zij – -Translation – Keybot Dictionary

Spacer TTN Translation Network TTN TTN Login Deutsch Français Spacer Help
Source Languages Target Languages
Keybot 71 Results  ar2005.emcdda.europa.eu
  Debatten in nationale p...  
(8) Coffeeshops mogen voor de verkoop maximaal 500 gram cannabis in voorraad houden, maar zij kunnen die cannabis alleen via de illegale markt krijgen. Dit wordt de “achterdeurproblematiek” genoemd.
(8) Coffee shops can hold stock of up to 500 g of cannabis for sale but they can only acquire it through illegal markets. This is the so-called ‘back door problem’.
(8) Les coffee shops peuvent avoir un stock maximum de 500 g de cannabis pour la vente, mais ils ne peuvent l'acheter que sur des marchés illicites. C'est ce que l'on appelle le «back door problem», le problème de la «porte de derrrière».
(8) Coffeeshops dürfen bis zu 500 g Cannabis für den Verkauf bereithalten, können dieses jedoch ausschließlich auf illegalen Märkten beschaffen. Dies wird als das so genannte „Back-Door-Problem“ bezeichnet.
(8) Las tiendas conocidas como «coffee shops» pueden disponer de una cantidad de hasta 500 gramos de cannabis para la venta, pero solamente pueden adquirirlo a través de mercados ilegales. A esto se le llama «el problema de la trastienda».
(8) I bar sono autorizzati a tenere in giacenza fino a 500 g di cannabis destinata alla vendita, che tuttavia i pubblici esercizi possono acquistare soltanto attraverso canali illeciti. È questo il cosiddetto “problema della via traversa”.
(8) Τα καφέ (coffee shops) μπορούν να διαθέτουν αποθέματα κάνναβης για πώληση (έως 500 γραμμάρια), την οποία μπορούν να προμηθευθούν μόνον μέσω της παράνομης αγοράς. Πρόκειται για το λεγόμενο πρόβλημα της «πίσω πόρτας».
(8)  Kavárny mohou mít na prodej až 500 g konopí, ale získat je mohou pouze na nelegálním trhu. Jedná se o takzvaný „problém pokoutního obchodu“.
(8) Coffee shops må ligge inde med indtil 500 g cannabis med henblik på salg, men de kan kun få fat på det gennem illegale markeder. Dette er det såkaldte 'bagdørsproblem'.
(8) Kohvipoed võivad varuda müügi eesmärgil kuni 500 grammi kanepit, kuid nad saavad seda hankida vaid illegaalselt turult. See on nn „tagaukseprobleem”.
(8) Kahviloissa voi olla myynnissä enintään 500 g kannabista, mutta kannabis voidaan hankkia ainoastaan laittomilta markkinoilta. Tätä kutsutaan ns. takaoviongelmaksi.
(8) A kávézók legfeljebb 500 g kannabiszt tarthatnak raktáron eladásra, de ezt csak az illegális piacokon keresztül tudják beszerezni. Ez az úgynevezett „hátsó ajtó probléma”.
(8) Kaffehusene kan ha inntil 500 g cannabis på lager for salg, men stoffet kan bare kjøpes på det illegale markedet. Det er dette som er ”bakdørsproblematikken”.
(8)  Bary typu „coffee shop” mogą posiadać do 500 g konopi indyjskich na sprzedaż, jednak mogą je nabyć jedynie na czarnym rynku. Jest to tzw. „problem tylnych drzwi”.
(8) „Coffee shops” pot deţine stocuri de până la 500 g canabis pentru vânzare, dar nu îl pot procura decât de pe pieţe ilegale. Aceasta este aşa-numita „problemă a aprovizionării pe uşa din spate”.
(8) Obchody s kávou môžu skladovať na predaj až do 500 g kanabisu, ale nakúpiť ho môžu len na nezákonnom trhu. Toto je tzv. problém pokútneho predaja.
(8) Lokali, imenovani coffee shopi, imajo lahko na zalogi do 500 g konoplje za prodajo, vendar jo lahko kupijo samo na nezakonitem trgu. To je t. i. "problem zadnjih vrat".
(8) ”Coffee shops” får ha ett lager om upp till 500 gram cannabis för försäljning, men de kan bara köpa cannabis på den illegala marknaden. Detta kallas ”bakdörrsproblemet”.
(8) Kafejnīcās ir atļauts turēt līdz 500 g kaņepju pārdošanai, taču to var iepirkt tikai nelikumīgajā tirgū. Šī ir tā sauktā "sētas durvju problēma”.
  Gegevens over de vraag ...  
Zie tabel TDI-18 (deel i) in het Statistical Bulletin 2005. Alleen Duitsland geeft aan dat 70% van de nieuwe cliënten opiaten slechts incidenteel gebruikt of dat zij in de laatste maand geen opiaten hebben gebruikt.
(116) See Table TDI-18 (part i) in the 2005 statistical bulletin. Only Germany reports 70 % of new clients using opiates occasionally or not having used them in the last month.
(116)  Voir tableau TDI-18 (partie i) du bulletin statistique 2005. Seule l'Allemagne recense 70 % de nouveaux patients consommateurs occasionnels d'opiacés ou n'en ayant pas pris au cours du dernier mois.
(116) Siehe Tabelle TDI-18 (Teil i) im Statistical Bulletin 2005. Lediglich Deutschland berichtet, dass 70 % der Erstpatienten Opiate gelegentlich konsumieren oder während des letzten Monats keine Opiate eingenommen haben.
(116) Véase el cuadro TDI-18 (parte i) del boletín estadístico de 2005. Alemania es el único país que registra un porcentaje del 70 % de nuevos pacientes que consumen opiáceos de forma ocasional o que no los han consumido en el último mes.
(116) Cfr. la tabella TDI-18 (parte i) nel bollettino statistico 2005. Solo la Germania riferisce un 70% di pazienti per la prima volta in terapia che fa uso occasionale di droga o che si è astenuto dal consumo nell’ultimo mese.
(116) Ver quadro TDI-18 (parte i) no Boletim Estatístico de 2005. A Alemanha é o único país que refere que 70% dos novos utentes consome opiáceos ocasionalmente ou não os consumiu no último mês.
(116) Βλέπε Πίνακα TDI-18 (μέρος i) στο Δελτίο στατιστικών στοιχείων 2005. Μόνον η Γερμανία αναφέρει ότι 70 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία για πρώτη φορά κάνει περιστασιακή χρήση οπιούχων ή δεν έκανε χρήση οπιούχων κατά τον τελευταίο μήνα.
(116) Viz tabulka TDI-18 (část i) ve Statistickém věstníku 2005. Pouze Německo uvádí 70 % nových klientů užívajících příležitostně opiáty nebo neužívajících opiáty v posledním měsíci.
(116) Se tabel TDI-18 (del i) i Statistical bulletin 2005. Kun Tyskland melder om, at 70 % af nye klienter bruger opiater lejlighedsvist eller ikke har brugt dem inden for den seneste måned.
(116) Vaata tabelit TDI-18 (i osa) 2005. aasta statistikabülletäänis. Ainult Saksamaa teatab, et 70% uutest klientidest tarbib opiaate juhuslikult või ei ole viimase kuu jooksul neid tarbinud.
(116) Ks. taulukko TDI-18 (osa i) vuoden 2005 Tilastotiedotteessa. Ainoastaan Saksa ilmoittaa, että 70 prosenttia uusista asiakkaista on käyttänyt opiaatteja satunnaisesti tai ei ole käyttänyt niitä viimeisen kuukauden aikana.
(116) Ld. a TDI-18 (i. rész) táblázatot a 2005. évi statisztikai értesítőben. Csak Németország számolt be arról, hogy az új páciensek 70 %-a csak alkalmilag használ, illetve az előző hónapban egyáltalán nem használt opiátokat.
(116) Se tabell TDI-18 (del i) i Statistiske opplysninger 2005. Bare Tyskland rapporterer at 70 % av alle nye klienter bruker opiater sporadisk eller ikke har brukt opiater siste måned.
(116) Patrz Tabela TDI-18 (część i) w Biuletynie Statystycznym na rok 2005. Jedynie Niemcy przekazują informację, że 70% nowych pacjentów zażywających opiaty zażywa narkotyki sporadycznie lub nie zażywało narkotyków w ciągu ostatniego miesiąca.
(116) Vezi tabelul TDI-18 (partea i) din Buletinul statistic 2005. Numai Germania raportează că 70 % din noii clienţi consumă opiacee ocazional sau nu au consumat opiacee în ultima lună.
(116) Pozri tabuľku TDI-18 (part i) v štatistickej ročenke 2005. Iba v Nemecku uvádzajú 70 % nových klientov, ktorí užívajú opiáty príležitostne alebo ich neužívali minulý mesiac.
(116) Glej tabelo TDI-18 (del i) v Statističnem biltenu 2005. Samo Nemčija poroča, da 70 % na novo zdravljenih oseb opiate uživa občasno ali jih ni užilo v zadnjem mesecu.
(116) Se tabell TDI-18 (del i) i statistikbulletinen för 2005. Det är bara i Tyskland som 70 % av de nya klienterna uppger att de använder opiater sporadiskt eller att de inte har använt dem under den senaste månaden.
(116) Skatīt tabulu TDI-18 (daļa i) 2005. gada statistikas biļetenā. Tikai Vācija ziņo par 70% jaunu pacientu, kas lieto opiātus reizēm vai arī nav tos lietojuši pēdējā mēneša laikā.
  Kader 8  
Voor ID’s zijn er geen specifieke schattingen beschikbaar, maar uit onderzoeken blijkt dat zij minder gemakkelijk toegang tot HAART hebben dan mensen die op een andere manier zijn besmet.
Aucune estimation de couverture spécifique aux UDVI n'est disponible, mais des études ont montré que les UDVI sont souvent plus exposés au risque d'un accès inadéquat au traitement HAART que des personnes infectées par d'autres modes de transmission.
Schätzungen über den Erfassungsgrad speziell für injizierende Drogenkonsumenten sind nicht verfügbar, jedoch haben Studien ergeben, dass für IDU häufig ein größeres Risiko besteht, keinen angemessenen Zugang zu HAART zu erhalten, als für Menschen, die sich auf anderem Wege infiziert haben.
Non sono disponibili stime sulla copertura riferite specificatamente ai consumatori di sostanze stupefacenti per via parenterale, ma è stato dimostrato che questi tossicodipendenti sono più a rischio di avere un accesso inadeguato alla HAART rispetto ai soggetti che hanno contratto la malattia attraverso altre vie.
Δεν υπάρχουν εκτιμήσεις κάλυψης ειδικά για τους ΧΕΝ, αλλά μελέτες έδειξαν ότι οι ΧΕΝ διατρέχουν συχνά υψηλότερο κίνδυνο ανεπαρκούς πρόσβασης σε HAART σε σύγκριση με άτομα που έχουν μολυνθεί με άλλο τρόπο.
Konkrétní odhady pokrytí touto léčbou pro injekční uživatele drog nejsou k dispozici, studie však ukazují, že injekční uživatelé drog jsou často vystaveni vyššímu riziku nedostatečného přístupu k vysoce účinné antiretrovirové léčbě než lidé infikovaní jinými způsoby.
Der foreligger ingen skøn over dækningsgraden specifikt med hensyn til intravenøse stofbrugere, men undersøgelser har vist, at intravenøse stofbrugere ofte har større risiko for en utilstrækkelig adgang til HAART end personer, der er smittet ad andre kanaler.
Hinnangud katvuse kohta seoses süstivate uimastitarbijatega ei ole kättesaadavad, kuid uuringud on näidanud, et süstivate narkomaanide puhul on oht sageli suurem kui muul viisil nakatunud inimeste puhul, et juurdepääs aktiivsele retroviirusevastasele ravile ei ole piisav.
Kattavuudesta ei ole saatavilla arvioita huumeiden injektiokäyttäjien osalta, mutta tutkimukset ovat osoittaneet, että huumeiden injektiokäyttäjillä on usein heikommat mahdollisuudet saada HAART-hoitoa kuin henkilöillä, jotka ovat saaneet tartunnan muulla tavoin.
Det foreligger ikke dekningsanslag spesifikt for sprøytebrukere, men studier har vist at det er større sannsynlighet for at sprøytebrukere ikke har tilgang til HAART enn personer som er smittet på andre måter.
Brak jest danych szacunkowych o zasięgu dotyczącym osób zażywających narkotyki dożylnie, ale badania wykazują, że osoby wstrzykujące narkotyki cierpią często na większe ryzyko niedostatecznego dostępu do HAART niż osoby, które zakaziły się innymi drogami.
Nu există estimări ale acoperirii specifice pentru CDI, dar studiile au arătat că CDI sunt frecvent expuşi unui risc mai înalt de a nu avea acces corespunzător la HAART decât persoanele infectate pe alte căi.
Samostatné odhady pokrytia potrieb IDU nie sú k dispozícii, ale zo štúdií vyplýva, že IDU sú často vystavení vyššiemu riziku nedostatočného prístupu k HAART, než ľudia infikovaní inou cestou.
Ocene o pokritosti v zvezi z injicirajočimi uživalci drog niso na voljo, vendar so študije pokazale, da so ti uživalci pogosto veliko bolj ogroženi zaradi nezadostnega dostopa do terapije HAART kot ljudje, okuženi na druge načine.
Det finns inga specifika skattningar för injektionsmissbrukare, men undersökningar visar att dessa ofta löper en högre risk att inte få tillgång till ART än människor som smittats på annat sätt.
  press4-nl  
Perceptie is een sleutelelement als het gaat om publieke overlast, aldus het onderzoek, maar zij hoeft niet de werkelijke mate van overlast en criminaliteit te weerspiegelen.
Segundo a Agência, a percepção é um elemento fundamental na questão da perturbação da ordem pública, mas pode não reflectir objectivamente os verdadeiros níveis de perturbação e criminalidade.
Η aνtίληψη eίνaι µιa ßasική paράµetρος stο θέµa tης dηµόsιaς paρeνόχληsης, sύµfωνa µe tην έρeυνa, χωρίς aυtό νa sηµaίνeι aνaγκastικά όtι apοteλeί aνtικeιµeνικό deίκtη tων epιpέdων dιatάρaξης tης dηµόsιaς tάξης κaι eγκληµatικόtηtaς.
Avaliku korra rikkumiste teema puhul on suhtumine oluline element, öeldakse aruandes, kuid see ei kajasta alati objektiivselt korrarikkumise ja kuritegevuse taset.
Ifølge rapporten er oppfatning et nøkkelelement når det gjelder ordensforstyrrelser, men det er ikke sikkert at oppfatningen gjenspeiler objektive nivåer av forstyrrelse og kriminalitet.
Perceptia este un element cheie în abordarea tulburarii ordinii publice ca urmare a consumului de droguri, afirma raportul, dar s-ar putea sa nu reflecte nivelurile obiective ale tulburarii ordinii si ale criminalitatii.
  Behandelingen met behul...  
Behandelingen met medicatie omvatten zowel substitutiebehandelingen met agonisten (methadon, buprenorfine, dihydrocodeïne, heroïne, “slow release”-morfine) als behandelingen met antagonisten (bijvoorbeeld naltrexon), zij het dat deze laatste behandelingsvorm veel minder vaak wordt toegepast.
Medically assisted treatment (MAT) includes both substitution treatment with agonists (methadone, buprenorphine, dihydrocodeine, heroin, slow-release morphine) and, although much less widely used, treatment with antagonists (for example, naltrexone).
Le traitement médicalement assisté (TMA) comprend à la fois un traitement de substitution avec des agonistes (méthadone, buprénorphine, dihydrocodéine, héroïne, morphine à libération prolongée) et, bien que moins fréquemment, des traitements avec des antagonistes (naltrexone, par exemple).
Die medikamentengestützte Behandlung umfasst nicht nur die Substitutionstherapie mit Agonisten (Methadon, Buprenorphin, Dihydrocodein, Heroin, retardiertes Morphin), sondern auch, wenn auch weniger weit verbreitet, die Behandlung mit Antagonisten (wie beispielsweise Naltrexon).
El tratamiento con asistencia médica (TAM) incluye tanto el tratamiento de sustitución con agonistas (metadona, buprenorfina, dihidrocodeína, heroína, morfina de liberación lenta), como el tratamiento, aunque mucho menos utilizado, con antagonistas (por ejemplo, naltrexona).
Il trattamento medicalmente assistito prevede sia la terapia sostitutiva con sostanze agoniste (metadone, buprenorfina, diidrocodeina, eroina, morfina a rilascio lento) che, sia pur in maniera molto più limitata, la terapia con sostanze antagoniste (per esempio, naltrexone).
O tratamento medicamente assistido da toxicodependência inclui o tratamento de substituição com agonistas (metadona, buprenorfina, dihidrocodeína, heroína, morfina de libertação lenta) e, embora seja muito menos utilizado, o tratamento com antagonistas (por exemplo a naltrexona).
Η θεραπεία απεξάρτησης με ιατρική υποστήριξη περιλαμβάνει τόσο θεραπεία υποκατάστασης με αγωνιστές (μεθαδόνη, βουπρενορφίνη, διυδροκωδεΐνη, ηρωίνη, μορφίνη βραδείας αποδέσμευσης) όσο και θεραπεία με ανταγωνιστές, μολονότι αυτή είναι πολύ λιγότερο διαδεδομένη (για παράδειγμα, ναλτρεξόνη).
Léčba s farmakologickou podporou zahrnuje jak substituční léčbu pomocí agonistů (metadonu, buprenorfinu, dihydrokodeinu, heroinu, morfinu s prodlouženým uvolňováním), tak léčbu pomocí antagonistů (např. naltrexonu), ačkoli tato metoda se používá v mnohem menším rozsahu.
Medicinsk støttet behandling omfatter både substitutionsbehandling med agonister (metadon, buprenorphin, dihydrocodein, heroin, depotmorfin) og, om end meget mindre udbredt, behandling med antagonister (f.eks. naltrexon).
Ravimitega ravi hõlmab nii asendusravi agonistidega (metadoon, buprenorfiin, dihüdrokodeiin, heroiin, aeglase toimega morfiin) kui vähemkasutatavat ravi antagonistidega (näiteks naltreksoon).
Lääkehoito voi olla korvaushoitoa, jossa käytetään agonisteja (metadonia, buprenorfiinia, dihydrokodeiinia, heroiinia, hitaasti vapautuvaa morfiinia), tai – tosin paljon harvemmin – hoitoa, jossa käytetään antagonisteja (esim. naltreksonia).
A gyógyszeresen támogatott kezelésbe beletartozik egyrészt az agonistákkal (metadon, buprenorfin, dihidrokodein, heroin, lassan felszabaduló morfin), másrészt – bár sokkal kevésbé elterjedt – az antagonistákkal végzett kezelés (ilyen például a naltrexon).
Legemiddelassistert rehabilitering (LAR) omfatter både substitusjonsbehandling med agonister (metadon, buprenorfin, dihydrokodein, heroin, morfin i depotform) og behandling med antagonister (f.eks. naltrexon), men det siste er lite utbredt.
Leczenie farmakologiczne (MAT) obejmuje zarówno leczenie zastępcze lekami współdziałającymi (metadon, buprenorfina, dwuhydrokodeina, heroina, morfina o powolnym uwalnianiu), jak również, choć stosowane na o wiele mniejszą skalę, leczenie z wykorzystaniem antagonistów (np. naltrekson).
Tratamentul sub supraveghere medicală (TSM) cuprinde atât terapia de substituţie cu agonişti (metadonă, buprenorfină, dihidrocodeină, heroină, morfină de tip retard) cât şi tratamentul cu antagonişti, deşi acesta este mult mai puţin răspândit (de exemplu, naltrexonă).
K lekársky asistovanej liečbe (MAT) patrí tak substitučná liečba agonistami (metadónom, buprenorfínom, dihydrokodeínom, heroínom, pomaly uvoľňovaným morfínom) ako aj liečba antagonistami (napríklad naltrexónom), ktoré sa používajú oveľa menej.
Z zdravili podprto zdravljenje vključuje nadomestno zdravljenje z agonisti (metadonom, buprenorfinom, dihidrokodeinom, heroinom, morfijem, ki se počasi sprošča) in, čeprav se manj pogosto uporabljajo, antagonisti (na primer naltreksonom).
I behandling med läkemedel ingår både substitutionsbehandling med agonister (metadon, buprenorfin, dihydrokodein, heroin, morfin med långsam frisättning) och behandling med antagonister (exempelvis naltrexon), även om denna typ av behandling förekommer betydligt mer sällan.
) ietver gan aizvietošanas terapiju ar agonistiem (metadons, buprenorfīns, dihidrokodeīns, heroīns, morfīns), gan arī ne tik plaši izmantotu ārstēšanu ar antagonistiem (piemēram, naltreksons).
  Gegevens over de vraag ...  
In de meeste landen gebruikt 60 tot 90% van de opiatengebruikers deze drug dagelijks, hoewel door sommige cliënten in de laatste maand geen opiaten of slechts incidenteel opiaten zijn gebruikt; dat wordt waarschijnlijk veroorzaakt doordat cliënten stoppen met drugsgebruik voordat zij in behandeling gaan (116).
In most countries, between 60 % and 90 % of opiate clients use the drug daily, whereas some clients have not used opiates in the last month or used them only occasionally; this is probably explained by clients stopping use of the drug before entering treatment (116).
Dans la plupart des pays, entre 60 et 90 % des patients consommateurs d'opiacés en prennent quotidiennement, tandis que certains patients n'ont pas pris d'opiacés au cours du dernier mois ou n'en ont consommé qu'occasionnellement. Ceci s'explique probablement par le fait que les patients cessent de prendre de la drogue avant d'entamer un traitement (116).
In den meisten Ländern konsumieren 60 % bis 90 % der Opiatpatienten die Droge täglich, während einige Patienten während des letzten Monats keine Opiate konsumiert haben oder die Droge nur gelegentlich einnehmen. Dies ist wahrscheinlich darauf zurückzuführen, dass diese Patienten den Drogenkonsum einstellen, bevor sie sich in Behandlung begeben (116).
En la mayoría de países, entre el 60 % y el 90 % de los pacientes de opiáceos consume la droga diariamente, mientras que algunos pacientes no han consumido opiáceos en el último mes o sólo de forma ocasional; esto se explica probablemente por los pacientes que abandonan el consumo de la droga antes de iniciar el tratamiento (116).
Nella maggior parte dei paesi una percentuale di pazienti consumatori di oppiacei compresa tra il 60% e il 90% fa uso della droga quotidianamente, mentre alcuni pazienti riferiscono di non aver usato la droga nell’ultimo mese o di averla usata soltanto occasionalmente; ciò si spiega probabilmente con il fatto che i pazienti interrompono il consumo di droga prima di entrare in terapia (116).
Na maior parte dos países, entre 60% e 90% dos utentes consumidores de opiáceos consomem a droga diariamente, ao passo que alguns utentes não consumiram opiáceos no último mês ou consumiram-nos apenas ocasionalmente; este facto é provavelmente explicado por os utentes terem suspendido o consumo de droga antes de iniciarem o tratamento (116).
Στις περισσότερες χώρες, ποσοστό από 60 % έως 90 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα κάνουν καθημερινή χρήση της ουσίας, ενώ ορισμένα από τα άτομα που ζητούν θεραπεία δεν έκαναν χρήση οπιούχων κατά τον τελευταίο μήνα ή κάνουν περιστασιακή μόνο χρήση της ουσίας· αυτό εξηγείται πιθανώς από το γεγονός ότι ορισμένα άτομα σταματούν τη χρήση ουσιών προτού ξεκινήσουν θεραπεία (116).
Ve většině zemí užívá 60 % až 90 % opiátových klientů drogu denně, zatímco někteří klienti v minulém měsíci opiáty nebrali nebo je užívali jen příležitostně; tuto skutečnost pravděpodobně vysvětlují klienti přestávající užívat drogu před nástupem na léčení (116).
I de fleste lande bruger mellem 60 % og 90 % af opiatklienterne stoffet dagligt, mens nogle klienter ikke har brugt opiater inden for den seneste måned eller kun lejlighedsvist; dette forklares formentlig ved klienter, der ophører med at bruge stoffet, inden de kommer i behandling (116).
Enamikus riikides tarbib 60–90% opiaadikliente seda narkootikumi iga päev, kuid mõned kliendid ei ole tarbinud opiaate viimase kuu jooksul või on tarbinud üksnes juhuslikult; mida selgitab ilmselt asjaolu, et kliendid lõpetavad narkootikumi tarbimise enne ravile pöördumist (116).
Useimmissa maissa 60–90 prosenttia opiaattiasiakkaista käyttää opiaatteja päivittäin, kun taas osa asiakkaista ei ole käyttänyt opiaatteja viimeisen kuukauden aikana tai on käyttänyt niitä vain satunnaisesti. Tämä selittyy todennäköisesti sillä, että asiakkaat ovat lopettaneet huumeen käytön ennen hoidon aloittamista (116).
A legtöbb országban az opiát miatt kezelt páciensek 60–90%-a naponta fogyasztja a kábítószert, néhányan viszont az előző hónapban nem használták, illetve csak alkalmilag használták; ennek az lehet a magyarázata, hogy egyes páciensek a gyógykezelés megkezdése előtt felhagynak a kábítószer-használattal(116).
I de fleste landene bruker mellom 60 % og 90 % av opiatklientene stoffet daglig, mens enkelte klienter har ikke brukt opiater siste måned eller bare sporadisk. Dette kan sannsynligvis forklares ved at en del klienter slutter å bruke stoffet før de påbegynner behandling (116).
W większości państw od 60% do 90% osób uzależnionych od opiatów zażywa narkotyk codziennie, gdy tymczasem niektóre osoby uzależnione nie stosowały opiatów w ciągu ostatniego miesiąca lub stosowały je jedynie okazyjnie. Wytłumaczeniem są tu prawdopodobnie pacjenci przerywający zażywanie narkotyku przed rozpoczęciem leczenia (116).
În majoritatea ţărilor, 60 % - 90 % din clienţi consumă drogul zilnic, în timp ce unii clienţi nu au mai consumat opiacee în ultima lună sau le-au consumat doar ocazional; explicaţia constă probabil în faptul că clienţii nu mai consumă drogul înainte de a începe tratamentul (116).
Vo väčšine krajín 60 až 90 % opiátových klientov užíva drogy denne, zatiaľ čo niektorí klienti neužívali opiáty v uplynulom mesiaci alebo ich užívali len príležitostne; to pravdepodobne vysvetľujú klienti, ktorí prestali užívať drogu pred nástupom na liečenie (116).
V večini držav od 60 % do 90 % oseb, ki se zdravijo zaradi odvisnosti od opiatov, drogo uživa vsak dan, medtem ko nekatere osebe opiatov niso zaužile v zadnjem mesecu ali jih uživajo samo priložnostno; to lahko verjetno pojasnimo z osebami, ki so drogo prenehale uživati, preden so začele zdravljenje (116).
I de flesta länder använder mellan 60 % och 90 % av opiatklienterna drogerna dagligen, medan vissa klienter inte har använt opiater under den senaste månaden eller endast använt dem sporadiskt, vilket förmodligen beror på att de slutade använda drogerna innan de påbörjade behandlingen(116).
Lielākajā daļā valstu no 60% līdz 90% no opiātu lietotājiem lieto šo narkotiku ikdienā, taču daži pacienti nav lietojuši opiātus pēdējā mēneša laikā vai arī lieto tos tikai reizēm; šo tendenci, iespējams, izskaidro tas, ka pacienti pārstāj lietošanu pirms ārstēšanās uzsākšanas (116).
  Gegevens over de vraag ...  
Van de totale vraag naar behandeling komt 60% voor rekening van opiatengebruikers, hoewel daarbij de kanttekening geplaatst dient te worden dat de primaire drug in veel gevallen niet wordt geregistreerd. Van meer dan de helft (54%) van de opiatencliënten is bekend dat zij drugs spuiten; van 10% zijn hierover geen gegevens bekend.
Of the total treatment requests made, 60 % are known to be for opiate treatment, although in many cases the primary drug is not recorded – and over half (54%) of these opiate clients are known injectors, with 10 % being of unknown injecting status. Opiates are also reported to be the secondary drug for around 10 % of new clients (110).
Sur l'ensemble des demandes de traitement, 60 % concernent un traitement pour usage d'opiacés, bien que souvent la drogue primaire ne soit pas mentionnée, et plus de la moitié (54 %) des patients usagers d'opiacés sont connus comme des usagers de drogue par voie intraveineuse, alors que dans 10 % des cas, on ignore comment ils consomment leur drogue. Environ 10 % des nouveaux patients déclarent les opiacés comme drogue secondaire (110).
Es ist bekannt, dass 60 % aller Behandlungsnachfragen im Zusammenhang mit Opiaten stehen, obwohl in vielen Fällen die Primärdroge nicht erfasst wird. Über die Hälfte (54 %) dieser Opiatpatienten sind bekanntermaßen injizierende Drogenkonsumenten, während bei 10 % nicht feststeht, ob sie injizieren. Ferner werden Opiate von etwa 10 % der Erstpatienten als Sekundärdroge genannt (110).
Del total de solicitudes de tratamiento realizadas, se sabe que el 60 % son por consumo de opiáceos, aunque en muchos casos no se ha registrado la droga principal, y se sabe que más de la mitad (54 %) de estos pacientes de opiáceos se inyectan la droga, desconociéndose el hábito de inyección del 10 % de ellos. También se sabe que los opiáceos son la segunda droga para aproximadamente el 10 % de los nuevos pacientes (110).
Sul totale di richieste presentate, il 60% riguarda la terapia per oppiacei (sebbene in molti casi la droga primaria non sia riferita); oltre la metà (54%) di questi consumatori di oppiacei si inietta la sostanza, mentre per il 10% la via di somministrazione non è nota. Gli oppiacei sono inoltre menzionati come droga secondaria da circa il 10% dei nuovi pazienti (110).
Do total de pedidos de tratamento apresentados, sabe-se que 60% estão relacionados com o consumo de opiáceos, embora em muitos casos a droga principal não seja registada, e que mais de metade (54%) destes utentes consumidores de opiáceos fá-lo por via endovenosa, não se sabendo se 10% deles se injectam ou não. Segundo as informações comunicadas, os opiáceos são a droga secundária para cerca de 10% dos novos utentes (110).
Από το σύνολο των αιτήσεων για θεραπεία, 60 % είναι γνωστό ότι αφορούν θεραπεία απεξάρτησης από οπιούχα, μολονότι σε πολλές περιπτώσεις η κύρια ουσία δεν καταγράφεται – και περισσότερο από το ήμισυ (54%) των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα είναι γνωστό ότι κάνει ενέσιμη χρήση ουσιών, ενώ για 10 % δεν είναι γνωστό κατά πόσον κάνουν ενέσιμη χρήσης ουσιών. Τα οπιούχα αναφέρονται επίσης ως δευτερεύουσα ουσία για το 10 % περίπου των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία (110).
Je známo, že z celkového počtu žádostí o léčbu tvoří 60 % žádosti o léčení závislosti na opiátech, ačkoli v mnoha případech není primární droga zaznamenaná. Více než polovina (54 %) uvedených klientů užívajících opiáty je známa jako osoby, které drogu užívají nitrožilně, přičemž u 10 % není stav injekčního užívání znám. Opiáty jsou také uváděny jako sekundární droga pro asi 10 % nových klientů (110).
Det vides, at 60 % af den samlede efterspørgsel efter behandling er i forbindelse med opiatbehandling, selv om det primære stof i mange tilfælde ikke registreres – og over halvdelen (54%) af disse opiatklienter er intravenøse brugere, mens den intravenøse status for 10 % er ukendt. Opiater angives også at være det sekundære stof for ca. 10 % af de nye klienter (110).
Esitatud ravitaotluste üldarvust on 60% teadaolevalt ravitaotlused opiaatide tõttu, kuigi paljudel juhtudel ei panda esmast narkootikumi kirja. Rohkem kui pooled (54%) opiaate tarbivatest klientidest on teadaolevalt süstivad narkomaanid ja 10% puhul pole teada, kas nad süstivad või mitte. Opiaatidest kui teisesest narkootikumist on teatanud ligikaudu 10% uutest klientidest (110).
Kaikista hoitopyynnöistä 60 prosenttia esitetään opiaattien takia – joskin monissa tapauksissa päähuumetta ei kirjata – ja yli puolet (54%) näistä opiaattiasiakkaista on injektiokäyttäjiä ja 10 prosentin käyttötapa on tuntematon. Lisäksi noin 10 prosenttia uusista asiakkaista ilmoittaa opiaatit toissijaisiksi huumeiksi (110).
Az összes kezelési igényből 60%-ot tekintenek opiát miatti kezelésnek, noha sok esetben az elsődleges drogot nem tartják nyilván; az opiátok miatt kezelt pácienseknek pedig több mint a fele (54%) ismerten injekciós használó, illetve 10%-nak az injekciózási helyzete nem ismert. Az opiátokat emellett az új páciensek körülbelül 10%-a nevezte meg másodlagos kábítószerként(110).
Av det samlede antallet søknader om behandling gjelder 60 % behandling for opiatbruk, selv om primærrusmiddelet i mange saker ikke er registrert, og over halvparten (54 %) av disse opiatklientene er kjente sprøytebrukere. For 10 % er det ikke kjent om de er sprøytebrukere eller ikke. Opiater oppgis også som sekundærrusmiddel av rundt 10 % av alle nye klienter (110).
Z całej liczby przypadków zapotrzebowania na leczenie 60% dotyczy leczenia z uzależnienia od opiatów, choć w wielu przypadkach brakuje informacji o narkotyku głównym. O ponad połowie (54%) z tych pacjentów uzależnionych od opiatów wiadomo, że przyjmują narkotyk dożylnie, a w przypadku 10% z nich nic nie wiadomo o wstrzykiwaniu. Opiaty określane są także jako narkotyk drugorzędny przez ok. 10% nowych pacjentów (110).
Din totalul cererilor de tratament înregistrate, 60 % sunt depuse pentru tratament pentru dependenţa de opiacee, deşi în multe cazuri drogul principal nu este înregistrat –, iar peste jumătate (54%) din aceşti clienţi ai tratamentului pentru dependenţă de opiacee sunt cunoscuţi ca şi consumatori prin injectare, în timp ce pentru 10 % din aceştia nu se ştie dacă îşi injectează drogurile sau nu. De asemenea, se arată că opiaceele reprezintă drogul secundar pentru aproximativ 10 % din clienţii noi (110).
Z celkového počtu žiadostí o liečbu je 60 % známych žiadostí o liečbu kvôli opiátom, hoci v mnohých prípadoch nebola zaznamenaná primárna droga – vyše polovica (54 %) týchto opiátových klientov sú známi ako injekční užívatelia a pri 10 % nevedno, či sú injekční, alebo nie. Okolo 10 % nových klientov uvádza opiáty aj ako sekundárnu drogu (110).
Od vseh povpraševanj po zdravljenju se jih 60 % nanaša na zdravljenje odvisnosti od opiatov, čeprav velikokrat primarna droga ni zabeležena, in več kot polovica (54 %) teh oseb, ki se zdravijo zaradi odvisnosti od opiatov, si drogo vbrizgava, od tega jih ima 10 % neznan status vbrizgavanja. O opiatih kot o sekundarni drogi poroča 10 % oseb, ki išče zdravljenje na novo (110).
60 % av de klienter som sökte behandling ville ha behandling mot opiatmissbruk, men i många fall har primärdrogen inte uppgetts. Mer än hälften (54 %) av opiatklienterna är kända injektionsmissbrukare och 10 % har okänd injektionsstatus. Enligt de uppgifter som redovisats är opiater dessutom sekundärdrog för omkring 10 % av de nya klienterna(110).
No visiem ārstēšanās pieprasījumiem 60% ir pieprasījumi ārstēšanai no opiātu atkarības, lai arī daudzos gadījumos primārā narkotika nav reģistrēta – un vairāk kā puse (54%) no šiem opiātu pacientiem narkotikas injicē, par 10 % nav informācijas par narkotiku injicēšanu. Tiek ziņots, ka opiāti ir sekundārā narkotika aptuveni 10% jauno pacientu (110).
  Gegevens over de vraag ...  
Van de totale vraag naar behandeling komt 60% voor rekening van opiatengebruikers, hoewel daarbij de kanttekening geplaatst dient te worden dat de primaire drug in veel gevallen niet wordt geregistreerd. Van meer dan de helft (54%) van de opiatencliënten is bekend dat zij drugs spuiten; van 10% zijn hierover geen gegevens bekend.
Of the total treatment requests made, 60 % are known to be for opiate treatment, although in many cases the primary drug is not recorded – and over half (54%) of these opiate clients are known injectors, with 10 % being of unknown injecting status. Opiates are also reported to be the secondary drug for around 10 % of new clients (110).
Sur l'ensemble des demandes de traitement, 60 % concernent un traitement pour usage d'opiacés, bien que souvent la drogue primaire ne soit pas mentionnée, et plus de la moitié (54 %) des patients usagers d'opiacés sont connus comme des usagers de drogue par voie intraveineuse, alors que dans 10 % des cas, on ignore comment ils consomment leur drogue. Environ 10 % des nouveaux patients déclarent les opiacés comme drogue secondaire (110).
Es ist bekannt, dass 60 % aller Behandlungsnachfragen im Zusammenhang mit Opiaten stehen, obwohl in vielen Fällen die Primärdroge nicht erfasst wird. Über die Hälfte (54 %) dieser Opiatpatienten sind bekanntermaßen injizierende Drogenkonsumenten, während bei 10 % nicht feststeht, ob sie injizieren. Ferner werden Opiate von etwa 10 % der Erstpatienten als Sekundärdroge genannt (110).
Del total de solicitudes de tratamiento realizadas, se sabe que el 60 % son por consumo de opiáceos, aunque en muchos casos no se ha registrado la droga principal, y se sabe que más de la mitad (54 %) de estos pacientes de opiáceos se inyectan la droga, desconociéndose el hábito de inyección del 10 % de ellos. También se sabe que los opiáceos son la segunda droga para aproximadamente el 10 % de los nuevos pacientes (110).
Sul totale di richieste presentate, il 60% riguarda la terapia per oppiacei (sebbene in molti casi la droga primaria non sia riferita); oltre la metà (54%) di questi consumatori di oppiacei si inietta la sostanza, mentre per il 10% la via di somministrazione non è nota. Gli oppiacei sono inoltre menzionati come droga secondaria da circa il 10% dei nuovi pazienti (110).
Do total de pedidos de tratamento apresentados, sabe-se que 60% estão relacionados com o consumo de opiáceos, embora em muitos casos a droga principal não seja registada, e que mais de metade (54%) destes utentes consumidores de opiáceos fá-lo por via endovenosa, não se sabendo se 10% deles se injectam ou não. Segundo as informações comunicadas, os opiáceos são a droga secundária para cerca de 10% dos novos utentes (110).
Από το σύνολο των αιτήσεων για θεραπεία, 60 % είναι γνωστό ότι αφορούν θεραπεία απεξάρτησης από οπιούχα, μολονότι σε πολλές περιπτώσεις η κύρια ουσία δεν καταγράφεται – και περισσότερο από το ήμισυ (54%) των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα είναι γνωστό ότι κάνει ενέσιμη χρήση ουσιών, ενώ για 10 % δεν είναι γνωστό κατά πόσον κάνουν ενέσιμη χρήσης ουσιών. Τα οπιούχα αναφέρονται επίσης ως δευτερεύουσα ουσία για το 10 % περίπου των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία (110).
Je známo, že z celkového počtu žádostí o léčbu tvoří 60 % žádosti o léčení závislosti na opiátech, ačkoli v mnoha případech není primární droga zaznamenaná. Více než polovina (54 %) uvedených klientů užívajících opiáty je známa jako osoby, které drogu užívají nitrožilně, přičemž u 10 % není stav injekčního užívání znám. Opiáty jsou také uváděny jako sekundární droga pro asi 10 % nových klientů (110).
