectelor din viaţa privată a angajaţilor în ceea ce priveşte testele antidrog impuse în viaţa profesională. Legea prevede că angajatorul şi personalul trebuie să elaboreze un program antidrog la locul de muncă, incluzând planuri de prevenire şi posibilităţi de tratament şi să elaboreze o listă a posturilor pentru care este necesar un certificat de test antidrog. În cadrul procesului de recrutare angajatorul nu îi poate solicita un certificat de test antidrog decât candidatului admis. Angajatorul are dreptul să folosească informaţiile din certificat dacă pentru ocuparea postului în cauză este nevoie de precizie, siguranţă, evaluări independente sau de promptitudine mentală, şi dacă prestaţia sub influenţa sau în condiţii de dependenţă de droguri ar putea reprezenta o ameninţare la adresa vieţii şi a sănătăţii sau ar putea provoca daune considerabile. Pe parcursul perioadei de angajare, angajatul trebuie să furnizeze un certificat numai dacă există motive întemeiate de suspiciune că persoana în cauză este dependentă de droguri sau lucrează sub influenţa drogurilor.
Dve krajiny informovali o snahách legislatívne upraviť drogy na pracovisku. Cieľom zákona o ochrane súkromia v pracovnom živote (759/2004) vo Fínsku je regulácia a zvyšovanie súkromia zamestnanca v súvislosti s testovaním zneužívania drog v pracovnom živote. Zákon ustanovuje, že zamestnávateľ a pracovníci musia vypracovať protidrogový program vrátane plánov prevencie a možností liečby pre pracovisko a zoznam pracovných miest, na ktorých sa vyžaduje osvedčenie o drogovom teste. V priebehu prijímacieho konania môže zamestnávateľ vyžadovať osvedčenie o absolvovaní drogového testu len od úspešného kandidáta. Zamestnávateľ má právo využiť informácie z osvedčenia, ak si pracovné miesto vyžaduje presnosť, spoľahlivosť, samostatné uvažovanie alebo zvýšenú pozornosť a ak by výkon funkcie pod vplyvom drog alebo v závislosti od drog mohol ohroziť život alebo zdravie, alebo zapríčiniť významné škody. Počas pracovného pomeru musí zamestnanec predložiť osvedčenie len v prípade dôvodného podozrenia, že je závislý od drog alebo že pracuje pod ich vplyvom.
Två länder rapporterade om åtgärder för att lagstifta om narkotika på arbetsplatser. I Finland skall lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004) reglera och stärka integritetsskyddet för anställda i samband med narkotikatester i arbetslivet. Enligt lagen måste arbetsgivaren och personalavdelningen upprätta ett antidrogprogram för arbetsplatsen, däribland planer för förebyggande åtgärder och behandlingsalternativ, samt fastställa för vilka befattningar det krävs ett drogtest. Under anställningsförfaranden får en arbetsgivare bara kräva att den arbetssökande som erbjuds anställning skall uppvisa ett intyg om drogtest. Arbetsgivaren har rätt att använda informationen i detta intyg om befattningen förutsätter noggrannhet, tillförlitlighet, självständig omdömesförmåga eller god reaktionsförmåga och utförandet av arbetsuppgifterna under påverkan av narkotika eller beroende av narkotika kan äventyra arbetstagarens eller andras liv och hälsa eller medföra betydande skador. Medan ett arbetsavtalsförhållande pågår kan arbetstagaren bara bli skyldig att visa upp ett intyg om arbetsgivaren har grundad anledning att misstänka att arbetstagaren är narkotikapåverkad i arbetet eller är beroende av narkotika.
Divas valstis ir ziņojušas par darbībām ar mērķi pieņemt likumu par narkotikām darba vietā. Somijā Likuma par privātās dzīves aizsardzību darba laikā (759/2004) mērķis ir regulēt un paaugstināt darbinieka privātumu saistībā ar narkotiku lietošanu darbā. Likumā ir noteikts, ka darba devējam un personālam ir jāizstrādā pret narkotikām vērsta programma darba vietai, ietverot preventīvo pasākumu plānus un ārstēšanās iespējas, kā arī uzskaitot tos darbus, kuru veikšanai ir nepieciešama narkotiku testa apliecība. Darbā pieņemšanas laikā darba devējs var pieprasīt narkotiku testa sertifikātu tikai sekmīgajam kandidātam. Darba devējam ir tiesības izmantot apliecībā norādīto informāciju, ja darba izpilde prasa precizitāti, drošumu, neatkarīgu lēmumu pieņemšanu un modrību, un ja šī darba izpilde narkotiku reibumā vai atkarībā var apdraudēt dzīvību un veselību vai arī izraisīt nopietnus zaudējumus. Jau strādājot darbiniekam ir jāiesniedz apliecība tikai tādā gadījumā, ja ir iemesli, kas rada aizdomas par šīs personas iespējamo atkarību, vai arī persona atrodas darbā narkotiku reibumā.
Arrow 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Arrow