|
Zo kan de Unie internationale akkoorden sluiten wanneer de Grondwet daarin voorziet of wanneer het sluiten van een akkoord nodig is om een van de in de Grondwet bepaalde doelstellingen te verwezenlijken, en tevens wanneer daarin bij een bindende rechtshandeling van de Unie is voorzien of wanneer zulks van invloed is op een intern besluit van de Unie.
|
|
En ce qui concerne la compétence de l'Union pour conclure des accords internationaux, l'article III-323 de la Constitution institutionnalise la jurisprudence de la Cour de justice sur les compétences externes implicites. Ainsi, l'Union peut conclure de tels accords lorsque la Constitution le prévoit ou lorsque la conclusion d'un accord est nécessaire pour réaliser l'un des objectifs fixés par la Constitution et, également, lorsque cette conclusion est prévue dans un acte juridique obligatoire de l'Union ou est susceptible d'affecter des règles communes ou d'en altérer la portée. Il en est de même de la jurisprudence de la Cour relative aux compétences exclusives par exercice. L'article 13 de la Constitution prévoit, en effet, au paragraphe 2, que l'Union dispose d'une compétence exclusive pour la conclusion d'un accord international lorsque cette conclusion est prévue par un acte législatif de l'Union, ou qu'elle est nécessaire pour permettre à l'Union d'exercer sa compétence interne, ou qu'elle est susceptible d'affecter des règles communes ou d'en altérer la portée. S'agissant de la négociation des accords internationaux, une disposition unique, l'article III-325 de la Constitution, régit tous les accords conclus par l'Union à l'exception des accords dans le domaine monétaire. La Constitution délimite clairement la responsabilité de la Commission et celle du ministre des affaires étrangères en ce qui concerne l'ouverture de négociations. Elle précise, en effet, que le ministre des affaires étrangères est responsable de la négociation des accords portant exclusivement ou principalement sur la politique étrangère et de sécurité commune. En revanche, cet article ne désigne pas de négociateur de principe. Il laisse au Conseil, en fonction de la matière de l'accord à négocier, le pouvoir de désigner le négociateur ou le chef de file de l'équipe de négociation de l'Union.
|
|
Im Hinblick auf die Kompetenz der Union zum Abschluss internationaler Übereinkünfte wird mit Artikel III-323 der Verfassung die Rechtsprechung des Gerichtshof zur impliziten Außenkompetenz der Union festgeschrieben. Somit kann die Union solche Übereinkünfte schließen, wenn dies in der Verfassung vorgesehen ist, wenn der Abschluss einer Übereinkunft zur Verwirklichung eines der in der Verfassung festgesetzten Ziele erforderlich oder in einem verbindlichen Rechtsakt der Union vorgesehen ist oder aber wenn der Abschluss gemeinsame Regeln beeinträchtigen oder deren Tragweite verändern könnte. Gleiches gilt für die Rechtsprechung des Gerichtshofs in Bezug auf in der Ausübungspraxis erworbene ausschließliche Zuständigkeiten. So sieht Artikel 13 Absatz 2 der Verfassung vor, dass die Union die ausschließliche Zuständigkeit für den Abschluss internationaler Übereinkünfte hat, wenn der Abschluss einer solchen Übereinkunft in einem Rechtsakt der Union vorgesehen ist, wenn er notwendig ist, damit sie ihre interne Zuständigkeit ausüben kann, oder soweit er gemeinsame Regeln beeinträchtigen oder deren Tragweite verändern könnte. Die Aushandlung internationaler Übereinkünfte durch die Union ist in einem einzigen Artikel der Verfassung geregelt (Artikel III-325). Lediglich Übereinkünfte im Bereich der Währungspolitik sind hiervon ausgenommen. Die Zuständigkeiten der Kommission und des Außenministers in Bezug auf die Aufnahme von Verhandlungen werden in der Verfassung klar geregelt. So wird ausdrücklich darauf verwiesen, dass der Außenminister für die Aushandlung von Übereinkünften zuständig ist, die sich ausschließlich oder hauptsächlich auf die Gemeinsame Außen- und Sicherheitspolitik beziehen. Es ist jedoch nicht im Grundsatz festgelegt, wer die Verhandlungen führt. Vielmehr sieht der genannte Artikel vor, dass der Rat je nach dem Gegenstand der künftigen Übereinkunft den Verhandlungsführer oder den Leiter des Verhandlungsteams der Union benennt.