Det vides, at 60 % af den samlede efterspørgsel efter behandling er i forbindelse med opiatbehandling, selv om det primære stof i mange tilfælde ikke registreres – og over halvdelen (54%) af disse opiatklienter er intravenøse brugere, mens den intravenøse status for 10 % er ukendt. Opiater angives også at være det sekundære stof for ca. 10 % af de nye klienter (110).
Esitatud ravitaotluste üldarvust on 60% teadaolevalt ravitaotlused opiaatide tõttu, kuigi paljudel juhtudel ei panda esmast narkootikumi kirja. Rohkem kui pooled (54%) opiaate tarbivatest klientidest on teadaolevalt süstivad narkomaanid ja 10% puhul pole teada, kas nad süstivad või mitte. Opiaatidest kui teisesest narkootikumist on teatanud ligikaudu 10% uutest klientidest (110).
Kaikista hoitopyynnöistä 60 prosenttia esitetään opiaattien takia – joskin monissa tapauksissa päähuumetta ei kirjata – ja yli puolet (54%) näistä opiaattiasiakkaista on injektiokäyttäjiä ja 10 prosentin käyttötapa on tuntematon. Lisäksi noin 10 prosenttia uusista asiakkaista ilmoittaa opiaatit toissijaisiksi huumeiksi (110).
Az összes kezelési igényből 60%-ot tekintenek opiát miatti kezelésnek, noha sok esetben az elsődleges drogot nem tartják nyilván; az opiátok miatt kezelt pácienseknek pedig több mint a fele (54%) ismerten injekciós használó, illetve 10%-nak az injekciózási helyzete nem ismert. Az opiátokat emellett az új páciensek körülbelül 10%-a nevezte meg másodlagos kábítószerként(110).
Av det samlede antallet søknader om behandling gjelder 60 % behandling for opiatbruk, selv om primærrusmiddelet i mange saker ikke er registrert, og over halvparten (54 %) av disse opiatklientene er kjente sprøytebrukere. For 10 % er det ikke kjent om de er sprøytebrukere eller ikke. Opiater oppgis også som sekundærrusmiddel av rundt 10 % av alle nye klienter (110).
Z całej liczby przypadków zapotrzebowania na leczenie 60% dotyczy leczenia z uzależnienia od opiatów, choć w wielu przypadkach brakuje informacji o narkotyku głównym. O ponad połowie (54%) z tych pacjentów uzależnionych od opiatów wiadomo, że przyjmują narkotyk dożylnie, a w przypadku 10% z nich nic nie wiadomo o wstrzykiwaniu. Opiaty określane są także jako narkotyk drugorzędny przez ok. 10% nowych pacjentów (110).
Din totalul cererilor de tratament înregistrate, 60 % sunt depuse pentru tratament pentru dependenţa de opiacee, deşi în multe cazuri drogul principal nu este înregistrat –, iar peste jumătate (54%) din aceşti clienţi ai tratamentului pentru dependenţă de opiacee sunt cunoscuţi ca şi consumatori prin injectare, în timp ce pentru 10 % din aceştia nu se ştie dacă îşi injectează drogurile sau nu. De asemenea, se arată că opiaceele reprezintă drogul secundar pentru aproximativ 10 % din clienţii noi (110).
Z celkového počtu žiadostí o liečbu je 60 % známych žiadostí o liečbu kvôli opiátom, hoci v mnohých prípadoch nebola zaznamenaná primárna droga – vyše polovica (54 %) týchto opiátových klientov sú známi ako injekční užívatelia a pri 10 % nevedno, či sú injekční, alebo nie. Okolo 10 % nových klientov uvádza opiáty aj ako sekundárnu drogu (110).
Od vseh povpraševanj po zdravljenju se jih 60 % nanaša na zdravljenje odvisnosti od opiatov, čeprav velikokrat primarna droga ni zabeležena, in več kot polovica (54 %) teh oseb, ki se zdravijo zaradi odvisnosti od opiatov, si drogo vbrizgava, od tega jih ima 10 % neznan status vbrizgavanja. O opiatih kot o sekundarni drogi poroča 10 % oseb, ki išče zdravljenje na novo (110).
60 % av de klienter som sökte behandling ville ha behandling mot opiatmissbruk, men i många fall har primärdrogen inte uppgetts. Mer än hälften (54 %) av opiatklienterna är kända injektionsmissbrukare och 10 % har okänd injektionsstatus. Enligt de uppgifter som redovisats är opiater dessutom sekundärdrog för omkring 10 % av de nya klienterna(110).
No visiem ārstēšanās pieprasījumiem 60% ir pieprasījumi ārstēšanai no opiātu atkarības, lai arī daudzos gadījumos primārā narkotika nav reģistrēta – un vairāk kā puse (54%) no šiem opiātu pacientiem narkotikas injicē, par 10 % nav informācijas par narkotiku injicēšanu. Tiek ziņots, ka opiāti ir sekundārā narkotika aptuveni 10% jauno pacientu (110).
  Hoofdstuk 3: Cannabis  
Uit het feit dat de percentages voor recent en actueel gebruik aanzienlijk lager zijn dan die voor het “ooit”-gebruik, kan afgeleid worden dat het gebruik van cannabis incidenteel is of dat er na enige tijd weer mee wordt gestopt.
The fact that rates of recent use and current use are substantially lower than lifetime experience rates indicates that cannabis use tends to be occasional, or to be discontinued after some time. In most EU countries, 20–40 % of those adults who have ever tried cannabis report having used it during the previous 12 months, and about 10–20 % report having used it during the last 30 days (‘continuation rates’).
Le fait que les pourcentages relatifs à l'usage récent et à l'usage actuel soient largement inférieurs à ceux de l'expérimentation au cours de la vie indique que la consommation de cannabis tend à être occasionnelle ou interrompue après un certain temps. Dans la plupart des pays de l'UE, entre 20 et 40 % des adultes qui ont essayé du cannabis déclarent en avoir consommé au cours des 12 derniers mois et de 10 à 20 % au cours des 30 derniers jours («taux de poursuite»).
Die Tatsache, dass die Raten für den jüngsten und den aktuellen Konsum erheblich unter den Lebenszeitprävalenzraten liegen, belegt, dass der Cannabiskonsum eher gelegentlich stattfindet oder nach einiger Zeit wieder eingestellt wird. In den meisten EU-Ländern berichteten 20 % bis 40 % aller Erwachsenen, die mindestens einmal im Leben Cannabis probiert haben, Cannabis während der vergangenen 12 Monate konsumiert zu haben, und 10 % bis 20 % gaben an, die Droge in den letzten 30 Tagen eingenommen zu haben („Fortsetzungsraten“).
El hecho de que las tasas correspondientes al consumo reciente y al consumo actual sean notablemente inferiores a las tasas de consumo a lo largo de la vida indica que el consumo de cannabis tiende a ser ocasional, o a interrumpirse después de un cierto tiempo. En la mayoría de los países de la UE, del 20 % al 40 % de la población adulta que ha tenido alguna experiencia con el cannabis afirma haberlo consumido en los 12 meses anteriores y entre el 10 % y el 20 % admite haberlo consumido en los últimos 30 días («tasas de continuación»).
Il fatto che le percentuali riferite all’uso recente e all’uso attuale siano massicciamente più basse rispetto alla percentuale dell’esperienza una tantum indica che il consumo di cannabis tende a essere occasionale o che prima o poi venga interrotto. Nella maggioranza dei paesi UE, una percentuale compresa tra il 20% e il 40% di tutti gli adulti che hanno provato la cannabis almeno una volta nella vita segnala di averne fatto uso nel corso degli ultimi 12 mesi, e una percentuale compresa tra il 10% e il 20% ammette di averne fatto uso nel corso degli ultimi 30 giorni (“percentuali di continuità”).
Το γεγονός ότι τα ποσοστά πρόσφατης χρήσης και τρέχουσας χρήσης είναι σημαντικά χαμηλότερα από τα ποσοστά δοκιμής τουλάχιστον μία φορά σε όλη τη ζωή δείχνει ότι η χρήση της κάνναβης τείνει να είναι περιστασιακή ή να διακόπτεται ύστερα από κάποιο χρονικό διάστημα. Στις περισσότερες χώρες της ΕΕ, 20–40 % των ενηλίκων που έχουν δοκιμάσει κάνναβη τουλάχιστον μία φορά αναφέρει ότι έκανε χρήση της ουσίας κατά το προηγούμενο δωδεκάμηνο και 10–20 % αναφέρει ότι έκανε χρήση κατά τις τελευταίες 30 ημέρες («ποσοστά συνεχούς χρήσης»).
Skutečnost, že míra užívání v poslední době a míra užívání v současné době je významně nižší než míra celoživotní zkušenosti, naznačuje, že užívání konopí bývá příležitostné nebo že od něj uživatelé po určité době upustí. Ve většině zemí EU 20–40 % dospělých, kteří někdy v životě vyzkoušeli konopí, uvádí užívání konopí během posledních 12 měsíců a asi 10–20 % těchto dospělých uvádí užívání konopí během minulých 30 dnů (podíl těch, kteří s užíváním drog pokračují).
Det forhold, at tallene for nylig brug og aktuel brug er væsentligt lavere end for langtidserfaring viser, at brugen af cannabis har en tendens til at være lejlighedsvis eller blive afbrudt efter nogen tid. I de fleste EU-lande beretter 20–40 % af de voksne, som nogensinde har prøvet cannabis, at de har brugt stoffet inden for de seneste 12 måneder, mens ca. 10–20 % angiver at have brugt cannabis inden for de seneste 30 dage ('fortsættelsesfrekvenser').
Asjaolu, et hiljutise tarbimise ja praeguse tarbimise määr on oluliselt madalam kui tarbimiskogemuse määr elu jooksul, näitab, et kanepi tarbimine on sageli juhuslik või katkeb teatud aja pärast. Enamikus ELi riikides teatab kunagi kanepit proovinud täiskasvanutest 20–40%, et on tarbinud seda viimase 12 kuu jooksul ja umbes 10–20%, et on tarbinud seda viimase 30 päeva jooksul („kestva tarbimise määr”).
Se, että hiljattaista käyttöä ja nykyistä käyttöä kuvaavat luvut ovat huomattavasti alhaisempia kuin ainakin kerran käyttäneiden osuutta kuvaavat luvut, viittaa siihen, että kannabiksen käyttö on usein satunnaista tai se lopetetaan tietyn ajan jälkeen. Useimmissa EU-maissa 20–40 prosenttia kannabista ainakin kerran käyttäneistä aikuisista ilmoittaa käyttäneensä sitä viimeisten 12 kuukauden aikana ja noin 10–20 prosenttia ilmoittaa käyttäneensä sitä viimeisten 30 päivänä aikana (käytön jatkamisaste).
A tény, hogy a közelmúltbeli használat, illetve a jelenlegi használat értékei lényegesen alacsonyabbak az életprevalencia-aránynál, azt jelzi, hogy a kannabiszhasználat inkább alkalmi, vagy egy idő után abbamarad. A legtöbb EU-országban a kannabiszt valaha kipróbáló felnőttek 20–40%-a nyilatkozott úgy, hogy az előző 12 hónapban, és körülbelül 10–20%-uk az előző 30 napban használta („folytatási arány”).
Det faktum at tallene for nyere og aktuell bruk er vesentlig lavere enn tallene for bruk noen gang, tyder på at bruken av cannabis vil være mer sporadisk eller avsluttes etter en tid. I de fleste EU-landene rapporterer 20-40 % av alle voksne som noen gang har prøvd cannabis, at de har brukt stoffet i løpet av de siste 12 månedene, og om lag 10-20 % rapporterer å ha brukt det løpet av de siste 30 dagene (”fortsettelsesrate”).
Zjawisko znacznie niższych poziomów wskaźników zażywania niedawnego i bieżącego w porównaniu ze wskaźnikiem przynajmniej jednokrotnego zażycia wykazuje, że pochodne konopi indyjskich spożywane są raczej sporadycznie lub ich spożycie jest porzucane po pewnym czasie. W większości państw UE od 20 do 40% osób dorosłych, które choć raz zażyły pochodne konopi, zrobiło to w ciągu ostatnich 12 miesięcy, a około 10-20% w ciągu ostatnich 30 dni („wskaźniki kontynuacji”).
Faptul că ratele de consum actual şi recent sunt considerabil mai scăzute decât ratele consumului pe parcursul vieţii sugerează tendinţa consumului de canabis de a fi unul ocazional, sau care este abandonat după o vreme. În majoritatea ţărilor Uniunii Europene, 20–40 % dintre adulţii care au consumat cel puţin o dată canabis declară că au consumat substanţa în ultimele 12 luni, iar aproximativ 10–20 % declară că au consumat pe parcursul ultimelor 30 zile („rate de continuare”).
Skutočnosť, že údaje o nedávnom a súčasnom užívaní sú podstatne nižšie, ako údaje o celoživotnej skúsenosti, naznačuje sklon k príležitostnému užívaniu kanabisu alebo k prerušeniu jeho užívania po určitom čase. Vo väčšine krajín EÚ priznáva 20 až 40 % dospelých, ktorí niekedy kanabis vyskúšali, že ho užili v predchádzajúcich 12 mesiacoch a okolo 10 – 20 % priznáva jeho užitie v posledných 30 dňoch („pokračujúci výskyt“).
Dejstvo, da je število ljudi, ki konopljo redno uživajo ali so jo zaužili v zadnjih 12 mesecih, občutno višje od števila ljudi, ki so jo v življenju že kdaj poskusili, kaže, da se konoplja ponavadi uživa občasno ali se njeno uživanje čez nekaj časa prekine. V večini držav EU je samo 20–40 % tistih odraslih, ki so že poskusili konopljo, izjavilo, da so jo užili v zadnjih 12 mesecih, in samo okoli 10–20 % jih priznava, da so jo užili v zadnjih 30 dneh ("deleži nadaljevanja uživanja").
Det faktum att andelarna när det gäller användning de senaste tolv månaderna och användning den senaste månaden är avsevärt lägre än livstidsprevalensen visar att cannabisanvändning tenderar att vara tillfällig eller avbrytas efter en viss tid. I de flesta EU-länderna rapporterar 20–40 % av vuxna som någon gång har använt cannabis att de har använt drogen de senaste tolv månaderna, och ungefär 10–20 % att de har använt cannabis de senaste 30 dagarna.
Tas fakts, ka nesenās un pašreizējās lietošanas izplatības rādītāji ir ievērojami zemāki par ilgtermiņa pieredzes rādītājiem, norāda, ka kaņepju lietošana ir gadījuma rakstura, vai arī to pārtrauc pēc zināma laika. Lielākajā daļā ES valstu 20 līdz 40% no tiem pieaugušajiem, kas kaut reizi ir mēģinājuši marihuānu, atzīst ,ka ir lietojuši to pēdējo 12 mēnešu laikā, un aptuveni 20% atzīst, ka ir lietojušo to pēdējo 30 dienu laikā ("turpināšanas rādītāji").
  Gegevens over de vraag ...  
Cliënten die voor cannabisproblemen worden behandeld, zijn relatief jong; vrijwel alle cannabisgebruikers die voor het eerst in behandeling gaan, zijn jonger dan 30 jaar. Van teenagers in een gespecialiseerde drugsbehandeling wordt vaker gerapporteerd dat zij een primair cannabisprobleem hebben dan bij cliënten in andere leeftijdsgroepen: cannabis is in de groep tot 15 jaar in 65% van de gevallen de aanleiding om in behandeling te gaan; in de leeftijdscategorie van 15 tot 19 jaar is dit 59% (50).
Those being treated for cannabis problems tend to be relatively young; virtually all cannabis clients new to treatment are under 30 years old. Teenagers in specialised drug treatment are more likely to be recorded as having a primary cannabis problem than are clients in other age groups, with cannabis accounting for 65 % of treatment demands among those younger than 15 years and 59 % among those aged 15–19 years (50).
Les patients traités pour des problèmes de cannabis sont généralement relativement jeunes. Pratiquement tous les nouveaux patients en traitement pour le cannabis ont moins de 30 ans. La probabilité que les adolescents qui suivent des traitements spécialisés aient eu un problème primaire de cannabis est plus grande que pour les patients d'autres tranches d'âge, le cannabis représentant 65 % des demandes de traitement chez les jeunes de moins de 15 ans et 59 % chez les jeunes de 15 à 19 ans (50).
In der Regel sind die wegen Cannabisproblemen behandelten Patienten relativ jung. Nahezu alle Cannabispatienten, die sich erstmals einer Therapie unterziehen, sind jünger als 30 Jahre. Bei Teenagern, die eine spezialisierte Drogenbehandlung in Anspruch nehmen, ist der Anteil der Patienten mit Cannabisproblemen größer als in anderen Altersgruppen: Bei den unter 15-Jährigen wird in 65 % der Behandlungsnachfragen, bei den 15- bis 19-Jährigen in 59 % der Fälle Cannabis angegeben (50).
Las personas que reciben tratamiento por consumo de cannabis tienden a ser relativamente jóvenes. Prácticamente todos los pacientes de cannabis que reciben tratamiento por primera vez son menores de 30 años. Es más probable que se registre el cannabis como la drogodependencia primaria en los adolescentes sometidos a tratamientos de desintoxicación especializados que en los pacientes de otros grupos de edad, por lo que el cannabis representa el 65 % de las demandas de tratamiento entre los jóvenes de menos de 15 años y el 59 % entre los de 15 a 19 años (50).
I pazienti sottoposti a terapia per problemi collegati alla cannabis tendono a essere relativamente giovani; praticamente tutti i pazienti che per la prima volta chiedono di entrare in terapia per la cannabis hanno un’età inferiore ai 30 anni. Nei programmi terapeutici specializzati sono gli adolescenti i soggetti nei quali con più probabilità viene riscontrato un problema di cannabis primario; la cannabis interessa il 65% delle domande di trattamento tra gli adolescenti di età inferiore ai 15 anni e il 59% tra quelli di età compresa tra i 15 e i 19 anni (50).
Τα άτομα που υποβάλλονται σε θεραπεία για προβλήματα σχετικά με τη χρήση κάνναβης είναι συνήθως σχετικά νεαρής ηλικίας· το σύνολο σχεδόν των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από τη χρήση κάνναβης είναι ηλικίας κάτω των 30 ετών. Οι έφηβοι που υποβάλλονται σε εξειδικευμένη θεραπεία απεξάρτησης είναι πιθανότερο να αντιμετωπίζουν πρόβλημα ναρκωτικών με την κάνναβη ως κύρια ουσία συγκριτικά με τα άτομα υπό θεραπεία που ανήκουν σε άλλες ηλικιακές κατηγορίες, καθώς η κάνναβη αντιπροσωπεύει 65 % των αιτήσεων θεραπείας στα άτομα ηλικίας κάτω των 15 ετών και 59 % στα άτομα ηλικίας 15–19 ετών (50).
Osoby léčené pro problémy s konopím bývají relativně mladé; prakticky všichni klienti užívající konopí, kteří se léčí poprvé, jsou mladší 30 let. U adolescentů, kteří se podrobili specializovanému léčení, existuje vyšší pravděpodobnost, že budou vedeni jako osoby s primárním problémem s konopím než u klientů jiných věkových skupin. Konopí je při tom důvodem 65 % žádostí o léčbu osob mladších 15 let a 59 % osob ve věku 15–19 let (50).
De personer, der behandles for cannabisproblemer, er normalt forholdsvis unge; praktisk talt alle cannabisklienter, der er nye i behandlingssystemet, er under 30 år. Det er mere sandsynligt, at teenagere i specialiseret narkotikabehandling vil blive registreret som havende et primært cannabisproblem end klienter i andre aldersgrupper, og cannabis tegner sig således for 65 % af behandlingsanmodningerne blandt unge under 15 år og 59 % blandt unge i alderen 15–19 år (50).
Kanepiga seotud probleemide tõttu ravil viibivad kliendid on enamasti suhteliselt noored, peaaegu kõik uued kanepi tõttu ravi taotlevad kliendid on nooremad kui 30 aastat. Uimastiravi saavate teismeliste puhul mainitakse probleemide peamise põhjusena kanepit sagedamini kui muudesse vanuserühmadesse kuuluvate klientide puhul, kanepi tõttu taotleb ravi 65% alla 15aastastest ning 59% 15–19aastastest ravialustest noortest (50).
Kannabisongelmien takia hoidettavat asiakkaat ovat yleensä melko nuoria, lähes kaikki hoitoon ensimmäistä kertaa hakeutuvat kannabisasiakkaat ovat alle 30-vuotiaita. Erikoistuneessa huumehoidossa olevilla teini-ikäisillä nuorilla on muiden ikäryhmien asiakkaita todennäköisemmin ensisijaisesti kannabisongelma, jonka osuus 15-vuotiaiden hoidontarpeesta on 65 prosenttia ja 15–19‑vuotiaiden hoidontarpeesta 59 prosenttia (50).
A kannabiszprobléma miatt kezelt személyek általában viszonylag fiatalok; szinte valamennyi, a gyógykezelésre újonnan jelentkező kannabiszfogyasztó páciens 30 év alatti. A speciális kábítószer miatti gyógykezelésben részt vevő tizenévesek esetében gyakoribb az elsődleges kannabiszprobléma diagnózisa, mint a többi korcsoport pácienseinél: a 15 évnél fiatalabbak között a gyógykezelési igények 65%-ánál a kannabisz az ok, a 15–19 évesek körében pedig 59% ez az arány(50).
Tendensen er at de som behandles for cannabisproblemer, er relativt unge – praktisk talt alle cannabisklienter som første gang kommer til behandling, er under 30 år. Det er større sannsynlighet for at tenåringer i det spesialiserte narkotikabehandlingsapparatet har et primært cannabisproblem enn klienter i andre aldersgrupper. Cannabis står for 65 % av behandlingssøknadene blant de som er yngre enn 15 år og 59 % i aldersgruppen 15-19 år (50).
Osoby leczone z uzależnienia od pochodnych konopi indyjskich są zazwyczaj młode, praktycznie wszyscy nowi pacjenci uzależnieni od pochodnych konopi i poddawani leczeniu to ludzie poniżej 30 roku życia. Nastolatki przechodzące specjalistyczne leczenie z uzależnienia od narkotyków częściej okazują się mieć problem z pochodnymi konopi jako narkotykiem głównym niż pacjenci z innych grup wiekowych. Problemy z pochodnymi konopi indyjskich stanowią 65% przypadków zapotrzebowania na leczenie wśród osób poniżej 15 roku życia, a 59% w grupie osób od 15 do 19 lat (50).
Tendinţa este ca cei trataţi pentru probleme legate de canabis să fie relativ tineri; practic toţi clienţii noi ai tratamentului pentru dependenţă de canabis au vârste mai mici de 30 de ani. Este mult mai probabil ca adolescenţii care beneficiază de tratament specializat pentru dependenţă de droguri să se confrunte pentru prima dată cu problema canabisului decât clienţii din celelalte grupe de vârstă, canabisul făcând obiectul a 65 % din cererile de tratament în rândul persoanelor cu vârste sub 15 şi a 59 % din cereri pentru cei cu vârste cuprinse între 15–19 ani (50).
Osoby liečené kvôli problémom s kanabisom sú relatívne mladé, prakticky všetci novo liečení kanabisoví klienti majú menej ako 30 rokov. Tínedžeri v špecializovanej drogovej liečbe sú s vyššou pravdepodobnosťou evidovaní ako osoby s primárnym kanabisovým problémom, než klienti iných vekových skupín, pričom kvôli kanabisu žiada o liečbu 65 % žiadateľov do 15 rokov a 59 % žiadateľov vo veku 15 až 19 rokov (50).
Tisti, ki se zdravijo zaradi problemov s konopljo, so ponavadi sorazmerno mladi; skoraj vsi uživalci konoplje, ki so na novo vključeni v zdravljenje, so mlajši od 30 let. Pri mladoletnikih v specializiranem zdravljenju odvisnosti od drog je večja verjetnost, da bo zabeležen primarni problem konoplje kot pri zdravljenih osebah v drugih starostnih skupinah, pri čemer je delež konoplje pri povpraševanju po zdravljenju med osebami, mlajšimi od 15 let, 65 % in 59 % med osebami, starimi od 15 do 19 let (50).
Personer som behandlas för cannabismissbruk är i regel relativt unga. Så gott som alla cannabisklienter som behandlas för första gången är under 30 år. Tonåringar som genomgår specialiserad missbruksbehandling uppges oftare ha ett primärt cannabismissbruk än klienter i andra åldersgrupper. Cannabismissbruk svarar för 65 % av behandlingsefterfrågan bland personer under 15 år och för 59 % bland personer i åldern 15–19 år(50).
Tās personas, kas tiek ārstētas no kaņepju atkarības problēmām, parasti ir relatīvi jaunas; gandrīz visi kaņepju atkarīgie, kas pirmoreiz iziet ārstēšanu, ir jaunāki par 30 gadiem. Parasti lielākoties padsmitnieki, kas iziet speciālo narkotiku atkarības ārstniecības kursu, tiek reģistrēti kā primāri no kaņepju atkarīgie, salīdzinājumā ar citām vecuma grupām, kaņepju problēmas sastāda aptuveni 65 % no ārstēšanās pieprasījuma vecuma grupā līdz 15 gadiem un 59% vecuma grupā no 15 līdz 19 gadiem (50).
  Gegevens over de vraag ...  
Deze gegevens worden waarschijnlijk beïnvloed door een klein, maar groeiend crack- cocaïneprobleem (crack is een rookbare cocaïnebase). Aanwijzingen hiervoor zijn afkomstig uit Nederland en het Verenigd Koninkrijk, waar het aantal cliënten vanwege crack-cocaïne de afgelopen jaren is toegenomen.
These data are probably influenced by a small but growing crack cocaine (smokable cocaine base) problem, of which there have been indications from both the Netherlands and the United Kingdom, where the number of crack cocaine clients has increased in recent years. Although the numbers of problematic users are low, they tend to be concentrated in a few major urban areas and therefore are most visible in reports from city-based monitoring.
Ces données sont probablement influencées par un problème de crack (cocaïne base à fumer) de faible ampleur, mais qui se développe. Ce phénomène a été mentionné par les Pays-Bas et le Royaume-Uni, où le nombre de patients consommateurs de crack a augmenté ces dernières années. Bien que le nombre d'usagers de drogue à problème soit faible, ils tendent à se concentrer dans quelques grandes zones urbaines et sont donc plus apparents dans les rapports fondés sur la surveillance des villes.
Diese Daten spiegeln wahrscheinlich ein kleines, aber zunehmendes Problem im Zusammenhang mit Crack (rauchbares Kokain) wider. Hinweise auf ein solches Problem wurden sowohl aus den Niederlanden als auch aus dem Vereinigten Königreich gemeldet, wo die Zahl der Crack-Patienten in den letzten Jahren zugenommen hat. Die Zahl der problematischen Konsumenten ist zwar niedrig, da sich diese jedoch vorrangig in einigen wenigen größeren städtischen Gebieten aufhalten, werden sie am häufigsten in Berichten aus städtischen Überwachungen erfasst.
Es probable que estos datos se vean influenciados por el problema, todavía menor pero que va cada vez a más, del crack (base de cocaína fumable), del cual se han detectado indicios tanto en los Países Bajos como en el Reino Unido, donde el número de pacientes de crack ha aumentado en los últimos años. Aunque la cantidad de consumidores problemáticos es baja, éstos tienden a concentrarse en zonas urbanas concretas, por lo que resultan más notorios en los informes facilitados por los sistemas de vigilancia en las ciudades.
Questi dati sono probabilmente influenzati dal problema – ancora di dimensioni ridotte, sebbene in crescita – della cocaina crack (una base di cocaina da fumare), segnalato sia dai Paesi Bassi che dal Regno Unito, dove il numero di consumatori di cocaina crack è aumentato negli ultimi anni. Per quanto la percentuale dei consumatori problematici sia bassa, essi tendono tuttavia a concentrarsi nelle principali zone urbane e, quindi, risultano più visibili nelle relazioni prodotte dal monitoraggio urbano.
Τα στοιχεία αυτά είναι πιθανώς επηρεασμένα από το περιορισμένο αλλά διογκούμενο πρόβλημα της κοκαΐνης κρακ (βάση κοκαΐνης που καπνίζεται), για το οποίο υπάρχουν ενδείξεις στις Κάτω Χώρες και στο Ηνωμένο Βασίλειο, όπου τα τελευταία χρόνια αυξήθηκε ο αριθμός των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ. Παρότι ο αριθμός των προβληματικών χρηστών είναι μικρός, αυτοί είναι συνήθως συγκεντρωμένοι σε μερικές μεγάλες αστικές περιοχές και επομένως ξεχωρίζουν στις αναφορές που προέρχονται από παρακολούθηση βασισμένη σε πόλεις.
Tyto údaje jsou pravděpodobně ovlivněny malým, ale rostoucím problémem cracku (kokainová báze vhodná ke kouření), o kterém byly signály jak z Nizozemska, tak ze Spojeného království, kde se počet klientů konzumujících crack v posledních letech zvýšil. Ačkoli jsou počty problematických uživatelů nízké, mají tendenci koncentrovat se v několika hlavních městských oblastech, a proto jsou hodně viditelní ve zprávách o monitorování ve velkých městech.
Disse data er formentlig påvirket af et lille, men voksende problem med crackkokain (kokainbase, der kan ryges), som der har været tegn på i både Nederlandene og Det Forenede Kongerige, hvor antallet af crackkokainklienter er steget i de senere år. Selv om der er forholdsvis få problematiske brugere, er der en tendens til, at de er koncentreret i nogle få større byområder og derfor er mere synlige i indberetninger fra overvågninger i byer.
Tietoihin vaikuttaa todennäköisesti crack-kokaiinin (poltettavan kokaiinin) pieni mutta kasvava ongelma, josta on näkynyt merkkejä sekä Alankomaissa että Yhdistyneessä kuningaskunnassa, jossa crack-kokaiiniasiakkaiden määrä on kasvanut viime vuosina. Vaikka ongelmakäyttäjien määrä ei ole suuri, he keskittyvät usein muutamaan suureen kaupunkiin, ja siksi he näkyvät parhaiten kaupungeissa tehdyn seurannan raporteissa.
Ezeket az adatokat valószínűleg befolyásolja a krekk kokain (szívható kokain bázis) egyelőre kicsi, de növekvő problémája, amelyről Hollandiából és az Egyesült Királyságból egyaránt érkeztek jelzések, mivel ezekben az országokban a krekk kokain páciensek számának növekedését észlelték az elmúlt évek során. Bár a problematikus használók száma alacsony, a fogyasztók láthatólag néhány nagyobb városi területen koncentrálódnak, így legjobban a városi alapú megfigyelési jelentésekből tűnnek ki.
Disse dataene er sannsynligvis påvirket av et lite men økende problem med crack, eller crack-kokain (røykbar kokainbase), noe det foreligger indikasjoner på både i Nederland og Storbritannia, hvor antallet crack-klienter har gått opp i de senere år. Selv om antallet problematiske narkotikabrukere er lavt, har de tendens til å konsentreres i noen få storbyområder, og de vil derfor også være lettest synlig i kartleggingsrapporter for byer.
Na kształt tych danych najprawdopodobniej wpływ miał także niewielki, ale ciągle rosnący problem kraku (zasada kokainy nadająca się do palenia), o którym informowały Holandia i Wielka Brytania. W państwach tych liczba pacjentów uzależnionych od kraku wzrosła w ostatnich latach. Choć liczby osób zażywających problemowo są niskie, koncentrują się one w kilku większych obszarach miejskich, zatem są najbardziej widoczne w sprawozdaniach z monitorowania sytuacji w miastach.
Aceste date sunt probabil influenţate de o problemă încă de importanţă redusă, dar care se intensifică, adică de cocaina crack (bază de cocaină care poate fi fumată), care a fost semnalată atât în Ţările de Jos cât şi în Regatul Unit, unde numărul clienţilor tratamentului pentru dependenţă de cocaină crack a crescut în ultimii ani. Deşi numărul consumatorilor problematici este mic, tendinţa lor este de a se concentra în câteva zone urbane principale, şi de aceea sunt extrem de vizibili în rapoartele elaborate pe baza monitorizării din oraşe.
Tieto údaje sú pravdepodobne ovplyvnené malým, ale rastúcim problémom kraku (pôvodne písané „crack“) (fajčiteľným derivátom kokaínu), na ktorý upozornili tak Holandsko, ako aj Spojené kráľovstvo, kde sa počet klientov kokaínového kraku v ostatných rokoch zvýšil. Hoci sú počty problematických užívateľov nízke, majú tendenciu sústreďovať sa v niekoľkých najväčších mestských oblastiach, a preto sú najlepšie viditeľné v správach o monitoringu podľa jednotlivých veľkých miest.
Na te podatke verjetno vpliva majhen, vendar vedno bolj pereč problem uživanja crack kokaina (kokainske baze, ki se lahko kadi), saj so o tem pojavu poročali iz Nizozemske in Združenega kraljestva, kjer se je število uporabnikov crack kokaina v zadnjih letih povečalo. Čeprav so številke o problematičnih uživalcih nizke, so običajno osredotočene na glavna mestna območja ter so najbolj vidne v poročilih o spremljanju v mestih.
Dessa uppgifter påverkas förmodligen av ett litet men växande problem med crack-kokain (rökbar kokainbas) som har börjat framträda i både Nederländerna och Storbritannien, där antalet klienter som använder crack-kokain har ökat de senaste åren. Även om antalet problematiska missbrukare är lågt tenderar de att vara koncentrerade till några få större städer och är därför synliga i rapporter som bygger på övervakning i städer.
Šos datus, iespējams, ietekmē nelielā, taču augošā kreka (smēķējams kokaīns) problēma, par kuru ir norādes gan Nīderlandē, gan arī Apvienotajā Karalistē, kur kreka lietotāju skaits pēdējo gadu laikā ir pieaudzis. Lai arī problemātisko lietotāju skaits ir neliels, tiem ir tendence koncentrēties dažās galvenajās pilsētas zonās, un tāpēc tie visvairāk parādās monitoringa datos, kas balstīti uz pilsētās gūtajiem rādītājiem.
  Gegevens over de vraag ...  
Deze gegevens worden waarschijnlijk beïnvloed door een klein, maar groeiend crack- cocaïneprobleem (crack is een rookbare cocaïnebase). Aanwijzingen hiervoor zijn afkomstig uit Nederland en het Verenigd Koninkrijk, waar het aantal cliënten vanwege crack-cocaïne de afgelopen jaren is toegenomen.
These data are probably influenced by a small but growing crack cocaine (smokable cocaine base) problem, of which there have been indications from both the Netherlands and the United Kingdom, where the number of crack cocaine clients has increased in recent years. Although the numbers of problematic users are low, they tend to be concentrated in a few major urban areas and therefore are most visible in reports from city-based monitoring.
Ces données sont probablement influencées par un problème de crack (cocaïne base à fumer) de faible ampleur, mais qui se développe. Ce phénomène a été mentionné par les Pays-Bas et le Royaume-Uni, où le nombre de patients consommateurs de crack a augmenté ces dernières années. Bien que le nombre d'usagers de drogue à problème soit faible, ils tendent à se concentrer dans quelques grandes zones urbaines et sont donc plus apparents dans les rapports fondés sur la surveillance des villes.
Diese Daten spiegeln wahrscheinlich ein kleines, aber zunehmendes Problem im Zusammenhang mit Crack (rauchbares Kokain) wider. Hinweise auf ein solches Problem wurden sowohl aus den Niederlanden als auch aus dem Vereinigten Königreich gemeldet, wo die Zahl der Crack-Patienten in den letzten Jahren zugenommen hat. Die Zahl der problematischen Konsumenten ist zwar niedrig, da sich diese jedoch vorrangig in einigen wenigen größeren städtischen Gebieten aufhalten, werden sie am häufigsten in Berichten aus städtischen Überwachungen erfasst.
Es probable que estos datos se vean influenciados por el problema, todavía menor pero que va cada vez a más, del crack (base de cocaína fumable), del cual se han detectado indicios tanto en los Países Bajos como en el Reino Unido, donde el número de pacientes de crack ha aumentado en los últimos años. Aunque la cantidad de consumidores problemáticos es baja, éstos tienden a concentrarse en zonas urbanas concretas, por lo que resultan más notorios en los informes facilitados por los sistemas de vigilancia en las ciudades.
Questi dati sono probabilmente influenzati dal problema – ancora di dimensioni ridotte, sebbene in crescita – della cocaina crack (una base di cocaina da fumare), segnalato sia dai Paesi Bassi che dal Regno Unito, dove il numero di consumatori di cocaina crack è aumentato negli ultimi anni. Per quanto la percentuale dei consumatori problematici sia bassa, essi tendono tuttavia a concentrarsi nelle principali zone urbane e, quindi, risultano più visibili nelle relazioni prodotte dal monitoraggio urbano.
Τα στοιχεία αυτά είναι πιθανώς επηρεασμένα από το περιορισμένο αλλά διογκούμενο πρόβλημα της κοκαΐνης κρακ (βάση κοκαΐνης που καπνίζεται), για το οποίο υπάρχουν ενδείξεις στις Κάτω Χώρες και στο Ηνωμένο Βασίλειο, όπου τα τελευταία χρόνια αυξήθηκε ο αριθμός των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από το κρακ. Παρότι ο αριθμός των προβληματικών χρηστών είναι μικρός, αυτοί είναι συνήθως συγκεντρωμένοι σε μερικές μεγάλες αστικές περιοχές και επομένως ξεχωρίζουν στις αναφορές που προέρχονται από παρακολούθηση βασισμένη σε πόλεις.
Tyto údaje jsou pravděpodobně ovlivněny malým, ale rostoucím problémem cracku (kokainová báze vhodná ke kouření), o kterém byly signály jak z Nizozemska, tak ze Spojeného království, kde se počet klientů konzumujících crack v posledních letech zvýšil. Ačkoli jsou počty problematických uživatelů nízké, mají tendenci koncentrovat se v několika hlavních městských oblastech, a proto jsou hodně viditelní ve zprávách o monitorování ve velkých městech.
Disse data er formentlig påvirket af et lille, men voksende problem med crackkokain (kokainbase, der kan ryges), som der har været tegn på i både Nederlandene og Det Forenede Kongerige, hvor antallet af crackkokainklienter er steget i de senere år. Selv om der er forholdsvis få problematiske brugere, er der en tendens til, at de er koncentreret i nogle få større byområder og derfor er mere synlige i indberetninger fra overvågninger i byer.
Tietoihin vaikuttaa todennäköisesti crack-kokaiinin (poltettavan kokaiinin) pieni mutta kasvava ongelma, josta on näkynyt merkkejä sekä Alankomaissa että Yhdistyneessä kuningaskunnassa, jossa crack-kokaiiniasiakkaiden määrä on kasvanut viime vuosina. Vaikka ongelmakäyttäjien määrä ei ole suuri, he keskittyvät usein muutamaan suureen kaupunkiin, ja siksi he näkyvät parhaiten kaupungeissa tehdyn seurannan raporteissa.
Ezeket az adatokat valószínűleg befolyásolja a krekk kokain (szívható kokain bázis) egyelőre kicsi, de növekvő problémája, amelyről Hollandiából és az Egyesült Királyságból egyaránt érkeztek jelzések, mivel ezekben az országokban a krekk kokain páciensek számának növekedését észlelték az elmúlt évek során. Bár a problematikus használók száma alacsony, a fogyasztók láthatólag néhány nagyobb városi területen koncentrálódnak, így legjobban a városi alapú megfigyelési jelentésekből tűnnek ki.
Disse dataene er sannsynligvis påvirket av et lite men økende problem med crack, eller crack-kokain (røykbar kokainbase), noe det foreligger indikasjoner på både i Nederland og Storbritannia, hvor antallet crack-klienter har gått opp i de senere år. Selv om antallet problematiske narkotikabrukere er lavt, har de tendens til å konsentreres i noen få storbyområder, og de vil derfor også være lettest synlig i kartleggingsrapporter for byer.
Na kształt tych danych najprawdopodobniej wpływ miał także niewielki, ale ciągle rosnący problem kraku (zasada kokainy nadająca się do palenia), o którym informowały Holandia i Wielka Brytania. W państwach tych liczba pacjentów uzależnionych od kraku wzrosła w ostatnich latach. Choć liczby osób zażywających problemowo są niskie, koncentrują się one w kilku większych obszarach miejskich, zatem są najbardziej widoczne w sprawozdaniach z monitorowania sytuacji w miastach.
