|
Vad beträffar unionens befogenhet att ingå internationella avtal stadfästs genom artikel III-323 i konstitutionen domstolens rättspraxis i fråga om implicit extern behörighet. Sålunda får unionen enligt konstitutionen ingå internationella avtal när konstitutionen föreskriver att sådana avtal ska ingås, eller när ingåendet av ett avtal antingen är nödvändigt för att inom ramen för unionens politik förverkliga ett av de mål som anges i konstitutionen, eller föreskrivs i en av unionens rättsligt bindande akter eller kan komma att inverka på gemensamma regler eller räckvidden för sådana regler. Detsamma gäller för domstolens rättspraxis i fråga om de exklusiva befogenheterna (inom de olika utövandeområdena). I artikel I-13.2 i konstitutionen anges nämligen att unionen ska ha exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt, eller om ingåendet är nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt eller i den mån ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för sådana regler. Alla internationella avtal (med undantag för avtal på det monetära området) ska enligt konstitutionen förhandlas fram och ingås i enlighet med bestämmelserna i artikel III-325 i konstitutionen. Kommissionens och utrikesministerns ansvar i fråga om inledande av förhandlingar avgränsas klart i artikel III-325: de ska lägga fram rekommendationer. Om det planerade avtalet uteslutande eller huvudsakligen gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är det utrikesministern som ska lägga fram rekommendationer om inledande av förhandlingar. Förhandlaren anges däremot inte i artikeln. Enligt artikel III-325 är det rådet som, med hänsyn till vad det planerade avtalet gäller, ska utse förhandlaren eller unionens förhandlingschef.
|