|
|
Per quanto riguarda la competenza dell'Unione a concludere accordi internazionali, l'articolo III-323 della costituzione istituzionalizza la giurisprudenza della Corte di giustizia in materia di competenze esterne implicite. L'Unione può infatti esercitare detta competenza se la conclusione di accordi è prevista dalla costituzione o necessaria a realizzare uno degli obiettivi fissati dalla costituzione, o ancora quando essa è contemplata da un atto giuridico obbligatorio dell'Unione o può incidere su norme comuni o alterarne la portata. Stesso dicasi per la giurisprudenza della Corte relativa alle competenze esclusive per esercizio. L'articolo 13, paragrafo 2, della costituzione contempla infatti la competenza esclusiva dell'Unione per la conclusione di accordi internazionali allorché tale conclusione è prevista in un atto legislativo dell'Unione o è necessaria per consentirle di esercitare le sue competenze a livello interno o nella misura in cui può incidere su norme comuni o alterarne la portata. In materia di negoziazione degli accordi internazionali, un'unica disposizione, l'articolo III-325 della costituzione, disciplina tutti gli accordi conclusi dall'Unione, ad eccezione degli accordi nel settore monetario. La costituzione delimita chiaramente le rispettive prerogative della Commissione e del ministro degli Affari esteri per quanto riguarda l'avvio di negoziati, precisando che è il primo a negoziare accordi che riguardano esclusivamente o principalmente la politica estera e di sicurezza comune. Lo stesso articolo non indica invece alcun negoziatore di principio, conferendo al Consiglio il potere di designare, in funzione della materia dell'accordo, il negoziatore o il capofila del pool di negoziatori dell'Unione.
|
|
Relativamente à competência da União para celebrar acordos internacionais, o artigo III-323.º da Constituição institucionaliza a jurisprudência do Tribunal de Justiça em relação às competências externas implícitas. Deste modo, a União pode celebrar esse tipo de acordos quando a Constituição o preveja, quando a celebração de um acordo seja necessária para alcançar um dos objectivos estabelecidos pela Constituição, ou ainda caso esta celebração esteja prevista num acto jurídico obrigatório da União ou seja susceptível de afectar as normas comuns ou alterar o seu alcance. O mesmo se aplica à jurisprudência do Tribunal relativa ao exercício das competências exclusivas. Com efeito, o n.º 2 do artigo 13.º da Constituição prevê que a União dispõe igualmente de competência exclusiva para celebrar acordos internacionais quando tal celebração esteja prevista num acto legislativo da União, seja necessária para lhe dar a possibilidade de exercer a sua competência interna, ou seja susceptível de afectar regras comuns ou de alterar o alcance das mesmas. No que respeita à negociação de acordos internacionais, o artigo III-325.º da Constituição é a única disposição que rege todos os acordos celebrados pela União, excepto os acordos no domínio monetário. A Constituição delimita claramente a responsabilidade da Comissão e do Ministro dos Negócios Estrangeiros da União no que se refere à abertura de negociações. Especifica, com efeito, que o Ministro dos Negócios Estrangeiros é responsável pela negociação dos acordos que incidam exclusiva ou principalmente sobre a Política Externa e de Segurança Comum.Em contrapartida, este artigo não designa um negociador de princípio. Deixa ao Conselho, em função da matéria a negociar, o poder de designar o negociador ou o chefe da equipa de negociação da União.
|
|
Vad beträffar unionens befogenhet att ingå internationella avtal stadfästs genom artikel III-323 i konstitutionen domstolens rättspraxis i fråga om implicit extern behörighet. Sålunda får unionen enligt konstitutionen ingå internationella avtal när konstitutionen föreskriver att sådana avtal ska ingås, eller när ingåendet av ett avtal antingen är nödvändigt för att inom ramen för unionens politik förverkliga ett av de mål som anges i konstitutionen, eller föreskrivs i en av unionens rättsligt bindande akter eller kan komma att inverka på gemensamma regler eller räckvidden för sådana regler. Detsamma gäller för domstolens rättspraxis i fråga om de exklusiva befogenheterna (inom de olika utövandeområdena). I artikel I-13.2 i konstitutionen anges nämligen att unionen ska ha exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt, eller om ingåendet är nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt eller i den mån ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för sådana regler. Alla internationella avtal (med undantag för avtal på det monetära området) ska enligt konstitutionen förhandlas fram och ingås i enlighet med bestämmelserna i artikel III-325 i konstitutionen. Kommissionens och utrikesministerns ansvar i fråga om inledande av förhandlingar avgränsas klart i artikel III-325: de ska lägga fram rekommendationer. Om det planerade avtalet uteslutande eller huvudsakligen gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är det utrikesministern som ska lägga fram rekommendationer om inledande av förhandlingar. Förhandlaren anges däremot inte i artikeln. Enligt artikel III-325 är det rådet som, med hänsyn till vad det planerade avtalet gäller, ska utse förhandlaren eller unionens förhandlingschef.
|