Aceste date sunt probabil influenţate de o problemă încă de importanţă redusă, dar care se intensifică, adică de cocaina crack (bază de cocaină care poate fi fumată), care a fost semnalată atât în Ţările de Jos cât şi în Regatul Unit, unde numărul clienţilor tratamentului pentru dependenţă de cocaină crack a crescut în ultimii ani. Deşi numărul consumatorilor problematici este mic, tendinţa lor este de a se concentra în câteva zone urbane principale, şi de aceea sunt extrem de vizibili în rapoartele elaborate pe baza monitorizării din oraşe.
Tieto údaje sú pravdepodobne ovplyvnené malým, ale rastúcim problémom kraku (pôvodne písané „crack“) (fajčiteľným derivátom kokaínu), na ktorý upozornili tak Holandsko, ako aj Spojené kráľovstvo, kde sa počet klientov kokaínového kraku v ostatných rokoch zvýšil. Hoci sú počty problematických užívateľov nízke, majú tendenciu sústreďovať sa v niekoľkých najväčších mestských oblastiach, a preto sú najlepšie viditeľné v správach o monitoringu podľa jednotlivých veľkých miest.
Na te podatke verjetno vpliva majhen, vendar vedno bolj pereč problem uživanja crack kokaina (kokainske baze, ki se lahko kadi), saj so o tem pojavu poročali iz Nizozemske in Združenega kraljestva, kjer se je število uporabnikov crack kokaina v zadnjih letih povečalo. Čeprav so številke o problematičnih uživalcih nizke, so običajno osredotočene na glavna mestna območja ter so najbolj vidne v poročilih o spremljanju v mestih.
Dessa uppgifter påverkas förmodligen av ett litet men växande problem med crack-kokain (rökbar kokainbas) som har börjat framträda i både Nederländerna och Storbritannien, där antalet klienter som använder crack-kokain har ökat de senaste åren. Även om antalet problematiska missbrukare är lågt tenderar de att vara koncentrerade till några få större städer och är därför synliga i rapporter som bygger på övervakning i städer.
Šos datus, iespējams, ietekmē nelielā, taču augošā kreka (smēķējams kokaīns) problēma, par kuru ir norādes gan Nīderlandē, gan arī Apvienotajā Karalistē, kur kreka lietotāju skaits pēdējo gadu laikā ir pieaudzis. Lai arī problemātisko lietotāju skaits ir neliels, tiem ir tendence koncentrēties dažās galvenajās pilsētas zonās, un tāpēc tie visvairāk parādās monitoringa datos, kas balstīti uz pilsētās gūtajiem rādītājiem.
  Hoofdstuk 4: Amfetamine...  
Deze drugs worden ook wel entactogenen genoemd (wat zoiets betekent als “van binnen werkzaam”) en bestaan uit synthetische stoffen die weliswaar chemisch verwant zijn aan amfetaminen, maar die toch in meer of mindere mate een andere werking hebben omdat zij een aantal effecten combineren die doorgaans door hallucinogenen worden veroorzaakt.
The best-known member of the ecstasy group of drugs is 3,4-methylenedioxy-methamphetamine (MDMA), but other related analogues are also sometimes found in ecstasy tablets. These drugs are sometimes known as entactogens, meaning to ‘touch within’, and comprise synthetic substances that are chemically related to amphetamines but which differ to some extent in their effect, as they combine some of the effects more typically found in hallucinogenic substances.
La plus connue des substances du groupe de l'ecstasy est la 3,4-méthylène-dioxy-métamphétamine (MDMA), mais on trouve parfois aussi d'autres substances analogues dans les pilules d'ecstasy. Ces drogues sont parfois connues sous le nom d'entactogènes, ce qui signifie «toucher à l'intérieur», et comprennent des substances synthétiques chimiquement liées aux amphétamines, mais qui s'en écartent quelque peu en termes d'effet, dans la mesure où elles combinent certains effets plus généralement provoqués par les substances hallucinogènes.
Die bekannteste Droge der Ecstasy-Gruppe ist 3,4-Methylendioxy-Methamphetamin (MDMA), aber mitunter werden auch andere analoge Substanzen in Ecstasy-Tabletten nachgewiesen. Diese Drogen, die auch als Entaktogene (wörtlich: „das Innere berührend“) bezeichnet werden, umfassen synthetische Substanzen, die chemisch mit dem Amphetamin verwandt sind, sich in ihrer Wirkung jedoch in gewisser Weise davon unterscheiden, da sie einige der Wirkungen zeigen, die in der Regel eher durch halluzinogene Substanzen hervorgerufen werden.
La sustancia más conocida de la familia del éxtasis es la 3,4-metilenodioxi-metanfetamina (MDMA), aunque también pueden encontrarse otras sustancias análogas en las pastillas de éxtasis. Estas drogas se conocen a veces como "entactógenos", lo que significa «contacto interior», término que comprende sustancias sintéticas químicamente relacionadas con las anfetaminas, pero cuyos efectos son algo diferentes, ya que producen una combinación de los efectos más típicos de las sustancias alucinógenas.
All’interno del gruppo ecstasy, la sostanza più nota è la 3,4-metilendiossimetamfetamina (MDMA) sebbene, talvolta, nelle pasticche di ecstasy si ritrovino altri suoi analoghi. Queste sostanze sono note altresì come “entactogeni” (ossia “che toccano dentro”, empatogeni) e comprendono sostanze sintetiche che sono correlate alle anfetamine dal punto di vista chimico, ma dalle quali differiscono in qualche misura per gli effetti, poiché combinano alcuni degli effetti solitamente correlati alle sostanze allucinogene.
Η γνωστότερη ουσία από τα ναρκωτικά της ομάδας της έκστασης είναι η 3,4-μεθυλενοδιοξυμεθαμφεταμίνη (MDMA), αλλά στα χάπια έκστασης περιέχονται μερικές φορές και άλλα συναφή χημικά ανάλογα. Τα ναρκωτικά αυτά αποκαλούνται επίσης ορισμένες φορές «επαφιογενή» (entactogens), δηλαδή «αυτά που αγγίζουν εσωτερικά», και περιλαμβάνουν συνθετικές ουσίες χημικά συναφείς με τις αμφεταμίνες που διαφέρουν όμως σε κάποιο βαθμό ως προς τα αποτελέσματά τους, καθώς συνδυάζουν ορισμένα από τα αποτελέσματα που παρατηρούνται συνήθως στις παραισθησιογόνους ουσίες.
Nejznámějším členem skupiny drog extáze je 3,4-methylendioxymetamfetamin (MDMA), avšak v tabletách extáze se někdy nacházejí i další příbuzné látky. Tyto drogy jsou někdy známé jako entaktogeny, což doslovně znamená „dotknout se uvnitř“, a zahrnují syntetické látky, které jsou chemicky příbuzné s amfetaminy, ale které se v určitém rozsahu liší svým účinkem, protože kombinují některé z účinků, které se spíše nacházejí u halucinogenních látek.
Det mest velkendte stof i ecstasygruppen er 3,4-methylenedioxy-metamfetamin (MDMA), men ofte findes andre beslægtede analogstoffer også i ecstasytabletterne. Disse stoffer omtales undertiden som entaktogener, dvs. at 'berøre indvendigt', og omfatter syntetiske stoffer, der er kemisk beslægtet med amfetaminer, men som virker på en lidt anden måde, da de kombinerer nogle af de virkninger, der mere typisk findes i hallucinogener.
Ekstaaseista tunnetuin on 3,4-metyleenidioksimetamfetamiini (MDMA), mutta joskus ekstaasitableteissa on muitakin sen kaltaisia aineita. Näitä huumeita kutsutaan toisinaan entaktogeeneiksi – jonka sanan taustalta löytyy merkitys "koskettaa sisältä" –, ja niihin kuuluu synteettisiä aineita, jotka muistuttavat kemiallisesti amfetamiineja mutta joiden vaikutus on jossakin määrin erilainen, sillä niissä yhdistyy joitakin hallusinogeenien tyypillisiä vaikutuksia.
A kábítószerek extasy-csoportjának legismertebb tagja a 3,4-metiléndioxi-metamfetamin (MDMA), de az extasy tablettákban olykor más rokon analógok is megtalálhatók. Ezek a kábítószerek, amelyeket néha entaktogéneknek is neveznek (jelentése „megérint belül”), olyan szintetikus anyagokat tartalmaznak, amelyek kémiailag rokonai az amfetaminoknak, de hatásuk némileg különbözik, mivel jellemzően a hallucinogén anyagoknál előforduló hatásokat ötvözik.
Det mest kjente stoffet i ecstasygruppen er 3,4-metylendioksymetamfetamin (MDMA), men det er også påvist nære analoger i ecstasytabletter. Disse stoffene omtales av og til som entaktogener, som betyr ”medfører berøring innenfra”, og omfatter syntetiske stoffer som er kjemisk beslektet med amfetaminer, men som har en noe ulik virkning, da de kombinerer noen av virkningene som mer typisk finnes i hallusinogene stoffer.
Najlepiej znaną substancją z grupy ekstazy jest 3,4-metylenodwuoksymetamfe-tamina (MDMA), choć w tabletkach ekstazy znajdowane są również inne pokrewne analogi. Narkotyki te czasami znane są jako substancje entaktogenne, czyli „dotykające od wewnątrz”, i obejmują substancje syntetyczne, które są chemicznie pokrewne amfetaminom, ale różnią się nieco pod względem działania, gdyż wykazują także działania bardziej typowe dla substancji halucynogennych.
Cel mai cunoscut drog din grupul Ecstasy este 3,4-metilendioxi-metamfetamina (MDMA), dar tabletele de Ecstasy conţin uneori şi alte substanţe analoge înrudite. Aceste droguri sunt cunoscute şi sub denumirea de entactogeni, care înseamnă „a atinge înăuntru”, şi cuprind substanţe sintetice înrudite din punct de vedere chimic cu amfetaminele, dar care diferită într-o anumită măsură în ceea ce priveşte efectele, deoarece prezintă o combinaţie de efecte tipice similare substanţelor halucinogene.
Najznámejším členom drogovej skupiny extáz je 3,4-metyléndioxy-metamfetamín (MDMA), ale v tabletkách extázy sa niekedy nachádzajú aj iné príbuzné analogické zlúčeniny. Tieto drogy sa dakedy označujú ako entaktogény, čo doslovne znamená „dotyk vnútri“ a obsahujú syntetické látky, ktoré sú chemicky príbuzné amfetamínom, ale do istej miery sa od nich líšia svojimi účinkami, lebo kombinujú niektoré účinky obvykle zisťované pri halucinogénnych látkach.
Najbolj znan član skupine ekstazija je 3,4-metilendioksimetamfetamin (MDMA), vendar pa je včasih v tabletah ekstazija mogoče najti tudi druge sorodne podobne snovi. Te droge se včasih imenujejo entaktogene droge, kar pomeni "dotakniti se znotraj", in vsebujejo sintetične snovi, ki so kemično sorodne amfetaminom, vendar se po učinku nekoliko razlikujejo, saj združujejo nekatere učinke, ki jih pogosteje najdemo v halucinogenih snoveh.
Den mest välkända drogen i ecstasygruppen är 3,4‑metylendioximetamfetamin (MDMA), men ecstasytabletter innehåller ibland även andra besläktade analoga föreningar. Dessa droger kallas ibland entaktogener, vilket betyder ”beröra inuti”, och omfattar syntetiska ämnen som är kemiskt besläktade med amfetaminer men i någon mån skiljer sig från dessa i fråga om verkan, eftersom de kombinerar några av de effekter som normalt återfinns hos hallucinogener.
Vispazīstamākais ekstazī grupas līdzeklis ir 3,4-metilēndiksi-metamfetamīns (MDMA), taču citi radniecīgi analogi dažreiz atrodami ekstazī tabletēs. Šīs narkotikas dažreiz ir pazīstamas ar nosaukumu entaktogēni, kas nozīmē „pieskāriens”, un kas ietver sintētiskās vielas, kas ir ķīmiski radniecīgas amfetamīniem, taču kuras zināmā mērā atšķiras pēc to iedarbības, jo tās apvieno daļu no iedarbības, kas parasti raksturīga halugionogēnajām vielām.
  Persberichten  
Tussen 3 en 3,5 miljoen mensen (1% van alle volwassenen) hebben vermoedelijk het afgelopen jaar deze drug geprobeerd, terwijl ongeveer 1,5 miljoen mensen (0,5% van alle volwassenen) als actuele gebruikers kunnen worden beschouwd, aangezien zij cocaïne tijdens de laatste maand hebben gebruikt.
The EMCDDA estimates that around 9 million Europeans (3% of all adults) have ever used cocaine. Between 3 and 3.5 million (1% of all adults) are likely to have tried the drug in the last year, while around 1.5 million (0.5% of all adults) are classified as current users, having used it in the last month. Use is concentrated mainly among young adults (15–34 years), particularly young males, and those living in urban areas.
Selon les estimations de l’OEDT, quelque 9 millions d’Européens (3% de l’ensemble de la population adulte) ont expérimenté la cocaïne. Entre 3 et 3,5 millions (1% de l’ensemble de la population adulte) sont supposés avoir essayé la drogue au cours de la dernière année, tandis qu’environ 1,5 million (0,5% de l’ensemble de la population adulte) sont classés dans la catégorie des utilisateurs actuels, c’est-à-dire ayant consommé au cours du dernier mois. Les jeunes adultes (15–34 ans), en particulier ceux de sexe masculin et ceux qui vivent dans les zones urbaines, sont les principaux consommateurs de la drogue.
Die EBDD schätzt, dass etwa 9 Millionen Europäer (3% aller Erwachsenen) schon einmal Kokain konsumiert haben. Zwischen 3 und 3,5 Millionen (1% aller Erwachsenen) haben die Droge wahrscheinlich im letzten Jahr probiert; während etwa 1,5 Millionen (0,5% aller Erwachsenen) als aktuelle Konsumenten eingestuft werden, da sie die Droge im vergangenen Monat konsumiert haben. Der Konsum konzentriert sich hauptsächlich auf junge Erwachsene (15–34 Jahre), insbesondere junge Männer, und auf städtische Gebiete.
El OEDT calcula que aproximadamente 9 millones de europeos (3% de todos los adultos) han consumido cocaína en alguna ocasión. Es probable que entre 3 y 3,5 millones (1% de todos los adultos) hayan probado la misma durante el último año y que cerca de 1,5 millones (0,5% de todos los adultos) puedan considerarse consumidores habituales, habiéndola utilizado en el último mes. El uso se concentra principalmente en adultos jóvenes (15–34 años), especialmente varones, que viven en áreas urbanas.
L’OEDT stima che circa 9 milioni di europei (3% di tutta la popolazione adulta) abbiano provato la cocaina almeno una volta. Si calcola inoltre che tra i 3 e i 3,5 milioni (1% di tutta la popolazione adulta) ne abbiano fatto uso nell’ultimo anno, mentre circa 1,5 milione (0,5% di tutta la popolazione adulta), avendola assunta nell’ultimo mese, è classificato come consumatore attuale. Il consumo si concentra principalmente tra i giovani adulti (15–34 anni), soprattutto maschi residenti in zone urbane.
De acordo com estimativas do OEDT, cerca de 9 milhões de europeus (3% da população adulta) já consumiram cocaína. É provável que entre 3 e 3,5 milhões (1% da população adulta) tenham experimentado a droga no último ano, e cerca de 1,5 milhão (0,5% da população adulta) são classificados como consumidores actuais, tendo consumido a droga no último mês. Este consumo verifica-se principalmente entre os jovens adultos (15–34 anos), sobretudo do sexo masculino, e residentes nas zonas urbanas.
Σύμφωνα με εκτιμήσεις του EKΠΝΤ, περίπου 9 εκατομμύρια Ευρωπαίοι (3% του συνόλου των ενηλίκων) έχουν δοκιμάσει κοκαΐνη κάποια στιγμή στη ζωή τους. Πιθανολογείται ότι μεταξύ 3 και 3,5 εκατομμύρια (1% του συνόλου των ενηλίκων) έκαναν χρήση της ουσίας τους τελευταίους 12 μήνες, ενώ περίπου 1,5 εκατομμύριο (0,5% του συνόλου των ενηλίκων) χαρακτηρίζονται ενεργοί χρήστες, καθώς έκαναν χρήση της ουσίας τον τελευταίο μήνα. Οι χρήστες κοκαΐνης είναι κυρίως νεαροί ενήλικες (15–34 ετών), ιδίως νεαροί άνδρες, κάτοικοι αστικών περιοχών.
EMCDDA odhaduje, že zkušenost s kokainem má okolo devíti milionů Evropanů (3 % dospělého obyvatelstva). Během posledního roku tuto drogu pravděpodobně užilo 3–3,5 milionu (1 % dospělého obyvatelstva) a zhruba 1,5 milionu osob (0,5 % dospělého obyvatelstva) je řazeno mezi aktuální uživatele, kteří kokain užili během posledního měsíce. Užívání je soustředěno hlavně ve skupině mladých dospělých (ve věku 15–34 let), zejména mladých mužů, a ve skupině osob žijících v městských oblastech.
EONN anslår, at omkring 9 mio. europæere (3% af alle voksne) har prøvet at tage kokain. Mellem 3 og 3,5 mio. (1% af alle voksne) har sandsynligvis prøvet dette stof inden for det seneste år, mens omkring 1,5 mio. (0,5% af alle voksne) er klassificeret som aktuelle brugere, hvilket vil sige, at de har indtaget stoffet inden for den seneste måned. Brugen er navnlig koncentreret blandt de unge voksne (15–34 år), især i byområder og blandt unge mænd.
EMCDDA hinnangul on ligikaudu 9 miljonit eurooplast (3% täisealisest elanikkonnast) vähemalt korra kokaiini proovinud. 3–3,5 miljonit (1% täisealisest elanikkonnast) on kokaiini tarbinud viimase aasta jooksul, samas kui ligikaudu 1,5 miljonit (0,5% täisealisest elanikkonnast), keda võib liigitada praeguste tarbijate hulka, on kokaiini kasutanud viimase kuu jooksul. Kokaiini tarbimine on peamiselt levinud noorte täisealiste (15–34-aastaste), eriti noorte meeste ning linnaelanike seas.
EMCDDA arvioi, että noin 9 miljoonaa eurooppalaista (3% kaikista aikuisista) on käyttänyt kokaiinia ainakin kerran elämässään. Huumetta on viimeisen vuoden aikana kokeillut arviolta 3 – 3,5 miljoonaa eurooppalaista (1% kaikista aikuisista). Nykyisiä huumeiden käyttäjiä, jotka ovat käyttäneet sitä edellisen kuukauden aikana, on noin 1,5 miljoonaa (0,5% kaikista aikuisista). Käyttäjät ovat pääosin nuoria, 15–34-vuotiaita aikuisia, etenkin nuoria miehiä ja kaupunkilaisia.
Az EMCDDA becslései szerint körülbelül 9 millió európai (az összes felnőtt 3%-a) használt már kokaint az élete során. 3–3,5 millió közé tehető (az összes felnőtt 1%-a) azoknak a száma, akik az elmúlt évben feltehetően próbálták a tiltott szert, jelenlegi használónak pedig körülbelül 1,5 millióan (az összes felnőtt 0,5%-a) minősülnek. A kokain-használat elsősorban a fiatal felnőttekre (15–34 évesek) azon belül is többnyire a fiatal férfiakra, illetve a városban élőkre jellemző.
EONN anslår at totalt rundt 9 millioner europeere (eller 3% av alle voksne) har brukt kokain en eller annen gang. Et sted mellom 3 og 3,5 millioner (1% av alle voksne) kan ha prøvd stoffet i løpet av siste år, mens ca. 1,5 millioner (0,5% av alle voksne) klassifiseres som aktuelle brukere og har brukt kokain i løpet av siste måned. Bruken er hovedsakelig konsentrert blant unge voksne (15–34 år), særlig unge menn, og i urbane områder.
EMCDDA szacuje, że około 9 milionów Europejczyków (3% wszystkich dorosłych) spróbowało w swoim życiu kokainy. Od 3 do 3,5 miliona osób (1% wszystkich dorosłych) prawdopodobnie zażyło ten narkotyk w ostatnim roku, a około 1,5 miliona osób (0,5% wszystkich dorosłych), które zażyły kokainę w ostatnim miesiącu, zakwalifikowano jako zażywających ją obecnie. Największe spożycie występuje głównie w grupie młodych osób dorosłych (15–34 lat), zwłaszcza młodych mężczyzn oraz osób mieszkających w obszarach miejskich.
OEDT estimează că circa 9 milioane de europeni (3% din populaţia adultă) au consumat cocaină cel puţin o dată în viaţă. Se consideră că între 3 şi 3,5 milioane (1% din populaţia adultă) au încercat drogul în ultimele 12 luni, în timp ce aproximativ 1,5 milioane (0,5% din populaţia adultă) sunt clasificaţi drept consumatori actuali, consumând cocaină în ultimele 30 de zile. Consumul de cocaină este mai frecvent în rândul adulţilor tineri (15–34 ani), în special bărbaţi şi din zonele urbane.
EMCDDA odhaduje, že približne 9 miliónov Európanov (3% dospelej populácie) má skúsenosti s kokaínom. Približne 3 až 3,5 miliónov (1% dospelej populácie) pravdepodobne skúsilo drogu v minulom roku, zatiaľ čo približne 1,5 miliónov (0,5% dospelej populácie) je klasifikovaných ako súčasní užívatelia, čo sú tí, ktorí užili drogu minulý mesiac. Užívanie narástlo najmä medzi mladými ľudˇmi (15–34 ročnými), najmä medzi mladými mužmi a obyvateľmi mestských oblastí.
Center EMCDDA ocenjuje, da je okoli 9 milijonov Evropejcev (3% vseh odraslih) že uporabilo kokain. Od 3 do 3,5 milijona (1% vseh odraslih) Evropejcev naj bi drogo poskusilo v zadnjem letu, medtem ko naj bi bilo rednih uporabnikov, sem se štejejo tisti, ki so kokain uživali v zadnjem mesecu, okoli 1,5 milijona (0,5% vseh odraslih). Uporaba kokaina je razširjena predvsem med mlajšimi odraslimi (15–34 let), zlasti mlajšimi moškimi, in tistimi, ki živijo v mestnih območjih.
ECNN uppskattar att omkring 9 miljoner européer (3% av alla vuxna) har använt kokain någon gång. Mellan 3 och 3,5 miljoner (1% av alla vuxna) tros ha testat drogen det senaste året, medan omkring 1,5 miljoner (0,5 % av alla vuxna) har använt kokain den senaste månaden. Kokain förekommer främst bland unga vuxna (15–34 år) och i synnerhet bland unga män och personer som bor i tätorter.
  Drugsgebruikers en het ...  
Hoewel de meeste drugsgebruikers stoppen met drugs of hun drugsgebruik verminderen wanneer zij in de gevangenis terechtkomen, zijn er ook veel gedetineerden die in hun gebruikspatroon volharden. Sommige gedetineerden komen zelfs pas in de gevangenis voor het eerst in aanraking met drugsgebruik (en/of met het injecteren van drugs).
The majority of drug users reduce or stop their drug use on admission to prison. However, many prisoners continue to use drugs after incarceration, and some start using drugs (and/or injecting drugs) in prison. Available studies show that between 8 % and 60 % of inmates report having used drugs while in prison, and 10–42 % report regular drug use (186).
La majorité des usagers de drogue réduisent leur consommation ou arrêtent de se droguer lorsqu'ils entrent en prison. Cependant, de nombreux détenus continuent à consommer de la drogue après leur incarcération et certains commencent à en consommer (et/ou à s'en injecter) en détention. D'après les études disponibles, entre 8 % et 60 % des détenus déclarent avoir consommé de la drogue en prison et 10 à 42 % font état d'une consommation régulière (186).
Die Mehrheit der Drogenkonsumenten reduziert oder beendet den Drogenkonsum bei Haftantritt. Viele Haftinsassen setzen den Drogenkonsum jedoch in der Haftanstalt fort, andere beginnen dort erst mit dem Konsum (und/oder der Injektion) von Drogen. Aus den vorliegenden Studien geht hervor, dass zwischen 8 % und 60 % der Haftinsassen angaben, während der Inhaftierung Drogen konsumiert zu haben, und zwischen 10 % und 42 % berichteten, regelmäßig Drogen konsumiert zu haben (186).
La mayoría de los consumidores de drogas suspende o reduce su consumo cuando ingresa en prisión. No obstante, muchos reclusos continúan el consumo tras la encarcelación y algunos empiezan a consumirlas (o a inyectárselas) en prisión. Los estudios disponibles revelan que entre el 8 % y el 60 % de los presos declara haber consumido drogas en prisión, y entre el 10 % y el 42 % se consideran consumidores regulares (186).
La maggioranza dei tossicodipendenti riduce o interrompe il consumo nel momento in cui entra in carcere, ma alcuni detenuti portano avanti il loro modello di consumo di stupefacenti, mentre altri cominciano a farne uso (e/o per via parenterale) proprio in carcere. Gli studi disponibili indicano che una percentuale compresa tra l’8% e il 60% dei detenuti segnala un consumo di sostanze stupefacenti in carcere e un 10-42% segnala un uso regolare di droghe (186).
A maioria dos toxicodependentes reduz o consumo ou deixa de consumir aquando da admissão no estabelecimento prisional. No entanto, alguns detidos mantêm o seu padrão de consumo de drogas e outros iniciam o consumo (e/ou começam a injectar drogas) já na prisão. Os estudos disponíveis mostram que entre 8% e 60% dos reclusos afirmam ter consumido drogas na prisão, e 10–42% referem um consumo regular de droga (186).
Η πλειονότητα των χρηστών ναρκωτικών μειώνει ή σταματά τη χρήση ναρκωτικών κατά την έναρξη της φυλάκισης. Όμως, πολλοί κρατούμενοι συνεχίζουν τη χρήση και ορισμένοι αρχίζουν να κάνουν χρήση (ή/και να κάνουν ενέσιμη χρήση) κατά τη διάρκεια της κράτησής τους. Οι διαθέσιμες μελέτες δείχνουν ότι ποσοστό 8 % - 60 % αναφέρει ότι έκανε χρήση ναρκωτικών στη φυλακή και 10 – 42 % αναφέρει συστηματική χρήση ναρκωτικών (186).
Většina uživatelů drog po nástupu do vězení užívání drog omezí nebo s ním přestane. Mnoho vězňů však pokračuje v užívání drog i po uvěznění a někteří z nich drogy ve vězení začnou užívat (nebo si je aplikovat nitrožilně). Dostupné studie ukazují, že 8–60 % vězňů uvádí, že během pobytu ve vězení užívali drogy, a 10–42 % uvádí pravidelné užívání drog (186).
De fleste stofbrugere reducerer eller standser deres stofbrug ved indsættelsen i fængslet, men mange af de indsatte fortsætter deres stofbrug efter fængslingen, mens andre begynder at bruge stoffer (og/eller injicere stoffer) i fængslet. Det fremgår af tilgængelige undersøgelser, at mellem 8 % og 60 % af alle indsatte angiver at have brugt stoffer i fængslet, mens 10–42 % angiver, at de regelmæssigt har brugt stoffer (186).
Enamik uimastitarbijaid vähendab vanglasse sattudes uimastite tarbimist või lõpetab selle. Paljud vangid siiski jätkavad uimastite tarbimist pärast vanglasse sattumist ning osa alustab uimastite tarbimist (ja/või süstimist) vanglas. Olemasolevad uuringud näitavad, et vangidest on enda väitel 8–60% kasutanud vanglas olles uimasteid ja 10–42% tarbivad uimasteid regulaarselt (186).
Suurin osa huumeidenkäyttäjistä vähentää huumeidenkäyttöä tai lopettaa sen vankilaan jouduttuaan. Jotkut vangit kuitenkin jatkavat huumeidenkäyttöä, ja toiset taas aloittavat käytön (ja/tai injektiokäytön) vasta vankilassa. Saatavilla olevien tutkimustietojen mukaan 8–60 prosenttia vangeista ilmoittaa käyttäneensä huumeita vankilassa, ja 10–42 prosenttia ilmoittaa käyttävänsä huumeita säännöllisesti (186).
A kábítószer-használók többsége csökkenti vagy abbahagyja a kábítószer-használatot a börtönben. Sok elítélt azonban a bebörtönzését követően is folytatja a kábítószer-használatot, sőt, néhányan éppen a börtönben kezdenek el kábítószert használni (és/vagy injekciózni). A rendelkezésre álló tanulmányok azt mutatják, hogy az elítéltek 8–60%-a számol be kábítószer-használatról a börtönben töltött idő alatt, és 10–42% számol be rendszeres kábítószer-használatról(186).
De fleste reduserer eller holder opp med narkotikabruken etter innsettelsen. Imidlertid fortsetter mange innsatte å bruke narkotika, og noen begynner først å bruke narkotika (og/eller injisere narkotika) i fengsel. Tilgjengelige studier viser at mellom 8 % og 60 % av de innsatte rapporterer å ha brukt narkotika i løpet av soningstiden, og 10-42 % rapporterer om regelmessig bruk av narkotika (186).
Większość osób zażywających narkotyki ogranicza lub zaprzestaje zażywania z chwilą osadzenia w więzieniu. Jednakże wielu więźniów nadal przyjmuje narkotyki po uwięzieniu, a niektórzy zaczynają stosować narkotyki (i/lub przyjmować je dożylnie) właśnie w więzieniu. Dostępne badania wykazują, że od 8% do 60% więźniów przyznaje się do zażywania narkotyków w więzieniu, a od 10% do 42% mówi o regularnym zażywaniu narkotyków (186).
Majoritatea consumatorilor de droguri îşi reduc sau încetează consumul de droguri la intrarea în închisoare. Totuşi, mulţi deţinuţi continuă să consume droguri după încarcerare, iar unii chiar încep să consume droguri (şi/sau să îşi injecteze droguri) în închisoare. Studiile existente arată că între 8 % şi 60 % din deţinuţi declară că au consumat droguri pe durata detenţiei, iar 10–42 % au declarat că au consumat droguri în mod regulat (186).
Väčšina užívateľov drog po nástupe do väzenia užívanie drog obmedzí alebo s ním skončí. Mnohí väzni však pokračujú v užívaní drog aj po uväznení a niektorí začínajú užívať (alebo injekčne užívať) drogy až vo väzení. Podľa dostupných štúdií počas pobytu vo väzení uvádza užitie drog 8 % až 60 % väzňov a 10 % až 42 % uvádza ich pravidelné užívanie (186).
Večina uživalcev drog ob sprejemu v zapor zmanjša uživanje drog ali z njim preneha. Vendar pa mnogo zapornikov nadaljuje svoj vzorec uživanja drog po zaprtju, nekateri pa začnejo droge uživati (in/ali si jih vbrizgavati) v zaporu. Razpoložljive študije kažejo, da naj bi med 8 % in 60 % zapornikov med bivanjem v zaporu užilo droge, 10–42 % pa jih poroča, da so droge redno uživali (186).
De flesta narkotikamissbrukare minskar eller upphör med sitt missbruk när de kommer till fängelset. Många fortsätter dock att missbruka och andra börjar med narkotika (och/eller injektionsmissbruk) under tiden i fängelset. De studier som finns visar att mellan 8 % och 60 % av internerna uppger sig ha använt droger medan de har suttit i fängelse, och 10–42 % uppger sig ha gjort detta regelbundet(186).
Lielākā daļa narkotiku lietotāju, nonākot ieslodzījumā, narkotiku lietošanu samazina vai pārtrauc. Taču daudzi ieslodzītie turpina lietot narkotikas, un daži sāk narkotiku lietošanu (un/ vai narkotiku injicēšanu) ieslodzījumā. Pieejamie pētījumi norāda, ka 8 % līdz 60 % no ieslodzītajiem atzīst narkotiku lietošanu, atrodoties ieslodzījumā, un 10–42% atzīst regulāru narkotiku lietošanu (186).
  Gegevens over de vraag ...  
Uit een analyse van therapiegegevens in Londen over de periode 1995/1996 tot 2000/2001 bleek dat het aantal cliënten dat cocaïne gebruikte, was verdubbeld (GLADA, 2004), zij het wel vanaf een laag basisniveau (van 735 tot 1 917).
Many countries report increases in cocaine use among clients seeking treatment; from 1996 to 2003, the proportion of new clients demanding treatment for cocaine use grew from 4.8 % to 9.3 %, and the number of new clients asking for treatment for primary cocaine use rose from 2 535 to 6 123. In the Netherlands, in 2003, for the first time, new clients demanding treatment for cocaine use exceeded those demanding treatment for opiate use. From an analysis of treatment data produced in London, during the period 1995–96 to 2000–01, the number of clients using cocaine more than doubled (GLADA, 2004), albeit from a low baseline (735 to 1 917).
De nombreux pays font état d'une hausse de l'usage de cocaïne chez les patients en demande de traitement. Entre 1996 et 2003, la proportion de nouveaux patients en demande de traitement pour usage de cocaïne est passée de 4,8 à 9,3 %, et le nombre de nouveaux patients en demande de traitement pour usage primaire de cocaïne est passé de 2 535 à 6 123. Aux Pays-Bas, en 2003, les nouveaux patients demandant un traitement pour usage de cocaïne a dépassé pour la première fois les patients en demande de traitement pour usage d'opiacés. Il ressort d'une analyse des données relatives aux traitements réalisée à Londres en 1995-1996 et en 2000-2001 que les patients consommant de la cocaïne a plus que doublé (GLADA, 2004), même si le nombre de départ était peu élevé (735 à 1 917).
Viele Länder berichten über eine Zunahme des Kokainkonsums unter den Patienten, die sich in Behandlung begeben: Zwischen 1996 und 2003 nahm der Anteil der Erstpatienten, die wegen Kokainkonsums eine Therapie beantragten, von 4,8 % auf 9,3 % zu, und die Zahl der Erstpatienten, die bei der Behandlung Kokain als Primärdroge nannten, stieg von 2 535 auf 6 123. In den Niederlanden überstieg 2003 erstmals die Zahl der Erstpatienten, die sich wegen Kokainkonsums einer Behandlung unterzogen, die Zahl der Erstpatienten, die wegen Opiatkonsums eine Therapie beantragten. Einer in London durchgeführten Analyse der Behandlungsdaten für den Zeitraum 1995/1996 bis 2000/2001 zufolge hat sich die Zahl der Patienten, die Kokain konsumieren, mehr als verdoppelt (GLADA, 2004), wenn auch von einem niedrigen Ausgangsniveau aus (von 735 auf 1 917).
Muchos países registran aumentos en el consumo de cocaína entre los pacientes que solicitan tratamiento; de 1996 a 2003, el porcentaje de nuevos pacientes que solicitaron tratamiento por consumo de cocaína pasó del 4,8 % al 9,3 %, y el número de nuevos pacientes que solicitaron tratamiento por consumo primario de cocaína aumentó de 2.535 a 6.123. En 2003, Países Bajos, el número de nuevos pacientes que solicitaron tratamiento por consumo de cocaína en los Países Bajos superó por primera vez la cifra de quienes solicitaron tratamiento por consumo de opiáceos. Según un análisis de datos de tratamiento realizado en Londres entre 1995–96 y 2000–01, el número de pacientes consumidores de cocaína aumentó hasta más del doble (GLADA, 2004), si bien a partir de unos niveles iniciales bajos (735 a 1.917).
Molti paesi segnalano aumenti del consumo di cocaina tra i pazienti che chiedono di essere sottoposti a terapia: dal 1996 al 2003 la percentuale di nuovi pazienti che ha chiesto una terapia per il consumo di cocaina è cresciuta dal 4,8% al 9,3%, mentre il numero di nuovi pazienti che desiderano sottoporsi a terapia per consumo primario di cocaina è salito da 2 535 a 6 123. Nei Paesi Bassi il numero di nuovi pazienti che ha chiesto di entrare in terapia a causa della cocaina nel 2003 ha superato per la prima volta il numero di chi invece ha fatto la stessa richiesta a causa di una dipendenza dagli oppiacei. Da un’analisi dei dati terapeutici raccolti a Londra tra il 1995-1996 e il 2000-2001 si evince che i pazienti che consumano cocaina sono più che raddoppiati (GLADA, 2004), sia pur da un punto di partenza basso (735-1917).
Πολλές χώρες αναφέρουν αύξηση της χρήσης κοκαΐνης στα άτομα που ζητούν θεραπεία· στο διάστημα από το 1996 έως το 2003, το ποσοστό των ατόμων που ζήτησαν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη αυξήθηκε από 4,8 % σε 9,3 %, και ο αριθμός των ατόμων που ζήτησαν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη, ως κύρια ουσία, αυξήθηκε από 2 535 σε 6 123. Στις Κάτω Χώρες, το 2003, για πρώτη φορά, ο αριθμός των ατόμων που ζήτησαν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη ξεπέρασε τον αριθμό εκείνων που ζήτησαν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα. Από την ανάλυση στοιχείων σχετικών με τη θεραπεία που συγκεντρώθηκαν στο Λονδίνο, κατά το διάστημα 1995–96 έως 2000–01, προκύπτει ότι ο αριθμός των χρηστών κοκαΐνης που ζήτησαν θεραπεία υπερδιπλασιάσθηκε (GLADA, 2004), έστω και αν ο αρχικός αριθμός ήταν χαμηλός (από 735 σε 1 917).
Mnohé země uvádějí zvýšení užívání kokainu u klientů vyhledávajících léčbu. Od roku 1996 do roku 2003 vzrostl podíl nových klientů žádajících o léčbu závislosti na kokainu ze 4,8 % na 9,3 % a počet nových klientů žádajících o léčbu v souvislosti s primárním užívání kokainu stoupl z 2 535 na 6 123. V Nizozemsku v roce 2003 poprvé převýšil počet nových klientů požadujících léčení závislosti na kokainu počet osob požadujících léčení závislosti na opiátech. Z rozboru údajů o léčení shromážděných v Londýně během období 1995–1996 až 2000–2001 vyplývá, že se počet klientů užívajících kokain více než zdvojnásobil (GLADA, 2004), ačkoli začal na nízké základní úrovni (růst ze 735 osob na 1 917).
Mange lande melder om stigninger i kokainbrugen blandt klienter, der søger behandling; i perioden 1996–2003 steg andelen af nye klienter, der søgte behandling for kokainbrug fra 4,8 % til 9,3 %, og antallet af nye klienter, der søgte behandling for primært kokainbrug, steg fra 2 535 til 6 123. I Nederlandene oversteg antallet af nye klienter, der søgte behandling for kokainbrug, i 2003 for første gang antallet af nye klienter, der søgte behandling for opiatbrug. Det fremgår af en analyse af behandlingsdata produceret i London, at antallet af klienter, der brugte kokain, blev mere end fordoblet i perioden fra 1995–1996 til 2000–2001 (GLADA, 2004), om end fra et lavt udgangspunkt (735 til 1 917).
Useat maat ilmoittavat kokaiinin käytön lisääntyneen hoitoon hakeutuvien asiakkaiden keskuudessa; vuosina 1996–2003 kokaiinin käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden osuus kasvoi 4,8:sta 9,3 prosenttiin, ja pääasiallisesti kokaiinin käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden määrä kasvoi 2 535:stä 6 123:een. Alankomaissa kokaiinin käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden määrä ylitti vuonna 2003 ensimmäisen kerran opiaattien käytön takia hoitoon hakeutuneiden uusien asiakkaiden määrän. Lontoossa vuodesta 1995–1996 vuoteen 2001–2001 kerätyn hoitotiedon analyysissä ilmeni, että kokaiinia käyttäneiden asiakkaiden määrä yli kaksinkertaistui (GLADA, 2004), joskin lähtöluku oli alhainen (735:stä 1 917:ään).
Sok ország számolt be a kokainhasználat növekedéséről a gyógykezelésre jelentkező páciensek között; a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkező új páciensek aránya 1996–2003 között 4,8%-ről 9,3%-ra nőtt, az elsődleges kokainhasználat miatt gyógykezelést igénylő új páciensek száma pedig 2535-ről 6123-ra emelkedett. Hollandiában 2003-ban első ízben, a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkező új páciensek száma meghaladta az opiáthasználat miatt gyógykezelést igénylőkét. A Londonban összegyűjtött gyógykezelési adatok elemzése alapján az 1995–96 és 2000–01 közötti időszakban a kokaint fogyasztó páciensek száma több mint kétszeresére nőtt (GLADA, 2004), igaz, a kiinduló érték alacsony volt (735-ről 1917-re).
Mange land rapporterer om økt kokainbruk blant klientene som oppsøker behandlingsapparatet. Fra 1996 til 2003 økte andelen nye klienter som søkte behandling for kokainbruk fra 4,8 % til 9,3 %, og antallet nye klienter i behandling for kokain som primærrusmiddel økte fra 2 535 til 6 123. I 2003 fikk Nederland for første gang flere søknader om behandling for kokainbruk enn for opiatbruk. En analyse av behandlingsdata fra London viser at antallet klienter som brukte kokain, ble mer enn doblet i perioden 1995-96 til 2000-01 (GLADA, 2004), dog fra en lav baselinje (735 til 1 917).
Wiele państw donosi o wzroście zażywania kokainy wśród pacjentów wymagających leczenia. W latach 1996-2003 odsetek nowych pacjentów wymagających leczenia z uzależnienia od kokainy wzrósł od 4,8% do 9,3%, a liczba nowych pacjentów zgłaszających się na leczenie z uzależnienia od kokainy jako narkotyku głównego wzrosła z 2 535 do 6 123. W 2003 roku, w Holandii, po raz pierwszy liczba nowych pacjentów wymagających leczenia z uzależnienia od kokainy przewyższyła liczbę nowych pacjentów wymagających leczenia z uzależnienia od opiatów. Na podstawie analizy danych leczenia przygotowanej w Londynie można stwierdzić, że w okresie od 1995-96 do 2000-01 liczba pacjentów uzależnionych od kokainy zwiększyła się ponad dwukrotnie (GLADA, 2004), przy czym liczby wyjściowe były niskie (z 735 do 1 917).
Multe ţări raportează o creştere a consumului de cocaină în rândul clienţilor care solicită tratament; din 1996 în 2003, proporţia clienţilor noi care au solicitat tratament pentru consumul de cocaină a crescut de la 4,8 % la 9,3 %, iar numărul de clienţi noi care au solicitat tratament pentru consumul de cocaină ca drog primar a crescut de la 2 535 la 6 123. În Ţările de Jos, în 2003, pentru prima dată, numărul clienţilor noi care au solicitat tratament pentru consum de cocaină a depăşit numărul celor care au solicitat tratament pentru consum de opiacee. O analiză a datelor privind tratamentul realizată la Londra pentru perioada din 1995–1996 până în 2000–2001, numărul clienţilor consumatori de cocaină a crescut de peste două ori (GLADA, 2004), deşi de la un nivel iniţial redus (de la 735 la 1 917).
Mnohé krajiny uvádzajú prírastky v užívaní kokaínu medzi klientmi, ktorí sa uchádzajú o liečbu; od roku 1996 do roku 2003 sa podiel nových klientov žiadajúcich o liečbu kvôli užívaniu kokaínu zvýšil zo 4,8 % na 9,3 % a počet nových klientov žiadajúcich o liečbu kvôli primárnemu užívaniu kokaínu vzrástol z 2 535 na 6 123. V Holandsku v roku 2003 po prvýkrát prevýšil počet nových klientov žiadajúcich o liečbu kvôli užívaniu kokaínu počet žiadateľov o liečbu kvôli užívaniu opiátov. Z analýzy údajov o liečbe, vypracovanej v Londýne, v období 1995/1996 až 2000/2001 sa počet klientov užívajúcich kokaín viac ako zdvojnásobil (GLADA 2004), aj keď len z dolnej základnej čiary (zo 735 na 1 917).
Mnogo držav poroča o povečanju uživanja kokaina med osebami, ki se zdravijo; v obdobju med letoma 1996 in 2003 je delež oseb, ki so na novo povpraševale po zdravljenju zaradi uživanja kokaina, narasel s 4,8 % na 9,3 %, medtem ko se je število oseb, ki na novo povprašujejo po zdravljenju zaradi primarnega uživanja kokaina, povečalo z 2535 na 6123. Na Nizozemskem je leta 2003 število oseb, ki na novo iščejo zdravljenje zaradi uživanja kokaina, prvič preseglo število tistih, ki so povpraševali po zdravljenju zaradi uživanja opiatov. Iz analize podatkov o zdravljenju, ki je nastala v Londonu v obdobjih 1995–1996 in 2000–2001, se je število uživalcev kokaina več kot podvojilo (GLADA, 2004), čeprav je bilo izhodišče nizko (s 735 na 1917).
Många länder rapporterar att kokainmissbruket har ökat bland klienter som söker behandling. Mellan 1996 och 2003 ökade andelen nya klienter som sökte behandling för kokainmissbruk från 4,8 % till 9,3 %, och antalet nya klienter som sökte behandling för ett primärt kokainmissbruk steg från 2 535 till 6 123. I Nederländerna var antalet nya klienter som sökte behandling för kokainmissbruk 2003 för första gången högre än antalet nya klienter som sökte behandling för opiatmissbruk. En analys av behandlingsuppgifter som togs fram i London under perioden 1995/96–2000/01 visade att antalet klienter som använde kokain mer än fördubblades (GLADA, 2004), om än från en låg utgångsnivå (735 till 1 917).
Daudzas valstis ziņo par kokaīna lietošanas pieaugumu to pacientu vidū, kas vēlas saņemt ārstēšanu; no 1996. līdz 2003. gadam jauno pacientu skaits, kas vēlas ārstēties no kokaīna atkarības, pieauga no 4,8 % līdz 9,3 %, un jauno pacientu skaits, kas vēlas ārstēties no primārās kokaīna atkarības, pieauga no 2 535 līdz 6 123. Nīderlandē 2003. gadā pirmo reizi jauno pacientu skaits, kam nepieciešama ārstēšana no kokaīna atkarības, pārsniedza to pacientu skaitu, kam nepieciešama ārstēšana no opiātu atkarības. Analizējot datus, kas iegūti Londonā laika posmā no 1995.–1996.gada līdz 2000.–2001. gadam, var redzēt ka kokaīnu lietojošo pacientu skaits ir vairāk kā dubultojies (GLADA, 2004), kaut gan pamatā šis skaits saglabājas neliels (735 līdz 1 917).
  Behandelingen met behul...  
Een derde, zij het minder duidelijke trend, is de stijging van het aantal huisartsen dat bij de behandeling met behulp van medicatie een rol speelt. In 2000/2001 maakten slechts drie van de vijftien lidstaten (België, Frankrijk en het Verenigd Koninkrijk), melding van het inschakelen van huisartsen bij dergelijke behandelingen (Solberg et al., 2002), terwijl huisartsen op dit moment in tien van de oude vijftien lidstaten een rol op dit vlak spelen (België, Duitsland, Frankrijk, Ierland, Italië, Luxemburg, Nederland, Oostenrijk, Zweden en het Verenigd Koninkrijk) en ook in drie van de nieuwe lidstaten (Tsjechië, Malta en Slovenië).
A third, although less distinct, trend is that of increasing involvement of general practitioners in the provision of MAT. Involvement of general practitioners was reported in only three of the 15 Member States (Belgium, France, the United Kingdom) in 2000/2001 (Solberg et al., 2002) but is now found in 10 of the EU-15 Member States (Belgium, Germany, France, Ireland, Italy, Luxembourg, Netherlands, Austria, Sweden and the United Kingdom) as well as three of the new Member States (Czech Republic, Malta and Slovenia).
Une troisième tendance, quoique moins claire, est celle de la participation accrue des généralistes dans l'offre de traitements médicalement assistés. Seuls trois pays de l'UE-15 évoquaient la participation de généralistes en 2000/2001 (Belgique, France, Royaume‑Uni) (Solberg et al., 2002), alors qu'ils sont dix aujourd'hui (Belgique, Allemagne, France, Irlande, Italie, Luxembourg, Pays-Bas, Autriche, Suède et Royaume‑Uni), sans compter trois nouveaux États membres (République tchèque, Malte et Slovénie).
Drittens ist festzustellen, dass in zunehmendem Maße Allgemeinärzte in die medikamentengestützte Behandlung einbezogen werden, wobei diese Tendenz weniger ausgeprägt ist. Während in den Jahren 2000/2001 aus nur drei der 15 Mitgliedstaaten (Belgien, Frankreich und das Vereinigte Königreich) die Einbeziehung von Allgemeinärzten gemeldet wurde (Solberg et al., 2002), wird sie nun aus zehn der EU-15-Mitgliedstaaten (Belgien, Deutschland, Frankreich, Irland, Italien, Luxemburg, die Niederlande, Österreich, Schweden und das Vereinigte Königreich) sowie aus drei neuen Mitgliedstaaten (Tschechische Republik, Malta und Slowenien) berichtet.
Una tercera tendencia, aunque menos clara, es aumentar la participación de los médicos de cabecera en la dispensación de este tipo de tratamientos. Los médicos de cabecera sólo participaban en tres de los quince Estados miembros (Bélgica, Francia, Reino Unido) en 2000/2001 (Solberg y cols., 2002), pero actualmente lo hacen en 10 de los 15 Estados miembros de la UE (Bélgica, Alemania, Francia, Irlanda, Italia, Luxemburgo, Países Bajos, Austria, Suecia y Reino Unido) y en tres de los nuevos Estados miembros (República Checa, Malta y Eslovenia).
Un’ulteriore tendenza, sebbene meno marcata, vede un maggiore coinvolgimento dei medici generici nel servizio di trattamento medicalmente assistito. Tale partecipazione veniva riportata soltanto da tre Stati dell’UE a 15 (Belgio, Francia, Regno Unito) nel biennio 2000-2001 (Solberg e altri, 2002), mentre viene riferita attualmente da 10 paesi (Belgio, Germania, Francia, Irlanda, Italia, Lussemburgo, Paesi Bassi, Austria, Svezia e Regno Unito) nonché da tre nuovi Stati membri (Repubblica ceca, Malta e Slovenia).
Uma terceira tendência, ainda que menos distinta, é a do envolvimento crescente dos médicos de clínica geral na oferta de tratamento medicamente assistido. Este envolvimento foi referido em apenas três dos 15 Estados-Membros (Bélgica, França, Reino Unido) em 2000/2001 (Solberg et al., 2002), mas agora já se encontra em dez dos Estados-Membros da UE-15 (Bélgica, Alemanha, França, Irlanda, Itália, Luxemburgo, Países Baixos, Áustria, Suécia e Reino Unido), bem como em três dos novos Estados-Membros (República Checa, Malta e Eslovénia).
Μια άλλη, μολονότι λιγότερο εμφανής, τάση αφορά την αυξημένη εμπλοκή γενικών ιατρών στην παροχή θεραπείας με ιατρική υποστήριξη. Η εμπλοκή γενικών ιατρών αναφέρθηκε μόνον σε τρία από τα 15 κράτη μέλη (Βέλγιο, Γαλλία, Ηνωμένο Βασίλειο) το 2000/2001 (Solberg κ.ά., 2002), αλλά παρατηρείται σήμερα σε 10 από τα κράτη μέλη της ΕΕ των 15 (Βέλγιο, Γερμανία, Γαλλία, Ιρλανδία, Ιταλία, Λουξεμβούργο, Κάτω Χώρες, Αυστρία, Σουηδία και Ηνωμένο Βασίλειο) καθώς και σε τρία από τα νέα κράτη μέλη (Τσεχική Δημοκρατία, Μάλτα και Σλοβενία).
Třetí trend, i když méně výrazný, je představován zvyšujícím se zapojením praktických lékařů do poskytování léčby s farmakologickou podporou. V letech 2000–2001 uváděly zapojení praktických lékařů jen 3 z 15 členských států (Belgie, Francie a Spojené království) (Solberg a kol., 2002), ale nyní existuje v 10 členských státech evropské patnáctky (Belgie, Německo, Francie, Irsko, Itálie, Lucembursko, Nizozemsko, Rakousko, Švédsko a Spojené království) a rovněž ve třech nových členských státech (Česká republika, Malta a Slovinsko).
En tredje tendens, som ganske vist er mindre udpræget, går i retning af i stigende grad at inddrage praktiserende læger i den medicinsk støttede behandling. Inddragelse af praktiserende læger blev kun rapporteret i tre af de 15 medlemsstater (Belgien, Frankrig, Det Forenede Kongerige) i 2000/2001 (Solberg m.fl., 2002), men findes nu i ti af EU-15-medlemsstaterne (Belgien, Tyskland, Frankrig, Irland, Italien, Luxembourg, Nederlandene, Østrig, Sverige og Det Forenede Kongerige) samt tre af de nye medlemsstater (Tjekkiet, Malta og Slovenien).
Kolmas, mitte nii selge suundumus on üldarsti osaluse kasv ravimitega ravi osutamisel. Aastatel 2000–2001 teatati üldarstide osalemisest 15 liikmesriigist ainult kolmes (Belgia, Prantsusmaa, Ühendkuningriik) (Solberg et al., 2002), nüüd on see levinud 10 EL-15 liikmesriigis (Belgia, Saksamaa, Prantsusmaa, Iirimaa, Itaalia, Luksemburg, Madalmaad, Austria, Rootsi ja Ühendkuningriik), aga ka kolmes uues liikmesriigis (Tšehhi Vabariigis, Maltas ja Sloveenias).
Kolmas, vähemmän selkeä suuntaus, on yleislääkäreiden lisääntynyt osallistuminen lääkehoidon tarjoamiseen. Vuonna 2000/2001 vain kolme 15 jäsenvaltiosta ilmoitti yleislääkäreiden osallistuvan lääkehoidon tarjoamiseen (Belgia, Ranska, Yhdistynyt kuningaskunta) (Solberg et al., 2002), mutta nykyään tällaista toimintaa esiintyy 10:ssä EU:n 15 vanhasta jäsenvaltiosta (Belgia, Saksa, Ranska, Irlanti, Italia, Luxemburg, Alankomaat, Itävalta, Ruotsi ja Yhdistynyt kuningaskunta) sekä kolmessa uudessa jäsenvaltiossa (Tšekki, Malta ja Slovenia).
A harmadik, ámbár kevésbé elkülönülő irányzat a háziorvosok részvételének növelése a gyógyszeresen támogatott kezelés biztosításában. A háziorvosok bevonásáról 2000/2001-ben mindössze három tagállam számolt be (Belgium, Franciaország, Egyesült Királyság) (Solberg és mások, 2002), ma viszont már az EU-15 tagállamai közül 10-ben (Belgium, Németország, Franciaország, Írország, Olaszország, Luxemburg, Hollandia, Ausztria, Svédország és az Egyesült Királyság), valamint az új tagállamok közül háromban megtörtént (Csehország, Málta és Szlovénia).
En tredje, ikke fullt så tydelig, trend er at allmennleger i økende grad involveres i den legemiddelassisterte rehabiliteringen. Selv om allmennlegenes deltakelse bare rapporteres av tre av de 15 EU-landene (Belgia, Frankrike, Storbritannia) i 2000/2001 (Solberg et al., 2002) finnes denne ordningen i 10 av EU-15-landene (Belgia, Tyskland, Frankrike, Irland, Italia, Luxembourg, Nederland, Østerrike, Sverige og Storbritannia) i tillegg til tre av de nye medlemsstatene (Den tsjekkiske republikk, Malta og Slovenia).
Trzeci trend, choć mniej wyrazisty, dotyczy wzrostu zaangażowania lekarzy medycyny rodzinnej w leczenie farmakologiczne. W okresie 2000/2001 jedynie trzy z 15 starych Państw Członkowskich (Belgia, Francja, Wielka Brytania) donosiły o zaangażowaniu lekarzy rodzinnych w tego typu leczenie (Solberg et al., 2002), obecnie jednak jest ono widoczne w 10 z 15 starych Państw Członkowskich UE (Belgia, Niemcy, Francja, Irlandia, Włochy, Luksemburg, Holandia, Austria, Szwecja i Wielka Brytania) oraz w trzech z nowych Państw Członkowskich (Republika Czeska, Malta i Słowenia).
O a treia tendinţă, deşi aceasta este mai puţin conturată, constă în implicarea tot mai extinsă a medicilor de familie în asigurarea TSM. Implicarea medicilor de familie a fost raportată numai în trei din cele 15 state membre (Belgia, Franţa, Regatul Unit) în 2000/2001 (Solberg et al., 2002), dar este acum prezentă în 10 din statele membre ale Europei celor 15 (Belgia, Germania, Franţa, Irlanda, Italia, Luxemburg, Ţările de Jos, Austria, Suedia şi Regatul Unit), precum şi în trei din noile state membre (Republica Cehă, Malta şi Slovenia).
Tretím trendom, aj keď nie takým výrazným, je rastúca účasť praktických lekárov na poskytovaní MAT. Účasť praktických lekárov v roku 2000/2001 uviedli iba tri z 15 členských štátov (Belgicko, Francúzsko a Spojené kráľovstvo) (Solberg a kol. 2002), ale teraz ich bolo 10 z 15 starých členských štátov EÚ (Belgicko, Nemecko, Francúzsko, Írsko, Taliansko, Luxembursko, Holandsko, Rakúsko, Švédsko a Spojené kráľovstvo) a tri nové členské štáty (Česká republika, Malta a Slovinsko).
Tretji, čeprav manj izrazit trend je povečevanje vključenosti splošnih zdravnikov v zagotavljanje z zdravili podprtega zdravljenja. O vključenosti splošnih zdravnikov so leta 2000/2001 poročali v samo treh od 15 držav članic (Belgiji, Franciji, Združenem kraljestvu) (Solberg et al., 2002), vendar jih lahko sedaj najdemo v 10 od 15 držav članic EU (Belgija, Nemčija, Francija, Irska, Italija, Luksemburg, Nizozemska, Avstrija, Švedska in Združeno kraljestvo) ter treh novih državah članicah (Češka, Malta in Slovenija).
En tredje mindre tydlig trend är att i större utsträckning anlita allmänläkare vid behandling med läkemedel. Under 2000/2001 rapporterade endast tre av de 15 medlemsstaterna (Belgien, Frankrike, Storbritannien) att allmänläkare anlitats (Solberg m.fl., 2002), men numera förekommer det i 10 av EU 15-medlemsstaterna (Belgien, Tyskland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Sverige och Storbritannien) samt i tre av de nya medlemsstaterna (Tjeckien, Malta och Slovenien).
nodrošināšanā. Par terapeitu iesaistīšanos 2000. / 2001. gadā ziņoja tikai trīs no 15 dalībvalstīm (Beļģija, Francija, Apvienotā Karaliste) (Solberg et al., 2002), taču tagad tā notiek 10 no ES-15 dalībvalstīm (Beļģija, Vācija, Francija, Īrija, Itālija, Luksmeburga, Nīderlande, Austrija, Zviedrija un Apvienotā Karaliste), kā arī trīs no jaunajām dalībvalstīm (Čehijas Republika, Malta un Slovēnija).
  Gegevens over de vraag ...  
De meeste opiatencliënten geven aan dat zij voor het eerst opiaten hebben gebruikt toen zij tussen de 15 en 24 jaar oud waren, waarbij 50% van de cliënten jonger dan 20 was toen zij de drug voor het eerst gebruikten (115).
Most opiate clients report having used opiates for the first time when they were between 15 and 24 years old, with around 50 % of clients first using the drug before the age of 20 (115). Comparing the age at first use with the age at first treatment, the time lag between first use and first demand for treatment is generally between 5 and 10 years. An early age at onset of opiate use is often associated with a range of behavioural problems and social deprivation (United Kingdom national report).
La plupart des patients traités pour usage d'opiacés déclarent en avoir consommé pour la première fois lorsqu'ils avaient entre 15 et 24 ans, près de 50 % en ayant consommé pour la première fois avant l'âge de 20 ans (115). Lorsque l'on compare l'âge de la première consommation avec l'âge du premier traitement, l'intervalle entre la première consommation et la première demande de traitement est généralement compris entre 5 et 10 ans. Un âge précoce lors du début de l'usage d'opiacés est souvent associé à divers problèmes comportementaux et à un dénument social (rapport national britannique).
Die meisten Opiatpatienten geben an, erstmals im Alter zwischen 15 und 24 Jahren Opiate konsumiert zu haben, wobei etwa 50 % der Patienten jünger als 20 Jahre waren, als sie die Droge zum ersten Mal konsumiert haben (115). Der Vergleich des Alters beim Erstkonsum mit dem Alter bei der ersten Therapie zeigt, das zwischen dem Erstkonsum und der ersten Behandlungsnachfrage in der Regel fünf bis zehn Jahre vergehen. Der Erstkonsum von Opiaten in einem jungen Alter geht häufig mit einer Reihe von Verhaltensproblemen und sozialer Deprivation einher (Nationaler Bericht der Vereinigten Königreichs).
La mayoría de pacientes de opiáceos declaran haberlos consumido por primera vez cuando tenían entre 15 y 24 años de edad, y el 50 % de los pacientes lo hizo antes de los 20 años (115). Si se compara la edad del primer consumo con la edad de solicitud del primer tratamiento, se observa que el espacio de tiempo transcurrido entre ellas suele ser de entre 5 y 10 años. El inicio en el consumo de opiáceos a una edad temprana está con frecuencia relacionado con diversos problemas de comportamiento y privación social (informe nacional del Reino Unido).
La maggior parte dei pazienti consumatori di oppiacei riferisce di aver provato per la prima volta queste sostanze in un’età compresa tra i 15 e i 24 anni; di questi il 50% circa ammette di aver provato la droga prima dei 20 anni (115). Se si confronta l’età in cui la droga viene usata per la prima volta con l’età in cui per la prima volta viene fatta domanda di entrare in terapia, in genere l’intervallo di tempo tra l’una e l’altra epoca è di circa 5-10 anni. Spesso il consumo precoce di oppiacei è associato a un ventaglio di problemi comportamentali e di gravi carenze sociali (relazione nazionale britannica).
A maioria destes utentes diz tê-los consumido pela primeira vez entre os 15 e os 24 anos de idade, tendo cerca de 50% consumido a droga pela primeira vez antes dos 20 anos (115). Comparando a idade do início do consumo com a idade do primeiro tratamento, o intervalo temporal entre o primeiro consumo e o primeiro pedido de tratamento situa-se, geralmente, entre 5 e 10 anos. O início do consumo de opiáceos numa idade muito jovem encontra-se frequentemente associado a um conjunto de problemas comportamentais e de desfavorecimento social (relatório nacional do Reino Unido).
Τα περισσότερα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα αναφέρουν ότι έκαναν για πρώτη φορά χρήση οπιούχων σε ηλικία μεταξύ 15 και 24 ετών, και περίπου 50 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία αναφέρουν ότι έκαναν για πρώτη φορά χρήση της ουσίας πριν από την ηλικία των 20 ετών (115). Από τη σύγκριση της ηλικίας πρώτης χρήσης και της ηλικίας πρώτης θεραπείας προκύπτει ότι το χρονικό διάστημα που μεσολαβεί από την πρώτη χρήση έως την πρώτη αίτηση για θεραπεία είναι συνήθως 5 έως 10 χρόνια. Η έναρξη της χρήσης οπιούχων σε νεαρή ηλικία συνδέεται συχνά με μια σειρά προβλημάτων συμπεριφοράς και κοινωνικών στερήσεων (εθνική έκθεση Ηνωμένου Βασιλείου).
Většina klientů užívající opiáty uvádí, že poprvé užili opiáty ve věku 15 až 24 let a přibližně 50 % klientů poprvé užilo drogu před dosažením 20 let (115). Pokud srovnáváme věk při prvním užití s věkem při prvním léčení, časový interval mezi prvním užitím a první žádostí o léčbu je obecně 5 až 10 let. Nízký věk na začátku užívání opiátů je často spojen s řadou problémů v chování a se sociální deprivací (národní zpráva Spojeného království).
De fleste opiatklienter angiver at have brugt opiater første gang, da de var mellem 15 og 24 år, og ca. 50 % af klienterne brugte stoffet første gang, inden de blev 20 år (115). En sammenligning mellem alderen ved førstegangsbrug og alderen ved første behandling viser, at tidsintervallet mellem førstegangsbrug og første behandlingsanmodning generelt ligger på mellem 5 og 10 år. Påbegyndelse af opiatbrug i en tidlig alder er ofte forbundet med en række adfærdsproblemer og social forarmelse (Det Forenede Kongeriges nationale rapport).
Enamik opiaadiklientidest teatab, et tarbis opiaate esmakordselt 15–24 aasta vanuselt, umbes 50% klientidest tarbis seda narkootikumi esmakordselt enne 20aastaseks saamist (115). Võrreldes vanust esmakordse tarbimise ajal vanusega esmakordse ravi ajal, on ajavahemik esmakordsest tarbimisest esmakordse ravitaotluseni üldiselt 5–10 aastat. Opiaatide tarbimise alustamist noores eas seostatakse sageli erinevate käitumisprobleemide ja sotsiaalse tõrjutusega (Ühendkuningriigi riiklik aruanne).
Useimmat opiaattiasiakkaat ilmoittavat käyttäneensä opiaatteja ensimmäisen kerran 15–24‑vuotiaana, ja noin 50 prosenttia asiakkaista on käyttänyt näitä huumeita ensimmäisen kerran alle 20‑vuotiaana (115). Kun käytön aloittamisen ikää verrataan hoidon aloittamisen ikään, ilmenee, että ensimmäisestä käyttökerrasta ehtii kulua yleensä 5–10 vuotta ennen ensimmäistä hoitoon hakeutumista. Opiaattien käytön aloittamiseen nuorena liittyy usein monenlaisia käyttäytymisongelmia ja sosiaalista syrjäytymistä (Yhdistyneen kuningaskunnan kansallinen raportti).
Az opiátok miatt kezelt páciensek többsége elmondása szerint első alkalommal 15–24 éves kora között használt opiátokat, ezen belül a páciensek körülbelül 50%-a 20 éves kora előtt használta először a kábítószert(115). Az első használat életkorának és az első gyógykezelés életkorának összevetéséből kiderül, hogy általában körülbelül 5–10 év telik el az első használat és az első gyógykezelési igény között. A fiatal korban kezdődő opiáthasználat gyakran magatartási problémákkal, illetve a szociálisan hátrányos helyzettel jár együtt (az Egyesült Királyság országjelentése).
De fleste opiatklientene oppgir at de brukte opiater for første gang da de var mellom 15 og 24 år gamle, mens rundt 50 % av klientene debuterte før fylte 20 (115). Hvis man sammenligner debutalder med alder ved første behandling, går det vanligvis mellom 5 og 10 år fra førstegangsbruk og til vedkommende første gang søker seg til behandlingsapparatet. Tidlig debutalder for opiatbruk er ofte assosiert med en rekke atferdsproblemer og sosial deprivasjon (Storbritannias nasjonale rapport).
Większość pacjentów twierdzi, że pierwszy raz zażyła opiaty w wieku od 15 do 24 lat, a około 50% pacjentów pierwszy raz zażyła narkotyk przed ukończeniem 20 lat (115). Porównując wiek pierwszego zażycia i wiek pierwszego leczenia okazuje się, że czas, który upływa między pierwszym zastosowaniem narkotyku i pierwszym zapotrzebowaniem na leczenie wynosi generalnie od 5 do 10 lat. Wczesne rozpoczęcie zażywania opiatów często połączone jest z różnorodnymi problemami z zachowaniem i z deprywacją społeczną (Sprawozdanie krajowe Wielkiej Brytanii).
Majoritatea clienţilor tratamentului pentru dependenţă de opiacee declară că au consumat opiacee pentru prima dată la vârste cuprinse între 15 şi 24 de ani, iar aproximativ 50 % din clienţi au folosit drogul înainte de vârsta de 20 de ani (115). Dacă se compară vârsta la primul consum cu vârsta la primul tratament, intervalul de timp dintre primul consum şi prima cerere de tratament este în general între 5 şi 10 ani. Vârsta timpurie a începerii consumului de opiacee se asociază frecvent cu o serie de probleme comportamentale şi cu privaţiuni sociale (raportul naţional al Regatului Unit).
Väčšina opiátových klientov uvádza, že prvý raz užili opiáty vo veku 15 až 24 rokov a približne 50 % klientov užilo drogu pred dovŕšením 20. roku (115). Keď sa porovná vek prvého užitia s vekom nástupu na prvé liečenie, je časový interval medzi prvým užitím a prvou žiadosťou o liečbu vo všeobecnosti 5 až 10 rokov. Nízky vek pri začatí užívania opiátov je často spojený s radom problémov so správaním a sociálnou depriváciou (národná správa Spojeného kráľovstva).
Večina oseb, ki se zdravi zaradi opiatov, poroča, da so opiate prvič poskusile, ko so bile stare med 15 in 24 let, okoli 50 % ljudi pa je drogo prvič užilo pred 20. letom (115). S primerjavo starosti ob prvem uživanju s starostjo ob prvem zdravljenju je časovna razlika med prvim uživanjem in prvim povpraševanjem po zdravljenju po navadi med 5 in 10 let. Zgodnja starost za začetek uživanja opiatov je pogosto povezana s številnimi vedenjskimi težavami in socialnim prikrajšanjem (nacionalno poročilo Združenega kraljestva).
De flesta opiatklienterna uppger att de var mellan 15 och 24 år första gången de använde opiater och omkring 50 % av klienterna var under 20 år första gången de använde drogen(115). En jämförelse mellan debutåldern och den ålder då klienten första gången får behandling visar att tidsintervallet mellan dessa vanligen är mellan 5 och 10 år En tidig debutålder för opiatmissbruk kopplas ofta till en rad beteendeproblem och social utsatthet (Storbritanniens nationella rapport).
Lielākā daļa opiātu lietotāju atzīst, ka viņi ir pirmoreiz lietojuši opiātus vecumā no 15 līdz 24 gadiem, un aptuveni 50% no pacientiem pirmoreiz ir lietojuši šo narkotiku pirms 20 gadu vecuma (115). Salīdzinot pirmreizējās lietošanas vecumu ar pirmās ārstēšanas saņemšanas vecumu, ir redzams, ka laiks starp pirmo lietošanu un pirmo pieprasījumu pēc ārstēšanās parasti ir 5 līdz 10 gadi. Agro vecumu opiātu lietošanas uzsākšanai bieži saista ar uzvedības problēmām un sociālo atsvešinātību (Apvienotās Karalistes nacionālais ziņojums).
  Vangsten en marktinform...  
De mondiale opiumproductie is de afgelopen vijf jaar gestabiliseerd, evenwel met uitzondering van 2001, toen het verbod dat het Taliban-regime op de teelt van opiumpapaver had uitgevaardigd, tot een scherpe, zij het korte productiedaling heeft geleid.
Afghanistan has become by far the world leader in the supply of illicit opium, especially as the total area under cultivation increased again in 2004. Global production of illicit opium in 2004 was estimated to be about 4 850 tonnes (4 766 tonnes in 2003), to which Afghanistan contributed 87 % and Myanmar 8 %. Global opium production has remained stable over the last five years, except in 2001, when a ban on opium poppy cultivation in Afghanistan, enforced by the Taliban regime, resulted in a dramatic but short-lived decline. Global potential manufacture of heroin was estimated at 485 tonnes in 2004 (477 tonnes in 2003) (CND, 2005).
L'Afghanistan est de loin le premier fournisseur mondial d'opium illicite, en particulier du fait que la superficie totale de culture a une nouvelle fois augmenté en 2004. La production mondiale d'opium illicite était estimée à quelque 4 850 tonnes en 2004 (4 766 tonnes en 2003), dont 87 % provenaient d'Afghanistan et 8 % du Myanmar. La production mondiale d'opium est restée stable au cours des cinq dernières années, à l'exception de 2001, lorsqu'une interdiction de la culture de pavot imposée en Afghanistan par le régime des Talibans a abouti à une réduction spectaculaire, quoique de courte durée, de la production. La fabrication mondiale potentielle d'héroïne était estimée à 485 tonnes en 2004 (477 tonnes en 2003) (CND, 2005).
Aus Afghanistan stammt bei weitem der größte Teil des illegalen Opiums, zumal hier die gesamte Anbaufläche 2004 erneut gewachsen ist. Die Weltproduktion von illegalem Opium im Jahr 2004 wurde auf etwa 4 850 Tonnen (2003 waren es 4 766 Tonnen) geschätzt, wovon 87 % in Afghanistan und 8 % in Myanmar hergestellt wurden. Die weltweite Opiumherstellung ist in den letzten fünf Jahren stabil geblieben, mit Ausnahme von 2001, als ein vom Talibanregime in Afghanistan verhängtes Anbauverbot für Schlafmohn zu einem drastischen, aber kurzzeitigen Rückgang der Opiumherstellung führte. Das weltweite Produktionspotenzial von Heroin wurde 2004 auf 485 Tonnen geschätzt (2003 waren es 477 Tonnen) (CND, 2005).
Afganistán es, con diferencia, el líder mundial del suministro de opio ilegal, sobre todo porque la superficie de cultivo volvió a aumentar en 2004. Se calcula que la producción mundial de opio ilegal ascendió en 2004 a unas 4.850 toneladas (4.766 toneladas en 2003), el 87% procedentes de Afganistán y el 8% de Myanmar. La producción mundial de opio ha permanecido estable durante los últimos cinco años, salvo en 2001, cuando la prohibición del cultivo de adormidera dictada por el régimen talibán de Afganistán se tradujo en un descenso espectacular, pero temporal. Se calcula que el potencial de fabricación mundial de heroína era de 485 toneladas en 2004 (477 toneladas en 2003) (CDE, 2005).
L’Afghanistan è senza dubbio il leader mondiale nella fornitura di oppio illecito, specialmente dopo l’aumento nel 2004 della superficie complessiva riservata alla coltivazione. Nello stesso anno la produzione globale di oppio illecito era stimata in circa 4 850 tonnellate (4 766 tonnellate nel 2003), di cui l’ 87% prodotto in Afghanistan e l’8% a Myanmar. La produzione globale di oppio è rimasta stabile negli ultimi cinque anni, fatta eccezione per il 2001, quando il regime dei Talebani in Afghanistan aveva proibito la coltivazione del papavero da oppio, determinando così un calo, netto ma di breve durata, della produzione. La potenziale produzione globale di eroina è stata stimata in 485 tonnellate nel 2004 (477 tonnellate nel 2003) (CND, 2005).
O Afeganistão tornou-se, de longe, o principal fornecedor mundial de ópio ilegal, em especial porque a área total cultivada voltou a aumentar em 2004. Estima-se que a produção mundial de ópio ilegal em 2004 atingiu cerca de 4 850 toneladas (4 766 toneladas em 2003), 87% das quais provenientes do Afeganistão e 8% de Myanmar. A produção mundial de ópio tem permanecido estável ao longo dos últimos cinco anos com excepção de 2001, quando a proibição do cultivo de papoilas opiáceas imposta pelo regime dos Talibãs no Afeganistão se traduziu numa diminuição drástica, mas efémera, da produção. A produção mundial potencial de heroína foi estimada em 485 toneladas em 2004 (477 toneladas em 2003) (CND, 2005).
Το Αφγανιστάν είναι με διαφορά η πρώτη προμηθεύτρια χώρα παράνομου οπίου στον κόσμο, ιδίως αφότου οι συνολικές εκτάσεις καλλιέργειας της οπιούχου παπαρούνας αυξήθηκαν και πάλι το 2004. Η παγκόσμια παραγωγή παράνομου οπίου το 2004 εκτιμάται σε περίπου 4 850 τόνους (4 766 τόνους το 2003), εκ των οποίων 87 % προερχόταν από το Αφγανιστάν και 8 % από τη Μιανμάρ. Η παγκόσμια παραγωγή οπίου παρέμεινε σταθερή κατά την τελευταία πενταετία, με εξαίρεση το 2001, όταν η απαγόρευση της καλλιέργειας της οπιούχου παπαρούνας που επέβαλε το καθεστώς των Ταλιμπάν στο Αφγανιστάν είχε ως αποτέλεσμα εντυπωσιακή, αλλά βραχύβια, πτώση της παραγωγής. Η παγκόσμια δυνητική παρασκευή ηρωίνης εκτιμάται σε 485 τόνους το 2004 (477 τόνοι το 2003) (CND, 2005).
Afghánistán se stal zdaleka největším dodavatelem nelegálního opia na světě, a to zejména po dalším rozšíření celkové obdělávané plochy v roce 2004. Globální produkce nelegálního opia v roce 2004 se odhadovala asi na 4 850 tun (4 766 tun v roce 2003), k čemuž Afghánistán přispíval 87 % a Barma 8 %. Globální produkce opia se udržovala v průběhu posledních pěti let na stabilní úrovni, s výjimkou roku 2001, kdy zákaz pěstování opiového máku v Afghánistánu vynucený režimem Talibanu vedl k dramatickému, avšak krátkodobému poklesu. Globální potenciální výroba heroinu se v roce 2004 odhadovala na 485 tun (477 tun v roce 2003) (CND, 2005).
Afghanistan er på verdensplan blevet langt den største leverandør af illegal opium, især da det samlede dyrkningsareal igen er øget i 2004. Den globale produktion af illegal opium i 2004 blev anslået til ca. 4 850 tons (4 766 tons i 2003), hvoraf Afghanistan bidrog med 87 % og Myanmar med 8 %. Den samlede opiumproduktion har været stabil gennem de seneste fem år bortset fra 2001, hvor et forbud mod valmuedyrkning i Afghanistan, der blev håndhævet af Taleban-regimet, førte til et drastisk, men kortvarigt fald. Den globale potentielle produktion af heroin blev anslået til 485 tons i 2004 (477 tons i 2003) (CND, 2005).
Afganistan on ebaseadusliku oopiumi tootmises maailmas selgelt esikohal, eriti arvestades sel otstarbel haritava maa pindala suurenemist 2004. aastal. Ülemaailmne ebaseaduslik oopiumitoodang 2004. aastal oli hinnanguliselt umbes 4850 tonni (4766 tonni 2003. aastal), millest 87% tootis Afganistan ja 8% Myanmar. Oopiumitootmine maailmas on püsinud stabiilsena viimase viie aasta jooksul, välja arvatud 2001. aasta, mil Talibani režiimi kehtestatud unimaguna viljelemiskeeld Afganistanis kutsus esile tugeva, kuid lühiajalise languse. Maailma potentsiaalse heroiinitoodangu mahuks hinnati 2004. aastal 485 tonni (477 tonni 2003. aastal) (CND, 2005).
Afganistanista on tullut selkeästi maailman johtava laittoman oopiumin tuottaja, etenkin kun viljelty kokonaispinta-ala kasvoi jälleen vuonna 2004. Maailmanlaajuisen laittoman oopiumin tuotannon arvellaan vuonna 2004 olleen noin 4 850 tonnia (4 766 tonnia vuonna 2003), josta Afganistan tuotti 87 prosenttia ja Myanmar 8 prosenttia. Maailmanlaajuinen oopiumin tuotanto on pysynyt vakaana viimeisten viiden vuoden ajan lukuun ottamatta vuotta 2001, jolloin Taliban-hallinnon asettama oopiumiunikon viljelykielto Afganistanissa johti tuotannon jyrkkään mutta lyhytaikaiseen laskuun. Heroiinin maailmanlaajuisen tuotannon arvellaan vuonna 2004 olleen 485 tonnia (477 tonnia vuonna 2003) (CND, 2005).
Afganisztán egyértelműen világelső a tiltott ópium előállítása terén, különösen a művelés alatt álló teljes terület 2004-es újabb növekedését is figyelembe véve. A tiltott ópium globális termelése 2004-ben körülbelül 4850 tonnára rúgott (2003-ban 4766 tonna), amelyhez Afganisztán 87%-ban, Mianmar pedig 8%-ban járult hozzá. A világ ópiumtermelése az elmúlt öt év folyamán stabil maradt, 2001 kivételével, amikor az ópiummák termesztésének Afganisztánban a talibán rezsim által foganatosított betiltása drámai, azonban rövid életű csökkenést eredményezett. A globális potenciális herointermelést 2004-ben 485 tonnára becsülték (2003-ban 477 tonna) (CND, 2005).
Afghanistan er virkelig blitt verdensledende når det gjelder produksjon av illegal opium, særlig ettersom det totale dyrkingsarealet igjen økte i 2004. Den globale produksjonen av illegal opium i 2004 ble anslått til ca. 4 850 tonn (4 766 tonn i 2003), hvorav Afghanistan sto for 87 % og Myanmar 8 %. Opiumsproduksjonen i verden har vært stabil de siste fem årene, bortsett fra i 2001, da Taliban-regimet nedla forbud mot dyrking av opiumsvalmuen i Afghanistan, noe som resulterte i en kraftig men kortvarig nedgang. Det globale potensialet for produksjon av heroin ble anslått til 485 tonn i 2004 (477 tonn i 2003) (CND, 2005).
Afganistan stał się zdecydowanie wiodącym światowym dostawcą nielegalnego opium, zwłaszcza że w roku 2004 ponownie wzrósł w tym kraju całkowity obszar upraw. W 2004 roku światowy poziom produkcji nielegalnego opium został oszacowany na ok. 4 850 ton (4 766 ton w roku 2003). Z tej liczby na Afganistan przypadało 87%, a na Myanmar – 8%. W ciągu ostatnich pięciu lat światowa produkcja opium pozostawała na stałym poziomie, wyjątek stanowił rok 2001, kiedy zakaz uprawy maku lekarskiego w Afganistanie wprowadzony przez reżim Talibów dał w rezultacie gwałtowny, ale krótkotrwały spadek produkcji. Globalny potencjał produkcji heroiny w roku 2004 został oszacowany na poziomie 485 ton (477 ton w roku 2003) (CND, 2005).
Afganistanul a devenit de departe liderul mondial în aprovizionarea cu opiu ilicit, mai ales datorită faptului că suprafaţa totală a culturilor a crescut din nou în 2004. Producţia globală de opiu ilicit în 2004 a fost estimată la aproximativ 4 850 tone (4 766 tone în 2003), la care Afganistanul a contribuit în proporţie de 87 %, iar Uniunea Myanmar în proporţie de 8 %. Producţia globală de opiu a rămas stabilă în ultimii cinci ani, cu excepţia anului 2001, când interdicţia impusă de regimul taliban asupra cultivării macilor pentru opiu în Afganistan a determinat o scădere dramatică, dar de scurtă durată a acesteia. Potenţialul global de producţie a heroinei a fost estimat la 485 tone în 2004 (477 tone în 2003) (CND, 2005).
Afganistan sa, najmä po opätovnom rozšírení celkových pestovateľských plôch v roku 2004, stal s odstupom najväčším dodávateľom nelegálneho ópia na svete. V roku 2004 sa odhadovala svetová výroba nelegálneho ópia na asi 4 850 ton (4 766 ton v roku 2003), na ktorých sa Afganistan podieľal 87 % a Mjanmarsko 8 %. Svetová výroba ópia ostávala v posledných piatich rokoch stabilná s výnimkou roku 2001, keď zákaz pestovania ópiového maku v Afganistane, presadzovaný talibanským režimom, spôsobil dramatický, ale krátkodobý pokles. Do úvahy prichádzajúca svetová výroba heroínu bola odhadnutá na 485 ton v roku 2004 (477 ton v roku 2003) (CND 2005).
Afganistan je postal absolutno vodilna država na svetu pri dobavi prepovedanega opija, zlasti zato, ker se je skupna obdelovalna površina leta 2004 ponovno povečala. Ocenjeno je bilo, da je leta 2004 svetovna proizvodnja prepovedanega opija znašala 4850 ton (4766 ton leta 2003), h kateri je Afganistan prispeval 87 % in Mjanmar 8 %. Svetovna proizvodnja opija v zadnjih petih letih je ostala stabilna, razen v letu 2001, ko je zaradi prepovedi gojenja vrtnega maka, ki jo je uvedel talibanski režim v Afganistanu, proizvodnja za kratko močno upadla. Za leto 2004 je bilo ocenjeno, da verjetna svetovna proizvodnja heroina znaša 485 ton (477 ton leta 2003) (CND, 2005).
Afghanistan har med bred marginal blivit det land som producerar mest olagligt opium, framför allt eftersom det totala odlingsområdet fortsatte att öka under 2004. Den globala produktionen av olagligt opium år 2004 har uppskattats till omkring 4 850 ton (4 766 ton år 2003), varav Afghanistan stod för 87 % och Myanmar för 8 %. Den globala opiumproduktionen har legat på samma nivå under de fem senaste åren utom 2001, då talibanregimen i Afghanistan genomdrev ett förbud mot odling av opiumvallmo med en drastisk men kortvarig produktionsminskning som följd. Den potentiella heroinproduktionen har uppskattats till 485 ton år 2004 (477 ton år 2003) (CND, 2005).
  Kader 2  
Wat zijn de beleidsdoelstellingen en welk soort interventies worden er ten uitvoer gelegd, los van de vraag of zij al dan niet specifiek en expliciet bedoeld zijn om de drugsgerelateerde publieke overlast te verminderen?
To what extent is this tendency shared by European countries? Is there a consensual definition for this concept? How are the nature and the extent of the phenomena to be assessed? What are the policies aiming to achieve and what types of interventions are being implemented, regardless of whether or not they are specifically and explicitly designed to reduce drug-related public nuisance? Are any evaluation results already available and are quality standards for intervention established? All these are among the core questions that this selected issue aims to address.
Dans quelle mesure cette tendance est-elle répandue dans les pays européens? Existe-t-il un consensus sur la définition de ce concept? Comment évaluer la nature et l'ampleur de ce phénomène? Quelles sont les politiques qui ont pour but de réduire les nuisances publiques liées à la drogue et quels types d'interventions sont mises en œuvre, indépendamment du fait qu'elles soient spécifiquement et explicitement conçues dans ce but? Existe-t-il déjà des résultats d'évaluation, et des normes de qualité ont-elles été définies pour les interventions? Voilà quelques-unes des principales questions auxquelles ce dossier s'efforce de répondre.
In welchem Maße ist diese Tendenz in den europäischen Ländern verbreitet? Gibt es eine einvernehmliche Definition dieses Begriffs? Wie sind Art und Ausmaß des Phänomens zu bewerten? Was bezwecken die politischen Maßnahmen und welche Arten von Interventionen werden durchgeführt – unabhängig davon, ob sie speziell und ausdrücklich konzipiert wurden, um die drogenbedingte Störung der öffentlichen Ordnung einzudämmen? Liegen bereits Evaluierungsergebnisse vor und wurden Qualitätsstandards für Interventionen geschaffen? All diese Fragen gehören zu den Schlüsselthemen, die in diesem ausgewählten Thema behandelt werden sollen.
¿Hasta qué punto comparten esta tendencia los países europeos? ¿Existe una definición consensuada para este concepto? ¿Cómo deben valorarse la naturaleza y la extensión de este fenómeno? ¿Qué pretenden alcanzar las políticas y qué tipo de intervenciones se aplican, se hayan diseñado o no específica y expresamente para reducir las alteraciones del orden público relacionadas con las drogas? ¿Se dispone ya de algunos resultados de la evaluación y se han establecido normas de calidad para la intervención? Todos estos interrogantes esenciales se tratan en este apartado de cuestiones particulares.
In proposito ci si domanda fino a che punto i paesi europei condividono questa posizione; se esiste una definizione concordata del concetto; come vanno valutate la natura e la portata di tali fenomeni; quali traguardi si prefiggono queste politiche e quali tipi di interventi vengono messi a punto, indipendentemente dal fatto che essi siano o non siano specificatamente ed esplicitamente concepiti per contrastare i reati contro l’ordine pubblico connessi alla droga; se siano già a disposizione i risultati delle valutazioni e se gli standard qualitativi per gli interventi siano già stati fissati. Si tratta di alcuni degli interrogativi chiave cui tale questione intende trovare una risposta.
Até que ponto é esta tendência partilhada pelos países europeus? Existirá uma definição consensual para este conceito? Como se deverá avaliar a natureza e a dimensão deste fenómeno? Que objectivos pretendem as políticas atingir e que tipos de intervenção estão a ser implementados, independentemente de visarem ou não reduzir, específica e explicitamente, a perturbação da ordem pública relacionada com a droga? Já existem resultados de avaliações disponíveis e estabeleceram-se normas de qualidade para as intervenções? Estas são algumas das perguntas fundamentais que este tema específico pretende abordar.
Σε ποιο βαθμό η τάση αυτή είναι κοινή στις ευρωπαϊκές χώρες; Υπάρχει συναινετικός ορισμός της έννοιας; Πώς πρέπει να εκτιμηθούν η φύση και η έκταση των φαινομένων; Ποιες είναι οι πολιτικές για την επίτευξη του στόχου αυτού και τι είδους παρεμβάσεις υλοποιούνται, ανεξάρτητα από το κατά πόσον έχουν σχεδιασθεί ειδικά και ρητά για τη μείωση της όχλησης του κοινού που συνδέεται με τα ναρκωτικά; Υπάρχουν διαθέσιμα αποτελέσματα αξιολόγησης και έχουν θεσπισθεί πρότυπα ποιότητας για τις παρεμβάσεις; Αυτά είναι μερικά από τα καίρια ερωτήματα που επιχειρεί να δώσει απάντηση αυτό το επιλεγμένο θέμα.
Do jaké míry tuto tendenci sdílejí evropské země? Existuje konsensuální definice této koncepce? Jaký je charakter a rozsah tohoto jevu, jež má být předmětem hodnocení? Jaké jsou politiky, jichž má být dosaženo, a jaké typy intervencí jsou zaváděny bez ohledu na to, zda jsou či nejsou konkrétně a výslovně navrženy tak, aby omezovaly rušení veřejného pořádku souvisejícího s drogami? Jsou již k dispozici nějaké výsledky hodnocení a byly již vytvořeny standardy kvality zásahu? Toto vše jsou základní otázky, na jejichž řešení se toto vybrané téma zaměřuje.
I hvilken udstrækning gør denne tendens sig gældende i de forskellige europæiske lande? Findes der en fælles definition af dette begreb? Hvilken karakter og hvilket omfang har de fænomener, der skal vurderes? Hvad sigter politikkerne mod at opnå, og hvilke former for tiltag gennemføres, uanset om de specifikt og udtrykkeligt er rettet mod at reducere den narkotikarelaterede forstyrrelse af den offentlige orden? Foreligger der allerede evalueringsresultater, og er der fastsat kvalitetsstandarder for indsatsen? Alle disse spørgsmål indgår blandt de centrale spørgsmål, som dette udvalgte tema tager sigte på at besvare.
Millises ulatuses on see suundumus levinud teistes Euroopa riikides? Kas seda kontseptsiooni mõistetakse ühtemoodi? Kuidas hinnata antud nähtuse olemust ja ulatust? Mida soovitakse selle poliitikaga saavutada ja milliseid meetmeid kavandatakse sekkumiseks rakendada, olgu need siis spetsiaalselt ja otseselt uimastitega seotud üldsust häirivat tegevuse vähendamiseks loodud või mitte? Kas hindamistulemused on juba kättesaadavad ja kas on kehtestatud sekkumise edukust mõõtvad standardid? Ülaltoodud küsimused on peamised teemad, mida antud valikteemas käsitletakse.
Kuinka yleinen tämä suuntaus on Euroopan maissa? Onko tälle käsitteelle olemassa yksimielinen määritelmä? Miten ilmiön luonnetta ja laajuutta tulisi arvioida? Mihin politiikoilla tähdätään, ja millaisia toimia toteutetaan riippumatta siitä, pyritäänkö niillä erityisesti ja ainoastaan vähentämään huumeisiin liittyvää yleistä haittaa? Onko arvioista vielä saatavilla mitään tuloksia, ja onko toimille vahvistettu laatuvaatimukset? Nämä ovat kaikki keskeisiä kysymyksiä, joihin tässä erityiskysymyksessä pyritään vastaamaan.
Mennyiben közös ez a tendencia az európai országokban? Létezik-e a fogalomnak kölcsönösen elfogadott meghatározása? Hogyan lehet értékelni a jelenségek jellegét és mértékét? Milyen politikák irányulnak a kábítószerrel összefüggő közrendzavarás csökkentésére – függetlenül attól, hogy külön és kifejezetten erre tervezték-e –, és milyen típusú beavatkozásokat hajtanak végre? Van-e már bármilyen elérhető értékelési eredmény? Kialakultak-e a beavatkozás minőségi szabványai? Többek között ezek azok az alapkérdések, amelyekkel ez a kiválasztott téma foglalkozni kíván.
I hvilken grad er denne tendensen felles for landene i Europa? Finnes det noen konsensusdefinisjon for dette begrepet? Hvordan arter fenomenet seg, og hvor omfattende er det? Hva slags retningslinjer finnes, og hva slags intervensjoner gjennomføres, uten hensyn til hvorvidt de er spesifikt eller uttrykkelig utformet for å redusere narkotikarelaterte ordensforstyrrelser? Finnes det allerede evalueringsresultater og er det etablert kvalitetsstandarder for intervensjonene? Alt dette er blant kjernespørsmålene som tas opp i dette utvalgte aspektet.
Do jakiego stopnia tendencja ta podzielana jest przez państwa europejskie? Czy istnieje zgodna definicja tej koncepcji? W jaki sposób oceniać charakter i rozmiar zjawisk? Jaki cel mają osiągnąć polityki i jakiego rodzaju interwencje są wdrażane, niezależnie od tego, czy są one konkretnie i wyraźnie przygotowane dla ograniczania zakłócania porządku publicznego związanego z narkotykami? Czy są już dostępne jakiekolwiek wyniki oceny i czy stworzono normy jakości dla interwencji? Wszystkie te pytania należą do grupy kluczowych kwestii, którymi zajmie się niniejsza część zagadnień wybranych.
În ce măsură împărtăşesc statele europene această tendinţă? Există un consens privind definiţia acestui concept? Cum urmează să se evalueze natura şi amploarea acestor fenomene? Care sunt obiectivele urmărite de politici şi ce tipuri de intervenţii sunt puse în aplicare, indiferent dacă acestea sunt sau nu concepute, în mod specific şi explicit, pentru a reduce tulburarea ordinii publice legată de consumul de droguri? Există deja rezultate ale vreunei evaluări şi s-au stabilit standardele de calitate pentru intervenţii? Toate acestea se numără printre întrebările esenţiale la care prezentul extras încearcă să răspundă.
Do akej miery je táto snaha spoločná európskym krajinám? Existuje konsenzuálne vymedzenie tohto pojmu? Aký je charakter a rozsah javov, ktoré sa majú posúdiť? Aká je politika zameraná na dosiahnutie zníženia verejného pohoršenia súvisiaceho s drogami a aké druhy opatrení sa uskutočňujú, bez ohľadu na ich osobitné a výslovné určenie? Sú už k dispozícii dajaké výsledky hodnotenia a sú vytvorené štandardy kvality zákroku? Toto všetko sú hlavné otázky, ktoré sa v rámci týchto vybraných otázok majú zodpovedať.
V kakšnem obsegu si evropske države delijo to težnjo? Ali obstaja sporazumna opredelitev za ta koncept? Kako se bosta obravnavala narava in obseg pojavov? Katere želijo politike doseči in kakšne vrste posredovanj se izvajajo, ne glede na to, ali so posebej in izrecno namenjene zmanjševanju motenja javnega reda in miru, povezanega z drogami? Ali so na voljo kakšni rezultati vrednotenja in ali so vzpostavljeni standardi kakovosti za posredovanje? Vse to so osrednja vprašanja, ki se jim želi posvetiti to izbrano vprašanje.
I vilken utsträckning är denna tendens gemensam för de europeiska länderna? Finns det en gemensam definition för det här konceptet? Hur ska fenomenets karaktär och omfattning bedömas? Vilka åtgärder strävar man efter att uppnå och vilka slags insatser genomförs, oavsett om de är specifikt och uttalat utformade för att minska den olägenhet som narkotikamissbruk innebär för allmänheten eller ej? Finns det redan nu tillgängliga utvärderingsresultat och har kvalitetsnormer för insatser inrättats? Dessa är några av de centrala frågor som behandlas i det här temakapitlet.
  Drugs op de werkplek  
Wat zijn de beleidsdoelstellingen en welk soort interventies worden er ten uitvoer gelegd, los van de vraag of zij al dan niet specifiek en expliciet bedoeld zijn om de drugsgerelateerde publieke overlast te verminderen?
To what extent is this tendency shared by European countries? Is there a consensual definition for this concept? How are the nature and the extent of the phenomena to be assessed? What are the policies aiming to achieve and what types of interventions are being implemented, regardless of whether or not they are specifically and explicitly designed to reduce drug-related public nuisance? Are any evaluation results already available and are quality standards for intervention established? All these are among the core questions that this selected issue aims to address.
Dans quelle mesure cette tendance est-elle répandue dans les pays européens? Existe-t-il un consensus sur la définition de ce concept? Comment évaluer la nature et l'ampleur de ce phénomène? Quelles sont les politiques qui ont pour but de réduire les nuisances publiques liées à la drogue et quels types d'interventions sont mises en œuvre, indépendamment du fait qu'elles soient spécifiquement et explicitement conçues dans ce but? Existe-t-il déjà des résultats d'évaluation, et des normes de qualité ont-elles été définies pour les interventions? Voilà quelques-unes des principales questions auxquelles ce dossier s'efforce de répondre.
In welchem Maße ist diese Tendenz in den europäischen Ländern verbreitet? Gibt es eine einvernehmliche Definition dieses Begriffs? Wie sind Art und Ausmaß des Phänomens zu bewerten? Was bezwecken die politischen Maßnahmen und welche Arten von Interventionen werden durchgeführt – unabhängig davon, ob sie speziell und ausdrücklich konzipiert wurden, um die drogenbedingte Störung der öffentlichen Ordnung einzudämmen? Liegen bereits Evaluierungsergebnisse vor und wurden Qualitätsstandards für Interventionen geschaffen? All diese Fragen gehören zu den Schlüsselthemen, die in diesem ausgewählten Thema behandelt werden sollen.
¿Hasta qué punto comparten esta tendencia los países europeos? ¿Existe una definición consensuada para este concepto? ¿Cómo deben valorarse la naturaleza y la extensión de este fenómeno? ¿Qué pretenden alcanzar las políticas y qué tipo de intervenciones se aplican, se hayan diseñado o no específica y expresamente para reducir las alteraciones del orden público relacionadas con las drogas? ¿Se dispone ya de algunos resultados de la evaluación y se han establecido normas de calidad para la intervención? Todos estos interrogantes esenciales se tratan en este apartado de cuestiones particulares.
In proposito ci si domanda fino a che punto i paesi europei condividono questa posizione; se esiste una definizione concordata del concetto; come vanno valutate la natura e la portata di tali fenomeni; quali traguardi si prefiggono queste politiche e quali tipi di interventi vengono messi a punto, indipendentemente dal fatto che essi siano o non siano specificatamente ed esplicitamente concepiti per contrastare i reati contro l’ordine pubblico connessi alla droga; se siano già a disposizione i risultati delle valutazioni e se gli standard qualitativi per gli interventi siano già stati fissati. Si tratta di alcuni degli interrogativi chiave cui tale questione intende trovare una risposta.
Até que ponto é esta tendência partilhada pelos países europeus? Existirá uma definição consensual para este conceito? Como se deverá avaliar a natureza e a dimensão deste fenómeno? Que objectivos pretendem as políticas atingir e que tipos de intervenção estão a ser implementados, independentemente de visarem ou não reduzir, específica e explicitamente, a perturbação da ordem pública relacionada com a droga? Já existem resultados de avaliações disponíveis e estabeleceram-se normas de qualidade para as intervenções? Estas são algumas das perguntas fundamentais que este tema específico pretende abordar.
Σε ποιο βαθμό η τάση αυτή είναι κοινή στις ευρωπαϊκές χώρες; Υπάρχει συναινετικός ορισμός της έννοιας; Πώς πρέπει να εκτιμηθούν η φύση και η έκταση των φαινομένων; Ποιες είναι οι πολιτικές για την επίτευξη του στόχου αυτού και τι είδους παρεμβάσεις υλοποιούνται, ανεξάρτητα από το κατά πόσον έχουν σχεδιασθεί ειδικά και ρητά για τη μείωση της όχλησης του κοινού που συνδέεται με τα ναρκωτικά; Υπάρχουν διαθέσιμα αποτελέσματα αξιολόγησης και έχουν θεσπισθεί πρότυπα ποιότητας για τις παρεμβάσεις; Αυτά είναι μερικά από τα καίρια ερωτήματα που επιχειρεί να δώσει απάντηση αυτό το επιλεγμένο θέμα.
Do jaké míry tuto tendenci sdílejí evropské země? Existuje konsensuální definice této koncepce? Jaký je charakter a rozsah tohoto jevu, jež má být předmětem hodnocení? Jaké jsou politiky, jichž má být dosaženo, a jaké typy intervencí jsou zaváděny bez ohledu na to, zda jsou či nejsou konkrétně a výslovně navrženy tak, aby omezovaly rušení veřejného pořádku souvisejícího s drogami? Jsou již k dispozici nějaké výsledky hodnocení a byly již vytvořeny standardy kvality zásahu? Toto vše jsou základní otázky, na jejichž řešení se toto vybrané téma zaměřuje.
I hvilken udstrækning gør denne tendens sig gældende i de forskellige europæiske lande? Findes der en fælles definition af dette begreb? Hvilken karakter og hvilket omfang har de fænomener, der skal vurderes? Hvad sigter politikkerne mod at opnå, og hvilke former for tiltag gennemføres, uanset om de specifikt og udtrykkeligt er rettet mod at reducere den narkotikarelaterede forstyrrelse af den offentlige orden? Foreligger der allerede evalueringsresultater, og er der fastsat kvalitetsstandarder for indsatsen? Alle disse spørgsmål indgår blandt de centrale spørgsmål, som dette udvalgte tema tager sigte på at besvare.
Millises ulatuses on see suundumus levinud teistes Euroopa riikides? Kas seda kontseptsiooni mõistetakse ühtemoodi? Kuidas hinnata antud nähtuse olemust ja ulatust? Mida soovitakse selle poliitikaga saavutada ja milliseid meetmeid kavandatakse sekkumiseks rakendada, olgu need siis spetsiaalselt ja otseselt uimastitega seotud üldsust häirivat tegevuse vähendamiseks loodud või mitte? Kas hindamistulemused on juba kättesaadavad ja kas on kehtestatud sekkumise edukust mõõtvad standardid? Ülaltoodud küsimused on peamised teemad, mida antud valikteemas käsitletakse.
Kuinka yleinen tämä suuntaus on Euroopan maissa? Onko tälle käsitteelle olemassa yksimielinen määritelmä? Miten ilmiön luonnetta ja laajuutta tulisi arvioida? Mihin politiikoilla tähdätään, ja millaisia toimia toteutetaan riippumatta siitä, pyritäänkö niillä erityisesti ja ainoastaan vähentämään huumeisiin liittyvää yleistä haittaa? Onko arvioista vielä saatavilla mitään tuloksia, ja onko toimille vahvistettu laatuvaatimukset? Nämä ovat kaikki keskeisiä kysymyksiä, joihin tässä erityiskysymyksessä pyritään vastaamaan.
Mennyiben közös ez a tendencia az európai országokban? Létezik-e a fogalomnak kölcsönösen elfogadott meghatározása? Hogyan lehet értékelni a jelenségek jellegét és mértékét? Milyen politikák irányulnak a kábítószerrel összefüggő közrendzavarás csökkentésére – függetlenül attól, hogy külön és kifejezetten erre tervezték-e –, és milyen típusú beavatkozásokat hajtanak végre? Van-e már bármilyen elérhető értékelési eredmény? Kialakultak-e a beavatkozás minőségi szabványai? Többek között ezek azok az alapkérdések, amelyekkel ez a kiválasztott téma foglalkozni kíván.
I hvilken grad er denne tendensen felles for landene i Europa? Finnes det noen konsensusdefinisjon for dette begrepet? Hvordan arter fenomenet seg, og hvor omfattende er det? Hva slags retningslinjer finnes, og hva slags intervensjoner gjennomføres, uten hensyn til hvorvidt de er spesifikt eller uttrykkelig utformet for å redusere narkotikarelaterte ordensforstyrrelser? Finnes det allerede evalueringsresultater og er det etablert kvalitetsstandarder for intervensjonene? Alt dette er blant kjernespørsmålene som tas opp i dette utvalgte aspektet.
Do jakiego stopnia tendencja ta podzielana jest przez państwa europejskie? Czy istnieje zgodna definicja tej koncepcji? W jaki sposób oceniać charakter i rozmiar zjawisk? Jaki cel mają osiągnąć polityki i jakiego rodzaju interwencje są wdrażane, niezależnie od tego, czy są one konkretnie i wyraźnie przygotowane dla ograniczania zakłócania porządku publicznego związanego z narkotykami? Czy są już dostępne jakiekolwiek wyniki oceny i czy stworzono normy jakości dla interwencji? Wszystkie te pytania należą do grupy kluczowych kwestii, którymi zajmie się niniejsza część zagadnień wybranych.
În ce măsură împărtăşesc statele europene această tendinţă? Există un consens privind definiţia acestui concept? Cum urmează să se evalueze natura şi amploarea acestor fenomene? Care sunt obiectivele urmărite de politici şi ce tipuri de intervenţii sunt puse în aplicare, indiferent dacă acestea sunt sau nu concepute, în mod specific şi explicit, pentru a reduce tulburarea ordinii publice legată de consumul de droguri? Există deja rezultate ale vreunei evaluări şi s-au stabilit standardele de calitate pentru intervenţii? Toate acestea se numără printre întrebările esenţiale la care prezentul extras încearcă să răspundă.
Do akej miery je táto snaha spoločná európskym krajinám? Existuje konsenzuálne vymedzenie tohto pojmu? Aký je charakter a rozsah javov, ktoré sa majú posúdiť? Aká je politika zameraná na dosiahnutie zníženia verejného pohoršenia súvisiaceho s drogami a aké druhy opatrení sa uskutočňujú, bez ohľadu na ich osobitné a výslovné určenie? Sú už k dispozícii dajaké výsledky hodnotenia a sú vytvorené štandardy kvality zákroku? Toto všetko sú hlavné otázky, ktoré sa v rámci týchto vybraných otázok majú zodpovedať.
V kakšnem obsegu si evropske države delijo to težnjo? Ali obstaja sporazumna opredelitev za ta koncept? Kako se bosta obravnavala narava in obseg pojavov? Katere želijo politike doseči in kakšne vrste posredovanj se izvajajo, ne glede na to, ali so posebej in izrecno namenjene zmanjševanju motenja javnega reda in miru, povezanega z drogami? Ali so na voljo kakšni rezultati vrednotenja in ali so vzpostavljeni standardi kakovosti za posredovanje? Vse to so osrednja vprašanja, ki se jim želi posvetiti to izbrano vprašanje.
I vilken utsträckning är denna tendens gemensam för de europeiska länderna? Finns det en gemensam definition för det här konceptet? Hur ska fenomenets karaktär och omfattning bedömas? Vilka åtgärder strävar man efter att uppnå och vilka slags insatser genomförs, oavsett om de är specifikt och uttalat utformade för att minska den olägenhet som narkotikamissbruk innebär för allmänheten eller ej? Finns det redan nu tillgängliga utvärderingsresultat och har kvalitetsnormer för insatser inrättats? Dessa är några av de centrala frågor som behandlas i det här temakapitlet.
Kādā mērā šī tendence ir izplatīta Eiropas valstīs? Vai šim konceptam ir kopīga definīcija? Kā novērtēt šīs parādības raksturu un izplatību? Kādas ir politikas, kuru mērķi ir jāsasniedz, un kādas darbības tiek realizētas, neatkarīgi no tā, vai tās ir skaidri un specifiski paredzētas, lai samazinātu ar narkotikām saistītos traucējumus sabiedrībai? Vai jau ir pieejami vērtējuma rezultāti, un vai ir noteikti kvalitātes standarti šādām darbībām? Visi šie ir jautājumi, kuri jārisina šīs tēmas ietvaros.
  Gegevens over de vraag ...  
De meeste opiatencliënten geven aan dat zij voor het eerst opiaten hebben gebruikt toen zij tussen de 15 en 24 jaar oud waren, waarbij 50% van de cliënten jonger dan 20 was toen zij de drug voor het eerst gebruikten (115).
Most opiate clients report having used opiates for the first time when they were between 15 and 24 years old, with around 50 % of clients first using the drug before the age of 20 (115). Comparing the age at first use with the age at first treatment, the time lag between first use and first demand for treatment is generally between 5 and 10 years. An early age at onset of opiate use is often associated with a range of behavioural problems and social deprivation (United Kingdom national report).
La plupart des patients traités pour usage d'opiacés déclarent en avoir consommé pour la première fois lorsqu'ils avaient entre 15 et 24 ans, près de 50 % en ayant consommé pour la première fois avant l'âge de 20 ans (115). Lorsque l'on compare l'âge de la première consommation avec l'âge du premier traitement, l'intervalle entre la première consommation et la première demande de traitement est généralement compris entre 5 et 10 ans. Un âge précoce lors du début de l'usage d'opiacés est souvent associé à divers problèmes comportementaux et à un dénument social (rapport national britannique).
Die meisten Opiatpatienten geben an, erstmals im Alter zwischen 15 und 24 Jahren Opiate konsumiert zu haben, wobei etwa 50 % der Patienten jünger als 20 Jahre waren, als sie die Droge zum ersten Mal konsumiert haben (115). Der Vergleich des Alters beim Erstkonsum mit dem Alter bei der ersten Therapie zeigt, das zwischen dem Erstkonsum und der ersten Behandlungsnachfrage in der Regel fünf bis zehn Jahre vergehen. Der Erstkonsum von Opiaten in einem jungen Alter geht häufig mit einer Reihe von Verhaltensproblemen und sozialer Deprivation einher (Nationaler Bericht der Vereinigten Königreichs).
La mayoría de pacientes de opiáceos declaran haberlos consumido por primera vez cuando tenían entre 15 y 24 años de edad, y el 50 % de los pacientes lo hizo antes de los 20 años (115). Si se compara la edad del primer consumo con la edad de solicitud del primer tratamiento, se observa que el espacio de tiempo transcurrido entre ellas suele ser de entre 5 y 10 años. El inicio en el consumo de opiáceos a una edad temprana está con frecuencia relacionado con diversos problemas de comportamiento y privación social (informe nacional del Reino Unido).
La maggior parte dei pazienti consumatori di oppiacei riferisce di aver provato per la prima volta queste sostanze in un’età compresa tra i 15 e i 24 anni; di questi il 50% circa ammette di aver provato la droga prima dei 20 anni (115). Se si confronta l’età in cui la droga viene usata per la prima volta con l’età in cui per la prima volta viene fatta domanda di entrare in terapia, in genere l’intervallo di tempo tra l’una e l’altra epoca è di circa 5-10 anni. Spesso il consumo precoce di oppiacei è associato a un ventaglio di problemi comportamentali e di gravi carenze sociali (relazione nazionale britannica).
A maioria destes utentes diz tê-los consumido pela primeira vez entre os 15 e os 24 anos de idade, tendo cerca de 50% consumido a droga pela primeira vez antes dos 20 anos (115). Comparando a idade do início do consumo com a idade do primeiro tratamento, o intervalo temporal entre o primeiro consumo e o primeiro pedido de tratamento situa-se, geralmente, entre 5 e 10 anos. O início do consumo de opiáceos numa idade muito jovem encontra-se frequentemente associado a um conjunto de problemas comportamentais e de desfavorecimento social (relatório nacional do Reino Unido).
Τα περισσότερα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα αναφέρουν ότι έκαναν για πρώτη φορά χρήση οπιούχων σε ηλικία μεταξύ 15 και 24 ετών, και περίπου 50 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία αναφέρουν ότι έκαναν για πρώτη φορά χρήση της ουσίας πριν από την ηλικία των 20 ετών (115). Από τη σύγκριση της ηλικίας πρώτης χρήσης και της ηλικίας πρώτης θεραπείας προκύπτει ότι το χρονικό διάστημα που μεσολαβεί από την πρώτη χρήση έως την πρώτη αίτηση για θεραπεία είναι συνήθως 5 έως 10 χρόνια. Η έναρξη της χρήσης οπιούχων σε νεαρή ηλικία συνδέεται συχνά με μια σειρά προβλημάτων συμπεριφοράς και κοινωνικών στερήσεων (εθνική έκθεση Ηνωμένου Βασιλείου).
Většina klientů užívající opiáty uvádí, že poprvé užili opiáty ve věku 15 až 24 let a přibližně 50 % klientů poprvé užilo drogu před dosažením 20 let (115). Pokud srovnáváme věk při prvním užití s věkem při prvním léčení, časový interval mezi prvním užitím a první žádostí o léčbu je obecně 5 až 10 let. Nízký věk na začátku užívání opiátů je často spojen s řadou problémů v chování a se sociální deprivací (národní zpráva Spojeného království).
De fleste opiatklienter angiver at have brugt opiater første gang, da de var mellem 15 og 24 år, og ca. 50 % af klienterne brugte stoffet første gang, inden de blev 20 år (115). En sammenligning mellem alderen ved førstegangsbrug og alderen ved første behandling viser, at tidsintervallet mellem førstegangsbrug og første behandlingsanmodning generelt ligger på mellem 5 og 10 år. Påbegyndelse af opiatbrug i en tidlig alder er ofte forbundet med en række adfærdsproblemer og social forarmelse (Det Forenede Kongeriges nationale rapport).
Enamik opiaadiklientidest teatab, et tarbis opiaate esmakordselt 15–24 aasta vanuselt, umbes 50% klientidest tarbis seda narkootikumi esmakordselt enne 20aastaseks saamist (115). Võrreldes vanust esmakordse tarbimise ajal vanusega esmakordse ravi ajal, on ajavahemik esmakordsest tarbimisest esmakordse ravitaotluseni üldiselt 5–10 aastat. Opiaatide tarbimise alustamist noores eas seostatakse sageli erinevate käitumisprobleemide ja sotsiaalse tõrjutusega (Ühendkuningriigi riiklik aruanne).
Useimmat opiaattiasiakkaat ilmoittavat käyttäneensä opiaatteja ensimmäisen kerran 15–24‑vuotiaana, ja noin 50 prosenttia asiakkaista on käyttänyt näitä huumeita ensimmäisen kerran alle 20‑vuotiaana (115). Kun käytön aloittamisen ikää verrataan hoidon aloittamisen ikään, ilmenee, että ensimmäisestä käyttökerrasta ehtii kulua yleensä 5–10 vuotta ennen ensimmäistä hoitoon hakeutumista. Opiaattien käytön aloittamiseen nuorena liittyy usein monenlaisia käyttäytymisongelmia ja sosiaalista syrjäytymistä (Yhdistyneen kuningaskunnan kansallinen raportti).
Az opiátok miatt kezelt páciensek többsége elmondása szerint első alkalommal 15–24 éves kora között használt opiátokat, ezen belül a páciensek körülbelül 50%-a 20 éves kora előtt használta először a kábítószert(115). Az első használat életkorának és az első gyógykezelés életkorának összevetéséből kiderül, hogy általában körülbelül 5–10 év telik el az első használat és az első gyógykezelési igény között. A fiatal korban kezdődő opiáthasználat gyakran magatartási problémákkal, illetve a szociálisan hátrányos helyzettel jár együtt (az Egyesült Királyság országjelentése).
De fleste opiatklientene oppgir at de brukte opiater for første gang da de var mellom 15 og 24 år gamle, mens rundt 50 % av klientene debuterte før fylte 20 (115). Hvis man sammenligner debutalder med alder ved første behandling, går det vanligvis mellom 5 og 10 år fra førstegangsbruk og til vedkommende første gang søker seg til behandlingsapparatet. Tidlig debutalder for opiatbruk er ofte assosiert med en rekke atferdsproblemer og sosial deprivasjon (Storbritannias nasjonale rapport).
Większość pacjentów twierdzi, że pierwszy raz zażyła opiaty w wieku od 15 do 24 lat, a około 50% pacjentów pierwszy raz zażyła narkotyk przed ukończeniem 20 lat (115). Porównując wiek pierwszego zażycia i wiek pierwszego leczenia okazuje się, że czas, który upływa między pierwszym zastosowaniem narkotyku i pierwszym zapotrzebowaniem na leczenie wynosi generalnie od 5 do 10 lat. Wczesne rozpoczęcie zażywania opiatów często połączone jest z różnorodnymi problemami z zachowaniem i z deprywacją społeczną (Sprawozdanie krajowe Wielkiej Brytanii).
Majoritatea clienţilor tratamentului pentru dependenţă de opiacee declară că au consumat opiacee pentru prima dată la vârste cuprinse între 15 şi 24 de ani, iar aproximativ 50 % din clienţi au folosit drogul înainte de vârsta de 20 de ani (115). Dacă se compară vârsta la primul consum cu vârsta la primul tratament, intervalul de timp dintre primul consum şi prima cerere de tratament este în general între 5 şi 10 ani. Vârsta timpurie a începerii consumului de opiacee se asociază frecvent cu o serie de probleme comportamentale şi cu privaţiuni sociale (raportul naţional al Regatului Unit).
Väčšina opiátových klientov uvádza, že prvý raz užili opiáty vo veku 15 až 24 rokov a približne 50 % klientov užilo drogu pred dovŕšením 20. roku (115). Keď sa porovná vek prvého užitia s vekom nástupu na prvé liečenie, je časový interval medzi prvým užitím a prvou žiadosťou o liečbu vo všeobecnosti 5 až 10 rokov. Nízky vek pri začatí užívania opiátov je často spojený s radom problémov so správaním a sociálnou depriváciou (národná správa Spojeného kráľovstva).
Večina oseb, ki se zdravi zaradi opiatov, poroča, da so opiate prvič poskusile, ko so bile stare med 15 in 24 let, okoli 50 % ljudi pa je drogo prvič užilo pred 20. letom (115). S primerjavo starosti ob prvem uživanju s starostjo ob prvem zdravljenju je časovna razlika med prvim uživanjem in prvim povpraševanjem po zdravljenju po navadi med 5 in 10 let. Zgodnja starost za začetek uživanja opiatov je pogosto povezana s številnimi vedenjskimi težavami in socialnim prikrajšanjem (nacionalno poročilo Združenega kraljestva).
De flesta opiatklienterna uppger att de var mellan 15 och 24 år första gången de använde opiater och omkring 50 % av klienterna var under 20 år första gången de använde drogen(115). En jämförelse mellan debutåldern och den ålder då klienten första gången får behandling visar att tidsintervallet mellan dessa vanligen är mellan 5 och 10 år En tidig debutålder för opiatmissbruk kopplas ofta till en rad beteendeproblem och social utsatthet (Storbritanniens nationella rapport).
Lielākā daļa opiātu lietotāju atzīst, ka viņi ir pirmoreiz lietojuši opiātus vecumā no 15 līdz 24 gadiem, un aptuveni 50% no pacientiem pirmoreiz ir lietojuši šo narkotiku pirms 20 gadu vecuma (115). Salīdzinot pirmreizējās lietošanas vecumu ar pirmās ārstēšanas saņemšanas vecumu, ir redzams, ka laiks starp pirmo lietošanu un pirmo pieprasījumu pēc ārstēšanās parasti ir 5 līdz 10 gadi. Agro vecumu opiātu lietošanas uzsākšanai bieži saista ar uzvedības problēmām un sociālo atsvešinātību (Apvienotās Karalistes nacionālais ziņojums).
  De eerste resultaten va...  
Het eerste evaluatieproces op nationaal en Europees niveau vormt een waardevolle feedback en verschaft besluitvormers informatie over de mate waarin hun besluiten ten uitvoer zijn gelegd en welke kosten daarmee gemoeid zijn.
This first evaluation process at national and European level represents a valuable feedback mechanism, informing decision-makers of the extent to which their decisions have been implemented, and at what cost, and enabling them to increase efforts in those areas where problems have been recorded or assessment has produced unfavourable findings. Although clear evidence of the impact of national drugs strategies on the overall drug phenomenon is not yet available (EMCDDA, 2004a), the approach of ‘counting the score’ is a positive sign and, hopefully, will trigger a general trend in Europe towards the detailed assessment of each national drug strategy.
Ce premier processus d’évaluation à l'échelle nationale et européenne constitue un mécanisme précieux de rétroaction, qui fournit aux décideurs des informations sur le degré de mise en œuvre de leurs décisions et leur coût et qui leur permet de renforcer les efforts dans les domaines où des problèmes ont été enregistrés ou sur lesquels l'évaluation a abouti à des conclusions défavorables. Bien qu'aucune preuve déterminante de l'impact des stratégies antidrogue nationales sur le phénomène global de la drogue ne soit encore disponible (OEDT, 2004a), l'approche consistant à «compter les points» est un signe positif et il est à espérer qu'elle enclenchera une tendance générale en Europe en faveur d'une évaluation détaillée de chaque stratégie antidrogue nationale.
Dieser erste Evaluationsprozess auf nationaler und europäischer Ebene ist ein wertvoller Feedback-Mechanismus, der die Entscheidungsträger darüber in Kenntnis setzt, in welchem Maße ihre Entscheidungen umgesetzt wurden und welche Kosten damit verbunden waren. Damit werden diese in die Lage versetzt, ihre Bemühungen in den Bereichen zu verstärken, in denen Probleme festgestellt wurden oder die Bewertung zu schlechten Ergebnissen geführt hat. Obwohl es bisher keine eindeutigen Belege für die Auswirkungen der nationalen Drogenstrategien auf die Drogenproblematik insgesamt gibt (EBDD, 2004a), ist der Ansatz, die erzielten Ergebnisse zu überprüfen, ein Schritt in die richtige Richtung und wird hoffentlich europaweit eine allgemeine Tendenz zu einer ausführlichen Bewertung jeder einzelnen nationalen Drogenstrategie auslösen.
Este primer proceso de evaluación a nivel nacional y europeo es un valioso mecanismo de información que permite a las personas con capacidad de decisión conocer cómo se han aplicado sus decisiones y a qué coste, además de intensificar los esfuerzos en los aspectos que han presentado problemas o resultados desfavorables. Aunque todavía no todavía no está claramente establecido el impacto que han tenido las estrategias nacionales en materia de drogas sobre el fenómeno general de la droga (OEDT, 2004a), el sistema de «puntuación» constituye un signo positivo y cabe esperar que impulse en Europa una tendencia general a la evaluación detallada de cada una de estas estrategias nacionales.
Il primo processo di valutazione a livello nazionale ed europeo rappresenta un meccanismo prezioso di feedback, che fornirà ai legislatori informazioni sul recepimento delle loro decisioni e sul costo di tali operazioni di recepimento, dando loro così la possibilità di intervenire nei settori più problematici o in cui la valutazione ha raccolto risultati negativi. Nonostante la mancanza di prove valide sull’impatto delle strategie nazionali in materia di droga sul fenomeno della droga nel suo complesso (OEDT, 2004a), l’approccio del “conteggio del punteggio ottenuto” è un segnale positivo che, auspicabilmente, produrrà in Europa una generale tendenza a valutare in maniera dettagliata ciascuna strategia nazionale in materia di droga.
Este primeiro processo de avaliação a nível nacional e europeu constitui um mecanismo de feedback valioso, que informa os decisores políticos acerca do grau de aplicação das suas decisões e dos custos incorridos, permitindo-lhes intensificar esforços nos domínios em que se registaram problemas ou em que a avaliação produziu conclusões desfavoráveis. Embora ainda não existam dados claros sobre o impacto das estratégias nacionais de luta contra a droga sobre o fenómeno da droga na sua globalidade (OEDT, 2004a), a atitude de “contabilizar os resultados” constitui um sinal positivo e espera-se que dê início, na Europa, a uma tendência geral para avaliar minuciosamente cada estratégia nacional de luta contra a droga.
Αυτή η πρώτη διαδικασία αξιολόγησης σε εθνικό και ευρωπαϊκό επίπεδο αποτελεί πολύτιμο εργαλείο άντλησης στοιχείων, καθώς θα συμβάλει στην ενημέρωση των υπευθύνων για τη λήψη αποφάσεων σχετικά με τον βαθμό υλοποίησης των αποφάσεών τους, και με το κόστος της εν λόγω υλοποίησης, επιτρέποντάς τους να εντείνουν τις προσπάθειές τους στους τομείς εκείνους όπου παρατηρήθηκαν προβλήματα ή όπου τα πορίσματα της αξιολόγησης ήταν αρνητικά. Μολονότι δεν υπάρχουν ακόμη σαφή στοιχεία σχετικά με τον αντίκτυπο των εθνικών στρατηγικών για τα ναρκωτικά στο συνολικό φαινόμενο των ναρκωτικών (ΕΚΠΝΤ, 2004α), η προσέγγιση της «καταμέτρησης των βαθμών» είναι μια θετική ένδειξη και ευελπιστούμε ότι θα κινητοποιήσει μια γενική τάση στην Ευρώπη για την αναλυτική αξιολόγηση κάθε εθνικής στρατηγικής για τα ναρκωτικά.
Tento první proces hodnocení na národní a evropské úrovni představuje cenný mechanismus zpětné vazby, který informuje rozhodovací orgány o rozsahu, v němž byla jejich rozhodnutí realizována, a o příslušných nákladech a umožní jim vyvinout vyšší úsilí v těch oblastech, kde byly zjištěny problémy nebo kde hodnocení vedlo k nepříznivým zjištěním. I když ještě nejsou k dispozici nepochybné důkazy o vlivu národních protidrogových strategií na drogový fenomén jako celek (EMCDDA, 2004a), je přístup „počítání skóre“ pozitivním znamením a doufejme, že vyvolá v Evropě obecný trend vedoucí k podrobnému hodnocení každé národní protidrogové strategie.
Denne første evalueringsproces på nationalt og europæisk plan udgør en værdifuld feedbackmekanisme, hvor beslutningstagerne kan få oplysninger om, i hvilken udstrækning deres beslutninger er blevet gennemført, og hvilke udgifter der har været forbundet hermed, og derved få mulighed for at forstærke indsatsen på de områder, hvor der er registreret problemer, eller vurderingen har givet ugunstige resultater. Selv om der endnu ikke foreligger klare beviser for de nationale narkotikastrategiers virkninger på narkotikaspørgsmålet generelt (EONN, 2004a), er metoden med 'pointtælling' et positivt tegn og vil forhåbentlig udløse en generel tendens i Europa til at foretage en detaljeret vurdering af hver enkelt national narkotikastrategi.
Käesolev esimene riiklikul ja Euroopa tasandil teostatav hindamine on väärtuslik tagasisidemehhanism, mis teavitab otsuste vastuvõtjaid sellest, mil määral ja milliste kulutustega on nende otsuseid rakendatud, ning võimaldab neil suurendada jõupingutusi valdkondades, kus on täheldatud probleeme või kus hindamine on välja selgitanud soovimatuid tulemusi. Kuigi selged tõendid riiklike uimastistrateegiate üldmõjust uimastivaldkonnale veel puuduvad (EMCDDA, 2004a), on arvepidamine edusammude üle positiivne märk, mis loodetavasti käivitab Euroopas üldsuundumuse hinnata üksikasjalikult iga riiklikku narkoennetusstrateegiat.
Tällaisesta alustavasta arvioinnista kansallisella ja Euroopan tasolla saadaan arvokasta palautetta, jonka avulla päättäjät saavat tietää, missä määrin päätökset on pantu täytäntöön ja paljonko ne ovat maksaneet, ja samalla voidaan lisätä ponnisteluja niillä aloilla, joilla on todettu ongelmia tai joilla arvioinnin tulokset ovat olleet kielteisiä. Vaikka selkeää näyttöä kansallisten huumausainestrategioiden vaikutuksesta koko huumeilmiöön ei ole vielä saatavissa (EMCDDA, 2004a), pyrkimys tulosten arviointiin on myönteinen merkki, ja se käynnistää toivottavasti Euroopassa yleisen suuntauksen kohti kansallisten huumausainestrategioiden yksityiskohtaista arviointia.
Az első nemzeti és európai szintű értékelési folyamat értékes visszacsatolási mechanizmust jelent, általa a döntéshozók tájékozódhatnak a döntések végrehajtásának mértékéről és az ezzel járó költségekről, továbbá lehetővé teszi számukra, hogy fokozzák az erőfeszítéseket azokon a területeken, amelyeken problémák merültek fel, illetve ahol az értékelés kedvezőtlen megállapításokkal zárult. Bár nyilvánvaló bizonyíték még nem áll rendelkezésre a nemzeti stratégiáknak a kábítószerhelyzet egészére gyakorolt hatásáról (EMCDDA, 2004a), pozitív jelnek tekinthetjük a „pontszámolásos” módszert, amely remélhetőleg általános európai tendenciává válik majd az egyes nemzeti kábítószer-stratégiák részletes értékelése formájában.
Denne første evalueringsprosessen på nasjonalt plan og EU-plan utgjør en verdifull tilbakemeldingsmekanisme som gir beslutningstakerne informasjon om i hvilken grad de beslutningene som tas blir gjennomført, og til hvilken pris, og setter dem i stand til å øke innsatsen på de områdene hvor det er registrert problemer eller hvor evalueringene har avdekket ugunstige forhold. Selv om det fortsatt ikke er klart dokumentert på hvilken innvirkning de nasjonale narkotikastrategiene har på narkotikasituasjonen generelt (EONN, 2004a), er metoden med å ”oppsummere poengene” tegn på en positiv utvikling, og vil forhåpentligvis utløse en generell trend i Europa til å gjennomføre detaljerte vurderinger av de enkelte nasjonale narkotikastrategiene.
Ten pierwszy proces oceny na szczeblu krajowym i europejskim przedstawia cenny mechanizm reakcji, informując decydentów o koszcie tego przedsięwzięcia oraz w jakim stopniu ich decyzje zostały wdrożone. Umożliwia im także zwiększenie wysiłków w obszarach, w których odnotowano problemy lub tam, gdzie ocena dała negatywne wyniki. Choć brak jeszcze wyraźnych dowodów wpływu krajowych strategii antynarkotykowych na całość zjawiska narkotyków (EMCDDA, 2004a), podejście „podliczania wyniku” jest pozytywnym znakiem i rozpocznie, miejmy nadzieję, ogólny trend w Europie ku przeprowadzeniu szczegółowej oceny każdej z krajowych strategii antynarkotykowych.
Tento prvý hodnotiaci proces na národnej a európskej úrovni je cenným mechanizmom spätnej väzby, ktorý informuje rozhodovacie orgány o rozsahu uplatňovania prijatých rozhodnutí a nákladoch na ne a umožňuje im zvýšiť úsilie v oblastiach, v ktorých sa zistia problémy alebo v ktorých sa pri posudzovaní zistia nepriaznivé skutočnosti. Napriek tomu, že dosiaľ nie sú k dispozícii presvedčivé dôkazy o vplyvoch národných protidrogových stratégií na celkový fenomén drog (EMCDDA 2004a), prístup „počítania skóre“ je pozitívnym znakom, a dúfajme, spustí v Európe všeobecný trend k podrobnému posudzovaniu každej národnej protidrogovej stratégie.
Prvi proces vrednotenja na nacionalni in evropski ravni je dragocen mehanizem povratnih informacij, saj nosilce odločitev obvešča o obsegu uresničevanja njihovih odločitev in s tem povezanih stroških ter jim omogoča povečati prizadevanja na področjih, na katerih so bile zabeležene težave ali kjer je ocena privedla do neugodnih ugotovitev. Čeprav še ni na voljo jasnega dokaza o vplivu nacionalnih strategij boja proti drogam na splošen pojav drog (EMCDDA, 2004a), je pristop "štetja rezultatov" pozitiven znak in bo, upajmo, v Evropi sprožil splošen trend k podrobnejši oceni vsake nacionalne strategije boja proti drogam.
Denna första utvärderingsprocess på nationell och europeisk nivå är en värdefull källa till feedback som kan ge beslutsfattare information om i vilken mån deras beslut har genomförts och till vilken kostnad, så att de kan intensifiera insatserna inom områden där utvärderingen har visat att det finns problem eller där resultaten har varit negativa. Även om det fortfarande saknas entydiga bevis för de nationella narkotikastrategiernas inverkan på det totala narkotikaproblemet (ECNN, 2004a), är metoden att ”räkna poäng” ett positivt tecken som förhoppningsvis kommer att leda till en allmän utveckling i Europa mot detaljerade analyser av varje lands narkotikastrategi.
Šis pirmais vērtēšanas process nacionālajā un Eiropas līmenī ir vērtīgs atgriezeniskās saites nodrošināšanas mehānisms, kas informē lēmumu pieņēmējus par to, kādā mērā viņu lēmumi ir īstenoti, un ar kādām izmaksām, tādējādi ļaujot viņiem koncentrēt savas pūles tajās jomās, kur ir reģistrētas problēmas vai arī vērtējuma rezultātā ir atklātas nepatīkamas tendences. Lai arī skaidri pierādījumi par nacionālo stratēģiju narkotiku jautājumos ietekmi uz narkomāniju kopumā vēl nav pieejami (EMCDDA, 2004a), „rezultāta reģistrēšanas” pieeja ir pozitīva zīme, un cerams, tā būs par pamatu vispārējas tendences attīstībai Eiropā detalizēti novērtēt visas nacionālās stratēģijas narkotiku jautājumos.
  Gegevens over de vraag ...  
Dit algemene percentage is slechts een indicatie die gebaseerd is op een grote variatie tussen landen: in de meeste landen is de vraag naar behandeling vanwege cocaïnegebruik vrij laag, maar in Spanje en Nederland geeft van alle drugsgebruikers 26 respectievelijk 38% aan dat zij voor hun cocaïnegebruik behandeld willen worden (93).
After opiates and cannabis, cocaine is the most common drug reported as the principal drug used by those entering drug treatment and accounts for about 10 % of all treatment demands across the EU. However, this overall figure reflects a wide variation between countries: in most countries treatment demands related to cocaine use are quite low, but Spain and the Netherlands the proportion of all clients who ask for treatment for cocaine use is 26 % and 38 % respectively (93). In most countries, the percentages of new clients demanding treatment for primary cocaine use are higher than for all clients overall (94). Cocaine is also reported as a secondary drug by 13 % of new clients seeking treatment in outpatient treatment centres (95).
Après les opiacés et le cannabis, la cocaïne est la drogue la plus couramment déclarée comme principale substance consommée par les personnes qui entament un traitement pour usage de drogue et représente près de 10 % de l'ensemble des demandes de traitement dans l'UE. Cependant, ce chiffre global cache de grandes variations entre les pays. Dans la plupart des pays, les demandes de traitement pour consommation de cocaïne sont assez peu nombreuses, mais en Espagne et aux Pays-Bas, les patients qui demandent un traitement pour usage de cocaïne représentent, respectivement, 26 % et 38 % de l'ensemble des patients (93). Dans la plupart des pays, les pourcentages de nouveaux patients en demande de traitement pour consommation primaire de cocaïne sont plus élevés que pour l'ensemble des patients (94). La cocaïne est également déclarée comme drogue secondaire par 13 % des nouveaux patients en demande de traitement dans des centres de soins ambulatoires (95).
Nach Opiaten und Cannabis wird Kokain von Patienten, die sich einer Drogentherapie unterziehen, am häufigsten als Primärdroge genannt und macht etwa 10 % aller Behandlungsnachfragen in der EU aus. Hinter dieser Gesamtzahl verbergen sich jedoch große Unterschiede zwischen den Ländern: In den meisten Ländern ist die Zahl der Behandlungsnachfragen im Zusammenhang mit Kokain relativ niedrig. In Spanien und den Niederlanden jedoch beträgt der Anteil der Patienten, die sich wegen Kokainkonsums in Behandlung begeben, 26 % bzw. 38 % (93). In den meisten Ländern ist bei den Erstpatienten der Anteil derer, die bei der Behandlung Kokain als primäre Droge nennen, höher als bei den Patienten insgesamt (94). Kokain wird ferner von 13 % der Erstpatienten, die Therapien in ambulanten Einrichtungen in Anspruch nehmen, als Sekundärdroge angegeben (95).
Tras los opiáceos y el cannabis, la cocaína es la droga que con más frecuencia se declara como principal droga consumida por quienes inician un tratamiento de desintoxicación, y representa alrededor del 10 % de las demandas de tratamiento de toda la UE. Sin embargo, esta cifra general refleja amplias variaciones entre países: la mayoría registran una cifra bastante baja de solicitudes de tratamiento relacionadas con el consumo de cocaína, aunque España y los Países Bajos alcanzan porcentajes del 26 % y del 38 % respectivamente (93). En la mayoría de países, los porcentajes de nuevos pacientes que solicitan tratamiento por consumo principal de cocaína son superiores a los de todos los pacientes en general (94). Además, el 13 % de los nuevos pacientes que solicitan tratamiento en centros de tratamiento ambulatorios declaran la cocaína como droga secundaria (95).
Dopo gli oppiacei e la cannabis, la cocaina è la droga più di frequente riferita come la principale sostanza usata dai soggetti che entrano in terapia, concorrendo per circa il 10% di tutte le richieste di trattamento nell’Unione europea. Questa percentuale tuttavia nasconde un’ampia varietà da paese a paese: nella maggior parte degli Stati le richieste di terapia sono poche, mentre in Spagna e nei Paesi Bassi la percentuale di pazienti che fanno richiesta di trattamento per consumo di cocaina è, rispettivamente, del 26% e del 38% (93). Nella maggior parte dei paesi le percentuali dei nuovi pazienti che chiedono di entrare in terapia per consumo di cocaina come droga primaria sono superiori a quelle riferite a tutti i pazienti in generale (94). La cocaina è inoltre riferita come droga secondaria dal 13% dei nuovi pazienti che fanno richiesta di trattamento nei centri terapeutici ambulatoriali(95).
Μετά τα οπιούχα και την κάνναβη, η κοκαΐνη είναι το συνηθέστερο ναρκωτικό που αναφέρεται ως κύρια ουσία από τα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα ναρκωτικά και αντιπροσωπεύει περίπου 10 % του συνόλου των αιτήσεων για θεραπεία σε ολόκληρη την ΕΕ. Ωστόσο, το συνολικό αυτό ποσοστό περιλαμβάνει μεγάλες διαφοροποιήσεις μεταξύ των χωρών: στις περισσότερες χώρες οι αιτήσεις για θεραπεία που συνδέονται με τη χρήση κοκαΐνης είναι μάλλον λιγοστές, αλλά στην Ισπανία και στις Κάτω Χώρες το ποσοστό των ατόμων που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη είναι 26 % και 38 % αντίστοιχα (93). Στις περισσότερες χώρες, τα ποσοστά των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία απεξάρτησης από την κοκαΐνη, ως κύρια χρησιμοποιούμενη ουσία, είναι υψηλότερα από εκείνα που αφορούν το σύνολο όλων των ατόμων που ζητούν θεραπεία (94). Η κοκαΐνη αναφέρεται επίσης ως δευτερεύουσα ουσία από 13 % των ατόμων που ζητούν για πρώτη φορά θεραπεία σε κέντρα θεραπείας εξωτερικής παραμονής (95).
Po opiátech a konopí je kokain nejběžnější drogou uváděnou jako hlavní droga užívaná osobami nastupujícími na léčení drogové závislosti a podílí se asi 10 % na veškerých žádostech o léčbu v EU. Tento celkový údaj však odráží značné odchylky mezi zeměmi: ve většině zemí jsou požadavky na léčbu v souvislosti s užíváním kokainu docela nízké, ale ve Španělsku je podíl všech klientů, kteří žádají o léčbu závislosti na kokainu 26 % a v Nizozemsku 38 % (93). Ve většině zemí je procento nových klientů žádajících o léčbu v souvislosti s primárním užívání kokainu vyšší než u všech klientů celkově (94). Kokain jako sekundární drogu rovněž uvádí 13 % nových klientů vyhledávajících ošetření v ambulantních střediscích (95).
Efter opiater og cannabis er kokain det stof, der nævnes hyppigst som hovedstof af klienter i narkotikabehandling, og tegner sig for ca. 10 % af alle behandlingsanmodninger i EU som helhed. Dette samlede tal afspejler imidlertid store udsving fra land til land: i de fleste lande er behandlingsefterspørgslen i forbindelse med kokainbrug forholdsvis lav, men i Spanien og Nederlandene er andelen af alle klienter, som søger behandling for kokainbrug henholdsvis 26 % og 38 % (93). I de fleste lande ligger procenttallene for nye klienter, der søger behandling for primært kokainbrug, højere end for alle klienter som helhed (94). Kokain angives også som sekundært stof af 13 % af de nye klienter, der søger ambulant behandling (95).
Kokaiini on opiaattien ja kannabiksen jälkeen yleisin huume, joka ilmoitetaan huumehoitoon hakeutumisen yhteydessä pääasialliseksi huumeeksi, ja sen osuus kaikesta hoidontarpeesta koko EU:ssa on noin 10 prosenttia. Kokonaislukuun mahtuu kuitenkin suurta vaihtelua maiden välillä: useimmissa maissa kokaiinin käyttöön liittyvä hoidontarve on melko vähäistä, mutta Espanjassa ja Alankomaissa kokaiinin takia hoitoon hakeutuvien asiakkaiden osuus on ensimmäisessä 26 prosenttia ja jälkimmäisessä 38 prosenttia (93). Pääasiallisesti kokaiinin takia hoitoon hakeutujia on useimmissa maissa enemmän uusissa asiakkaissa kuin kaikissa asiakkaissa (94). Lisäksi 13 prosenttia uusista asiakkaista, jotka hakevat hoitoa avohoitokeskuksista, ilmoittaa kokaiinin toissijaiseksi huumeeksi (95).
Az opiátok és a kannabisz mögött a kokain a harmadik leggyakrabban megnevezett fő kábítószer a drog miatt gyógykezelésre jelentkezők beszámolójában, és az EU egészét tekintve az összes gyógykezelési igény körülbelül 10%-áért felel. Ez az átfogó szám azonban nagy változatosságot rejt az egyes országok szintjén: a legtöbb országban a kokain miatti gyógykezelési igények száma viszonylag alacsony, de Spanyolországban és Hollandiában a kokainhasználat miatt gyógykezelésre jelentkezők aránya 26%, illetve 38%(93). A legtöbb országban az elsődlegesen kokainhasználat miatt gyógykezelést kérő új páciensek aránya magasabb, mint az összes pácienshez képest képviselt arányuk(94). A kokaint másodlagos drogként a járóbeteg-ellátó központokban gyógykezelésre jelentkező új páciensek 13%-a nevezte meg(95).
Etter opiater og cannabis er kokain det stoffet som hyppigst rapporteres som primærrusmiddel ved inntak til behandling, idet det står for rundt 10 % av alle søknader om behandling i hele EU. Bak dette tallet ligger imidlertid store variasjoner fra et land til et annet, for i de fleste landene er etterspørselen etter behandling for kokainbruk ganske lav, bortsett fra i Spania og Nederland, hvor andelen som søker behandling for kokainbruk, representerer hhv. 26 % og 38 % av alle klienter (93). I de fleste landene er det blant nye klienter prosentvis flere som søker behandling for kokain som primærrusmiddel, enn blant alle klienter sett under ett (94). Kokain rapporteres også som sekundærrusmiddel av 13 % av nye klienter som søker behandling i polikliniske behandlingssentre (95).
Po opiatach i pochodnych konopi indyjskich kokaina jest kolejnym narkotykiem najczęściej określanym przez osoby przyjmowane na leczenia jako narkotyk główny i stanowi ok. 10% wszystkich przypadków zapotrzebowania na leczenie w całej UE. Ta ogólna liczba obejmuje jednak znaczne różnice między poszczególnymi państwami. W większości państw zapotrzebowanie na leczenie z powodu zażywania kokainy jest raczej niskie, jednakże w przypadku Hiszpanii i Holandii odsetek wszystkich pacjentów, którzy ubiegają się o leczenie z uzależnienia od kokainy, wynosi odpowiednio 26% i 38% (93). W większości państw odsetek nowych pacjentów, głównie zażywających kokainę, zgłaszających zapotrzebowanie na leczenie jest wyższy niż wśród wszystkich pacjentów (94). W przypadku 13% nowych pacjentów ubiegających się o leczenie w centrach leczenia pozaszpitalnego, kokaina jest substancją drugorzędną (95).
După opiacee şi cannabis, cocaina este drogul cel mai des declarat ca drog principal de către cei care încep tratamentul şi face obiectul a aproximativ 10 % din totalul cererilor de tratament din Uniunea Europeană. Totuşi, dincolo de această cifră generală există variaţii foarte mari de la o ţară la alta: în majoritatea ţărilor numărul cererilor de tratament legate de consumul de cocaină este relativ mic, dar în Spania şi în Ţările de Jos proporţia din totalul clienţilor reprezentată de cei care solicită tratament pentru dependenţa de consumul de cocaină este de 26 % şi respectiv 38 % (93). În majoritatea ţărilor, proporţia clienţilor noi care solicită tratament pentru dependenţă de cocaină ca drog principal este cea mai mare din totalul clienţilor (94). Cocaina este de asemenea raportată ca drog secundar de aproximativ 13 % dintre clienţii noi care solicită tratament în centrele de tratament în ambulatoriu (95).
Po opiátoch a kanabise je kokaín najčastejšie uvádzanou hlavnou drogou, ktorú užívajú osoby nastupujúce na protidrogovú liečbu a v celej EÚ je dôvodom okolo 10 % všetkých žiadostí o liečbu. Toto celkové číslo však odzrkadľuje veľké rozdiely medzi krajinami: vo väčšine krajín je počet žiadostí súvisiacich s užívaním kokaínu celkom nízky, ale v Španielsku žiada o liečbu kvôli užívaniu kokaínu 26 % všetkých žiadateľov a v Holandsku až 38 % (93). Vo väčšine krajín sú percentá nových klientov žiadajúcich o liečbu z primárneho užívania kokaínu vyššie ako všetkých klientov dovedna (94). Kokaín uvádza aj ako druhotnú drogu 13 % nových klientov uchádzajúcich sa o liečbu v ambulantných centrách (95).
Kokain je za opiati in konopljo najpogostejša droga, o kateri poročajo kot o glavni drogi, ki jo uživajo tisti, ki se začenjajo zdraviti, prisoten pa je v okoli 10 % vseh povpraševanj po zdravljenju v EU. Vendar ta skupna številka odraža velike razlike med državami: v večini držav je število povpraševanj po zdravljenju zaradi kokaina precej nizko, v Španiji in na Nizozemskem pa je delež vseh oseb, ki zaprosijo za zdravljenje zaradi uživanja kokaina, 26 % oziroma 38 % (93). V večini držav je odstotek oseb, ki se na novo zdravijo zaradi primarnega uživanja kokaina, višji od odstotka za vse osebe skupaj (94). O kokainu kot o sekundarni drogi poroča 13 % oseb, ki na novo iščejo zdravljenje v zunajbolnišničnih centrih za zdravljenje odvisnosti (95).
Efter opiater och cannabis är kokain den drog som personer som påbörjar en missbruksbehandling oftast uppger som huvuddrog. Den svarar för ungefär 10 % av den totala behandlingsefterfrågan i EU. Bakom denna totala siffra döljer sig dock stora skillnader mellan länderna: i de flesta länder gäller en ganska liten del av behandlingsefterfrågan kokainmissbruk, men i Spanien och Nederländerna är andelen klienter som söker behandling för kokainmissbruk 26 % respektive 38 %(93). I de flesta länder är andelen nya klienter som söker behandling för ett primärt kokainmissbruk högre än bland klienter totalt(94). Kokain uppges också som sekundärdrog av 13 % av nya klienter som söker behandling inom öppenvården(95).
Pēc opiātiem un kaņepēm, kokaīns ir visbiežāk norādītā narkotika, kuru lieto tie, kas uzsāk ārstēšanos no narkotiku atkarības, un tas ir galvenais iemesls aptuveni 10% no ārstēšanās pieprasījuma visā ES. Taču šis kopīgais skaitlis ietver plašas atšķirības valstu starpā: lielākajā daļā valstu ārstēšanās pieprasījums, kas saistīts ar kokaīna lietošanu, ir samērā zems, taču Spānijā un Nīderlandē to pacientu, kas vēlas saņemt ārstēšanos no kokaīna atkarības, proporcija ir attiecīgi robežās no 26 % līdz 38 % (93). Lielākajā daļā valstu jauno pacientu proporcija, kam nepieciešama ārstēšana primāri no kokaīna atkarības, ir lielāka nekā visu pacientu proporcija kopumā (94). Kokaīnu kā sekundāro narkotiku norāda arī 13% no jaunajiem pacientiem, kas vēlas saņemt ārstēšanu ambulatorajos centros (95).
  De eerste resultaten va...  
Enkele evaluaties die tijdens deze verslagperiode op nationaal niveau zijn verricht, verdienen een nadere bestudering. Daarbij zijn met name evaluaties van belang die door landen zijn uitgevoerd die een “gestructureerdere” aanpak van hun nationale drugsstrategie hanteren.
A number of evaluation exercises conducted at national level during this reporting period are worthy of comment. Of particular interest are evaluations carried out by countries that adopted a more ‘structured’ approach to their national drug strategy, the elements of which can be summarised as the formal documenting of objectives, defining and quantifying targets, identifying the authority responsible for implementation and specifying the date for the achievement of objectives. This approach makes it easier for countries to report on the tasks that have been accomplished and to identify problematic issues, therefore enabling action to be taken where needed.
Plusieurs exercices d'évaluation menés au niveau national durant la période couverte par ce rapport sont dignes d’être mentionnés. Les évaluations réalisées par les pays qui ont adopté une approche plus «structurée» de leur stratégie antidrogue nationale sont particulièrement intéressantes, car leurs éléments peuvent être résumés comme suit: documentation formelle des objectifs; définition et quantification des buts à atteindre; identification de l'autorité chargée de la mise en œuvre et détermination de la date de réalisation des objectifs. Cette approche permet à ces pays de faire plus aisément rapport sur les actions entreprises, d'identifier les problèmes et, partant, de prendre des mesures, le cas échéant.
Während des Berichtszeitraums wurde auf nationaler Ebene eine Reihe aufschlussreicher Evaluierungen durchgeführt. Besonders interessant sind Evaluierungen jener Länder, die bei ihrer nationalen Drogenstrategie einen stärker „strukturierten“ Ansatz verfolgen, der die nachstehenden Elemente umfasst: formale Dokumentation der Ziele, Definition und Quantifizierung der Ziele, Benennung der für die Umsetzung zuständigen Behörde und Festlegung einer Frist für die Realisierung der Ziele. Dieser Ansatz erleichtert den Ländern die Berichterstattung über die abgeschlossenen Aufgaben sowie die Ermittlung problematischer Aspekte und versetzt sie dadurch in die Lage, gegebenenfalls Maßnahmen zu ergreifen.
Merece la pena comentar una serie de ejercicios de evaluación realizados a nivel nacional durante el período de elaboración de este informe. Revisten un especial interés las evaluaciones llevadas a cabo por parte de países que afrontaron de forma más «estructurada» su estrategia nacional sobre drogas, cuyos elementos pueden resumirse como la documentación formal de objetivos, la definición y cuantificación de objetivos, la identificación de la autoridad responsable de la aplicación, y la especificación de la fecha de cumplimiento de los objetivos. Con este enfoque, los países tienen más facilidad para informar sobre las tareas realizadas y detectar los aspectos problemáticos, lo que favorece la adopción de las medidas necesarias.
Alcune attività di valutazione condotte a livello nazionale durante questo periodo sono degne di nota. Di particolare interesse sono le valutazioni condotte dai paesi che hanno adottato un approccio più “strutturato” per la propria strategia nazionale in materia di droga, di cui è possibile sintetizzare così gli elementi fondanti: la documentazione formale degli obiettivi, la definizione e la quantificazione degli obiettivi, l’individuazione di un’autorità responsabile dell’attuazione, la specificazione di una data entro cui conseguire tali obiettivi. Questo approccio facilita per tali paesi le attività di comunicazione degli obiettivi raggiunti e di individuazione degli aspetti problematici, consentendo in tal modo di intervenire dove necessario.
Vale a pena comentar vários exercícios de avaliação realizados a nível nacional durante este período. Revestem-se de especial interesse as avaliações efectuadas por países que adoptaram uma abordagem mais “estruturada” à sua estratégia nacional de luta contra a droga, cujos elementos constitutivos podem ser resumidos como: documentação formal dos objectivos, definição e quantificação das metas a atingir, identificação da autoridade responsável pela execução e fixação da data em que os objectivos devem ser alcançados. Com esta abordagem, os países têm mais facilidade em dar informações sobre as tarefas que foram cumpridas e em identificar as questões problemáticas, permitindo-lhes adoptar medidas em caso de necessidade.
Ορισμένες αξιολογήσεις που διενεργήθηκαν σε εθνικό επίπεδο κατά τη διάρκεια της υπό εξέταση περιόδου χρήζουν σχολιασμού. Ιδιαίτερο ενδιαφέρον παρουσιάζουν οι αξιολογήσεις χωρών που υιοθέτησαν μια πιο «διαρθρωμένη» προσέγγιση όσον αφορά την εθνική στρατηγική τους για τα ναρκωτικά, τα βασικά στοιχεία της οποίας συνοψίζονται στην τυπική τεκμηρίωση των σκοπών, τον καθορισμό και την ποσοτικοποίηση των στόχων, τον προσδιορισμό της αρμόδιας αρχής για την υλοποίηση της στρατηγικής και τον καθορισμό χρονοδιαγράμματος για την επίτευξη των στόχων. Η προσέγγιση αυτή διευκολύνει τις χώρες στην υποβολή εκθέσεων σχετικά με τις πρωτοβουλίες που υλοποιήθηκαν και στον εντοπισμό προβληματικών τομέων, καθιστώντας δυνατή τη λήψη μέτρων όπου κρίνεται αναγκαίο.
Za zmínku stojí několik hodnocení provedených na národní úrovni v tomto sledovaném období. Zvláště zajímavá jsou hodnocení provedená zeměmi, které přijaly „strukturovanější“ přístup ke svým národním protidrogovým strategiím, jejichž prvky lze shrnout jako formální dokumentování cílů, definování a kvantifikace cílů, určení orgánu odpovědného za realizaci a stanovení termínu, do kterého mají být cíle dosaženy. Tento přístup usnadňuje zemím zpracování zpráv o úkolech, které byly splněny, umožňuje identifikovat problematické otázky a podle potřeby přijmout vhodná opatření.
Det er værd at kommentere en række evalueringer, der er foretaget på nationalt plan i indberetningsperioden. Af særlig interesse er evalueringer, der er gennemført af lande, som har en mere 'struktureret' tilgang til deres nationale narkotikastrategi, hvis elementer kan sammenfattes som en formel opstilling af målsætninger, fastsættelse og kvantificering af mål, udpegning af den myndighed, der er ansvarlig for gennemførelsen, og præcisering af fristen for opfyldelsen af målsætningerne. Denne tilgang gør det lettere for landene at fastslå, hvilke opgaver der er blevet løst, og identificere problematiske aspekter, således at indsatsen sættes ind de steder, hvor der er behov herfor.
Äramärkimist väärivad mitmed aruandlusperioodil tehtud riikliku tasandi hindamised. Huvi pakuvad eeskätt hindamised nendes riikides, kus uimastistrateegia suhtes võeti vastu struktureeritum lähenemine, mis kokkuvõtlikult sisaldas eesmärkide ametlikku dokumenteerimist, ülesannete defineerimist ja kvantifitseerimist, rakendamise eest vastutava ametiasutuse määratlemist ja eesmärkide saavutamise kindlat tähtaega. Selline lähenemine lihtsustab riikide aruandlust saavutatud eesmärkide kohta ja problemaatiliste küsimuste määratlemist, mis ühtlasi võimaldab vajadusel võtta tarvilikke meetmeid.
On syytä käsitellä joitakin tämän tarkastelujakson aikana kansallisella tasolla toteutettuja arviointeja. Erityisen kiinnostavia ovat sellaisissa maissa tehdyt arvioinnit, joissa on omaksuttu kansallista huumausainestrategiaa koskeva "jäsennetty" lähestymistapa; tiivistäen tällä tarkoitetaan tavoitteiden muodollista kirjaamista, määrällisten ja muiden tavoitteiden määrittämistä, täytäntöönpanosta vastaavan viranomaisen nimeämistä ja aikataulun asettamista tavoitteiden saavuttamiselle. Tällainen lähestymistapa helpottaa saavutuksista ilmoittamista ja ongelmakysymysten selvittämistä, jolloin voidaan tarvittaessa ryhtyä toimiin.
A tárgyalt időszakban országos szinten számos említésre méltó értékelési gyakorlat zajlott le. Különösen nagy figyelmet érdemelnek azok az értékelések, amelyeket a nemzeti kábítószer-stratégia jegyében „szervezettebb” megoldást alkalmazó tagállamok hajtottak végre. Ennek elemei a célkitűzések hivatalos dokumentálása, a célok meghatározása és számszerűsítése, a végrehajtásért felelős hatóság megnevezése és a célok elérésére kitűzött határidő rögzítése. Ez a megoldás megkönnyíti az országok számára a teljesített feladatokról szóló jelentés elkészítését és a problematikus területek azonosítását, így pontosan ott tudnak fellépni, ahol arra szükség van.
En rekke evalueringer som er gjennomført på nasjonalt plan i løpet av rapporteringsperioden påkaller en del kommentarer. Av særlig interesse kan nevnes evalueringer utført av land som har vedtatt en mer ”strukturert” tilnærming til sin nasjonale narkotikastrategi. Elementene i denne tilnærmingen kan oppsummeres som formell dokumentasjon av målsettinger, fastsettelse og kvantifisering av mål, identifisering av hvilke myndigheter som er ansvarlig for gjennomføringen og fastsettelse av dato for måloppnåelse. Denne tilnærmingsmåten gjør det enklere for landene å rapportere om de oppgavene som er realisert, og identifisere problemstillinger, og gjør det derfor mulig å iverksette tiltak der hvor det er nødvendig.
Warto skomentować kilka ocen przeprowadzonych na szczeblu krajowym w trakcie okresu sprawozdawczego. Szczególnie interesujące są oceny przeprowadzone przez państwa, które przyjęły bardziej „zorganizowane” podejście do swoich krajowych strategii antynarkotykowych. Ich elementy mogą być określone jako formalna dokumentacja celów, definiowanie i ilościowe określenie celów, określenie władz odpowiedzialnych za wdrożenie oraz określenie terminu, w którym cele mają być osiągnięte. Takie podejście ułatwia państwom sprawozdawanie wykonanych zadań oraz identyfikowanie kwestii problemowych, a zatem umożliwia podjęcie działań tam, gdzie są one wymagane.
Mai multe acţiuni de evaluare desfăşurate la nivel naţional pe parcursul perioadei de raportare merită să fie discutate. Evaluările realizate de ţările care au adoptat o abordare mai „structurată” a strategiei lor naţionale privind drogurile prezintă un interes deosebit, întrucât elementele acestor strategii pot fi sintetizate ca documentare formală a obiectivelor, stabilind şi cuantificând obiectivele ţintă, identificând autoritatea care răspunde de punerea în aplicare şi precizând date de îndeplinire a obiectivelor. Această abordare oferă statelor posibilitatea de a raporta mai uşor cu privire la sarcinile care au fost îndeplinite şi de a identifica aspectele problematice, permiţând astfel întreprinderea de acţiuni dacă acestea sunt necesare.
Za zmienku stoja viaceré hodnotiace postupy uskutočnené v tomto sledovanom období na národnej úrovni. Zvlášť zaujímavé sú hodnotenia vykonané krajinami, ktoré vo svojej národnej protidrogovej stratégii prijali „štruktúrovanejší“ prístup s prvkami, ktoré možno sumarizovať ako formálne dokumentovanie úloh, definovanie a kvantifikovanie cieľov, určenie orgánu zodpovedného za realizáciu a stanovenie termínu na dosiahnutie cieľov. Tento prístup umožňuje krajinám ľahšie informovať o úlohách, ktoré boli splnené, identifikovať problematické otázky, a potom, podľa potreby, vykonať vhodné opatrenie.
Vredno je omeniti tudi številna vrednotenja, izvedena med poročevalnim obdobjem na nacionalni ravni. Še posebej zanimiva so vrednotenja, ki so jih izvedle države s "strukturiranim" pristopom do svoje nacionalne strategije boja proti drogam, katerih elemente lahko povzamemo kot uradno beleženje ciljev, opredelitev in merjenje ciljev, določitev organa, pristojnega za izvajanje, ter določitev datuma za dosego ciljev. Ta pristop državam olajša poročanje o nalogah, ki so jih izpolnile, ter določitev problematičnih vprašanj, kar omogoča sprejetje ukrepov, kjer je to potrebno.
Flera utvärderingar som genomfördes på nationell nivå under rapporteringsperioden förtjänar att nämnas. Särskilt intressanta är de utvärderingar som genomfördes i länder som hade beslutat genomföra sin nationella narkotikastrategi på ett mer ”strukturerat” sätt, genom att formellt dokumentera strategins syften, definiera och kvantifiera mål, fastställa vilken myndighet som ansvarar för genomförandet och ange datum då målen skall ha uppnåtts. Detta gör det lättare för länder att rapportera vilka uppgifter som har klarats av och att identifiera problematiska frågor, så att insatser kan sättas in där de behövs.
Šādas pieejas piemērus var redzēt Čehijas Republikas, Īrijas, Luksemburgas, Polijas un Portugāles stratēģijās, kur nacionālo stratēģiju narkotiku jautājumos vērtēšanas pasākumi atklāja, vai arī potenciāli var atklāt darbības, kas ir izpildītas, un nepabeigtos uzdevumus, pie kuriem vēl ir jāstrādā. Piemērs par to, kā strukturēta pieeja var palīdzēt sasniegumu novērtēšanā, ir redzams 2004. gada Portugāles nacionālās stratēģijas narkotiku jautājumos vērtējumā. Ārējie vērtētāji secināja, ka ir panākts progress, sasniedzot dažus no 30 galvenajiem mērķiem, kas iekļauti Portugāles rīcības plānā, no tiem astoņi mērķi ir pilnībā sasniegti un 10 ir daļēji sasniegti; taču informācijas trūkums nozīmēja, ka pārējos mērķus bija grūti novērtēt, un tika izdarīts secinājums, ka pieci mērķi nav sasniegti. Vācijā ir izveidota vadības komiteja (Nacionālā padome narkomānijas jautājumos) ar mērķi nodrošināt 2003. gada rīcības plāna realizāciju un uzraudzīt rezultātus.
  Gegevens over de vraag ...  
De meeste opiatencliënten geven aan dat zij voor het eerst opiaten hebben gebruikt toen zij tussen de 15 en 24 jaar oud waren, waarbij 50% van de cliënten jonger dan 20 was toen zij de drug voor het eerst gebruikten (115).
Most opiate clients report having used opiates for the first time when they were between 15 and 24 years old, with around 50 % of clients first using the drug before the age of 20 (115). Comparing the age at first use with the age at first treatment, the time lag between first use and first demand for treatment is generally between 5 and 10 years. An early age at onset of opiate use is often associated with a range of behavioural problems and social deprivation (United Kingdom national report).
La plupart des patients traités pour usage d'opiacés déclarent en avoir consommé pour la première fois lorsqu'ils avaient entre 15 et 24 ans, près de 50 % en ayant consommé pour la première fois avant l'âge de 20 ans (115). Lorsque l'on compare l'âge de la première consommation avec l'âge du premier traitement, l'intervalle entre la première consommation et la première demande de traitement est généralement compris entre 5 et 10 ans. Un âge précoce lors du début de l'usage d'opiacés est souvent associé à divers problèmes comportementaux et à un dénument social (rapport national britannique).
Die meisten Opiatpatienten geben an, erstmals im Alter zwischen 15 und 24 Jahren Opiate konsumiert zu haben, wobei etwa 50 % der Patienten jünger als 20 Jahre waren, als sie die Droge zum ersten Mal konsumiert haben (115). Der Vergleich des Alters beim Erstkonsum mit dem Alter bei der ersten Therapie zeigt, das zwischen dem Erstkonsum und der ersten Behandlungsnachfrage in der Regel fünf bis zehn Jahre vergehen. Der Erstkonsum von Opiaten in einem jungen Alter geht häufig mit einer Reihe von Verhaltensproblemen und sozialer Deprivation einher (Nationaler Bericht der Vereinigten Königreichs).
La mayoría de pacientes de opiáceos declaran haberlos consumido por primera vez cuando tenían entre 15 y 24 años de edad, y el 50 % de los pacientes lo hizo antes de los 20 años (115). Si se compara la edad del primer consumo con la edad de solicitud del primer tratamiento, se observa que el espacio de tiempo transcurrido entre ellas suele ser de entre 5 y 10 años. El inicio en el consumo de opiáceos a una edad temprana está con frecuencia relacionado con diversos problemas de comportamiento y privación social (informe nacional del Reino Unido).
La maggior parte dei pazienti consumatori di oppiacei riferisce di aver provato per la prima volta queste sostanze in un’età compresa tra i 15 e i 24 anni; di questi il 50% circa ammette di aver provato la droga prima dei 20 anni (115). Se si confronta l’età in cui la droga viene usata per la prima volta con l’età in cui per la prima volta viene fatta domanda di entrare in terapia, in genere l’intervallo di tempo tra l’una e l’altra epoca è di circa 5-10 anni. Spesso il consumo precoce di oppiacei è associato a un ventaglio di problemi comportamentali e di gravi carenze sociali (relazione nazionale britannica).
A maioria destes utentes diz tê-los consumido pela primeira vez entre os 15 e os 24 anos de idade, tendo cerca de 50% consumido a droga pela primeira vez antes dos 20 anos (115). Comparando a idade do início do consumo com a idade do primeiro tratamento, o intervalo temporal entre o primeiro consumo e o primeiro pedido de tratamento situa-se, geralmente, entre 5 e 10 anos. O início do consumo de opiáceos numa idade muito jovem encontra-se frequentemente associado a um conjunto de problemas comportamentais e de desfavorecimento social (relatório nacional do Reino Unido).
Τα περισσότερα άτομα που ζητούν θεραπεία απεξάρτησης από τα οπιούχα αναφέρουν ότι έκαναν για πρώτη φορά χρήση οπιούχων σε ηλικία μεταξύ 15 και 24 ετών, και περίπου 50 % των ατόμων που ζητούν θεραπεία αναφέρουν ότι έκαναν για πρώτη φορά χρήση της ουσίας πριν από την ηλικία των 20 ετών (115). Από τη σύγκριση της ηλικίας πρώτης χρήσης και της ηλικίας πρώτης θεραπείας προκύπτει ότι το χρονικό διάστημα που μεσολαβεί από την πρώτη χρήση έως την πρώτη αίτηση για θεραπεία είναι συνήθως 5 έως 10 χρόνια. Η έναρξη της χρήσης οπιούχων σε νεαρή ηλικία συνδέεται συχνά με μια σειρά προβλημάτων συμπεριφοράς και κοινωνικών στερήσεων (εθνική έκθεση Ηνωμένου Βασιλείου).
Většina klientů užívající opiáty uvádí, že poprvé užili opiáty ve věku 15 až 24 let a přibližně 50 % klientů poprvé užilo drogu před dosažením 20 let (115). Pokud srovnáváme věk při prvním užití s věkem při prvním léčení, časový interval mezi prvním užitím a první žádostí o léčbu je obecně 5 až 10 let. Nízký věk na začátku užívání opiátů je často spojen s řadou problémů v chování a se sociální deprivací (národní zpráva Spojeného království).
De fleste opiatklienter angiver at have brugt opiater første gang, da de var mellem 15 og 24 år, og ca. 50 % af klienterne brugte stoffet første gang, inden de blev 20 år (115). En sammenligning mellem alderen ved førstegangsbrug og alderen ved første behandling viser, at tidsintervallet mellem førstegangsbrug og første behandlingsanmodning generelt ligger på mellem 5 og 10 år. Påbegyndelse af opiatbrug i en tidlig alder er ofte forbundet med en række adfærdsproblemer og social forarmelse (Det Forenede Kongeriges nationale rapport).
Enamik opiaadiklientidest teatab, et tarbis opiaate esmakordselt 15–24 aasta vanuselt, umbes 50% klientidest tarbis seda narkootikumi esmakordselt enne 20aastaseks saamist (115). Võrreldes vanust esmakordse tarbimise ajal vanusega esmakordse ravi ajal, on ajavahemik esmakordsest tarbimisest esmakordse ravitaotluseni üldiselt 5–10 aastat. Opiaatide tarbimise alustamist noores eas seostatakse sageli erinevate käitumisprobleemide ja sotsiaalse tõrjutusega (Ühendkuningriigi riiklik aruanne).
Useimmat opiaattiasiakkaat ilmoittavat käyttäneensä opiaatteja ensimmäisen kerran 15–24‑vuotiaana, ja noin 50 prosenttia asiakkaista on käyttänyt näitä huumeita ensimmäisen kerran alle 20‑vuotiaana (115). Kun käytön aloittamisen ikää verrataan hoidon aloittamisen ikään, ilmenee, että ensimmäisestä käyttökerrasta ehtii kulua yleensä 5–10 vuotta ennen ensimmäistä hoitoon hakeutumista. Opiaattien käytön aloittamiseen nuorena liittyy usein monenlaisia käyttäytymisongelmia ja sosiaalista syrjäytymistä (Yhdistyneen kuningaskunnan kansallinen raportti).
Az opiátok miatt kezelt páciensek többsége elmondása szerint első alkalommal 15–24 éves kora között használt opiátokat, ezen belül a páciensek körülbelül 50%-a 20 éves kora előtt használta először a kábítószert(115). Az első használat életkorának és az első gyógykezelés életkorának összevetéséből kiderül, hogy általában körülbelül 5–10 év telik el az első használat és az első gyógykezelési igény között. A fiatal korban kezdődő opiáthasználat gyakran magatartási problémákkal, illetve a szociálisan hátrányos helyzettel jár együtt (az Egyesült Királyság országjelentése).
De fleste opiatklientene oppgir at de brukte opiater for første gang da de var mellom 15 og 24 år gamle, mens rundt 50 % av klientene debuterte før fylte 20 (115). Hvis man sammenligner debutalder med alder ved første behandling, går det vanligvis mellom 5 og 10 år fra førstegangsbruk og til vedkommende første gang søker seg til behandlingsapparatet. Tidlig debutalder for opiatbruk er ofte assosiert med en rekke atferdsproblemer og sosial deprivasjon (Storbritannias nasjonale rapport).
Większość pacjentów twierdzi, że pierwszy raz zażyła opiaty w wieku od 15 do 24 lat, a około 50% pacjentów pierwszy raz zażyła narkotyk przed ukończeniem 20 lat (115). Porównując wiek pierwszego zażycia i wiek pierwszego leczenia okazuje się, że czas, który upływa między pierwszym zastosowaniem narkotyku i pierwszym zapotrzebowaniem na leczenie wynosi generalnie od 5 do 10 lat. Wczesne rozpoczęcie zażywania opiatów często połączone jest z różnorodnymi problemami z zachowaniem i z deprywacją społeczną (Sprawozdanie krajowe Wielkiej Brytanii).
Majoritatea clienţilor tratamentului pentru dependenţă de opiacee declară că au consumat opiacee pentru prima dată la vârste cuprinse între 15 şi 24 de ani, iar aproximativ 50 % din clienţi au folosit drogul înainte de vârsta de 20 de ani (115). Dacă se compară vârsta la primul consum cu vârsta la primul tratament, intervalul de timp dintre primul consum şi prima cerere de tratament este în general între 5 şi 10 ani. Vârsta timpurie a începerii consumului de opiacee se asociază frecvent cu o serie de probleme comportamentale şi cu privaţiuni sociale (raportul naţional al Regatului Unit).
Väčšina opiátových klientov uvádza, že prvý raz užili opiáty vo veku 15 až 24 rokov a približne 50 % klientov užilo drogu pred dovŕšením 20. roku (115). Keď sa porovná vek prvého užitia s vekom nástupu na prvé liečenie, je časový interval medzi prvým užitím a prvou žiadosťou o liečbu vo všeobecnosti 5 až 10 rokov. Nízky vek pri začatí užívania opiátov je často spojený s radom problémov so správaním a sociálnou depriváciou (národná správa Spojeného kráľovstva).
Večina oseb, ki se zdravi zaradi opiatov, poroča, da so opiate prvič poskusile, ko so bile stare med 15 in 24 let, okoli 50 % ljudi pa je drogo prvič užilo pred 20. letom (115). S primerjavo starosti ob prvem uživanju s starostjo ob prvem zdravljenju je časovna razlika med prvim uživanjem in prvim povpraševanjem po zdravljenju po navadi med 5 in 10 let. Zgodnja starost za začetek uživanja opiatov je pogosto povezana s številnimi vedenjskimi težavami in socialnim prikrajšanjem (nacionalno poročilo Združenega kraljestva).
De flesta opiatklienterna uppger att de var mellan 15 och 24 år första gången de använde opiater och omkring 50 % av klienterna var under 20 år första gången de använde drogen(115). En jämförelse mellan debutåldern och den ålder då klienten första gången får behandling visar att tidsintervallet mellan dessa vanligen är mellan 5 och 10 år En tidig debutålder för opiatmissbruk kopplas ofta till en rad beteendeproblem och social utsatthet (Storbritanniens nationella rapport).
Lielākā daļa opiātu lietotāju atzīst, ka viņi ir pirmoreiz lietojuši opiātus vecumā no 15 līdz 24 gadiem, un aptuveni 50% no pacientiem pirmoreiz ir lietojuši šo narkotiku pirms 20 gadu vecuma (115). Salīdzinot pirmreizējās lietošanas vecumu ar pirmās ārstēšanas saņemšanas vecumu, ir redzams, ka laiks starp pirmo lietošanu un pirmo pieprasījumu pēc ārstēšanās parasti ir 5 līdz 10 gadi. Agro vecumu opiātu lietošanas uzsākšanai bieži saista ar uzvedības problēmām un sociālo atsvešinātību (Apvienotās Karalistes nacionālais ziņojums).
  Hulpverlening voor en b...  
Gedetineerde drugsgebruikers kunnen op vrijwillige basis op een dergelijke afdeling worden geplaatst, meestal na het ondertekenen van een schriftelijke verklaring dat zij met bepaalde voorwaarden akkoord gaan, zoals periodieke urinetests.
Another preventative element is the establishment of drug-free units within prisons. Participation is on a voluntary basis, generally after written declarations to accept certain conditions, for example periodic urine testing, have been signed by imprisoned drug users. Such units exist in all EU-15 Member States. In the ‘new’ Member States, drug-free units have been established in most countries. An evaluation of the drug-free zone in one Austrian prison showed that prisoners released from the drug-free zone were sentenced again significantly less often than prisoners released from normal units in the prison (35 % compared with 62 %).
Un autre facteur de prévention est la création d'unités «drug-free» dans les prisons. La participation est volontaire et est généralement subordonnée à la signature d'une déclaration écrite d'acceptation de certaines conditions, par exemple des analyses d'urine périodiques, par les usagers de drogue incarcérés. Ces unités existent dans tous les États membres de l'UE‑15. Des unités «drug-free» ont été mises en place dans la plupart des «nouveaux» États membres. Une évaluation de la zone «drug-free» dans une prison autrichienne a montré que les détenus libérés après avoir séjourné dans cette zone récidivaient sensiblement moins souvent que les détenus sortant des unités normales de la prison (35 % contre 62 %).
Eine weitere Präventivmaßnahme ist die Schaffung drogenfreier Abteilungen in den Haftanstalten. Die Teilnahme ist freiwillig und setzt in der Regel die Unterzeichnung einer schriftlichen Erklärung des inhaftierten Drogenkonsumenten voraus, bestimmte Bedingungen, wie beispielsweise regelmäßige Urintests, zu akzeptieren. Drogenfreie Abteilungen gibt es in allen EU-15-Mitgliedstaaten sowie in den meisten „neuen“ Mitgliedstaaten. Eine Evaluierung der drogenfreien Zone in einer österreichischen Haftanstalt hat ergeben, dass Haftinsassen, die aus der drogenfreien Zone entlassen wurden, signifikant weniger häufig rückfällig wurden als Haftinsassen, die aus normalen Abteilungen des Gefängnisses entlassen wurden (35 % gegenüber 62 %).
Otro elemento de prevención es la creación de unidades sin droga en las prisiones. La participación es voluntaria, por lo general después de que los presos consumidores hayan firmado una declaración de aceptación de ciertas condiciones como, por ejemplo, un análisis periódico de orina. Este tipo de unidades existen en todos los países de la UE 15. En la mayoría de los «nuevos» Estados miembros se han creado unidades sin droga. La evaluación de la zona sin droga de una prisión austríaca demostró que, a su salida de prisión, los reclusos ocupantes de esa zona reincidían con menos frecuencia que los que salían de las unidades normales de la prisión (el 35 % frente al 62 %).
Un altro elemento preventivo è la costituzione di unità di astinenza all’interno delle carceri. La partecipazione è volontaria, solitamente condizionata dalla sottoscrizione da parte dei detenuti consumatori di droga di una dichiarazione scritta quale forma di accettazione di talune condizioni, per esempio l’esame periodico delle urine. Queste unità esistono in tutti gli Stati dell’UE a 15. Per quanto concerne i “nuovi” Stati membri dell’UE, le unità di astinenza sono state create nella maggior parte di questi paesi. Una valutazione della zona di astinenza in un carcere austriaco ha dimostrato che i detenuti scarcerati da queste strutture venivano condannati nuovamente per reati di droga in misura significativamente minore rispetto ai detenuti scarcerati da unità carcerarie normali (35% rispetto al 62%).
Outro elemento preventivo é a criação de unidades livres de droga nas prisões. A participação nestas unidades é voluntária, geralmente após a assinatura pelos toxicodependentes encarcerados de uma declaração por escrito de que aceitam determinadas condições, por exemplo, análises periódicas à urina. Essas unidades existem em todos os Estados-Membros da UE-15. Nos Estados-Membros “novos”, foram criadas unidades livres de droga na maioria dos países. Uma avaliação da ala livre de droga de uma prisão austríaca demonstrou que é muito menos frequente os reclusos saídos dessas alas serem novamente condenados do que os reclusos que saem das alas prisionais normais (35% para 62%).
Ένα άλλο προληπτικό μέτρο είναι η καθιέρωση εντός των σωφρονιστικών ιδρυμάτων μονάδων όπου δεν γίνεται χρήση ναρκωτικών. Η συμμετοχή είναι εθελοντική, συνήθως κατόπιν υπογραφής από τους κρατούμενους χρήστες ναρκωτικών μιας γραπτής δήλωσης αποδοχής ορισμένων όρων, όπως για παράδειγμα, περιοδικές εξετάσεις ούρων. Τέτοιες μονάδες υπάρχουν σε όλα τα κράτη μέλη της ΕΕ των 15. Στα «νέα» κράτη μέλη, έχουν καθιερωθεί μονάδες όπου δεν γίνεται χρήση ναρκωτικών στις περισσότερες χώρες. Η αξιολόγηση μιας μονάδας στην οποία δεν γίνεται χρήση ναρκωτικών σε ένα σωφρονιστικό ίδρυμα στην Αυστρία έδειξε ότι οι κρατούμενοι που αποφυλακίσθηκαν από τη συγκεκριμένη μονάδα καταδικάσθηκαν εκ νέου πολύ λιγότερο συχνά από τους κρατούμενους που αποφυλακίσθηκαν από άλλες μονάδες του σωφρονιστικού ιδρύματος (35 % σε σύγκριση με 62 %).
Dalším prvkem prevence je vytvoření oddělení s bezdrogovým (abstinenčním) režimem ve věznicích. Zařazení do nich je dobrovolné, obvykle poté, co uvěznění uživatelé drog podepíší písemné prohlášení o tom, že souhlasí s určitými podmínkami, například pravidelným testováním moče. Taková oddělení existují ve všech původních 15 členských státech EU. V „nových“ členských státech jsou oddělení s bezdrogovým režimem zřizována ve většině zemí. Hodnocení zóny s bezdrogovým režimem provedené v jednom rakouském vězení prokázalo, že vězni propuštění z této zóny byli znovu odsuzováni podstatně méně než vězni propuštění z normálních vězeňských oddělení (35 % oproti 62 %).
Et andet forebyggelseselement er oprettelsen af stoffrie afdelinger inden for fængslerne. Deltagelsen sker frivilligt, generelt efter at indsatte stofbrugere har underskrevet skriftlige erklæringer om at acceptere visse betingelser, f.eks. at aflægge periodiske urintest. Sådanne afdelinger findes i alle EU-15-medlemsstater. I de fleste 'nye' medlemsstater er der blevet oprettet stoffrie afdelinger. Det fremgik af en evaluering af det stoffrie område i et østrigsk fængsel, at indsatte, der var blevet løsladt fra det stoffrie område, blev dømt igen betydeligt sjældnere end indsatte, der var blevet løsladt fra almindelige fængselsafdelinger (35 % i forhold til 62 %).
Teine ennetav meetod on uimastivabade üksuste loomine vanglates. Osalemine toimub vabatahtlikkuse alusel, tavaliselt pärast uimasteid tarvitavate vangide poolt kirjaliku avalduse allkirjastamist, et nad nõustuvad teatud tingimuste, näiteks kindla aja tagant võetava uriiniprooviga. Taolised üksused on olemas 15 ELi liikmesriigis. Uutest liikmesriikidest on uimastivabad üksused loodud enamikus liikmesriikides. Uimastivaba tsooni kohta teostatud hindamine ühes Austria vanglas näitas, et vangid, kes pääsesid vabadusse uimastivabast tsoonist, said oluliselt vähem uusi karistusi kui vangid, kes vabastati vangla tavalistest üksustest (35% võrreldes 62%).
Toinen ehkäisevä toiminta on huumeettomien osastojen perustaminen vankiloihin. Niihin hakeutuminen on vapaaehtoista, ja huumeita käyttävien vankien on yleensä allekirjoitettava ilmoitus, jossa he hyväksyvät tietyt ehdot, kuten säännölliset virtsatestit. Huumeettomia osastoja on kaikissa EU:n 15 vanhassa jäsenvaltiossa, ja niitä on perustettu useimpiin "uusiin" jäsenvaltioihin. Yhden itävaltalaisen vankilan huumeettoman osaston arvioinnissa ilmeni, että huumeettomalta osastolta vapautetuista vangeista tuomittiin uudelleen huomattavasti pienempi osuus kuin vankilan tavallisilta osastoilta vapautetuista vangeista (35 % verrattuna 62 %:iin).
A megelőzés másik eleme a gyógyszermentes egységek létrehozása a börtönökön belül. A részvétel önkéntes alapon történik, a fogva tartott kábítószer-használónak általában írásban kell nyilatkoznia arról, hogy elfogad bizonyos feltételeket, például a rendszeres vizeletvizsgálatot. Ilyen egységek az EU-15 valamennyi tagállamában léteznek. Az „új” tagállamok közül a legtöbb országban létrehoztak gyógyszermentes egységeket. Egy osztrák börtönben létrehozott gyógyszermentes zóna értékelése azt mutatta ki, hogy a gyógyszermentes zónából szabadult személyeket lényegesen ritkábban ítélték el újra, mint a börtön hagyományos egységeiből szabadulókat (35%, szemben a 62%-kal).
Et annet element i forebyggingen er opprettelsen av rusfrie enheter i fengslene. Deltakelse skjer på frivillig basis, vanligvis etter at den innsatte har skrevet under på at han eller hun godtar visse vilkår, f.eks. periodiske urinprøver. Slike enheter finnes i EU-15-landene. De fleste ”nye”’ medlemsstatene har også opprettet rusfrie enheter. En evaluering av den rusfrie sonen i et fengsel i Østerrike viste at innsatte som ble løslatt fra rusfrie soner hadde betydelig lavere sannsynlighet for å bli fengslet på nytt enn innsatte som ble løslatt fra vanlige fengselsenheter (45 % sammenlignet med 62 %).
Kolejnym elementem zapobiegawczym jest tworzenie w więzieniach oddziałów wolnych od narkotyków. Przebywanie w nich jest dobrowolne, zazwyczaj wiąże się z podpisaniem przez osadzoną w więzieniu osobę uzależnioną od narkotyków oświadczenia zgody na pewne warunki, np. okresowe badanie moczu. Oddziały takie istnieją we wszystkich 15 starych Państwach Członkowskich UE. W „nowych” Państwach Członkowskich oddziały wolne od narkotyków powstały w większości z nich. Ocena strefy wolnej od narkotyków działającej w jednym z więzień w Austrii wykazała, że więźniowie, którzy opuszczali tę strefę byli skazywani ponownie o wiele rzadziej niż więźniowie wypuszczani na wolność ze zwykłych oddziałów więziennych (35% w porównaniu z 62%).
Înfiinţarea unităţilor de abstinenţă constituie un alt element preventiv. Participarea la acestea se face voluntar, în general după semnarea de către consumatorii de droguri încarceraţi a unor declaraţii scrise pentru acceptarea anumitor condiţii, de exemplu pentru efectuarea examenului periodic de urină. Astfel de unităţi există în toate statele membre din Europa celor 15. În ceea ce priveşte noile state membre, s-au instituit unităţi de abstinenţă în majoritate ţărilor. O evaluare realizată asupra unei zone de abstinenţă dintr-o închisoare austriacă a arătat că deţinuţii eliberaţi din zona de abstinenţă au avut considerabil mai puţine condamnări ulterioare decât cei eliberaţi din unităţile obişnuite ale închisorii (35 % faţă de 62 %).
Iným preventívnym prvkom je zriaďovanie bezdrogových „čistých“ oddelení vo väzniciach. Účasť uväznených užívateľov drog v nich je dobrovoľná, všeobecne po podpísaní písomného vyhlásenia o prijatí určitých podmienok, napr. pravidelného testovania moču. Takéto oddelenia existujú vo všetkých členských štátoch EÚ-15. Bezdrogové oddelenia boli zriadené aj vo väčšine „nových“ členských štátov. Vyhodnotenie bezdrogovej zóny v jednom rakúskom väzení ukázalo, že väzni prepustení z bezdrogovej zóny boli znovu odsúdení podstatne menej často, než väzni prepustení z normálnych oddelení väzenia (35 % oproti 62 %).
Drug preventivni element je ustanovitev enot brez drog v samih zaporih. Sodelovanje je prostovoljno, običajno potem, ko zaprti uživalci drog podpišejo pisne izjave, da sprejemajo določene pogoje, na primer periodično testiranje urina. Take enote obstajajo v vseh država članicah EU-15. Enote brez drog so bile ustanovljene v večini "novih" držav. Ocena območja brez drog v enem od avstrijskih zaporov je pokazala, da so bili zaporniki, izpuščeni iz območja brez drog, ponovno kaznovani veliko manjkrat kot zaporniki, izpuščeni iz običajnih enot v zaporih (35 % v primerjavi z 62 %).
Ett annat exempel på en förebyggande åtgärd är inrättandet av drogfria enheter i fängelserna. Deltagandet är frivilligt och sker oftast under förutsättning att den fängslade narkotikamissbrukaren undertecknar ett skriftligt intyg om att denne godkänner vissa villkor, exempelvis regelbundna urinprov. Dessa enheter finns i alla EU 15-medlemsstaterna. I de flesta av de ”nya” medlemsstaterna har drogfria enheter inrättats. En utvärdering av den drogfria zonen i ett österrikiskt fängelse visade att det var mycket mer sällsynt att de interner som släpptes ut därifrån hamnade i fängelse igen jämfört med internerna från normala enheter i fängelset (35 % jämfört med 62 %).
Vēl viens profilaktisks elements ir beznarkotiku vienību izveidošana cietumos. Dalība ir brīvprātīga, parasti pēc rakstiskiem apstiprinājumiem par noteiktu nosacījumu pieņemšanu, piemēram, periodisku urīna testēšanu, ko ir parakstījuši ieslodzītie narkotiku lietotāji. Šādas vienības pastāv visās ES 15 dalībvalstīs. Jaunajās dalībvalstīs beznarkotiku vienības ir izveidotas lielākajā daļā valstu. Novērtējums par vienu no beznarkotiku zonām Austrijas cietumā parādīja, ka ieslodzītie, kas atbrīvoti no beznarkotiku zonas, tika notiesāti atkārtoti daudz retāk nekā tie ieslodzītie, kas atbrīvoti no parastajām cietuma zonām (35 % salīdzinājumā ar 62 %).
  Trends in acute sterfge...  
Met inachtneming van deze beperkingen kunnen een aantal gemeenschappelijke EU-trends worden onderscheiden. Dat geldt overigens met name voor de EU van de vijftien oude lidstaten omdat zij al langer en meer systematisch reeksen gegevens verzamelen.
With these limits in mind, some general trends can be identified for the EU, in particular for the EU-15 Member States, where longer and more systematic series of data are available. Overall, a marked increase in drug-related deaths was observed during the 1980s and early 1990s. During the period 1990–2000, and despite decreases in some countries, the overall increasing trend continued in Europe, although at a lower rate. In 2000, 8 930 deaths were reported, compared with 6 426 in 1990 (a 40 % increase) (152). In most of the longer-standing Member States, an ageing trend can be observed among overdose victims, suggesting an ‘ageing cohort effect’, which could be related to a decline in the recruitment of young addicts (Figure 19).
Compte tenu de ces limites, on peut néanmoins dégager certaines tendances générales au sein de l'UE, et notamment de l'UE-15, pour laquelle des séries de données plus longues et plus systématiques sont disponibles. Dans l'ensemble, une progression importante des décès liés à la drogue a été observée durant les années 1980 et au début des années 1990. Entre 1990 et 2000, en dépit des baisses enregistrées dans quelques pays, la tendance générale à la hausse s'est poursuivie en Europe, bien qu'à un rythme moins élevé. En 2000, 8 930 décès ont été déclarés, contre 6 426 en 1990, soit une augmentation de 40 % (152). Dans la plupart des anciens États membres, on peut observer une tendance au vieillissement des victimes de surdose, ce qui suggère un «effet de vieillissement de la cohorte», qui pourrait être lié à une diminution du recrutement de jeunes usagers de drogue (graphique 19).
Unter Berücksichtigung dieser Einschränkungen können einige allgemeine Tendenzen für die EU ermittelt werden, vor allem für die EU-15-Mitgliedstaaten, für die längere und systematischere Datenreihen verfügbar sind. Insgesamt wurde in den 80er und frühen 90er Jahren ein deutlicher Anstieg der drogenbedingten Todesfälle beobachtet. Trotz einer rückläufigen Tendenz in einigen Ländern setzte sich die allgemein steigende Tendenz, wenn auch langsamer, von 1990 bis 2000 in Europa fort. Im Jahr 2000 wurden 8 930 drogenbedingte Todesfälle gemeldet, gegenüber 6 426 im Jahr 1990 (eine Zunahme um 40 %) (152). In den meisten alten EU-Ländern ist die Tendenz zu beobachten, dass die Opfer einer Überdosis älter werden, was auf einen „Alterungseffekt der Kohorten“ hinweist. Dieser könnte darauf zurückzuführen sein, dass weniger junge Menschen in die Abhängigkeit geraten (Abbildung 19).
Teniendo en cuenta estos límites, pueden identificarse algunas tendencias generales en la UE, en particular en los Quince, que disponen de series de datos más sistemáticas y más prolongadas. En general, durante la década de 1980 y principios de la siguiente se observó un notable aumento del número de muertes relacionadas con la droga. Durante el período 1990–2000, y a pesar de los descensos en algunos países, se mantuvo la tendencia general, aunque a un ritmo inferior. En 2000, se notificaron 8.930 muertes, en comparación con las 6.426 en 1990 (lo que representa un aumento del 40 %) (152). En la mayoría de los Estados miembros más antiguos puede observarse una tendencia al envejecimiento entre las víctimas de sobredosis, lo que indica un «efecto de cohorte asociado a la edad», que podría relacionarse con un descenso de los nuevos jóvenes adictos (gráfico 19).
Tenendo conto quindi di tali limiti è comunque possibile individuare un andamento generale per l’Unione europea, in particolare per gli Stati membri dell’UE a 15, per i quali si dispone di una raccolta più corposa e sistematica di dati. Nel corso degli anni Ottanta e dei primi anni Novanta è stato osservato un marcato incremento complessivo dei decessi correlati al consumo di stupefacenti. Nel periodo 1990-2000, nonostante il decremento registrato in alcuni paesi, è proseguita in Europa la tendenza complessiva al rialzo, anche se a un ritmo meno accentuato. Nel 2000 sono stati registrati 8 930 decessi rispetto ai 6 426 del 1990 (un incremento del 40%) (152). Nella maggior parte degli Stati dell’UE a 15 si osserva che l’età media delle vittime da overdose è in aumento, il che suggerisce un “effetto coorte di invecchiamento" che potrebbe essere dovuto al calo del numero di nuovi consumatori tra i giovani (Grafico 19).
Λαμβάνοντας υπόψη τους περιορισμούς αυτούς, είναι δυνατόν να εντοπισθούν ορισμένες γενικές τάσεις για την ΕΕ, ιδίως για τα κράτη μέλη της ΕΕ των 15, όπου είναι διαθέσιμες μεγαλύτερες και συστηματικότερες σειρές στοιχείων. Γενικά, έντονη αύξηση των θανάτων που συνδέονται με τα ναρκωτικά παρατηρήθηκε κατά τη δεκαετία του 1980 και στις αρχές της δεκαετίας του 1990. Στο διάστημα 1990–2000, και παρά τις μειώσεις σε ορισμένες χώρες, η γενική αυξητική τάση συνεχίσθηκε στην Ευρώπη, μολονότι σε χαμηλότερους ρυθμούς. Το 2000, αναφέρθηκαν 8 930 θάνατοι, σε σύγκριση με 6 426 το 1990 (αύξηση 40 %) (152). Στα περισσότερα από τα «παλαιά» κράτη μέλη, παρατηρείται μια τάση γήρανσης στα θύματα υπερβολικής δόσης ναρκωτικών, γεγονός που υποδηλώνει «γήρανση της κοορτής», η οποία ενδέχεται να συνδέεται με τη μείωση του αριθμού νέων νεαρών τοξικομανών (διάγραμμα 19).
S ohledem na tato omezení lze v EU identifikovat některé všeobecné trendy, zejména pokud jde o členské státy evropské patnáctky, kde jsou k dispozici delší a systematičtější soubory údajů. Celkově byl pozorován znatelný vzestup úmrtí souvisejících s drogami během osmdesátých let a na počátku 90. let 20. století. V letech 1990–2000, navzdory poklesu v některých zemích, pokračoval v Evropě vzestupný trend, ačkoli nižším tempem. V roce 2000 bylo oznámeno 8 930 úmrtí, tj. 40% růst ve srovnání s 6 426 úmrtími v roce 1990 (152). Ve většině dlouholetých členských států lze mezi oběťmi předávkování pozorovat trend zvyšujícího se věku naznačující „efekt stárnoucí kohorty“, který by bylo možné dát do souvislosti s poklesem počtu nových mladých uživatelů drog (obr. 19).
Under hensyntagen til disse begrænsninger kan der identificeres visse generelle tendenser for EU, navnlig for de EU-15-medlemsstater, for hvilke der foreligger længere og mere systematiske dataserier. I 1980'erne og begyndelsen af 1990'erne blev der generelt konstateret en markant stigning i antallet af narkotikarelaterede dødsfald. I perioden 1990-2000 fortsatte den generelle stigende tendens, dog i et langsommere tempo, selv om der i visse lande kunne konstateres et fald. I 2000 blev der meldt om 8 930 dødsfald mod 6 426 i 1990 (en stigning på 40 %) (152). I de fleste af de 'gamle' medlemsstater kan der konstateres en tendens til, at ofrene for overdoser bliver stadig ældre, hvilket kunne tyde på en 'aldrende kohorteffekt', som kan sættes i forbindelse med et fald i rekrutteringen af unge stofafhængige (figur 19).
Loetletud piiranguid meeles pidades võib välja tuua mõned üldised suundumused ELis, eelkõige EL-15 liikmesriikides, mille kohta on olemas pikemad ja süstemaatilisemad andmekogumid. Üldiselt täheldati 1980ndatel ja 1990ndate alguses uimastitega seotud surmade arvu märgatavat suurenemist. Hoolimata vähenemistest mõnedes riikides jätkus Euroopas ajavahemikul 1990–2000 üldine tendents suurenemise suunas, ehkki madalamas tempos. 2000. aastal teatati 8930 surmajuhtumist võrreldes 6426 surmajuhtumiga 1990. aastal (kasv 40%) (152). Enamikus vanemates liikmesriikides võib üledoosi ohvrite puhul täheldada vanuse tõusu trendi, mis viitab vanusekohordi mõjule, seda võib seostada noorte narkomaanide kaasamise vähenemisega (joonis 19).
Näiden rajoitusten puitteissa EU:ssa voidaan tunnistaa joitakin yleisiä suuntauksia, etenkin EU:n 15 vanhan jäsenvaltion osalta, joista on saatavilla pidempiä ja järjestelmällisempiä tietosarjoja. Huumekuolemat lisääntyivät merkittävästi 1980-luvulla ja 1990-luvun alussa. Joissakin maissa tapahtuneesta laskusta huolimatta yleinen noususuuntaus jatkui vuosina 1990–2000, vaikkakin se hidastui. Vuonna 2000 ilmoitettiin 8 930 huumekuolemaa, kun vuonna 1990 niitä ilmoitettiin 6 426 (40 %:n kasvu) (152). Useimmissa vanhoissa jäsenvaltioissa yliannostuksen uhrien ikä on noussut, mikä viittaa "kohortin ikääntymiseen", joka saattaa liittyä nuorten käyttäjien määrän vähenemiseen (kaavio 19).
Mindezeket a korlátokat szem előtt tartva, néhány általános tendencia azért megfigyelhető az EU-n belül, különös tekintettel az EU-15 tagállamaira, amelyekről hosszabb és szisztematikusabb adatsorok állnak rendelkezésre. Általános, markáns emelkedés volt tapasztalható a kábítószerrel összefüggő halálozásban az 1980-as évek során és az 1990-es évek elején. Az 1990 és 2000 közötti időszakban néhány országban tapasztalható csökkenés ellenére az összesített növekedési irányzat folytatódott, bár kisebb ütemben. 2000-ben 8930 halálesetet jelentettek, szemben az 1990-es 6426 esettel (40%-os növekedés)(152). Az Európai Unió legtöbb tagállamában a túladagolásos áldozatok egyre idősebbek, ami „öregedő kohorsz hatást” sejtet; ez kapcsolódhat a fiatal kábítószerfüggők toborzásában tapasztalható visszaeséshez (Figure 19).
Med disse begrensningene i tankene kan vi identifisere noen generelle trender for EU, særlig for EU-15, som det finnes lengre og mer systematiske dataserier for. Generelt ble det observert en klar økning i antallet narkotikarelaterte dødsfall i 1980-årene og begynnelsen av 1990-årene. I perioden 1990-2000 fortsatte den generelle oppadstigende trenden, om enn ikke like kraftig, og noen land hadde nedgang. I 2000 ble 8 930 dødsfall rapportert, mot 6 426 i 1990 (40 % økning) (152). I de fleste gamle medlemsstatene er det en tendens til at overdoseofrene blir eldre, noe som tyder på en ”alders- og kohorteffekt”, som kan være knyttet til en nedgang i rekrutteringen av unge avhengige (figur 19).
Pamiętając o tych ograniczeniach, można jednak określić pewne ogólne trendy charakterystyczne dla UE, zwłaszcza dla 15 starych Państw Członkowskich UE, z których dane dostępne są dłużej i w bardziej systematycznych seriach. Generalnie w latach 80-tych i wczesnych latach 90-tych odnotowano znaczny wzrost liczby zgonów związanych z zażywaniem narkotyków. W latach 1999-2000, pomimo spadku danych w niektórych państwach, nadal utrzymywał się w Europie trend rosnący, choć na niższą skalę. W roku 2000 odnotowano 8 930 zgonów w porównaniu z 6 426 zgonami w roku 1990 (wzrost o 40%) (152). W większości Państw Członkowskich o dłuższym stażu unijnym można zaobserwować trend starzenia się wśród ofiar przedawkowania, sugerujący istnienie „efektu starzejącej się grupy”, który można połączyć ze spadkiem liczby pojawiania się młodych osób uzależnionych (Wykres 19).
Având în vedere aceste limite, se pot identifica o serie de tendinţe generale în Uniunea Europeană, în special pentru statele membre ale Europei celor 15, în cazul cărora există serii mai lungi şi mai sistematice de date. În ansamblu, s-a remarcat o creştere accentuată a numărului de decese legate de consumul de droguri în anii 1980 şi la începutul anilor 1990. În perioada 1990–2000, în ciuda scăderilor înregistrate în anumite ţări, tendinţa generală de creştere s-a menţinut în Europa, dar la o rată mai redusă. În anul 2000 s-au raportat 8 930 de decese faţă de numai 6 426 în 1990 (o creştere de 40 %) (152). În majoritatea statelor membre mai vechi ale Uniunii Europene, se poate observa o tendinţă de îmbătrânire a victimelor supradozelor, indicând un „efect de cohortă îmbătrânită” care poate fi legat de o scădere a recrutării de tineri dependenţi (Figura 19).
Majúc na zreteli tieto hranice, možno v EÚ identifikovať niektoré všeobecné trendy, najmä v členských štátoch EÚ-15, odkiaľ sú k dispozícii dlhodobejšie a systematickejšie súbory údajov. Celkovo, bol výrazný nárast úmrtnosti spojenej s drogami pozorovaný v osemdesiatych rokoch a začiatkom deväťdesiatych rokov minulého storočia. Napriek poklesu v niektorých krajinách, tento nárast, hoci miernejším tempom, pokračoval v Európe aj v období 1990 – 2000. V roku 2000 sa uvádzalo 8 930 úmrtí v porovnaní so 6 426 v roku 1990 (t.j. 40-percentný nárast) (152). Vo väčšine starších členských štátov možno pozorovať trend starnutia obetí predávkovania, ktorý svedčí o „efekte starnúcej kohorty“, ktorý by mohol súvisieť s klesajúcim počtom nových mladých toxikomanov (obrázok 19).
Z upoštevanjem teh omejitev lahko prepoznamo nekatere splošne trende za EU, zlasti za države članice EU-15, v katerih so na voljo daljši in bolj sistematični nizi podatkov. Število z drogo povezanih smrtnih primerov se je na splošno povečalo v osemdesetih in zgodnjih devetdesetih letih. V obdobju 1990–2000 se je, kljub upadanju v nekaterih državah, splošen trend naraščanja nadaljeval, čeprav v manjšem obsegu. Leta 2000 je bilo prijavljenih 8930 smrtnih primerov v primerjavi s 6426 primeri v letu 1990 (40-odstotno povečanje) (152). V večini starejših držav EU je pri žrtvah prevelikega odmerka opazen trend staranja, kar spodbuja domnevo o "učinku starajoče se kohorte" ("ageing cohort effect"), ki bi lahko bila povezana z manjšim številom vključitev mladih odvisnikov v zdravljenje (prikaz 19).
Med detta i åtanke kan vissa trender fastställas för EU, framför allt för EU 15-medlemsstaterna där längre och mer systematiska uppgiftsserier finns tillgängliga. Totalt sett konstaterades det en markant ökning av de narkotikarelaterade dödsfallen under 1980-talet och början av 1990-talet. Under perioden 1990–2000 fortsatte den övergripande uppåtgående trenden i Europa – trots minskningar i vissa länder – även om ökningstakten var långsammare. År 2000 redovisades 8 930 dödsfall, att jämföra med 6 426 år 1990 (en ökning med 40 %)(152). I de flesta länder som har varit EU-medlemmar länge blir de som dör av överdoser allt äldre. Detta tyder på att medelåldern i missbrukargruppen stiger, vilket kan bero på att nyrekryteringen av unga missbrukare minskat (figur 19).
Paturot prātā šos ierobežojumus, ES tomēr var noteikt zināmas vispārējas tendences, jo īpaši attiecībā uz ES – 15 dalībvalstīm, kurās ir pieejami ilgāka termiņa un sistemātiskāki dati. Vispārēji būtisks ar narkotikām saistīto nāves gadījumu skaita pieaugums bija vērojams astoņdesmitajos gados un deviņdesmito gadu sākumā. Laika posmā no 1990. līdz 2000. gadam, neskatoties uz samazinājumu atsevišķās valstīs, vispārējā pieauguma tendence Eiropā turpinājās, kaut arī zemākā līmenī. 2000. gadā tika ziņots par 8 930 nāves gadījumiem, salīdzinājumā ar 6 426 gadījumiem 1990. gadā (40 % pieaugums) (152). Lielākajā daļā dalībvalstu ar ilgstošiem datiem var saskatīt pārdozēšanas upuru vecuma palielināšanās tendenci, kas liecina par „vecākas ļaužu grupas ietekmi", kas varētu būt saistīts ar jaunu narkotiku lietotāju iesaistīšanas samazināšanos ( 19. attēls).
  Trends in acute sterfge...  
Met inachtneming van deze beperkingen kunnen een aantal gemeenschappelijke EU-trends worden onderscheiden. Dat geldt overigens met name voor de EU van de vijftien oude lidstaten omdat zij al langer en meer systematisch reeksen gegevens verzamelen.
With these limits in mind, some general trends can be identified for the EU, in particular for the EU-15 Member States, where longer and more systematic series of data are available. Overall, a marked increase in drug-related deaths was observed during the 1980s and early 1990s. During the period 1990–2000, and despite decreases in some countries, the overall increasing trend continued in Europe, although at a lower rate. In 2000, 8 930 deaths were reported, compared with 6 426 in 1990 (a 40 % increase) (152). In most of the longer-standing Member States, an ageing trend can be observed among overdose victims, suggesting an ‘ageing cohort effect’, which could be related to a decline in the recruitment of young addicts (Figure 19).
Compte tenu de ces limites, on peut néanmoins dégager certaines tendances générales au sein de l'UE, et notamment de l'UE-15, pour laquelle des séries de données plus longues et plus systématiques sont disponibles. Dans l'ensemble, une progression importante des décès liés à la drogue a été observée durant les années 1980 et au début des années 1990. Entre 1990 et 2000, en dépit des baisses enregistrées dans quelques pays, la tendance générale à la hausse s'est poursuivie en Europe, bien qu'à un rythme moins élevé. En 2000, 8 930 décès ont été déclarés, contre 6 426 en 1990, soit une augmentation de 40 % (152). Dans la plupart des anciens États membres, on peut observer une tendance au vieillissement des victimes de surdose, ce qui suggère un «effet de vieillissement de la cohorte», qui pourrait être lié à une diminution du recrutement de jeunes usagers de drogue (graphique 19).
Unter Berücksichtigung dieser Einschränkungen können einige allgemeine Tendenzen für die EU ermittelt werden, vor allem für die EU-15-Mitgliedstaaten, für die längere und systematischere Datenreihen verfügbar sind. Insgesamt wurde in den 80er und frühen 90er Jahren ein deutlicher Anstieg der drogenbedingten Todesfälle beobachtet. Trotz einer rückläufigen Tendenz in einigen Ländern setzte sich die allgemein steigende Tendenz, wenn auch langsamer, von 1990 bis 2000 in Europa fort. Im Jahr 2000 wurden 8 930 drogenbedingte Todesfälle gemeldet, gegenüber 6 426 im Jahr 1990 (eine Zunahme um 40 %) (152). In den meisten alten EU-Ländern ist die Tendenz zu beobachten, dass die Opfer einer Überdosis älter werden, was auf einen „Alterungseffekt der Kohorten“ hinweist. Dieser könnte darauf zurückzuführen sein, dass weniger junge Menschen in die Abhängigkeit geraten (Abbildung 19).
Teniendo en cuenta estos límites, pueden identificarse algunas tendencias generales en la UE, en particular en los Quince, que disponen de series de datos más sistemáticas y más prolongadas. En general, durante la década de 1980 y principios de la siguiente se observó un notable aumento del número de muertes relacionadas con la droga. Durante el período 1990–2000, y a pesar de los descensos en algunos países, se mantuvo la tendencia general, aunque a un ritmo inferior. En 2000, se notificaron 8.930 muertes, en comparación con las 6.426 en 1990 (lo que representa un aumento del 40 %) (152). En la mayoría de los Estados miembros más antiguos puede observarse una tendencia al envejecimiento entre las víctimas de sobredosis, lo que indica un «efecto de cohorte asociado a la edad», que podría relacionarse con un descenso de los nuevos jóvenes adictos (gráfico 19).
Tenendo conto quindi di tali limiti è comunque possibile individuare un andamento generale per l’Unione europea, in particolare per gli Stati membri dell’UE a 15, per i quali si dispone di una raccolta più corposa e sistematica di dati. Nel corso degli anni Ottanta e dei primi anni Novanta è stato osservato un marcato incremento complessivo dei decessi correlati al consumo di stupefacenti. Nel periodo 1990-2000, nonostante il decremento registrato in alcuni paesi, è proseguita in Europa la tendenza complessiva al rialzo, anche se a un ritmo meno accentuato. Nel 2000 sono stati registrati 8 930 decessi rispetto ai 6 426 del 1990 (un incremento del 40%) (152). Nella maggior parte degli Stati dell’UE a 15 si osserva che l’età media delle vittime da overdose è in aumento, il che suggerisce un “effetto coorte di invecchiamento" che potrebbe essere dovuto al calo del numero di nuovi consumatori tra i giovani (Grafico 19).
Λαμβάνοντας υπόψη τους περιορισμούς αυτούς, είναι δυνατόν να εντοπισθούν ορισμένες γενικές τάσεις για την ΕΕ, ιδίως για τα κράτη μέλη της ΕΕ των 15, όπου είναι διαθέσιμες μεγαλύτερες και συστηματικότερες σειρές στοιχείων. Γενικά, έντονη αύξηση των θανάτων που συνδέονται με τα ναρκωτικά παρατηρήθηκε κατά τη δεκαετία του 1980 και στις αρχές της δεκαετίας του 1990. Στο διάστημα 1990–2000, και παρά τις μειώσεις σε ορισμένες χώρες, η γενική αυξητική τάση συνεχίσθηκε στην Ευρώπη, μολονότι σε χαμηλότερους ρυθμούς. Το 2000, αναφέρθηκαν 8 930 θάνατοι, σε σύγκριση με 6 426 το 1990 (αύξηση 40 %) (152). Στα περισσότερα από τα «παλαιά» κράτη μέλη, παρατηρείται μια τάση γήρανσης στα θύματα υπερβολικής δόσης ναρκωτικών, γεγονός που υποδηλώνει «γήρανση της κοορτής», η οποία ενδέχεται να συνδέεται με τη μείωση του αριθμού νέων νεαρών τοξικομανών (διάγραμμα 19).
S ohledem na tato omezení lze v EU identifikovat některé všeobecné trendy, zejména pokud jde o členské státy evropské patnáctky, kde jsou k dispozici delší a systematičtější soubory údajů. Celkově byl pozorován znatelný vzestup úmrtí souvisejících s drogami během osmdesátých let a na počátku 90. let 20. století. V letech 1990–2000, navzdory poklesu v některých zemích, pokračoval v Evropě vzestupný trend, ačkoli nižším tempem. V roce 2000 bylo oznámeno 8 930 úmrtí, tj. 40% růst ve srovnání s 6 426 úmrtími v roce 1990 (152). Ve většině dlouholetých členských států lze mezi oběťmi předávkování pozorovat trend zvyšujícího se věku naznačující „efekt stárnoucí kohorty“, který by bylo možné dát do souvislosti s poklesem počtu nových mladých uživatelů drog (obr. 19).
Under hensyntagen til disse begrænsninger kan der identificeres visse generelle tendenser for EU, navnlig for de EU-15-medlemsstater, for hvilke der foreligger længere og mere systematiske dataserier. I 1980'erne og begyndelsen af 1990'erne blev der generelt konstateret en markant stigning i antallet af narkotikarelaterede dødsfald. I perioden 1990-2000 fortsatte den generelle stigende tendens, dog i et langsommere tempo, selv om der i visse lande kunne konstateres et fald. I 2000 blev der meldt om 8 930 dødsfald mod 6 426 i 1990 (en stigning på 40 %) (152). I de fleste af de 'gamle' medlemsstater kan der konstateres en tendens til, at ofrene for overdoser bliver stadig ældre, hvilket kunne tyde på en 'aldrende kohorteffekt', som kan sættes i forbindelse med et fald i rekrutteringen af unge stofafhængige (figur 19).
Loetletud piiranguid meeles pidades võib välja tuua mõned üldised suundumused ELis, eelkõige EL-15 liikmesriikides, mille kohta on olemas pikemad ja süstemaatilisemad andmekogumid. Üldiselt täheldati 1980ndatel ja 1990ndate alguses uimastitega seotud surmade arvu märgatavat suurenemist. Hoolimata vähenemistest mõnedes riikides jätkus Euroopas ajavahemikul 1990–2000 üldine tendents suurenemise suunas, ehkki madalamas tempos. 2000. aastal teatati 8930 surmajuhtumist võrreldes 6426 surmajuhtumiga 1990. aastal (kasv 40%) (152). Enamikus vanemates liikmesriikides võib üledoosi ohvrite puhul täheldada vanuse tõusu trendi, mis viitab vanusekohordi mõjule, seda võib seostada noorte narkomaanide kaasamise vähenemisega (joonis 19).
Näiden rajoitusten puitteissa EU:ssa voidaan tunnistaa joitakin yleisiä suuntauksia, etenkin EU:n 15 vanhan jäsenvaltion osalta, joista on saatavilla pidempiä ja järjestelmällisempiä tietosarjoja. Huumekuolemat lisääntyivät merkittävästi 1980-luvulla ja 1990-luvun alussa. Joissakin maissa tapahtuneesta laskusta huolimatta yleinen noususuuntaus jatkui vuosina 1990–2000, vaikkakin se hidastui. Vuonna 2000 ilmoitettiin 8 930 huumekuolemaa, kun vuonna 1990 niitä ilmoitettiin 6 426 (40 %:n kasvu) (152). Useimmissa vanhoissa jäsenvaltioissa yliannostuksen uhrien ikä on noussut, mikä viittaa "kohortin ikääntymiseen", joka saattaa liittyä nuorten käyttäjien määrän vähenemiseen (kaavio 19).
Mindezeket a korlátokat szem előtt tartva, néhány általános tendencia azért megfigyelhető az EU-n belül, különös tekintettel az EU-15 tagállamaira, amelyekről hosszabb és szisztematikusabb adatsorok állnak rendelkezésre. Általános, markáns emelkedés volt tapasztalható a kábítószerrel összefüggő halálozásban az 1980-as évek során és az 1990-es évek elején. Az 1990 és 2000 közötti időszakban néhány országban tapasztalható csökkenés ellenére az összesített növekedési irányzat folytatódott, bár kisebb ütemben. 2000-ben 8930 halálesetet jelentettek, szemben az 1990-es 6426 esettel (40%-os növekedés)(152). Az Európai Unió legtöbb tagállamában a túladagolásos áldozatok egyre idősebbek, ami „öregedő kohorsz hatást” sejtet; ez kapcsolódhat a fiatal kábítószerfüggők toborzásában tapasztalható visszaeséshez (Figure 19).
Med disse begrensningene i tankene kan vi identifisere noen generelle trender for EU, særlig for EU-15, som det finnes lengre og mer systematiske dataserier for. Generelt ble det observert en klar økning i antallet narkotikarelaterte dødsfall i 1980-årene og begynnelsen av 1990-årene. I perioden 1990-2000 fortsatte den generelle oppadstigende trenden, om enn ikke like kraftig, og noen land hadde nedgang. I 2000 ble 8 930 dødsfall rapportert, mot 6 426 i 1990 (40 % økning) (152). I de fleste gamle medlemsstatene er det en tendens til at overdoseofrene blir eldre, noe som tyder på en ”alders- og kohorteffekt”, som kan være knyttet til en nedgang i rekrutteringen av unge avhengige (figur 19).
Pamiętając o tych ograniczeniach, można jednak określić pewne ogólne trendy charakterystyczne dla UE, zwłaszcza dla 15 starych Państw Członkowskich UE, z których dane dostępne są dłużej i w bardziej systematycznych seriach. Generalnie w latach 80-tych i wczesnych latach 90-tych odnotowano znaczny wzrost liczby zgonów związanych z zażywaniem narkotyków. W latach 1999-2000, pomimo spadku danych w niektórych państwach, nadal utrzymywał się w Europie trend rosnący, choć na niższą skalę. W roku 2000 odnotowano 8 930 zgonów w porównaniu z 6 426 zgonami w roku 1990 (wzrost o 40%) (152). W większości Państw Członkowskich o dłuższym stażu unijnym można zaobserwować trend starzenia się wśród ofiar przedawkowania, sugerujący istnienie „efektu starzejącej się grupy”, który można połączyć ze spadkiem liczby pojawiania się młodych osób uzależnionych (Wykres 19).
Având în vedere aceste limite, se pot identifica o serie de tendinţe generale în Uniunea Europeană, în special pentru statele membre ale Europei celor 15, în cazul cărora există serii mai lungi şi mai sistematice de date. În ansamblu, s-a remarcat o creştere accentuată a numărului de decese legate de consumul de droguri în anii 1980 şi la începutul anilor 1990. În perioada 1990–2000, în ciuda scăderilor înregistrate în anumite ţări, tendinţa generală de creştere s-a menţinut în Europa, dar la o rată mai redusă. În anul 2000 s-au raportat 8 930 de decese faţă de numai 6 426 în 1990 (o creştere de 40 %) (152). În majoritatea statelor membre mai vechi ale Uniunii Europene, se poate observa o tendinţă de îmbătrânire a victimelor supradozelor, indicând un „efect de cohortă îmbătrânită” care poate fi legat de o scădere a recrutării de tineri dependenţi (Figura 19).
Majúc na zreteli tieto hranice, možno v EÚ identifikovať niektoré všeobecné trendy, najmä v členských štátoch EÚ-15, odkiaľ sú k dispozícii dlhodobejšie a systematickejšie súbory údajov. Celkovo, bol výrazný nárast úmrtnosti spojenej s drogami pozorovaný v osemdesiatych rokoch a začiatkom deväťdesiatych rokov minulého storočia. Napriek poklesu v niektorých krajinách, tento nárast, hoci miernejším tempom, pokračoval v Európe aj v období 1990 – 2000. V roku 2000 sa uvádzalo 8 930 úmrtí v porovnaní so 6 426 v roku 1990 (t.j. 40-percentný nárast) (152). Vo väčšine starších členských štátov možno pozorovať trend starnutia obetí predávkovania, ktorý svedčí o „efekte starnúcej kohorty“, ktorý by mohol súvisieť s klesajúcim počtom nových mladých toxikomanov (obrázok 19).
Z upoštevanjem teh omejitev lahko prepoznamo nekatere splošne trende za EU, zlasti za države članice EU-15, v katerih so na voljo daljši in bolj sistematični nizi podatkov. Število z drogo povezanih smrtnih primerov se je na splošno povečalo v osemdesetih in zgodnjih devetdesetih letih. V obdobju 1990–2000 se je, kljub upadanju v nekaterih državah, splošen trend naraščanja nadaljeval, čeprav v manjšem obsegu. Leta 2000 je bilo prijavljenih 8930 smrtnih primerov v primerjavi s 6426 primeri v letu 1990 (40-odstotno povečanje) (152). V večini starejših držav EU je pri žrtvah prevelikega odmerka opazen trend staranja, kar spodbuja domnevo o "učinku starajoče se kohorte" ("ageing cohort effect"), ki bi lahko bila povezana z manjšim številom vključitev mladih odvisnikov v zdravljenje (prikaz 19).
Med detta i åtanke kan vissa trender fastställas för EU, framför allt för EU 15-medlemsstaterna där längre och mer systematiska uppgiftsserier finns tillgängliga. Totalt sett konstaterades det en markant ökning av de narkotikarelaterade dödsfallen under 1980-talet och början av 1990-talet. Under perioden 1990–2000 fortsatte den övergripande uppåtgående trenden i Europa – trots minskningar i vissa länder – även om ökningstakten var långsammare. År 2000 redovisades 8 930 dödsfall, att jämföra med 6 426 år 1990 (en ökning med 40 %)(152). I de flesta länder som har varit EU-medlemmar länge blir de som dör av överdoser allt äldre. Detta tyder på att medelåldern i missbrukargruppen stiger, vilket kan bero på att nyrekryteringen av unga missbrukare minskat (figur 19).
Paturot prātā šos ierobežojumus, ES tomēr var noteikt zināmas vispārējas tendences, jo īpaši attiecībā uz ES – 15 dalībvalstīm, kurās ir pieejami ilgāka termiņa un sistemātiskāki dati. Vispārēji būtisks ar narkotikām saistīto nāves gadījumu skaita pieaugums bija vērojams astoņdesmitajos gados un deviņdesmito gadu sākumā. Laika posmā no 1990. līdz 2000. gadam, neskatoties uz samazinājumu atsevišķās valstīs, vispārējā pieauguma tendence Eiropā turpinājās, kaut arī zemākā līmenī. 2000. gadā tika ziņots par 8 930 nāves gadījumiem, salīdzinājumā ar 6 426 gadījumiem 1990. gadā (40 % pieaugums) (152). Lielākajā daļā dalībvalstu ar ilgstošiem datiem var saskatīt pārdozēšanas upuru vecuma palielināšanās tendenci, kas liecina par „vecākas ļaužu grupas ietekmi", kas varētu būt saistīts ar jaunu narkotiku lietotāju iesaistīšanas samazināšanos ( 19. attēls).
  Beschikbaarheid van naa...  
OvN’s zijn in de EU en in Noorwegen doorgaans goed geïntegreerd in de werkzaamheden van instanties die laagdrempelige drugscounseling verzorgen (zie het kader “Verbeteren van de toegankelijkheid van de hulpverlening”), in het straathoekwerk en in de daklozenzorg.
NSPs are usually integrated firmly into the work of low-threshold drug counselling agencies (see box ‘Making services more accessible’), outreach work and the care for the homeless in the EU countries and Norway. As agencies that have a low threshold of access are successful in reaching hidden populations of active drug users, they can be an important starting point for contact, prevention, education and advice, as well as for referrals to treatment. It is also increasingly recognised that low-threshold services can be a vital platform for offering basic medical care, infectious disease screening and vaccination and viral treatment to members of the community who, for a variety of reasons, may find it difficult to access more formal healthcare services.
En règle générale, les PES s'inscrivent clairement dans le travail des structures de première ligne spécialisées dans les conseils sur l'usage de drogue (voir encadré «Renforcer l'accessibilité des services»), des opérateurs de proximité et des services aux sans-abris dans les pays de l'UE et en Norvège. Dans la mesure où les structures de première ligne réussissent à toucher des populations cachées d'usagers de drogue actifs, ils peuvent être un point de départ important pour le contact, la prévention, l'éducation et le conseil ainsi que pour l’orientation vers le traitement. Il est de plus en plus généralement admis que les services de première ligne constituent une plateforme essentielle pour la prestation de soins médicaux de base, de dépistage et de vaccination des maladies infectieuses et de traitement antiviral aux membres de la communauté qui, pour des raisons diverses et variées, peuvent éprouver des difficultés à accéder à des soins de santé plus formels.
In den EU-Ländern und Norwegen sind Nadel- und Spritzenaustauschprogramme in der Regel fester Bestandteil der Arbeit niedrigschwelliger Drogenberatungsdienste (siehe Kasten „Verbesserung des Zugangs zu Diensten“), der aufsuchenden Sozialarbeit und der Obdachlosenbetreuung. Dienste mit einer niedrigen Zugangsschwelle haben gute Chancen, schwer zugängliche Gruppen aktiver Drogenkonsumenten zu erreichen und können somit wichtige Ausgangspunkte für Kontakte, Prävention, Bildung und Beratung sowie für Überweisungen in Therapien darstellen. Ferner wird in zunehmendem Maße anerkannt, dass niedrigschwellige Dienste eine unverzichtbare Plattform für die medizinische Grundversorgung, das Angebot von Untersuchungen und Impfungen im Zusammenhang mit Infektionskrankheiten sowie die antivirale Behandlung von Menschen sind, die aus den unterschiedlichsten Gründen unter Umständen Schwierigkeiten haben, Zugang zu den offiziellen Gesundheitsdiensten zu finden.
Los programas de intercambio de agujas y jeringuillas suelen estar bien integrados en el trabajo de los centros de asesoramiento sobre drogas de bajo umbral (véase el recuadro «Facilitar el acceso a los servicios»), en el trabajo de proximidad y en el cuidado de los «sin techo» en los países de la UE y Noruega. Como los centros que tienen una bajo umbral de acceso consiguen llegar a las poblaciones ocultas de consumidores activos, pueden ser un importante punto de partida para establecer contacto y promover la prevención, la educación y el asesoramiento, así como para las derivaciones a tratamiento. También se reconoce cada vez más que los servicios de bajo umbral de acceso pueden ser una plataforma vital para ofrecer atención médica básica, detectar enfermedades infecciosas, y vacunar y aplicar tratamiento antivírico a los miembros de la comunidad que, por diversas razones, puedan encontrar dificultades para acceder a servicios sanitarios más formales.
I programmi di scambio vengono in genere saldamente integrati nell’operato degli enti di consulenza antidroga a bassa soglia (cfr. il riquadro Rendere i servizi più accessibili), nelle attività di prima assistenza e nei servizi di assistenza dei senzatetto nei paesi dell’UE e in Norvegia. Poiché gli enti che hanno una bassa soglia di accesso sono in grado di raggiungere le popolazioni nascoste dei consumatori attivi di stupefacenti, essi possono rappresentare un primo importante punto di contatto, prevenzione, informazione e consulenza nonché un punto di riferimento per l’avvio della terapia. Si riconosce inoltre sempre più che i servizi a bassa soglia possono essere una piattaforma vitale per offrire un’assistenza medica di base, uno screening delle malattie virali e una campagna vaccinale nonché una terapia antivirale ai membri della comunità che, per una serie di motivi, possono avere difficoltà ad accedere a servizi sanitari più formali.
Os PTS estão, de um modo geral, solidamente inseridos no trabalho das agências de aconselhamento de porta aberta (ver caixa “Tornar os serviços mais acessíveis”), no trabalho de proximidade e na assistência aos sem abrigo nos Estados-Membros da UE e na Noruega. Como as agências que têm um acesso de baixo limiar conseguem chegar a populações ocultas de consumidores de droga activos, podem constituir um importante ponto inicial de contacto, prevenção, educação e aconselhamento, bem como de encaminhamento para o tratamento. Também é cada vez mais reconhecido que os serviços de porta aberta podem ser uma plataforma vital para a oferta de cuidados de saúde básicos, o rastreio de doenças infecto-contagiosas, a vacinação e o tratamento antiviral aos membros da comunidade que, por variadas razões, podem ter dificuldade em aceder aos serviços de saúde mais formais.
Τα προγράμματα ανταλλαγής βελόνων και συρίγγων είναι συνήθως καλά ενσωματωμένα στο έργο υπηρεσιών συμβουλευτικής για τα ναρκωτικά άμεσης πρόσβασης (βλέπε πλαίσιο «Διευκόλυνση της πρόσβασης στις υπηρεσίες»), φορέων εργασίας εκτός δομών και υπηρεσιών φροντίδας των αστέγων στις χώρες της ΕΕ και στη Νορβηγία. Καθώς οι υπηρεσίες άμεσης πρόσβασης καταφέρνουν να προσεγγίσουν κρυφούς πληθυσμούς ενεργών χρηστών ναρκωτικών, μπορούν να αποτελέσουν σημαντικό σημείο εκκίνησης για την επικοινωνία, την πρόληψη, την εκπαίδευση και την παροχή συμβουλών καθώς και για την παραπομπή σε θεραπεία. Επίσης, αναγνωρίζεται ολοένα και περισσότερο ότι οι υπηρεσίες άμεσης πρόσβασης μπορούν να αποτελέσουν καθοριστική πλατφόρμα για την παροχή βασικών ιατρικών υπηρεσιών, τη διενέργεια εξετάσεων για λοιμώδη νοσήματα και τον εμβολιασμό και την αντιιική θεραπεία για εκείνα τα μέλη της κοινότητας που, για διάφορους λόγους, δυσκολεύονται να προσεγγίσουν πιο επίσημες υπηρεσίες υγειονομικής περίθαλψης.
V zemích EU a v Norsku jsou programy výměny jehel a stříkaček obvykle pevnou součástí činnosti nízkoprahových agentur zabývajících se drogovým poradenstvím (viz rámeček „Lepší zpřístupnění služeb“), prací v terénu a péčí o bezdomovce. Protože agentury, které mají nízký práh přístupu, jsou úspěšné při navazování spojení se skrytou populací aktivních uživatelů drog, mohou být důležitým výchozím bodem pro kontakty, prevenci, výchovu a osvětu i pro doporučení k léčbě. Stále více se rovněž připouští, že nízkoprahové agentury mohou být životně důležitou platformou pro nabízení základní lékařské péče, vyšetřování infekčních nemocí, vakcinaci a léčbu virových onemocnění členů společenství, kteří mohou mít z různých důvodů obtížný přístup k formálnějším zdravotnickým službám.
NSP'erne er normalt en fuldt ud integreret del af det arbejde, der udføres af lavtærskelrådgivningstjenester (se boks 'Mere tilgængelige tjenester'), samt det opsøgende arbejde og omsorgsarbejdet i forbindelse med hjemløse i EU-landene og Norge. Da lavtærskeltjenester har stor succes med at nå ud til skjulte befolkningsgrupper i form af aktive stofbrugere, kan de udgøre et vigtigt udgangspunkt for kontakt, forebyggelse, oplysning og rådgivning samt henvisning til behandling. Det anerkendes også i stigende grad, at lavtærskeltjenester kan fungere som en uundværlig platform for tilbuddene om basal lægebehandling, screening for smitsomme sygdomme samt vaccination og antiviralbehandling til personer i miljøet, som af en række forskellige grunde måske finder det vanskeligt at opsøge mere formelle sundhedstjenester.
ELi riikides ja Norras kaasatakse nõela- ja süstlavahetuspunktid tavaliselt kindlalt uimastialase nõustamise madala läve keskuste töösse (vt „Teenuste kättesaadavuse parandamine”), süstlalevitustöösse ja kodutute eest hoolitsemisesse. Kuna madala läve keskused suudavad jõuda aktiivsete narkomaanide varjatud kogukondadeni, võib nende keskuste tegevus olla kontaktiloomise, ennetustöö, harimise ja nõustamise, aga ka ravile saatmise oluliseks lähtepunktiks. Samuti leitakse üha sagedamini, et madala läve teenused on oluline platvorm esmase meditsiinilise abi osutamisel, nakkushaiguste kontrollimisel ja nende vastu vaktsineerimisel ning viirushaiguste ravi võimaldamisel nimetatud kogukondade nendele liikmetele, kes erinevatel põhjustel peavad ametlike tervishoiuteenuste kasutamist keeruliseks.
Neulojen ja ruiskujen vaihto-ohjelmat ovat EU-maissa ja Norjassa yleensä tiukasti sidoksissa matalan kynnyksen huumeneuvontakeskusten työhön (ks. laatikko "Palvelujen saatavuuden parantaminen"), kenttätyöhön ja asunnottomien auttamiseen. Palvelut, joihin tulemisen kynnys on matala, onnistuvat tavoittamaan aktiivisten huumeidenkäyttäjien näkymättömiä ryhmiä, ja siksi ne voivat olla tärkeä lähtökohta yhteyden saannissa, ehkäisevässä työssä, valistuksessa ja neuvonnassa sekä hoitoon ohjaamisessa. Yhä laajemmin ollaan myös tunnustamassa matalan kynnyksen palvelujen merkitys sellaisten yhteisön jäsenten perusterveydenhuollossa, tartuntatautien seulonnassa, rokottamisessa ja antiviraalisessa hoidossa, joiden on jostakin syystä vaikeampi hakea virallisempia terveydenhuoltopalveluja.
Az EU országaiban és Norvégiában a tű- és fecskendőprogramok általában szervesen beépülnek az alacsony küszöbű drogtanácsadó ügynökségek munkájába (ld. „A szolgálatok hozzáférhetőségének növelése” rovatot), a terepmunkába és a hajléktalan-ellátásba. Mivel a könnyen hozzáférhető ügynökségek sikeresnek bizonyultak az aktív kábítószer-használók elérésében, ezek fontos kiindulópontként szolgálhatnak a kapcsolattartás, megelőzés, oktatás és tanácsadás, illetve a gyógykezelésre beutalás számára. Az is egyre nagyobb mértékben felismerik, hogy az alacsony küszöbű szolgáltatások létfontosságú platformot kínálnak a közösség azon tagjainak alapvető egészségügyi ellátásához, a fertőző betegségekre való szűréséhez, védőoltásához és antivirális kezeléséhez, akiknek a hivatalos egészségügyi ellátásban való részvétele különféle okok miatt nehéz.
Sprøytebytteprogrammer utgjør vanligvis en integrerende del av arbeidet til lavterskeltjenester (se boks ”Gjøre tjenestene lettere tilgjengelige”), feltarbeid og omsorg for hjemløse i EU-landene og Norge. Ettersom lavterskeltjenestene klarer å nå ut til skjulte populasjoner av aktive narkotikabrukere, kan de være et viktig startsted for kontakt, forebygging, opplæring og rådgivning i tillegg til henvisning til behandling. Det blir stadig klarere at lavterskeltjenester kan være helt avgjørende for å nå ut med grunnleggende medisinsk behandling, screening av smittsomme sykdommer og vaksinering og antiretroviral behandling til medlemmer av et samfunn som av ulike årsaker kan finne det vanskelig å få tilgang til de mer formelle helsetjenestene.
W państwach UE i w Norwegii programy wymiany igieł i strzykawek są zazwyczaj silnie powiązane z pracą niskoprogowych jednostek doradztwa antynarkotykowego (patrz okienko „Ułatwianie dostępu do usług”), pomocą potrzebującym oraz opieką nad bezdomnymi. Ponieważ jednostki o niskim progu dostępu zdolne są dotrzeć do ukrytych populacji aktywnych narkomanów, mogą one stać się ważnym punktem wyjścia do nawiązania kontaktu, przeprowadzenia działań zapobiegawczych, szerzenia edukacji i doradztwa, a także uzyskania skierowań na leczenie. Coraz większe uznanie zyskuje także teza, że służby niskoprogowe mogą tworzyć istotną platformę oferowania podstawowej opieki medycznej, badań przesiewowych chorób zakaźnych, szczepień oraz leczenia przeciwwirusowego tych członków społeczności, dla których dostęp do bardziej formalnych służb ochrony zdrowia może być z różnych powodów utrudniony.
De obicei, programele pentru ace şi siringi sunt integrate în activitatea agenţiilor de consiliere în privinţa drogurilor cu acces necondiţionat (vezi căsuţa Îmbunătăţirea accesibilităţii serviciilor), în activitatea de asistenţă socială de proximitate şi de îngrijire a persoanelor fără adăpost în statele membre ale Uniunii Europene şi în Norvegia. Având în vedere faptul că agenţiile cu acces necondiţionat reuşesc să ajungă la populaţii ascunse de consumatori activi de droguri, acestea pot constitui un punct de plecare important pentru contact, prevenire, educaţie şi consiliere, precum şi pentru trimiterea la tratament. De asemenea, se constată din ce în ce mai mult că serviciile cu acces necondiţionat pot constitui o platformă vitală pentru asigurarea asistenţei medicale primare, pentru depistarea bolilor infecţioase şi vaccinare şi pentru tratamentul antiviral pentru membrii comunităţii care, din diferite motive, se pot confrunta cu dificultăţi în ceea ce priveşte accesul la servicii de asistenţă medicală mai formale.
V krajinách EÚ a Nórsku sú NSP zvyčajne pevnou súčasťou činnosti nízkoprahových drogových poradenských agentúr (pozri rámček „Uľahčovanie prístupu k službám“), práce v teréne a starostlivosti o bezdomovcov. Pretože agentúry, ktoré majú nízky prah prístupu, úspešne zasahujú skryté populácie aktívnych užívateľov drog, môžu by dôležitým východiskovým bodom na styk, prevenciu, výchovu a osvetu ako aj odporúčanie na liečbu. Stále viac sa uznáva, že nízkoprahové služby môžu byť životne dôležitou platformou na poskytovanie základnej lekárskej starostlivosti, skríning infekčných chorôb, vakcináciu a liečbu vírusových ochorení členov spoločenstva, ktorí môžu z rozličných príčin považovať formálnejšie zdravotnícke služby za ťažko prístupné.
Programi injekcijskih igel in brizg za enkratno uporabo so po navadi tesno vključeni v delo nizkopražnih svetovalnih agencij za droge (glej polje "Večja dostopnost storitev"), delo na terenu in skrb za brezdomce v državah EU in na Norveškem. Ker so lahko agencije, ki imajo nizek prag dostopa, uspešne pri doseganju nedostopnih aktivnih uživalcev drog, so lahko pomembno izhodišče za kontaktiranje, preprečevanje, izobraževanje in svetovanje kakor tudi za napotitev na zdravljenje. Vedno bolj je tudi priznano, da so lahko nizkopražni programi za pomoč uživalcem drog pomembna podlaga za zagotavljanje osnovne zdravstvene oskrbe, pregledovanja nalezljivih bolezni ter cepljenja in protivirusnega zdravljenja članov skupnosti, ki so jim formalnejše zdravstvene storitve zaradi različnih razlogov težko dostopne.
Program för nål- och sprututbyte integreras oftast inom lågtröskelvården (se rutan ”Göra tjänster mer tillgängliga”), den uppsökande verksamheten och vården för hemlösa i EU-länderna och Norge. Eftersom lågtröskelvården är framgångsrik när det gäller att nå dolda aktiva narkotikamissbrukare kan den bli en viktig startpunkt för kontakt, prevention, utbildning och rådgivning samt för remittering till behandling. Lågtröskelvård blir dessutom alltmer erkänt som en viktig plattform för grundläggande sjukvård, test av smittsamma sjukdomar, vaccination samt antivirusbehandling till de medborgare som av olika skäl har svårt att komma i kontakt med den traditionella vården.
Šļirču un adatu apmaiņas programmas parasti ir stingri integrētas augstas pieejamības narkotiku konsultāciju aģentūru darbā (skatīt aili „Pakalpojumu pieejamības veicināšana”), darbā ar un aprūpē bezpajumtniekiem ES valstīs un Norvēģijā. Tā kā aģentūras, kam raksturīga augsts pieejamības līmenis, sekmīgi piekļūst slēptajām aktīvo narkotiku lietotāju populācijām, tās var kalpot kā labs sākumpunkts kontakta veidošanai, profilaksei, izglītībai un konsultācijām, kā arī ārstēšanās piedāvājumam. Tāpat arvien plašāk tiek atzīts, ka brīvi pieejamie pakalpojumi var kalpot kā vitāli svarīga platforma, lai piedāvātu pamata medicīnas aprūpi, infekcijas saslimšanu diagnostiku un vakcināciju un vīrusu ārstēšanu tiem sabiedrības locekļiem, kuri dažādu iemeslu dēļ nevar piekļūt oficiālajiem veselības aprūpes pakalpojumiem.
1 2 3 4 Arrow